Sök i Ratio Lex

Första lagutskottets utlåtande nr 12 dr 1963

1963-03-21 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1963:12, Första lagutskottets utlåtande nr 12 dr 1963

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 12 dr 1963

1

Nr 12

Utlåtande i anledning av dels väckta motioner om skärpning av

vapenförordningens bestämmelser om rätt att inneha

luftvapen dels väckta motioner angående stadgande i

vapenförordningen om särskilt tillstånd för innehav av

luftvapen m. m.

Första lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft fyra

inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna nr 266 i första kammaren av herrar Arvidson

och Ringaby samt nr 316 i andra kammaren av herrar Hedin och Magnusson

i Tumhult om skärpning av vapenförordningens bestämmelser om

rätt att inneha luftvapen, ävensom

2) de likalydande motionerna nr 534 i första kammaren av herr Nilsson,

Ferdinand, samt nr 644 i andra kammaren av herrar Persson i Heden och

Börjesson i Falköping angående stadgande i vapenförordningen om särskilt

tillstånd för innehav av luftvapen m. m.

I motionerna 1:266 och 11:316 hemställes, »att riksdagen för sin del måtte

antaga följande förslag till

Förordning

om ändring i vapenförordningen den 10 juni 1949 (nr 340)

Härigenom förordnas att 1 § vapenförordningen den 10 juni 1949 (nr 340)

skall erhålla följande ändrade lydelse

§ 1

Med skjutvapen---likartad verkan.

Vad i--- — dylika fickvapen.

Bestämmelserna i denna förordning gälla ej skjutvapen tillverkade före

1860, skjutapparater för slakt, signalgivning, livräddning eller dylikt, startpistoler

eller sådana fjäderbössor eller fjäderpistoler, som äro avsedda för

målskjutning.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1963.»

I motionerna 1:534 och 11:644 hemställes, »att riksdagen måtte besluta att

för innehav av luft- eller fjäderbössor samt luft- eller fjäderpistol skall krä
-

1 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt 1 avd. Nr 12

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 12 år 1963

vas särskilt tillstånd samt att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag

till härför erforderlig ändring av vapenförordningen».

Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sina yrkanden

får utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det följande, hänvisa

till motionerna 1:266 och 11:644.

Motionerna har varit föremål för remissbehandling.

Vissa bestämmelser

För rätt att inneha skjutvapen kräves enligt vapenförordningen den 10

juni 1949 i regel att tillstånd därtill erhållits. Tillstånd må i allmänhet meddelas

endast enskild person, som finnes vara i behov av vapnet samt skäligen

kan antagas ej komma att missbruka det. Är fråga om pistol eller annat

dylikt fickvapen, må tillstånd ej meddelas, med mindre synnerliga skäl är

därtill.

Vapenförordningens bestämmelser gäller ej luft- eller fjäderbössor eller

luft- eller fjäderpistoler, som är avsedda för målskjutning (1 §).

Luft- eller fjädervapen må enligt jaktstadgan icke användas And jakt, dock

att sådant vapen må brukas inom gård eller trädgård för att döda gråsparv

m. fl. smådjur (4 §).

Inom stadsplanelagt område i stad, köping eller annat samhälle, där byggnadslagens

bestämmelser för stad äger tillämpning må enligt allmänna ordningsstadgan

den som ej fyllt sexton år icke utan tillstånd av polismyndighet

för skjutning utomhus begagna luft- eller fjäderbössor eller luft- eller

fjäderpistoler, med vilka kulor, hagel eller andra projektiler kan utskjutas

(6 §). Genom lokal ordningsstadga kan den återgivna bestämmelsen göras

tillämplig beträffande områden utanför stadsplan. Överträdelse av bestämmelser

straffas med böter, i allmänhet högst 300 kronor. Har barn som ej

fyllt femton år handlat i strid mot bestämmelsen, skall den som har vårdnaden

om barnet straffas, om han icke gjort vad på honom ankommit för att

förhindra förseelsen (28 §).

Ur förarbetena

Då 1934 års vapenkungörelse skulle ersättas med gällande förordning av

år 1949, framhöll länsstyrelsen i Skaraborgs län, att den nya författningen

borde äga tillämpning även på luft- och fjädervapen. Användandet av dylika

vapen kunde genom vårdslöshet och oförsiktighet lätt förorsaka allvarliga

kroppsskador särskilt om vapnen komme i händerna på minderåriga.

Ändring i samma riktning påyrkades även av barnavårdsnämnden i

Eskilstuna i skrivelse till chefen för inrikesdepartementet.

Departementschefen ansåg emellertid ej tillräckliga skäl föreligga att inbegripa

ifrågavarande vapen under förordningen (prop. nr 95 år 1949).

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 12 år 1963

3

I samband med ändringar i vapenförordningen år 1955 väcktes under remissbehandlingen

åter förslag att förordningen på visst sätt skulle göras

tillämplig beträffande luft- och fjäderbössor samt luft- och fjäderpistoler. I

propositionen anförde föredragande departementschefen härom (prop. nr

37 år 1955):

Luftgevär och luftpistoler förorsakar årligen flera svåra olyckor och vapnen

användes med all sannolikhet i ganska stor utsträckning av pojkar vid

jakt på småfåglar och andra mindre djur. Det är därför angeläget, att med

olika medel försöka motverka missbruk av vapnen. I första hand måste det

ankomma på föräldrarna att tillse, att barn icke handskas vårdslöst med

luftvapen. Men från det allmännas sida bör man också medverka till att försöka

stävja missbruk. Detta synes mig kunna ske genom att i lokala ordningsstadgor

intages föreskrifter om vapnens användning. Jag vill vidare

erinra om att 1949 års jaktutredning har att pröva frågan om åtgärder för

att förhindra okynnesskytte med luftvapen. Jag anser därför icke tillräckliga

skäl föreligga att såsom från olika håll föreslagits nu inbegripa luftvapen

under vapenförordningen.

Under förarbetena till allmänna ordningsstadgan gjordes bl. a. följande

uttalande av departementschefen (prop. 143 år 1956):

Frågan hur man skall komma till rätta med missförhållandena när det

gäller användningen av luftvapen har sedan länge varit under övervägande.

Allteftersom luftvapen blivit allt vanligare har tyvärr olyckshändelserna

ökat. Till följd av vårdslöshet och bristande omdöme orsakas ofta svåra

olyckor med dessa vapen och allt oftare händer det, att pojkar med luftvapen

vållar lekkamrater allvarliga kroppsskador, som i många fall lett

till bestående men. När det gäller att motverka missbruk av luftvapen

måste man — som jag i annat sammanhang understrukit — i första hand

lita till, att föräldrarna verkligen ser till att barn icke missbrukar sådana

vapen. Men även från det allmännas sida måste man medverka till att försöka

stävja missbruket.

Då vapenförordningen 1955 omarbetades yrkades från olika håll att luftvapen

skulle inbegripas under förordningen. Statsmakterna ställde sig emellertid

avvisande till nämnda förslag och för innehav av luftvapen krävs sålunda

f. n. icke tillstånd. Emellertid synes man redan enligt gällande ordningsstadga

ha möjlighet att i lokala ordningsföreskrifter intaga bestämmelser

som förbjuder skottlossning med luftvapen. Detta torde dock ha skett

1 mycket begränsad utsträckning.

Erfarenheterna synes mig ge vid handen, att man nu måste tillgripa kraftigare

medel. I första hand är det angeläget att komma till rätta med missbruket

inom tätorterna; det är här som de flesta svåra olyckorna inträffar.

Vidare bör en förbudsbestämmelse i första hand rikta sig mot barns begagnande

av vapnen. För att nå detta mål anser jag att man genom en föreskrift

i ordningsstadgan generellt bör förbjuda den som ej fyllt 16 år att

utomhus skjuta med luftvapen inom stadsplanelagt område i stad, köping

och annat samhälle, där byggnadslagens bestämmelser för stad gäller. Förbudet

bör dock inte vara absolut, utan tillstånd till skjutning bör kunna

lämnas av vederbörande myndighet, då skäl därtill föreligger. Så t. ex. bör

skjutning med luftvapen få ske på särskilda skjutbanor, exempelvis på nöjesfält,

eller eljest då det gäller övnings- eller träningsskjutning, som äger

2 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 sand. 1 avd. Nr 12

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första lagutskottets utlåtande nr 12 år 1963

rum under betryggande förhållanden. Med luftbössor bör likställas fjäderbössor.

Under det remissförfarande, varigenom 1961 års ändringar i vapenförordningen

förbereddes, väckte 1949 års jaktutredning bl. a. förslag att den i

allmänna ordningsstadgan angivna åldersgränsen, 16 år, skulle höjas samt

att straffbestämmelserna i ordningsstadgan skulle kompletteras med regler

om förverkande av vapen och ammunition.

Förslaget har icke föranlett lagstiftningsåtgärd.

Remissyttranden

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat

yttranden över motionerna från länsstyrelsen i Gävleborgs län, statens kriminaltekniska

anstalt och statspolisintendenten. Härjämte har tillfälle att

avgiva yttrande över motionerna beretts poliskammaren i Stockholm, Föreningen

Sveriges stadsfiskaler, Föreningen Sveriges landsfiskaler och Svenska

sportskytteförbundet.

Flertalet remissinstanser har ställt sig positivt till tanken på strängare

bestämmelser angående luftvapen och därmed jämförliga fjädervapen. Förslaget

om tillståndstvång för innehav av dylika vapen har emellertid fått

direkt tillstyrkande endast från två håll, nämligen från poliskammaren

och sportskytteförbundet, och av dessa remissinstanser anmäler den förstnämnda

viss tvekan. En utredning med anledning av motionerna tillstyrkes

av nämnda länsstyrelse och av kriminaltekniska anstalten. Övriga remissyttranden

går i avstyrkande riktning, varvid dock statspolisintendenten ifrågasätter

viss åtgärd med anledning av de förhållanden som beröres i motionen.

Poliskammaren anför bland annat följande:

Med utgångspunkt från erfarenheterna i Stockholms polisdistrikt kan bekräftas,

att gällande bestämmelser i ämnet icke äro tillfredsställande. Nära

nog dagligen inkommer klagomål över missbruk av luft- eller fjädervapen.

Troligen komma ändå icke alla de skador, som på detta sätt åsamkas personer

och egendom, till polisens kännedom.

Den väsentligaste bristen hos bestämmelserna i 6 och 28 §§ allmänna

ordningsstadgan torde ligga i den låga åldersgränsen, som gör att ungdomar

i 16 och 17 årsåldern utan inskränkning kunna nyttja de nu ifrågavarande

vapnen. Men bestämmelserna få i praktiken även så tillvida en begränsad

räckvidd som förseelser mot desamma ofta icke kunna beivras. Beslag av

vapnet kan icke ske. Om vapnet i preventivt syfte omhändertages vid tillfället

för förseelsen måste det senare återställas till den felande eller hans

föräldrar. Förseelsen begås först genom vapnets brukande. Ett barn under

16 år kan alltså inneha ett sådant vapen i parker och på gator utan att han

eller hans föräldrar kan ställas till ansvar därför. Föräldraransvaret enligt

§ 28 kan över huvud taget mycket sällan tillämpas, enär föräldrarna van
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 12 år 1963

5

ligen sakna vetskap om barnens lek med vapnen och som regel icke kunna

övertygas om försummelse beträffande tillsynen å vapnens handhavande.

Om sålunda något synes böra åtgöras för att råda bot på dessa olägenheter,

kan dock viss tveksamhet råda om lämpligheten av att låta de nu

ifrågavarande vapnen omfattas av det generella tillståndstvånget i vapenförordningen.

Man lärer svårligen kunna upprätthålla samma stränga krav

vid förvärv av luft- och fjädervapen som när det gäller övriga vapen enligt

vapenförordningen och man torde icke komma att annat än i undantagsfall

avslå ansökningar om tillstånd till förvärv av luftvapen och liknande. Icke

heller kan ett tillståndstvång av sådan innebörd ge någon större garanti

mot missbruk, då försummelser i fråga om tillsynen å vapnens handhavande

kan förväntas även från sådana föräldrars sida, som på sina barns

önskan begärt och fått tillstånd att inneha vapnen. Ytterligare en invändning

kan väl med visst fog riktas mot att göra innehav av dessa vapen generellt

beroende av tillståndsprövning, nämligen att restriktionen träffar

även vuxna, oaktat några olägenheter icke veterligen förekommit annat än

beträffande ungdomar i samband med dessa vapen.

Ett alternativ att överväga vore möjligen att höja åldersgränsen för förbudet

i 6 § allmänna ordningsstadgan till att gälla exempelvis barn under

18 år. En så avvägd förbudsbestämmelse skulle emellertid komma att lida

av samma otillräcklighet i övrigt, som ovan antytts, om ej ändringar vidtoges

även i andra hänseenden, något som kanske kan ha principiella betänkligheter

med hänsyn till ordningsstadgans uppbyggnad. En annan möjlighet

till sist vore att tillgripa samma utväg som anlitades vid utfärdande

av Kungl. förordningen den 5 juni 1959 om förbud mot innehav av vissa

stiletter m. m. nämligen att i särskild författning stipulera förbud för den,

som ej uppnått föreskriven ålder, att förvärva eller inneha ifrågavarande

vapen. Mot båda de nu nämnda alternativa lösningarna talar önskvärdheten

att om möjligt sammanföra alla regler för skjutvapen i samma författning.

Efter övervägande av den genom motionerna väckta frågan har poliskammaren

funnit sig, om än med tvekan, böra tillstyrka tillståndstvång för

luft- och fjäderbössor. En väsentlig betydelse har härvid tillmätts den synpunkten,

att ett tillståndstvång i och för sig, även vid en relativt liberal tillståndsgivning,

som i tillbörlig grad beaktar såväl sportändamål som allmänhetens

intresse av målskjutning på tivolinöjen och liknande, måste få

ett starkt avhållande inflytande på anskaffningen i stort av dessa vapen.

De olägenheter som genom författningsregleringen kunna uppkomma för

den troligen begränsade kategori vuxna som har intresse för luft- och fjädervapnen,

torde icke få tillmätas stor vikt i förhållande till de säkerhetsintressen,

som här kräva att bli tillgodosedda.

I sportskytteförbnndels yttrande framhålles att förbundet är fullt införstått

med motionärernas syftemål. De olyckor som inträffat genom lek

eller ovarsamt handskande med luftvapen är av den art, att det bör stävjas.

— Förbundet upplyser, att de luftgevär som används för målskjutning inom

sportskyttet ej bör förväxlas med de enklare och billigare typer som försäljcs

till allmänheten. Sportskyttegevärcn är relativt otympliga till formen,

de är försedda med ömtåliga siktmedel, vikten är 4,6 kg, och priset håller

sig över 800 kronor. Dessa gevär har enligt förbundet visat sig utomordent
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr 12 år 1963

ligt lämpliga som träningsvapen för avancerat sportskytte på grund av sin

precision och den billiga ammunitionen, och förbundet som lanserat dem

här i landet har kunnat glädja sig åt ett storartat uppsving för detta skytte.

— Med hänsyn till de svårigheter som skulle uppstå för den licensbeviljande

myndigheten att särskilja nu avsedda sportvapen från övriga typer vill

förbundet, efter samråd med skytteförbundens överstyrelse, tillstyrka den

skärpning av bestämmelserna som motionärerna föreslår, och att således

licens fordras för innehav av luftgevär. Förbundet förutsätter då en liberal

inställning från myndigheternas sida, när det rör sig om en licenssökande,

som önskar inköpa ett vapen för sportskytte, och som med intyg kan visa

att han är medlem av skytteförening och får sin ansökan tillstyrkt därifrån.

Vad beträffar pistoler drivna med luft eller fjäder tillstyrker förbundet

helt, att de blir licensbelagda på samma sätt som är fallet med s. k. kolsyrepistoler

och förutsätter att licensgivningen för sportskyttets del icke inverkar

hindrande på utvecklingen.

Länsstyrelsen anmärker, att den i sin verksamhet vid olika tillfällen kunnat

iakttaga vissa ogynnsamma verkningar av nu gällande bestämning av

begreppet skjutvapen. Vid några tillfällen har länsstyrelsen även uttalat

önskemål om översyn av föreskrifterna på området. I detta avseende hänvisar

länsstyrelsen till två vid yttrandet fogade skrivelser till statsrådet och

chefen för inrikesdepartementet.

I kriminaltekniska anstaltens yttrande uttalas bland annat:

Som motionärerna framhålla, kunna luftvapen icke anses ofarliga och inträffandet

av ett antal mer eller mindre allvarliga olyckor vid användande

av dylika vapen ha kommit till anstaltens kännedom.

Anstalten har i tidigare sammanhang framhållit, att ett sådant generellt

undantagande av luftvapnen, som lämnas i vapenförordningens 1 §, sista

stycket, medför en bristande balans i bestämmelserna. Det måste således

te sig egenartat, att så kallade kolsyrevapen, såsom fallet nu är, äro licenspliktiga,

samtidigt som luftvapnen äro licensfria. Projektiler utskjutna ur

vissa luftvapen ha nämligen en anslagskraft, som icke sällan visat sig vara

jämförlig med eller större än anslagskraften hos projektiler, utskjutna ur

vissa kolsyrevapen. Dessutom måste — enligt anstaltens uppfattning — luftoch

kolsyrevapnen anses ha dels ett principiellt likartat verkningssätt och

dels i huvudsak samma användningsområde. Liknande synpunkter kunna

även läggas på fjädervapnen. Även om anstalten icke har någon kännedom

om några allvarligare olyckor, som förorsakats av sådana vapen, är det dock

uppenbart, att en del vapen hänförliga till denna kategori måste betecknas

som utomordentligt farliga, t. ex. moderna armborst.

Anstalten delar sålunda den uppfattning, som kommit till uttryck i de

aktuella motionerna, att skäl finnas för en skärpning av vapenförordningens

bestämmelser om rätt att inneha här nämnda vapen. Å andra sidan synes

man kunna ifrågasätta lämpligheten av att odifferentierat kräva särskilt

tillstånd för innehav av luft- och fjädervapen, alldenstund en strikt

teknisk tolkning av en sådan bestämmelse lätt skulle kunna medföra en

del verklighetsfrämmande konsekvenser. Det finns nämligen många »va
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Första lagutskottets utlåtande nr 12 år 1963

pen», avsedda som leksaker och vilkas tekniska konstruktion och verkningssätt

skulle medföra, att de skulle falla under en sålunda ändrad vapenförordnings

bestämmelser. Även om farlighetsgraden hos sådana leksaksvapen

icke skall underskattas, är dock hos många av dem denna farlighetsgrad

icke större än hos många andra leksaker och objekt i övrigt,

som omger barnet i dess miljö. Om en skärpning av vapenförordningens bestämmelser

skall komma till stånd, synes detta böra ske med hänsynstagande

till ovan anförda synpunkt. Hur en differentiering eller gränsdragning

i nämnt avseende skall ske synes icke utan en närmare utredning kunna

angivas. Det är dock angeläget, att bestämmelserna komma att få i möjligaste

mån sådan utformning, att tolkningssvårigheter undvikas.

Statspolisintendenten anför i huvudsak följande:

Någon statistik i vilken utsträckning ifrågvarande yapentyper bidragit

till olvckor av det slag motionärerna anfört torde icke finnas. Av dagspressen

framgår emellertid att ett antal sådana olyckor inträffar varje år. Därjämte

kan antagas att ett antal olyckstillbud inträffar, som icke kommer till

allmänhetens kännedom. Man kan sålunda, i likhet med motionärerna, säga

att förhållandena icke äro helt tillfredsställande.

Enligt motionerna skulle samtliga vapen av ifrågavarande konstruktioner

bli föremål för tillståndsprövning. Konsekvenserna av en sådan författningsändring

synes mig emellertid alltför vidsträckta. Det kan sålunda

icke anses rimligt att exempelvis tillståndsbelägga vapen, som närmast

har karaktären av leksaksvapen. över huvud taget kan ifrågasättas om fortsatt

detaljreglering av vapenförordningen i detta stycke är den lämpligaste

vägen i strävandena att eliminera olycksriskerna. Jämväl vid handhavande

av pyrotekniska artiklar föreligger vissa risker för olyckshändelser. Inkop

av sådana explosiva varor har dock hitintills icke ansetts böra regleras

genom meddelande av inköpslicens.

Under åberopande av det anförda vill jag såsom min mening framhalla att

motionen icke bör föranleda förslag till ändring av vapenförordningen. Med

hänsyn till att förhållandena emellertid icke äro helt tillfredsställande skulle

måhända kunna övervägas att inrikesdepartementet och riksåklagarämbetet

i cirkulär till rikets polis- och åklagarmyndigheter framhålla vikten av

skärpt uppmärksamhet på de förhållanden, som beröras i motionen.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler yttrar:

Motionärernas yrkande motiveras med att användning av luftvapen ofta

lett till att barn blivit allvarligt skadade av skott från dylika vapen. Givetvis

är det angeläget att i görligaste mån nedbringa olycksfrekvensen på

detta som på andra områden. Skador till följd av bruk av skjutvapen torde

emellertid tilldraga sig särskild uppmärksamhet. Lek med hemmagjorda

»vapen» såsom pilbåge och slangbåge leder måhända inte mindre otta till

skador. Andra populära sysselsättningar såsom exempelvis ishockey torde

innebära olvcksrisker, som väl tål en jämförelse med dem som bruket av

luftvapen medför, utan att förbud därför ifrågasättes. Häremot kan val invändas

att man inte bör avstå från att så långt möjligt eliminera olycksrisker

på ett område för att man anser sig tvungen att acceptera dem på ett

annat. Ehuru detta naturligen är riktigt, finns det dock anledning att iakttaga

viss återhållsamhet med förbudslagstiftning av olika slag. Vapenförordningens

bestämmelser lägger väl i realiteten inga hinder i vägen för förvärv

och innehav av luftvapen. Bruket av sådana vapen inskränkes emcller
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Första lagutskottets utlåtande nr 12 år 1963

tid genom allmänna ordningstadgan och i stor utsträckning därutöver genom

lokala ordningsföreskrifter. Enligt föreningens mening begränsas användningen

av luftvapen i erforderlig utsträckning genom ifrågavarande bestämmelser.

Det synes därför inte nödvändigt att införa licenstvång.

Styrelsen för Föreningen Sveriges landsfiskaler anför i sitt avstyrkande

yttrande:

Det förefaller icke omöjligt, att antalet olycksfall genom barns användande

av luftvapen och liknande vapen skulle kunna i någon mån nedbringas

genom att sådana vapen undantagslöst intogs under vapenförordningens

tillämpning. En tillståndsprövning enligt vapenförordningens regler beträffande

innehav av luftvapen skulle sannolikt innebära, att det helt övervägande

antalet ansökningar om tillstånd att inneha sådana vapen måste avslås,

då i regel något direkt behov av vapnen knappast skulle kunna påvisas.

En synnerligen restriktiv tillståndsgivning torde för övrigt vara förutsättningen

för att de föreslagna reglerna skulle få avsedd effekt. Det måste

emellertid enligt styrelsens mening anses fullt legitimt att inneha luftvapen

i den utsträckning, som för närvarande medgives, utan att något direkt behov

därav föreligger, och en undantagslös tillämpning av vapenförordningens

bestämmelser på luftvapeninnehav skulle enligt styrelsens mening innebära

ett alltför kraftigt ingrepp i medborgarnas rättigheter. Om syftet med

motionerna skulle kunna uppnås, måste uppenbarligen en tillståndsprövning

ske även beträffande de luftvapen, som redan innehaves av enskilda

personer. Av ovan angivna skäl skulle en sådan tillståndsprövning — om

den över huvud taget kan praktiskt genomföras, vilket torde kunna ifrågasättas

medföra, att kronan tvingades inlösa ett otal för kronan oanvändbara

luftvapen. De fördelar, som möjligen skulle kunna uppnås med genomförande

av motionärernas förslag, kan enligt styrelsens mening icke tillnärmelsevis

mäta sig med de därmed förknippade nackdelarna.

För övrigt torde åtskilliga leksaker och andra föremål i händerna på barn

vara väl så farliga och kunna ge upphov till väl så svåra skador som luftvapen,

och det skulle sålunda kunna anses i samma mån påkallat att reglera

innehav eller bruk av ett flertal olika artiklar av annat slag än luftvapen.

Det torde emellertid vara omöjligt och kan icke heller vara riktigt att med

tillståndskrav eller andra regleringar söka undanröja varje farosituation

för medborgarna. Det kan icke heller vara riktigt att ersätta föräldrars och

andra vårdnadshavares naturliga tillsyn över och ansvar för sina barn med

författningsregler i olika former. Det i motionerna påtalade problemet bör

enligt styrelsens mening angripas på andra vägar än som föreslagits i motionerna.

Utskottet

Vapenförordningen, som utfärdats av Kung], Maj :t efter riksdagens hörande,

innehåller bestämmelser om licenstvång för innehav av vapen. Bestämmelserna

gäller ej sådana luft- eller fjäderbössor eller luft- eller fjäderpistoler,

som är avsedda för målskjutning. I förevarande motioner föreslås

att vapenförordningen skall ändras så att luftvapen underkastas nämnda

bestämmelser. I motionerna 1:534 och 11:644 föreslås detta även beträffande

fjädervapen. Bakgrunden till motionsförslagen är att allvarliga

olyckshändelser inträffat genom omdömeslöst bruk av dylika vapen. Sär
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 12 år 1963

9

skilt synes motionärerna ha beaktat de faror som är förknippade med att

barn använder vapnen utan erforderlig tillsyn.

Som framgår av vad ovan upptagits har statsmakterna tidigare vid flera

tillfällen haft särskild anledning att taga ställning till frågor rörande mera

restriktiva bestämmelser beträffande innehav och bruk av luft- och fjädervapen.

Hittills har tanken på ett licenstvång beträffande dessa vapen avböjts

och man har litat till — förutom vissa bestämmelser rörande jakt —

föreskrifter i allmänna ordningsstadgan och lokala ordningsstadgor om

minderårigas användning av luft- och fjädervapen samt om en tillsynsplikt

för vårdnadshavare.

Remissyttrandena över förevarande motioner har förstärkt intrycket av

att gällande bestämmelser icke är så effektiva som önskligt vore. Det har

emellertid även framgått, att ett licenstvång i enlighet med motionärernas

förslag ej kan genomföras utan ganska stora olägenheter. Utskottet finner

sig därför ej kunna tillstyrka införandet av licenstvång. Betydande svårigheter

synes föreligga då det gäller att finna en praktisk lösning på problemet

att skapa en mera tillfredsställande reglering beträffande vapen av ifrågavarande

slag. De konkreta åtgärder, som utskottet haft anledning att överväga

i ärendet, har sålunda synts utskottet alltför ovissa till verkan eller

alltför krävande från administrativ synpunkt.

Utskottet förutsätter, att man inom vederbörande departement alltfort

har uppmärksamheten riktad på det genom motionerna aktualiserade spörsmålet

och beaktar möjligheterna att ernå en bättre ordning på förevarande

område.

Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, nämligen

1. motionerna 1:266 och 11:316 samt

2. motionerna 1:534 och 11:644 måtte anses besvarade

med vad utskottet sålunda anfört.

Stockholm den 21 mars 1963

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Nyström, fröken Mattson, herrar

Ferdinand Nilsson, Hernelius, Wikner och Nyman;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, fru Johansson, fru Boman*,

herrar östrand, Svensson i Vä, Gustafsson i Borås, fröken Bergegren och

herr Haglund*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.