Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående ersättning för markintrång vid framdragande av telefonledning.

1962-11-13 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1962:167, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående ersättning för markintrång vid framdragande av telefonledning.

Dokumentets text

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 167 år 1962

7

Nr 167

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående ersättning

för markintrång vid framdragande av telefonledning.

(4:e avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av

herrar Eric Peterson och Åkesson (I: 173) och den andra inom andra kammaren

av herr Carlsson i Huskvarna (II: 221), har yrkats att riksdagen matte

i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om att normer för bestämmande

av ersättning för markintrång vid framdragande av telefonledning till abonnent

måtte utarbetas och fastställas i likhet med vad som redan finns för

kraftledning.

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande torde

få hänvisas till motionen I: 173.

över motionerna har yttranden inhämtats från telestyrelsen, lantmäteristyrelsen

och Sveriges lantbruksförbund.

Telestyrelsen erinrar inledningsvis om att i det av Kungl. Maj :t fastställda

telefonreglementet, SFS nr 132/1951, § 9 mom. 2, följande stadgas: »Abonnent,

för vars ledning ny stolplinje erfordras, skall utverka tillåtelse för televerket

dels att taga i anspråk mark, som erfordras för att uppsätta och bibehålla

för ledningen erforderliga stolpar, strävor, stag och övriga anordningar,

dels ock att utföra för ledningens framdragande och bibehållande i

användbart skick erforderlig trädfällning och kvistning. Denna tillåtelse

får icke medföra kostnad för televerket.»

Med telefonnätets nuvarande omfattning på landsbygden är enligt styrelsen

det citerade stadgandet i praktiken tillämpligt endast å ett relativt fåtal

telefonintressenter.

Enligt televerkets erfarenhet förekommer sällan svårigheter för dessa intressenter

att erhålla behövligt tillstånd av vederbörande markägare. I de enstaka

fall, då markägare intar en direkt avvisande hållning, är orsaken icke

av ekonomisk art utan i regel antagonism mellan parterna eller i ett eller annat

fall estetiska skäl.

Styrelsen framhåller vidare följande.

I de undantagsfall svårigheter föreligger beträffande marktillstånd brukar

televerkets vederbörande personal engagera sig i frågan och förhandla di
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande nr 167 år 1!)C2

rekt med markägaren. År orsaken till svårigheterna det intrång telefonlinjen

anses göra, kan markägarens önskemål ofta tillgodoses genom att den

ursprungligen planerade linjesträckningen något ändras. Som regel har tillståndsfrågorna

på ett eller annat sätt kunnat lösas, även om ledningens anordnande

i undantagsfall kunnat försenas längre eller kortare tid.

Vad beträffar ersättning för marktillstånd så har televerkets personal den

erfarenheten, att kontant vederlag sallan begäres. I de fall ersättningsanspråk

framställts, synes det i allmänhet ha rört sig om tämligen blygsamma

belopp. Styrelsen har sig icke bekant något fall, då en telefonintressent

ansett sig böra avstå från abonnemang på grund av att vederbörande markägare

begärt oskälig ersättning.

I de föreliggande motionerna har framställts förslag om utarbetande av

normer för bestämmande av ersättning för mark intrång vid framdragande

av telefonledning till intressent i likhet med vad som redan finns för kraftledning.

De åberopade normerna för kraftledningar gäller emellertid, såvitt

styrelsen har sig bekant, högspänningsledningar och sålunda icke lågspännmgsledningar

för leverans av elkraft till vanliga elintressenter. För anordnandet

av dessa ledningar tillämpas beträffande markupplåtelsefrågor samma

ordning som för telefonledningar till intressent och vidare måste elintressent

därutöver förbinda sig att låta kraftleverantören över intressent tillhörig

fastighet avgiftsfritt framdraga och bibehålla elledningar även till

andra elintressenter inom samma nät.

I detta sammanhang må framhållas, att det markintrång som kan förorsakas

av en telefonlinje icke är jämförbart med vad som gäller beträffande

kraftlinjer, vilka i regel kräver trädfällning och kvistning i en omfattning,

som icke alls erfordras i fråga om telefonledningar. Vidare anordnas telefonledningar

till abonnenterna numera i stor utsträckning medelst plastisolerad,

självbärande tråd eller i kabel, varigenom såväl trädfällning som kvistning

i regel kan helt undvikas.

Skulle ersättningsnormer för markintrång enligt motionärernas förslag

komma till stånd, torde dessa normer efter hand komma att generellt tillämpas

på landsbygden. Som av ovanstående framgår kan en dylik utveckling

med stor sannolikhet beräknas medföra ökade kostnader för abonnenterna

totalt sett, jämfört med nuvarande förhållanden, då ersättning oftast icke

begäres. Det är också möjligt, att markägare med åberopande av normerna

skulle kräva ersättning för markintrång även beträffande ledningar, vilkas

framdragande han tidigare medgivit utan ersättning.

Vidare kan ifrågasatta normer uppenbarligen endast få karaktären av rekommendationer.

Genom dem skulle sålunda icke sådana fall kunna lösas,

dar orsakerna till svårigheterna att få marktillstånd icke är av ekonomisk

art.

Det är, framhåller styrelsen slutligen, dess uppfattning, att något verkligt

behov av de föreslagna normerna icke föreligger, samt att sannolikheten talar

för att de, omsatta i praktiken, skulle komma att motverka det av motionärerna

avsedda syftet. Styrelsen avstyrker därför förslaget.

Lantmäteristyrelsen erinrar om att abonnent som avses i motionerna har

ålagts skyldighet att träffa avtal med vederbörande markägare om tillåtelse

för televerket att framdraga ledning samt anför vidare bl. a. följande.

Sedan sådant avtal väl träffats synes abonnenten vara fritagen från skyldighet

beträffande ledningen. Den skyldighet att — då väsentligt behov där
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 167 år 1962

9

av uppkommer — flytta ledningen som i praktiken torde åligga televerket

synes vara av stor betydelse för att underlätta ifrågavarande upplåtelser.

Denna skyldighet synes även berättiga abonnent till en sådan utstakning av

ny ledning att betydande olägenhet för fastighet över vilken ledningen framdrages

ej uppstår. Enligt vad styrelsen har sig bekant torde också vid lednings

utstakande hänsyn tagas till det intrång ledning förorsakar.

Det kan emellertid icke alltid undvikas att ett framdragande av telefonledning

kan medföra vissa olägenheter. Telefonstolpar torde visserligen mera

sällan behöva uppsättas så att desamma hindrar normalt brukande av

åkerjord, men det kan dock icke anses uteslutet att luftledning kan vara till

visst men, t. ex. i fall då flygbesprutning av gröda förekommer. I skogsmark

torde den areal, som ledningen tar i anspråk, i motsats till vad fallet är beträffande

högspänningsledning som kräver visst skyddsutrymme, icke vara

av nämnvärd betydelse utan intrång där sådant uppstår huvudsakligen vara

hänförligt till ökade awerkningskostnader. Storleken av det intrång, för

vilket abonnent i vissa fall kan behöva utbetala markägareersättning, torde

i hög grad vara beroende på förhållandena i det särskilda fallet. Utarbetande

av normer för ersättnings fastställande synes därför svårligen kunna ske

mot bakgrund av några allmängiltiga förhållanden, och värdet av normer

torde på grund härav vara begränsat, även om viss ledning torde kunna erhållas

därav.

Styrelsen framhåller slutligen att stor försiktighet dessutom med hänsyn

till intresset av att undvika oskäliga ersättningar synes vara befogad såväl

vid utarbetande av sådana normer som motionärerna avser som vid användande

av desamma. Det ifrågasättes även, från styrelsens sida, om icke

normer för ersättning i förevarande fall är mera ägnade att stimulera till

framställande av ersättningskrav där sådana eljest inte skulle ha kommit i

fråga än att — i de troligen tämligen få fall där krav på ersättning framställes

— begränsa sådana till belopp som med hänsyn till förhållandena i

det enskilda fallet kan anses skäligt.

Sveriges lantbruksförbund har anfört följande.

En utredning i dessa frågor måste givetvis ha som riktpunkt att ersättningen

skall motsvara det kapitaliserade värdet av intrånget. Ur markägaresynpunkt

torde det därför vara av värde att utredningen kommer till stånd,

eftersom resultatet synes kunna fastställa det berättigade i markägarnas ersättningskrav.

Det av motionärerna anförda exemplet på ersättningskrav

vittnar nämligen om en bristande förtrogenhet med skadevärdering på fastighetsrättens

område. En telefonstolpe, som placeras på eu åker, förorsakar

samma olägenhet för markägaren som en på samma ställe placerad

kraftledningsstolpe av samma typ. Det kan nämnas att enligt 1960 års ersältningsnormer

för kraftledningar var grundersättningen för en i åker placerad

stolpe 156 kr. i Stockholms län och 279 kr. i Malmöhus län.

Under åberopande av det anförda tillstyrker förbundet motionerna.

Utskottet. Vad motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande finner utskottet

i och för sig beaktansvärt. Såvitt utskottet kan finna skulle emellertid

enbart förekomsten av särskilda ersättningsnormer näppeligen i varje enskilt

fall motverka oskäliga ersättningskrav från markägares sida. Långt

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande nr 167 år 1962

mera vittgående åtgärder torde erfordras härför. Skulle de av motionärerna

föreslagna normerna komma till stånd skulle vidare såsom telestyrelsen anfört

säkerligen totalt sett ökade kostnader uppstå för abonnenterna jämfört

med nuvarande förhållanden, då ersättning oftast icke begäres. Styrelsen

finner sålunda sannolikheten tala för att normerna omsatta i praktiken skulle

komma att motverka det av motionärerna avsedda syftet. Även lantmäteristyrelsen

ifrågasätter om icke ersättningsnormer i förevarande fall är mer

ägnade att stimulera till framställande av krav på ersättning där sådan

eljest icke skulle kommit i fråga, än att begränsa dylik ersättning till belopp

som med hänsyn till förhållandena i det enskilda fallet kan anses

skäligt.

Utskottet, som för sin del ansluter sig till de av nämnda styrelser sålunda

anförda synpunkterna, kan med hänsyn härtill icke biträda motionärernas

yrkande och avstyrker följaktligen bifall till motionerna i fråga.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att motionerna I: 173 och II: 221 icke må föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 13 november 1962

På statsutskottets vägnar:

ERNST V. STAXÄNG

Närvarande: se under utlåtandet nr 168.

av herr Eric Peterson.

Reservation

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.