Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.

1963-05-02 · 19 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 19 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1963:22, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1963

1

Nr 22

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag

till lag om samarbete med Danmark, Finland, Island

och Norge angående verkställighet av straff m. m.

Genom en den 9 november 1962 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,

nr 203 år 1962, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl.

Maj :t under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet

förda protokoll föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade

förslag till

1) lag om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående

verkställighet av straff m. m.; och

2) lag angående ändrad lydelse av 71 § utlänningslagen den 30 april 1954

(nr 193).

Behandlingen av propositionen har uppskjutits till innevarande års riksdag.

De i propositionen framlagda lagförslagen är av följande lydelse:

1) Lag

om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående

verkställighet av straff m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Om verkställighet av böter m. m.

1 §•

I Danmark, Finland, Island eller Norge meddelad dom, varigenom dömts

till böter eller förverkande av egendom eller i brottmål utdömts ersättning

för rättegångskostnad, må på begäran verkställas här i riket.

Vad nu sagts skall ock gälla beslut, som i någon av nämnda stater till tryggande

av anspråk på böter, förverkande av egendom, skadestånd eller ersättning

för rättegångskostnad meddelats angående kvarstad, skingringsförbud

eller beslag å egendom tillhörande för brott misstänkt.

2 §■

Verkställighet sker enligt svensk lag; dock må beslut om förvandling av

böter ej meddelas.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1963 . 9 samt. 1 avd. Nr 22

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1963

3 §.

Åt myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge må överlämnas att

verkställa här i riket meddelad dom eller beslut som avses i 1 §.

4 §•

Vad i denna lag sägs om böter skall ock gälla vite, som förelagts part eller

annan till fullgörande av skyldighet i rättegång.

Om verkställighet av frihetsstraff

5 §.

I Danmark, Finland, Island eller Norge meddelad dom, varigenom dömts

i Danmark till fjengsel eller haefte, i Finland till tukthus eller fängelse, i Island

till fangelsi eller varöhald och i Norge till fengsel eller hefte, må på

begäran verkställas här i riket, om den dömde när verkställighet skall ske

är svensk medborgare eller har hemvist i Sverige. Uppehåller han sig här i

riket, må även eljest domen verkställas här, om det med hänsyn till omständigheterna

finnes lämpligast.

6 §.

Bifalles framställning om verkställighet här i riket, skall i beslutet därom

det ådömda straffet omvandlas till straffarbete eller fängelse på lika lång

tid. Därvid skall den danska straffarten fsengsel, den finska straffarten

tukthus, den isländska straffarten fangelsi och den norska straffarten fengsel

anses svara mot straffarbete samt den danska straffarten hsefte, den finska

straffarten fängelse, den isländska straffarten varöhald och den norska

straffarten hefte mot fängelse. Det ådömda straffet skall dock alltid anses

svara mot straffarbete, om den strafftid som verkställigheten här i riket

skall avse överstiger två år.

7 §•

Det till straffarbete eller fängelse omvandlade straffet är verkställbart såsom

hade straffet ådömts här i riket genom dom, som vunnit laga kraft.

Har straffet börjat verkställas i den stat, där domen meddelats, skall strafftiden

räknas från verkställighetens början i den staten.

Förvandlingsstraff för böter må ej verkställas, om betalning för böterna

erlägges. Om böterna delvis gäldas, skall förvandlingsstraffet i motsvarande

mån nedsättas; nedsättningen må dock ej avse del av dag.

8 §•

Här i riket meddelad dom, varigenom dömts till straffarbete eller fängelse,

må verkställas i Danmark, Finland, Island eller Norge, om den dömde när

verkställighet skall ske är medborgare eller har hemvist i den andra staten.

Uppehåller han sig i någon av nämnda stater, må även eljest domen verkställas

där, om det med hänsyn till omständigheterna finnes lämpligast.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1963

Skall den dömde överföras från Sverige till den andra staten, anses den

tid, under vilken han för sagda ändamål varit omhändertagen av svensk

myndighet, såsom strafftid.

9 §.

Om någon, som här i riket dömts till straffarbete eller fängelse, skall för

verkställighet av domen överföras till Danmark, Finland, Island eller Norge,

skola bestämmelserna i 7 och 18 §§ lagen om utlämning för brott till Danmark,

Finland, Island och Norge äga motsvarande tillämpning.

Vad nu sagts skall ej gälla, om den dömde enligt vad därom är stadgat

skall förpassas, förvisas eller utvisas ur riket och må befordras till den andra

staten.

Om övervakning av villkorligt dömd m. m.

10 §.

Övervakning av den, som i Danmark, Finland, Island eller Norge erhållit

villkorlig dom med övervakning, må på begäran anordnas här i riket.

11 §•

I beslut om anordnande av övervakning skall den allmänna underrätten i

den ort, där den dömde uppehåller sig eller kan antagas komma att uppehålla

sig, utses till övervakningsdomstol. Det åligger övervakningsdomstolen

att förordna övervakare för den dömde.

12 §.

Vad för den dömde är bestämt angående prövotid och övervakningstid i

den stat där domen meddelats skall gälla såsom om domen givits här i riket.

Föreskrifter angående den dömdes åligganden, som meddelats i anslutning

till den villkorliga domen, skola, om ej övervakningsdomstolen förordnar

annat, äga tillämpning. I övrigt skall vad i svensk lag är stadgat om villkorlig

dom i tillämpliga delar gälla; prövotiden må dock ej förlängas utöver

fem år.

Förklaras här i riket det genom den villkorliga domen medgivna anståndet

förverkat, skall straff, som är utsatt i domen, verkställas här. I sådant fall

skall rätten omvandla frihetsstraff till svensk straffart med tillämpning av

de i 6 § angivna grunderna och bötesstraff till motsvarande belopp i svenskt

mynt. Är straff ej utsatt i den villkorliga domen, skall rätten med tillämpning

av svensk lag bestämma straff eller annan påföljd för brottet; tillfälle

att utföra talan härom skall beredas allmän åklagare.

Beslutas i Danmark, Finland, Island eller Norge ändrade bestämmelser

med avseende å den villkorliga domen eller förverkande av anståndet, skall

beslutet äga giltighet här i riket.

lf Dihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 1 avd. Nr 22

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1963

13 §.

Uppkommer här i riket fråga om åtgärd med avseende å villkorlig dom,

som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge och beträffande vilken

övervakning anordnats här, men finnes frågan lämpligen böra prövas

i den stat, där domen meddelats, må domstol, som handlägger ärendet, hänskjuta

frågan till behörig myndighet i nämnda stat.

14 §.

Om någon, som i Danmark, Finland, Island eller Norge erhållit villkorlig

dom, här i riket övertygas om annat brott som begåtts under prövotiden

eller före dess början, må rätten, ändå att övervakning i anledning av den

villkorliga domen ej anordnats här, med tillämpning av vad i svensk lag är

stadgat om villkorlig dom förklara det villkorliga anståndet förverkat. Därvid

skola bestämmelserna i 12 § andra stycket äga tillämpning.

15 §.

övervakning av den, som här i riket erhållit villkorlig dom med övervakning,

må överflyttas till Danmark, Finland, Island eller Norge.

Beslutas i den andra staten ändrade bestämmelser med avseende å den

villkorliga domen, skall beslutet äga giltighet här i riket.

Ändå att övervakningen överflyttats, må åtgärd i fråga om den villkorliga

domen beslutas här i riket, såframt den dömde här övertygas om annat brott

eller behörig myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge till svensk

domstol hänskjuter ärende om sådan åtgärd. Sålunda hänskjutet ärende

upptages av den rätt som vid tiden för överflyttningen var övervakningsdomstol.

16 §.

Har i Danmark, Finland, Island eller Norge beslutats förverkande av anstånd

med avseende å villkorlig dom, som meddelats här i riket, skall beslutet

äga giltighet här.

Om tillsyn över villkorligt frigiven m. m.

17 §.

Tillsyn över den, som villkorligt frigivits efter avtjänande i Danmark

av fsengsel, i Finland av tukthus eller fängelse, i Island av fangelsi eller i

Norge av fengsel, må på begäran anordnas här i riket.

18 §.

I beslut om anordnande av tillsyn skail fångvårdsstyrelsen utse tillsynsman

för den frigivne.

19 §.

Vad för den frigivne är bestämt angående prövotid och övervakningstid i

den stat där frigivningen skett skall gälla såsom om frigivningen ägt rum

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1963

här i riket. Föreskrifter angående den frigivnes åligganden, som meddelats

i anslutning till den villkorliga frigivningen, skola, om ej fångvårdsstyrelsen

förordnar annat, äga tillämpning. I övrigt skall tillämpas vad i

svensk lag är stadgat om villkorlig frigivning; dock må prövotiden ej förlängas.

Förklaras här i riket den villkorligt medgivna friheten förverkad, skall

verkställighet här ske av det vid frigivningen återstående straffet, omvandlat

till svensk straffart med tillämpning av de i 6 § angivna grunderna.

Beslutas i Danmark, Finland, Island eller Norge ändrade bestämmelser

med avseende å den villkorliga frigivningen eller förverkande av den villkorligt

medgivna friheten, skall beslutet äga giltighet här i riket.

20 §.

Uppkommer här i riket fråga om åtgärd med avseende å villkorlig frigivning,

som beslutats i Danmark, Finland, Island eller Norge och beträffande

vilken tillsyn anordnats här, men finnes frågan lämpligen böra prövas

i den stat, där frigivningen skett, må fångvårdsstyrelsen eller, när

den dömde övertygats om annat brott, domstolen hänskjuta frågan till behörig

myndighet i nämnda stat.

21 §.

Om någon, som villkorligt frigivits efter avtjänande i Danmark av fsengsel,

i Finland av tukthus eller fängelse, i Island av fangelsi eller i Norge av

fengsel, här i riket övertygas om annat brott som han begått under prövotiden,

må rätten, ändå att tillsyn i anledning av den villkorliga frigivningen

ej anordnats här, med tillämpning av vad i svensk lag är stadgat om villkorlig

frigivning förklara den villkorligt medgivna friheten förverkad. Därvid

skola bestämmelserna i 19 § andra stycket äga tillämpning.

22 §.

Tillsyn över den, som här i riket villkorligt frigivits efter avtjänande av

straffarbete eller fängelse, må överflyttas till Danmark, Finland, Island eller

Norge.

Beslutas i den andra staten ändrade bestämmelser med avseende å den

villkorliga frigivningen, skall beslutet äga giltighet här i riket.

Ändå att tillsynen överflyttats må åtgärd i fråga om den villkorliga frigivningen

beslutas här i riket, såframt den frigivne här övertygas om annat

brott eller behörig myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge till

fångvårdsstyrelsen hänskjuter ärende om sådan åtgärd.

23 §.

Har i Danmark, Finland, Island eller Norge beslutats förverkande av villkorligt

medgiven frihet, varom förordnats här i riket, skall beslutet äga

giltighet här.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1963

Gemensamma bestämmelser

24 §.

Framställning om verkställighet enligt 1 eller 5 § eller om anordnande

av övervakning enligt 10 § eller tillsyn enligt 17 § göres av vederbörande

myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge.

Framställningen må ej bifallas, med mindre domen är verkställbar i den

stat där den meddelats.

Innan framställning enligt 5, 10 eller 17 § bifalles, skall den dömde, om

det ej av särskilda skäl finnes kunna underlåtas, beredas tillfälle att yttra

sig i ärendet.

25 §.

Framställning om verkställighet enligt 1 eller 5 § eller om anordnande

av övervakning enligt 10 § eller tillsyn enligt 17 § prövas av fångvårdsstyrelsen.

Framställning med stöd av denna lag om verkställighet eller om anordnande

av övervakning eller tillsyn i Danmark, Finland, Island eller Norge

göres av fångvårdsstyrelsen i fall som avses i 3, 8 och 22 §§ samt av övervakningsdomstolen

i fall som avses i 15 §.

26 §.

Talan mot fångvårdsstyrelsens beslut enligt denna lag föres genom besvär

hos Konungen.

Om ej annorlunda förordnas, skall fångvårdsstyrelsens beslut omedelbart

lända till efterrättelse.

Är den dömde här i riket omhändertagen för verkställighet av dom, som

avses i fångvårdsstyrelsens beslut, skall i fråga om förberedande och utförande

av hans talan mot beslutet vad i rättegångsbalken är stadgat om offentlig

försvarare äga motsvarande tillämpning; arvode och ersättning till

törsvararen skola dock alltid gäldas av statsverket.

27 §.

Talan mot övervakningsdomstols beslut om framställning enligt 15 §

första stycket föres genom besvär hos hovrätt. Över hovrättens beslut må

klagan icke föras.

28 §.

Bifalles framställning om verkställighet enligt 5 §, och har för den dömdes

överförande hit uppställts villkor av innebörd, som avses i 7 § lagen om

utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge, skola villkoren

lända till efterrättelse här i riket.

29 §.

Har framställning om verkställighet av straff enligt 1 eller 5 § eller om

anordnande av övervakning enligt 10 § eller tillsyn enligt 17 § bifallits eller

har förverkande beslutats enligt 14 eller 21 §, må ej här i riket väckas åtal

lör gärning som avses i den i den andra staten meddelade domen. Med avseende

å bestämmelser i svensk lag om sammanträffande av brott och om

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Första lagutskottets utlåtande nr 22 år i963

förändring av straff skall så anses som hade domen meddelats här i riket;

vad i 4 kap. 3 och 4 §§ strafflagen stadgas skall dock ej äga tillämpning i

fråga om brott, för vilket straff bestämts i annan stat, ej heller skall tilllämpas

vad i 18 § lagen om verkställighet av bötesstraff är föreskrivet.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må väckas talan, som avses i

25 kap. 13 § strafflagen.

30 §.

Har framställning om verkställighet enligt 5 § eller om anordnande av

övervakning enligt 10 § eller tillsyn enligt 17 § bifallits eller har förverkande

beslutats enligt 14 eller 21 §, och övertygas den dömde sedermera här i riket

om brott, begånget innan frihetsstraff som ådömts genom den tidigare domen

börjat verkställas, må, såframt omständigheterna föranleda därtill, dömas

till lägre straff än för brottet är stadgat.

31 §.

Uppkommer, sedan framställning enligt 1 eller 5 § bifallits, fråga om hinder

mot verkställighet här i riket på grund av preskription, skall denna fråga

prövas enligt lagen i den stat, där domen meddelats.

Vad i svensk lag är stadgat om nåd i brottmål skall, såvitt avser verkställighet

här i riket, äga motsvarande tillämpning beträffande dansk, finsk, isländsk

och norsk dom, som avses i denna lag.

Vid verkställighet här i riket av dansk, finsk, isländsk eller norsk dom,

som avses i denna lag, skall vad av nåd bestämts i den stat, där domen meddelats,

lända till efterrättelse.

32 §.

Den som för verkställighet av frihetsstraff överföres från Danmark, Finland,

Island eller Norge till annan av dessa stater må utan särskilt tillstånd

föras genom Sverige.

33 §.

Konungen äger förordna att befogenhet som enligt denna lag tillkommer

fångvårdsstyrelsen må utövas av annan myndighet.

Föranleder verkställighet enligt 1 § talan inför domstol här i riket, skall

justitiekanslern äga mottaga stämning samt i svenska statens namn själv

eller genom ombud tala och svara, såsom om fråga vore om en kronans

fordran.

34 §.

Lika med dom anses i denna lag beslut eller föreläggande, som efter lagstiftningen

i den stat där det meddelats äger samma verkan som dom.

35 §.

Kostnader för verkställighet enligt 1 §, som icke bliva täckta genom företagen

verkställighetsåtgärd, så ock kostnader för verkställighet och åtgärder

i övrigt enligt denna lag stanna å statsverket.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1963

36 §.

Det ankommer på Konungen att förordna om tillämpning av denna lag i

förhållande till Danmark, Finland, Island och Norge. Lagen må därvid göras

tillämplig jämväl i fråga om domar, som meddelats dessförinnan.

Konungen meddelar i övrigt de närmare föreskrifter, som erfordras för

tillämpningen av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963.

I och med att lagen träder i tillämpning i förhållande till Danmark eller

Norge upphäves, såvitt avser den staten, lagen den 17 december 1948 (nr

758) om erkännande och verkställighet i vissa fall av dom, som i brottmål

meddelats i Danmark eller Norge.

2) Lag

angående ändrad lydelse av 71 § utlänningslagen den 30 april 1954

(nr 193)

Härigenom förordnas, att 71 § utlänningslagen1 skall erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslaqen ludelse)

71 §.

Konungen meddelar---politisk flykting.

Efter avtal —------av avtalet.

Om utlämning för brott är särskilt Om utlämning för brott och om

stadgat. överförande till Danmark, Finland,

Island eller Norge för verkställighet

av här i riket ådömt frihetsstraff är

särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1963.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen syftar till att utvidga det nordiska samarbetet i fråga om

verkställighet av straffdomar. Den efter konvention mellan Sverige, Danmark

och Norge sedan år 1948 föreliggande möjligheten att verkställa bötesdomar

föreslås bli utsträckt till att gälla även i förhållande till Finland

och Island. Vidare föreslås att dom å frihetsstraff, som meddelats i ett nordiskt

land, skall kunna verkställas i annat nordiskt land. Likaså skall övervakning

över villkorligt dömd eller tillsyn över villkorligt frigiven kunna

flyttas från ett nordiskt land till ett annat.

1 Senaste lydelse se SFS 1961:674.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1963

9

Inledning

Utom landet meddelade straffdomar och andra beslut i mål, som rör

straffansvar, kan i regel ej verkställas här i riket, och de äger i allmänhet

ej heller i övrigt giltighet här. I förhållandet mellan de nordiska länderna

har emellertid utländska domar och beslut i brottmål tillerkänts exigibilitet

i särskilda avseenden. Efter konvention den 16 mars 1932 med Danmark,

Finland, Island och Norge har genom lag den 2 december 1932 givits bestämmelser

om erkännande och verkställighet här i riket av dom, som i någon

av nämnda stater i brottmål meddelats angående skadestånd. Härutöver

har på grund av konvention den 8 mars 1948 med Danmark och Norge genomförts

lagstiftning om erkännande och verkställighet här i vissa fall av

dom, som i dessa stater meddelats angående böter, förverkande, rättegångskostnader

eller vissa processuella tvångsmedel; lag härom har utfärdats

den 17 december 1948. I 1932 och 1948 års lagar jämställes med dom även

vissa andra avgöranden.

Under de förhandlingar, som föregick 1948 års konvention, övervägdes

möjligheten att tillerkänna straffdomar i allmänhet giltighet och exigibilitet

i förhållandet mellan de fördragsslutande staterna. Tiden ansågs emellertid

då ej mogen för en så vittgående reform.

Vid nordiskt justitieministermöte i Stockholm år 1953 beslöts att till gemensam

nordisk behandling upptaga frågan om verkställighet av frihetsstraff

och övervakning av villkorligt dömda och villkorligt frigivna.

I Nordiska rådet framlades vid dess fjärde session år 1956 ett medlemsförslag

(sak A 16) angående utvidgat nordiskt samarbete på det straffrättsliga

området. Beträffande straffverkställigheten angavs ett betydande behov

av vidgat samarbete föreligga. I förslaget framhölls, att det skulle vara

av värde, om man — innan ett omfattande utredningsarbete igångsattes —

inom justitiedepartementen kunde räkna med parlamentariskt stöd för de

delvis ganska långtgående ingrepp i den straffrättsliga suveräniteten, som

bl. a. vidgade möjligheter till straffverkställighet utom domslandet skulle

föra med sig. Rådet uttalade i rekommendation nr 5/1956 sin tillfredsställelse

med det pågående samarbetet mellan de nordiska länderna på det

straffrättsliga området och hemställde hos ländernas regeringar, att detta

samarbete måtte fortsättas och ytterligare utbyggas.

Möjligheterna att genomföra ett utsträckt samarbete på angivna område

har, såvitt avser verkställighet av straffdomar, därefter diskuterats vid överläggningar

mellan representanter för justitiedepartementen i Danmark, Finland,

Norge och Sverige. Under överläggningarna har hinder ej ansetts föreligga

mot att införa möjlighet till ömsesidig verkställighet inom de nordiska

länderna av frihetsstraff, av övervakning i anledning av villkorlig

dom samt av tillsyn över villkorligt frigivna. Enighet har rått om att icke

låta samarbetet regleras av en konvention ulan av varandra motsvarande

lagar, som utfärdas i de olika länderna.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1963

Såsom resultat av de dittills förda förhandlingarna framlades för Sveriges

del i en departementspromemoria den 17 mars 1961 (stencilerad) ett

utkast till lag om samarbete med Danmark, Finland och Norge angående

verkställighet av straff, m. m.

Sedan promemorian varit föremål för remissbehandling, har — efter ytterligare

överläggningar mellan representanter för de berörda ländernas

justitiedepartement — ett reviderat utkast till svensk lagtext utarbetats i

anslutning till motsvarande utkast för Danmarks, Finlands och Norges del.

Ärendet upptogs ånyo vid det nordiska justitieministermöte, som hölls i

Oslo den 18 och 19 januari 1962. Därvid förklarades från Islands sida, att

även Island är berett att deltaga i det föreslagna samarbetet. Vid justitieministermötet

ansågs det lämpligt, att Nordiska rådets yttrande inhämtades

över principerna i de upprättade lagförslagen. Svenska regeringen erhöll

i uppdrag att även å de övriga regeringarnas vägnar begära sådant yttrande.

I skrivelse den 26 januari 1962 till Nordiska rådet begärde Kungl. Maj :t

rådets yttrande över principerna i de föreliggande lagförslagen om samarbete

mellan de nordiska ländernas fråga om verkställighet av straffdomar.

Nordiska rådet har härefter vid sin tionde session i Helsingfors den 23 mars

1962 antagit en rekommendation (nr 25), i vilken rådet hemställer till regeringarna

att antaga en lagstiftning om samarbete i överensstämmelse med

de principer som angivits i skrivelsen den 26 januari 1962.

Sedan inom justitiedepartementet upprättats förslag till, utom annat,

lag om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet

av straff m. m. samt lag angående ändrad lydelse av 71 § utlänningslagen

den 30 april 1954 (nr 193), har lagrådets yttrande över förslagen

inhämtats. Därefter har ärendet varit föremål för ytterligare överväganden

inom justitiedepartementet.

Allmänna synpunkter

1961 års departementspromemoria

Efter en redogörelse för frågans tidigare behandling framhålles i promemorian,

att en reform som innebär ömsesidig möjlighet till verkställighet

inom de nordiska länderna av domar å frihetsstraff torde erbjuda åtskilliga

fördelar från kriminalpolitisk synpunkt och i olika hänseenden vara till förmån

för de dömda. Språksvårigheter kan enligt promemorian medverka till

att en ändamålsenlig behandling icke kan åstadkommas i domslandet beträffande

den som är medborgare i annat land. Möjligheterna att anordna

lämplig eftervård är vidare större, uttalas det, om straff avtjänandet icke

sker i annat land än det, där den dömde skall vistas efter frigivningen. Den

ifrågasatta reformen anses starkt påkallad med hänsyn till de allt livligare

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1963

förbindelserna mellan länderna. I promemorian redovisas vissa statistiska

uppgifter angående danska, finska och norska medborgare, som dömts till

frihetsstraff här i landet.

Behov föreligger enligt promemorian vidare av att de nordiska staterna

lämnar varandra bistånd med att anordna övervakning av villkorligt dömda

och tillsyn över personer, som villkorligt frigivits från ordinärt frihetsstraff,

medan något större praktiskt behov av en närmare reglerad samverkan mellan

länderna icke finnes beträffande de särskilda reaktionsformerna för

ungdomar, abnorm- och vanebrottslingar m. fl. Dessa reaktionsformer, som

också är tämligen olika utformade i de nordiska länderna, har därför ansetts

åtminstone tills vidare böra lämnas utanför den tilltänkta regleringen.

I promemorian redovisas, att man vid de nordiska överläggningarna har

vunnit enighet om att till övervägande upptaga i huvudsak tre frågor, nämligen

1) verkställighet i annat nordiskt land än domslandet av ordinärt frihetsstraff,

2) anordnande i annat nordiskt land av övervakning av villkorligt

dömd, samt 3) anordnande i annat nordiskt land av tillsyn över person,

som villkorligt frigivits från ordinärt frihetsstraff. Därjämte bör bibehållas

de verkställighetsformer, avseende böter, förverkande och vissa processuella

tvångsmedel, som införts genom 1948 års lag.

Rörande den tekniska utformningen av den ifrågasatta lagstiftningen anföres

i promemorian:

De nordiska ländernas reaktionssystem står i princip på samma grund,

men det finns — även om man bortser från de förut nämnda speciella åtgärderna

för ungdomsbrottslingar m. fl. — vissa icke oväsentliga skiljaktigheter

i utformningen. Detta kan leda till att verkställighet i annat land än

domslandet i vissa avseenden kommer att medföra en skärpning, i andra

däremot en mildring av verkställigheten. En sådan konsekvens är svår att

undvika utan en mycket ingående reglering, som skulle göra förfarandet

tungrott och därigenom kunna äventyra det nordiska samarbetet på detta

område. Fördelarna med en verkställighet i hemlandet torde för övrigt genomsnittligt

sett överväga, även om verkställigheten i vissa avseenden skärpes.

Med hänsyn till vad nu anförts om skiljaktigheterna i de skilda ländernas

lagstiftning är det vanskligt att i fråga om samverkan mellan länderna i detalj

reglera alla de skiftande situationer, som kan uppkomma. Den lämpligaste

lösningen har därför synts vara att införa ett system grundat på en

frivillig samverkan med prövning från fall till fall. Detta innebär, att upprättande

av konventioner i ämnet ej erfordras. Det är tillfyllest att i vart

och ett av de nordiska länderna antages lagstiftning —- vilken bör såvitt

möjligt vara likartad inom alla länderna — som medger dels att begäran

från annat nordiskt land om verkställighet av straff eller anordnande av

övervakning eller tillsyn kan tillmötesgås, dels att domar och beslut i det

egna landet kan på motsvarande sätt verkställas i de övriga nordiska länderna.

En väsentlig fördel med en dylik ordning för regleringen är, att komplikationer

undgås då ändringar sker i utformningen av det interna reaktionssystemet

i något av länderna. Den föreslagna ordningen innebär, att

skyldighet icke skall föreligga att efterkomma framställning från annat nordiskt

land om åtgärd på grund av där given straffdom, men det förutsattes,

att en lagligen grundad framställning som regel skall efterkommas, om ic
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1963

ke särskilda skäl talar däremot. Det må erinras om att ett liknande system

numera tillämpas i fråga om utlämning för brott mellan de nordiska länderna.

Det har befunnits lämpligast, att i en särskild lag meddela bestämmelser

såväl angående verkställighet här i riket på grund av dom eller beslut i annat

nordiskt land som beträffande sådana åtgärder i Danmark, Finland eller

Norge på grund av svenska domar och beslut. I fråga om lagstiftningens

utformning uttalas i promemorian ytterligare:

Under det gemensamma nordiska utredningsarbetet övervägdes till en början

en lösning, som innebar att domstol i verkställighetslandet skulle ompröva

den i det andra landet meddelade domen för att anpassa straffet till

vad som skulle ha ådömts i verkställighetslandet. Sedermera har emellertid

eftersträvats ett enklare förfarande. Härför har också juridiska utskottet uttalat

sig vid Nordiska rådets sjunde session år 1959 (förslag nr 12). Utskottet

har därvid anslutit sig till ett uttalande av juridiska niomannakommittén,

enligt vilket dom, som meddelats i ett land och där vunnit laga kraft,

utan egentlig omprövning bör kunna fastställas i annat nordiskt land. Vid

en sådan ordning kan — bl. a. till följd av de olikheter, som föreligger i de

nordiska lagstiftningarna beträffande exempelvis reglerna om sammanträffande

av brott och förändring av påföljd — i vissa fall besvärliga komplikationer

tänkas uppkomma. För att helt förebygga risken för sådana situationer,

som endast sällan torde uppkomma i praktiken, skulle krävas en mycket

invecklad reglering, varigenom det nordiska samarbetet på ifrågavarande

område skulle bli onödigt komplicerat. Det har därför ansetts lämpligare

att, i den mån den föreslagna enklare regleringen undantagsvis leder till

ogynnsamma resultat för den enskilde, rättelse sker i nådeväg. I sådana fall,

där det redan vid tiden för framställningen om verkställighet står klart att

svårigheter skulle uppkomma, föreligger möjligheten att av detta skäl avböja

framställningen.

Det vid promemorian fogade lagutkastet är uppdelat i fem avsnitt. I det

första har reglerna i 1948 års lagstiftning om gemensam verkställighet av

bötesstraff m. m. inarbetats. Därefter följer i särskilda avsnitt regler om

verkställighet av frihetsstraff, om övervakning av villkorligt dömda och om

tillsyn över villkorligt frigivna. I det femte avsnittet meddelas vissa gemensamma

bestämmelser.

Yttrandena

Över promemorian har efter remiss yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet,

såvitt avser verkställighet av böter m. m., riksåklagarämbetet,

Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige,

hovrätten för Övre Norrland, fångvårdsstyrelsen, statspolisintendenten,

statens utlänningskommission, utlänningsnämnden, överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands och

Norrbottens län, rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö samt

1956 års eftervårdsutredning.

Riksåklagarämbetet har överlämnat yttranden av statsåklagarna i Stock
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1963

holm, Göteborg och Malmö, överståthållarämbetet har bifogat yttranden av

poliskammaren och kriminalpolisintendenten i Stockholm. Länsstyrelserna

har överlämnat, länsstyrelsen i Malmöhus län yttranden från landsfogden

i länet samt poliskamrarna i Malmö och Hälsingborg, länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län yttranden från landsfogden i länet och skyddskonsulenten

i Göteborgs distrikt, länsstyrelsen i Värmlands län yttranden av

landsfogden i länet och Värmlands länsavdelning av Föreningen Sveriges

landsfiskaler samt länsstyrelsen i Norrbottens län yttrande från landsfogden

i länet.

Tillfälle att avgiva yttrande över promemorian har beretts Föreningarna

Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdomare, Sveriges landsfogdar, Sveriges

stadsfiskaler och Sveriges landsfiskaler, Sveriges stadsfogdar, såvitt

avser verkställighet av böter m. m., Sveriges advokatsamfund, Svenska fångvårdssällskapet

samt Föreningen Sveriges skyddskonsulenter och skyddsassistenter.

Från samtliga har yttranden inkommit.

Flertalet remissmyndigheter uttalar sitt gillande av att det nordiska samarbetet

i fråga om straffverkställighet utvidgas till att omfatta förutom böter

också frihetsstraff, villkorlig dom och villkorlig frigivning.

Endast en remissmyndighet, hovrätten för övre Norrland, har uttalat

principiella betänkligheter mot utkastet.

Några erinringar har av remissorganen icke framställts mot att de särskilda

reaktionsformerna för unga lagöverträdare samt abnorm- och vanebrottslingar

i lagutkastet lämnats å sido.

En närmare redogörelse för remissorganens yttranden rörande de allmänna

frågorna lämnas i propositionen å s. 14—17, vartill utskottet får

hänvisa.

Vissa statistiska uppgifter om antalet medborgare i andra nordiska länder,

som erhållit frihetsstraff i Sverige, återfinnes i propositionen å s.

17—18.

Kortfattade redogörelser för i de nordiska länderna gällande regler om

verkställighet av frihetsstraff, övervakning av villkorligt dömd m. m. samt

tillsyn över villkorligt frigiven m. m. lämnas i propositionen å respektive

s. 26, 38 och 50—51.

Departementschefen

Vid lagrådsremissen anförde föredragande departementschefen, statsrådet

Kling:

Den likformighet på straffrättens område, som i väsentliga hänseenden råder

inom Norden, har i fråga om verkställighet över gränserna av brottspåföljder

möjliggjort 1948 års nordiska lagstiftning angående böter in. m. Genom

lagstiftning år 1959 har också utlämningsväsendet inom de nordiska länderna

gjorts till föremål för en särskild reglering, som innebär uppmjukningar

i förhållande till de allmänna bestämmelserna om utlämning. Som ett

ytterligare led i strävandena att ge ökade möjligheter till ömsesidig rätts
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1963

hjälp på straffrättens och straffprocessens område har i det till årets riksdag

avlämnade förslaget till brottsbalk förordats en vidgning av den svenska

jurisdiktionsrätten, när det gäller brott utom riket av dansk, finsk, isländsk

eller norsk medborgare.

Under senare år har de rättsvårdande myndigheterna i de nordiska staterna

i alltmera ökad omfattning fått anledning att med åtal och straff ingripa

mot personer, hemmahörande i annat nordiskt land. Detta sammanhänger

uppenbarligen med det förhållandet, att samfärdseln mellan de nordiska

länderna efter det senaste världskriget har nått större intensitet än

någonsin förut. Arbetskraftens rörlighet har vidare ökat icke blott inom

länderna utan också över gränserna, vilka i stor utsträckning har upphört

att vara hinder för arbetssökande. I det övervägande antalet fall gäller ingripandena

visserligen sådana förseelser, där strängare straff än böter ej

kommer i fråga. Föreliggande rättsstatistiska uppgifter ger emellertid vid

handen, att också allvarligare brott i icke ringa omfattning kommer under

bedömning i annat land än gärningsmannens hemland.

Den antydda utvecklingen har aktualiserat frågan om en utvidgning av det

nordiska samarbetet beträffande straffverkställigheten. För en sådan utvidgning

talar såväl kriminalpolitiska som humanitära skäl.

Det kan icke råda någon tvekan om att en ändamålsenlig behandling av

de å fångvårdsanstalt intagna underlättas, om behandlingen utföres av anstaltspersonal,

som talar samma språk som den intagne. Detta torde gälla även,

då fråga är om så närbesläktade språk som de danska, norska och svenska,

bör kriminalvård sadan den numera bedrives krävs goda kontakter mellan

personalen och de intagna. En effektiv behandling under anstaltstiden förutsätter,

att kontaktmöjligheterna icke minskas av språksvårigheter. Nu

angivna förhållande talar för att verkställighet av frihetsstraff om möjligt

sker i lagöverträdarens hemland.

Det måste också antagas, att den dömdes återanpassning till normalt samhällsliv

generellt sett främjas av att han vid frigivningen från anstalt placeras

i den miljö, där han kommer att vistas i fortsättningen. Redan när det

gäller att förbereda frigivningen är det av vikt, att såväl den dömde som

personal med kurativa uppgifter har möjlighet att i god tid taga erforderliga

kontakter med arbetsgivare och andra. Härigenom vinnes även ökade förutsättningar

att överföra den dömde till vård i frihet, innan hela straffet avtjänats

eller innan han eljest skall obligatoriskt friges. Risken för återfall torde

även erfarenhetsmässigt bli mindre, om den dömde efter hand anpassas till

den omgivning, där han skall placeras efter anstaltstiden, än om han efter

straffverkställighet i annat land återvänder till hemlandet utan att hans

anställnings- och bostadsförhållanden där kunnat förberedas.

De kriminalpolitiska fördelarna med verkställighet av frihetsstraff i hemlandet

har också en humanitär sida, vars betydelse icke bör underskattas.

Jag åsyftar härvid närmast de större möjligheter för den dömde att under

anstaltstiden uppehålla kontakt med anhöriga och andra närstående, som

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1963

verkställighet i hemlandet innebär. Därigenom förbättras också förutsättningarna

för ett gynnsamt behandlingsresultat.

Från kriminalpolitisk synpunkt är ett samarbete av betydelse även när

det gäller kriminalvård i frihet. I de fall, då det för den dömdes återanpassning

befunnits påkallat att ställa honom under övervakning, är det angeläget

att han icke genom att flytta till annat land undandrager sig övervakningen.

I kampen mot brottsligheten kan det icke vara ändamålsenligt att de

olika länderna begränsar sina åtgärder till brottslingar, som dömts inom

det egna landet. Ett närmast humanitärt skäl för ett vidgat verkställighetssamarbete

har också förts fram, då det sagts, att domstolarna kan tänkas

vara benägna att meddela utlänningar villkorlig dom i större utsträckning,

om tillfredsställande övervakning kan anordnas i deras hemland.

I viss mån kan man tillgodose de synpunkter, som här anförts för ökat

samarbete angående verkställigheten, genom tillämpning av utlämningslagstiftningen.

När det gäller dem, som efter villkorlig dom i ett land begivit

sig till annat land, kan vidsträckt jurisdiktionskompetens ge möjlighet att

meddela ny dom för brottet i vislelselandet. De utvägar, som erbjuder sig

härigenom, torde emellertid icke vara användbara i större utsträckning.

Praktiska skäl talar ofta för att lagföring sker i det land, där brottet har

förövats, och sedan dom har meddelats kan utlämning ej ske. Det torde därför

vara lämpligt, att man nu vidgar verkställighetssamarbetet genom lagstiftning

som direkt tar sikte härpå.

De förslag till sådan lagstiftning, som har utarbetats inom de nordiska

justitiedepartementen, har vid remissbehandlingen här i landet fått ett positivt

mottagande. Även Nordiska rådet har givit sin anslutning till den principiella

lösning som frågan om det vidgade samarbetet har fått.

Som jag redan antytt, är utgångspunkten för det nordiska samarbetet i

fråga om verkställighet av straffdomar den nära gemenskap, som råder på

rättslivels område. Någon fullständig likformighet föreligger emellertid icke.

1 åtskilliga avseenden skiljer sig utformningen av lagstiftningen i de olika

länderna. Även om skillnaderna icke hänför sig till de huvudsakliga frågorna,

är det tydligt att också smärre skillnader kan vålla olägenheter vid ett vidgat

verkställighetssamarbete. De svårigheter, som kan uppkomma, torde emellertid

icke vara av beskaffenhet att väga över de fördelar, som man når med

den föreslagna lagstiftningen.

De statistiska uppgifter, som redovisats i det föregående, ger vid handen,

att ett relativt stort antal personer, som är medborgare i annat nordiskt land,

årligen dömes till frihetsstraff i Sverige. Några säkra hållpunkter för bedömandet

av i vilken utsträckning det här rör sig om personer, beträffande

vilka den föreslagna reformen får aktualitet, finns dock icke. De skäl som

talar för den föreslagna reformen har emellertid sådan styrka, att den enligt

min mening bör genomföras oavsett huruvida den kommer att leda till en

ökad eller minskad börda för de kriminalvårdande myndigheterna i vårt

land.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1963

Beträffande samarbetets omfattning har man, såsom redovisas

i promemorian, vid de nordiska överläggningarna stannat för att låta samarbetet

avse — förutom de verkställighetsformer, som för närvarande omfattas

av 1948 års lag — ordinärt frihetsstraff, villkorlig dom och villkorlig frigivning.

Man har ansett, att samarbetet i vart fall nu ej bör utsträckas till

att avse också de speciella reaktionsformer, som i de skilda länderna införts

beträffande vissa grupper av lagöverträdare, såsom ungdomar, psykiskt abnorma

och vaneförbrytare. Denna avgränsning av området för samarbetet

förefaller välbetänkt. Skillnaderna mellan de olika ländernas påföljdssyslem

är så pass stora, när det gäller dessa särskilda grupper av lagöverträdare,

att del torde vara vanskligt att i nuvarande läge låta samarbetet omfatta

även dem. Det är dock ej osannolikt, att samarbetet framdeles kan böra utsträckas

också till de speciella reaktionsformerna.

När man år 1948 icke fann sig böra förorda att verkställighetssamarbetet

utsträcktes längre än till bötesstraff anfördes som skäl bl. a. det pågående

arbetet med reformering av det svenska straffsystemet. Detta reformarbete

är ännu icke slutligt genomfört. Det förslag till brottsbalk, som genom proposition

förelagts årets riksdag, innebär betydande förändringar beträffande

frihetsstraffen och den villkorliga domen; sålunda föreslås att fängelse

och straffarbete sammanslås till ett enhetligt frihetsstraff och att_i stället

för den nuvarande villkorliga domen — två självständiga påföljder skapas,

villkorlig dom och skyddstillsyn. Dessa förändringar är emellertid ej av den

arten, att de kan föranleda en annan principiell syn på frågan om det nordiska

verkställighetssamarbetets omfattning. Något hinder mot att redan innan

brottsbalken träder i kraft vidga samarbetet torde därför icke föreligga.

Samarbetet torde alltsa för närvarande böra ges den omfattning, som

befunnits lämplig vid överläggningarna mellan de nordiska representanterna.

Förutom en utsträckning av de verkställighetsformer, som införts genom

1948 års lag, till att avse också Finland och Island blir det alltså frågan om

verkställighet av ordinärt frihetsstraff, övervakning av villkorligt dömda och

tillsyn över personer, som villkorligt frigivits från ordinärt frihetsstraff.

Vad angår utformningen av verkställighetsreglerna har under överläggningarna

i ämnet enighet rått om att i likhet med vad som har skett

beträffande den nordiska utlämningslagstiftningen icke låta samarbetet regleras

av en konvention utan av varandra motsvarande, i görligaste mån likformiga

lagar, som utfärdas i de olika länderna. Man har valt att bygga samverkan

på en från fall till fall företagen prövning, där varje lands myndigheter

har att — obundna av tvingande regler — besluta såväl huruvida

framställning om verkställighetsöverflyttning skall göras som om sådan

framställning skall bifallas. Med den sålunda valda lösningen bör det vara

mojlim all på ett smidigt sätt lösa de problem, som otvivelaktigt kommer att

uppslå under samarbetet. Självfallet är det en förutsättning för att samarbetet

skall kunna bedrivas utan stöd av konvention, att framställningar varken

underlåtes eller avslås i de fall på vilka de föreslagna lagreglerna tar sikte.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1963

Någon ovillkorlig skyldighet att efterkomma framställningar om verkställighet

skall, som redan nämnts, icke föreligga. Såsom framhållits vid de nordiska

överläggningarna får dock förutsältas, att en framställning, som har

gjorts i enlighet med den föreslagna lagstiftningen, regelmässigt skall bifallas,

om ej särskilda hinder föreligger.

Samarbetet kommer i vissa fall att innebära, att den som dömts till ovillkorligt

frihetsstraff i ett land tvångsvis överföres till annat land. I de nordiska

utlämningslagarna har meddelats bestämmelser, vilka avser att förhindra

att den som utlämnas blir föremål för straffrättsligt ingripande eller

utlämnas till annan stat med anledning av annat brott, som han har begått

före utlämningen. Motsvarande regler torde böra införas när fråga är om

person, som tvångsvis skall överföras till annat nordiskt land för verkställighet

av frihetsstraff.

Under de nordiska överläggningarna har man anslutit sig till den vid

Nordiska rådets behandling av frågan år 1959 framförda tanken, att någon

omprövning av meddelade domar å frihetsstraff icke skall ske i verkställighetsiandet.

I stället skall dom, som meddelats i ett land och där vunnit laga

kraft, läggas till grund för verkställighet i annat land med endast en schematisk

omvandling till ett straff av motsvarande längd i någon av verkställighetslandets

arter av frihetsstraff. Då såsom tidigare nämnts vissa skiljaktigheter

föreligger i de olika ländernas lagstiftningar, är det tänkbart, att

en sådan omvandling i realiteten kan komma att innebära viss skärpning

eller mildring i jämförelse med verkställighet i domslandet. Från principiell

synpunkt ger risken för att en skärpning följer av verkställighetsöverflyttningen

anledning till närmare överväganden. Det är i och för sig icke

tilltalande, att den dömde skall kunna utsättas för en strängare påföljd genom

att straffet verkställes i hans hemland i stället för i det land, där han

dömes. Till en början bör emellertid framhållas, alt det icke blir fråga om

några mera väsentliga skilj akligheter. Det torde för övrigt ofta knappast

vara möjligt att göra en objektiv bedömning av vad som i detta sammanhang

är mildare eller strängare. Man kan nämligen icke inskränka en jämförelse

till att blott avse de regler som gäller för själva straffverkställigheten. Även

andra faktorer spelar in. Sålunda kan man i åtskilliga fall räkna med att

den omständigheten, att straffet får verkställas i hemlandet, för den dömde

utgör en fördel, som kan uppväga vad som i annat hänseende ter sig som en

skärpning. Det kan också vara berättigat att taga hänsyn till hur förhållandena

skulle ha gestaltat sig, om den dömde i stället hade utlämnats för att

dömas i verkställighetslandet. Med hänsyn till vad nu anförts behöver man

enligt min mening icke hysa betänkligheter mot det förordade systemet, enligt

vilket någon omprövning av domen icke skall ske i verkställighetslandet.

Den genomgående positiva inställning, som de svenska remissinstanserna

och Nordiska rådet intagit till de förslag som framkommit vid de nordiska

överläggningarna, är ett starkt stöd för uppfattningen, att eu reform sådan

som den föreslagna är behövlig och möjlig att genomföra. Utan tvivel kom
-

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1963

mer emellertid problem att uppstå vid tillämpningen av den föreslagna lagstiftningen.

Det är därför nödvändigt, att de myndigheter som bär alt svara

för samarbetets administrering gemensamt noga följer tillämpningen och

tar initiativ till de förbättringar, som kan visa sig erforderliga.

Under hänvisning till vad sålunda anförts förordar jag, att för svensk del

antages en lag om samarbete mellan de nordiska länderna i fråga om verkställighet

av straffdomar i huvudsaklig överensstämmelse med det i 1961 års

departementspromemoria framlagda förslaget. Jag förutsätter därvid, att

lagar av i huvudsak samma innehåll kommer att utfärdas i de övriga nordiska

länderna.

Den föreslagna lagen nödvändiggör följdändringar bl. a. i regeringsrältslagen

och utlänningslagen. Den måste vidare kompletteras med administrativa

föreskrifter rörande bl. a. proceduren i ärenden om överflyttning av

verkställighet.

Lagrådet

Lagrådet yttrade bl. a. följande:

De föreslagna reglerna innebära att i åtskilliga avseenden svenska straffrättsliga

stadganden icke komma att iakttagas, när svensk straffdom verkställes

i annat nordiskt land, och att här såväl i rättsskipningen som vid kriminalvården

skola tillämpas eller beaktas i annat land gällande bestämmelser.

De principiella betänkligheter detta väcker torde, med hänsyn till att

ländernas strafflagstiftning i väsentliga hänseenden vilar på enhetliga grunder

samt till betydelsen av samarbete på verkställighetsområdet och värdet

därav även för vårt land, icke böra föranleda att förslaget ej genomföres.

Såsom departementschefen i flera sammanhang framhållit kunna de föreslagna

reglerna ofta medföra avsevärda svårigheter i tillämpningen och giva

upphov till spörsmål rörande fall vilka icke äro reglerade med den utförlighet

i detaljer som eljest iakttages i svensk lagstiftning. Bland annat kan detta

hända vid sammanträffande av brott och när verkställighet av en i ett

land meddelad dom delvis sker i mer än ett annat land. De förhållanden som

härvid kunna föreligga äro emellertid av så skiftande beskaffenhet att det,

såvitt lagrådet kunnat finna, är praktiskt sett uteslutet att åstadkomma en

detaljreglering; valet står därför mellan att i huvudsak acceptera den begränsning

av regelsystemet som förslaget innebär eller att avvisa tanken på

samarbetet, och i detta läge synes det förra alternativet böra förordas. Det

bör även beaktas, att vid tillämpningen de svårbedömda fallen få antagas

bliva tämligen sällsynta, att förslaget tillåter att begäran om verkställighet

här lämnas utan bifall, liksom här kan underlåtas att påkalla verkställighet

i annat land, samt att domstol i vissa fall äger hänskjuta ett bedömande till

domslandet. Vidare märkes att svårigheterna delvis torde minskas, när den

nya brottsbalken börjat tillämpas. Av betydelse är också att lagens tillämpning,

som ej sällan förutsätter närmare kännedom om strafflagstiftning,

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1963

rättspraxis och kriminalvård i de övriga länderna, i princip — utom i fall då

domstol har att besluta — skall ankomma på endast en myndighet. Värdet

härav bör beaktas i fråga om att jämlikt 33 § i förslaget överflytta befogenhet

enligt lagen till annan myndighet.

På sätt departementschefen påpekat måste ibland nådeinstitutet anlitas

för att lindra påföljd som på grund av lagens bestämmelser blivit strängare

än som synes skäligt. Att nåd sålunda måste användas som rättelsemedel

i fall som bort förutses i lagstiftningen, är icke helt tillfredsställande men

torde nu vara oundvikligt. Det synes önskvärt, att fångvårdsstyrelsen i förekommande

fall tillser att nådeansökan kommer till stånd.

Beträffande uttalanden i anslutning till de särskilda paragraferna i den

föreslagna lagen om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge

angående verkställighet av straff m. m. samt till förslaget till lag angående

ändrad lydelse av 71 § utlänningslagen får utskottet hänvisa till propositionen

s. 23—73 samt s. 89—92.

I anledning av förevarande lagförslag har överläggningar ägt rum mellan

företrädare för utskottet samt representanter för motsvarande utskott

i övriga nordiska parlament.

Utskottet

Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj:ts förslag

och får alltså hemställa,

att förevarande proposition, nr 203 år 1962, måtte av riksdagen

bifallas.

Stockholm den 2 maj 1963

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Arvidson, fröken Mattson,

herrar Ferdinand Nilsson, Hilding, Lundin, Nyman och Palm; samt

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, herrar Landgren, östrand,

Svensson i Vä, Gustafsson i Borås, Fröding och fröken Bergegren.

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 630635

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1963:253 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighe a1 i texten