Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrade bestämmelser rörande riksdagsledamots immunitet.
1962-03-07 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1962:5, Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrade bestämmelser rörande riksdagsledamots immunitet.
Dokumentets text
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5 år 1962
1
Nr 5
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckt motion
om ändrade bestämmelser rörande riksdagsledamots
immunitet.
I den till konstitutionsutskottet hänvisade motionen nr 6 i andra kammaren
av herr Lundberg föreslås, att riksdagen ville för sin del till grundlagsenlig
behandling antaga följande förslag till ändrad lydelse av § 110
första stycket första punkten regeringsformen:
Ej må någon riksdagsman under tilltal ställas eller eljest till
domstol instämmas eller sin frihet berövas för sina gärningar eller
yttranden i denna egenskap, utan att den kammare, till vilken han hörer,
sådant tillåtit genom uttryckligt beslut, däruti minst fem sjättedelar av de
röstande instämt.
Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.
Gällande bestämmelser. Enligt bestämmelse i § 110 regeringsformen —
som i sak icke ändrats sedan regeringsformens tillkomst år 1809 och historiskt
sett går tillbaka till frihetstidens konungaförsäkringar — må ej någon
riksdagsman »under tilltal ställas eller sin frihet berövas för sina gärningar
eller yttranden i denna egenskap, utan att den kammare, till vilken
han hörer, sådant tillåtit genom uttryckligt beslut, däruti minst fem sjättedelar
av de röstande instämt».
Särskilda bestämmelser om häktning av riksdagsman finnes i § 111 regeringsformen,
där det tillika stadgas, att riksdagsman ej i andra fall än i
§§ 110 och 111 sägs må berövas sin frihet.
Jämlikt § 90 regeringsformen må under riksdagens, dess kamrars eller
utskotts överläggningar och prövning icke uti något annat fall eller på något
annat sätt än grundlagarna bokstavligen föreskriver komma frågor om
bl. a. regerings- och domaremakternas beslut samt enskilda medborgares och
korporationers förhållanden.
Varje riksdagsledamot äger enligt § 52 riksdagsordningen i princip rätt
att vid kammares sammanträde till protokollet fritt tala och utlåta sig i
alla frågor, som kommer under överläggning, och om lagligheten av allt,
som inom kammaren sig tilldrager. Ingen må dock därvid tillåta sig personligen
förolämpande uttryck eller eljest uppträda på ett mot god ordning
stridande sätt. Sker det, och låter den felande sig icke av talmannens föreställning
rätta, äger talmannen fråntaga honom ordet. Har sådant ägt rum,
må den felande för det sammanträdet icke vidare yttra sig. Väckes förslag,
att den ledamot, som sålunda förgått sig, därjämte må av talmannen erhålla
1 Bihang till riksdagens protokoll i''362.5 saml. 2 avd. Nr 5
2
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5 år 1962
varning eller att saken bör till laga domstols behandling överlämnas, skall
beslut däröver fattas av kammaren vid nästa sammanträde utan föregående
överläggning.
Motionens bakgrund. Motionen har föranletts av ett uppmärksammat
rättsfall som år 1960 avgjorts i högsta instans och vari omständigheterna i
korthet var följande.
Vid andra kammarens behandling den 4 mars 1959 (prof. nr 6, s. 82 ff)
av propositionen nr 24/1959, innefattande bl. a. förslag om försäljning till
agronomen Torgny André i Norrköping av kronoegendomen Knivberga 21 i
Norrköpings stad, deltog herr Svensson i Ljungskile i debatten. Enligt Andrés
mening uttalade sig Svensson i ett av sina anföranden (s. 84) på ett
sätt, som var för André kränkande.
André instämde Svensson till Orusts, Tjörns och Inlands domsagas häradsrätt
och yrkade skadestånd för ärekränkning med 10 000 kronor. Svensson
invände, att han gjort uttalandet i fråga i sin egenskap av ledamot av
riksdagen, att den av André instämda talan därför måste anses innefatta
sådant tilltal, som avsåges i § 110 regeringsformen, samt att, enär i detta
lagrum föreskrivet tillstånd till käroinålets väckande icke förefunnes, rätten
saknade behörighet att upptaga målet. Svensson yrkade därför, att häradsrätten
måtte avvisa Andrés talan. I beslut den 2 september 1959 uttalade
häradsrätten bl. a., att stadgandet i § 110 regeringsformen enligt sin
avfattning ej avsåge annat än talan om ansvar. Eftersom stöd saknades att
åt stadgandet giva en vidsträcktare tolkning samt Andrés talan avsåge endast
skadestånd på grund av påstådd ärekränkning, vore häradsrätten behörig
att upptaga målet. Svenssons invändning lämnades alltså utan bifall,
och Svensson förklarades vara skyldig att ingå i svaromål. — Genom dom
den 11 december 1959 ogillade häradsrätten Andrés skadeståndstalan. I
domskälen framhölls, att Svenssons uttalande i riksdagen utgjort ett led i
den kritik han avsett att rikta mot vederbörande statliga myndigheters sätt
att handlägga ifrågavarande markförvärvsärende och att det fallit inom ramen
för hans yttrandefrihet såsom riksdagsman. Insatt i sitt sammanhang
kunde uttalandet icke anses vara för André kränkande.
Sedan André vädjat mot häradsrättens dom samt fråga ånyo uppkommit,
huruvida hinder för målets upptagande förelåge med hänsyn till bestämmelsen
i § 110 regeringsformen, ansåg hovrätten för Västra Sverige i beslut den
3 maj 1960 lagrummet icke vara tillämpligt å förevarande fall. Hinder i angivna
hänseende mötte därför icke mot målets upptagande. Svensson anförde
besvär över beslutet. I avbidan på utgången av Svenssons besvärstalan
förklarade hovrätten skadeståndsmålet vilande. Högsta domstolen fann i
beslut den 5 december 1960 lika med hovrätten hinder icke möta mot målets
upptagande och fastställde överklagade beslutet. Därefter fastställde hovrätten
genom dom den 24 maj 1961 häradsrättens dom, varigenom Andrés
skadeståndstalan ogillats. Sedan talan fullföljts av André, fann högsta domstolen
i beslut den 3 november 1961 ej skäl meddela prövningstillstånd, i
följd varav hovrättens dom skulle stå fast.
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5 år 1962
3
Tidigare riksdagsbehandling av frågan. Den ifrågavarande rättegången har
tidigare föranlett motioner till 1960 års riksdag samt en interpellation vid
1961 års riksdag.
I likalydande motioner till 1960 års riksdags vårsession föreslog herr Ollén
i första kammaren (1:20) och herr Hammar i andra kammaren (II:
27) att riksdagen måtte för sin del till grundlagsenlig behandling antaga ett
förslag till samma ändring i lydelsen av 110 § regeringsformen som föreslås
i den av herr Lundberg vid årets riksdag väckta motionen. På hemställan
av konstitutionsutskottet, dit motionerna i fråga hänvisades, uppsköts behandlingen
av dessa till höstsessionen. Anledningen till utskottets hemställan
var att den i det refererade målet omtvistade frågan om tillämpningen
av nämnda paragraf var under domstolarnas prövning ännu vid vårsessionens
slut. Sedan högsta domstolens beslut därefter meddelats den 5 december
1960 — nio dagar före avslutandet den 14 december av sista riksdagssessionen
under då pågående andrakammarperiod — yttrade konstitutionsutskottet
i utlåtande den 7 december 1960 (nr 28/1960):
Genom högsta domstolens ovannämnda beslut har klarlagts, att bestämmelsen
i § 110 regeringsformen ej innefattar skydd mot skadeståndstalan,
som grundas på gärningar eller yttranden av riksdagsman i denna hans
egenskap. Härigenom aktualiseras frågan om en revision av grundlagsstadgandet.
Enligt vad utskottet inhämtat har emellertid författningsutredningen
redan till behandling upptagit förevarande spörsmål. Detta har dessutom
visst samband med en omarbetning av § 90 regeringsformen och med
andra frågor, som likaledes äro föremål för utredningens uppmärksamhet.
Vid sådant förhållande får utskottet, med understrykande av betydelsen av
den i motionerna väckta frågan, hemställa att motionerna I: 20 och II: 27
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Riksdagen fattade beslut i enlighet med utskottets hemställan.
I en interpellation i andra kammaren den 7 februari 1961 frågade herr
Lundberg bl. a. huruvida Kungl. Maj:t komme att i proposition till 1961 års
riksdag föreslå att § 110 regeringsformen gåves »en lagförklaring av det innehållet
att den blir ett verkligt grundskydd för att riksdagens ledamöter
skall kunna tala fritt i riksdagsarbetet utan att i oträngt mål behöva riskera
åtal eller skadestånd vare sig från det allmännas eller från enskildas sida».
Chefen för justitiedepartementet yttrade i sitt svar på interpellationen den
21 mars 1961 att han i likhet med konstitutionsutskottet ansåg att frågan
inte borde brytas ut ur den allmänna författningsrevisionen. Under den bebatt
som därefter följde förklarade departementschefen att han var beredd
att lägga fram förslag till grundlagsändring i ämnet före utgången av nämnda
period, om författningsutredningens förslag till ny grundlag mot förmodan
ej skulle framläggas i så god tid att det kunde antagas som vilande
före nästa andrakammarval.
Utskottet. Såsom framgår av den föregående redogörelsen är den betydelsefulla
frågan om riksdagsledamots immunitet föremål för behandling inom
författningsutredningen. Denna kan förväntas avgiva slutbetänkande med
4
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5 år 1962
förslag till ny grundlag inom loppet av omkring ett år. I detta sammanhang
vill utskottet även erinra om att statsrådet och chefen för justitiedepartementet
förklarat sig beredd att före utgången av innevarande valperiod till
andra kammaren framlägga förslag avseende det nu aktuella grundlagsstadgandet.
Härjämte må framhållas att utskottet jämlikt 38 § riksdagsordningen
har initiativrätt i grundlagsfrågor. Under hänvisning till vad sålunda
anförts anser sig utskottet icke vid innevarande riksdag böra framlägga
förslag till grundlagsändring i anledning av förevarande motion. Utskottet
får alltså hemställa,
att motionen nr II: 6 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 7 mars 1962
På konstitutionsutskottets vägnar:
TORSTEN ANDERSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar Elmgren*, Damström, fru Segerstedt
Wiberg, herrar Ivronstrand, Erik Olsson, Dahl, Enarsson, Palm* och Isacson*;
samt
från andra kammaren: herrar Spångberg, Andersson i Linköping, Magnusson
i Tumhult, Larsson i Luttra, Bengtsson i Halmstad, Nilsson i Östersund,
Hammar, Braconier, Alemyr* och Westberg.
* Ej närvarande vid justeringen.
Reservation
av herr Spångberg, som inom utskottet yrkat, att utskottet måtte hemställa,
att riksdagen ville för sin del till grundlagsenlig behandling
antaga följande förslag till ändrad lydelse av § 110 första
stycket första punkten regeringsformen:
Ej må någon riksdagsman under tilltal ställas eller eljest
till domstol instämmas eller sin frihet berövas
för sina gärningar eller yttranden i denna egenskap,
utan att den kammare, till vilken han hörer, sådant tillåtit
genom uttryckligt beslut, däruti minst fem sjättedelar av de
röstande instämt.
Stockholm 1962. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 620368
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.