Utlåtande i anledning av riksdagens år 1961 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
1962-05-15 · 41 sidor, varav 41 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 41 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1962:114, Utlåtande i anledning av riksdagens år 1961 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande nr 114 år 1962
1
Nr 114
Utlåtande i anledning av riksdagens år 1961 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(l:a—5:e avd.)
Statsutskottet, till vars förberedande behandling riksdagens år 1961 församlade
revisorers berättelse jämte de i anledning därav från vederbörande
ämbetsverk och myndigheter till Kungl. Maj:t avgivna utlåtandena och förklaringarna
blivit hänvisad, får, efter tagen kännedom av vissa handlingar
och inhämtande av för ärendenas utredning i övrigt erforderliga upplysningar,
underställa riksdagens prövning de av revisorerna gjorda uttalandena
och vad av utskottet i anledning därav anförts.
1 :o) Utlämnade rese- och flyttningsförskott. Under utrikesdepartementet,
§ 1, har revisorerna riktat anmärkningar mot handläggningen inom utrikesförvaltningen
av vissa rese- och flyltningsförskottsärenden (Del I, s. 3—11).
Utlåtande har avgivits av chefen för utrikesdepartementets personalavdelning
(Del II, s. 5 och 6).
Utskottet. Enligt det s. k. utlandsresereglementet äger förrättningsman
för bestridande av utgifter i samband med utrikes tjänsteresa uppbära lämpligt
förskott. Rätt till förskott tillkommer också enligt kungörelsen om ersättning
för flyttningskostnad vid flyttning utom riket sådan tjänsteman,
som för fullgörande av statligt uppdrag måste bosätta sig utomlands. Angivna
slag av förskott skall redovisas inom tid, som vederbörande myndighet
bestämmer. Reseräkning skall i regel vara till myndigheten inkommen
inom tre månader efter det utrikesförrättningen fullgjorts och flyttningsräkning
inom sex månader efter flyttningens avslutande. Enligt utlandsresereglementet
skall, om utlämnat förskott överstigit den ersättningssumma
som fastställts efter granskning av ingiven reseräkning, skillnadsbeloppet
vara till fullo inbetalat senast tre månader efter det reseräkningsgranskningen
avslutats och avräkningsbesked erhållits. — Revisorerna har vid
granskning av utrikesdepartementets huvudbok för budgetåret 1960/61 uppmärksammat,
att ett stort antal äldre rese- och flyttningsförskott fortfarande
utestod ox-eglerade den 30 juni 1961. Av under budgetåren 1956/57—
1959/60 utlämnade förskott var sålunda icke mindre än 339 till ett sammanlagt
belopp av i runt tal 1 milj. kr. oredovisade. Revisorerna anser detta
förhållande vara i hög grad otillfredsställande och understryker angelägen
1
Fl i haag Ull riksdagens protokoll 0 samt. Nr IVt
2 Statsutskottets utlåtande nr 11b dr 1962
heten av att åtgärder snarast vidtages i syfte att få till stånd en bättre ordning.
Utskottet kan för sin del helt ansluta sig till vad revisorerna anfört om
det olämpliga i att låta rese- och flyttningsförskott i den betydande utsträckning
som skett stå oredovisade under en längre tid. Det måste sålunda
anses tillhöra god ordning och förutsätts för övrigt i gällande bestämmelser,
att dylika förskott regleras inom rimlig tid, icke minst till förhindrande
av att eventuellt överskjutande belopp obehörigen utnyttjas. Chefen
för utrikesdepartementets personalavdelning har i sitt yttrande förklarat,
att man inom departementet är väl medveten om den påtalade eftersläpningen
men att man med de tillgängliga personalresurserna haft svårigheter
att komma till rätta med densamma. I sammanhanget framhålles, att
ett behov konstaterats föreligga att vidtaga effektiviserande åtgärder inom
huvuddelen av organisationen för departementets medelsförvaltande verksamhet,
och det hänvisas till att en översyn f. n. pågår genom en särskilt
tillkallad sakkunnig. Såvitt angår här ifrågavarande ärenden har — sedan
frågan övervägts av den sakkunnige — viss ändring skett av arbetsorganisationen
så att från hösten 1961 särskilda befattningshavare kunnat avdelas
för att handlägga balansärendena. Av yttrandet framgår att redan vid
tidpunkten för dettas avgivande — d. v. s. i januari 1962 en icke obetydlig
avarbetning av dessa skett. — Av vad salunda upplysts finner utskottet,
att de av revisorerna påtalade missförhållandena i en snar framtid kan
förväntas bli avhjälpta utan någon särskild åtgärd från riksdagens sida.
Utskottet har därför velat begränsa sig till att vad i ärendet förevarit för
riksdagen
omförmäla.
2:o) Löneklassplacering av personal vid försvaret. Under försvarsdepartementet,
§ 2, har revisorerna anfört synpunkter på löneklassplaceringen av
personal vid försvaret (Del I, s. 12—14).
Utlåtanden har avgivits av försvarets civilförvaltning, statskontoret, riksrevisionsverket
och Föreningen försvarets kassachefer (Del II, s. 7—17).
Utskottet. Under förevarande paragraf i sin berättelse föreslår riksdagens
revisorer, att beslutanderätten i fråga om löneklassplacering av personal vid
försvaret — vilken f. n. åvilar försvarets civilförvaltning — återföres till
lokalmyndigheterna, varigenom återgång skulle ske till en före 1955 tilllämpad
ordning.
Det av revisorerna framförda förslaget har underkastats en ingående
granskning i de remissyttranden som avgivits av försvarets civilförvaltning,
statskontoret och riksrevisionsverket. Av dessa yttranden framgår att det
kan sättas i fråga, huruvida någon vinst — vare sig i rationaliserings- eller
Statsutskottets utlåtande nr 114 år 1962
3
i besparingshänseende — verkligen skulle uppkomma genom en omläggning
i enlighet med revisorernas förslag. Härtill kommer den av försvarets civilförvaltning
påpekade omständigheten att rättssäkerheten för löntagarna tillgodoses
bättre genom det nuvarande systemet än om beslutanderätten skulle
återgå till de lokala myndigheterna.
Då utskottet för sin del inte av vad i ärendet förekommit blivit övertygat
om att tillräckliga skäl föreligger för vidtagande av åtgärder i enlighet
med revisorernas ifrågavarande förslag anser sig utskottet böra hemställa,
att riksdagens revisorers ifrågavarande uttalande icke må
föranleda någon riksdagens åtgärd.
3 ro) Kontrollen av försvarets personalstater. Under försvarsdepartementet,
§ 3, har revisorerna förordat en omläggning av personalstatskontrollen
inom försvarets civilförvaltning (Del I, s. 15—17).
Utlåtanden har avgivits av försvarets civilförvaltning, statskontoret, riksrevisionsverket
och Föreningen försvarets kassachefer (Del II, s. 17—21).
Utskottet. År 1955 ålades försvarets civilförvaltning att centralt — med
hjälp av hålkortssystem — handha uträkning och utbetalning av månadslönerna
till försvarets personal. Samtidigt infördes i förvaltningens regi en
central kontroll av försvarets personalstater, vilken samordnades med löneutbetalningen.
För ifrågavarande kontrollverksamhet inrättades vid myndigheten
en särskild personalstatsdetalj, vilken i dagens läge uppges sysselsätta
sex befattningshavare. Revisorerna säger sig i och för sig icke ha något
att erinra mot det sätt på vilket nämnda kontroll rent tekniskt är upplagd.
De är emellertid tveksamma om huruvida behov verkligen föreligger att på
förevarande område bedriva en så ingående och förhållandevis dyrbar kontroll
varom här är fråga. Denna är nämligen hundraprocentigt verkande
och innebär, att alla till förvaltningens avlöningscentral anmälda löner avstämmes
mot gällande personalförteckningar och anställningsbemyndiganden
etc. Enligt revisorerna hör verksamheten i stället kunna bedrivas stickprovsvis
och förläggas till förvaltningens revisionsbyrå, som vid en sådan
uppläggning av arbetet icke torde behöva någon särskild personalförstärkning
för ändamålet. Befattningarna vid den nuvarande personalstatsdetaljen
skulle sålunda kunna indragas, varigenom möjliggjordes minskade
lönekostnader om ca 90 000 kr. för år.
I anledning av vad utskottet sålunda anfört må nämnas, att det inom
försvarets civilförvaltning f. n. pågår en omläggning från hålkortssystem
till maskinell databehandling i fråga om löneuträkningen m. m. Genom en
sådan omläggning kommer den personalstatskontrollerande verksamheten,
som nu till stor del bedrives manuellt, att i väsentlig utsträckning kunna
4
Statsutskottets utlåtande nr 11b år 1962
automatiseras. Då en förutsättning härför är, att den sker i nära anslutning
till arbetet med avlöningsuträkningen, avser förvaltningen enligt vad
den uppger i sitt yttrande att överföra uppgiften till förvaltningens avlöningscentral,
som icke torde behöva någon särskild personalförstärkning
för ändamålet. Det bör emellertid framhållas, att personalstatsdetaljen även
har andra arbetsuppgifter, vilket icke noterats av revisorerna. Den har sålunda
bl. a. att uppfölja och registrera ändringar i av Kungl. Maj:t fastställda
personalorganisationer för staber och förband, att handha viss personal-
och lönestatistisk redovisning etc. Beträffande denna del av verksamheten
förutsätter förvaltningen, att densamma lämpligen kan överföras
till lönebyråns tjänstesektions organisationsdetalj, vilken därvid anses böra
förstärkas med ett par av de befattningshavare, som hittills varit knutna
till personalstatsdetaljen. Denna kan genom ett sådant arrangemang upphöra.
Genom den rationaliseringseffekt, som angivna omläggning möjliggör för
personalstatskontrollens del, får de av revisorerna anförda synpunkterna
anses ha blivit tillgodosedda. Vid sådant förhållande begränsar sig utskottet
till att vad i ärendet förevarit för riksdagen
omförmäla.
4:o) Vissa kommenderingar till kurser vid intendenturförvaltningsskolan
och tygförvaltningsskolan. Under försvarsdepartementet, § 4, har revisorerna
riktat vissa anmärkningar mot intendentur- och tygförvaltningsutbildningen
(Del I, s. 18—21).
Utlåtanden har avgivits av chefen för armén och statskontoret (Del II, s.
21—25).
Utskotiet. Revisorerna erinrar om att intendentur- och tygförvaltningsskolorna
enligt sina reglementen har till uppgift att inom sina resp. ämnesområden
meddela undervisning åt officerare, underofficerare in. fl. för utbildning
till bl. a. intendenter, tygofficerare och förvaltare. Utbildningstiden
är för intendentur- och tygofficerskurserna två år. Vid en genomgång
av deltagarlistorna för dessa har revisorerna kunnat konstatera, att personal
ej sällan kommenderas till kurserna vid relativt hög ålder. Med hänsyn
till den pensionsålder, som gäller för berörda officerskategori, och till
att angivna utbildning är lång och kostnadskrävande finner revisorerna det
anmärkningsvärt med så sena kommenderingar och förordar, att lämpligt
avpassade åldersgränser i fortsättningen fastställes för elevantagningen. De
anser det också böra övervägas, om inte intendenturofficerskurserna, som
f. n. anordnas årligen, kunde utökas att omfatta fler elever och samtidigt
ändras till vartannatårskurser i likhet med vad som gäller för tygofficersutbildningen.
Statsutskottets utlåtande nr 11b är 1962
5
Utskottet vill för sin del allmänt framhålla, att det med hänsyn till ifrågakommande
utbildningskostnader är angeläget, att de officerare som kommenderas
till förvaltningsskolorna har en ålder, som medger att de kan
nyttiggöras i sina förvaltningsfunktioner under en inte alltför begränsad
tid. Vid vilken ålder omskolning från trupptjänst till förvaltningstjänst bör
ske är dock svårt att generellt angiva. Det måste — som chefen för armén
framhåller i sitt yttrande — i viss mån bli en avvägning, där även får beaktas
det militära intresset att kunna nyttiggöra den utbildning vederbörande
fått i trupptjänst. Att denna avvägning i ett läge, då betydande vakanser
föreligger bland det yngre truppbefälet, kan leda till att kommenderingarna
till förvaltningsutbildning i viss utsträckning kommer att avse
befäl i högre åldersklasser än som ur förvaltningstjänstens synpunkt är
idealt torde i och för sig få godtagas. Även med beaktande härav synes det
dock som om de militära myndigheterna i vissa fall gjort kommenderingar,
som med hänsyn till de berörda personernas ålder och återstående tjänstetid
svårligen kan försvaras ur synpunkten att få en rimlig utdelning på de
nedlagda utbildningskostnaderna. Utskottet vill därför understryka vikten
av att man i fortsättningen eftersträvar lösningar, som icke bara tillgodoser
trupptjänstens utan även förvaltningstjänstens behov. — Vad härefter
angår revisorernas ifrågasättande av lämpligheten att ha årliga intendenturofficerskurser
har utskottet svårt att på grundval av det redovisade materialet
uttala någon bestämd uppfattning. Det må i sammanhanget erinras
om de överväganden, som f. n. pågår dels om en gemensam intendenturförvaltning
för krigsmakten, dels om en gemensam förvaltningsskola för armén.
Det torde få ankomma på dessa utredningar att taga ställning till frågan
hur bl. a. berörda intendenturkurser bör bedrivas i framtiden.
Utskottets sålunda gjorda överväganden har icke föranlett det att föreslå
någon särskild riksdagens åtgärd i anledning av revisorernas uttalande.
Det har endast velat vad i ärendet förekommit för riksdagen
omförmäla.
5ro) Truppförbandssjukhusen. Under försvarsdepartementet, § 5, har revisorerna
bl. a. fäst uppmärksamheten på den låga beläggningen på truppförbandssjukhusen
(Del I, s. 22—30).
Utlåtanden har avgivits av försvarets sjukvårdsstijrclsc och Svenska
landstingsförbundet (Del II, s. 25—29).
Utskottet. För att tillgodose de värnpliktigas behov av sjukvård finnes inom
försvaret ett stort antal truppförbandssjukhus — f. n. inalles 66. Revisorerna
konstaterar, att den genomsnittliga beläggningen på dessa är mycket
låg i jämförelse med vad som gäller för de civila sjukhusens del. Denna
omständighet i förening med att huvuddelen av kostnaderna för trupper
-
6
Statsutskottets utlåtande nr 1H dr 1962
bandssjukhusen representerar fasta utgifter innebär, att vårdkostnaden per
patient blir mycket hög. Det erinras om att angivna förhållande tidigare
varit föremål för riksdagens revisorers uppmärksamhet, senast av 1952 års
revisorer, som föreslog olika kostnadsbesparande åtgärder. Bl. a. förordades
att förbandssjukhusen på garnisonsorterna skulle centraliseras till ett enda
sjukhus samt att samarbete skulle inledas med landstingen om upplåtelse
av vårdplatser åt civila patienter. Beträffande den förra rekommendationen
konstaterar revisorerna nu, att en viss koncentration av förbandssjukhusen
kommit till stånd under de gångna åren men att en ytterligare sådan bör
eftersträvas. I fråga om den senare rekommendationen framhålles, att den
i mycket begränsad utsträckning blivit efterföljd. Revisorerna anser, att
åtgärder snarast bör vidtagas för att få till stånd ett ökat samarbete på
förevarande område mellan de civila och militära sjukvårdsorganen.
Även utskottet anser, att man noga bör beakta vad som på detta område
kan göras för att åstadkomma besparingar, dock utan att man därvid åsidosätter
rimliga krav på tillfredsställande vårdmöjligheter för den militära
personalen. En väg som anvisades av 1952 års revisorer är att centralisera
förbandssjukhusen på garnisonsorterna. Av vad som inhämtats i ärendet
framgår också, att det på försvarets sjukvårdsstyrelses initiativ under senare
år skett en sådan centralisering på ett relativt stort antal garnisonsorter.
Därigenom har tjänster för sjukvårdspersonal kunnat indragas och
lokaler i viss utsträckning kunnat avstås till andra ändamål. Sjukvårdsstyrelsen
har i sitt yttrande förklarat sig beredd att söka genomföra ytterligare
centraliseringar och rationaliseringar. — Beträffande möjligheterna att få
till stånd ett bättre utnyttjande av den förefintliga vårdplatsreserven vid förbandssjukhusen
genom ett samarbete mellan de civila och militära sjukvårdsorganen
har såväl försvarets sjukvårdsstyrelse som Svenska landstingsförbundet
i sina yttranden framhållit, att de fördelar som står att vinna
på denna väg säkerligen är begränsade. Det framhålles i sammanhanget,
att förbandssjukhusen i fråga om standard icke kan mäta sig med de civila
sjukhusen, att sålunda någon mera specialistbetonad vård icke kan erhållas,
att särskild nattpersonal icke står till förfogande, att beläggningen av vårdplatserna
snabbt växlar och att därför vårdplatsreserven är svår att beräkna,
att de militära säkerhetsproblemen i vissa fall är svårbemästrade etc. Ett
visst samarbete har dock kommit till stånd, och de båda angivna remissinstanserna
har förklarat sig beredda att ytterligare överväga möjligheterna
att vidga detta.
Då utskottet sålunda anser sig kunna utgå från att de av revisorerna
anförda synpunkterna kommer att bli beaktade utan någon särskild åtgärd
från riksdagens sida, har det velat begränsa sig till att vad i ärendet förevarit
för riksdagen
omförmäla.
Statsutskottets utlåtande nr 1H år 1962 7
G:o) Försvarets lärlingsskolor. Under försvarsdepartementet, § 6, har revisorerna
förordat en översyn av försvarets lärlingsskolor (Del I, s. 31 39).
Utlåtanden har avgivits av armétygförvultningen, marinförvaltningen,
flygförvaltningen, försvarets fabriksstyrelse, statskontoret och överstyrelsen
för yrkesutbildning (Del II, s. 29—34).
Utskottet. Revisorerna erinrar om att det i betydande utsträckning förekommer
yrkesundervisning vid lärlingsskolor anslutna till såväl arméns,
marinens och flygvapnets verkstäder som försvarets fabriksverks anläggningar.
Syftet med undervisningen är främst att tillgodose försvarets behov
av yrkesutbildad arbetskraft. Angivna verksamhet har numera en betydande
omfattning och innefattar en mångfald yrkesgrenar. Behovet att bibehålla
och vidareutveckla densamma torde enligt revisorerna icke kunna
ifrågasättas. De har emellertid uppmärksammat, att de olika utbildningsenheterna
företer väsentliga skiljaktigheter i organisatoriskt hänseende, vidare
att olika regler gäller för deras finansiering. Denna oenhetlighet i
uppläggningen av verksamheten anses otillfredsställande. En översyn föreslås
därför ske av lärlingsskolorna. I sammanhanget bör bl. a. övervägas
dels möjligheterna till en ökad samordning med den civila yrkesutbildningen,
dels förutsättningarna för en koncentration av undervisningen i
särskilda yrkesgrenar till speciella skolor.
Enligt utskottets egen uppfattning torde den inom försvaret bedrivna
lärlingsutbildningen vara av väsentlig betydelse för rekryteringen av fackkunnig
personal till försvarets fabriker och verkstäder, icke minst i nuvarande
arbetsmarknadsläge. I likhet med revisorerna har dock utskottet
funnit, att vissa anmärkningar kan riktas mot de former i vilka ifrågavarande
utbildning bedrives. Någon enhetlig planering eller ledning av verksamheten
finnes sålunda ej, vilket lett till ur sakliga och ekonomiska synpunkter
svårmotiverade skiljaktigheter mellan de olika skolorna. Utskottet
biträder därför revisorernas uppfattning, att en översyn av verksamheten
bör komma till stånd. Genomförandet av en sådan har också allmänt tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av de myndigheter, som beretts tillfälle
att yttra sig i ärendet. Vid översynen torde en ökad samordning med den
civila yrkesutbildningen böra eftersträvas, bl. a. i den formen att det redan
nu i viss utsträckning tillämpade systemet med inbyggda verkstadsskolor
ges ökad tillämpning. Även torde böra övervägas vilka fördelar som eventuellt
kan stå att vinna genom en centralisering av lärlingsutbildningen
yrkesgrensvis.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet i anledning av riksdagens revisorers ifrågavarande
uttalande anfört.
8 Statsutskottets utlåtande nr 1U år 1962
7:°) Utnyttjande av försvarets verkstäder för civil yrkesutbildning. Under
försvarsdepartementet, § 7, har revisorerna förordat utnyttjande av försvarets
verkstäder för civil yrkesutbildning (Del I, s. 40—42).
Utlåtanden har avgivits av armétygförvaltningen, marinförvaltningen,
flygförvaltningen och överstyrelsen för yrkesutbildning (Del II, s. 35—37).
Utskottet. I krigsmaktens organisation ingår ett stort antal större eller
mindre verkstäder med uppgift att omhänderha i första hand den militära
reparationstjänsten. Kapaciteten hos dessa verkstäder är enligt revisorerna
avpassad så att den skall förslå till att täcka reparationsbehovet även under
beredskapstillstånd eller krig. Detta har i åtskilliga fall inneburit, att verkstädernas
fulla kapacitet icke kunnat utnyttjas i den löpande driften, vilket
medfört kostnadsmässiga olägenheter. Angivna förhållande har föranlett
revisorerna att förorda en undersökning i syfte att klarlägga i vad mån
förutsättningar finnes att upplåta de militära verkstäderna för civil yrkesskoleutbildning.
I sammanhanget hänvisas till ett mellan marinförvaltningen
och Stockholms läns landsting bedrivet samarbete i fråga om viss civil
yrkesutbildning vid Stockholms kustartilleriförsvars verkstäder i Vaxholm.
Rent principiellt finner utskottet det ändamålsenligt, att man i ett läge
med outnyttjad kapacitet hos de militära verkstäderna genom lämpliga
hyresarrangemang i viss utsträckning upplåter dessa för civil yrkesskoleutbildning.
Därmed skapas förutsättningar för en mera ekonomisk drift av
verkstäderna samtidigt som lättnad beredes de civila yrkesskolorna med
deras i många fall otillräckliga resurser i fråga om lokaler och maskinell
utrustning. Det antydda samarbetet mellan marinförvaltningen och Stockholms
läns landsting visar de fördelar, som härvidlag kan uppnås. De yttranden
som avgivits av andra militära förvaltningar än marinförvaltningen
tyder dock icke på att det i dagens läge föreligger den överskottskapacitet
hos försvarets verkstäder, som varit utgångspunkten för revisorernas
uttalande. Utskottet förutsätter emellertid, att kapacitetsutnyttjandet kan
växla till olika tider, och räknar med att vederbörande militära myndigheter
har sin uppmärksamhet riktad på de möjligheter till samverkan med huvudmännen
för den civila yrkesskoleverksamheten, som i ett ändrat läge
kan erbjuda sig. — Med hänsyn till vad sålunda anförts har utskottet velat
begränsa sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen
omförmäla.
8:o) Transport av drivmedel till Kalmar flygflottilj. Under Försvarsdepartementet,
§ 8, har revisorerna behandlat möjligheterna att förbilliga drivmedelstransporterna
till Kalmar flygflottilj (Del I, s. 43—46).
Utlåtanden har avgivits av flygförvaltningen, riksrevisionsverket och Kalmar
stad (Del II, s. 38—47).
Statsutskottets utlåtande nr 114 dr 1962
9
Utskottet. Drivmedelsförsörjningen vid Kalmar flygflottilj (F 12) är f. n.
så ordnad att drivmedlen i rulltankar per järnväg transporteras från i berg
insprängda lagringsutrymmen i Karlshamn till en mindre på flottiljens område
belägen cistern. Revisorerna framhåller, att hamndirektionen i Kalmar
uttalat sitt intresse för att antingen i samverkan med flygförvaltningen eller
också i egen regi — och i så fall för uthyrning till flygförvaltningen —
bygga en lagringsanläggning i Kalmar hamn. Direktionen har nämligen
funnit, att stora ekonomiska fördelar skulle stå att vinna, om de nuvarande
landtransporterna av drivmedel till Kalmar slopades och i stället ersattes
med sjötransporter dit. Flygförvaltningen har emellertid å sin sida visat
föga intresse för ett sådant arrangemang och i sammanhanget hänvisat till
det militära behovet av skyddad lagring, som icke kan tillgodoses i Kalmar.
Revisorerna finner för sin del ådagalagt, att betydande besparingar i form
av minskade transportkostnader skulle uppkomma, om en upplagring i
hamnen av drivmedel för flottiljens fredsbruk kunde åstadkommas. Det
framhålles, att en sådan upplagring icke behöver få till följd att flottiljens
beredskap i fråga om drivmedelsförsörjningen minskar. Revisorerna förutsätter
nämligen som självfallet, att flottiljen i ett skärpt läge fortfarande
skall kunna repliera på de i Karlshamn belägna bergrumscisternerna. Vid
angivna förhållanden bör förhandlingar i anläggningsfrågan utan dröjsmål
komma till stånd mellan flygförvaltningen och hamndirektionen.
Utskottet vill först — i likhet med riksrevisionsverket — fästa uppmärksamheten
på att revisorerna vid sitt belysande av de ekonomiska fördelarna
av alternativet med en kalmaranläggning åberopat jämförelser mellan landtransportkostnaderna
för dels sträckan Karlshamn—F 12, dels sträckan
Kalmar hamn—F 12. Som riksrevisionsverket påpekat utgår en sådan jämförelse
från att kostnaderna för lagerhållning m. m. i stort sett blir desamma
vid distribution över Kalmar som över Karlshamn. Detta förutsätter,
att de av flygförvaltningen i Karlshamn förhyrda lagringsutrymmena kan
reduceras med ungefär samma volym som erfordras för kalmaranläggningen,
vilket med hänsyn till karlshamnsanläggningens karaktär och övriga
servicefunktioner är ett orealistiskt antagande. Av detta skäl torde vid
eu rättvisande bedömning av distributionsalternativen förutom de direkta
fraktkostnaderna även hyreskostnaden samt övriga merutgifter i anledning
av kalmaranläggningen få inräknas i kalkylen. Så har också skett vid de
kostnadsjämförelser, som gjorts i remissyttrandena i ärendet.
Vad angår den närmare innebörden av dessa jämförelser, har flygförvaltningen
vid sina beräkningar funnit, att den föreslagna ändrade drivmedelsdistributionen
skulle medföra — i stället för de i revisorernas berättelse
angivna besparingarna — en kostnadsökning om ca 14 000 kr. för år.
Därvid har kalmaraltcrnativet jämförts med ett alternativ innefattande
landsvägstransporter, vilket sammanhänger med att chefen för flygvapnet
10
Statsutskottets utlåtande nr 11 4 år 1962
av operativa skäl förordat en övergång till sådana från de nuvarande järnvägstransporterna.
Riksrevisionsverket har vid sina beräkningar funnit såväl
landsvägs- som järnvägstransporter vara ur ekonomisk synpunkt fördelaktigare
än kalmaralternativet. I förhållande till de förra bedömes detta
alternativ ur statsverkets synpunkt innebära en kostnadsökning av 25 000
kr. och i förhållande till de senare en ökning av 75 000 kr.
Med hänsyn till vad sålunda inhämtats och sina egna överväganden i
frågan har utskottet — som jämväl beaktat de av hamndirektionen i Kalmar
i särskilt yttrande redovisade synpunkterna — funnit sig böra hemställa,
att riksdagens revisorers ifrågavarande uttalande icke må
föranleda någon riksdagens åtgärd.
9:o) Förhyrning av vissa förrådslokaler vid Livregementets grenadjärer.
Under försvarsdepartementet, § 9, har revisorerna riktat kritik mot det sätt,
på vilket förhyrning skett av vissa förrådslokaler vid Livregementets grenadjärer
(Del I, s. 47—50).
Utlåtande har avgivits av militärbefälhavaren för V. militärområdet (Del
II, s. 47).
Utskottet. Till följd av en av överbefälhavaren anbefalld översyn av mobiliseringsorganisationen
företogs vid Livregementets grenadjärer (13) åren
1959—1960 en omfattande omgruppering av regementets förråd. Som ett
led i denna omställning förhyrdes några i revisorernas berättelse närmare
angivna förrådslokaler, vilka ur olika synpunkter bedömdes lämpliga för
sitt ändamål. Innan lokalerna ännu tagits i anspråk av regementet men
sedan de reparerats och iordningställts av hyresvärden, beslöts med hänsyn
till erfarenheterna vid vissa fälttjänstövningar att företaga en ny omgruppering
av förråden. Denna innebar att regementet icke längre hade
användning för nyssnämnda lokaler. Uppgörelse träffades därför med hyresvärden
om annullering av hyreskontrakten, därvid regementet för de
sålunda icke ianspråktagna utrymmena hade att erlägga hyresersättning
med tillhopa 10 000 kr.
Utskottet vill i likhet med revisorerna ifrågasätta, om handläggningen
av detta hyresärende skett med tillbörlig omsorg. Brister synes sålunda ha
förelegat i samarbetet mellan å ena sidan de för förhyrningen ansvariga
och å andra sidan de befattningshavare, som haft att ur rent mobiliseringsteknisk
synpunkt gruppera förråden. Utskottet förutsätter, att ett bättre
samarbete i fortsättningen etableras vid liknande omdispositioner i förrådshållningen.
Då utskottet utgår ifrån att vederbörande militära myndigheter
Statsutskottets utlåtande nr 114 år 1962
11
är införstådda härmed, vill utskottet begränsa sig till att vad i ärendet förevarit
för riksdagen
omförmäla.
10:o) Vissa drivmedelsanläggningar vid flygvapnet. Under försvarsdepartementet,
§ 10, har revisorerna riktat kritik mot det sätt på vilket byggnadsarbetena
handhafts vid uppförandet av vissa drivmedelsanläggningar
vid flygvapnet (Del I, s. 51—60).
Utlåtanden har avgivits av forlifikationsförvaltningen, flygförvaltningen
och riksrevisionsverket (Del II, s. 47—50).
Utskottet. Revisorerna konstaterar, att det sedan 1950-talets början i
fortifikationsförvaltningens regi pågått omfattande och kostnadskrävande
arbeten med anordnande av drivmedelsanläggningar vid olika flygflottiljer.
Så gott som genomgående har från början beräknade kostnader och planerade
byggnadstider väsentligt överskridits. Merkostnaderna uppgår f. n. till
ca 2 milj. kr., och en ytterligare kapitalinsats av ungefär samma storleksordning
torde erfordras innan vissa ännu icke färdigställda anläggningar
kan tagas i bruk. Revisorerna finner angivna förhållanden synnerligen
otillfredsställande och tillskriver det uppkomna läget bl. a. den omständigheten,
att byggnadsarbetena omhänderhafts av personal, som saknat erforderlig
sakkunskap. Även om sålunda anledning finnes till allvarlig kritik
kan enligt revisorerna noteras, att ansträngningar på senaste tiden
gjorts från fortifikationsförvaltningens sida för att komma till rätta med
förhållandena. De har därför ansett sig kunna inskränka sig till att lämna
en redogörelse för ifrågavarande byggnadsärenden.
Utskottet har i och för sig förståelse för att fördyringar och förseningar
i vissa fall kan uppkomma i samband med anläggningsarbeten av här ifrågavarande
slag på grund av olika vid arbetenas igångsättande ej kända eller
förutsedda omständigheter. De kostnadsökningar och dröjsmål, som uppstått
vid ett par av de av revisorerna behandlade byggnadsprojekten, tyder
dock på att man icke fyllt de rimliga krav, som måste ställas i fråga om
noggrannhet och förutseende i planeringen. Av revisorernas redogörelse
framgår även att själva sättet för byggnadsarbetenas genomförande lämnat
mycket övrigt att önska. Utskottet vill därför starkt understryka angelägenheten
av att effektiva åtgärder vidtages för att förhindra ett upprepande.
Det yttrande som fortifikationsförvaltningen avgivit i ärendet tyder
också på att förvaltningen är helt införstådd härmed. Av yttrandet framgår,
att ansträngningar görcs för att färdigställa ännu icke idrifttagna anläggningar,
att planering sker för att upprusta äldre anläggningar till rimliga
kostnader och att av revisorerna efterlysta driftinstruktioner håller på att
utarbetas inom en för ändamålet särskilt tillsatt arbetsgrupp. — Med hän
-
12
Statsutskottets utlåtande nr 11b år 1962
syn till vad sålunda inhämtats har utskottet icke funnit skäl att föreslå
någon särskild riksdagens åtgärd i anledning av revisorernas uttalande
utan velat begränsa sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen
omförmäla.
11 :o) Anskaffning av inventarier m. m. vid ungdomsvårdsskolor och anstalter
för alkoholmissbrukare. Under socialdepartementet, § 11, har revisorerna
anfört synpunkter på upphandlingsverksamheten för ungdomsvårdsskolor
och anstalter för alkoholmissbrukare (Del I, s. 61—65).
Utlåtanden har avgivits av socialstyrelsen och riksrevisionsverket (Del
II, s. 51—56).
Utskottet. Riksdagens revisorer erinrar om att ungdomsvårdsskolor och
anstalter för alkoholmissbrukare under senare år varit föremål för en omfattande
upprustning. Denna har föranlett inköp av en mängd inventarier
av olika slag. Ansvarig för inköpen såvitt angår skolor och anstalter i statlig
regi har varit socialstyrelsen, som dock i viss utsträckning delegerat
inköpsrätten till resp. institutioners ledning. Beträffande den centrala upphandlingen
har denna ägt rum dels med anlitande av statliga avtal genom
bl. a. överstyrelsen för yrkesutbildning och arméintendenturförvaltningen,
dels ock efter anbud som införskaffats av socialstyrelsen. Den lokala upphandlingen
sker såväl med anlitande av statliga avtal som efter anbud
från ortens firmor. Revisorerna framhåller att det med hänsyn till storleken
av de belopp som utgives för ifrågavarande utrustnings- och inventarieanskaffningar
är angeläget, att dessa sker på ett så fördelaktigt sätt
som möjligt. Ur denna synpunkt synes en rationellare ordning böra eftersträvas
än den som f. n. tillämpas. Sålunda bör enligt revisorerna när fråga
är om upphandling, som avser större värden eller kvantiteter, denna avlastas
socialstyrelsen och anstaltsledningarna och i stället överlåtas till sådant
statligt organ, som kan antagas ha särskilda förutsättningar för uppgiften.
Härmed sammanhängande spörsmål synes lämpligen böra övervägas
av riksrevisionsverket, som har att granska den statliga upphandlingsverksamheten.
I sammanhanget bör bl. a. övervägas på vad sätt upphandlingen
i olika fall skall ske och vilka befogenheter i förevarande hänseende,
som anstaltsledningarna bör erhålla. Vidare bör klarläggas, om sådana villkor
för erhållande av statsbidrag vid de icke-statliga anstalterna bör gälla,
att upphandling av inventarier etc. skall ske i den ordning som statlig myndighet
föreskriver.
För egen del vill utskottet allmänt konstatera, att det varuområde, som
beröres av ifrågavarande skolors och anstalters verksamhet, till sin sammansättning
är synnerligen heterogent. I detsamma ingår sådana från varandra
artskilda nyttigheter som traktorer, redskap, verktygsmaskiner, möb
-
Statsutskottets utlåtande nr 111 år 1962
13
ler, köksutrustningar etc. Vid sådant förhållande torde — som riksrevisionsverket
framhållit i sitt yttrande — praktiska svårigheter möta att i enlighet
med revisorernas intentioner välja ut en myndighet, som kan anses
lämpad att övertaga inventarie- och utrustningsanskaffningen i dess helhet.
Som framgår av revisorernas egen redogörelse sker redan nu upphandling
av åtskilliga inventarier genom anslutning till centralt eller på annat sätt
anordnade samköpsförfaranden i andra myndigheters regi. På så sätt har
en avlastning av inköpsarbetet från socialstyrelsen samt skol- och anstaltsledningarna
redan kommit till stånd. Det kan dock konstateras, att en hel
del varor, som lämpligen borde kunna införskaffas genom samköp, f. n. upphandlas
direkt. I fråga om dessa direktköp har emellertid riksrevisionsverket
i sitt yttrande anmält, att det nyligen påbörjat en utredning angående
deras omfattning och fördelning på olika varuslag. Resultatet av utredningen
torde ge underlag för en bedömning i vilken omfattning ytterligare
samköp vid inventarie- och utrustningsanskaffning bör genomföras. Härmed
får de av revisorerna anförda synpunkterna anses ha blivit tillräckligt
beaktade, och utskottet vill därför begränsa sig till att vad i ärendet förevarit
för riksdagen
omförmäla.
12:o) Inventeringen av länsbostadsnämndernas säkerhetshandlingar m. m.
Under socialdepartementet, § 12, har revisorerna bl. a. anfört vissa kritiska
synpunkter på bostadsstyrelsens och riksrevisionsverkets inventering
av länsbostadsnämndernas säkerhetshandlingar (Del I, s. 66—-70).
Utlåtanden har avgivits av bostadsstyrelsen, statskontoret och riksrevisionsverket
(Del II, s. 56—59).
Utskottet. Riksdagens revisorer erinrar om länsbostadsnämndernas åliggande
att på betryggande sätt förvara säkerheter som lämnats för av nämnderna
beviljade lån samt att i övrigt vidtaga de åtgärder, som erfordras
för säkerställande av statens fordringar med anledning av långivningen.
Det konstateras, att de säkerheter varom här är fråga representerar betydande
värden och att det med hänsyn härtill framstår som önskvärt, att
kontroll från överordnade myndigheter regelbundet äger rum i fråga om
de olika nämndernas handhavande av angivna uppgifter. För att skapa
sig en uppfattning om i vilken utsträckning en sådan kontroll förekommer
har revisorerna införskaffat upplysningar från länsbostadsnämnderna om
de inventeringar av nämndernas säkerhetshandlingar, som bostadsstyrelsen
och riksrevisionsverket var för sig verkställt under den senaste tioårsperioden.
Därvid har framgått att inventeringarna haft en helt otillräcklig
omfattning. En aktivering bör enligt revisorerna ske på detta område, och
det synes lämpligt att de båda myndigheterna gör upp en gemensam intern
14
Statsutskottets utlåtande nr lik år 1962
plan för den fortsatta inventeringsverksamhetens bedrivande. — Revisorerna
har vidare undersökt vilka arbetsuppgifter, som åvilar de hos vissa länsbostadsnämnder
deltidsanställda ombudsmännen, och som resultatet därav
ifrågasatt, om icke ombudsmannabefattningarna kan indragas. Vederbörande
nämnder anses i stället kunna anlita bostadsstyrelsens ombudsmannasektion.
Både bostadsstyrelsen och riksrevisionsverket har i sina yttranden åberopat
de svårigheter, som föreligger med hänsyn till de begränsade personella
resurserna att bedriva en mera intensiv inventeringsverksamhet. De
båda myndigheterna säger sig ha haft sin uppmärksamhet riktad på problemet
och så sent som i fjol höstas gemensamt övervägt möjligheterna till
en effektivare kontroll. Bostadsstyrelsen har därvid kommit fram till att
det för dess del med lämplig planering borde vara möjligt att inom ramen
för nuvarande resurser fortsättningsvis mera grundligt inventera ca sex
länsbostadsnämnder årligen och att vid sidan därav företaga stickprovsundersökningar
på andra håll.
Utskottet har noterat den strävan att effektivisera inventeringsverksamheten,
som bostadsstyrelsens och riksrevisionsverkets yttranden ger uttryck
åt. Det anser också, att man med lämplig planering av arbetet bör kunna
få till stånd en bättre ordning än den som för närvarande gäller. Icke minst
synes en sådan kunna förverkligas genom en samordning av de båda myndigheternas
inventeringar så att de bättre täcker fältet. Vad angår revisorernas
ifrågasättande av möjligheten att indraga ombudsmannabefattningarna
vid vissa länsbostadsnämnder har utskottet svårt att intaga någon
bestämd ståndpunkt. Vid bedömningen av denna fråga måste sålunda beaktas
icke bara förhållandena hos nämnderna utan också det faktum att med
en indragning av angivna befattningar sannolikt följer krav på en förstärkning
av bostadsstyrelsens ombudsmannasektion. I sammanhanget får hänsyn
också tagas till den ytterligare decentralisering av låneärenden till
nämnderna, som tänkes ske från och med nästa budgetår och som kan
förutsättas öka dessas behov av juridiskt biträde. Utskottet vill under sådana
förhållanden endast göra det uttalandet, att det utgår ifrån att bostadsstyrelsen
har sin uppmärksamhet riktad på föreliggande problem och
beaktar de möjligheter, som eventuellt kan föreligga till en rationalisering
av arbetet på detta område.
Utskottet anser, att de av revisorerna och utskottet självt anförda synpunkterna
kommer att bli beaktade utan någon särskild åtgärd från riksdagens
sida. Vid sådant förhållande begränsar sig utskottet till att vad i
ärendet förevarit för riksdagen
omförmäla.
13 :o) Utfallet av automobilskattemedlens specialbudget. Under kommunika
-
Statsutskottets utlåtande nr lli dr 1962
15
tionsdepartementet, § 13, har revisorerna lämnat en redogörelse för utfallet
av automobilskattemedlens specialbudget (Del I, s. 71—75).
Utskottet. Vad i förevarande ärende blivit av revisorerna berört är icke
av beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något yttrande, vilket utskottet
velat för riksdagen
anmäla.
14:o) Planeringen av Södertäljevägens utbyggnad. Under kommunikationsdepartementet,
§ 14, har revisorerna behandlat planeringen av Södertäljevägens
utbyggnad (Del I, s. 76—88).
Utlåtanden har avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelsen
i Stockholms län, Södertälje stad samt Kjessler & Mannerstråle aktiebolag
(Del II, s. 60—67).
Utskottet. Revisorerna erinrar om att riksväg 1 mellan Stockholm och
Södertälje under en följd av år varit föremål för successiv ombyggnad. År
1957 färdigställdes sträckan Vårby—Salem i huvudsak till motorvägsstandard,
och i juni 1961 öppnades såsom motorväg den senast ombyggda och
närmast Södertälje belägna delen, nämligen sträckan Salem—Jakobsdal med
anslutningsväg till Södertälje. Revisorerna lämnar en närmare redogörelse
för de olika faserna i planeringsarbetet beträffande sistnämnda sträcka
alltifrån dess påbörjande under 1940-talet och fram till den tidpunkt, då
den slutliga arbetsplanen godkändes, d. v. s. år 1958. Även projekteringsläget
i fråga om vägens fortsättning med bro över Södertälje kanal och en
kringfartsled invid staden redovisas i sammanhanget. — Revisorerna säger
sig vara medvetna om de problem, som varit förenade med ifrågavarande
byggnadsprojekt, men anser dock att handläggningen av detta i vissa hänseenden
tyder på bristande förutseende i planeringen. Även mot formerna
för samarbetet mellan projektor och vederbörande statliga myndigheter
riktas viss kritik. Mera allmänt konstateras, att erfarenheterna från byggnadsärendet
ger stöd åt uppfattningen att det ur synpunkten att rationellt
och ekonomiskt genomföra större vägbyggnadsföretag är önskvärt med en
koncentration av insatserna såväl i projekterings- som byggnadsskedet.
Utskottet finner den av revisorerna lämnade redogörelsen vara av värde
icke minst ur synpunkten att den belyser de problem, som över huvud möter
vid planeringen av större vägbyggnadsföretag. Av redogörelsen framgår
emellertid också, att projekteringen av här ifrågavarande vägbygge varit
förenad med särskilda svårigheter. Delvis har dessa varit av ekonomisk
art och då närmast betingats av att de anslagsmässiga förutsättningarna i
ett tidigare skede icke varit sådana att de gynnat en mera långsiktig planering
av större vägbyggnadsföretag. Även andra omständigheter har emel
-
16
Statsutskottets utlåtande nr ilb år 1962
lertid inverkat. Sålunda har de vägtekniska problemen varit svårlösta. Likaså
gäller att ifrågavarande projekt berört en rad delvis motstridiga intressen,
vilkas samordning krävt lång tid. Den påtalade fördröjningen av projekteringsarbetet
och de brister som vidlådit detta får enligt utskottet i huvudsak
anses ha sin grund i förhållanden av angivet slag. Att sedan andra
faktorer kan ha spelat in såsom de av revisorerna påtalade underlåtenheterna
i planerings- och samrådshänseende vill utskottet icke bestrida. Utskottet
har dock uppfattat revisorernas uttalande så att det primära syftet med
detta icke varit den kritik som anförts i nyssberörda fall. I stället synes
avsikten i första hand ha varit att genom en redogörelse för handläggningen
av det aktuella vägprojektet belysa fördelarna av mera koncentrerade
insatser då det gäller genomförandet av större vägbyggnadsföretag. Härtill
kan sägas att fördelarna av en sådan ordning torde vara allmänt erkända.
Det kan också konstateras, att de flerårs- och fördelningsplaner, som
ligger till grund för medelsavvägningen på vägbyggnadsområdet, liksom den
projekteringsverksamhet, som bedrives i anslutning till dessa planer, synes
vara helt i linje med de principer revisorerna ansett böra tillämpas.
Vad sålunda anförts innebär, att utskottet icke finner revisorernas uttalande
böra föranleda någon särskild riksdagens åtgärd. Utskottet vill därför
begränsa sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen
omförmäla.
15 :o) Statens bilinspektions lokaler. Under kommunikationsdepartementet,
§ 15, har revisorerna föreslagit åtgärder till avhjälpande av bristen inom
statens bilinspektion på lämpliga kontors- och besiktningslokaler (Del I, s.
89—96).
Utskottet. Beträffande detta ärende har utskottet yttrat sig i sitt utlåtande
nr 77, varom utskottet velat här
erinra.
16 :o) Uppgiftsskyldighet rörande motorredskap m. m. Under kommunikationsdepartementet,
§ 16, har revisorerna behandlat viss uppgiftsskyldighet
rörande motorredskap m. m. (Del I, s. 97 och 98).
Utlåtanden har avgivits av armétygförvaltningen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
domänstyrelsen och överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap
(Del II, s. 74-—76).
I förevarande sammanhang har utskottet till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr Ebbe Ohlsson
(1:145) och den andra inom andra kammaren av herr Darlin (11:176),
Statsutskottets utlåtande nr 11b år 1962
17
1 vilka hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin
mening uttala att nu gällande bestämmelser rörande viss uppgiftsskyldighet
för motorredskap m. m. bör ersättas med ett smidigare förfarande i enlighet
med de riktlinjer som i motionerna angivits.
Beträffande motiveringen för yrkandet hänvisas till motionen 11:176.
Utskottet. Enligt kungörelsen den 27 november 1942 (nr 885) angående
uppgiftsskyldighet beträffande motorredskap m. m. åligger det ägare av
vissa fordon, traktorer och redskap att årligen före september månads utgång
avlämna uppgift om dessa till i kungörelsen angivna myndigheter (i
Stockholm överståthållarämbetet, i andra städer poliskammare eller magistrat
och på landet polischefen i orten). Uppgift skall lämnas på särskild
blankett i två exemplar, och endast ett fordon eller redskap får upptagas
på varje blankett. Uppgiftsmaterialet har avsetts ligga till grund för den
av beredskapsskäl betingade uttagningsverksamhet, som armétygförvaltningen
bedriver i egenskap av biluttagningsmyndighet enligt civila och militära
uttagningsförordningarna.
Revisorerna konstaterar, att ifrågavarande uppgiftsskyldighet varit mindre
ändamålsenlig. Det har sålunda visat sig vara enklare för armétygförvaltningen
att införskaffa de önskade upplysningarna genom direkta hänvändelser
till vederbörande importörer och tillverkare. Detta har medfört
att Kungl. Maj:t under en följd av år meddelat dispens från tillämpningen
av kungörelsen. Revisorerna finner i likhet med förenämnda motionärer,
att författningen under sådana förhållanden bör upphävas. Skulle en
uppgiftsskyldighet framdeles visa sig motiverad anses den ordningen böra
tillämpas, att bestämmelser om sådan meddelas för vart och ett av de år
då uppgiftsbehovet föreligger.
I likhet med de i ärendet hörda myndigheterna ansluter sig utskottet till
revisorernas uppfattning om lämpligheten av att kungörelsen upphäves. För
att så sker talar redan det förhållandet, att en författningsmässigt grundad
uppgiftsskyldighet, från vilken dispenseras i den utsträckning som här är
fallet, är ägnad att skapa oklarhet hos de ifrågakommande uppgiftslämnarna
om när uppgiftsskyldigheten faktiskt föreligger. Att dispens från kungörelsens
bestämmelser meddelats sammanhänger som nämnts med att armétygförvaltningen
kunnat införskaffa det erforderliga uppgiftsmaterialet
genom direkta kontakter med vederbörande importörer och tillverkare.
Detta förfaringssätt synes med fördel kunna tillämpas även i fortsättningen
och bör så mycket hellre kunna accepteras, som det kan anses ha en
formell grund i 1948 års lagstiftning om skyldighet för näringsidkare m. fl.
att biträda vid planläggningen av rikets ekonomiska försvarsberedskap. I
sammanhanget kan även hänvisas till den av revisorerna anvisade möjligheten
att för särskilda år, då ett uppgiftsbehov föreligger, meddela bestämmelser
om uppgiftsskyldighet.
2 Bihang till riksdagens protokoll 1902. 6 samt. Nr iVt
18
Statsutskottets utlåtande nr 114 år 1962
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen må, i anledning av riksdagens revisorers
ifrågavarande uttalande och med bifall till motionerna 1:145
och 11:176, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om upphävande
av 1942 års kungörelse angående uppgiftsskyldighet
beträffande motorredskap m. m.
17:o) Statens järnvägars resebyråer i utlandet. Under kommunikationsdepartementet,
§ 17, har revisorerna ifrågasatt åtgärder i syfte alt rationalisera
driften av statens järnvägars resebyråer i utlandet (Del I, s. 99—105).
Utlåtanden har avgivits av järnvägsstyrelsen, Scandinavian Airlines System
samt Svenska turisttrafikförbundet (Del II, s. 77—81).
Utskottet. Statens järnvägar driver fyra resebyråer i utlandet, nämligen
i Köpenhamn, Berlin, Hamburg och London. Beträffande byråernas ekonomiska
förhållanden har revisorerna lämnat en närmare redogörelse, därav
framgår att rörelsen under senare år uppvisat ett ganska stort underskott.
Det påpekas emellertid i sammanhanget, att nämnda byråer har åtskilliga
uppgifter för statens räkning utöver vad som normalt kan anses
falla inom ramen för egentlig resebyråverksamhet. De har sålunda olika
uppdrag för statens järnvägar såsom trafikföretag och utför vidare ett omfattande
arbete i fråga om allmän trafikupplysning och trafikpropaganda.
Om kalkylen begränsas till den egentliga resebyråverksamheten blir därför
det ekonomiska utfallet väsentligt gynnsammare med ungefärlig balans
mellan inkomster och utgifter. Även om den sålunda redovisade bilden av
resebyråernas ekonomi får anses godtagbar är det enligt revisorerna uppenbart,
att verksamheten drager icke obetydliga kostnader och att anledning
finnes att pröva utvägar för åstadkommande av ett ekonomiskt bättre resultat.
I sammanhanget hänvisas särskilt till de möjligheter, som eventuellt
skulle kunna uppnås genom samarbete med andra intressenter på förevarande
område, såsom övriga nordiska statsbanors resebyråer, Svenska
turisttrafikförbundet och SAS.
I sitt yttrande i ärendet säger sig järnvägsstyrelsen vara medveten om att
resebyråverksamheten i utlandet drar förhållandevis höga kostnader. Densamma
är emellertid föremål för kontinuerliga rationaliseringsåtgärder,
därvid även beaktas de möjligheter till samordning och samarbete, som revisorerna
berört. I fråga om samverkan på det nordiska planet framhålles
att de nordiska ländernas statsbanor redan kunnat ena sig om ett gemensamt
kontor i New York, vidare att överläggningar nyligen förts om ett
svenskt-danskt samarbete i Hamburg samt att järnvägsstyrelsen detta år
avser att taga upp frågan om ett samgående på vidare basis mellan de
nordiska järnvägsförvaltningarna i fråga om gemensamma resebyråer. Dis
-
Statsutskottets utlåtande nr lik år 1962
19
kussioner kommer också att inledas med SAS rörande de praktiska förutsättningarna
för ett samarbete. Ett mera begränsat sådant bör enligt styrelsen
kunna övervägas med Svenska turisttrafikförbundet. — SAS anser
för sin del, att förutsättningar bör finnas att etablera ett samarbete mellan
SAS’ utlandskontor och statens järnvägars utländska resebyråorganisation
enligt de riktlinjer som revisorerna angivit, och är beredd att överväga
ett sådant. Svenska turisttrafikförbundet anger i sitt yttrande vissa förhållanden,
som för dess del begränsar möjligheterna till ett samgående.
Utskottet finner de av revisorerna anförda synpunkterna beaktansvärda.
Även om det kan antagas att konkurrens- och andra förhållanden i vissa
fall lägger hinder i vägen, torde dock ett betydande utrymme finnas för
samarbete av ifrågasatt slag. Avgjorda fördelar synes därvid kunna uppnås
såväl ur kostnadssynpunkt som med hänsyn till värdet över huvud av samlade
insatser på rese- och turistområdet. Av de redovisade yttrandena Från
järnvägsstyrelsen och SAS framgår att man där redan är inne på tanken
att utnyttja olika föreliggande möjligheter till samverkan. Det finns sålunda
anledning räkna med att revisorernas synpunkter kommer att bli
beaktade utan någon särskild åtgärd från riksdagens sida. Vid sådant förhållande
anser sig utskottet kunna begränsa sig till att vad i ärendet förevarit
för riksdagen
omförmäla.
18:o) Inkomstredovisningen till budgeten i vissa fall. Under finansdepartementet,
§ 18, har revisorerna förordat en snabbare inleverering till statsverket
av vissa konsumtionsskatter (Del I, s. 106—109).
Utlåtanden har avgivits av generalpoststyrelsen, riksrevisionsverket, generaltullstyrelsen,
kontrollstyrelsen, fullmäktige i riksbanken och fullmäktige
i riksgäldskontoret (Del II, s. 82—94).
Utskottet. I förevarande paragraf har riksdagens revisorer uttalat sig för
eu snabbare inleverering till statsverket av vissa konsumtionsskatter, varvid
målet i princip borde vara att dessa statsmedel dagligen överföres till
statsverkets checkräkning i riksbanken i stället för en gång i veckan enligt
nuvarande ordning. Enligt revisorernas mening bör en närmare prövning
av förevarande spörsmål anförtros åt riksrevisionsverket, som enligt
sin instruktion är central myndighet för kontroll av statens inkomster och
utgifter.
Revisorernas förevarande förslag har genomgående mötts av en positiv
inställning från de hörda remissmyndigheternas sida. Även enligt utskottets
mening ger vad i ärendet förekommit vid handen, att skäl föreligger
för en närmare prövning av den väckta frågan. Då utskottet anser att den2*
Bihang Ull riksdagens protokoll 1902. G samt. Nr 114
20
Statsutskottets utlåtande nr 11b år 1962
na uppfattning bör bringas till Kungl. Maj:ts kännedom får utskottet hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad utskottet i anledning av riksdagens revisorers
ifrågavarande uttalande anfört.
19 :o) Inbetalningen till statsverket av omsättningsskatten för sprit och vin.
Under finansdepartementet, § 19, har revisorerna anfört synpunkter på redovisningen
till statsverket av omsättningsskatten för sprit och vin (Del I,
s. 110—115).
Utlåtanden har avgivits av riksrevisionsverket, kontrollstyrelsen, fullmäktige
i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, AB Vin- & Spritcentralen
och Nya Systemaktiebolaget (Del II, s. 95—102).
Utskottet. Under förevarande paragraf konstaterar revisorerna att det
tillämpade systemet för inleverering till statsverket av omsättningsskatten
på sprit och vin innebär, att betydande skattebelopp kvarligger hos de båda
i sammanhanget aktuella bolagen — Vin- och Spritcentralen och Nya Systemaktiebolaget
— under åtskillig tid innan inleverering sker. Revisorerna
föreslår att åt riksrevisionsverket uppdrages att i samråd med kontrollstyrelsen
samt parti- och detaljhandelsbolagen närmare pröva nu tillämpade
system för omsättningsskattens redovisning i syfte att nå en snabbare
redovisning av dessa skattemedel.
Av de i ärendet hörda remissmyndigheterna har fullmäktige i riksbanken
och fullmäktige i riksgäldskontoret klart uttalat sig till förmån för
den av revisorerna framförda tanken. Riksrevisionsverket har ansett frågan
inte kunna bedömas utan en mera ingående undersökning, mot vars
verkställande verket inte haft något att invända. Kontrollstyrelsen har
ifrågasatt om snabbare inleverans av ifrågavarande medel är av sådan betydelse
att särskilda åtgärder härför är erforderliga. De båda berörda bolagen
har å sin sida intagit en kritisk hållning till revisorernas förslag och
anfört en del omständigheter som talar mot ett förverkligande av detsamma.
Utskottet vill framhålla att, därest en ändring av tiden för inleverans av
dessa skattemedel anses påkallad, denna lämpligen torde kunna åstadkommas
genom justeringar av nu gällande avtal mellan staten och bolagen.
Med hänsyn härtill och då tillräckliga skäl knappast synes föreligga att från
riksdagens sida påfordra åtgärder i enlighet med revisorernas förevarande
förslag har utskottet ansett sig böra inskränka sig till att vad i ärendet
förekommit för riksdagen
omförmäla.
Statsutskottets utlåtande nr lli dr 1962
21
20 :o) Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden m. m. Under finansdepartementet,
§ 20, har revisorerna lämnat en redogörelse för vissa iakttagelser
angående skatteuppbörden m. m. (Del I, s. 116—135).
Utskottet. Vad i detta ämne av revisorerna anförts har utskottet ansett
icke påkalla något särskilt uttalande från dess sida, vilket utskottet får för
riksdagen
anmäla.
21 :o) Den administrativa tillämpningen av förordningen om allmän varuskatt.
Under finansdepartementet, § 21, har revisorerna behandlat den administrativa
tillämpningen av förordningen om allmän varuskatt (Del I, s.
136—159).
Utlåtanden har avgivits av generalpoststyrelsen, statskontoret, riksrevisionsverket,
riksskattenämnden, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i
Malmöhus län, Hallands län, Örebro län, Jämtlands län och Västerbottens
län (Del II, s. 103—127).
Utskottet. Såsom revisorerna under förevarande paragraf understryker
är det ännu för tidigt att dra några definitiva slutsatser beträffande behovet
i stort av ändringar i det system, som uppbyggts för den allmänna
varuskattens administration. Även om systemet förefaller att fungera relativt
väl kan emellertid redan nu jämkningar eller förändringar på en eller
annan punkt vara motiverade. Den ingående undersökning som revisorerna
föranstaltat om har också resulterat i värdefulla iakttagelser och även
i konkreta förslag, om än av begränsad räckvidd.
I den mån utskottet i det följande särskilt uttalar sig beträffande de av
revisorerna berörda frågorna, följer utskottet den ordning vari desamma
i revisorernas berättelse redovisats.
Revisorerna ifrågasätter, om inte möjligheten att medge anstånd med
föreskriven inbetalning av preliminär varuskatt utan erläggande av restavgift
borde kunna delegeras till länsstyrelserna. Såvitt av remissutlåtandena
kan utläsas synes något mera påtagligt praktiskt behov av en dylik delegering
knappast föreligga. I händelse av en delegering av beslutanderätten
synes emellertid ur likformighetssynpunkt riksskattenämnden i främsta
rummet böra komma i fråga.
Såsom revisorerna konstaterat orsakar det s. k. brutna räkenskapsåret
betydande merarbete för varuskattekontoren och postbanken ävensom försening
av taxeringsarbetet. Det framstår därför som angeläget, att olägenheterna
elimineras på ett eller annat sätt. På sätt riksskattenämnden understrukit
är emellertid denna fråga av så komplicerad natur, att ett ställningstagande
måste föregås av närmare utredning.
Beträffande möjligheten av justering i efterhand av redovisad preliminär
22
Statsutskottets utlåtande nr 1H år 1962
skatt synes på av riksskattenämnden anförda skäl denna möjlighet böra
kvarstå åtminstone tills vidare, även om det här i regel rör sig om jämförelsevis
obetydliga belopp.
Vad revisorerna anfört i fråga om behovet av effektivare korskontroll av
rörelsebilaga till allmän självdeklaration resp. varuskattedeklaration synes
i och för sig förtjänt att närmare övervägas. Utskottet hyser emellertid den
uppfattningen, att man bör avvakta ännu någon tids erfarenhet rörande
de uppgifter, som kan anses erforderliga för att eliminera bristande överensstämmelse
mellan de olika slagen av redovisningar. Redan nu har f. ö.
viss omredigering i vederbörliga deklarationsformulär vidtagits i sådant
syfte.
En viktig fråga i förevarande sammanhang utgör varuskattens administrering
i första instans. Härvidlag har meningarna brutit sig, i det att vissa
myndigheter närmast uttalat sig för ett bibehållande av gällande ordning,
medan från andra håll sympatier uttalats för en överflyttning av taxeringsarbetet
till länsstyrelserna. Revisorerna har i detta sammanhang föreslagit,
att statskontoret i samråd med riksskattenämnden får i uppdrag
att granska nuvarande arbetsrutin i tekniskt avseende. Utskottet har för
sin del intet att erinra mot detta förslag. Såsom riksrevisionsverket anfört
synes kunna övervägas att låta uppdraget avse även förfarandet vid uppbörd
och debitering.
Vad angår frågan om uttagande av restavgift ifrågasätter revisorerna viss
skärpning av gällande bestämmelser avseende de fall, där avsiktliga felräkningar
av skatt från de skattskyldigas sida kan konstateras. Därest dylika
felräkningar förekommer i sådan omfattning att olägenheterna i uppbördsförfarandet
framstår som påtagliga, synes intet vara att erinra mot en
ändring i av revisorerna föreslagen riktning.
Behovet av personalförstärkning på varuskattekontoren är enligt åtskilliga
av remissmyndigheterna framträdande. Enligt revisorernas mening bör
statskontoret få i uppdrag att granska arbetsförhållandena för att därigenom
få underlag för bedömande av arbetskraftsbehovet på längre sikt. Häremot
synes utskottet intet vara att erinra.
Vad slutligen angår frågan om spridning av riksskattenämndens anvisningar
efterlyser revisorerna en bättre ordning härutinnan än f. n. Då, enligt
vad riksskattenämnden framhållit i sitt remissutlåtande, nämnden kommer
att följa utvecklingen och undersöka möjligheterna till vidgad spridning,
synes några särskilda åtgärder på denna punkt inte påkallade.
Vad revisorerna i övrigt anfört under förevarande paragraf föranleder
inte något särskilt uttalande från utskottets sida.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
Statsutskottets utlåtande nr 114 dr 1962
23
känna vad utskottet beträffande revisorernas förevarande
uttalanden anfört.
22 :o) Statistiska specialundersökningar. Under finansdepartementet, § 22,
har revisorerna behandlat frågan om anlitande av statistiska centralbyråns
maskincentral för statistiska specialundersökningar (Del I, s. 160—163).
Utlåtanden har avgivits av statistiska centralbyrån, statskontoret och
kommittén för maskinell databehandling (Del II, s. 127—130).
Utskottet. Av det remissyttrande som i ärendet avgivits av kommittén för
maskinell databehandling framgår, att kommittén — vars huvudbetänkande
beräknas skola avges inom kort — avser att föreslå en organisation för
samordnande funktioner på området för databehandling inom den statliga
verksamheten. Då vid sådant förhållande tillräckliga skäl inte synes
föreligga att nu vidta ändring av gällande bestämmelser får utskottet hemställa,
att revisorernas nu ifrågavarande uttalande icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
23 :o) Betalning av fakturor hos vissa myndigheter. Under finansdepartementet,
§ 23, har revisorerna behandlat ordningen för vissa myndigheters
fakturabetalning (Del I, s. 164—166).
Utlåtanden har avgivits av fångvårdsstyrelsen, armétygförvaltningen, arbetsmarknadsstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, telestyrelsen och riksrevisionsverket
(Del II, s. 131—137).
Utskottet. Vad revisorerna under förevarande paragraf anfört om att fakturor
bör betalas vid den för statsverket gynnsammaste tidpunkten är givetvis
i och för sig obestridligt, något som även i princip vitsordats av de
hörda myndigheterna. Lika klart torde emellertid vara att den av revisorerna
eftersträvade ordningen av olika skäl knappast kan helt förverkligas
i praktiken. I stort sett synes f. ö. det nuvarande systemet fungera på ett
ur såväl statens som leverantörernas synpunkt acceptabelt sätt. Då man
dessutom torde kunna förvänta att myndigheterna har sin uppmärksamhet
riktad på av revisorerna omnämnda förhållanden, har utskottet ansett sig
kunna begränsa sig till att vad i ärendet förekommit för riksdagen
omförmäla.
24 :o) Domkapitel och stiftsnämnder. Under ecklesiastikdepartementet, § 24,
har revisorerna förordat en sammanslagning av domkapitlen och stiftsnämnderna
(Del I, s. 167—172).
24
Statsutskottets utlåtande nr lli dr 1962
Utlåtanden har avgivits av kammarkollegiet, statskontoret, domkapitlen i
Uppsala, Skara, Lund och Luleå, stiftsnämnderna i Uppsala, Skara, Lund
och Luleå samt Stiftsjägmästareföreningen (Del II, s. 138—146).
Utskottet. Stiftskansliernas organisation har nyligen varit föremål för
översyn av stiftskansliutredningen, vars rationaliseringsförslag prövats av
riksdagen i anslutning till propositionen 1960:101. Trots de förändringar,
som härigenom kan komma till stånd, anser emellertid revisorerna, att åtskilliga
ärenden alltjämt kommer att kräva handläggning av både domkapitel
och stiftsnämnd med därav följande merarbete både på myndighetsoch
kansliplanet. Revisorerna förordar därför, att åtgärder vidtages i syfte
att få till stånd en sammanslagning av de båda myndigheterna.
Utskottet anser för sin del, att åtskilliga fördelar skulle vara att vinna
genom ett samgående mellan de båda stiftsmyndigheterna, och på längre
sikt bör en förändring i denna riktning eftersträvas. Enligt utskottets uppfattning
skulle stiftsmyndigheten lämpligen kunna organiseras på två avdelningar
eller delegationer med i stort sett samma sammansättning som
domkapitel och stiftsnämnd nu har.
Frågan om en ändring av stiftsstyrelseorganisationen på myndighetsplanet
synes emellertid inte nu böra upptagas till prövning i avvaktan på de
förslag, som 1960 års ecklesiastika boställsutredning kan komma att framlägga
rörande förvaltningen av den ecklesiastika jorden.
Då närmare överväganden av den av revisorerna väckta frågan således bör
anstå tills vidare, hemställer utskottet,
att riksdagens revisorers ifrågavarande uttalande icke må
föranleda någon riksdagens åtgärd.
25 :o) Domänfondens avkastning. Under jordbruksdepartementet, § 25, har
revisorerna ägnat uppmärksamhet åt domänverkets ekonomiska förhållanden
(Del I, s. 173—192).
Utlåtanden har avgivits av statskontoret och domänstyrelsen (Del II, s.
147—151).
Utskottet. I denna del av sin berättelse har revisorerna lämnat en redogörelse
för sin granskning av domänverkets ekonomiska förhållanden och
då närmast med sikte på utvecklingen under 1950-talet. I sammanhanget
konstateras att en viss uppbyggnad skett av virkesförrådet, att skogarna
synes vara väl skötta, att skogs- och återväxtåtgärder utförts i tillräcklig
omfattning och att detsamma gäller åtgärder för skogstillgångarnas förbättrande.
I fråga om domänverkets skogsavverkningar har revisorerna ägnat
avverknings- och transportkostnadernas utveckling ett närmare studium
och därvid funnit, att de kostnadshöjande tendenserna kunnat effektivt
motverkas genom olika slag av rationalisering.
Statsutskottets utlåtande nr lik år 1962
25
Beträffande domänverkets skogsavverknings- och försäljningspolitilc konstaterar
revisorerna, att den tidigare utvecklingen mot ökad andel avverkningar
i egen regi fortsatt under 1950-talet och att andelen successivt stigit
uppåt 80 procent. Samtidigt noteras emellertid, att det rotsålda virkets rånetto
ligger betydligt högre än det netto, som efter avdrag av avverkningskostnader
erhålles för upphugget virke. Revisorerna vill med hänsyn bl. a.
härtill uttala sin tveksamhet gentemot den fortgående tendensen att ytterligare
minska rotförsäljningarnas andel. Utskottet vill i sammanhanget
hänvisa till vad domänstyrelsen anfört i sitt yttrande. Styrelsen utvecklar
där synpunkter av innebörd, att skillnaden mellan rånettot vid rotförsäljningar
resp. egen avverkning icke utgör något mått på de båda försäljningsmetodernas
ekonomi. Vidare redovisas de närmare faktorer, som betingat
ökningen av de egna avverkningarna under 1950-talet. Skäl åberopas emellertid
även för att man i fortsättningen icke torde behöva räkna med att
dessa ytterligare kommer att öka i någon nämnvärd utsträckning. Vad från
revisorernas och domänstyrelsens sida sålunda anförts om den förda avverknings-
och försäljningspolitiken har icke föranlett statsutskottet till
något särskilt uttalande.
Revisorerna har slutligen påtalat den kraftiga stegring, som domänverkets
administrationskostnader uppvisar under den berörda tidsperioden.
Ifrågavarande kostnadsstegring har närmare kommenterats av domänstyrelsen
i dess yttrande och förklarats med dels löneautomatiken, dels den
utveckling, som kännetecknat verksamheten inom domänverket. Utskottet
finner det för egen del svårt att avgöra vilken relativ storlek administrationskostnaderna
bör ha för att betraktas som normala och godtagbara.
Allmänt kan emellertid konstateras, att de här är av den storleksordningen,
att de bör ägnas ingående och fortlöpande uppmärksamhet. Domänstyrelsen
synes också införstådd härmed. Styrelsen uttalar sålunda, att den kommer
att låta varje utökning av tjänstemannakåren föregås av noggranna överväganden,
därvid hänsyn även kommer att tagas till de allt större indirekta
kostnader, som är förenade med personalanställning. Den uppger sig
även skola ägna uppmärksamhet åt de allmänna organisationsproblemen inom
skogsförvaltningen och där beakta föreliggande rationaliseringsmöjligheter.
De av revisorerna anförda synpunkterna på domänverkets ekonomiska
förhållanden har icke åtföljts av några direkta förslag eller yrkanden. Icke
heller har utskottet funnit anledning till sådana. Utskottet vill i sammanhanget
slutligen endast erinra om den utredning, som nyligen tillsatts av
chefen för finansdepartementet med uppdrag att verkställa utredning om
statens skogsförvaltande och skogsindustriella verksamhet.
Vad sålunda förevarit har utskottet velat för riksdagen
omförmäla.
26
Statsutskottets utlåtande nr 1H år 1962
26:o) Kronans jaktarrenden. Under jordbruksdepartementet, § 26, har revisorerna
förordat en översyn av arrendeersättningarna för kronans jaktarrenden
(Del I, s. 193—198).
Utlåtanden har avgivits av riksrevisionsverket, domänstyrelsen och
Svenska jägareförbundet (Del II, s. 152 och 153).
Utskottet. I förevarande uttalande har revisorerna redogjort för de grunder,
som gäller för domänstyrelsens handläggning av frågor om upplåtelse
av rätt till jakt på marker under styrelsens förvaltning. Revisorerna har i
stort sett icke något att erinra mot de tillämpade principerna men har funnit
de avgifter som uttages vid utarrendering av småviltjakten vara alltför
låga. En översyn av arrendeersättningarna bör därför ske med sikte på en
höjning av desamma.
Även utskottet har för sin del funnit de för jaktarrenderingen tillämpade
principerna i huvudsak godtagbara. Vad angår arrendesättningen för småviltjakten
har utskottet beaktat de av domänstyrelsen i dess yttrande anförda
synpunkterna. Dessa är av innebörd, att vid jakträttsupplåtelser de
ekonomiska aspekterna icke får vara ensamt utslagsgivande utan att hänsyn
även bör tagas till de natur- och viltvårdande intressena och till önskvärdheten
att få jakträttsinnehavare, som i tillräcklig utsträckning kan förutsättas
beakta dessa. Utskottet vill helt ansluta sig till en sådan uppfattning
men kan icke finna, att en måttlig höjning av de nu onekligen ganska
låga arrendeavgifterna skulle vara oförenlig därmed. Icke heller domänstyrelsen
synes ha något att erinra mot en viss uppräkning av avgifterna och
har förklarat sig beredd att vid kommande arrendeförnyelser överväga möjligheterna
till en sådan. Då sålunda anledning finns till antagande att syftet
med revisorernas uttalande kommer att nås utan någon särskild riksdagens
åtgärd, har utskottet ansett sig kunna inskränka sig till att vad i ärendet
förevarit för riksdagen
omförmäla.
27:o) Vissa arrenden på kronoegendomen Bogesund. Under jordbruksdepartementet,
§ 27, har revisorerna förordat en översyn av arrendesättningen
på kronoegendomen Bogesund (Del I, s. 199—205).
Utlåtanden har avgivits av riksrevisionsverket och domänstyrelsen (Del
II, s. 153—156).
Utskottet. Riksdagens revisorer konstaterar, att sedan staten år 1946 inlöste
Bogesunds egendom i östra Ryds socken av Stockholms län en betydande
upprustning av egendomens jordbruk och skogsmarker ägt rum. Be
-
Statsutskottets utlåtande nr 114 år 1962
27
träffande jordbruket gäller att de tidigare huvud- och arrendegårdarna sammanförts
till fem större jordbruksdomäner, att åkerjorden förbättrats genom
dikning, att ett i huvudsak helt nytt byggnadsbestånd tillkommit och
att gårdarna försetts med vatten och avlopp, vilka åtgärder krävt investeringar
på tillhopa ca 1,9 milj. kr. De sammanlagda arrendeersättningarna
för de fem jordbruken uppgår till ca 47 000 kr., vilket enligt revisorerna
innebär, att domänverket på det för fastigheternas upprustning nedlagda
kapitalet icke erhåller högre avkastning för avskrivning och förräntning
än 2,5 procent. Revisorerna anser arrendesättningen vara alltför låg och
föreslår en höjning av densamma.
Domänstyrelsen framhåller i sitt yttrande, att det redan vid besittningstagandet
av Bogesund år 1946 var uppenbart för styrelsen, att ett iståndsättande
av jordbruket skulle medföra betydande kostnader och att förräntningen
på nedlagt kapital med säkerhet skulle bli ringa. Staten hade
emellertid övertagit egendomen på grund av den rådande vanhävden och
kunde då ej heller undandraga sig att vidtaga åtgärder för densammas hävande.
Den av revisorerna angivna förräntningen är i själva verket bättre
än vad man under upprustningsåren ansåg sig kunna räkna med. Att i
någon nämnvärd mån höja de nuvarande arrendeersättningarna finner
styrelsen knappast möjligt med hänsyn främst till åkerjordens allmänna
beskaffenhet på Bogesund. Till stöd för denna sin bedömning lämnar styrelsen
i sammanhanget vissa uppgifter om anbudsgivning och expertvärderingar
under senare tid i fråga om de berörda arrendegårdarna.
För egen del anser utskottet att staten vid upplåtandet av jordbruksarrenden
på kronoegendom bör tillämpa en arrendesättning, som beaktar dels
de kapitalinsatser som gjorts för olika slags upprustnings- och förbättringsarbeten,
dels också andra omständigheter, såsom exempelvis vilket värde
annan jord i orten betingar. Det sagda följer i och för sig av förordningen
den 22 juni 1934 (nr 320) angående grunder för förvaltningen av viss
kronoegendom jämte till förordningen hörande tillämpningsföreskrifter. I
vad mån den aktuella arrendesättningen för de berörda arrendegårdarna på
Bogesund enligt ifrågakommande värderingsgrunder är att betrakta som
rimlig eller alltför låg har utskottet svårt att bilda sig en uppfattning om
på grundval av det i ärendet redovisade materialet. Utskottet är dock medvetet
om de särskilda förhållanden, som rådde på ifrågavarande egendom
vid statens övertagande av densamma och de särskilda upprustningsåtgärdcr
som betingades därav. Detta måste — som domänstyrclsen understrukit
—■ beaktas vid bedömningen av arrendeersättningarnas förräntningsgrad.
Utskottet anser sig under angivna omständigheter icke böra göra något annat
uttalande i anledning av revisorernas synpunkter än att utskottet förutsätter,
att dessa kommer att beaktas av domänstyrelsen vid uppskattningsförrättningar
inför träffande av nya arrendeavtal i fråga om berörda
28
Statsutskottets utlåtande nr 11b år 1962
gårdar. Detta sker såvitt gäller fyra av dem först under åren 1967-—1968. —
Vad sålunda förekommit har utskottet velat för riksdagen
omförmäla.
28:o) Lotsningen vid Sandhamn. Under handelsdepartementet, § 28, har revisorerna
behandlat lotsningsförhållandena vid Sandhamn (Del I, s. 206—
213).
Utlåtanden har avgivits av sjöf artsstyrelsen, Lotsförbundet, Sveriges fartygsbefälsförening
och Sveriges redareförening (Del II, s. 157—165).
Utskottet. Revisorerna erinrar om att farleden från Stockholm österut
över Sandhamn av ålder varit delad i två lotssträckor, nämligen dels en
sträcka mellan Stockholm och vattnet väster om Sandön, dels en sträcka
mellan nämnda vatten och öppna sjön utanför Revengegrundet. Den utgående
lotsningen på förstnämnda sträcka ombesörjs av lotsar från Stockholms
lotsplats och på den senare sträckan av lotsar från Sandhamns lotsplats.
Det lotsbyte, som till följd av den tillämpade ordningen regelmässigt
sker i vattnet väster om Sandön, har sedan flera år tillbaka varit föremål
för kritik från sjöfartsnäringen, som framhållit att lotsbytet äger rum i
ett synnerligen trångt och för navigeringen besvärligt område, där en förändring
av fartygens hastighet och övriga omständigheter medför onödiga
risker. I sammanhanget har även hänvisats till att grundstötningar eller
tillbud till sådana inträffat, som kunnat sättas i samband med nämnda lotsbyte.
Yrkande har framställts om att detta måtte slopas och lotsningen ske
i en enda lotstur mellan Stockholm och öppna sjön utanför Sandön. En
etappvis genomförd omläggning av lotsningstjänsten i sådan riktning har
också sedan flera år förberetts av sjöfartsstyrelsen, som siktat till att kombinera
omläggningen med tillkomsten av vissa säkerhetsanordningar, bl. a.
en ny fyr på Revengegrundet utanför Sandön. Ett slopande av lotsbytet var
också avsett att äga rum i april 1960. Emellertid rönte den ifrågavarande
omläggningen motstånd från lotspersonalen. I anledning av framställning
från denna meddelade Kungl. Maj:t i juni 1960 beslut av innebörd
att med omläggningen skulle anstå till dess den fasta fyren på Revengegrundet
blivit färdigställd. Revisorerna finner det för sin del uppenbart,
att lotsningsförhållandena vid Sandhamn icke är ordnade på ett tillfredsställande
sätt och att starka motiv föreligger för att den planerade
omläggningen snarast kommer till stånd. De erinrar om att den nyssnämnda
fyren på Revengegrundet numera är tagen i drift.
Utskottet har vid sina egna överväganden i ämnet funnit skäl för att den
angivna omläggningen av lotsningen vid Sandhamn nu kommer till stånd.
Härför talar de olägenheter för sjöfarten, som är förenade med nuvarande
ordning och som närmare utvecklats av revisorerna liksom av sjöfartsstyrel
-
Statsutskottets utlåtande nr 11b år 1962
29
sen. Sveriges redareförening och Sveriges fartygsbefälsförening har också i
sina yttranden över revisorernas uttalande understrukit angelägenheten av
att en ändring i lotsningstjänsten snarast vidtages.
Om sålunda utskottet ansluter sig till revisorernas förslag till omläggning,
bör dock de problem beaktas, som i sammanhanget uppstår för personalen
vid Stockholms lotsplats och som inför utskottet närmare redovisats
av företrädare för denna. Den nya ordningen skulle såsom nämnts
innebära, att lotsarna vid nämnda lotsplats, som tidigare svarat för lotsningen
av fartygen från Stockholm till vattnet väster om Sandön, i fortsättningen
skulle följa fartygen ut till sjöss utanför Sandön. En sådan förlängning
av lotssträckan med åtföljande lotsavlämning ute till sjöss innebär
enligt stockholmslotsarnas uppfattning ökade påfrestningar, som med
hänsyn främst till åldersförhållandena vid lotsplatsen icke ter sig rimliga.
De har sålunda påtalat, att genomsnittsåldern vid denna är hög, närmare
bestämt ca 55 år. Detta uppges sammanhänga med den hittills tillämpade
ordningen att till Stockholm överföra äldre lotsar från framför allt Sandhamn,
som därvid kunnat erhålla en med hänsyn till ålder och fysiska förutsättningar
i övrigt bättre avpassad tjänstgöring. — Utskottet vill för sin
del framhålla, att det har förståelse för angivna personalproblem och att
ändring av lotsningstjänsten bör förenas med övergångsarrangemang, som
beaktar de speciella åldersförhållandena. En lämplig anordning har från
sjöfartsstyrelsens sida angivits vara att tillämpa en ändrad turordning för
lotsningarna vid Stockholms lotsplats, som möjliggör för de äldre lotsarna
att vid svåra väderleksförhållanden avstå från lotsning på sandhamnssträc-,
kan. Härutöver torde emellertid sjöfartsstyrelsen böra överväga huruvida
och i vad mån behov föreligger att under en övergångstid företaga viss personalförstärkning
vid lotsplatsen. Förslag i sådan riktning bör föreläggas
Kungl. Maj:t, som torde få taga ställning i frågan. Som självfallet utgår
utskottet ifrån att sjöfartsstyrelsen i fortsättningen vid den fortlöpande
rekryteringen till lotsplatsen beaktar de krav, som den ändrade tjänsten
ställer på personalen.
I enlighet med det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till
känna vad utskottet i anledning av riksdagens revisorers
ifrågavarande uttalande anfört.
29ro) Den statliga livsmedelskontrollen. Under inrikesdepartementet, § 29,
har revisorerna förordat en översyn av organisationen av den statliga livsmedelskontrollen
(Del I, s. 214—221).
Utlåtanden har avgivits av försvarets sjukvårdsstyrelse, arméintendentur3
Bihang till riksdagens protokoll 1062. 6 samt. AV Ili
30
Statsutskottets utlåtande nr lli år 1962
förvaltningen, statskontoret, statens jordbruksnämnd, veterinärstyrelsen,
medicinalstyrelsen samt statens institut för folkhälsan (Del II, s. 166—178).
Utskottet. Riksdagens revisorer erinrar om att enligt livsmedelsstadgan
medicinalstyrelsen och veterinärstyrelsen är högsta tillsyningsmyndigheter
för livsmedelskontrollen i landet samt att denna kontroll på centralplanet
i övrigt är uppdelad på ett flertal myndigheter, såsom statens jordbruksnämnd,
kommerskollegium, arméintendenturförvaltningen och försvarets
sjukvårdsstyrelse. Revisorerna har funnit att någon fast eller på sakliga
grunder genomförd kompetensfördelning myndigheterna emellan icke föreligger
i fråga om kontrollen, att vissa av dessa har en begränsad tillgång
på för kontrollverksamheten utbildad personal, att den nuvarande uppdelningen
av livsmedelskontrollen på ett flertal organ lätt ger upphov till dubbelarbete
samt att det måste anses mindre rationellt att särskilda myndigheter
skall omhänderha den militära livsmedelskontrollen. I anledning härav
borde övervägas om icke huvuddelen av livsmedelskontrollen kunde
koncentreras till en enda myndighet, förslagsvis veterinärstyrelsen.
Utskottet vill här erinra om att sedan förevarande fråga slutbehandlats
av revisorerna har — i anslutning till propositionen nr 181 till 1961 års
riksdag angående hälsovård och öppen sjukvård i landstingsområdena m. m.
— den hittillsvarande fördelningen av veterinärstyrelsens och medicinalstyrelsens
befogenheter på detta område ändrats. Sålunda kommer i fortsättningen
veterinärstyrelsen ensam att ha högsta inseendet över livsmedelskontrollen,
d. v. s. såväl i vad avser animaliska som andra livsmedel.
Denna omläggning tillgodoser i ett viktigt hänseende revisorernas synpunkter.
Frågan återstår emellertid om övriga centrala myndigheters befattning
med livsmedelskontrollen. Härvidlag har utskottet vid sina överväganden
funnit skäl tala för att möjligheterna till större koncentration och samordning
överväges. Den nuvarande ordningen är sålunda ägnad att skapa
oklarhet om kompetensfördelningen mellan olika berörda myndigheter, som
i vissa fall utövar en hygienisk kontroll, i vissa fall en kvalitetskontroll
och i andra fall åter en såväl hygieniskt som kvalitetsmässigt betingad kontroll.
Som revisorerna framhåller, föreligger under angivna förhållanden
risker för dubbelarbete och ett oekonomiskt utnyttjande av de personella
och tekniska resurser, som disponeras för ifrågavarande uppgifter. Fråga
är sedan i vilken utsträckning en koncentration av kontrollarbetet kan ske.
Att som revisorerna föreslagit samla hela kontrollen hos en enda myndighet,
närmast veterinärstyrelsen, förefaller utskottet knappast möjligt. Det
må nämnas, att samtliga de i ärendet hörda myndigheterna har tillstyrkt,
att de med livsmedelskontrollens organisation sammanhängande problemen
göres till föremål för en översyn. Då utskottet förutsätter, att en sådan
naturligt kommer att följa på den omläggning av medicinalstyrelsens och
Statsutskottets utlåtande nr 11b år 1962
31
veterinärstyrelsens hithörande uppgifter, som nyligen beslutats, har utskottet
velat begränsa sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen
omförmäla.
30:o) Forskning rörande sjukvårdens utformning. Under inrikesdepartementet,
§ 30, har revisorerna understrukit behovet av forskning som grundval
för rationaliseringsarbetet på sjukvårdsområdet (Del I, s. 222—228).
Utskottet. Beträffande detta ärende har utskottet yttrat sig i sitt utlåtande
nr 128, varom utskottet velat här
erinra.
31 :o) Skador å bostadshus vid Västra Ny sjukhus. Under inrikesdepartementet,
§ 31, har revisorerna anmärkt på vissa genom olämplig takbeläggning
uppkomna skador å bostadshus vid Västra Ny sjukhus (Del I, s. 229—
232).
Utlåtanden har avgivits av byggnadsstyrelsen och medicinalstyrelsen (Del
II, s. 188—190).
Utskottet. Revisorerna har påtalat vissa skador, som uppkommit i ett för
personalen vid Västra Ny sjukhus avsett bostadshus och som orsakats av
att regnvatten till följd av olämplig takbeläggning trängt ned i lägenheterna.
Det konstateras, att byggnadsstyrelsen vid uppförandet av huset icke
i enlighet med det uppgjorda byggnadsprogrammet använt tegel för taktäckningen
utan i stället ett nytt slags aluminiumklädda lamellbrädor. Enligt
revisorerna måste det anses mindre välbetänkt av styrelsen att begagna
ett byggnadsmaterial, av vilket uppenbarligen tillräcklig erfarenhet saknas.
Det anses för övrigt icke ankomma på styrelsen att utprova nya materialslag,
för vilken uppgift särskilt inrättade organ finnes. Anmärkningsvärt är
enligt revisorerna också att mer än ett år förflutit sedan skadorna konstaterats
utan att de avhjälpts. Det förutsättes, att byggnadsstyrelsen snarast
vidtager erforderliga åtgärder i ärendet och att uppgörelse träffas med
entreprenören på för statsverket godtagbara villkor.
Utskottet kan i stort ansluta sig till de av revisorerna anförda synpunkterna.
Det kan sålunda icke anses lämpligt att byggnadsstyrelsen vid byggnadsarbeten
av här ifrågavarande slag använder sig av material om vars
lämplighet ur olika synpunkter tillräcklig erfarenhet icke vunnits. Av vad
som inhämtats i ärendet framgår att även byggnadsstyrelsen själv är införstådd
härmed. Vid sådant förhållande och då enligt uppgift taket på
ifrågavarande hus numera belagts med traditionellt taktegel och uppkomna
skador i bostadslägenheterna avhjälpts, allt utan kostnad för statsverket,
32
Statsutskottets utlåtande nr 11b dr 1962
har utskottet ansett sig kunna begränsa sig till att vad i ärendet förevarit
för riksdagen
omförmäla.
32:o) Huvudmannaskapet för karolinska sjukhuset. Under inrikesdepartementet,
§ 32, har revisorerna behandlat frågan om förändrat huvudmannaskap
för karolinska sjukhuset (Del I, s. 233—238).
Utlåtanden har avgivits av statskontoret, direktionen för karolinska sjukhuset,
Stockholms läns landsting och Stockholms stad (Del II, s. 190—196).
Utskottet. Karolinska sjukhuset, för vilket staten är huvudman, fyller f. n.
en dubbel funktion inom sjukvården, nämligen dels såsom rikssjukhus, dels
beträffande flertalet kliniker såsom centrallasarett för Stockholms stad och
Stockholms län, vilka genom avtal tillförsäkrats visst antal platser där.
Revisorerna erinrar om att enligt beslut av 1960 års riksdag karolinska
sjukhuset framdeles skall ingå i Stor-Stockholms sjukhusorganisation med''
ansvar för en del av detta områdes sjukvård. För länsspecialiteternas vidkommande
innebär detta, att huvuddelen av vårdplatserna kommer att förbehållas
patienter från staden och länet. Beträffande regionspecialiteterna
kommer en väsentlig del av stockholmsregionens sjukvård att förläggas till
karolinska sjukhuset. Det anförda innebär, att av sjukhusets framtida ca
2 200 vårdplatser 1 700 avses skola disponeras av staden och länet. De nuvarande
riksplatserna skall avvecklas under tiden fram till år 1970. Det
torde enligt revisorernas mening vara uppenbart, att angivna omständigheter
gör spörsmålet om ett förändrat huvudmannaskap för karolinska sjukhuset
aktuellt. Frågan härom torde böra upptagas i så god tid att densamma
kan slutligt avgöras i anslutning till avvecklingen av riksplatserna vid
sjukhuset.
Utskottet anser i likhet med revisorerna, att de omständigheter, som på
sin tid motiverade tillskapandet av karolinska sjukhuset som en statlig
institution, genom utvecklingen i hög grad förlorat sin betydelse. Sjukhusets
upphörande som rikssjukhus och förutsatta inordnande i Stor-Stockholms
sjukvårdsorganisation torde också med nödvändighet komma att aktualisera
frågan om sjukhusets framtida organisatoriska ställning. Därvid inställer
sig naturligen spörsmålet om huvudmannaskapet för sjukhuset. Utskottet
vill emellertid i likhet med direktionen för karolinska sjukhuset erinra
om att Kungl. Maj:t genom beslut i fjol uppdragit åt direktionen att i samråd
med vederbörande statliga och kommunala myndigheter utarbeta förslag
till generalplan för sjukhuset. Som direktionen framhållit torde det
medinflytande, som redan nu tillkommer Stockholms stad och Stockholms
läns landsting i generalplanearbetet utgöra betryggande garantier för att
dessa huvudmän får sina önskemål på sjukhusets utformning vederbörli
-
Statsutskottets utlåtande nr 114 år 1962
33
gen beaktade. Vid sådant förhållande kan det finnas skäl att avvakta med
det slutliga ställningstagandet i huvudmannaskapsfrågan till dess i generalplanearbetet
de tekniska förutsättningarna klarlagts för erforderlig anpassning
av sjukhuset till dess nya funktion och säkrare underlag sålunda
erhållits för bedömning av de ekonomiska förutsättningarna i frågan.
Under angivna förhållanden anser utskottet revisorernas uttalande icke
påkalla något annat ställningstagande från dess sida än att det bör vad
i ärendet förekommit för riksdagen
omförmäla.
33 :o) Den ekonomiska förvaltningen vid karolinska sjukhuset. Under inrikesdepartementet,
§ 33, har revisorerna anfört vissa synpunkter på den
ekonomiska förvaltningen vid karolinska sjukhuset (Del I, s. 239—241).
Utlåtanden har avgivits av riksrevisionsverket och direktionen för karolinska
sjukhuset (Del II, s. 197 och 198).
Utskottet. Revisorerna konstaterar, att den ekonomiska förvaltningen vid
karolinska sjukhuset är uppbyggd efter samma principer som gäller för
statsmyndigheter i allmänhet. På riksstaten finnes sålunda uppförda bl. a.
anslag till avlöningar och omkostnader, vilka anslag är betecknade förslagsvis
men i regel ej får överskridas utan Kungl. Maj :ts medgivande och
då på särskilda skäl. Kungl. Maj:t fastställer också i stort sett vilken personal,
som må anställas vid sjukhuset, och dennas avlöningsvillkor.Inflytande
inkomster upptages på riksstatens inkomstsida och får icke tagas i anspråk
för sjukhusets räkning. Det ligger enligt revisorerna i sakens natur,
att ett sådant system för medelstilldelningen måste medföra stora svårigheter
vid ett sjukhus, inom vilket verksamheten ytterst bestäms av antalet
patienter och bl. a. därför icke kan med någon större grad av säkerhet beräknas
på förhand. Lämpligt synes därför vara, att reglerna för den ekonomiska
förvaltningen bringas i närmare överensstämmelse med principerna
för en affärsmässig verksamhet. En utväg kan härvidlag vara att
införa en viss motsvarighet till de dispositionsanslag, som finnes uppförda
å kapitalbudgeten för affärsverken. Frågan synes böra övervägas av den
sakkunnige, som nyligen tillkallats av chefen för inrikesdepartementet för
att verkställda utredning om införande av driftbokföring vid bl. a. karolinska
sjukhuset.
Enligt utskottets uppfattning torde av bl. a. det skälet, att driften vid
ett sjukhus i allmänhet icke kan baseras på principen om full kostnadstäckning,
förutsättningar saknas att likställa denna verksamhetsform med
affärsmässig verksamhet. En anpassning av direktionens för karolinska
sjukhuset befogenheter till vad som gäller för statlig affärsverksamhet kan
därför knappast ifrågakomma. Som riksrevisionsverket framhåller i sitt
34
Statsutskottets utlåtande nr 114 år 1962
yttrande torde det också med hänsyn till vad som är känt om antalet
tillgängliga vårdplatser och den erfarenhetsmässiga beläggningen av dessa
vara möjligt att med tillräcklig grad av säkerhet beräkna sjukhusets medelsbehov
för det närmaste budgetåret. Det nuvarande systemet för medelstilldelningen
synes med tanke härpå icke böra innebära alltför stora olägenheter
för sjukhusförvaltningen. Som riksrevisionsverket påpekat förefaller
det vidare sannolikt, att den utredning som pågår om införande av
driftbokföring vid karolinska sjukhuset, skall leda till att bättre underlag
skapas för budgetberäkningen. Vid sådant förhållande och i avvaktan på
resultatet av ifrågavarande utredning torde revisorernas uttalande icke påkalla
något annat ställningstagande från utskottets sida än att utskottet
bör vad i ärendet förekommit för riksdagen
omförmäla.
34 :o) Viss sjuksköterske ut bildning. Under inrikesdepartementet, § 34, har
revisorerna anfört synpunkter på organisationen av viss sjuksköterskeutbildning
(Del I, s. 242—253).
Utlåtanden har avgivits av statskontoret, medicinalstyrelsen, styrelsen för
statens distriktssköterskeskola, styrelsen för centralskolan för specialutbildning
av barnsjuksköterskor, styrelsen för statens sjuksköterskeskola i
Stockholm och styrelsen för statens institut för högre utbildning av sjuksköterskor
(Del II, s. 198—204).
Utskottet. I förevarande sammanhang har revisorerna behandlat frågan
om organisationen av den vidare- och specialutbildning på sjuksköterskeområdet,
som närmast bedrives av statens institut för högre utbildning av
sjuksköterskor, statens distriktssköterskeskola och centralskolan för specialutbildning
av barnsjuksköterskor. Revisorerna anför flera skäl för att
frågan om nämnda skolors förenhetligande nu tages upp till behandling och
påpekar det samband, som en översyn på detta område har med övervägandena
om den grundläggande sjuksköterskeutbildningens utformning.
Utskottet vill i anledning härav erinra om att chefen för inrikesdepartementet
numera tillkallat särskilda sakkunniga för att verkställa en översyn
av sjuksköterskeutbildningen och därmed sammanhängande problem.
Utredningsarbetet skall avse nämnda utbildnings innehåll och omfattning
över huvud. I direktiven uttalas bl. a., att de sakkunniga skall beakta angelägenheten
av att den grundläggande sjuksköterskeutbildningen samordnas
med den specialutbildning, som meddelas vid olika undervisningsanstalter,
bl. a. centralskolan för specialutbildning av barnsjuksköterskor. En revision
av sjuksköterskeutbildningen förutsättes också i direktiven få betydelse
för den vidareutbildning, som äger rum vid statens distriktssköterskeskola
och vid statens institut för högre utbildning av sjuksköterskor. Återverk
-
Statsutskottets utlåtande nr 114 år 1962
35
ningarna för deras vidkommande skall sålunda övervägas. — Då de av revisorerna
anförda synpunkterna sålunda kommer att beaktas i ett vidare
utredningssammanhang, har utskottet icke funnit deras uttalande föranleda
någon annan åtgärd från utskottets sida än att det bör vad i ärendet
förevarit för riksdagen
omförmäla.
35 :o) Länsförvaltningens lokalbehov. Under inrikesdepartementet, § 35, har
revisorerna påtalat behovet av planering för tillgodoseende av länsförvaltningens
lokalbehov (Del I, s. 254—261).
Utlåtanden har avgivits av byggnadsstyrelsen, statskontoret samt länsstyrelserna
i Stockholms län, Uppsala län, Kronobergs län, Göteborgs och
Bohus län samt Norrbottens län (Del II, s. 204—210).
Utskottet. Revisorerna påtalar den kraftiga utbyggnad, som under senare
år ägt rum inom den statliga länsförvaltningen, och de anspråk på lokalutrymmen,
som denna utbyggnad medfört. Trots att sådana utrymmen på
olika sätt kunnat anskaffas, återstår alltjämt betydande lokalbehov att tillgodose.
Enligt revisorerna bör därför en långsiktig planering verkställas
avseende bl. a. den takt och den ordning, i vilken lokaler skall tillhandahållas.
Med hänsyn till frågans vikt ifrågasättes om inte för ändamålet bör
tillsättas en särskild arbetsgrupp, som i nära samarbete med olika med
länsförvaltningsproblem sysselsatta utredningar kan kontinuerligt handlägga
angivna ärenden. I gruppen föreslås ingå representanter för bl. a.
byggnadsstyrelsen och vederbörande departement.
Utskottet vill för sin del framhålla, att det givetvis är synnerligen angeläget,
att förberedelsearbetet för att tillgodose länsförvaltningens lokalbehov
bedrives så rationellt som möjligt och i nära samarbete mellan berörda
myndigheter. Ur synpunkten av en rationell behandling av lokalfrågorna
framstår en långsiktig planering såsom nödvändig. Härvidlag torde det
hittills ha brustit. Byggnadsstyrelsen såsom den närmast ansvariga myndigheten
har medgivit detta och hänvisat till sina otillräckliga personalresurser.
Utskottet vill emellertid erinra om att en proposition numera förelagts
riksdagen (nr 98/1962) angående omorganisation av byggnadsstyrelsen.
I propositionen föreslås en kraftig upprustning av styrelsen i personalhänseende
för att möjliggöra för denna att i fortsättningen kunna rationellt,
effektivt och ekonomiskt handha förekommande byggnads- och lokalfrågor.
Särskilt må noteras att inom styrelsen föreslås tillskapad en särskild
lokalplaneringsbyrå, som skall svara för planering, utredning och
programmering rörande statens lokalfrågor. Utskottet finner att med den
angivna förstärkta organisationen garantier skapas för en bättre ordning
även då det gäller de lokalfrågor, som revisorerna i förevarande samman
-
36
Statsutskottets utlåtande nr 11b år 1962
hang behandlat. Vid sådant förhållande har utskottet ansett sig kunna begränsa
sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen.
omförmäla.
36:o) Länsadministrationen i Gotlands län. Under inrikesdepartementet,
§ 36, har revisorerna behandlat frågan om länsadministrationen i Gotlands
län (Del I, s. 262—267).
Utlåtanden har avgivits av statskontoret, länsstyrelsen i Gotlands län och
läns förvaltningsut red ningen (Del II, s. 210—214).
Utskottet. Revisorerna konstaterar, att kostnaderna för länsadministrationen
satta i relation till länens folkmängd är väsentligt högre på Gotland
än i övriga län. Med hänsyn härtill anses att den principiella kritik, som
under senare år framförts mot länsförvaltningens organisation och arbetssätt,
i särskild grad måste gälla förhållandena på Gotland. De arbetsuppgifter,
som ankommer pa länsadministrationen där, är visserligen icke artskilda
från uppgifterna inom andra län, men deras omfattning är uppenbarligen
betydligt mindre. Därtill kommer att det över huvud måste vara
svart att i ett så litet län som Gotland bygga upp en helt ändamålsenlig
förvaltningsapparat, om gällande principer för länsförvaltningens ordnande
skall följas. Det anförda leder enligt revisorernas mening närmast till tanken,
att länsadministrationen på Gotland bör organiseras efter andra principer
än de nuvarande. Revisorerna har icke ansett sig behöva gå närmare
in på hur en sådan organisation lämpligen bör utformas. Frågan härom
torde få övervägas i lämpligt utredningssammanhang.
Utskottet är medvetet om de svårigheter, som möter att för ett län med
Gotlands förhållandevis ringa invånarantal åstadkomma en länsadministration,
som är både ekonomisk och effektiv. I och för sig kan givetvis befolkningssiffran
ge stöd åt tanken, att länet bör förenas med något fastlandslän.
En sådan synpunkt kan emellertid icke ensamt få vara bestämmande
för länets framtid. I sammanhanget måste även Gotlands geografiska
läge och andra omständigheter beaktas. Det må emellertid här erinras om
den nyligen tillkallade s. k. länsförvaltningsutredningen, som enligt sina
direktiv skall förutsättningslöst granska och framlägga förslag rörande
principerna för den statliga länsförvaltningens ordnande för framtiden. Utredningen
har i sitt yttrande i ärendet framhållit, att den ännu icke kommit
så långt i sitt arbete, att den kan framföra någon bestämd uppfattning
om vare sig de allmänna riktlinjerna för länsförvaltningens organisation
eller den av revisorerna aktualiserade frågan om administrationen på Gotland.
Utredningen förutser emellertid möjligheten av att den i sitt vidare
arbete och sedan den nått fram till ett förslag till principiella riktlinjer ägnar
särskild uppmärksamhet åt frågan, vad dess förslag kan komma att
Statsutskottets utlåtande nr 11b år 1962
37
ekonomiskt innebära för Gotlands vidkommande. Länets egenskap av ölän
och den omständigheten, att med avseende på folkmängden länet är minst
och avsevärt mindre än närmast större län, synes utredningen motivera, att
den i enlighet med revisorernas önskan speciellt beaktar kostnaderna för
länets förvaltning. — Av vad sålunda inhämtats framgår, att revisorernas
synpunkter torde bli beaktade utan någon särskild åtgärd från riksdagens
sida. Utskottet vill därför begränsa sig till att vad i ärendet förevarit för
riksdagen
omförmäla.
37:o) Vissa skärgårdsfrågor i Stockholms län. Under inrikesdepartementet,
§ 37, har revisorerna behandlat vissa skärgårdsfrågor i Stockholms län
(Del I, s. 268—275).
Utlåtande har avgivits av länsstyrelsen i Stockholms län (Del II, s. 214—
224).
I förevarande sammanhang har utskottet till behandling förehaft två
likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr Ferdinand
Nilsson m. fl. (1:358) och den andra inom andra kammaren av herr
Grebäck m. fl. (11:433), i vilka hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om erforderliga åtgärder i syfte att möjliggöra
att vägfrågorna i utpräglade skärgårdsområden och andra kustområden kan
lösas på sätt som förordats av länsstyrelsen i Stockholms län och riksdagens
revisorer år 1961 i enlighet med vad i motionerna anförts.
Beträffande motiveringen för yrkandet hänvisas till motionen 11:433.
Över motionerna har yttrande avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Utskottet. Revisorerna har i denna del av sin berättelse lämnat en översiktlig
redogörelse för några aktuella problem i Stockholms skärgård. Uppmärksamhet
har bl. a. ägnats frågan om planläggningen av fritidsbebyggelsen
därstädes. Mot bakgrund av nämnda bebyggelses snabba tillväxt och
storleken av de områden som berörs är det enligt revisorerna angeläget att
en aktivering sker av planarbetet. Ansvaret härför åvilar i första hand kommunerna,
som dock bör aktivt stödjas av länsstyrelsen i sitt arbete. Utskottet
kan för sin del helt ansluta sig till de allmänna synpunkter, som
revisorerna i sammanhanget anfört. Det är emellertid medvetet om de svårigheter,
som möter på detta område och som närmare kommenterats av
länsstyrelsen i Stockholms län i dess yttrande.
Revisorerna har även berört samfärdselproblemen inom skärgården. Det
erinras om att en plan för kommunikationer till och från vissa delar av
denna numera antagits, men det understrykes, att tillfredsställande kommu
-
38
Statsutskottets utlåtande nr lli år 1962
nikationer även erfordras inom själva skärgårdsområdet. Härvidlag är det
angeläget att såväl allmänna som enskilda vägbyggnadsföretag kommer till
stånd. Även vad revisorerna i denna del mera allmänt uttalat kan utskottet
biträda. I sammanhanget må nämnas, att i motionerna 1:358 och 11:433 hänvisning
skett till en av länsstyrelsen i Stockholms län till Kungl. Maj:t i
fjol ingiven skrivelse, i vilken med hänsyn till behovet av förbättrade skärgårdsvägar
hemställts bl. a., att länet — utöver vad som i anslutning till
den gällande flerårsplanen för åren 1961—1965 utlämnas till länsvägar —
måtte tilldelas särskilda vägmedel, vidare att sådana åtgärder måtte vidtagas
att statsbidrag till anläggande resp. underhåll av enskilda vägar kan
utgå med ett till förslagsvis 90 procent förhöjt bidragsbelopp. Enligt motionärerna
bör riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att de av
länsstyrelsen framförda förslagen måtte beaktas. I anledning härav vill
utskottet — såvitt angår yrkandet om höjt statsbidrag för enskilda vägar
— erinra om att 1960 års vägsakkunniga i ett nyligen avgivet betänkande
föreslagit, att bidragsprocenten i särskilda fall skall kunna bestämmas till
85 procent. Den höjning, som förslaget siktar till, får icke minst anses värdefull
med hänsyn till skärgårdsförhållandena, då utbyggnaden av vägnätet
där i betydande utsträckning måste ske genom enskilda initiativ. Vad beträffar
yrkandet om särskilda vägmedel får utskottet i likhet med väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen framhålla, att de av länsstyrelsen anförda synpunkterna
på länsvägarna är av den karaktär, att de lämpligen bör beaktas
i samband med den s. k. flerårsplanens upprättande eller förnyande. Det
må erinras om att den av länsstyrelsen upprättade flerårsplanen för byggande
av länsvägar under perioden 1961—1965 fastställts så sent som i januari
1961, d. v. s. några månader före nyssnämnda skrivelses avgivande. Med
hänsyn till det anförda bör motionerna lämnas utan bifall.
Vad i övrigt angår revisorernas uttalande föranleder detta ingen annan
åtgärd än att utskottet vill vad i ärendet förevarit för riksdagen omförmäla.
Utskottet hemställer,
att motionerna 1:358 och 11:433 icke må föranleda någon
riksdagens åtgärd.
38:o) Civilförsvarsövning i Stockholms utrymningsområde. Under inrikesdepartementet,
§ 38, har revisorerna anfört synpunkter på en under våren
1961 anordnad civilförsvarsövning i Stockholms utrymningsområde (Del I,
s. 276—280).
Utlåtanden har avgivits av statskontoret och civiltörsvarsstyrelsen (Del II,
s. 224—235).
Utskottet. Revisorerna erinrar om att det våren 1961 anordnades en utrymningsövning
inom Stockholms utrymningsområde. Avsikten härmed var
Statsutskottets utlåtande nr tik år 1962
39
att för viss del av området pröva upprättade planer för snabbutrymning.
Deltagarantalet i övningen var vid planläggningen beräknat till 65 000 men
blev mindre än hälften av detta antal. Med tanke på de kostnader — i detta
fall drygt 700 000 kr. — och den personalinsats, som en sådan övning medför,
finns det enligt revisorerna anledning att överväga värdet av ytterligare
övningar upplagda på sätt varom här varit fråga. Uppenbart anser
de emellertid vara, att övningar i någon form måste förekomma. — Revisorerna
har vidare framhållit vikten av att erfarenheterna från genomförda
övningar tillvaratages och bearbetas, så att kommande övningar kan
planläggas och genomföras på grundval därav. I detta hänseende synes
civilförsvarsstyrelsen hittills i viss mån ha brustit.
Även utskottet anser det allvarligt böra övervägas, om värdet av det slags
övningar som den nyssnämnda utrymningsövningen i Stockholm representerar
— d. v. s. med allmänhetens medverkan — verkligen motsvarar de
kostnader, som nedläggs i sammanhanget. Under alla förhållanden framstår
det som angeläget, att innan nya sådana igångsättes den närmare uppläggningen
noga överväges mot bakgrund av tidigare erfarenheter. Viktigt
synes emellertid vara, att även andra övningsformer prövas. Härvidlag kan
noteras, att civilförsvarsstyrelsen under 1962 genomför en ny utrymningsövning
i Malmö och då utan allmänhetens deltagande. Det är närmast fråga
om en mobiliseringsövning för utrymningsorganisationen i förening med
ledningsspel för vissa delar av denna. Styrelsen vill härigenom undersöka,
om man icke på denna väg kan uppnå de primära mål, som avses med
utrymningsövningar. -—- Vad revisorerna allmänt uttalat om angelägenheten
av att arbetsmaterialet från genomförda övningar noga bearbetas så att
vunna erfarenheter kan komma till full nytta i den fortsatta beredskapsoch
övningsplaneringen vill utskottet helt ansluta sig till. — Då anledning
finnes till antagande, att de av revisorerna anförda synpunkterna kommer
att beaktas utan någon särskild åtgärd från riksdagens sida, har utskottet
velat begränsa sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen
omförmäla.
39 ro) Utbetalningen av statstjänstemannens kompensation för folkpensionsavgifter.
Under civildepartementet, § 39, har revisorerna behandlat frågan
om formen för utbetalning av statstjänstemännens kompensation för
folkpensionsavgifter (Del I, s. 281—284).
Utskottet. Den av revisorerna berörda frågan om formen för utbetalning
av den statstjänstemännen tillkommande kompensationen för höjda folkpensionsavgifter
har varit föremål för uttalande av utskottet i dess utlåtande
1959:185 i anledning av väckta motioner. Utskottet framhöll därvid
att frågan om kompensationens inarbetande i lönen i första hand finge
40
Statsutskottets utlåtande nr 11b år 1962
betraktas som en förhandlingsfråga. Ur rationaliseringssynpunkt anförde
utskottet vidare, att det vore angeläget att förfarandet vid utbetalandet av
den berörda kompensationen gjordes så administrativt enkelt och så litet
kostnadskrävande som möjligt.
Under åberopande av vad utskottet sålunda tidigare anfört i ämnet och
under förmälan att, enligt vad utskottet under hand erfarit, frågan om
formen för ifrågavarande kompensation varit under övervägande i samband
med 1962 års löneförhandlingar utan att leda till överenskommelse om ändring
i nuvarande förfaringssätt, anser utskottet något särskilt uttalande från
riksdagens sida inte f. n. påkallat. Utskottet inskränker sig därför till att
vad i ärendet förekommit för riksdagen
omförmäla.
40 :o) Tjänstledighetsstatistiken inom statsförvaltningen. Under civildepartementet,
§ 40, har revisorerna anfört synpunkter på frågan om tjänstledighetsstatistiken
inom statsförvaltningen (Del I, s. 285—288).
Utlåtanden har avgivits av riksförsäkringsverket, generalpoststyrelsen, telestyrelsen,
järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, statistiska centralbyrån
och statskontoret (Del II, s. 236—245).
Utskottet. Vad revisorerna under förevarande paragraf anfört, jämfört
med innehållet i de avgivna remissyttrandena, ger enligt utskottets mening
vid handen att skäl föreligger för vissa överväganden rörande utformningen
av tjänstledighetsstatistiken inom statsförvaltningen. Det synes sålunda
vara av vikt att klarlägga konsumentbehovet av sådan statistik. Det förefaller
även angeläget att frågan om exakta begreppsbestämningar och definitioner
uppmärksammas i syfte att i möjligaste mån åstadkomma full
jämförbarhet mellan olika uppgifter. Slutligen synes frågan om vilka verk
som bör innefattas i en personalstatistik av ifrågavarande slag böra prövas.
Utskottet finner sig med hänsyn till vad i ärendet förekommit böra hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till
känna vad utskottet beträffande revisorernas förevarande
förslag anfört.
Stockholm den 15 maj 1962
På statsutskottets vägnar:
ERNST V. ST AXÄNG
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet har närvarit
från första kammaren: herrar Gillström, Einar Persson, fröken Andersson,
herrar Birger Andersson, Ivar Johansson, Axel Johannes Andersson,
Ragnar Bergh, Per Jacobsson, Rikard Svensson, Bengtson, Mårtensson,
Bengt Gustavsson, Herbert Larsson, Källqvist och Manne Olsson; samt
Statsutskottets utlåtande nr it i år 1962
41
från andra kammaren: herrar Staxäng, Gustafsson i Stockholm, Karlsson
i Olofström, Svensson i Stenkyrka, Almgren, fröken Elmén, herrar
Andreasson, Eliasson i Sundborn, Mellqvist, fru Lewén-Eliasson, herrar
Svensson i Ljungskile, Johansson i Norrköping, Blomkvist, Nelander och
Palm.
Särskilt yttrande
vid punkten 21 (Den administrativa tillämpningen av förordningen om allmän
varuskatt) av herrar Ivar Johansson, Bengtson, Svensson i Stenkyrka
och Eliasson i Sundborn, vilka anfört följande.
»Då vi biträtt förevarande uttalande innebär icke detta, att vi frånträtt
uppfattningen att frågan om ett uttagande av den allmänna varuskatten i
fabrikant- eller partihandelsledet bör bli föremål för skyndsam utredning.»
Reservation
vid punkten 36 (Länsadministrationen i Gotlands län) av herr Svensson i
Stenkyrka.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1962:284 Skrivelse till Konungen i anledning av låksdagens år 1961 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. jämte i ämnet väc a1 i texten