Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om förlängning av preskriptionstiden för borgensåtaganden. Första lagutskottet har behandlat en i andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 645, av herr Wahrendorff.

1963-04-04 · 5 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 4 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1963:19, Utlåtande i anledning av väckt motion om förlängning av preskriptionstiden för borgensåtaganden. Första lagutskottet har behandlat en i andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 645, av herr Wahrendorff.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 19 år 1963

1

Nr 19

Utlåtande i anledning av väckt motion om förlängning av preskriptionstiden

för borgensåtaganden.

Första lagutskottet har behandlat en i andra kammaren väckt, till lagutskott

hänvisad motion, nr 645, av herr Wahrendorff. I motionen hemställes,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om prövning

av frågan om förlängning av preskriptionstiden för borgensåtaganden.

Beträffande skälen för motionärens yrkande får utskottet hänvisa till

motionen.

Motionen har varit föremål för remissbehandling.

Gällande bestämmelser

De allmänna preskriptionsreglerna återfinnes i preskriplionsförordningen

av den 4 mars 1862. Föremål för preskription jämlikt nämnda förordning

är »fordran hos annan i penningar, eller vad det är». Verkan av inträdd

preskription är att borgenären »have sin talan emot gäldenären förlorat».

Borgenären kan dock använda en preskriberad fordran till kvittning mot

genfordran, som gäldenären äger, och om borgenären har panträtt för sin

fordran, består denna rätt i regel även om fordringen preskriberats. Preskriptionstiden

är tio år och räknas från fordringens tillkomst. Såsom preskriptionsavbrytande

åtgärder från borgenärens sida anges i förordningen

»stämning» och »lagsökning», varmed likställes skriftligt eller muntligt

krav, tillkännagivande av fordringen och erinran. Preskriptionsavbrott kan

jämväl ske genom att gäldenären erkänner skulden, uttryckligen eller genom

kapitalavbetalning eller räntolikvid. När preskriptionsavbrott inträffat,

börjar en ny tioårig preskriptionstid att löpa.

Borgensförbindelser är underkastade de allmänna reglerna om preskription,

dock att beträffande borgen såsom för egen skuld — proprieborgen —

finns eu särskild s. k. borgenspreskription, varom regler är givna i kungl.

förordning av 1798. Enligt denna skall stämning vara uttagen, lagsökning

ha skett eller fordran bevakats i konkurs inom tolv månader efter den förfallodag

skuldebrevet innehåller eller efter den tid, som utsatts för betalning

Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 1 avd. Nr 19

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 19 år 1963

av skuldebrevet, vid äventyr att löftesmannen eljest är fri från sin borgen.

Emellertid kan löftesmannen avsäga sig den förmån, som ligger i förenämnda

borgenspreskription. Så sker också vanligen genom att borgensförbindelsen

tecknas att gälla »tills full betalning sker».

Preskription av borgenärens fordran mot huvudgäidenären har till följd,

att fordringen inte kan uttagas av löftesmannen.

Utredning rörande fordringspreskription m. in.

I betänkande den 31 december 1956 (SOU 1957: 11) har tillkallad sakkunnig

efter verkställd översyn av bestämmelserna rörande preskription

av fordran avgivit förslag till — utom annat — ny lag om preskription. Beträffande

fordringar i allmänhet har utredningsmannen föreslagit i huvudsak

två preskriptionstider, nämligen tre år för vissa det dagliga livets fordringar

— bl. a. sådana som härrör från köp av lös egendom, arrende, hyra,

tillhandahållande av husrum, förtäring eller undervisning, transporter eller

utförande av arbete eller personlig verksamhet — samt tio år för flertalet

andra fordringar. Preskriptionstiden skall enligt förslaget i allmänhet räknas

från den dag fordringen förföll. Beträffande borgen bär föreslagits, att

preskriptionstiden för borgenärens fordran mot löftesmannen skall bestämmas

efter de för preskription av fordringen mot huvudgäidenären givna

bestämmelserna.

I anslutning till sistnämnda förslag anförde utredningsmannen, att det ur

systematisk synpunkt syntes vara en avgjord fördel att de båda fristerna

för huvudgälden och borgensåtagandet gjordes lika långa, samt att det även

i fråga om preskriptionstidens utgångspunkt med hänsyn till intresset avreda

och klarhet i det ekonomiska livet framstod som naturligt, att samma

bestämmelser gällde för borgenärens fordran mot löftesmannen som för

fordringen mot huvudgäidenären.

Yttranden

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat

yttrande från hovrätten för Västra Sverige. Därjämte har tillfälle att yttra

sig över motionen beretts Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen

Sveriges stadsdomare och Svenska bankföreningen.

Samtliga remissinstanser har avstyrkt det i motiohen framförda förslaget.

Hovrätten för Västra Sverige framhåller i anslutning till vad i motionen

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 19 år 1963

3

anförts om den, enligt motionären, av bankerna tillämpade metoden med

omskrivning av borgenslån, att en sådan åtgärd ej är i och för sig erforderlig

för att borgenären skall behålla sin säkerhet och att den påtalade metoden

torde bero på praktiska skäl av olika slag, samt anför vidare:

I och för sig synes den tioåriga preskriptionstiden icke utgöra något mera

betydande hinder för en bank att medgiva längre löptid än tio år på ett

borgenslån som skall amorteras, för den händelse en sådan kredit ur andra

synpunkter ter sig påkallad och är tillåten enligt lagen om bankrörelse; i

sistnämnda hänseende torde böra erinras om de väsentliga inskränkningar

i fråga om löptiden för vissa banklån som framgår av 57 § nämnda lag. En

ändring av preskriptionsregeln i den riktning motionären föreslår lärer därför

blott innebära obetydliga fördelar för kreditväsendet. Några skäl för

att en förlängd preskriptionstid skulle vara ändamålsenlig i de talrika övriga

fall där borgensåtaganden förekommer har icke anförts i motionen och

torde också vara svåra att finna.

Vidare synes vissa invändningar kunna riktas mot den föreslagna lagändringen.

Såsom även antydes i motionen framstår det som önskvärt att enhetliga

preskriptionsregler gäller för fordringar av olika slag. Härför talar

såväl rättssystematiska hänsyn som intresset av reda och klarhet i det

ekonomiska livet — — -—. Det kan i detta sammanhang framhållas, att den

norska och danska lagstiftningen, liksom också i det betänkande om fordringspreskription

som år 1957 framlades i Sverige, utgår från att samma

preskriptionsregler skulle gälla för fordran mot löftesmannen som för huvudfordringen

— — -—. Ytterligare bör beaktas, att ett viktigt syfte med

preskriptionsreglerna är att trygga gäldenären mot överraskande krav på

gamla fordringar, som gäldenären glömt eller sedan länge ansett betydelselösa.

En princip, enligt vilken en borgensman skulle vara mindre berättigad

till trygghet i detta hänseende än en huvudgäldenär, torde svårligen kunna

få någon förankring i allmänna rättsmedvetandet och stundom leda till

stötande konsekvenser i det enskilda fallet. Slutligen kan invändas, att en

svensk lagstiftning om särskild preskriptionstid vid borgen kunde tänkas

försvåra åstadkommandet av enhetliga nordiska regler om fordringsprcskription.

Åtminstone mellan Sverige och Finland läror ett samarbete för

närvarande planeras på detta område.

Jämväl häradshövding eföreningen framhåller, att den av bankerna tilllämpade

metoden att efter tio år kräva nya reverser och borgensförbindelser

icke är nödvändig på grund av gällande lagregler utan att den torde vara

grundad på praktiska eller psykologiska skäl, delgivningssvårigheter eller

liknande.

Föreningen fortsätter därefter:

Vid bedömande av motionärens förslag bör hänsyn lagas även till borgensmannens

intresse. För en borgensman, som under nio år icke erinrats om

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr 19 år 1963

den ingångna förbindelsen och under det tionde året blir krävd på att infria

den torde detta ofta komma som en smärtsam överraskning. Att ytterligare

förlänga den tid, som en borgensförbindelse - - utan att preskriptionsavbrott

förekommit — äger giltighet synes icke böra ifrågakomma utan mycket

starka skäl. Härtill kommer att det skulle medföra vissa olägenheter

att införa olika långa preskriptionstider för olika slag av fordringar. Eu

borgensförbindelse förfaller om huvudfordringen upphör att gälla, och det

vore därför egendomligt, om de skulle preskriberas på olika tider, låt vara

att för huvudfordringen regelmässigt preskriptionsavbrott sker genom räntebetalning

eller dylikt. Vissa slag av fordringar, t. ex. på grund av garantiförpliktelser

eller regressanspråk, stå till sin natur borgensfordringarna

nära, och det skulle i vissa fall kunna uppslå tvekan, vilken preskriptionstid

som skulle gälla.

Stadsdomareföreningen framhåller, att den av motionären påtalade olägenheten

med den nuvarande ordningen måste bedömas som förhållandevis

ringa och att den i vart fall ej synes utgöra tillräckligt motiv för ett brytande

av den enhetliga preskriptionstiden för borgensåtaganden och fordringsrätter

i allmänhet.

Bankföreningen erinrar om att i förenäinnda betänkande med förslag till

ny lagstiftning om preskription in. m. förordats bl. a. att preskriptionstiden

skulle räknas, icke såsom nu från fordringens tillkomst, utan från dess förfallodag,

samt att föreningen i remissyttrande över betänkandet lämnat

detta förslag utan anmärkning. Om denna reform genomföres, kommer, enligt

föreningen, de i motionen påtalade svårigheterna att automatiskt bortfalla,

till följd varav någon särregel om längre preskriptionstid för borgensåtaganden

än för fordringar i övrigt ej blir behövlig.

Utskottet

I förevarande motion hemställes, att frågan om förlängning av preskriptionstiden

för borgensåtagande måtte upptagas till prövning. Till stöd härför

anföres främst, att de nuvarande reglerna medför olägenheter för banker

och andra kreditinstitut, i det att man i fall då borgenslån löper under

längre tid än tio år nödgas låta omskriva lånet efter tio år för att ej lämnad

borgenssäkerhet skall gå förlorad.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen för gällande rätt och

såsom även uttalats i flera av de i ärendet avgivna remissyttrandena är den

av motionären påtalade svårigheten icke nödvändigt förknippad med gällande

rättsregler på ifrågavarande område. Vederbörande kreditinstitut kan

nämligen bibehålla giltigheten av lämnad borgen genom en löftesmannen

meddelad erinran om dennes åtagande. Vad motionären härutinnan anfört

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 19 år 1963 a

inrymmer således ej skäl till ändring i nu gällande bestämmelser. Fastmer

framstår det enligt utskottet såsom önskvärt, att enhetliga preskriptionsregler

gäller för fordringar av olika slag. Icke blott intresset av klarhet och

enkelhet talar härför utan även det förhållandet att, såsom för övrigt ett

par av remissorganen påpekat, rättsliga olägenheter skulle kunna uppstå vid

en annan ordning. Utskottet finner sig följaktligen icke kunna biträda den

av7 motionären gjorda framställningen och får hemställa,

att förevarande motion, nr II: 645, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

_Stockholm den 4 april 1963

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Arvidson, fröken Mattson,

herrar Hilding, Wikner, Hjorth, Svanström och Nyman;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, herrar Landgren, Östrand,

Gustafsson i Borås, fru Löfqvist, herrar Johansson i Dockered, Edlund och

fröken Andersson i Strängnäs.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.