Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående omprövning av bestämmelserna rörande affischering. Första lagutskottet har behandlat en inom riksdagen väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 541 i andra kammaren av herrar Elmwall och Börjesson i Falköping.

1963-03-14 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1963:10, Utlåtande i anledning av väckt motion angående omprövning av bestämmelserna rörande affischering. Första lagutskottet har behandlat en inom riksdagen väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 541 i andra kammaren av herrar Elmwall och Börjesson i Falköping.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 10 år 1963

1

Nr 10

Utlåtande i anledning av väckt motion angående omprövning av

bestämmelserna rörande affischering.

Första lagutskottet har behandlat en inom riksdagen väckt, till lagutskott

hänvisad motion, nr 541 i andra kammaren av herrar Elmwall och

Börjesson i Falköping. I motionen hemställes, »att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj :t måtte anhålla om en skyndsam omprövning av bestämmelserna

vad gäller affischering med hänsyn till det i motionen anförda naturvårdsintresset».

Motionen

Till stöd för sin ovan återgivna hemställan anför motionärerna:

Nuvarande ordningsstadga och de därpå grundade lokala ordningsstadgorna

kan i många fall inte garantera att affischering utföres med tillbörlig

hänsyn till naturen och landskapet. Framför allt synes de sakna föreskrifter

om att åtminstone gamla affischer hör tas bort och att det även i övrigt

bör hållas någorlunda rent omkring mer eller mindre fast etablerade

affischeringsställen. Nedskräpningen i naturen till följd av affischeringen

är enligt vår mening beklämmande.

Eftersom möjligheterna att i lokala ordningsstadgor reglera affischeringen

i dessa avseenden tydligen inte utnyttjas, bör en omprövning av lagstiftningen

— i syfte att avhjälpa nu rådande missförhållanden — komma

till stånd. Det bör självfallet inte bli någon fråga om att förbjuda affischeringen.

Den fyller i många avseenden fullt legitima behov. Däremot borde

man genom en skärpning av lagstiftningen söka eftersträva att man ute

i kommunerna får fasta affischeringstavlor på särskilt anvisade platser

samt att renhållningen omkring dessa blir ordnad på ett tillfredsställande

sätt. Även vid de tillfällen affischering bör tillåtas på flera platser än på

ordinarie anslagstavlor, t. ex. vid allmänna val eller andra liknande medhorgarmanifestationer,

bör frågan om uppsättande av ytterligare tavlor

och renhållningen omkring dessa lösas på enahanda sätt.

Kostnaderna för dessa åtgärder torde, bl. a. med hänsyn till att affischeringen

normalt blir koncentrerad till ett fåtal platser, bli ganska ringa och

bör därför i princip kunna bestridas av resp. kommuner.

Vissa bestämmelser

Särskilda bestämmelser om affischeringstavlor och andra anordningar

för utomhusreklam finnes i naturskyddslagen, lagen om allmänna

vägar och byggnadsstadgan samt i lokala ordningsstadgor.

Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 saml. t aud. Nr 10

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 10 år 1963

I naturskyddslagen stadgas sålunda bland annat följande. Vill någon

utomhus varaktigt anbringa tavla, skylt, inskrift, eller därmed jämförlig

anordning för reklam, propaganda eller liknande ändamål, bör han, om anordningen

på grund av sin storlek eller av annan orsak kan komma att

störa landskapsbilden, samråda med länsarkitekten innan anordningen anbringas

(22 §). Finnes anordning som avses i 22 § vara uppenbart vanprydande

i landskapsbilden, må länsstyrelsen vid vite förelägga anordningens

ägare eller, om denne ej är känd, ägaren av den mark, där anordningen är

uppsatt, att avlägsna anordningen eller vidtaga de särskilda åtgärder därmed

som länsstyrelsen finner erforderliga (23 § första stycket). Har någon

enligt första stycket ålagts att avlägsna där omförmäld anordning må, om

särskilda skäl föranleda därtill, ersättning för förlust lämnas honom av

allmänna medel med belopp högst motsvarande kostnaderna för anordningens

anskaffande, anbringande och borttagande (23 § andra stycket). Vad

i 22 och 23 §§ stadgats skall ej gälla i fråga om anordning, vars tillåtlighet

skall prövas i särskild ordning (24 §). För område som genom märklig

naturbeskaffenhet eller naturskönhet är av särskilt intresse må länsstyrelsen,

i den mån så finnes lämpligt för att skydda landskapsbilden, förbjuda

att anordning som avses i 22 § anbringas utomhus annorledes än å

byggnad till upplysning om på stället bedriven affärsrörelse eller annan

verksamhet (25 §).

I lagen om allmänna vägar (30 §) föreskrives bland annat, att annonstavla,

reklamskylt eller dylikt ej må utan länsstyrelsens tillstånd förekomma

utmed väg på mindre avstånd än femtio meter från vägbanans mitt.

Vad nu är sagt avser dock icke å byggnad inom tättbebygt område uppsatt

tavla, skylt eller dylikt samt ej heller sådan anordning, som uppsatts å annorstädes

belägen byggnad till upplysning om på stället bedriven affärsrörelse

eller annan verksamhet. Tillståndstvång föreligger ej heller beträffande

anslagstavla för meddelanden rörande kommunala angelägenheter,

föreningssammanträden, auktioner eller dylikt.

Inom område med fastställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan och

utomplansbestämmelser gäller vissa regler om skyltars anordnande m. m.

jämlikt byggnadsstadgan. Till skylt torde icke räknas affisch men däremot

anslagstavla för anbringande av affischer. I 52 § föreskrives att skylt till

form, färg och utförande i övrigt skall fylla skäliga anspråk på prydlighet

och vara lämpad för platsen. Särskilt skall bland annat tillses, att den ej

inverkar menligt på stads- eller landskapsbilden samt att den ej verkar

störande för närboende. Skadad eller eljest bristfällig anordning skall, om

den ej iståndsättes, snarast borttagas. Byggnadslov för uppsättande eller

väsentlig ändring av skylt fordras enligt 54 § endast inom område med

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Första lagutskottets utlåtande nr 10 år 1963

stadsplan. Därest anordning vidtagits utan byggnadslov, där sådant erfordras,

eller i strid mot gällande föreskrifter äger byggnadsnämnden enligt

70 § vid vite förelägga anordningens ägare att undanröja eller ändra det

utförda. Vid föreläggande av denna art kan även föreskrivas att åtgärden i

händelse av tredska verkställes genom nämndens försorg på den tredskandes

bekostnad.

Med stöd av allmänna ordningsstadgan har i vissa lokala ordningsstadgor

intagits särskilda bestämmelser om affischering och liknande reklam

å eller vid allmän plats. Till ledning för utformningen av ordningsstadgorna

har stadsförbundet och landskommunernas förbund utgivit ett

normalförslag till lokal ordningsstadga. Enligt 12 § i detta normalförslag

må affisch, annons eller annat dylikt anslag icke utan tillstånd av polismyndigheten

anbringas på allmän plats eller å husvägg, staket eller dylikt

som vetter mot sådan plats. Undantag från tillståndsskyldigheten stadgas

för anslag som uppsättes på härför anvisad plats eller å byggnad till upplysning

om på stället bedriven rörelse.

Bestämmelser till skydd mot nedskräpning finnes i naturskyddslagen.

Enligt 26 § denna lag skall envar tillse att han ej skräpar ned i naturen

med glas, papper, avfall eller annat, så att därav kan uppkomma otrevnad

eller skada för annan. Har på viss plats i naturen skräpats ned eller eljest

osnyggats och har därav för närboende eller andra uppkommit obehag av

betydenhet eller uppenbar fara för skada till person eller egendom, äger

länsstyrelsen, i den mån det kan ske utan oskäligt betungande, vid vite

ålägga den som vållat eller eljest är ansvarig för nedskräpningen eller osnyggandet

att iordningställa platsen samt vidtaga erforderliga åtgärder

för framtiden. Vad nu sagts skall dock ej gälla, där enligt särskilda föreskrifter

frågan om platsens iordningställande skall prövas i annan ordning.

Bötesstraff, högst trehundra kronor, stadgas för den som åsidosatt

bestämmelserna i 26 § under förutsättning att förseelsen varit ägnad att för

annan medföra obehag av någon betydenhet eller uppenbar fara för skada

till person eller egendom. Den som gjort sig skyldig till sådan förseelse är

pliktig att ersätta all kostnad som föranledes därav.

Naturskyddsutredningen hade i det betänkande (SOU 1951: 5) som låg

till grund för naturskyddslagen upptagit förslag till särskilda bestämmelser

till skydd mot nedskräpning i samband med affischering. Enligt dessa

bestämmelser skulle den som utomhus, inom synhåll från allmän trafikled

eller från annan plats, till vilken allmänheten har tillträde, anbragt

eller låtit anbringa affisch eller annan därmed jämförlig anordning av

icke bestående art, vars syfte är hänförligt till reklam eller propaganda,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr 10 dr 1963

vara skyldig att avlägsna anordningen inom en månad efter det den tilldragelse

förevarit, som åsyftats med anordningen, och senast fyra månader

efter det anordningen anbragts. Befrielse från denna skyldighet skulle

dock kunna medgivas av polismyndigheten om särskilda skäl var därtill.

De återgivna bestämmelserna skulle ej gälla anordning till upplysning om

på stället bedriven affärsrörelse eller annan verksamhet och ej heller vara

tillämpliga om anordningen anbragts å anslagstavla eller dylikt, som uppsatts

efter byggnadsnämndens eller länsstyrelsens tillstånd eller efter godkännande

av naturvårdsmyndigheten.

Departementschefen biträdde emellertid icke förslaget i denna del under

hänvisning till att bestämmelserna var alltför rigorösa och i praktiken

kunde medföra orimliga resultat. Härom anförde departementschefen följande

(prop. nr 188 år 1952 s. 82—83):

~ Sarskllt i fråga om sådana anordningar, som ej hänföra sig till

någon viss tilldragelse utan röra förhållanden av mera permanent natur,

skulle en skyldighet att avlagsna dem viss tid efter uppsättandet mången

gang kunna framstå som meningslöst betungande. Som exempel vill jag

erinra om de tryckta anslag i litet format som bruka finnas uppsatta vid

busshållplatser och liknande ställen på landsbygden för att lämna upplysningar

angående bilstationer, damfriseringar och dylikt i närbelägna

tätorter Dessa anslag äro ofta tillverkade av ganska stadig kartong och

a.r.°. dfa.rf?.r Jämförelsevis hållbara. Och om de falla sönder eller på annat

satt fordarvas, blir olagenheten därav ytterst obetydlig. Det skulle där„°r/pra,

foga ™nllf* atit tvin8’a företagaren att byta ut dem var fjärde månad.

Beträffande affischer som avse en viss tilldragelse äro nackdelarna av

utredningens förslag måhända icke lika framträdande. Det lär i allmänhet

ej kunna anses för mycket begärt att t. ex. en festarrangör efter festens

slut avlagsnar de affischer som han låtit sätta upp för att locka folk och

därigenom bereda sig förtjänst. Av betänkandet framgår emellertid, att utanordningar

med reklam- eller propagandasyfte hänför även

sådana tillkännagivanden om sammanträden, möten och tillställningar av

olika slag som sattas upp av föreningar och andra sammanslutningar. Och

med hansyn till den ideella föreningsverksamhetens stora sociala betydelse

ar det tydligen angeläget att den icke utan starka skäl betungas med besvar

och utgifter I övrigt må anmärkas att det torde stå fritt för vem som

helst att riva ned en affisch om en viss tilldragelse så snart tilldragelsen ägt

rum och affischen följaktligen upphört att fylla någon funktion. Jag vill

också framhalla att den nedskräpning som vållas genom trasiga affischer

Hr ar.tsklld från den som kan uppkomma på annat sätt. Det

ciell reglering1860 Sakn3S anledning att underkasta affischeringen en spe
På

grund av vad jag sålunda anfört ha några särskilda regler rörande

förslaget Wlofm l jan^0rllga anordningar ej upptagits i de8partementsforslaget.

I den män kvarlamnade och söndertrasade affischer kunna anses

orsaka obehag av betydenhet kan emellertid ingripande ske enligt de allmänna

bestamelserna mot nedskräpning.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 10 år 1963

5

Bestämmelser om förbud mot nedskräpning har icke ansetts böra intagas

i allmänna ordningsstadgan. De föreskrifter utöver naturskyddslagen

som befinnes erforderliga kan intagas i lokal ordningsstadga. I normalförslaget

upptager 6 § bestämmelse att å allmän plats ej må bortkastas eller

kvarlämnas glas, avfall eller dylikt, som kan förorsaka skada för annan,

vålla hinder för trafiken eller medföra otrevnad för allmänheten. Enligt

motiveringen till normalförslaget har här avsiktligt icke medtagits någon

uttrycklig föreskrift om papper. Sådana vanligen förekommande handlingar

som bortkastande av enstaka papper bör nämligen icke kriminaliseras. Det

framhålles dock att, om någon i större omfattning nedskräpar allmän plats

med papper, detta papper kan bli att hänföra till sådant avfall eller dylikt

som enligt stadgandet kan förorsaka skada för annan, vålla hinder för trafiken

eller eljest medföra otrevnad för allmänheten.

Bestämmelser om renhållning av allmän plats finnes

meddelade i 3 § allmänna ordningsstadgan. Dessa bestämmelser gäller i

fråga om allmän plats inom stadsplanelagt område i stad, köping och annat

samhälle, där byggnadslagens bestämmelser för stad äger tillämpning. Renhållningsskyldigheten

åvilar i nu avsedda fall i princip kommunerna. Härom

stadgas i 1956 års lag om skyldighet att renhålla gata m. in. Genom lokala

ordningsstadgor kan renhållningsföreskrifter meddelas för icke stadsplanelagda

områden ävensom för samhällen, där byggnadslagens bestämmelser

för stad ej äger tillämpning.

Naturvårdsutredningen

I betänkandet »Naturen och samhället» (SOU 1962: 36) har 1960 års

naturvårdsutredning behandlat bland annat utomhusreklamen. Med hänsyn

till företeelsens mycket störande inverkan på landskapsbilden anser utredningen

att reklamanordningar i naturen i princip skall vara förbjudna.

Då det emellertid finns en begränsad sektor av reklamanordningar som

har ett berättigande, har utredningen funnit den lämpligaste konstruktionen

vara att i lag stadga att reklamanordningar ej må anbringas utomhus

utan myndighets tillstånd och att från denna allmänna tillståndsplikt undantaga

vissa närmare angivna företeelser. Spörsmålet om samordning och

koncentration av bestämmelser i ämnet har utredningen sökt lösa genom

att reglera reklamanordningar utanför tätorterna som en naturvårdsfråga

med länsstyrelsen som beslutande organ samt låta reklamanordningars tilllåtlighet

inom tätort prövas enligt byggnadsstadgan.

I utredningens förslag till ny naturvårdslag har de anordningar, som

skall underkastas tillståndsplikt, beskrivits i överensstämmelse med 22 §

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr 10 år 1963

naturskyddslagen såsom tavla, skylt, inskrift eller annan varaktig anordning

för reklam, propaganda eller liknande ändamål. Tillstånd skall enligt

förslaget kunna begränsas till högst fem år. Undantag från den generella

tillståndsplikten skall gälla skylt anbringad å byggnad till upplysning om

på stället bedriven affärsrörelse eller annan verksamhet samt anslagstavla

för meddelanden rörande kommunala angelägenheter, föreningssammanträden,

auktioner eller dylikt (jfr 39 § lagen om allmänna vägar). Det

föreslagna undantaget har i första hand synts utredningen erforderligt för

att undvika en anhopning av detalj ärenden i länsstyrelsen. Här som på

andra naturvårdsområden, anför utredningen, måste myndigheterna koncentrera

sig på de stora och viktiga ärendena. Det torde dock vara fullt

klart, att även den undantagna sektorn ibland kan uppvisa exempel på allvarlig

vandalisering av miljön. För att lösa dessa mera sporadiskt förekommande

problem föreslår utredningen att det införes en möjlighet för länsstyrelsen

att ingripa mot sådana företeelser inom den tillståndsfria sektorn,

som är uppenbart vanprydande i landskapsbilden. En bestämmelse

härom har utformats efter mönster av 23 § gällande naturskyddslag.

Utredningen föreslår jämväl erforderlig ändring i byggnadsstadgan.

Här må vidare anmärkas att utredningen funnit föreliggande möjligheter

att ingripa med vitesföreläggande mot den som är ansvarig för nedskräpningen

eller osnyggande vara i behov av en viss skärpning. Utredningen

har särskilt reagerat mot den begränsning av ansvaret som ligger däri att

länsstyrelses åläggande att iordningställa efter nedskräpning eller osnyggande

endast får ske i den mån detta icke är oskäligt betungande för den ansvarige.

En sådan begränsning är enligt utredningen oförenlig med ett modernt

betraktelsesätt och bör därför utgå.

Utskottet

I förevarande motion föreslås riksdagen hos Kungl. Maj:t anhålla, att

de bestämmelser som gäller för affischering blir föremål för en skyndsam

omprövning med hänsyn till naturvårdsintresset.

Som framgår av förestående redogörelse har 1960 års naturvårdsutredning

i sitt år 1962 avgivna betänkande »Naturen och samhället» behandlat

frågan om nya, mera restriktiva bestämmelser rörande utomhusreklam. Enligt

vad utskottet inhämtat beräknas de förslag vartill betänkandet kan föranleda

komma att framläggas för riksdagen å sådan tid att en ny lagstiftning

kan träda i kraft den 1 juli 1964. Med hänsyn härtill synes riksdagen

för närvarande sakna anledning att taga initiativ i den av motionärerna

önskade riktningen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr JO dr 1963

7

Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion, II: 541, icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 14 mars 1963

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Nyström, Arvidson, Erik Svedberg*,

fröken Mattson, herrar Ferdinand Nilsson, Hilding*, Wikner och Nyman;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, herr Landgren, fru Johansson,

fru Boman, herrar östrand, Svensson i Vä, Ekström i Björkvik*

och Keijer.

* Ej närvarande vid utlätandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.