Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om likviditetskvot och kassakvot för vissa kreditinrättningar

1962-05-03 · 29 sidor, varav 28 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 28 av 29 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1962:17, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om likviditetskvot och kassakvot för vissa kreditinrättningar

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 17 år 1962

1

Nr 17

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om likviditetskvot och kassakvot för vissa

kreditinrättningar (likviditets- och kassakvotslag),

m. m., dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

lag om räntereglering och emissionskontroll (ränteregleringslag),

dels ock i ämnet väckta motioner.

I en den 19 januari 1962 dagtecknad proposition, nr 52, har Kungl. Maj:t

under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda

protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag

till

1) lag om likviditetskvot och kassakvot för vissa kreditinrättningar (likviditets-

och kassakvotslag); samt

2) lag om placeringskvot för vissa kreditinrättningar (placeringskvotslag).

I en den 30 mars 1962 dagtecknad proposition, nr 143, har vidare Kungl.

Maj:t under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet

förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag

till lag om räntereglering och emissionskontroll (ränteregleringslag).

I samband med nämnda propositioner har utskottet behandlat följande i

ämnet väckta motioner, nämligen

A. vid riksdagens början väckta motioner:

de likalydande motionerna I: 67 av herr Ferdinand Nilsson m. fl. och

II: 101 av herr Björkänge m. fl. om viss prioritering av lån för byggande av

vatten- och avloppsanläggningar, och

de likalydande motionerna 1: 286 av herr Harald Pettersson och herr

Jonasson och II: 354 av herrar Hansson i Skegrie och Börjesson i Falköping

om prioritering av garanlilån;

B. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 52 väckta motioner:

de likalydande motionerna I: 563 av herr Ferdinand Nilsson och II: 677

av herrar Elmwall och Grebäck,

de likalydande motionerna I: 571 av herr Torsten Andersson m. fl. och II:

680 av herr Eliasson i Sundborn m. fl. och

de likalydande motionerna 1:572 av herr Schmidt m. fl. och 11:679 av

herr Cassel m. fl.

C. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 143 väckta motioner:

de likalydande motionerna I: 708 av herr Bengtsson m. fl. och II: 865 av

herr Hedlund m. fl. och

1 tiihang till riksdagens protokoll 1962. 8 samt. Nr 17

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande nr 17 år 1962

de likalydande motionerna I: 709 av herr Schmidt m. fl. och II: 864 av herr

Cassel m. fl.

De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse.

Förslag

till

lag om likviditetskvot och kassakvot för vissa kreditinrättningar

(likviditets- och kassakvotslag)

Härigenom förordnas som följer.

1 §■

I den mån så prövas oundgängligen nödigt för att uppnå det mål, som

fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet, må Konungen, på

framställning av fullmäktige i riksbanken, i enlighet med vad här nedan

stadgas förordna om likviditetskvot eller kassakvot. Förordnande skall avse

viss bestämd tid eller ock gälla tills vidare.

På riksbanken ankommer att utfärda de föreskrifter, som erfordras för

tillämpning av förordnandet.

2 §.

Förordnande om likviditetskvot må gälla bankaktiebolagen, sparbankerna,

centralkassorna för jordbrukskredit, postsparbanken eller postgirorörelsen.

Förordnande om kassakvot må gälla bankaktiebolagen, postsparbanken

eller postgirorörelsen.

Beträffande bankaktiebolagen, sparbankerna och centralkassorna må förordnande

begränsas att avse sådana inrättningar, vilkas fonder eller omslutning

uppgår till visst belopp, särskilt angivet för varje slag av inrättningar.

När särskilda omständigheter föranleda därtill, må viss kreditinrättning undantagas.

3 §•

Med likviditetskvot avses förhållandet vid viss beräkningstidpunkt mellan

nettobeloppet av kreditinrättningens likvida medel, bestämt enligt 4 §, och

inrättningens samtliga förbindelser med de i 5 § angivna undantagen.

4 §.

Till grund för bestämmandet av nettobeloppet av likvida medel lägges

summan av följande tillgångar:

a) inneliggande kassa jämte medel, som innestå i riksbanken eller riksgäldskontoret,

b) inhemska checkar och postremissväxlar,

c) tillgodohavande hos annan kreditinrättning, som kan underkastas förordnande

om likviditetskvot,

d) av staten utfärdade skattkammarväxlar, obligationer och andra skuldförbindelser,

allt till marknadsvärdet,

e) av Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa

och Svenska bostadskreditkassan utfärdade obligationer ävensom

av hypoteksaktiebolag efter den 1 januari 1959 utfärdade obligationer för

möjliggörande av bostadskreditgivning, allt till marknadsvärdet, samt

f) kortfristig fordran på utländsk bank eller bankir ävensom i riksbanken

rediskonterbara utrikes växlar i den mån de ej rediskonterats eller försålts.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr il år 1962

a

Nettobeloppet av likvida medel utgöres av summan enligt första stycket

minskad med:

a) skuld till riksbanken och förpliktelse på grund av växel, som rediskonterats

i riksbanken, dock ej utrikes växel,

b) skuld till annan kreditinrättning, som kan underkastas förordnande

om likviditetskvot, dock med iakttagande i fråga om kreditinrättning, vars

förbindelser huvudsakligen utgöras av inlåning från en särskild grupp av

kreditinrättningar, att sådan inlåning avdrages allenast i den mån tillgodohavande

hos inrättning inom gruppen upptagits såsom tillgång enligt första

stycket c), samt

c) kortfristig skuld till utländsk bank eller bankir.

När omständigheterna föranleda därtill, må riksbanken föreskriva dels att

även andra tillgångar må inräknas i bruttosumman, dels att i nämnda summa

icke må inräknas tillgångar i utländsk valuta, efter avdrag för skulder

i sådan valuta, med mer än som svarar mot viss de! av kreditinrättningens

samtliga förbindelser med de i 5 § angivna undantagen, dels att viss eller

vissa skuldgrupper enligt andra stycket icke skola avdragas vid bestämmandet

av nettobeloppet.

5§-

Vid beräknandet av likviditetskvoten skola från förbindelserna undantagas:

■ '' U!!

a) skuld, som avdragits enligt 4 §,

b) beviljade men icke disponerade krediter,

c) förlagsbevis, beträffande vilka Konungen jämlikt särskilt stadgande

medgivit, att de icke skola anses såsom inlåning, samt

d) lån, som i samband med återlån och till ett däremot svarande belopp

upptagits hos fondstyrelse för förvaltning av medel, vilka ingå till allmänna

pensionsfonden.

När omständigheterna föranleda därtill, må riksbanken föreskriva, att

jämväl viss eller vissa andra förbindelser undantagas.

6 §-

Det procenttal, vartill likviditetskvot minst skall uppgå, fastställes av riksbanken.

Talet må i fråga om sparbankerna och centralkassorna för jordbrukskredit

ej sättas högre än till tjugofem och i fråga om andra kreditinrättningar

ej högre än till femtio.

Där så finnes lämpligt må de kreditinrättningar, som förordnandet gäller,

av riksbanken indelas i grupper, för vilka kvoten fastställes till olika procenttal.

Gruppindelningen skall ske efter storleken av inrättningarnas samtliga

förbindelser med de i 5 § angivna undantagen eller efter rörelsens art.

7 §■

Med kassakvot avses förhållandet vid viss beräkningstidpunkt mellan kreditinrättningens

i riksbanken innestående medel och inrättningens samtliga

förbindelser med de i 5 § angivna undantagen.

Det procenttal, vartill kassakvot minst skall uppgå, fastställes av riksbanken.

Talet må ej sättas högre än till femton. Vid dess fastställande må tilllämpas

vad i 6 § andra stycket stadgas.

8 §•

Oavsett förordnande enligt denna lag skola bankaktiebolag, sparbank och

centralkassa för jordbrukskredit iakttaga bestämmelserna om kassareserv i

lagen om bankrörelse, lagen om sparbanker och lagen om jordbrukskasserörelsen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande nr 17 år 1962

9 g.

Kreditinrättning, som är eller kan bliva underkastad förordnande enligt

denna lag, är skyldig att på anfordran tillhandahålla riksbanken de uppgifter,

vilka riksbanken anser nödvändiga för bedömande av om förordnande

erfordras samt för kvoternas fastställande och beräknande.

Föreskrift om beräkningstidpunkter samt närmare anvisningar om uppgiftsskyldigheten

meddelas av riksbanken.

10 §.

Har kreditinrättning avvikit från fastställd likviditetskvot eller kassakvot,

skall inrättningen efter föreläggande av riksbanken till statsverket utgiva

ett belopp, som motsvarar ränta å underskottet. Räntan skall avse tiden

från nästföregående beräkningstillfälle eller, där tidigare beräkning ej ägt

rum, från förordnandets ikraftträdande till det beräkningstillfälle, då underskottet

förelåg. Räntesatsen fastställes av riksbanken, i fråga om likviditetskvot

till högst fyra procent för år samt i fråga om kassakvot till högst

tre procentenheter över riksbankens lägsta diskonto vid diskontering av

växlar på högst tre månader.

Riksbanken äger medgiva, att vid tillämpning av första stycket utjämning

må ske mellan överskott och underskott under viss tidrymd (utjämningsperiod).

Räntan skall därvid beräknas å det genomsnittliga underskottet vid

beräkningstillfällena inom utjämningsperioden samt avse denna period.

Har centralkassa för jordbrukskredit avvikit från fastställd likviditetskvot,

må riksbanken medgiva befrielse från skyldighet att utgiva belopp,

som avses i denna paragraf, därest samtliga centralkassor sammantagna

uppfyllt likviditetskraven. Vad nu sagts skall, i fråga om såväl likviditetskvot-som

kassakvot, äga motsvarande tillämpning med avseende på postsparbanken

och postgirorörelsen. Då särskilda skäl föranleda därtill, må

riksbanken även eljest medgiva befrielse, helt eller delvis, från skyldighet

som nyss sagts.

11 §•

över riksbankens beslut enligt denna lag må klagan ej föras.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1962, då giltighetstiden utgår för

lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående rätt för Konungen att i vissa fall

meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv.

2. Den nya lagen skall äga giltighet till och med den 30 juni 1965. Lagens

bestämmelser skola gälla redan före ikraftträdandet med avseende på åtgärder

som erfordras för tillämpningen därefter.

3. Den äldre lagens bestämmelser skola alltjämt lända till efterrättelse beträffande

förhållanden, som hänföra sig till lagens giltighetstid.

4. Förordnande, som meddelas jämlikt den nya lagen, skall ej gälla längre

än lagen äger giltighet.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 17 år 1962

5

Förslag

till

lag om placeringskvot för vissa kreditinrättningar (placeringskvotslag)

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I den mån på grund av utomordentliga omständigheter så prövas nödigt

för att tillgodose behovet av långfristig kredit åt staten eller för bostadsbyggande

må Konungen, på framställning av fullmäktige i riksbanken, i enlighet

med vad här nedan stadgas förordna om placeringskvot. Förordnande skall

avse viss bestämd tid eller ock gälla tills vidare.

På riksbanken ankommer att utfärda de föreskrifter, som erfordras för

tillämpning av förordnandet.

2 §.

Förordnande om placeringskvot må gälla försäkringsbolagen, sparbankerna,

postsparbanken, postgirorörelsen eller fondstyrelserna för förvaltning

av medel, vilka ingå till allmänna pensionsfonden.

Beträffande försäkringsbolagen och sparbankerna må förordnande begränsas

att avse sådana inrättningar, vilkas fonder eller omslutning uppgår

till visst belopp, särskilt angivet för varje slag av inrättningar, eller sådana

inrättningar, vilkas rörelse är av speciell beskaffenhet. När särskilda omständigheter

föranleda därtill, må viss kreditinrättning undantagas.

3 §•

Med placeringskvot avses förhållandet mellan storleksförändringen under

viss i förväg bestämd tidsperiod (beräkningsperiod) av kreditinrättningens

placeringar enligt 4 § (prioriterade placeringar) och storleksförändringen

under samma tid av inrättningens samtliga placeringar med de i 5 § angivna

undantagen. _ ........

Storleksförändringarna skola, enligt vad därom stadgas i tillämpningsföreskrifterna,

fastställas efter kontantvärden eller nominella värden eller, där

sådana ej kunna användas, andra värden.

4 §.

Prioriterade placeringar vid beräknandet av placeringskvoten äro:

a) kassa, checkar och banktillgodohavanden, med avdrag för bankskulder,

b) av staten utfärdade obligationer eller andra skuldförbindelser,

c) av Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa

och Svenska bostadskreditkassan utfärdade obligationer ävensom

av hypoteksaktiebolag efter den 1 januari 1959 utfärdade obligationer

för möjliggörande av bostadskreditgivning,

d) lån mot inteckning i fastighet med bebyggelse övervägande för bostäder

eller i tomträtt till fastighet med dylik bebyggelse, dock skola under tiden

för förordnandet utlämnade lån betraktas som prioriterade allenast i

den mån de avsetts för ny bebyggelse av angivet slag,

e) lån, för vilkas fulla gäldande kommun eller därmed jämförlig samfällighet

är ansvarig och vilka beviljats för bebyggelse övervägande för bostäder,

dock skola under tiden för förordnandet utlämnade lån betraktas

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Bankoutskottets utlåtande nr 17 år 1962

som prioriterade allenast i den mån de avsetts för nv bebyggelse av angivet

slag, samt

t) kreditinrättningen tillhörig fastighet med bebyggelse övervägande för

bostäder samt tomträtt till fastighet med dylik bebyggelse, efter avdrag för

lån mot inteckning i egendomen, dock skall under tiden för förordnandet

törvärvad egendom betraktas som prioriterad allenast i den mån bebyggelsen

är ny eller förvärvet i värde svarar mot avyttring av fastighet med bebyggelse

övervägande för bostäder eller av tomträtt till fastighet med dylik

bebyggelse.

Lika med lån enligt första stycket e) skall anses till kommun utlämnad

kredit, motsvarande det jämlikt 4 kap. 11 § andra punkten lagen om nyttjanderätt

till fast egendom beräknade värdet av mark, som kommunen upplåtit

med tomträtt för ny bebyggelse övervägande för bostäder.

När omständigheterna föranleda därtill, må riksbanken föreskriva, att

även andra placeringar må räknas som prioriterade, under förutsättning att

de avse ny bebyggelse övervägande för bostäder.

5 §•

Vid beräknandet av placeringskvoten skola från kreditinrättningens samtliga

placeringar undantagas:

a) skuld, som avdragits enligt 4 §,

b) lån, som utlämnats av livförsäkringsbolag mot säkerhet i bolagets försäkringsbrev

inom återköpsvärdet,

c) lån, som fondstyrelse i samband med återlån och till däremot svarande

belopp utlämnat till kreditinrättning, vilken beviljat återlånet, samt

d) återlån, som utlämnats av kreditinrättningen.

När omständigheterna föranleda därtill, må riksbanken föreskriva att jämväl

viss annan placering undantages.

6 §•

Det procenttal, vartill placeringskvot minst skall uppgå, fastställes av Konungen.

Talet må ej sättas högre än till åttio.

Där så finnes lämpligt må de kreditinrättningar, som förordnandet gäller,

av Konungen indelas i grupper, för vilka kvoten fastställes till olika procenttal.

Gruppindelningen skall ske efter storleken av inrättningarnas samtliga

placeringar eller efter rörelsens art.

Skulle under beräkningsperioden förändringen av samtliga placeringars

summa innebära, att summan nedgått, skall i stället för den fastställda placeringskvoten

gälla, att de prioriterade placeringarnas andel av samtliga placeringar,

med de i 5 § angivna undantagen, ej får nedgå.

7 §•

Kreditinrättning, som är eller kan bliva underkastad placeringskvot, är

skyldig att på anfordran tillhandahålla riksbanken de uppgifter, vilka riksbanken

anser nödvändiga för bedömande av om förordnande erfordras samt

tör kvotens fastställande och beräknande.

Närmare anvisningar om beräkningsperioder och om uppgiftsskyldigheten

meddelas av riksbanken.

8 §. .

Har kreditinrättning avvikit från fastställd placeringskvot eller från vad

i 6 § tredje stycket stadgas, skall inrättningen efter föreläggande av riksbanken

till statsverket utgiva ett belopp, som motsvarar ränta å underskottet

för den beräkningsperiod, då det uppstått. För följande beräkningsperioder

räknas räntan å vad av underskottet alltjämt kvarstår efter avdrag

för överskott, som uppkommit under dessa perioder. Ränta räknas dock icke

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 17 år 1962

7

för mer än fem år efter ingången av den beräkningsperiod, för vilken underskottet

redovisades, ej heller för tid efter det förordnandet utlöpt utan att

efterföljas av nytt förordnande. Räntesatsen skall utgöra två procent för år.

Riksbanken äger medgiva att vid tillämpning av första stycket utjämning

må ske mellan överskott och underskott under viss tidrymd (utjämningsperiod).

Har sådant medgivande lämnats, skall utjämningsperiod ersatta beräkningsperiod

vid bestämmande av räntan.

Har postsparbanken eller postgirorörelsen avvikit från fastställd placeringskvot,

må riksbanken medgiva befrielse från skyldighet att utgiva belopp,

som avses i denna paragraf, därest inrättningarna sammantagna uppfyllt

placeringskraven. Då särskilda skäl föranleda därtill må riksbanken

även eljest medgiva befrielse, helt eller delvis, från skyldighet som nyss

sagts.

9 §•

Över riksbankens beslut enligt denna lag må klagan ej föras.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1962 och skall äga giltighet till och

med den 30 juni 1965. Lagens bestämmelser skola gälla redan före ikraftträdandet

med avseende på åtgärder som erfordras för tillämpningen dar
Cft2.

r Förordnande, som meddelas jämlikt denna lag, skall ej gälla längre än

lagen äger giltighet.

Förslag

till

Lag

om räntereglering och emissionskontroll (ränteregleringslag)

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I den mån på grund av utomordentliga omständigheter så prövas nödigt

för att uppnå det mål, som fastställts för riksbankens penningpolitiska verk

samhet, må Konungen, på framställning av fullmäktige i riksbanken, forordna

att vad här nedan stadgas om befogenhet för riksbanken att föreskriva

anmälningsskyldighet, högsta ränta (maximiränta), lägsta ränta (minimiränta)

eller skyldighet att inhämta tillstånd i fråga om utgivande av vissa

skuldebrev helt eller delvis skall äga tillämpning.

2 §•

Med ränta likställes i denna lag varje annan gottgörelse, som utgör vederlag

vid lån av penningar och som icke enbart utgör ersättning för särskilda

omkostnader i anledning av lånet.

3 §• '' - ''v, äW

Stadgandena i denna lag hava ej avseende på ränta, för vars beräknande

eller fastställande gälla särskilda bestämmelser, givna i lag eller annan allmän

författning eller eljest i beslut, som meddelats av Konungen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottels utlåtande nr 17 år 1962

4 §■

„ Föreskrift om anmälningsskyldighet må av riksbanken meddelas att gälla,

såvitt rör inlåning av penningar, för kreditinrättning och annan som bedriver

sådan inlåning på räkning som av bank allmänneligen begagnas samt,

såvitt rör utlåning av penningar, för bankaktiebolag, sparbank, centralkassa

lor jordbrukskredit, jordbrukskassa, postsparbanken, postgirorörelsen, försäkringsbolag

samt fondstyrelse för förvaltning av medel, vilka ingå till allmänna

pensionsfonden. Till inlåning som nyss sagts hänföres även förräntning

hos livförsäkringsbolag av försäkringsbelopp, som förfallit till betalmng
Anmälningsskyldighet

må avse räntesatser och övriga villkor, som tillämpas

vid inlåning eller utlåning, ävensom ändring av inlåningsränta och höjmng

av utlåningsränta, för vilka sist nämnda fall jämväl må föreskrivas att

anmälan skall göras minst åtta dagar före den avsedda ränteändringen samt

innehålla uppgift om skälen för densamma.

5 §.

Riksbanken äger fastställa maximiränta eller minimiränta för inlåning,

som i 4 § sägs, ävensom maximiränta för utlåning av penningar från sådan

kreditinrättning som i nämnda paragraf angives. För skilda slag av inlåning

eller utlåning må olika räntor fastställas.

Föreskrift som avses i första stycket meddelas att gälla för viss tid, högst

sex månader. Giltighetstiden må förlängas med högst sex månader åt gången.

6 §•

Riksbanken äger föreskriva, att obligationer, förlagsbevis eller andra för

den allmänna rörelsen avsedda skuldebrev ej må utgivas utan tillstånd av

riksbanken. Vad nu sagts skall dock ej gälla skuldebrev, som utgivas av

riksgäldskontoret.

7 §.

Tillsyn över efterlevnaden av föreskrifter, som meddelas med stöd av denna

lag, utövas av myndighet som Konungen bestämmer.

Kreditinrättning eller annan, som är underkastad föreskrift om maximiranta

eller minimiränta, är skyldig att på anfordran tillhandahålla tillsynsmyndigheten

de uppgifter, denna anser nödvändiga för tillsynens utövande.

8 §.

Har kreditinrättning vid utlåning uppburit högre ränta än riksbanken

taststallt såsom maximiränta, skall inrättningen efter föreläggande av riksbanken

till statsverket utgiva två gånger det belopp varmed den uppburna

rantan avvikit från den fastställda maximiräntan.

\a-f- * första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning, därest

kreditinrättning eller annan som bedriver inlåning, som i 4 § sägs, vid sådan

inlåning gottgjort ränta vilken överstigit maximiränta eller underskridlt

minimiränta, som fastställts av riksbanken.

Då särskilda skäl föranleda därtill, må skyldighet som nyss sagts helt eller

delvis eftergivas.

9 $•

Utgives i strid mot föreskrift, som meddelats jämlikt 6 §, skuldebrev som

avses i namnda paragraf, skall utgivaren av skuldebrevet efter föreläggande

av riksbanken till statsverket utgiva ett belopp, som utgör en halv iirocent

av hela lönesumman för varje år av den för lånet bestämda längsta löptiden.

i , , *recUe stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga

om skyldighet som nyss sagts. °

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottcts utlåtande nv 17 år 10(12

9

10 §.

Vad som med stöd av bestämmelserna i denna lag inhämtats av anmälan

enligt 4 § eller vid utövande av tillsyn enligt 7 § må ej yppas i vidare mån än

som erfordras för att vinna det med bestämmelserna avsedda ändamålet.

11 §•

över riksbankens beslut enligt denna lag må klagan ej föras.

12 §.

Konungen äger meddela de närmare bestämmelser, som erfordras för tilllämpningen

av denna lag.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1962, då giltighetstiden utgår för lagen

den 7 december 1951 (nr 767) om räntereglering m. in.

2. Den nya lagen skall äga giltighet till och med den 30 juni 1965. Lagens

bestämmelser skola gälla redan före ikraftträdandet med avseende på

åtgärder, som erfordras för tillämpningen därefter.

3. Den äldre lagens bestämmelser skola alltjämt lända till efterrättelse

beträffande förhållanden som hänföra sig till lagens giltighetstid.

4. Förordnande, som meddelas jämlikt den nya lagen, skall ej gälla längre

än lagen äger giltighet. Vad i lagen stadgas rörande påföljd vid överträdelse

av föreskrift om maximiränta, minimiränta eller skyldighet att inhämta

tillstånd i fråga om utgivande av vissa skuldebrev samt rörande tystnadsplikt

skall dock äga tillämpning även efter det lagens bestämmelser i övrigt

upphört att gälla.

5. Föreskrift, som meddelats med stöd av 5 §, skall icke utgöra hinder

mot att ränta som bestämts i avtal om inlåning eller utlåning, vilket slutits

före ikraftträdandet av föreskriften, tillämpas jämväl efter denna tidpunkt,

i fall då rätt att uppsäga avtalet föreligger, under en tidrymd, som

motsvarar uppsägningstiden, samt eljest så länge lånet enligt avtalet löper.

Föreskrift, som avses i 6 §, skall icke äga tillämpning på skuldebrev, vilka

utbjudits till allmänheten innan föreskriften trätt i kraft.

Propositionernas huvudsakliga innehåll

I propositionen nr 52 med förslag till likviditets- och kassakvotslag och

placeringskvotslag föreslås en omläggning och modernisering av den kreditpolitiska

beredskapslagstiftningen mot bakgrund av på området gjorda erfarenheter.

Enligt förslaget skall sålunda den nuvarande kassareservlagen

ersättas av en lag om likviditets- och kassakvoter och en särskild lag om

placeringskvoter införas. Liksom kassareservlagen är de förordade nya lagarna

av beredskapskaraktär, och avsikten är att man, liksom hittills, i

första hand skall söka åstadkomma frivilliga uppgörelser om den restrikti''

i tet som är erforderlig på det kreditpolitiska området.

Den reglering av kreditmarknaden, vartill de föreslagna lagarna ger möjlighet,

överensstämmer i allt väsentligt med riksbankens under senare år i

kreditpolitiskt syfte givna rekommendationer till affärsbankerna, sparbankerna,

centralkassorna för jordbrukskredit och försäkringsbolagen. Lagstiftningen

avses emellertid bli tillämplig även på postbanken och placeringskvotslagen

därjämte på pensionsfondsstyrelserna. Straffbestämmelser före
fl

liihang till riksdagens protokoll li)6‘2. 8 saml. Nr 17

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande nr 17 år 1962

kommer inte i lagarna. Däremot föreskrives skyldighet att erlägga ränta på

belopp, med vilket fastställd kvot underskridits. För lagarna föreslås en

giltighetstid av tre år.

Den nya lagstiftningen är avsedd att träda i kraft den 1 juli 1962.

I propositionen nr 143 med förslag till ränteregleringslag föreslås en omläggning

av lagstiftningen om räntereglering och emissionskontroll i anslutning

till den modernisering av den kreditpolitiska beredskapslagstiftningen

i övrigt, som förordats i den ovannämnda propositionen nr 52. Liksom när

det gäller de båda lagar som föreslås i denna är avsikten med den föreslagna

nya ränteregleringslagen, som också är av beredskapskaraktär, att de allmänna

kreditpolitiska intressena i första hand skall tillgodoses genom samråd

och överenskommelser mellan riksbanken och kreditinrättningarna.

Den nu föreslagna ränteregleringslagen innefattar i jämförelse med den

gällande lagen en vidgad fullmakt för Kungl. Maj:t med avseende på inlåningsräntorna.

Vid inlåning skall sålunda även maximiränta kunna fastställas,

varjämte kretsen av dem, som faller under lagen, något vidgas. Å

andra sidan begränsas i den nya lagen kretsen av utlånare och bestämmelserna

om räntestopp utgår. Straffbestämmelser förekommer inte i den

nya lagen. Däremot föreskrives —- i likhet med vad som föreslagits i de

båda andra lagarna — viss ersättningsskyldighet gentemot statsverket, då

föreskrift som meddelats enligt lagen icke iakttagits.

Den nya lagstiftningen är avsedd att träda i kraft den 1 juli 1962. För lagen

föreslås samma giltighetstid som för de nyss nämnda lagarna, eller

sålunda tre år.

Beträffande det närmare innehållet i propositionerna får hänvisas till desamma.

Motionerna

I de förenämnda motionerna har framställts följande yrkanden, nämligen

1) i de likalydande motionerna I: 67 av herr Ferdinand Nilsson m. fl. och

II: 101 av herr Björkänge m. fl. har yrkats att riksdagen måtte i skrivelse till

Kungl. Maj :ts hemställa om åtgärder varigenom upplåningen för vatten- och

avloppsanläggningar på kreditmarknaden likställes med lån för bostadsbyggande

såväl när det gäller möjligheten att erhålla lånen som beträffande

räntenivån.

2) i de likalydande motionerna I: 286 av herr Harald Pettersson och herr

Jonasson och II: 354 av herrar Hansson i Skegrie och Börjesson i Falköping

har yrkats att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla att all

garantilånegivning erhåller samma prioriterade ställning som lånegivning

till bostadsproduktionen.

3) i de likalydande motionerna I: 563 av herr Ferdinand Nilsson och II:

677 av herrar Elmwall och Grebäck har yrkats

att från i proposition nr 52 avsedda särskilda lagstiftning angående likvi
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 17 år 1962

11

ditets- och kassakvoter för kreditinrättningar samt om placeringskvot måtte

undantagas ej blott Kooperativa förbundets och HSB:s inlåningsrörelse utan

även den verksamhet som bedrives av sparbanker och centralkassor för jordbrukskredit;
att

den föreslagna likviditets- och kassakvotslagen ävensom den nya placeringskvotslagen

måtte i enlighet med vad som hittills tillämpats beslutas

för endast ett år; samt

att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t begära fortsatt utredning angående

den s. k. prioriterade lånesektorns omfattning i syfte att bereda bättre lånevillkor

åt kommunernas och åt jordbruksnäringens investeringar samt

att utskottet måtte vidtaga de ändringar i föreslagna lagtexter som av ovan

föreslagna yrkanden kan föranledas.

4) i do likalydande motionerna I: 571 av herr Torsten Andersson m. fl.

och II: 680 av herr Eliasson i Sundborn m. fl. har yrkats

att riksdagen vid behandlingen av propositionen nr 52 måtte

1) avslå i propositionen framlagda förslag till lag om placeringskvoter

för vissa kreditinrättningar;

2) antaga i propositionen framlagda förslag till lag om likviditets- och

kassakvoter för vissa kreditinrättningar, dock med följande ändringar:

»4 §.

e) av Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa

och Svenska bostadskreditkassan utfärdade obligationer ävensom

av hypoteksaktiebolag efter den 1 januari 1959 utfärdade obligationer

för möjliggörandet av kreditgivning för bostäder och mindre företag, allt till

marknadsvärdet, samt

6 §.

Det procenttal, vartill likviditetskvot minst skall uppgå, fastställes av

riksbanken. Talet må i fråga om sparbankerna och centralkassorna för jordbrukskredit

ej sättas högre än till aderton och i fråga om andra kreditinrättningar

ej högre än till fyrtio.

Där så finnes----efter rörelsens art.

7 §•

Med kassakvot---angivna undantagen.

Det procenttal, vartill kassakvot minst skall uppgå, fastställes av riksbanken.

Talet må ej sättas högre än till tolv. Vid dess fastställande må tilllämpas

vad i 6 § andra stycket stadgas.», samt

3. även i övrigt beakta vad i motionen har anförts och därvid särskilt uttala,

att beredskapslagen angående likviditets- och kassakvoter må komma

till användning endast i konjunkturpolitiskt syfte.

5) i de likalydande motionerna I: 572 av herr Schmidt in. fl. och II: 679

av herr Cassel in. fl. har yrkats

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bankoutskottets utlåtande nv 17 år 1962

A. att riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition nr 52

måtte

1. avslå Kungl. Maj:ts förslag angående lag om placeringskvot för vissa

kreditinrättningar;

2. för sin del besluta sådan lydelse av den föreslagna lagen om likviditetskvot

och kassakvot för vissa kreditinrättningar

att banks nettoinnehav av utländsk valuta skall som hittills inräknas bland

de likvida medlen,

att garantiförbindelser skall som hittills vara undantagna från krav på

likviditets- eller kassakvot,

att likviditetskvot enligt § 6 i den föreslagna lagen om likviditets- och kassakvoter

må fastställas till högst 35 procent för affärsbanker och till högst

15 procent för sparbankerna och centralkassorna för jordbrukskredit,

samt att kassakvot enligt § 7 i samma lag må fastställas till högst 10 procent;

samt

B. att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till härför erforderliga

ändringar i författningstexten.

6) i de likalydande motionerna I: 708 av herr Bengtsson in. fl. och II: 865

av herr Hedlund m. fl. har yrkats

I. att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts förslag om att i beredskapslagen

rörande räntereglering och emissionskontroll skall ingå möjligheter

till maximering av inlåningsräntorna, samt

att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till härför erforderlig

ändring av det i propositionen framlagda lagförslaget;

II. att riksdagen även i övrigt måtte beakta vad i motionen har anförts

och därvid särskilt uttala, att emissionskontroll och maximering av utlåningsräntor

icke må utnyttjas i prioriteringssyfte.

7) i de likalydande motionerna I: 709 av herr Schmidt m. fl. och II: 864

av herr Cassel m. fl. har yrkats att riksdagen måtte avslå proposition nr 143

med förslag till lag om räntereglering och emissionskontroll.

Beträffande motiveringarna för de i motionerna framställda yrkandena

hänvisas till motionerna 1: 67, II: 354, 1: 563, II: 680, II: 679, II: 865 och

II: 864.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bankoutskoltets utlåtande nr 17 år 1962

13

Utskottet

Det nära samband och inbördes beroende som iöreligger mellan å ena sidan

Kungl. Maj :ts förslag till lag om likviditets- och kassakvoter samt om

placeringskvoter och å andra sidan Kungl. Maj :ts förslag rörande ny lagstiftning

om räntereglering har föranlett utskottet att behandla dessa frågor

i ett sammanhang. Räntepolitik, marknadsoperationer, upplåningspolitik

och krav på kreditinstitutens likviditet och placeringar utgör kreditpolitiska

instrument av olika karaktär, men det sätt varpå ett av medlen utnyttjas

har direkta återverkningar på de krav som ställs på de övriga kreditpolitiska

instrumenten. Utskottet har tidigare i olika sammanhang haft anledning ange

sin allmänna syn på olika kreditpolitiska medel och deras betydelse för

konjunkturstabilisering och för fördelning av samhällets resurser. Inledningsvis

vill dock utskottet för att ange bakgrunden till sin bedömning av

nu föreliggande förslag i korthet erinra om den ställning utskottet intar till

kreditpolitikens allmänna utformning.

Först vill då utskottet med instämmande erinra om det departementschefens

uttalande i propositionen nr 52, vari denne ansluter sig till vad stabiliseringsutredningen

i sitt nyligen avlämnade betänkande uttalat om önskvärdheten

av en politik som syftar till en ökning av kapitalmarknadens funktionsduglighet.

I en så inriktad ekonomisk politik måste enligt utskottets

mening räntepolitiken vara ett nödvändigt inslag, och de räntepolitiska åtgärderna

måste anpassas efter förändringar i det ekonomiska läget. Vid bestämmandet

av räntenivån måste givetvis även ständigt beaktas att sådana

skadliga verkningar undvikes som skulle uppstå vid en räntenivå som på

längre sikt är ur balans med marknadsläget. En anpassning av räntepolitiken

efter det ekonomiska läget innebär även att räntestrukturen exempelvis

skillnaden mellan inlåningsräntor och värdepappersräntor, mellan

räntesatserna för kortfristiga och långfristiga placeringar etc. - tillätes undergå

fortlöpande förändringar. En sådan rörlig räntepolitik är nödvändig

för att man med marknadsoperationer och genom statsupplåningen skall

kunna uppnå de effekter i fråga om likviditeten på marknaden som bedöms

angelägna. I sina utlåtanden över granskningen av riksbankens och riksgäldskontorets

förvaltning under de senaste åren har utskottet uttalat sin

tillfredsställelse över vederbörande organs strävanden att med anlitande av

nu nämnda medel söka åstadkomma en mer effektivt fungerande kreditmarknad.

Beträffande kreditpolitikens förhållande till andra sidor av den ekonomiska

politiken och speciellt då till finanspolitiken vill utskottet beröra en

aspekt, som hänför sig till frågan om prioritering av vissa finansieringsbehov.

Den speciella ställning som i gällande och nu föreslagna likviditets- och

placeringsregler ges åt utlåning till staten och för finansiering av bostadsbyggande

betingas av förhållanden som huvudsakligen liggei utanför kreditpolitiken.

Beslut om hur stor del av samhällets resurser som skall ägnas

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bankoutskoltets utlåtande nr 17 år 1962

åt statliga ändamål och åt bostadsbyggande fattas av riksdagen. För de organ

som handhar de kreditpolitiska instrumenten är dessa beslut ett faktum

som måste tagas till utgångspunkt för handlandet. Medel för dessa ändamål

får förutsättas komma att uppbådas under alla förhållanden. Den i detta

fall eventuellt ifrågakommande statliga upplåningen får dessutom förutsättas

vara i viss mening okänslig för ränteförändringar. Riksdagen har

nämligen redan i sina utgifts- och bevillningsbeslut, som bestämmer upplåningsbehoven,

att beakta statsupplåningens eventuella effekter på räntebildningen

och därmed på statsmakternas egna upplåningskostnader.

För åstadkommande av en effektiv kreditpolitik är det av vikt att de sektorer

för vilka nyssnämnda speciella förhållanden gäller klart avgränsas

och ej vidgas genom införlivande i dem av vissa närliggande sektorer. Det

är mot den bakgrunden som utskottets avstyrkande av olika under senare

år framförda förslag om en prioritering av vissa ytterligare kreditbehov får

ses. Då utskottet sålunda är av den bestämda uppfattningen att någon prioritering

i den snävare mening som här angetts icke bör ske inom kreditpolitiken

kan det ej tillstyrka de i motionerna I: 67 och II: 101 samt i motionerna

I: 286 och II: 354 ställda yrkandena om prioritering av vissa kreditbehov.

Det är utifrån här anförda allmänna syn på de kreditpolitiska medlen

som utskottet prövat föreliggande förslag till lagar om likviditets- och kassakvoter,

placeringskvoter samt räntereglering. Det bör understrykas att de

föreslagna lagarna är beredskapslagar. De är sålunda utformade med tanke

på att sådana extraordinära förhållanden, då de sedvanliga kreditpolitiska

medlen inte är tillräckliga, kan inträda på kreditmarknaden. Ställning till

lagförslagen måste tagas utifrån dels vilken verkningsgrad man tillmäter

de ordinära kreditpolitiska instrumenten, dels hur extrema lägen man tror

kan inträda. Den bedömning, som utskottet ur dessa synpunkter har gjort,

kommer i det följande alt redovisas särskilt för vart och ett av lagförslagen.

Likviditets- och kassakvotslag

Alltsedan 1937 har det funnits möjligheter att med stöd av eu beredskapslagstiftning,

kassareservlagen, ställa krav på affärsbankernas likviditet och

kassahållning. Lagstiftningen har dock tillämpats endast åren 1950—1952.

Därefter har likviditetskvoter för affärsbankerna fastlagts genom rekommendationer

från riksbankens sida.

Ltskottet finner skäl föreligga att det även i framtiden bör finnas möjlighet

att som ett komplement till de sedvanliga kreditpolitiska medlen ställa

ki av på kreditinstitutens likviditet och kassahållning. Som inledningsvis berörts

anser utskottet att kreditpolitiken sa långt möjligt bör grundas på

räntepolitiska medel och marknadsoperationer. Då emellertid sådana lägen,

i

tänkas uppkomma, tillstyrker utskottet en beredskapslagstiftning om likviditets-

och kassakvoter.

Föreliggande förslag till likviditets- och kassakvotslag är i huvudsak av

s. 15 Kontrollera mot PDF

Dankoutskottets utlåtande nr 17 år 1962

15

samma utformning och innebörd som nu gällande lagstiftning. Det avviker

från denna främst i följande hänseenden.

Den nya lagstiftningen föreslås — i vad gäller kravet på likviditetskvot

__omfatta samtliga kreditinstitut som mottar inlåning från allmänheten

medan den nuvarande kassareservlagen endast gäller affärsbanker. Även

sparbanker, centralkassor för jordbrukskredit och postbanken innefattas således

i den nya lagen.

Den nuvarande kassareservkvoten är maximerad till 45 procent av bankens

förbindelser exklusive inlåning på sparkasseräkning och garantiförbindelser.

Propositionen innebär en höjning av likviditetskvoten för affärsbanker

till högst 50 procent av bankens förbindelser, varvid samtidigt föreslås

att inlåning på sparkasseräkning samt garantiförbindelser skall inräknas i

förbindelserna. Samma högsta procenttal föreslås för postbanken, bör sparbankerna

och centralkassorna för jordbrukskredit föreslås en likviditetskvot

av liögst 25 procent.

Enligt nuvarande lagstiftning ingår likvida utländska tillgångar i likviditetskvoten.

Lagförslaget inrymmer inte något direkt stadgande, varigenom

en ändring av nuvarande förhållanden skulle ske. Riksbanken föreslås emellertid

få rätt att när omständigheterna föranleder därtill i tillämpningsföreskrifterna

föreskriva, att tillgångar i utländsk valuta icke skall mraknas

bland likvida tillgångar med mer än som svarar mot viss del av kreditinrättningens

samtliga förbindelser.

Den nu föreslagna kassakvoten, beräknad som förhållandet mellan kreditinrättningens

i riksbanken innestående medel och inrättningens på visst

angivet sätt beräknade förbindelser föreslås i den nya lagen maximerad till

15 procent.

Gentemot de förändringar i förhållande till nuvarande lagstiftning, som

förslaget till likviditets- och kassakvotslag innebär, bar utskottet erinringar

på vissa punkter.

I hittills gällande penningpolitiska kassareservregler har som nyss nämnts

förutom inlåning på sparkasseräkning garantiförbindelser varit undantagna

vid bestämmandet av kvotens nämnare. Med hänsyn till att bankerna i

en ansträngd likviditetssituation kan utnyttja vissa garantier på ett sätt

som minskar likviditetsreglernas effekt kan skäl anföras för att man skulle

frångå denna beräkningsgrund. För den större delen av bankernas garantiförbindelser

gäller emellertid att de icke möjliggör lånetransaktioner som

bidrar till en ökning av kreditvolymen. En garantirörelse av normal omfattning

och inriktning synes sålunda ej behöva omfattas av likividitetsreglerna.

All låta förhållanden som endast gäller för eu mindre del av garantiförbindelserna,

vilken dessutom svårligen låter sig avgränsas, vara avgörande

för behandlingen av alla garantier anser utskottet, i likhet med kreditmarknadsutredningen,

knappast vara påkallat. Utskottet får sålunda med bifall

till motionerna I: 572 och II: 679 och med avslag på propositionen i förevarande

del föreslå att garantiförbindelser icke medräknas i likviditetskvotens

nämnare. Ett stadgande härom får då intagas i 5 §.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bankoutskottets utlåtande nr 11 ar 1!)62

I bestämmelserna i 10 § rörande sanktioner, då kreditinrättning ej iakttagit

stadgandena i kassa- och likviditetslagen, synes en ändring böra vidtagas.

I sitt yttrande över förslaget till ränteregleringslag föreslog lagrådet

ett visst förtydligande av däri ingående sanktionsbestämmelser av den innebörden

att stadgandet om befogenhet att nedsätta eller eftergiva påföljd

skulle utformas så att därav tydligt framgår att denna befogenhet även tillkommer

domstol. Den av lagrådet föreslagna ändringen har intagits i det av

departementschefen för riksdagen framlagda lagförslaget. Lagrådet framhöll

i sitt yttrande att motsvarande ändringar lämpligen borde ske i de riksdagen

törelagda förslagen till likviditets- och kassakvotslag samt till placeringskvotslag,

vilka innehåller liknande sanktionsbestämmelser. Utskottet finner

detta motiverat och föreslår sålunda en ändring av 10 § i enlighet därmed.

Såsom lagrådet och departementschefen framhållit är det emellertid uppenbart,

att domstol endast i sällsynta undantagsfall bör utnyttja den befogenhet

som ges genom ifrågavarande ändring.

Vad angår motionsledes framlagda förslag, som utskottet icke kunnat tillstyrka,

vill utskottet anföra följande. I motionerna I: 563 och II: 677 föreslås

vad beträffar stadgandena i 2 § att sparbanker och centralkassor för jordbrukskredit

ej bör omfattas av lagstiftningen. I likhet med såväl kreditmarknadsutredningen

som departementschefen anser utskottet likviditets- och kassakvotslagen

böra äga tillämpning på nämnda kreditinstitut främst med tanke

på lagstiftningens effektivitet men också med hänsyn till den konkurrens

som råder mellan de olika slagen av kreditinstitut. Utskottet yrkar sålunda

i denna punkt avslag på förevarande motioner.

Beträffande lagförslagets 4 § första stycket e) har i motionerna I: 571 och

II: 680 föreslagits en ändring varigenom obligationer för möjliggörandet av

kreditgivning till mindre företag även skulle få inräknas bland likvida tillgångar.

Med hänvisning till vad som inledningsvis anförts beträffande prioritering

inom kreditpolitiken finner sig utskottet icke kunna tillstvrka detta

yrkande.

Den möjlighet som i 4 § sista stycket lämnas riksbanken att när omständigheterna

därtill föranleder föreskriva att bland likvida tillgångar icke må

medräknas tillgångar i utländsk valuta med mer än som svarar mot viss del

av kreditinrättningens samtliga förbindelser föreslås i motionerna 1:572

och H: 679 skola utgå. Utskottet ansluter sig i denna fråga till departementschefens

uppfattning att det ur valutapolitik synpunkt är en fördel om man

i vissa lägen genom likviditetskvoterna kan öka möjligheterna att samla

landets valutatillgångar i riksbanken.

I fråga om likviditets- och kassakvotstalens höjd föreligger från propositionen

avvikande förslag i såväl motionerna I: 572 och II: 679 som i motionerna

I: 571 och II: 680. Utskottet vill i denna punkt erinra om att likviditets-

och kassakvot slagen är en bcredskapslagstiftning, som är avsedd alt

behöva tillämpas endast i speciella svårare lägen. Med beaktande av detta

förhållande finner utskottet det ej rimligt att så som föreslås i de förstnämnda

likalydande motionerna för exempelvis affärsbankerna bestämma

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 17 år 1962

17

maximum för likviditetskvoten så, att detta uppnås redan under mer normala

förhållanden. Ej heller de kvottal som föreslås i de sistnämnda motionerna

anser utskottet ge det handlingsutrymme som ur beredskapssynpunkt

är påkallat. Utskottet förordar sålunda att maxima för likviditets- och kassakvoterna

bestämmes till de i propositionen föreslagna talen.

I motionerna I: 563 och II: 677 har slutligen föreslagits att den nya likviditets-

och kassakvotslagen skulle äga giltighet endast under ett år i stället

för under tre år som föreslås i propositionen. Enligt utskottets mening

lorde mer än ett års erfarenheter rörande behovet och användbarheten av

den nu förevarande lagstiftningen vara behövlig innan en förnyad prövning

av lagstiftningen sker. Utskottet tillstyrker därför den i propositionen

föreslagna giltighetstiden av tre år.

Placeringskvotslag

Som inledningsvis framhållits vill utskottet ej betrakta den speciella ställning

som vid likviditetsreglernas utformning ges åt utlåning till staten och

i viss utsträckning för finansiering av bostadsbyggande såsom en inom

kreditpolitikens ram fallande prioritering. Med det betraktelsesätt utskottet

givit uttryck åt har det synts befogat att vid likviditetskvoternas bestämning

inräkna statspapper och av hypoteksinstitut för bostadsfinansiering

emitterade obligationer bland vad som kallas likvida tillgångar. Den styrning

av kreditinstitutens placeringsinriktning som på så sätt kan åstadkommas

i speciella lägen betingas av riksdagens utgifts- och bevillningsbeslut.

Att märka är emellertid att vissa kapitalmarknadsinstitut ej berörs av dessa

placeringspåverkande regler. Detta gäller beträffande t. ex. ATP-fonderna

och försäkringsbolagen. För andra institut såsom sparbanker och centralkassor

för jordbrukskredit äger visserligen likviditetsreglerna tillämpning

men har dock ej samma verkan som för affärsbankernas del.

Någon lagstiftning varigenom placeringsinriktningen hos kapitalmarknadsinstituten

kunnat påverkas har hittills inte förelegat. Utskottet finner

skäl saknas att i detta avseende vidtaga någon förändring. Då behov hittills

förelegat att tillförsäkra staten och bostadsbyggandet en ökad del av försäkringsbolagens

och sparbankernas ullåningsresurser har riksbanken uppnått

detta genom överenskommelser med och rekommendationer till nämnda institut.

Erfarenheterna av detta tillvägagångsätt kan inte sägas ge vid handen

att en lagstiftning om placeringskvoter skulle vara behövlig. Tages vidare

hänsyn till den tveksamhet som departementschefen givit uttryck åt

beträffande möjligheterna att klart bestämma de beräkningsregler och strikt

tillämpa de krav som uppställs i förslaget till placeringskvotslag, finner

utskottet att förevarande förslag ej bör bifallas. Utskottet får sålunda med

bifall till i motionerna 1:572 och 11:679 samt 1:571 och 11:680 ställda

yrkanden föreslå att riksdagen måtte avslå propositionens förslag i förevarande

del.

Med den ställning utskottet intagit i denna fråga saknas anledning alt

pröva de förslag beträffande placeringskvotslagcn som ställts i motionerna

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bankoutskottets utlåtande nr 17 år 1962

1:563 och 11:677. Utskottet föreslår sålunda att nämnda motioner i nu

ifrågavarande delar icke måtte föranleda någon riksdagen åtgärd.

Ränteregleringslag

En beredskapslagstiftning rörande räntereglering och emissionskontroll

har funnits sedan 1951. De skäl departementschefen anför rörande behovet

av en sådan lagstiftning även i framtiden finner utskottet bärande. Utformningen

av det framlagda lagförslaget synes väl motsvara de behov som

föreiigger att, då utomordentliga omständigheter så föranleder, nå inflytande

över ränte- och placeringsförhållandena på kreditmarknaden. Utskottet

ser med tillfredsställelse att man vid översynen av ränteregleringslagen

haft som princip att utmönstra sådana regleringsåtgärder som i praktiken

skulle ställa sig svåra att genomföra och som inte synes oundgängligen

nödvändiga för att realisera de mål som uppställts för en räntereglering.

Ett resultat av detta är att bestämmelser om räntestopp inte upptagits i

lagförslaget samt att tillämpningsområdet för regleringen av utlåningsräntorna

begränsats.

Den nu föreslagna ränteregleringslagen ger till skillnad från den gällande

lagen Kungl. Maj :t fullmakt att meddela föreskrifter om maximiränta

vid inlåning. Departementschefen har som skäl härför anfört, att konkurrensen

om inlåningsmedlen mellan olika grupper av kreditinstitut kan medföra

en ränteglidning uppåt på inlåningssidan vilken i sin tur ger ett incitament

för bankerna att söka en kompensation i högre utlåningsräntor.

Detta innebär, framhåller departementschefen vidare, en press uppåt på

räntenivån, och svårigheter kan härvid uppstå för sparbanker och centralkassor,

som inte har samma möjligheter som affärsbankerna att söka kompensation

i en högre förräntning på utlåningssidan. Utskottet vill understryka

dessa synpunkter och för sin del framhålla, att den föreslagna möjligheten

till maximering av inlåningsräntorna måste ses som ett väsentligt

led i en lagstiftning som syftar bl. a. till att öka statsmakternas inflytande

över utvecklingen på ränteområdet för att därigenom minska riskerna för

okontrollerade och spekulativa räntestegringsprocesser. Den får alltså ses

som ett medel att i extrema lägen tillgodose det i motionerna I: 708 och II:

865 framställda önskemålet att »penningpolitiken får en sådan utformning

att pressen på utlåningsräntorna så långt möjligt reduceras». De farhågor

beträffande oförmånliga återverkningar för småsparare av maximibestämmelserna

i fråga om inlåningsräntorna, som uttrycks i motionerna 1:708

och II: 865, synes utskottet heller ej befogade. Som departementschefen

framhåller ökar förefintligheten av lagen möjligheterna för småspararna

att erhålla en relativt högre förräntning för sparmedel som verkligen placeras

på längre sikt, samtidigt som man undviker att en mycket hög ränteavkastning

lämnas på medel i stora poster, som kan disponeras omedelbart

eller med kort tids uppsägning. Mot att tillämpningsområdet för regleringen

av inlåningsräntorna utvidgas till sådan inlåningsrörelse som bedrives av

Kooperativa förbundet och HSB samt livförsäkringsbolagens inlåning av för
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 17 år 1962

19

fallna försäkringsbelopp har utskottet intet att erinra. Inte heller föranleder

förändringarna jämfört med gällande lagstiftning vad avser reglerna rörande

påföljder, då föreskrift som meddelats enligt lagen icke iakttagits, någon

utskottets erinran.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer,

A. att följande motioner, nämligen

1) motionerna I: 67 och II: 101 samt

2) motionerna I: 286 och II: 354

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

B. i vad avser det genom propositionen nr 52 framlagda

förslaget till likviditets- och kassakvotslag, att riksdagen —

med förklaring, att riksdagen funnit viss ändring böra företagas

i lagförslaget — måtte, med bifall till motionerna I:

572 och II: 679 i vad gäller frågan om undantagande av garantiförbindelser

från kravet på likviditets- och kassakvot,

men med avslag å sagda motioner i övrigt i vad de gäller

nämnda lagförslag ävensom å motionerna I: 563 och II: 677

samt motionerna I: 571 och II: 680, i vad motionerna avser

nämnda lagförslag, för sin del antaga lagförslaget med de

ändringar av 5 och 10 §§ som framgår av vid detta utlåtande

fogad bilaga.

C. i vad avser det genom propositionen nr 52 framlagda

förslaget till placeringskvotslag,

1) att riksdagen med bifall till motionerna I: 572 och II:

679 samt motionerna I: 571 och II: 680 ävensom med avslag

å motionerna I: 563 och II: 677, såvitt de avser förenämnda

lagförslag, måtte avslå lagförslaget,

2) att motionerna I: 563 och II: 677, i vad de avser viss

utredning, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

D. i vad avser det genom propositionen nr 143 framlagda

förslaget till ränteregleringslag,

1) att riksdagen måtte avslå motionerna I: 709 och II:

864,

2) att riksdagen med avslag å motionerna 1:708 och II:

865 för sin del måtte antaga förenämnda lagförslag.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Bankouiskottets utlåtande nr 17 år 1962

E. att motionerna I: 571 och II: 680 i den mån de icke kan

anses besvarade genom vad utskottet ovan hemställt icke

måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 3 maj 1962

På bankoutskottets vägnar:

C. G. REGNÉLL

Närvarande

vid behandlingen av förslag till likviditets- och kassakvolslag med undantag

av 6 och 7 §§:

från första kammaren: herrar Fahlander*, Schmidt, Aspling, Gustaf

Henry Hansson, Nils Theodor Larsson, Gorthon, Åke Larsson och Augustsson;
från

andra kammaren: herrar Regnéll, Sköldin, Persson i Appuna,

fru Renström-Ingenäs, herrar Hansson i önnarp, Hagnell*, Carlsson i Tibro

och Larsson i Umeå;

vid behandlingen av 6 och 7 §§ förslag till likviditets- och kassakvotslag

samt förslag till placeringskvotslag ävensom motionerna 1: 67 och II: 101

samt I: 286 och II: 35b:

från första kammaren: herrar Fahlander*, Schmidt, Aspling, Gustaf

Henry Hansson, Nils Theodor Larsson, Gorthon, Palm och Augustsson;

från andra kammaren: herrar Regnéll, Sköldin, Persson i Appuna,

Boija, fru Renström-Ingenäs, herrar Hansson i önnarp, Hagnell* och Larsson

i Umeå;

vid behandlingen av förslag till ränteregleringslag:

från första kammaren: herrar Fahlander*, Schmidt, Aspling, Gustaf

Henry Hansson, Nils Theodor Larsson, Gorthon, Palm och Augustsson;

från andra kammaren: herrar Regnéll, Boija, fru Renström-Ingenäs,

herrar Hagnell*, Bengtsson i Landskrona, Berglund, Lindahl och Börjesson

i Glömminge*.

*Ej närvarande vid justeringen.

Reservationer

I. Inledningen

Beträffande motiveringen och hemställan under A

Av herrar Nils Theodor Larsson och Hansson i önnarp, vilka ansett

a) att den del av utskottets utlåtande, som börjar på sid. 13 med orden

»Beträffande kreditpolitikens förhållande» och slutar på sid. 14 med orden

»av vissa kreditbehov», bort ha följande lydelse:

s. 21 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 17 år 1962

21

»Beträffande kreditpolitikens förhållande till andra sidor av den ekonomiska

politiken och speciellt då till finanspolitiken vill utskottet särskilt beröra

frågan om prioritering av vissa finansieringsbehov. Gällande likviditets-

och kassaregler liksom riksbanksrekommendationer ger en favoriserad

ställning åt statens och bostadsbyggandets upplåningsbehov. Denna prioritering

hirr, såsom framhållits i motionerna I: 571 och II: 680, inneburit betydande

intrång för så väsentliga ändamål som industriens, jordbrukets,

hantverkets, kommunernas och utbildningens lånebehov. Enligt Kungl.

Maj :ts förslag skall dock den favoriserade ställningen för statens och bostadsbyggandets

upplåningsbehov bibehållas och ytterligare förstärkas i beredskapslagstiftningen.

Utskottet ansluter sig helt till den principiella uppfattning, som uttryckts

i de nyssnämnda motionerna. Det bör sålunda vara en angelägen uppgift för

statsmakterna att medverka till att kreditgivningen sker i överensstämmelse

med de behov, som föreligger i samhälle och näringsliv. Särskilt viktigt måste

härvid anses vara att beakta investeringsområden, som släpar efter i kreditförsörjning.

En prioritering och dirigering, innebärande att vissa investeringsområden

konstant favoriseras i en särställning på bekostnad av andra,

kan enligt utskottets mening inte godtagas. Beträffande den statliga utgiftspolitiken

vill utskottet framhålla, att en anpassning av statsutgifterna efter

konjunkturläget bör anses utgöra ett nödvändigt led i en aktiv konjunkturpolitik.

Vad utskottet här uttalat avser såväl den aktuella ekonomiska politiken

som beredskapslagstiftningen på området. Utskottet anser sålunda, att

kreditmarknaden bör frigöras från den nuvarande prioriteringspolitiken så

snart ske kan och att beredskapslagstiftningen inte bör få användas i prioritering-ssyfte

i ovannämnd bemärkelse.

I motionerna I: 286 och II: 354 har hemställts, att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj:t skall anhålla, att all garantilångivning skall erhålla samma

ställning som långivning till bostadsproduktionen. En sådan speciell stälning

för garantilånen skulle enligt motionärerna gälla så länge vi har en

prioriterad bostadssektor. I motionerna I: 67 och II: 101 har förordats, att

upplåningen för vatten- och avloppsanläggningar skall erhålla samma ställning

på kreditmarknaden som lån för bostadsbyggande.

Utskottet finner sig böra utgå från att avvecklingen av prioriteringen av

bostadssektorn måste ske successivt. Redan för den övergångstid, som sålunda

måste förutsättas, hör det vara angeläget att tillse, att kreditfördelningen

anpassas bättre efter föreliggande behov i samhälle och näringsliv.

Vad beträffar garantilånen vill utskottet framhålla, att statsmakterna alltid

bör söka medverka till att dessa lån kan erhållas i den utsträckning som avsetts

vid rambesluten, eftersom de avser lånebehov, som släpar efter i kreditförsörjningen.

Med den starka eftersläpning, som drabbat dessa behov

under senare år till följd av prioriteringen av statens och bostadsbyggandets

upplåningsbehov, är det enligt utskottets mening eu nödvändig åtgärd, att

garantilånen ställes innanför den s. k. prioriterade ramen. Härigenom åstadkommes

inte någon favorisering för vissa investeringsområden utan tvärtom

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Ilankoutskottets utlåtande nr 17 år 1962

en minskning av eftersläpningen för de lånebehov, som drabbats särskilt

hårt av kreditåtstramningen, inom exempelvis jordbruket, trädgårdsnäringen,

småindustrien och hantverket, och därmed en förbättrad balans på kreditmarknaden

mellan olika investeringsområden. Utskottet tillstyrker sålunda

motionerna I: 286 och II: 354. Vad i motionerna I: 67 och II: 101 förordats

beträffande samma ställning för upplåningen för vatten- och avloppsanläggningar

som för lån till bostadsbyggande måste givetvis betraktas som riktigt

vid en bestående prioriteringspolitik. Det skulle dock innebära en utökning

av den favoriserade upplåningen. Då strävandena enligt utskottets mening

bör inriktas på att frigöra kreditmarknaden från prioriteringspolitiken,

finner sig utskottet inte böra tillstyrka sistnämnda motionsyrkande.»

b) att utskottets hemställan under A. bort ha följande lydelse:

»A. 1) att motionerna I: 67 och II: 101 må anses besvarade

med vad utskottet ovan anfört;

2) att riksdagen med bifall till motionerna I: 286 och II:

354 i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om åtgärder i

syfte att ge all långivning mot statliga kreditgarantier samma

ställning på kreditmarknaden som långivningen till bostadsproduktionen

i enlighet med vad utskottet ovan anfört.

»

II. Förslaget till likviditets- och kassakvotslag

Till 4 § första st. e)

Av herrar Nils Theodor Larsson och Hansson i önnarp, vilka ansett

a) att det stycke i utskottets utlåtande på sid. 16, som börjar med orden

»Beträffande lagförslagets» och slutar med orden »tillstyrka detta yrkande»,

bort ha följande lydelse:

»Beträffande lagförslagets 4 § första stycket e) har i motionerna I: 571

och II: 680 föreslagits den ändringen, att obligationer för möjliggörande av

kreditgivning till mindre företag även skall få inräknas bland likvida tillgångar.

De särskilda kreditsvårigheter, som regelmässigt drabbar de mindre

företagen i ett konjunkturläge, då likviditets- och kassakvotslagen befinnes

böra sättas i kraft, bör så långt möjligt motverkas. I anslutning till

vad utskottet i det föregående anfört måste det vidare eftersträvas, att beredskapslagstiftningen

får en sådan utformning, att kreditgivningen kan

tillgodose olika behov i samhälle och näringsliv. Bland de likvida tillgångarna

bör därför inräknas obligationer, utfärdade för kreditförsörjningen

åt de mindre företagen. Härigenom bör åtminstone i viss utsträckning de

nämnda svårigheterna för de mindre företagen kunna bemästras och en

önskvärd förbättring uppnås i balansen på kreditmarknaden mellan näringslivet

och de på statliga beslut grundade investeringarna. Utskottet tillstyrker

sålunda ifrågavarande motionsyrkande och förordar, att av AB Industrikredit

och av AB Företagskredit utgivna obligationer skall få inräknas

bland de likvida tillgångarna på samma sätt som hypoteksbankens obligationer.

»

s. 23 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 17 år 1962

23

b) att utskottet bort hemställa att riksdagen med bifall till motionerna I:

571 och II: 680 för sin del måtte antaga 4 § första stycket e) i följande lydelse:
»e)

av Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,

Svenska bostadskreditkassan, Aktiebolaget Industrikredit och

Aktiebolaget Företagskredit utfärdade obligationer ävensom av hypoteksaktiebolag

efter den 1 januari 1959 utfärdade obligationer för möjliggörandet

av bostadskreditgivning, allt till marknadsvärdet, samt»

Till 4 § sista st.

Av herrar Regnéll, Schmidt, Gustaf Henry Hansson, Nils Theodor Larsson,

Gorthon, Hansson i önnarp, Carlsson i Tibro och Larsson i Umeå, vilka ansett
a)

att det stycke i utskottets utlåtande å s. 16, som börjar med orden

»Den möjlighet» och slutar med orden »i riksbanken», bort ersättas med text

av följande lydelse:

»Vad gäller behandlingen av bankernas innehav av utländska tillgångar

gäller för närvarande att bankernas nettoinnehav inräknas bland de likvida

tillgångarna. I propositionen föreslås en ändring av detta förhållande, så till

vida att riksbanken skulle ges rätt att föreskriva att tillgångar i utländsk

valuta icke skulle få inräknas bland likvida tillgångar med mer än som svarar

mot viss del av kreditinrättningens samtliga förbindelser. Denna ändring

har inte på något sätt motiverats av penningpolitiska överväganden. De syften

som likviditetsreglerna är avsedda att tjäna kan tvärtom bättre tillgodoses

om valutatillgångarna utan begränsningar ingår i likviditetskvotens täljare.

De utländska valutorna är mycket likvida tillgångar och kan lätt utbytas mot

andra likvida medel. Till följd av detta förhållande medför en nerräkning

av valutorna vid likviditetskvotens bestämmande att lagreglernas effektivitet

ur likviditetssynpunkt försämras. Departementschefen berör icke denna försvagning

av lagstiftningen men bedömer uppenbarligen olägenheten därav

som mindre betydande än den fördel som eventuellt kan vinnas ur valutapolitisk

synpunkt genom att behandla valutatillgångarna på föreslaget sätt.

Utskottet kan ej dela denna uppfattning. Enligt utskottets mening bör ej lagstiftningen

på en enstaka punkt utformas utifrån ett syfte som inte gäller för

lagreglerna i övrigt. Som ovan framhållits leder den ifrågasatta bestämmelsen

till att huvudändamålet med lagen blir svårare alt uppnå.

Med hänsyn till anförda förhållanden får utskottet med bifall till motionerna

I: 572 och II: 679 föreslå att propositionen avslås i förevarande del.»

b) att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte, med bifall till motionerna

1:572 och 11:679 i vad gäller behandlingen av utländska valutor

enligt det genom propositionen nr 52 framlagda förslaget till likviditets- och

kassakvotslag, för sin del antaga 4 § sista stycket i förenämnda lagförslag i

följande utformning.

»När omständigheterna föranleda därtill, må riksbanken föreskriva dels

att även andra tillgångar må inräknas i bruttosumman, dels att viss eller vis
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Bankoutskottets utlåtande nr 17 år 1962

sa skuldgrupper enligt andra stycket icke skola avdragas vid bestämmandet

av nettobeloppet.»

Till 6 §.

Av herr Hagnell.

Till 6 och 7 §§.

Av herrar Regnéll, Schmidt, Gustaf Henry Hansson, Nils Theodor Larsson,

Gorthon, Boi ja, Hansson i önnarp och Larsson i Umeå, vilka ansett

a) att det avsnitt av utskottets utlåtande som börjar å s. 16 med orden

»Utskottet vill» och slutar å s. 17 med orden »föreslagna talen», bort ersättas

med text av följande lydelse.

»Utskottet har funnit där framförda skäl mot den skärpning av lagstiftningens

kvotregler som propositionen innehåller värda beaktande. Med hänsyn

till att bl. a. inlåningen på sparkasseräkning skall ingå i nämnaren och

vidare till de olägenheter som riskeras med alltför höga likviditetskrav anser

utskottet att likviditetskvoten bör bestämmas till högst 40 procent för

affärsbankerna och till högst 18 procent för sparbankerna och centralkassorna

för jordbrukskredit. Kassakvoten föreslår utskottet maximerad till 10

procent.»

b) att utskottet bort hemställa, att riksdagen för sin del måtte antaga 6

och 7 §§ i förslaget till likviditets- och kassakvotslag i följande lydelse.

»6 §.

Det procenttal, vartill likviditetskvot minst skall uppgå, fastställes av riksbanken.

Talet må i fråga om sparbankerna och centralkassorna för jordbrukskredit

ej sättas högre än till aderton och i fråga om andra kreditinrättningar

ej högre än till fyrtio.

Där så--- — rörelsens art.

7 §•

Med kassakvot------angivna undantagen.

Det procenttal, vartill kassakvot minst skall uppgå, fastställes av riksbanken.

Talet må ej sättas högre än till tio. Vid dess fastställande må tilllämpas

vad i 6 § andra stycket stadgas.»

III. Förslaget till placeringskvotslag

Av herrar Fahlander, Aspling, Palm, .1 ugustsson, Sköldin, Persson i Appuna,

fru Renström-Ingenus och herr Hagnell, vilka ansett

a) att det avsnitt i utskottets utlåtande som börjar å s. 17 med orden »Utskottet

finner skäl saknas» och slutar a s. 18 med orden »riksdagens åtgärd»,

bort ersättas med text av följande lydelse.

»Genom överenskommelser och rekommendationer har riksbanken i vissa

lägen sökt tillförsäkra staten och bostadsbyggandet en som den bedömt erforderlig

andel av försäkringsbolagens och sparbankernas utlåningsresurser.

Utskottet vill i likhet med departementschefen understryka önskvärdheten

s. 25 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 17 år 1962

25

av att denna väg för alt i ansträngda lägen nå här diskuterade syften så

långt möjligt även i fortsättningen kommer att användas. Som departementschefen

framhåller måste emellertid beaktas det faktum att redan ett

enda kreditinstitut genom att vägra att ansluta sig till en överenskommelse

kan förhindra åt! en lösning åstadkommes på frivillig väg liksom att erfarenheterna

från de senaste åren pekar på att överenskommelser icke alltid ger

ett tillfredsställande resultat. Med hänsyn härtill är utskottet, med avstyrkande

av motionerna I: 571 och II: 680 samt motionerna I: 572 och II: 679,

berett förorda den föreslagna beredskapslagstiftningen om placeringskvoter,

som kan tillgripas som en yttersta resurs. Ett ytterligare skäl för en sådan

beredskapslagstiftning är att, som utskottet ovan nämnt, vissa kapitalmarknadsinstitut

inte alls eller endast i mindre mån berörs av de placeringspåverkande

regler som förekommer. Ur effektivitetssynpunkt och med hänsyn

till önskemålet att icke rubba konkurrensförhållandena mellan olika kreditinstitut

synes det därför motiverat att möjlighet föreligger att ge kreditgivningen

till stat och för bostadsbyggande ungefär samma speciella ställning

inom ifrågavarande kapitalmarknadsinstitut som genom likviditetskvotsreglernas

utformning gäller för affärsbankernas del.

Den utformning placeringskvotslagen erhållit i propositionen föranleder

ingen erinran från utskottets sida utom i vad gäller sanktionsbestämmelserna

i 8 §, vilka bör ges en utformning motsvarande dem som utskottet i det

föregående föreslagit med avseende på likviditets- och kassakvotslagen. Utskottet

är sålunda inte berett att tillstyrka de i motionerna I: 563 och II: 677

framställda yrkandena i här ifrågavarande delar.»

b) att utskottet i vad avser det genom propositionen nr 52 framlagda förslaget

till placeringskvotslag under Cl) bort hemställa, att riksdagen — med

törklaring, att riksdagen funnit viss ändring böra företagas i lagförslaget

måtte, med avslag å motionerna I: 563 och II: 677, såvitt de avser lagförslaget,

motionerna I: 572 och II: 679 samt motionerna I: 571 och II: 680,

för sin del antaga lagförslaget med den ändringen att 8 § erhåller nedan

angivna lydelse.

»8 §.

Har kreditinrättning---för år.

Riksbanken äger---—av räntan.

Har postsparbanken eller postgirorörelsen avvikit från fastställd placeringskvot,

må riksbanken medgiva befrielse från skyldighet att utgiva belopp,

som avses i denna paragraf, därest inrättningarna sammantagna uppfyllt

placeringskraven.

Då särskilda skäl föranleda därtill, må även eljest skyldighet som ovan

sagts helt eller delvis eftergivas.»

IV. Förslaget till ränteregleringslag

1. Av herrar Regnéll, Schmidt, Gustaf Henry Hansson, Gorthon, Boi ja och

Berglund, vilka ansett att utskottet, med instämmande i vad som anförts i

motionerna I: 709 och II: 864 bort hemställa att

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Bankoutskottets utlåtande nr 17 år 1962

riksdagen med bifall till motionerna I: 709 och II: 864 och med avslag å

motionerna I: 708 och II: 865 måtte avslå proposition nr 143 med förslag till

lag om räntereglering och emissionskontroll.

2. Av herrar Nils Theodor Larsson och Börjesson i Glömminge, vilka ansett
a)

att den del av utskottets utlåtande, som börjar på sid. 18 med orden

»En beredskapslagstiftning rörande» och slutar på sid. 19 med orden »någon

utskottets erinran», bort ha följande lydelse:

»En beredskapslagstiftning rörande räntereglering och emissionskontroll

har funnits sedan 1951, innefattande möjligheter till maximering av utlåningsräntorna,

minimering av inlåningsräntorna och emissionskontroll.

Med den motivering, som anförts i motionerna I: 708 och II: 865, finner utskottet

en sådan beredskapslagstiftning nödvändig även i fortsättningen och

anser sig kunna tillstyrka den utformning, som i dessa avseenden föreslagits

i propositionen. I överensstämmelse med vad som anförts i de nyssnämnda

motionerna vill utskottet emellertid framhålla, att emissionskontroll

och räntereglering inte bör få användas i syfte att favorisera investeringar,

som grundar sig på beslut av statsmakterna, framför andra kreditbehov.

Det måste tvärtom anses vara en angelägen uppgift för statsmakterna

att i sin ekonomiska politik främja en kreditfördelning, som kan anses

motsvara behovet inom olika delar av samhälle och näringsliv. I ett kritiskt

kreditmarknadsläge kan det enligt utskottets mening vara nödvändigt,

att en maximering av utlåningsräntorna fastställes för en kortare tid, så att

en från samhällets och näringslivets synpunkt otillfredsställande kreditfördelning

kan förhindras.

Den i propositionen föreslagna utvidgningen av ränteregleringslagen till

att omfatta även maximering av inlåningsräntorna kan utskottet däremot

inte tillstyrka. För de lägen, som lagstiftningen avser, måste det tvärtom anses

angeläget, att sparandet så långt möjligheterna medger främjas genom

ränteförmåner. En maximering av inlåningsräntorna, innebärande att bankerna

ej tillätes betala räntor som allmänheten finner tillfredsställande för

konjunkturläget, måste befaras leda till att innehavare av spar- och andra

överskottsmedel söker sig placeringsformer utanför bankerna. I första hand

måste det befaras, att större placerare skulle söka sig sådana vägar. En

maximering av inlåningsräntorna skulle sålunda på så sätt särskilt drabba

småspararna. Förslaget synes också anmärkningsvärt så till vida, att det

innebär en ytterligare konkurrensbegränsning i bankverksamheten, något

som enligt utskottets mening inte bör förekomma.

Departementschefen har som skäl för förslaget om maximering av inlåningsräntorna

anfört, att konkurrensen mellan olika grupper av kreditinstitut

kan medföra en ränteglidning uppåt på inlåningssidan, vilken i sin tur

skulle ge ett incitament för bankerna att söka en kompensation i högre utlåningsräntor.

Härigenom skulle enligt departementschefen svårigheter kunna

uppstå för sparbanker och centralkassor, som inte har samma möjligheter

som affärsbankerna att söka kompensation i en högre förräntning på

utlåningssidan. Även enligt utskottets mening kan sådana spekulativa ten
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 17 år 1962

27

denser befaras framträda. De olägenheter, som en maximering av inlåningsräntorna

kan medföra i enlighet med vad utskottet ovan anfört, framstår

emellertid som väsentligt allvarligare för småspararna. Men framför allt

vill utskottet framhålla, att en sådan ränteglidning uppåt på inlåningssidan,

att en press uppstår på utlåningsräntorna, bör kunna bemästras genom

maximering av utlåningsräntorna med utnyttjande av de möjligheter till

differentiering, som lagen erbjuder.

Utskottet tillstyrker sålunda motionsyrkandet om avslag på propositionen

i den del den innefattar maximering av inlåningsräntorna.»

b) att utskottet under D. 2) bort hemställa, att riksdagen — med förklaring

att riksdagen funnit viss ändring böra företagas i lagförslaget — i anledning

av motionerna I: 708 och II: 865 måtte för sin del antaga lagförslaget

med den ändringen att 5 och 8 §§ erhåller nedan angivna lydelse.

»5 §.

Riksbanken äger fastställa minimiränta för inlåning, som i 4 § sägs, ävensom

maximiränta för utlåning av penningar från sådan kreditinrättning

som i nämnda paragraf angives. För skilda slag av inlåning eller utlåning

må olika räntor fastställas.

Föreskrift som------åt gången.

8 §•

Har kreditinrättning —-----fastställda maximiräntan.

Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning, därest

kreditinrättning eller annan som bedriver inlåning som i 4 § sägs, vid sådan

inlåning gottgjort ränta vilken underskridit minimiränta, som fastställts av

riksbanken.

Då särskilda----— delvis eftergivas.»

Särskilt yttrande

Av herrar Nils Theodor Larsson och Hansson i önnarp:

»I utskottets utlåtande förekommer även utanför de delar, som omfattas

av våra reservationer, vissa värderingar och bedömningar, som vi inte kunnat

godtaga. Av tekniska skäl har vi emellertid inte ansett oss höra reservera

oss på varje sådan punkt. Vi vill framhålla, att vi i fråga om den principiella

inställningen till heredskapslagstiftningen och den ekonomiska politiken

i övrigt helt delar de synpunkter, som anförts i motionerna I: 571 och

II: 680 samt I: 708 och II: 865. Det gäller exempelvis räntevapnets roll i förhållande

till andra konjunkturpolitiska medel. Vår uppfattning härvidlag

har dessutom anförts i reservation från vårt håll till utskottets utlåtande nr

18. Vidare gäller det bl. a. den s. k. prioriteringspolitiken. Enligt vår mening

måste i en aktiv konjunkturpolitik ingå även att investeringar, som grundar

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Bankoutskottets utlåtande nr 17 år 1962

sig på statsmakternas beslut, anpassas till vad som kan anses konjunkturpolitiskt

motiverat. Beredskapslagstiftningen bör inte få utnyttjas till favorisering

av vissa kreditbehov framför andra. Det bör vara en angelägen uppgift

för statsmakterna att främja en kreditgivning, som kan anses motsvara

behovet inom olika delar av näringsliv och samhälle.

Vi vill även erinra om att i motionerna I: 571 och II: 680 har anförts vissa

synpunkter rörande sparbankernas skyldighet till rapportering över utvecklingen

av likviditetsställningen. Vi förutsätter en sådan utformning av föreskrifterna

på området, att konkurrensförhållandet inte därigenom rubbas.»

K.

it K

: 11

Lur!

iS''/>. B

s. 29 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 17 år 1962

29

Bilaga

Förslag

till

lag om likviditetskvot och kassakvot för vissa kreditinrättningar

(likviditets- och kassakvotslag)

(Kungl. Maj:ts förslag)

5 §•

Vid beräknandet av likviditetskvoten

skola från förbindelserna undantagas:
a)

skuld, som avdragits enligt 4 §,

b) beviljade men icke disponerade

krediter,

c) förlagsbevis, beträffande vilka

Konungen jämlikt särskilt stadgande

medgivit, att de icke skola anses såsom

inlåning, samt

d) lån, som i samband med återlån

och till ett däremot svarande belopp

upptagits hos fondstyrelse för

förvaltning av medel, vilka ingå till

allmänna pensionsfonden.

När omständigheterna föranleda

därtill, må riksbanken föreskriva, att

jämväl viss eller vissa andra förbindelser

undantagas.

10 §.

Har kreditinrättning---tre

månader.

Riksbanken äger — — — denna

period.

Har centralkassa för jordbrukskredit

avvikit från fastställd likviditetskvot,

må riksbanken medgiva befrielse

från skyldighet att utgiva belopp,

som avses i denna paragraf, därest

samtliga centralkassor sammantagna

uppfyllt likviditetskraven. Vad nu

sagts skall, i fråga om såväl likviditetskvot

som kassakvot, äga motsvarande

tillämpning med avseende på

postsparbanken och postgirorörelsen.

Då särskilda skäl föranleda därtill,

må riksbanken även eljest medgiva

befrielse, helt eller delvis, från skyldighet

som nyss sagts.

(Utskottets förslag)

5 §•

Vid beräknandet av likviditetskvoten

skola från förbindelserna undantagas:
a)

skuld, som avdragits enligt 4 §,

b) beviljade men icke disponerade

krediter,

c) garantiförbindelser,

d) förlagsbevis, beträffande vilka

Konungen jämlikt särskilt stadgande

medgivit, att de icke skola anses

såsom inlåning, samt

e) lån, som i samband med återlån

och till ett däremot svarande belopp

upptagits hos fondstyrelse för förvaltning

av medel, vilka ingå till allmänna

pensionsfonden.

När omständigheterna föranleda

därtill, må riksbanken föreskriva, att

jämväl viss eller vissa andra förbindelser

undantagas.

10 §.

Har kreditinrättning---tre

månader.

Riksbanken äger — — — denna

period.

Har centralkassa för jordbrukskredit

avvikit från fastställd likviditetskvot,

må riksbanken medgiva befrielse

från skyldighet att utgiva belopp,

som avses 4 denna paragraf, därest

samtliga centralkassor sammantagna

uppfyllt likviditetskraven. Vad nu

sagts skall, i fråga om såväl likviditetskvot

som kassakvot, äga motsvarande

tillämpning med avseende på

postsparbanken och postgirorörelsen.

Då särskilda skäl föranleda därtill,

må även eljest skyldighet som ovan

sagts helt eller delvis eftergivas.

Stockholm 1962. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 620G85

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1962:233 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till lag om likviditetskvot och kassakvot för vissa kreditinrättningar a1 i texten