Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motion om införande i svensk tryckfrihetslagstiftning av den s. k. genmälesrätten.

1962-03-14 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1962:7, Utlåtande i anledning av motion om införande i svensk tryckfrihetslagstiftning av den s. k. genmälesrätten.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 7 år 1962

1

Nr 7

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av motion om införande

i svensk tryckfrihetslagstiftning av den s. k.

genmälesrätten.

I den till konstitutionsutskottet hänvisade motionen nr 24 i andra kammaren

av herr Börjesson i Falköping hemställes att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj :t måtte begära en skyndsam utredning beträffande den s. k.

genmälesrättens införande i svensk tryckfrihetslagstiftning.

Beträffande motiveringen får utskottet, i den mån redogörelse därför icke

lämnas i det följande, hänvisa till motionen.

Gällande rätt. I tryckfrihetsförordningen stadgas straff för yttranden i

tryckt skrift som enligt en i 7 kap. 4 § nämnda förordning intagen brottbeskrivning

skall anses otillåtna. I denna upptages under punkt 6 smädelse

eller annan missfirmlig gärning mot ämbetsman eller därmed i förevarande

hänseende jämställd person samt under punkt 13 ärekränkning mot enskild

person. Om den ansvarige — i regel utgivaren — fälles för sådant brott,

kan enligt 6 § domstolen, då fråga är om periodisk skrift, på yrkande förordna

att domen skall införas i skriften. Bortsett härifrån innehåller vår

tryckfrihetsrätt intet stadgande om rätt för den, som finner sig kränkt

genom framställning i tryckt skrift, att själv eller genom myndighet få infört

i tryckalstret i fråga ett bemötande eller ett beriktigande av den kränkande

artikeln. Det enda lagrum som har avseende på denna i åtskilliga utländska

rättssystem stadgade s. k. genmälesrätt är bestämmelsen i 1 kap.

4 § andra stycket tryckfrihetsförordningen att vid bestämmande av påföljd

för tryckfrihetsbrott skall, då meddelad uppgift påkallat rättelse, särskilt

beaktas huruvida sådan på lämpligt sätt bringats till allmänhetens kännedom.

Motionen. Motionären framhåller att tidningspressen ibland utnyttjat sin

ställning gentemot enskilda samhällsmedborgare, organisationer och företag

på ett sätt som måste anses vara oförenligt med det ansvar som är förbundet

med bruket av tryckfriheten. En av anledningarna härtill kan vara

alt den enskilde saknar möjligheter att genom lika effektiva massmedia

dementera eller beriktiga redan spridda uppgifter. Det är en angelägenhet

av största vikt att den enskilde medborgaren ges ett visst skydd mot övergrepp

från pressens sida. Till skillnad från vad fallet är i svensk rätt finnes

Bihang till riksdagens protokoll 1962. 5 samt. 2 avd. Nr 7

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 7 år 1962

i vissa främmande länder ett lagstadgat skydd i detta avseende i den s. k.

genmälesrätten, enligt vilken den enskilde ges rätt att i respektive organ beriktiga

eller mera utförligt bemöta felaktiga uppgifter som lämnats i periodisk

skrift. I vårt land har visserligen genom pressens olika organisationer

— bl. a. genom Publicistklubbens publiceringsregler och Pressens opinionsnämnd

— på frivillig väg överenskommits om åtgärder som går längre än

gällande tryckfrihetslagstiftning i fråga om skydd för den enskilde medborgaren.

Dessa överenskommelser erbjuder dock ej garantier för att uppställda

regler alltid efterföljes. Enligt motionärens mening skulle en i lag föreskriven

genmälesrätt även i vårt land ge ett bättre skydd i ifrågavarande avseende.

Dessutom måste den omständliga vägen via anmälan till Pressens

opinionsnämnd vara ett mindre effektivt och mindre lättillgängligt korrektionsmedel

än en omedelbar rätt till genmäle i det organ som kan ha felat.

Historik. Frågan om införande av genmälesrätt i svensk tryckfrihetslagstiftning

har dryftats vid flera tillfällen.

Det år 1912 inom justitiedepartementet framlagda förslaget till tryckfrihetsförordning

upptog ej någon bestämmelse om genmälesrätt. De

kommitterade som utarbetat förslaget anförde gentemot tanken på ett

sådant institut bl. a. att det komme att medföra lolkningssvårigheter och

måhända oftare åberopas till stöd för vägran att införa genmäle än för yrkande

därom samt att det ej skulle lämna något skydd mot redaktionens

kommentarer till genmälet.

Frågan övervägdes även i ett betänkande 1935 med förslag till åtgärder

mot statsfientlig verksamhet (SOU 1935: 8), med hänsyn till den omfattning,

i vilken i de diktatursträvande rörelsernas publikationer användes oriktiga

och vilseledande uppgifter. Införande av genmälesrätt ansågs dock inte

kunna få större betydelse för bekämpande av sådana företeelser.

Även 19M års tryckfrihetssakkunniga, vilkas år 1947 avgivna förslag till

tryckfrihetsförordning (SOU 1947:60) ligger till grund för nu gällande

tryckfrihetsförordning, undersökte lämpligheten av att införa en genmälesrätt.

De sakkunniga lämnade därvid inledningsvis följande redogörelse

(s. 214):

I vissa främmande länders presslagstiftningar förekommer en rätt till

genmäle, skyddad genom straff för vägrat införande eller genom möjlighet

för domstol att giva vitesförelägganden. Sådan genmälesrätt kan emellertid

vara av två något olika typer. Den ena innebär en vidsträckt rätt för den

som nämnts eller utpekats i en periodisk skrift att ingå i svaromål genom

ett inlägg i skriften. En sådan rätt förekommer i den franska presslagstiftningen.

Den andra mera begränsade typen av genmälesrätt, en rätt att beriktiga

oriktiga uppgifter, tillämpas i övriga nordiska länder. I Danmark infördes

en sådan rätt genom 1938 års presslag. Är ett meddelande i periodisk

skrift, som utkommer minst en gång i månaden, ägnat att vålla någon en

icke oväsentlig skada i ekonomiskt hänseende eller i allmänhetens omdöme,

har han rätt att i skriften få infört ett beriktigande av meddelandet,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstilutionsutskottets utlåtande nr 7 år 1962

3

såvitt angår upplysningar av faktisk karaktär. Beriktigandet skall inskränka

sig till att återgiva faktiska omständigheter, det får icke innehålla

något rättsstridigt och icke giva tredje man rätt att kräva intagande av

beriktigande. Frågan om skyldighet för skriftens redaktör att införa ett

beriktigande kan, då införande vägras, hänskjutas till en särskild nämnd

(Berigtigelsesnaevnet). Underlåtenhet att införa beriktigande, då skyldighet

därtill föreligger, medför bötesstraff. Enligt 1919 års finska tryckfrihetslag

har offentlig myndighet eller enskild person, som finner sig vara i periodisk

tryckskrift kränkt eller önskar beriktiga däri rörande myndigheten eller

personen gjort meddelande, rättighet att få i skriften infört ett genmäle å

det gjorda meddelandet, såvida genmälet är undertecknat av den å vars

vägnar detsamma avgives och icke är av kränkande eller brottsligt innehåll.

För underlåtenhet stadgas böter och rätt för domstolen att ålägga vite. Även i

den norska strafflagen finnes bestämmelse om skyldighet för utgivare av

tidning eller tidskrift att oförändrat intaga genmäle mot uttalanden av

saklig natur, som offentliggjorts i tidningen eller tidskriften. Rätt att begära

intagande av sådant genmäle tillkommer den som uttalandet omedelbart

angår. Genmälet skall begränsa sig till sakliga uttalanden, det får icke

innehålla något straffbart och icke giva tredje man någon genmälesrätt.

Vägran att intaga genmälet medför bötesstraff; vitesföreläggande kan förekomma.

Tryckfrihetssakkunniga yttrade i fortsättningen bl. a.

Enligt vad erfarenheten i andra länder visat vållar tillämpningen av en

lagstadgad genmälesrätt stora svårigheter. En sådan rätt är knappast ägnad

att bereda den enskilde något effektivt skydd mot kränkande uppgifter och

oriktiga framställningar. Därtill kommer att även utan särskilt stadgande

det torde vara vanligt och räknas som god publicistisk sed att tidningar och

tidskrifter i vidsträckt omfattning införa bemötanden och rättelser. Det bör

dock ligga i utgivarens hand att även i sådant hänseende bestämma överskriftens

innehåll. Den enskilde kan ej rimligen berättigas att för genmäle

disponera över något visst utrymme i skriften. En fritt utbildad, på publicistisk

sed grundad genmälesrätt fyller ett ändamål och kan även ur synpunkten

av den enskildes yttrandefrihet vara av värde. En med tvång genomförd

genmälesrätt kan däremot motverka sitt ändamål. De sakkunniga

ha icke funnit skäl att föreslå någon genmälesrätt efter utländsk förebild.

Under framhållande att det dock vore angeläget att oriktiga uppgifter

rättades i erforderlig omfattning föreslog tryckfrihetssakkunniga därefter

den sedermera i 1 kap. 4 § andra stycket tryckfrihetsförordningen intagna

föreskriften att rättelse skall beaktas vid bestämmande av påföljd för missbruk

av tryckfriheten. Därmed avsåg de sakkunniga icke blott att sörja för

ett rättvist hänsynstagande till dylik omständighet utan även att giva en

anvisning om att rättelser på lämpligt sätt borde ske, då oriktiga uppgifter

meddelats.

De sakkunnigas ståndpunkt blev föremål för delade meningar under remissbehandlingen

av förslaget till tryckfrihetsförordning. Å ena sidan ansåg

Publicistklubben och Sveriges advokatsamfund alt stadgandet att rättelse

skulle beaktas vid bestämmande av påföljd för tryckfrihetsbrott kunde an
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 7 år 1962

tagas erbjuda tillräckligt skydd för den enskilde i förevarande avseende. Å

andra sidan gav Svea hovrätt, förste stadsfiskalen i Stockholm, rådhusrätten

i Halmstad, Landsorganisationen och Svenska journalistföreningen uttryck

för uppfattningen att införande av en lagstadgad genmälesrätt skulle fylla

ett praktiskt behov.

I proposition till 1948 års riksdag med förslag till tryckfrihetsförordning

m. m. anförde departementschefen beträffande ifrågavarande spörsmål

(prop. 230/1948 s. 114 f):

En genmälesrätt kan givas en så vidsträckt omfattning att den som beröres

av omdömen eller upplysningar, vilka influtit i periodisk skrift, oavsett

deras karaktär bär rätt att få disponera ett utrymme i skriften för att

utveckla sina synpunkter i samma ämne. Något sådant torde icke åsyftas i

de nyss återgivna yttrandena; alla torde vara ense om att skriftens utgivare

måste ha bestämmanderätten över införandet av sådana diskussionsinlägg

i skriften. Vad som avses torde vara en rätt att få felaktiga sakuppgifter

beriktigade och vidare torde den förutsättningen vara åsyftad att dessa

sakuppgifter skola vara kränkande eller åtminstone av en viss vikt för den

som beröres därav.

I och för sig kan det vara ett berättigat önskemål att, då felaktiga uppgifter

influtit i skriften, utgivaren låter beriktiga dessa eller i varje fall bereder

utrymme för ett beriktigande inlägg av den som beröres av uppgifterna.

Att så sker, åtminstone i viss utsträckning, torde också betraktas som god

publicistisk sed. Frågan gäller emellertid om det kan anses lämpligt att genom

ett lagstadgande tillförsäkra den av uppgifterna berörde rätt att få ett

sådant beriktigande till stånd. Det är förenat med stora svårigheter att angiva

förutsättningarna för genmälesrätten på sådant sätt att bestämmelserna

icke inbjuda till tvist. Vilka uppgifter som böra berättiga till genmäle

och vad detta får innehålla äro frågor som ej väl ägna sig för lagstiftning.

Den senaste lagstiftningen på detta område, den danska, har för att lösa

dessa frågor nödgats inrätta ett förfarande inför ett särskilt organ, berigtigelsesnsevnet.

En sådan anordning synes icke vara lämplig för svenska

förhållanden. Därtill kommer att ej heller det summariska förfarandet inför

detta organ, annat än i uppenbara fall, är ägnat att lösa spörsmålet,

huruvida med hänsyn till de meddelade uppgifternas felaktighet genmälesrätt

skall föreligga. Med den valda utgångspunkten att genmälesrätten skall

avse ett beriktigande av felaktiga uppgifter föreligga endast två möjligheter.

Antingen måste genmälesrätten göras så vidsträckt att den som beröres av

uppgifterna äger beriktiga dessa, så snart han själv finner dem felaktiga,

eller också måste det anförtros åt domstol att efter bevisning pröva, vilka

uppgifter som äro sanningsenliga. De nordiska lagstiftningarna, i huvudsak

även den danska, synas ha valt den förra utvägen. Med en sådan genmälesrätt

befrämjas icke vad som i detta sammanhang främst kan vara av betydelse,

nämligen att utgivaren, då uppenbara misstag och felaktigheter förekommit

beträffande förhållanden av någon vikt, ställer sin egen auktoritet

bakom ett beriktigande. Vad angår det andra av de båda angivna alternativen,

nämligen att för genmälesrättens genomförande anordna ett domstolsförfarande

med möjlighet att föra bevisning om de framförda uppgifternas

oriktighet, måste detta anses alldeles olämpligt. Domstolsprövning

av innehållet i tryckt skrift bör förbehållas de fall, då fråga är om tryckfrihetsbrott.

Jag delar alltså de sakkunnigas betänkligheter mot att i svensk

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 7 år 1962

5

rätt införa en lagstadgad genmälesrätt efter utländsk förebild. Att på detta

område främja god publicistisk sed bör vara en uppgift för pressens egna

organisationer och den av dem tillsatta Pressens opinionsnämnd.

Ett stöd för bruket att beriktiga oriktiga uppgifter, ej allenast genom införande

av genmälen utan även, då så är påkallat, genom redaktionella uttalanden,

vinnes även genom det av: de sakkunniga föreslagna stadgandet

angående beaktande av rättelse vid bestämmande av påföljd för tryckfrihetsbrott.

I sitt utlåtande (nr 30/1948) i anledning av propositionen fann konstitutionsutskottet

skälen för införandet av en genmälesrätt efter förebild

av bestämmelserna härom i övriga nordiska länders lagstiftningar värda

beaktande men ansåg sig icke, mot vad departementschefen anfört, böra

framställa något förslag härom. I samband härmed föreslog utskottet den

i 7 kap. 6 § tryckfrihetsförordningen nu intagna föreskriften om skyldighet

att i vissa fall införa dom i tryckfrihetsmål i periodisk skrift.

Utskottet. Av den föregående redogörelsen framgår att tanken på införande

i svensk tryckfrihetslagstiftning av ett stadgande om rätt att få felaktiga

uppgifter i periodisk skrift beriktigade blev föremål för ingående överväganden

under förarbetena till nu gällande tryckfrihetsförordning. De skäl

som därvid från tryckfrihetssakkunnigas och vederbörande departementschefs

sida anfördes gentemot tanken på en lagstadgad genmälesrätt befanns

dock vara så starka att bestämmelser härom icke ansågs böra intagas i

tryckfrihetsförordningen. Utskottet anser för sin del att dessa skäl äger

samma bärkraft i dagens läge som då de framlades. En dylik genmälesrätt

är såsom de sakkunniga framhållit knappast ägnad att bereda den enskilde

något effektivt skydd mot kränkande uppgifter och oriktiga framställningar.

Att åvägabringa en god praxis i förevarande hänseende bör i första

hand vara en uppgift för pressens egna organisationer. Bl. a. den verksamhet

som den av dessa tillsatta Pressens opinionsnämnd utövar för främjande

av god publicistisk sed har medverkat till att tidningarna i allmänhet

numera anser sig böra bereda plats för genmälen. Utskottet anser sig därför

icke ha anledning att nu tillstyrka en utredning i motionens syfte. Med hänvisning

till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att motionen nr II: 24 icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 14 mars 1962

På konstitutionsutskottets vägnar:

TORSTEN ANDERSSON

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 7 år l!)f>2

Närvarande ■''

från första kammaren: herrar Torsten Andersson, Damström» Georg

Pettersson*, Sveningsson*, Kronstrand, Erik Olsson, Dahl*, Isacson och

Billman*; samt ,.. ;

från andra kammaren: herrar Spångberg, Andersson i Linköping, von

Friesen*, Magnusson i Tumhult, Adamsson, Larsson i Luttra, Bengtsson i

Halmstad, Nilsson i Östersund, Hammai* och Braconier*.

— r . I . ..... 4, f. .„5 **)''.''*

* Ej närvarande vid justeringen.

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE, STHLM 62

201951

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.