Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående tillstånd för juridiska personer att inneha skjutvapen. Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta motioner, nr 276 i första kammaren av herr Sveningsson samt nr 319 i andra kammaren av herr Magnusson i Tumhult.

1963-03-21 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1963:13, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående tillstånd för juridiska personer att inneha skjutvapen. Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta motioner, nr 276 i första kammaren av herr Sveningsson samt nr 319 i andra kammaren av herr Magnusson i Tumhult.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1963

1

Nr 13

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående tillstånd för

juridiska personer att inneha skjutvapen.

Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta

motioner, nr 276 i första kammaren av herr Sveningsson samt nr 319 i

andra kammaren av herr Magnusson i Tumhult. I motionerna, som är likalydande,

hemställes, »att riksdagen måtte för sin del besluta om sådan ändring

i vapenförordningen att även andra juridiska personer än skytte- och

försvarsorganisationer själva kunde meddelas innehavstillstånd för vapen,

samt att vederbörande utskott måtte utarbeta härför erforderlig lagtext».

Till stöd för denna hemställan anför motionärerna, att det i stor utsträckning

förekommer att även andra juridiska personer än skytte- och försvarsorganisationer,

exempelvis museer, hembygdsföreningar och stiftelser för

kulturella ändamål, innehar vapensamlingar. För sådana juridiska personer

kan det enligt motionärerna medföra olägenhet att de ej själva kan vara

tillståndshavare och därigenom undvika ny ansökan vid personbyte.

Motionerna har remissbehandlats.

Gällande bestämmelser

För rätt att inneha skjutvapen kräves enligt vapenförordningen den 10

juni 19A9 i regel att tillstånd därtill erhållits eller att vapnet enligt äldre

bestämmelser deklarerats i särskild ordning. Tillstånd att inneha skjutvapen

må enligt 8 § nämnda förordning meddelas endast enskild person som

finnes vara i behov av vapnet samt skäligen kan antagas ej komma att missbruka

detsamma. Är fråga om pistol eller dylikt fickvapen, må tillstånd ej

meddelas med mindre synnerliga skäl är därtill. Även om sökanden ej finnes

vara i behov av vapnet kan tillstånd meddelas i vissa särskilda fall,

bland annat då vapnet huvudsakligen har affektions- eller prydnadsvärde.

I sådant fall må vid tillståndet knytas det villkor för innehavet, att vapnet

göres varaktigt obrukbart.

Utan hinder av stadgandet att tillstånd må meddelas endast enskild person,

må enligt 9 § tillstånd beviljas vissa skytte- och försvarsorganisationer

m. m., som angives i denna paragraf, så ock annan sammanslutning, beträffande

vilken Kungl. Maj:t förordnat därom. Ytterligare ett undantag från

regeln att endast enskild kan erhålla tillstånd till vapeninnehav föreligger,

nämligen beträffande den som författningsenligt är skyldig att anordna

verkskydd.

I 12 § lämnas vissa bestämmelser om vård och förvaring av vapen. Envar

Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 sand. 1 avd. Nr 13

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1963

som för egen eller annans räkning innehar skjutvapen är sålunda skyldig

att taga sådan vård om vapnet, att det ej åtkommes av obehörig. Vapen, som

innehaves av sammanslutning som avses i 9 §, må icke förvaras i skyttepaviljong

eller annan liknande lokal, med mindre polismyndigheten i den

ort, där lokalen är belägen, godkänt densamma, över sammanslutningens

innehav av vapen och deras behöriga förvaring skall styrelsen utöva erforderlig

kontroll.

Bestämmelserna i vapenförordningen gäller ej beträffande skjutvapen

tillverkade före 1860.

Av motiven till 9 § vapenförordningen torde framgå, att förordnande om

tillämpning av paragrafens bestämmelser på andra än där angivna skytteoch

försvarsorganisationer m. m. ifrågakommer beträffande sammanslutningar

som blir att likställa med nämnda organisationer (se prop. nr 95 år

1949 s. 93—94). Undantaget av vapen tillverkade före 1860 från vapenförordningens

bestämmelser sammanhänger med att alltjämt användbara bakladdningsvapen

för enhetspatroner började tillverkas först på 1860-talet

(se prop. nr 21 år 1961 s. 23).

Remissyttranden

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat

yttranden över motionerna från länsstyrelsen i Gävleborgs län och statspolisintendenten.

Därjämte har tillfälle att avgiva yttrande över motionerna

beretts Nordiska museets nämnd, Föreningen Sveriges landsfiskaler

och Föreningen Sveriges stadsfiskaler.

Samtliga remissyttranden utom statspolisintendentens går i tillstyrkande

riktning.

Nämnda länsstyrelse kan från sin tidigare verksamhet som tillståndsgivande

myndighet icke erinra sig något sådant fall av vapenförvärv, som

närmast asyftas av motionärerna. Detta torde dock enligt länsstyrelsen icke

utesluta att frågan kan vara värd uppmärksamhet. Länsstyrelsen håller icke

för otroligt, att i de vapensamlingar som förekommer på hembygdsgårdar

och liknande kan återfinnas vapen för vilkas innehav tillstånd varit erforderligt.

Länsstyrelsen uttalar att i och för sig icke något torde vara att

invända mot att undantagsreglerna utsträckes att avse samlingar av vapen,

som innehaves av museer och liknande för allmänheten tillgängliga institutioner.

Länsstyrelsen anför vidare bl. a. följande:

I detta sammanhang vill länsstyrelsen beröra en annan fråga om vapenförvärv,

nämligen sådana förvärv av vapen för skyddsändamål, som göras

av industrier, banker och andra liknande företag. Här »kringgås» bestämmelsen

i 9 § vapenförordningen på det vis att företagets verkställande

direktör eller annan person i ledande ställning inom företaget meddelas

tillstånd att inneha erforderligt antal vapen. Vid vederbörandes avgång från

sin tjänst förutsättes överlåtelse av innehavet skola ske till hans efterträ
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1963

dare. Det är dock givet, att vissa tidsintervaller härvid kunna uppkomma och

att någon för vapnen verkligen ansvarig person tidvis icke finnes. Länsstyrelsen

kan icke finna nu rådande förhållanden tillfredsställande och vill

ifrågasätta om icke det riktiga förfaringssättet vore att företaget — den

iuridiska personen -— författningsmässigt meddelades tillståndet och att

ansvaret för vården av vapnen ålades företagets fungerande verkställande

direktör. Viss begränsning till person borde givetvis göras. Berättigade till

förvärv kunde vara banker och andra kreditinstitut samt andra företag av

sådan art, att myndighet — förslagsvis länsstyrelsen — funnit särskilda

åtgärder till företagets skydd vara erforderliga.

Länsstyrelsens yttrande utmynnar i förord för att frågan om utvidgning

av undantagsbestämmelserna i 9 § vapenförordningen blir föremål för särskild

utredning.

Nordiska museets nämnd anser att den väckta frågan säkerligen har en

rätt begränsad räckvidd. Bestämmelserna i vapenförordningen gäller ej vapen

tillverkade före 1860. Av yngre vapen, anför nämnden, ingår säkerligen

ännu endast ett jämförelsevis ringa antal i museala samlingar. Man

torde vidare enligt nämnden kunna räkna med att de lokala polismyndigheterna

tillämpar förordningens bestämmelser med sunt förnuft. Efter ingående

diskussioner överenskoms sålunda för åtskilliga år sedan, att licens

icke skulle krävas för vapen ingående i Nordiska museets samlingar (med

undantag för tre moderna jaktgevär, för vilka licens i samband med förvärvet

utställdes på museets styresman). Omständigheterna i fråga om registreringen

och den behöriga förvaringen av vapnen måste emellertid te sig mycket

olika, när det gäller ett stort museum och en hembygdsgård. Det torde

enligt nämnden bli svårt att kunna uppställa några generella regler på detta

område utöver dem som redan är införda i vapenförordningen. I förordningen

borde dock lämpligen inrymmas möjlighet för länsstyrelserna, respektive

överståthållarämbetet, att meddela generell dispens för museala samlingar

att utan licens inneha skjutvapen, i den mån dessa är inventarieförda och

märkta som samlingsföremål samt förvaras på ett sådant sätt att obehörigt

bruk är praktiskt taget uteslutet.

Landsfiskalsföreningens styrelse anför, att det nuvarande systemet att

tillstånd enligt vapenförordningen att inneha av museer, hembygdsföreningar

och liknande institutioner och organisationer ägda vapen skall givas

viss enskild, till institutionen eller organisationen knuten person framstår

som en formell anordning utan täckning av de verkliga förhållandena, samt

att systemet torde kunna medföra vissa olägenheter. Det är enligt styrelsens

mening motiverat och torde ur säkerhetssynpunkt kunna accepteras, att juridiska

personer av här ifrågavarande slag medges rätt att inneha skjutvapen.

En förutsättning härför är dock att inom institutionen eller organisationen

finnes befattningar eller poster, vars innehavare har sådan ställning

och sådana funktioner, att de kan bära innehavares ansvar för institutionens

eller organisationens vapen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1963

Stadsfiskalsföreningen finner, att några allvarligare invändningar icke synes

kunna resas mot att licens utställes på sådana juridiska personer som

avses i motionerna. Föreningen förutsätter då att föreskriften i 12 § vapenförordningen

om skyldighet för där avsedd sammanslutnings styrelse att

utöva erforderlig kontroll över innehav och förvaring av vapen göres tilllämplig

jämväl på ifrågavarande juridiska persons styrelse eller på för ändamålet

utsedd och till polismyndigheten anmäld föreståndare. Under förutsättning

att så sker har föreningen intet att erinra mot bifall till motionerna.

I statspolisintendentens yttrande anföres följande:

Före den 1 juli 1961 var från licenstvång undantagna skjutvapen, som

gjorts varaktigt obrukbara (vanligen s. k. pluggade vapen). Vid nämnda tidpunkt

gjordes den ändringen att i princip även dylika vapen blev licensbelagda.

För att tillgodose bl. a. just sådana intressen, som avses med motionen,

har emellertid bestämmelserna i vapenförordningen förklarats icke

gälla skjutvapen tillverkade före 1860.

Det torde därför kunna ifrågasättas huruvida andra juridiska personer

än de som för närvarande angivas i vapenförordningen ha något mera framträdande

behov av att erhålla tillstånd att inneha skjutvapen. Beträffande

de sannolikt relativt fåtaliga fall, där exempelvis museer eller hembygdsföreningar

innehar skjutvapen av modernare tillverkning än nyss nämnts,

talar enligt min mening övervägande skäl för att enskild person alltjämt

bör bli ansvarig för vapnen ifråga.

Utskottet

Enligt vapenförordningen, vilken utfärdats av Kungl. Maj:t efter riksdagens

hörande, må tillstånd att inneha skjutvapen i allmänhet ej meddelas

juridisk person. Undantag gäller i vissa fall för skytte- och försvarsorganisationer

m. m.

I förevarande motioner föreslås sådan ändring i vapenförordningen att

juridiska personer även i andra fall än de med nämnda undantag avsedda

kan erhålla tillstånd att inneha skjutvapen. Till stöd för förslaget anföres,

att det i stor utsträckning förekommer att exempelvis museer, hembygdsföreningar

och stiftelser för kulturella ändamål innehar vapensamlingar

samt att det för sådana juridiska personer kan medföra olägenhet att de

ej kan göras till tillståndshavare och därigenom undvika ny tillståndsansökan

vid personväxlingar.

Bestämmelserna i vapenförordningen gäller ej skjutvapen som tillverkats

före 1860. Vapen av större värde från museal synpunkt torde därför oftast

kunna innehavas av sådana institutioner och organisationer som motionärerna

avser, utan att det medför besväret med att söka tillstånd. I betraktande

härav kan den olägenhet motionärerna uppmärksammat antagas ha

ganska liten betydelse.

I de fall då ett nyare vapen genom donation eller på annat sätt tillfaller

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1963

5

exempelvis en hembygdsförening, blir det för närvarande nödvändigt att någon

inom föreningen ställer sig som innehavare av vapnet för föreningens

räkning och för sig utverkar tillstånd till innehavet. Om motionärernas

förslag genomfördes, skulle det betyda att tillståndet meddelades för föreningen

som sådan. Det finge väl då föreskrivas, att ansvaret för vapnet

skulle åvila styrelsen eller innehavaren av någon viss funktion inom föreningen.

Redan med nuvarande ordning torde det ligga nära till hands att

uppfatta innehavet av vapen för en institutions eller organisations räkning

som ett huvudsakligen formellt arrangemang. Sannolikt skulle tendensen

i denna riktning bli starkare om ansvaret för vapnet överfördes mer eller

mindre automatiskt vid personväxlingar i styrelsen och på andra funktionärsposter.

Enligt utskottets bedömande måste det allvarligt befaras att som

följd härav känslan av ansvar hos vederbörande kunde bli alltför uttunnad.

Med hänsyn till det anförda anser sig utskottet icke kunna tillstyrka den

av motionärerna förordade ändringen och får således hemställa,

att förevarande motioner, 1:276 och 11:319, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 21 mars 1963

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Nyström, Arvidson, fröken

Mattson, herrar Ferdinand Nilsson, Lundin och Nyman;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, fru Johansson, fru Boman*,

herrar östrand, Svensson i Vä, Gustafsson i Borås, fröken Bergegren

och herr Haglund*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.