Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om skyldighet för åklagare att i brottmål föra talan för försäkringsgivare m. fl. Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 531 i första kammaren av herr Hanson, Per-Olof, samt nr 641 i andra kammaren av herr Enskog och fröken Elmén.

1963-04-04 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1963:20, Utlåtande i anledning av väckta motioner om skyldighet för åklagare att i brottmål föra talan för försäkringsgivare m. fl. Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 531 i första kammaren av herr Hanson, Per-Olof, samt nr 641 i andra kammaren av herr Enskog och fröken Elmén.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 20 år 1963

1

Nr 20

Utlåtande i anledning av väckta motioner om skyldighet för åklagare

att i brottmål föra talan för försäkringsgivare m. fl.

Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 531 i första kammaren av herr Hanson,

Per-Olof, samt nr 641 i andra kammaren av herr Enskog och fröken

Elmén. I motionerna, som är likalydande, hemställes att riksdagen måtte

besluta att hos Kungl. Maj :t göra framställning om utredning angående

sådan ändring i rättegångsbalken att även den som på grund av försäkring

eller eljest inträtt i målsägandens rätt skall äga väcka talan utan stämning,

om rätten finner det lämpligen kunna ske, samt att åklagaren jämväl i dessa

fall skall vara skyldig att i samband med åtalet förbereda och utföra den

skadelidandes talan, om det kan ske utan olägenhet och hans anspråk ej

finnes obefogat.

Beträffande skälen för motionärernas hemställan får utskottet hänvisa

till motionen II: 641.

Motionerna har varit föremål för remissbehandling.

Gällande bestämmelser

Som allmän princip gäller enligt rättegångsbalken att mål angående privaträttsligt

anspråk, enskilt anspråk, som härflyter av en brottslig gärning,

betraktas som tvistemål och handlägges i den för sådana mål stadgade ordningen;

det är alltså anspråkets innehåll och ej dess grund som är avgörande

för frågan huruvida ett mål är att hänföra till tvistemål eller brottmål.

Emellertid ger rättegångsbalken möjlighet att i samband med ansvarstalan

upptaga och pröva enskilt anspråk i anledning av brott. Då ett sådant sammanförande

av ansvarsanspråk och enskilt anspråk äger rum, handlägges

båda anspråken enligt reglerna för brottmål. Bestämmelser i nu angivna

hänseenden återfinnes i 22 kap. rättegångsbalken. Lagen skiljer mellan två

olika grupper av enskilda anspråk, som kan sammanföras med ett ansvarsanspråk:

å ena sidan anspråk »som grundas å brott», å andra sidan anspråk

»i anledning av brott». Med anspråk »på grund av brott» förstås endast

anspråk av målsäganden mot tilltalad, som grundas på den brottsliga gärning

som lägges honom till last. Till anspråk »i anledning av brott» hänföres

dessutom alla slags anspråk, som äger något samband med det påstådda

brottet, vare sig det riktar sig mot den tilltalade eller mot någon

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 saml. 1 avd. Nr 20

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 20 år 1963

annan. Hit hör exempelvis den skadelidandes anspråk mot ett försäkringsbolag,

som meddelat ansvarighetsförsäkring.

Enligt 1 § nämnda kapitel må talan mot den misstänkte eller annan om

enskilt anspråk i anledning av brott föras i samband med åtal för brottet.

I fråga om rätt för den tilltalade eller annan, mot vilken målsäganden för

talan, eller för tredje man att till gemensam handläggning med åtalet väcka

talan skall enligt 4 § samma kapitel bestämmelserna i 15 kap. 5 § rättegångsbalken

äga motsvarande tillämpning. Detta innebär, att man i en

rättegång, vari ansvarstalan föres, kan förena alla slags anspråk, som har

det påstådda brottet till utgångspunkt, och detta gäller vare sig åtalet föres

av åklagaren eller endast av målsäganden. Jämlikt 22 kap. 5 § äger emellertid

rätten, när så befinnes lämpligt, förordna att talan om enskilt anspråk,

som upptagits till behandling i samband med åtal, skall avskiljas från brottmålet

och handläggas i den för tvistemål stadgade ordningen. Sådant förordnande

kan meddelas vid såväl allmänt som enskilt åtal och på vilket

stadium av rättegången som helst, således även i högre rätt. Ej heller förutsättes

begäran från någondera partens sida; behörig hänsyn bör dock

tagas till parternas önskemål. Nedlägges eller avvisas eller förklaras målsäganden

ha förlorat sin talan, skall rätten enligt 22 kap. 6 §, om part yrkar

det, hänvisa det enskilda anspråket till särskild rättegång. Framställes ej

sådant yrkande, skall talan i målet anses förfallen.

Beträffande åklagarens befattning med enskilt anspråk gives bestämmelser

i 22 kap. 2 §. Där säges att, i fall då enskilt anspråk grundas å brott,

som hör under allmänt åtal, åklagaren är på målsägarens begäran skyldig

att i samband med åtalet förbereda och utföra även målsägande^ talan, såvida

detta kan ske utan olägenhet och anspråket ej befinnes obefogat. För

att målsäganden skall få effektiv möjlighet att utnyttja åklagarens hjälp

stadgas i samma paragraf, att undersökningsledaren eller åklagaren, om det

kan ske, i god tid före åtalet skall underrätta målsäganden, därest det befinnes,

att enskilt anspråk kan tänkas bli grundat på brottet. Önskar målsäganden

få anspråket upptaget i samband med åtalet, skall han anmäla anspråket

till undersökningsledaren eller åklagaren med uppgift å de omständigheter,

varå anspråket grundas. Då åklagaren enligt förevarande bestämmelse

utför målsägandens talan, sker det å tjänstens vägnar, och någon

fullmakt erfordras icke. Han äger icke betinga sig eller mottaga ersättning

för sin medverkan. Särskiljes de olika målen, upphör åklagarens behörighet

att utföra målsägandens talan. Fullföljer åklagaren talan i ansvarsfrågan,

äger han även fullfölja talan beträffande det enskilda anspråket. Däremot

är åklagaren ej behörig att fullfölja talan endast beträffande det enskilda

anspråket. Har den tilltalade fullföljt talan såväl i ansvarsfrågan som angående

det enskilda anspråket, är åklagaren behörig föra målsägandens

svarandetalan. Däremot föreligger ej sådan behörighet, därest den tilltalade

fullföljt talan allenast i fråga om det enskilda anspråket. Den omständigheten

att ansvarstalan ogillas medför ej att åklagarens behörighet förfaller.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 20 år 1963 3

Vad slutligen gäller formen för väckande av talan om enskilt anspråk så

stadgas i 45 kap. 4 § andra stycket att, om åklagaren vill i samband med åtalets

väckande enligt 22 kap. väcka talan om enskilt anspråk på grund av

brottet, han skall i sin stämningsansökan uppgiva anspråket och de omständigheter

varå det grundas samt de bevis han vill åberopa. Åklagare

eller målsägande äger jämlikt 45 kap. 5 § andra stycket, sedan åtal väckts,

jämväl utan stämning mot den tilltalade väcka talan om enskilt anspråk

på grund av brottet. I sådant fall har emellertid rätten att pröva, huruvida

det med hänsyn till utredningen och andra omständigheter finnes lämpligt

att talan väckes på detta formlösa sätt. Utfaller prövningen negativt, återstår

för målsäganden att instämma sin talan i vanlig ordning. Talan mot

annan än den tilltalade kan endast väckas genom stämning, och detsamma

gäller talan mot den tilltalade, som föres av annan än målsäganden.

Remissyttranden

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat

yttrande från riksåklagarämbetet, hovrätten för Nedre Norrland och Stockholms

rådhusrätt. Vid det av riksåklagarämbetet avgivna utlåtandet har

fogats yttranden från statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö,

kanslichefen i Stockholms stads rätts- och polisdirektion, Föreningen Sveriges

landsfogdar, Föreningen Sveriges stadsfiskaler samt Föreningen Sveriges

landsfiskaler. Härjämte har tillfälle att avgiva yttrande över motionerna

beretts Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges häradshövdingar,

Föreningen Sveriges stadsdomare och Svenska försäkringsbolags

riksförbund.

Motionerna har tillstyrkts av samtliga remissorgan utom hovrätten för

Nedre Norrland. Motionärernas framställning har jämväl biträtts av försvarets

civilförvaltning, som till utskottet avlåtit skrivelse i ärendet.

I flertalet av de avgivna yttrandena vitsordas, att i allt fall många underdomstolar

före det i motionen omnämnda högsta domstolens beslut (NJA

1962 s. 174) givit de i motionerna berörda bestämmelserna en så vidsträckt

tolkning, att talan om enskilt anspråk prövats i brottmål utan att stämning

därom föregått och med åklagaren som företrädare för den som framställt

anspråket även i sådana fall där sådant anspråk grundats, utöver å själva

brottet, å någon ytterligare omständighet såsom exempelvis överlåtelse av

skadeståndsanspråk.

Efter erinran om tidigare i flertalet underdomstolar tillämpad praxis

inom förevarande område anför riksåklagarämbetet:

Ämbetet kan [emellertid! ansluta sig till vad i motionerna framhållits därom

att den tillämpning av de ifrågavarande lagrummen vartill högsta domstolens

avgörande föranleder medför åtskilliga mindre önksvärda praktiska

konsekvenser. Ämbetet fäster därvid mindre avseende vid vad i motionerna

påpekats om de rent processuella olägenheterna med särskild förberedelse

1* — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 sand. 1 avd. Nr 20

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr 20 år 1963

röiande skadestandsanspraket i den ordning som är stadgad om handläggningen

av tvistemål. I den man anspråket är ostridigt eller avser föga invecklade

spörsmål torde nämligen det merarbete förberedelsen medför vara

föga tyngande; det är att beakta att, därest skadeståndsanspråket icke är

ostridigt eller om det kräver en mera ingående handläggning, detsamma

icke sällan av domstolen, om det väckts i brottmålet, skiljes från detta för

att handläggas i särskild ordning i enlighet med 22 kap. 5 § rättegångsbalken,

därvid åklagarnas befattning med anspråket upphör (jfr 22 kap. 2 § rättegångsbalken).

De praktiska olägenheter av betydelse ämbetet anser kunna

uppkomma hänföra sig till det förhållandet, att — utan möjlighet för försäkringsgivare

eller annan, som på grund av lag eller avtal inträtt i den

skadelidandes rätt, att i enkla och klara skadeståndsfall anlita åklagaren

för talans utförande — innehavaren av skadeståndsanspråket främst av

kostnadsskäl ofta drar sig lör att göra sin rätt gällande. Såsom i motionerna

antörts och också påpekats i några av remissvaren kunna därav föranledas

vissa icke önskvärda konsekvenser i fråga om möjligheten att använda

åläggande av skadestånd som ett medel i kampen mot brottsligheten. Därigenom

går, såsom Föreningen Sveriges landsfiskaler framhåller, ett _

särskilt i fråga om ungdomsbrottsligheten — värdefullt kriminalpolitiskt

instrument förlorat.

Vid övervägande av det anförda vill därför ämbetet — i likhet med vad

som gjorts i de bilagda remissyttrandena — tillstyrka att den i motionerna

föreslagna utredningen kommer till stånd. Ämbetet vill betona, att det givetvis

icke bör ifrågakomma att ålägga åklagaren skyldighet att föra talan om

enskilt anspråk i andra tall än då det kan ske utan olägenhet och anspråket

ej finnes obefogat. Ämbetet ansluter sig i övrigt i fråga om räckvidden av

ett blivande lagförslag till de synpunkter som statsåklagaren i Göteborg

framfört.

I det av riksåklagarämbetet omförmälda yttrandet av statsåklagaren i Göteborg

anföres bl. a. följande:

De skäl som anförts i motionen, får anses i hög grad bärande. Vid utformningen

av ett lagförslag bör dock beaktas, att bestämmelserna icke få en

räckvidd, som ej är avsedd. Skadegörelsen eller den omständighet, för vilken

ersättning begäres, bör sålunda ha sin grund i det åtalade brottet. Att ersättningskravet

överflyttats på annan person skall bero på författningsbestämmelser,

försäkringsavtal eller löneavtal, som träffats, innan brottet

törövats. Däremot synes det icke vara tillräcklig grund för en blivande regel,

att målsäganden efter brottet överlåtit sin fordran på annan person. Har

målsäganden på grund av brottet varit nödsakad att skaffa medel för att

täcka förlusterna, som uppkommit genom detta, torde han få göra det under

sådana former, att han icke överlåter sin fordran på skadestånd utan fortfarande

kvarstår som målsägande.

Landsfiskalsföreningen anför bl. a. följande:

Såsom motionärerna anfört har tidigare i betydande utsträckning förekommit

att åklagare för försäkringsgivares och andra genom brott indirekt

skadelidandes räkning utfört skadeståndstalan och att på sådan talan

skadeståndsskvldighet blivit ålagd. Enligt styrelsens erfarenheter har systemet

fungerat väl, och det torde varken ur rättssäkerhetssynpunkt eller på

andra grunder kunna andragas något mot en sådan ordning. Det måste befaras,

att försäkringsgivare och andra i motsvarande ställning, när möjlighet

icke finnes att genom åklagare föra skadeståndstalan, praktiskt laget helt

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Första lagutskottets utlåtande nr 20 år 1963

kommer att avstå från att i anslutning till brottmål föra sådan talan. En sådan

utveckling är enligt styrelsens mening olycklig, da möjligheten att i

brottmål sdom ålägga den dömde att gottgöra genom brottet åstadkommen

skada, särskilt beträffande ungdomsbrottslingar, måste anses utgöra ett

värdefullt kriminalpolitiskt instrument. Såsom anförts i motionerna föreligger

även andra skäl, som talar för att försäkringsgivare och andra, som

inträtt i den genom brott direkt skadelidandes ställe, bör ha samma möjlighet

som den av brottsskada!! direkt drabbade att genom åklagare föra

skadeståndstalan. Det förefaller även motiverat att försäkringsgivare och

andra indirekta inålsägare i övriga i motionerna berörda avseenden kommer

i åtnjutande av de procedurlättnader, som tillkommer målsägare, som direkt

drabbas av skadan.

Landsfogdeföreningen, som delar motionärernas uppfattning, att det icke

torde föreligga några bärande sakliga skäl att ur procedursynpunkt göra

skillnad mellan målsägande som omedelbart drabbas av skadan och »den som

i anledning av försäkring eller annat förhållande inträtt i den skadelidandes

rätt», framhåller, att det ur kriminalpolitik synpunkt ofta kan vara av stort

värde att talan om enskilt anspråk i sådana situationer som här avses kan

föras utan stämning samt att det torde ha visat sig att försäkringsgi\are i

vissa fall föredrager att avstå från skadeståndstalan framför att nödgas

iakttaga den procedur som lagligen skall tillämpas.

Kanslichefen i Stockholms rätts- och polisdirektion, vilken anser det vara

synnerligen angeläget att den av motionärerna föreslagna lagändringen snarast

kommer till stånd, anlör:

Rätts- och polisdirektionen uppträder årligen som målsägande i ett stort

antal — omkring 70 — skadeärenden, avseende såväl person- som sakskador.

Många av dessa ärenden är av det slag, som avses i motionen. Det är i huvudsak

fråga om sådana fall, där rätts- och polisdirektionen till polisman, som

sjukskrivits på grund av våld eller misshandel som han utsatts för under

sin tjänsteutövning, enligt polislönereglementets bestämmelser utgivit oa\- kortade löneförmåner (med sjukpenningavdrag och beklädnadsbidrag).

Genom att till den sjukskrivne polismannen utgiva dessa avlöningsförmåner

inträder direktionen i dennes rätt till ersättning härtör av skadevållaren.

Rätts- och polisdirektionens talan i dessa ärenden har allt sedan den nya

rättegångsordningens tillkomst förts av åklagaren jämlikt 22 kap. 2 § rättegångsbalken.

Som framhålles i motionen har emellertid riksåklagaren i en

cirkulärskrivelse den 19 mars 1962 med anledning av ett beslut i högsta

domstolen förklarat, att åklagaren varken är förpliktad eller berättigad att

yrka ersättning till försäkringsbolag eller annan som ersatt skadan och tratt

i den skadelidandes ställe. Sedan dess har direktionen varit hänvisad till

att anhängiggöra dessa ärenden såsom civilmål genom särskild stämning,

varvid anhålles om gemensam handläggning av brottmålet och tvistemålet.

Detta nu tillämpade förfarande medför stora praktiska olägenheter tor

såväl parterna som för domstolen. Särskild stämningsansökan måste uppsättas

och direktionen har att inställa sig till huvudförhandling genom en

av sina tjänstemän till förfång för dennes ordinarie arbete. Härigenom uppstår

ökade kostnader, såväl för direktionen som för den tilltalade. För domstolens

del blir det extra arbete bland annat genom särskild delgivning och

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Första lagutskottets utlåtande nr 20 år 1963

beslut om överflyttning m. in. Fördelarna ur praktisk synpunkt med det

tidigare tillämpade systemet ligger i öppen dag.

Ett i sammanhanget anmärkningsvärt förhållande är följande. Enligt

uttryckligt lagstadgande (lag 6 juni 1925 nr 179 om ersättning till polisman

*ar s^ac^a a kläder) skall domstol, på yrkande av åklagare, i samband med

atal för brottslig gärning, pröva om och till vilket belopp tilltalad, som orsakat

skadan, skall till polisdistrikt (statsverket) återgälda ersättning, som

enligt lagen utgivits eller kan komma att utgivas av polisdistriktet till polisman

för under utövning av polistjänst sönderrivna eller eljest skadade kläder.

Denna situation kan anses vara analog med den, att polisdistrikt åt

pohsmam som skadats under utövning av polistjänst, utgivit oavkortade

löneförmåner. I det ena fallet, då ersättningen avser stadens utlägg för skadade

kläder, har åklagaren att yrka ersättning åt polisdistriktet, i det andra

fallet, då ersättningen avser stadens utlägg för sjuklön, får icke åklagaren

yrka ersättning för detta åt polisdistriktet. I samma mål förekommer ofta

på en gång skador av bägge typerna. Åklagaren skall då i dessa fall yrka

ersättning för de utlägg staden haft för att ersätta klädesskador men icke

för de utlägg, som stadien haft för lön under sjuktiden. Bristen på enhetlighet

i handläggningen är uppenbart allt annat än tillfredsställande. Även

detta talar för att en ändring av gällande lag på sätt motionärerna föreslår

vore önskvärd.

De, ersättningsyrkanden som ifrågakommer är regelmässigt av enkel

karaktär och ostridiga. För åklagarens del torde en ändring alltså icke innebära

några olägenheter. Det bör noteras, att högsta domstolens beslut inte

torde grunda sig på några praktiska överväganden utan på en formal juridisk

tolkning av lagrummen.

I de övriga till riksåklagarämbetets yttrande fogade utlåtandena _ av

statsåklagarna i Stockholm och Malmö samt stads [iskals föreningen —

framhålles, att tidigare av vissa underdomstolar tillämpad praxis, vilken

ovan berörts, visat sig ändamålsenlig, varför en utredning i det av motionärerna

angivna syftet tillstyrkes.

Stockholms rådhusrätt yttrar bl. a.:

Rådhusrätten finner övervägande praktiska skäl tala för att i förevarande

hänseende skillnad icke göres mellan den så att säga direkta målsäganden

och den som inträtt i dennes rätt, desto mera som reglerna om partssuccession

i 13 kap. 7 § rättegångsbalken torde vara tillämpliga även i fall då målsäganden,

själv eller åklagaren, väckt talan om enskilt anspråk i brottmål.

Ur systematisk synpunkt förtjänar även erinras om den skyldighet som

föreligger för åklagare, att yrka ersättning jämlikt lagen den 6 juni 1925

om ersättning till polisman för skada å kläder. Rådhusrätten delar därför

de av motionärerna anförda synpunkterna angående lämpligheten av att

någon processuell skillnad icke göres mellan de båda fallen under förutsättning

att fråga är om talan som riktas mot den tilltalade i brottmålet.

Hovrätten för Sedre .\orrland, som anser att motionerna icke bör föranleda

någon åtgärd, anför i sitt yttrande:

Starka praktiska skäl talar för att åtal för brott och talan om enskilt anspråk,

som har samband med brottet kan prövas i samma mål. Reglerna i

22 kap. 1, 3 och 4 §§ rättegångsbalken gör detta möjligt.

I 2 § nyssnämnda kapitel stadgas skyldighet för åklagaren i brottmålet

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 20 år 1963 7

att i samband med åtalet förbereda och utföra även målsägandens talan om

enskilt anspråk »som grundas å brottet». Av förarbetena och det av motionärerna

angivna rättsfallet framgår, att det citerade uttrycket innebär ett

krav att anspråket skall grunda sig uteslutande på brottet. Detta synes för

övrigt följa av att endast målsäganden är berättigad att erhålla biträde av

åklagaren.

Ändamålet med bestämmelsen i 22 kap. 2 § rättegångsbalken torde främst

vara att bereda möjlighet för den som oförskyllt lidit skada genom brott att

få sin rätt till ersättning fastställd av domstol med minsta möjliga besvär

och kostnader.

Denna synpunkt kan knappast åberopas för att utvidga rätten att erhålla

åklagarens medverkan vid förberedande och utförande av talan om enskilt

anspråk även till den som enligt åtagande i försäkringsavtal eller eljest

gottgjort den skadelidande och därigenom inträtt i dennes rätt. Det måste

nämligen anses rimligt, att den som gör sådana åtaganden själv svarar för

de kostnader och olägenheter som är förenade med försök att återkräva det

utgivna beloppet av den skadevållande. De rättssubjekt, varom här är fråga,

torde också så gott som undantagslöst till sitt förfogande ha personal i vars

arbetsuppgifter ingår att sköta rättegångar.

Hovrätten kan icke heller finna några andra bärande skäl för att ålägga

de mångenstädes arbetstyngda polis- och åklagarmyndigheterna skyldighet

att i förevarande fall förbereda och utföra talan om enskilt anspråk.

Motionärerna åsyftar vidare en sådan ändring av rättegångsbalken att

förutom åklagaren och målsäganden även den som på grund av försäkring

eller eljest inträtt i målsägandens rätt skall äga utan stämning väcka talan

om enskilt anspråk mot den tilltalade i brottmål. I viss mån samma synpunkter

som ovan kan här anföras. Det torde sålunda icke kunna påstås,

att det för dessa parter skulle innebära några beaktansvärda besvär att upprätta

en stämningsansökan, därest de önskar föra regresstalan mot den tilltalade.

Visserligen synes, såsom framhållits i motionerna, vissa olägenheter i

fråga om målens formella handläggning kunna undgås med den föreslagna

ordningen för regressanspråkens anhängiggörande. Så långt hovrättens erfarenhet

sträcker sig, är emellertid mål om dylika krav icke särskilt vanliga.

Sedan genom 1962 års lag om allmän försäkring regressrätten mot den

skadevållande för utgiven sjukersättning borttagits, torde de ytterligare

minska i antal. Någon större betydelse kan därför icke tillmätas nyssnämnda

förhållande. En del av de fördelar som vore att vinna med den åsyftade

lagändringen synes för övrigt uppvägas av att de fall då det visar sig erforderligt

att särskilja det enskilda anspråket från brottmålet enligt stadgandet

i 22 kap. 5 § rättegångsbalken — ett förfarande som också innebär vissa

olägenheter — torde genom eu sådan lagändring komma att icke oväsentligt

öka.

Skäl kan också anföras för ett bibehållande av nu gällande regler på området.

Det formlösa förfarande för väckande av talan som stadgas i 45 kap.

6 § rättegångsbalken synes sålunda mindre ändamålsenligt, då det enskilda

anspråket även grundas på andra omständigheter än den brottsliga gärningen.

Det är uppenbarligen av största vikt för den tilltalade att erhålla eu

uttömmande redogörelse för dessa omständigheter i god lid före huvudförhandlingen

i målet. Hans intresse härav torde bäst tillgodoses genom bibehållande

av kravet på stämning.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande nr 20 är 1963

Advokatsamfundet tillstyrker på de skäl, som motionärerna anfört, den

begärda utredningen.

Häradshövdingeföreningen uttalar, att den vill instämma i de synpunkter

motionärerna anfört, samt anför därutöver bl. a. följande:

Genom att domstolarna på sätt ovan anförts i praktiken i stor utsträckning

tillämpat just den av motionärerna önskade proceduren kan fastslås,

att denna — även om den icke varit i överensstämmelse med lag — likväl

varit praktisk såväl för vederbörande rättsägare som för domstolarna. En

lagändring i den föreslagna riktningen kan så mycket mindre få några nackdelar

med sig som eu diskretionär prövningsrätt alltjämt skall förbehållas

både åklagaren och domstolen. Lagändringen skulle vara ägnad att stärka

målsägandenas rätt, vilket måste anses både psykologiskt och ekonomiskt

motiverat. Den av motionärerna uttalade viktiga synpunkten, att det framstår

som en primär reaktion då brott begåtts av gärningsmannen i mån av

lörmåga gottgör den genom brottet uppkomna skadan, gäller ju även efter

det att målsäganden lyckats överföra skadan på försäkringsbolag eller

annan. Den föreslagna proceduren kan icke komma att öka arbetsbelastningen

för domstolarna. Däremot kan det tänkas uppstå visst merarbete för

åklagaren. I allmänhet erhålles dock under förundersökningen utan särskild

arbetsinsats upplysning om överlåtelse av enskilt anspråk, som kan ha skett.

Därest sådan upplysning erhålles, synes den underrättelse som åklagaren

enligt 22 kap. 2 § andra stycket rättegångsbalken skall lämna målsäganden

i stället böra tillställas den, å vilken det enskilda anspråket övergått. Däremot

synes det icke böra åläggas åklagaren att verkställa särskild utredning

till utrönande huruvida överlåtelse av enskilt anspråk ägt rum. Enligt föreningens

mening bör den påyrkade utredningen snarast komma till stånd

och föranleda snabb åtgärd.

Stadsdomarföreningen biträder de i motionerna framställda yrkandena

men framhåller som angeläget, att åklagarna icke genom den förordade

ordningen betungas av utredningsarbete. Dessas skyldighet bör, enligt föreningen,

icke sträcka sig vidare än till att framföra yrkande, som kan förväntas

bli bifallet.

Försäkringsbolagens riksförbund yttrar:

Riksförbundet instämmer i vad motionärerna anfört och vill särskilt

understryka att det stora flertalet fall av skadeståndstalan varom nu är

fråga är av enkel natur och följaktligen regelmässigt icke behöver komplicera

brottmålens handläggning. Försäkringsbolagen anser det i princip

riktigt att föra ersättningstalan, enär åläggande för lagöverträdare att utgiva

skadestånd utgör ett viktigt komplement till det allmännas reaktion i form

av utdömande av straff. Denna uppfattning torde även — som motionärerna

hävdat — vara allmänt omfattad. De ersättningsskyldiga är emellertid

ofta obemedlade och en ersättningstalan resulterar då många gånger endast

i att målsäganden själv får svara för sina rättegångskostnader. Utan en

återgång till tidigare praxis, vilket icke synes vara möjligt utan lagändring,

torde försäkringsbolagen därför i fortsättningen föra ersättningstalan endast

i sådana fall där det kan bedömas som troligt afl åtminstone kostnaderna i

målet blir täckta av svaranden.

Försvarets civilförvaltning framhåller i sin ovan berörda skrivelse, att

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Första lagutskottets utlåtande nr 20 är 1963

förvaltningen vid sin skadereglerande verksamhet å försvarets område i

stor utsträckning för regresstalan mot tilltalad. Därvid har särskild stämning

beträffande kronans enskilda anspråk icke behövt uttagas och åklagaren

har i stor omfattning utfört kronans talan. Detta förfaringssätt har medfört

betydande fördelar. Sedan förvaltningen erinrat om innebörden av ovan

berörda beslut av högsta domstolen anför förvaltningen:

Till följd härav nödgas civilförvaltningen antingen förordna tjänsteman

vid juridiska byrån att inställa sig vid domstolen för utförande av kronans

talan eller ock härför anlita advokat eller annat omhud å domstolens sammanträdesort.

I båda fallen uppkomma för utförandet av kronans talan

särskilda kostnader, vilka, om talan bifalles och den tilltalade har förmåga

att betala, innebära en extra belastning för den tilltalade i ekonomiskt avseende.

Om denne åter saknar sådan förmåga, blir resultatet av regressrättens

utövning, att dessa rättegångskostnader de facto komma att åsamkas

kronan. Det må därvid framhållas, att de regressanspråk, som av civilförvaltningen

göras gällande i nu åsyftade mål, i talrika fall avse jämförelsevis

låga belopp. Det förfarande, som numera erfordras för utkrävandet av

dylika anspråk, ter sig även såsom onödigt omständligt utan att därigenom

några fördelar ur rättssäkerhetssynpunkt kunna vinnas i jämförelse med

tidigare tillämpad praxis.

Sammanfattningsvis vill civilförvaltningen sålunda framhålla, att enligt

ämbetsverkets erfarenhet det processuella förfarande i fråga om talan om

enskilt anspråk, som tillämpas efter Högsta Domstolens avgörande, visat sig

medföra stora olägenheter såväl ur kostnadssynpunkt som med hänsyn till

det ökade arbete, som därigenom uppkommer för fastställande av kronans

rätt. Dessa olägenheter uppvägas icke av några påvisbara fördelar ur andra

synpunkter. Då en ändring av rättegångsbalkens regler på sätt motionärerna

avse skulle vara av betydelse för att underlätta den omfattande skadereglerande

verksamhet, som av civilförvaltningen bedrives inom försvarsväsendets

område, vill civilförvaltningen livligt tillstyrka bifall till motionerna.

Utskottet

I förevarande motioner hemställes om utredning i syfte att ernå sådan

ändring i rättegångsbalken, att även den som på grund av försäkring eller

eljest inträtt i målsägandens rätt skall äga väcka talan utan stämning, om

rätten finner det lämpligen kunna ske, samt att åklagaren jämväl i dylika

fall skall vara skyldig att i samband med åtalet förbereda och utföra den

skadelidandes talan, om det kan ske utan olägenhet och hans anspråk ej

finnes obefogat.

Till stöd för sin hemställan anför motionärerna, alt flertalet underdomstolar

torde alltsedan rättegångsbalkens tillkomst ha tillämpat de i motionerna

berörda stadgandena om möjligt att väcka talan om enskilt anspråk

utan särskild stämning och om åklagarens skyldighet att utföra sådan talan

icke blott med avseende å den som omedelbart tillfogats skada på grund av

brott utan även med avseende å allmänna försäkringskassor och dylika in
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Första lagutskottets utlåtande nr 20 år 1963

rättningar, som trätt i stället för den direkt skadelidande. Ett sådant förfarande

har enligt motionärerna visat sig praktiskt och ändamålsenligt

såväl från den skadeståndsyrkande partens som från domstolens synpunkt.

Även ur det allmännas sypunkt är det, framhåller motionärerna, en fördel

att i förekommande fall frågan om erläggande av skadestånd kan upptagas

i samband med meddelande av villkorlig dom.

Uti samtliga i ärendet avgivna yttranden, utom ett, har bifall till motionerna

tillstyrkts. Flera remissinstanser har betonat, att en ändring i den i

motionen angivna riktningen skulle medföra stora praktiska fördelar, varjämte

från vissa håll understrukits, att nu gällande regler för väckande och

utförande av talan om enskilt anspråk kan få till följd, att den som inträtt

i den direkt skadelidandes ställe avstår från att föra sådan talan, varigenom

ett värdefullt kriminalpolitiskt instrument kan gå förlorat i många fall.

Utskottet delar motionärernas och flertalet av remissorganens uppfattning,

att praktiska fördelar skulle kunna vinnas genom en utvidgning av

möjligheterna att väcka talan om enskilt anspråk utan särskild stämning

och av åklagarens skyldighet att utföra sådan talan. Enligt utskottets mening

synes en sådan ändring av berörda bestämmelser i rättegångsbalken ej behöva

medföra några beaktansvärda olägenheter. Jämväl från kriminalpolitisk

synpunkt är det önskvärt, att möjligheterna till samtidig prövning av

ansvarstalan och talan om enskilt anspråk vidgas. På grund av vad sålunda

anförts synes det utskottet angeläget, att förevarande frågor upptages till

prövning. Huruvida särskild utredning i saken är erforderlig, anser sig

emellertid utskottet ej ha anledning att ingå på.

Under hänvisning till det ovan upptagna får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner, I: 531

och 11:641, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att

rättegångsbalkens bestämmelser om väckande och utförande

av talan om enskilt anspråk i anledning av brott blir

föremål för översyn i det uti motionerna angivna syftet.

Stockholm den 4 april 1963

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist*, Arvidson, fröken Mattson,

herrar Hilding*, Wikner, Hjorth, Svanström och Nyman;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, herrar Landgren, östrand,

Gustafsson i Borås, fru Löfqvist, herrar Johansson i Dockered, Edlund och

fröken Andersson i Strängnäs.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE. STHLM 03

312531

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1963:206 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om skyldighet för åklagare att i brottmål föra talan för försäkringsgivdre m. fl. a1 i texten