Utlåtande i anledning av väckt motion om förlängning av preskriptionstiden för borgensåtaganden. Första lagutskottet har behandlat en i andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 645, av herr Wahrendorff.
1963-04-04 · 5 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 4 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1963:19, Utlåtande i anledning av väckt motion om förlängning av preskriptionstiden för borgensåtaganden. Första lagutskottet har behandlat en i andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 645, av herr Wahrendorff.
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande nr 19 år 1963
1
Nr 19
Utlåtande i anledning av väckt motion om förlängning av preskriptionstiden
för borgensåtaganden.
Första lagutskottet har behandlat en i andra kammaren väckt, till lagutskott
hänvisad motion, nr 645, av herr Wahrendorff. I motionen hemställes,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om prövning
av frågan om förlängning av preskriptionstiden för borgensåtaganden.
Beträffande skälen för motionärens yrkande får utskottet hänvisa till
motionen.
Motionen har varit föremål för remissbehandling.
Gällande bestämmelser
De allmänna preskriptionsreglerna återfinnes i preskriplionsförordningen
av den 4 mars 1862. Föremål för preskription jämlikt nämnda förordning
är »fordran hos annan i penningar, eller vad det är». Verkan av inträdd
preskription är att borgenären »have sin talan emot gäldenären förlorat».
Borgenären kan dock använda en preskriberad fordran till kvittning mot
genfordran, som gäldenären äger, och om borgenären har panträtt för sin
fordran, består denna rätt i regel även om fordringen preskriberats. Preskriptionstiden
är tio år och räknas från fordringens tillkomst. Såsom preskriptionsavbrytande
åtgärder från borgenärens sida anges i förordningen
»stämning» och »lagsökning», varmed likställes skriftligt eller muntligt
krav, tillkännagivande av fordringen och erinran. Preskriptionsavbrott kan
jämväl ske genom att gäldenären erkänner skulden, uttryckligen eller genom
kapitalavbetalning eller räntolikvid. När preskriptionsavbrott inträffat,
börjar en ny tioårig preskriptionstid att löpa.
Borgensförbindelser är underkastade de allmänna reglerna om preskription,
dock att beträffande borgen såsom för egen skuld — proprieborgen —
finns eu särskild s. k. borgenspreskription, varom regler är givna i kungl.
förordning av 1798. Enligt denna skall stämning vara uttagen, lagsökning
ha skett eller fordran bevakats i konkurs inom tolv månader efter den förfallodag
skuldebrevet innehåller eller efter den tid, som utsatts för betalning
Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 1 avd. Nr 19
2
Första lagutskottets utlåtande nr 19 år 1963
av skuldebrevet, vid äventyr att löftesmannen eljest är fri från sin borgen.
Emellertid kan löftesmannen avsäga sig den förmån, som ligger i förenämnda
borgenspreskription. Så sker också vanligen genom att borgensförbindelsen
tecknas att gälla »tills full betalning sker».
Preskription av borgenärens fordran mot huvudgäidenären har till följd,
att fordringen inte kan uttagas av löftesmannen.
Utredning rörande fordringspreskription m. in.
I betänkande den 31 december 1956 (SOU 1957: 11) har tillkallad sakkunnig
efter verkställd översyn av bestämmelserna rörande preskription
av fordran avgivit förslag till — utom annat — ny lag om preskription. Beträffande
fordringar i allmänhet har utredningsmannen föreslagit i huvudsak
två preskriptionstider, nämligen tre år för vissa det dagliga livets fordringar
— bl. a. sådana som härrör från köp av lös egendom, arrende, hyra,
tillhandahållande av husrum, förtäring eller undervisning, transporter eller
utförande av arbete eller personlig verksamhet — samt tio år för flertalet
andra fordringar. Preskriptionstiden skall enligt förslaget i allmänhet räknas
från den dag fordringen förföll. Beträffande borgen bär föreslagits, att
preskriptionstiden för borgenärens fordran mot löftesmannen skall bestämmas
efter de för preskription av fordringen mot huvudgäidenären givna
bestämmelserna.
I anslutning till sistnämnda förslag anförde utredningsmannen, att det ur
systematisk synpunkt syntes vara en avgjord fördel att de båda fristerna
för huvudgälden och borgensåtagandet gjordes lika långa, samt att det även
i fråga om preskriptionstidens utgångspunkt med hänsyn till intresset avreda
och klarhet i det ekonomiska livet framstod som naturligt, att samma
bestämmelser gällde för borgenärens fordran mot löftesmannen som för
fordringen mot huvudgäidenären.
Yttranden
Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttrande från hovrätten för Västra Sverige. Därjämte har tillfälle att yttra
sig över motionen beretts Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen
Sveriges stadsdomare och Svenska bankföreningen.
Samtliga remissinstanser har avstyrkt det i motiohen framförda förslaget.
Hovrätten för Västra Sverige framhåller i anslutning till vad i motionen
Första lagutskottets utlåtande nr 19 år 1963
3
anförts om den, enligt motionären, av bankerna tillämpade metoden med
omskrivning av borgenslån, att en sådan åtgärd ej är i och för sig erforderlig
för att borgenären skall behålla sin säkerhet och att den påtalade metoden
torde bero på praktiska skäl av olika slag, samt anför vidare:
I och för sig synes den tioåriga preskriptionstiden icke utgöra något mera
betydande hinder för en bank att medgiva längre löptid än tio år på ett
borgenslån som skall amorteras, för den händelse en sådan kredit ur andra
synpunkter ter sig påkallad och är tillåten enligt lagen om bankrörelse; i
sistnämnda hänseende torde böra erinras om de väsentliga inskränkningar
i fråga om löptiden för vissa banklån som framgår av 57 § nämnda lag. En
ändring av preskriptionsregeln i den riktning motionären föreslår lärer därför
blott innebära obetydliga fördelar för kreditväsendet. Några skäl för
att en förlängd preskriptionstid skulle vara ändamålsenlig i de talrika övriga
fall där borgensåtaganden förekommer har icke anförts i motionen och
torde också vara svåra att finna.
Vidare synes vissa invändningar kunna riktas mot den föreslagna lagändringen.
Såsom även antydes i motionen framstår det som önskvärt att enhetliga
preskriptionsregler gäller för fordringar av olika slag. Härför talar
såväl rättssystematiska hänsyn som intresset av reda och klarhet i det
ekonomiska livet — — -—. Det kan i detta sammanhang framhållas, att den
norska och danska lagstiftningen, liksom också i det betänkande om fordringspreskription
som år 1957 framlades i Sverige, utgår från att samma
preskriptionsregler skulle gälla för fordran mot löftesmannen som för huvudfordringen
— — -—. Ytterligare bör beaktas, att ett viktigt syfte med
preskriptionsreglerna är att trygga gäldenären mot överraskande krav på
gamla fordringar, som gäldenären glömt eller sedan länge ansett betydelselösa.
En princip, enligt vilken en borgensman skulle vara mindre berättigad
till trygghet i detta hänseende än en huvudgäldenär, torde svårligen kunna
få någon förankring i allmänna rättsmedvetandet och stundom leda till
stötande konsekvenser i det enskilda fallet. Slutligen kan invändas, att en
svensk lagstiftning om särskild preskriptionstid vid borgen kunde tänkas
försvåra åstadkommandet av enhetliga nordiska regler om fordringsprcskription.
Åtminstone mellan Sverige och Finland läror ett samarbete för
närvarande planeras på detta område.
Jämväl häradshövding eföreningen framhåller, att den av bankerna tilllämpade
metoden att efter tio år kräva nya reverser och borgensförbindelser
icke är nödvändig på grund av gällande lagregler utan att den torde vara
grundad på praktiska eller psykologiska skäl, delgivningssvårigheter eller
liknande.
Föreningen fortsätter därefter:
Vid bedömande av motionärens förslag bör hänsyn lagas även till borgensmannens
intresse. För en borgensman, som under nio år icke erinrats om
4
Första lagutskottets utlåtande nr 19 år 1963
den ingångna förbindelsen och under det tionde året blir krävd på att infria
den torde detta ofta komma som en smärtsam överraskning. Att ytterligare
förlänga den tid, som en borgensförbindelse - - utan att preskriptionsavbrott
förekommit — äger giltighet synes icke böra ifrågakomma utan mycket
starka skäl. Härtill kommer att det skulle medföra vissa olägenheter
att införa olika långa preskriptionstider för olika slag av fordringar. Eu
borgensförbindelse förfaller om huvudfordringen upphör att gälla, och det
vore därför egendomligt, om de skulle preskriberas på olika tider, låt vara
att för huvudfordringen regelmässigt preskriptionsavbrott sker genom räntebetalning
eller dylikt. Vissa slag av fordringar, t. ex. på grund av garantiförpliktelser
eller regressanspråk, stå till sin natur borgensfordringarna
nära, och det skulle i vissa fall kunna uppslå tvekan, vilken preskriptionstid
som skulle gälla.
Stadsdomareföreningen framhåller, att den av motionären påtalade olägenheten
med den nuvarande ordningen måste bedömas som förhållandevis
ringa och att den i vart fall ej synes utgöra tillräckligt motiv för ett brytande
av den enhetliga preskriptionstiden för borgensåtaganden och fordringsrätter
i allmänhet.
Bankföreningen erinrar om att i förenäinnda betänkande med förslag till
ny lagstiftning om preskription in. m. förordats bl. a. att preskriptionstiden
skulle räknas, icke såsom nu från fordringens tillkomst, utan från dess förfallodag,
samt att föreningen i remissyttrande över betänkandet lämnat
detta förslag utan anmärkning. Om denna reform genomföres, kommer, enligt
föreningen, de i motionen påtalade svårigheterna att automatiskt bortfalla,
till följd varav någon särregel om längre preskriptionstid för borgensåtaganden
än för fordringar i övrigt ej blir behövlig.
Utskottet
I förevarande motion hemställes, att frågan om förlängning av preskriptionstiden
för borgensåtagande måtte upptagas till prövning. Till stöd härför
anföres främst, att de nuvarande reglerna medför olägenheter för banker
och andra kreditinstitut, i det att man i fall då borgenslån löper under
längre tid än tio år nödgas låta omskriva lånet efter tio år för att ej lämnad
borgenssäkerhet skall gå förlorad.
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen för gällande rätt och
såsom även uttalats i flera av de i ärendet avgivna remissyttrandena är den
av motionären påtalade svårigheten icke nödvändigt förknippad med gällande
rättsregler på ifrågavarande område. Vederbörande kreditinstitut kan
nämligen bibehålla giltigheten av lämnad borgen genom en löftesmannen
meddelad erinran om dennes åtagande. Vad motionären härutinnan anfört
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första lagutskottets utlåtande nr 19 år 1963 a
inrymmer således ej skäl till ändring i nu gällande bestämmelser. Fastmer
framstår det enligt utskottet såsom önskvärt, att enhetliga preskriptionsregler
gäller för fordringar av olika slag. Icke blott intresset av klarhet och
enkelhet talar härför utan även det förhållandet att, såsom för övrigt ett
par av remissorganen påpekat, rättsliga olägenheter skulle kunna uppstå vid
en annan ordning. Utskottet finner sig följaktligen icke kunna biträda den
av7 motionären gjorda framställningen och får hemställa,
att förevarande motion, nr II: 645, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
_Stockholm den 4 april 1963
På första lagutskottets vägnar:
INGRID GÄRDE WIDEMAR
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Ahlkvist, Arvidson, fröken Mattson,
herrar Hilding, Wikner, Hjorth, Svanström och Nyman;
från andra kammaren: fru Gärde Widemar, herrar Landgren, Östrand,
Gustafsson i Borås, fru Löfqvist, herrar Johansson i Dockered, Edlund och
fröken Andersson i Strängnäs.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.