Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrade bestämmelser rörande riksdagsledamots immunitet.

1962-03-07 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1962:5, Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrade bestämmelser rörande riksdagsledamots immunitet.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5 år 1962

1

Nr 5

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckt motion

om ändrade bestämmelser rörande riksdagsledamots

immunitet.

I den till konstitutionsutskottet hänvisade motionen nr 6 i andra kammaren

av herr Lundberg föreslås, att riksdagen ville för sin del till grundlagsenlig

behandling antaga följande förslag till ändrad lydelse av § 110

första stycket första punkten regeringsformen:

Ej må någon riksdagsman under tilltal ställas eller eljest till

domstol instämmas eller sin frihet berövas för sina gärningar eller

yttranden i denna egenskap, utan att den kammare, till vilken han hörer,

sådant tillåtit genom uttryckligt beslut, däruti minst fem sjättedelar av de

röstande instämt.

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.

Gällande bestämmelser. Enligt bestämmelse i § 110 regeringsformen —

som i sak icke ändrats sedan regeringsformens tillkomst år 1809 och historiskt

sett går tillbaka till frihetstidens konungaförsäkringar — må ej någon

riksdagsman »under tilltal ställas eller sin frihet berövas för sina gärningar

eller yttranden i denna egenskap, utan att den kammare, till vilken

han hörer, sådant tillåtit genom uttryckligt beslut, däruti minst fem sjättedelar

av de röstande instämt».

Särskilda bestämmelser om häktning av riksdagsman finnes i § 111 regeringsformen,

där det tillika stadgas, att riksdagsman ej i andra fall än i

§§ 110 och 111 sägs må berövas sin frihet.

Jämlikt § 90 regeringsformen må under riksdagens, dess kamrars eller

utskotts överläggningar och prövning icke uti något annat fall eller på något

annat sätt än grundlagarna bokstavligen föreskriver komma frågor om

bl. a. regerings- och domaremakternas beslut samt enskilda medborgares och

korporationers förhållanden.

Varje riksdagsledamot äger enligt § 52 riksdagsordningen i princip rätt

att vid kammares sammanträde till protokollet fritt tala och utlåta sig i

alla frågor, som kommer under överläggning, och om lagligheten av allt,

som inom kammaren sig tilldrager. Ingen må dock därvid tillåta sig personligen

förolämpande uttryck eller eljest uppträda på ett mot god ordning

stridande sätt. Sker det, och låter den felande sig icke av talmannens föreställning

rätta, äger talmannen fråntaga honom ordet. Har sådant ägt rum,

må den felande för det sammanträdet icke vidare yttra sig. Väckes förslag,

att den ledamot, som sålunda förgått sig, därjämte må av talmannen erhålla

1 Bihang till riksdagens protokoll i''362.5 saml. 2 avd. Nr 5

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5 år 1962

varning eller att saken bör till laga domstols behandling överlämnas, skall

beslut däröver fattas av kammaren vid nästa sammanträde utan föregående

överläggning.

Motionens bakgrund. Motionen har föranletts av ett uppmärksammat

rättsfall som år 1960 avgjorts i högsta instans och vari omständigheterna i

korthet var följande.

Vid andra kammarens behandling den 4 mars 1959 (prof. nr 6, s. 82 ff)

av propositionen nr 24/1959, innefattande bl. a. förslag om försäljning till

agronomen Torgny André i Norrköping av kronoegendomen Knivberga 21 i

Norrköpings stad, deltog herr Svensson i Ljungskile i debatten. Enligt Andrés

mening uttalade sig Svensson i ett av sina anföranden (s. 84) på ett

sätt, som var för André kränkande.

André instämde Svensson till Orusts, Tjörns och Inlands domsagas häradsrätt

och yrkade skadestånd för ärekränkning med 10 000 kronor. Svensson

invände, att han gjort uttalandet i fråga i sin egenskap av ledamot av

riksdagen, att den av André instämda talan därför måste anses innefatta

sådant tilltal, som avsåges i § 110 regeringsformen, samt att, enär i detta

lagrum föreskrivet tillstånd till käroinålets väckande icke förefunnes, rätten

saknade behörighet att upptaga målet. Svensson yrkade därför, att häradsrätten

måtte avvisa Andrés talan. I beslut den 2 september 1959 uttalade

häradsrätten bl. a., att stadgandet i § 110 regeringsformen enligt sin

avfattning ej avsåge annat än talan om ansvar. Eftersom stöd saknades att

åt stadgandet giva en vidsträcktare tolkning samt Andrés talan avsåge endast

skadestånd på grund av påstådd ärekränkning, vore häradsrätten behörig

att upptaga målet. Svenssons invändning lämnades alltså utan bifall,

och Svensson förklarades vara skyldig att ingå i svaromål. — Genom dom

den 11 december 1959 ogillade häradsrätten Andrés skadeståndstalan. I

domskälen framhölls, att Svenssons uttalande i riksdagen utgjort ett led i

den kritik han avsett att rikta mot vederbörande statliga myndigheters sätt

att handlägga ifrågavarande markförvärvsärende och att det fallit inom ramen

för hans yttrandefrihet såsom riksdagsman. Insatt i sitt sammanhang

kunde uttalandet icke anses vara för André kränkande.

Sedan André vädjat mot häradsrättens dom samt fråga ånyo uppkommit,

huruvida hinder för målets upptagande förelåge med hänsyn till bestämmelsen

i § 110 regeringsformen, ansåg hovrätten för Västra Sverige i beslut den

3 maj 1960 lagrummet icke vara tillämpligt å förevarande fall. Hinder i angivna

hänseende mötte därför icke mot målets upptagande. Svensson anförde

besvär över beslutet. I avbidan på utgången av Svenssons besvärstalan

förklarade hovrätten skadeståndsmålet vilande. Högsta domstolen fann i

beslut den 5 december 1960 lika med hovrätten hinder icke möta mot målets

upptagande och fastställde överklagade beslutet. Därefter fastställde hovrätten

genom dom den 24 maj 1961 häradsrättens dom, varigenom Andrés

skadeståndstalan ogillats. Sedan talan fullföljts av André, fann högsta domstolen

i beslut den 3 november 1961 ej skäl meddela prövningstillstånd, i

följd varav hovrättens dom skulle stå fast.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5 år 1962

3

Tidigare riksdagsbehandling av frågan. Den ifrågavarande rättegången har

tidigare föranlett motioner till 1960 års riksdag samt en interpellation vid

1961 års riksdag.

I likalydande motioner till 1960 års riksdags vårsession föreslog herr Ollén

i första kammaren (1:20) och herr Hammar i andra kammaren (II:

27) att riksdagen måtte för sin del till grundlagsenlig behandling antaga ett

förslag till samma ändring i lydelsen av 110 § regeringsformen som föreslås

i den av herr Lundberg vid årets riksdag väckta motionen. På hemställan

av konstitutionsutskottet, dit motionerna i fråga hänvisades, uppsköts behandlingen

av dessa till höstsessionen. Anledningen till utskottets hemställan

var att den i det refererade målet omtvistade frågan om tillämpningen

av nämnda paragraf var under domstolarnas prövning ännu vid vårsessionens

slut. Sedan högsta domstolens beslut därefter meddelats den 5 december

1960 — nio dagar före avslutandet den 14 december av sista riksdagssessionen

under då pågående andrakammarperiod — yttrade konstitutionsutskottet

i utlåtande den 7 december 1960 (nr 28/1960):

Genom högsta domstolens ovannämnda beslut har klarlagts, att bestämmelsen

i § 110 regeringsformen ej innefattar skydd mot skadeståndstalan,

som grundas på gärningar eller yttranden av riksdagsman i denna hans

egenskap. Härigenom aktualiseras frågan om en revision av grundlagsstadgandet.

Enligt vad utskottet inhämtat har emellertid författningsutredningen

redan till behandling upptagit förevarande spörsmål. Detta har dessutom

visst samband med en omarbetning av § 90 regeringsformen och med

andra frågor, som likaledes äro föremål för utredningens uppmärksamhet.

Vid sådant förhållande får utskottet, med understrykande av betydelsen av

den i motionerna väckta frågan, hemställa att motionerna I: 20 och II: 27

icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Riksdagen fattade beslut i enlighet med utskottets hemställan.

I en interpellation i andra kammaren den 7 februari 1961 frågade herr

Lundberg bl. a. huruvida Kungl. Maj:t komme att i proposition till 1961 års

riksdag föreslå att § 110 regeringsformen gåves »en lagförklaring av det innehållet

att den blir ett verkligt grundskydd för att riksdagens ledamöter

skall kunna tala fritt i riksdagsarbetet utan att i oträngt mål behöva riskera

åtal eller skadestånd vare sig från det allmännas eller från enskildas sida».

Chefen för justitiedepartementet yttrade i sitt svar på interpellationen den

21 mars 1961 att han i likhet med konstitutionsutskottet ansåg att frågan

inte borde brytas ut ur den allmänna författningsrevisionen. Under den bebatt

som därefter följde förklarade departementschefen att han var beredd

att lägga fram förslag till grundlagsändring i ämnet före utgången av nämnda

period, om författningsutredningens förslag till ny grundlag mot förmodan

ej skulle framläggas i så god tid att det kunde antagas som vilande

före nästa andrakammarval.

Utskottet. Såsom framgår av den föregående redogörelsen är den betydelsefulla

frågan om riksdagsledamots immunitet föremål för behandling inom

författningsutredningen. Denna kan förväntas avgiva slutbetänkande med

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5 år 1962

förslag till ny grundlag inom loppet av omkring ett år. I detta sammanhang

vill utskottet även erinra om att statsrådet och chefen för justitiedepartementet

förklarat sig beredd att före utgången av innevarande valperiod till

andra kammaren framlägga förslag avseende det nu aktuella grundlagsstadgandet.

Härjämte må framhållas att utskottet jämlikt 38 § riksdagsordningen

har initiativrätt i grundlagsfrågor. Under hänvisning till vad sålunda

anförts anser sig utskottet icke vid innevarande riksdag böra framlägga

förslag till grundlagsändring i anledning av förevarande motion. Utskottet

får alltså hemställa,

att motionen nr II: 6 icke måtte till någon riksdagens åtgärd

föranleda.

Stockholm den 7 mars 1962

På konstitutionsutskottets vägnar:

TORSTEN ANDERSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Elmgren*, Damström, fru Segerstedt

Wiberg, herrar Ivronstrand, Erik Olsson, Dahl, Enarsson, Palm* och Isacson*;

samt

från andra kammaren: herrar Spångberg, Andersson i Linköping, Magnusson

i Tumhult, Larsson i Luttra, Bengtsson i Halmstad, Nilsson i Östersund,

Hammar, Braconier, Alemyr* och Westberg.

* Ej närvarande vid justeringen.

Reservation

av herr Spångberg, som inom utskottet yrkat, att utskottet måtte hemställa,

att riksdagen ville för sin del till grundlagsenlig behandling

antaga följande förslag till ändrad lydelse av § 110 första

stycket första punkten regeringsformen:

Ej må någon riksdagsman under tilltal ställas eller eljest

till domstol instämmas eller sin frihet berövas

för sina gärningar eller yttranden i denna egenskap,

utan att den kammare, till vilken han hörer, sådant tillåtit

genom uttryckligt beslut, däruti minst fem sjättedelar av de

röstande instämt.

Stockholm 1962. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 620368

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.