Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om allmänt kriminalregister m. in.

1963-05-02 · 26 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 23 av 26 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1963:24, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om allmänt kriminalregister m. in.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 24 år 1963

1

Nr 24

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag

till lag om allmänt kriminalregister m. in.

Genom en den 8 februari 1963 dagtecknad proposition, nr 39, vilken hänvisats

till konstitutionsutskottet, såvitt avser förslag till lag angående ändrad

lydelse av It och 16 §§ lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma

allmänna handlingar, och i övrigt till lagutskott, i vilken del propositionen

behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj :t, såvitt nu är i fråga,

under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda

protokoll föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag

till lag om allmänt kriminalregister.

Det genom propositionen framlagda, nu ifrågavarande lagförslaget är av

följande lydelse:

Lag

om allmänt kriminalregister

Härigenom för ordnas som följer.

1 §•

Hos fångvårdsstyrelsen skall finnas ett allmänt kriminalregister, innehållande

uppgifter som sägs i denna lag.

2 §•

Registret skall innehålla uppgifter angående dem som av domstol eller

annan myndighet i riket

1. blivit dömda till fängelse, straffarbete, ungdomsfängelse eller förvaring

eller internering i säkerhetsanstalt;

2. erhållit villkorlig dom;

3. blivit dömda med tillämpning av 12, 20, 21, 22 eller 23 kap. strafflagen

till dagsböter ej under sextio eller med tillämpning av 5 kap. 2 § strafflagen

till böter för brott, varå enligt lag kan följa straffarbete, eller med tilllämpning

av 6 § sistnämnda kapitel till böter;

4. med tillämpning av 5 kap. 5 § strafflagen förklarats ej kunna fällas till

ansvar för gärning, om vilken de blivit övertygade; eller

5. blivit dömda till tvångsarbete.

I registret skall antecknas den registrerades namn och vad i övrigt må

erfordras till hans betecknande, brottet eller, då tvångsarbete ådömts, anledningen

därtill samt uppgift om verkställd personutredning och om domen

eller beslutet. Är fråga om villkorlig dom å förvandlingsstraff för böter, skall

jämväl upplysning om bötesbeslutet antecknas.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 1 avd. Nr 24

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 24 är 1963

3 §•

I registret skall anteckning ske

1. om för den som erhållit villkorlig dom prövotiden förlänges eller ock

anståndet förklaras förverkat eller förklaras skola avse jämväl annat brott;

2. om för den som villkorligt frigivits prövotiden förlänges, den villkorligt

medgivna friheten förklaras förverkad eller det förut ådömda straffet

förklaras avse jämväl annat brott; samt

... 3- om ungdomsfängelse eller förvaring eller internering i säkerhetsanstalt

förklaras skola avse jämväl annat brott eller träda i stället för annan påtöljd.

1

4 §''

Registret skall innehålla anteckning om

1. intagning i och frigivning från anstalt av den som dömts till fängelse

eller straffarbete, med angivande vid villkorlig frigivning av den återstående

strafftidens längd;

2. intagning i och utskrivning från anstalt av den som dömts till ungdomsfängelse

eller förvaring eller internering i säkerhetsanstalt;

3. upphörande av tillsynen över den som på prov utskrivits från förvaring

eller internering i säkerhetsanstalt; samt

4. frigivning från tvångsarbetsanstalt.

Har någon, om vars frigivning eller utskrivning från annan anstalt än

säkerhetsanstalt anteckning skall ske i registret, under vistelsen å anstalten

av dess läkare befunnits lida av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan

rubbning av själsverksamheten, skall anteckning därom ske i registret.

5 §•

Anteckning i registret skall jämväl ske

1. om Konungen av nåd efterskänker eller ändrar straff eller annan påföljd,

som skall antecknas i registret; samt

2. om resning beviljas i mål, vari dömts till sådan påföljd.

6 §•

I registret skall anteckning göras om uppgift, som enligt till fångvårdsstyrelsen

inkommet meddelande intagits i allmänt danskt, finskt, isländskt

eller norskt kriminalregister beträffande svensk medborgare eller den som

har hemvist här i riket eller beträffande svensk dom eller svenskt beslut,

såvitt uppgiftens innehåll motsvarar vad i 2—5 §§ här ovan avses. Detsamma

skall gälla om uppgift, som enligt överenskommelse mellan Sverige och

annan stat lämnas från den staten.

I registret skall ock antecknas beslut av myndighet i Danmark, Finland,

Island eller Norge om överflyttning från Sverige till den staten av verkställighet

av straffarbete eller fängelse, övervakning av villkorligt dömd eller

tillsyn över villkorligt frigiven.

Har svensk domstol eller myndighet jämlikt 5, 10, 14, 17 eller 21 § lagen

om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet

av straff m. m. fattat beslut om verkställighet, övervakning, tillsyn

eller förverkande, skall beslutet antecknas i registret. I fråga om den

dom eller det beslut som meddelats i den andra staten skola bestämmelserna

i 2—5 §§ här ovan äga motsvarande tillämpning.

7 §.

uPPgift, som beträffande någon intagits i registret, skall utgå därur

1. om overrätt genom dom eller beslut, som vunnit laga kraft, frikänt

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Första lagutskottets utlåtande nr 24 år 1963

honom för den åtalade gärningen eller ock dömt honom allenast till påföljd,

som icke skall antecknas i registret;

2. om överrätt genom beslut, som vunnit laga kraft, befriat honom från

tvångsarbete;

3. om han efter resning frikänts eller dömts till annan påföljd än som

avses i 2 §;

4. när han avlidit; eller

5. när åttio år förflutit från hans födelseår.

8 §•

Utdrag av registret skall meddelas, när framställning därom göres

1. av domstol eller allmän åklagare;

2. av justitiekansler!!, riksdagens justitieombudsman eller militieombudsman,

interneringsnämnden eller statens kriminaltekniska anstalt; eller

3. av myndighet, som äger besluta om frihetsberövande åtgärd enligt lagarna

om utlämning för brott, utlänningslagen eller lagen angående lösdrivares

behandling, med anledning av ärende vari fråga uppkommit om

sådan åtgärd.

Till annan myndighet och i annat fall än i första stycket sägs skall utdrag

av registret lämnas, om Konungen för visst slag av ärenden eller för

särskilt fall lämnat tillstånd därtill.

9 §•

Till enskild må utdrag av registret beträffande honom lämnas

1. om Konungen medgivit, att utdrag av registret må utlämnas för visst

ändamål och den enskilde styrker att utdraget avses för sådant ändamål;

eller

2. om i annat fall, där den enskilde styrkt, att hans rätt är beroende av

upplysning ur registret, Konungen givit tillstånd därtill.

10 §.

I registerutdrag enligt 8 § skall, om ej annat följer av vad nedan stadgas,

icke medtagas anteckning om

1. böter, villkorlig dom eller straffriförklaring enligt 2 § 4, sedan tio år

förflutit från domen eller beslutet; samt

2. fängelse eller straffarbete, i annat fall än som avses under 1, ungdomsfängelse,

förvaring eller internering i säkerhetsanstalt eller tvångsarbete,

sedan tio år förflutit från frigivningen eller utskrivningen från anstalt.

Har före utgången av tid som nu sagts beträffande samma person ånyo

meddelats dom eller beslut, som enligt 2 § skall antecknas i registret,_ skola

båda anteckningarna upptagas i registerutdrag, så länge någondera jämlikt

första stycket skall medtagas. Förekomma flera anteckningar, skall vad nu

sagts äga motsvarande tillämpning.

Skall med tillämpning av vad i denna paragraf stadgas i utdraget ej medtagas

någon anteckning om påföljd, skola ej heller medtagas övriga anteckningar,

som må förekomma i registret. I utdrag till domstol eller åklagare

skall dock alltid medtagas anteckning om verkställd sinnesundersökning.

Bestämmelserna i denna paragraf skola jämväl äga tillämpning beträffande

uppgift som antecknats med stöd av 6 §.

11 §.

I fråga om utdrag jämlikt 9 § skall vad i 10 § stadgas äga motsvarande

tillämpning med följande avvikelser:

It liihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 1 avd. Nr 24

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr 24 år 1063

1. Såvitt avser anteckning om böter, villkorlig dom, fängelse eller straffarbete

i högst ett år eller ungdomsfängelse skall i stället för den i 10 § första

stycket angivna tiden gälla en tid av fem år.

Anteckning om påföljd, vilken ådömts endast för gärning som någon

begått innan han fyllt aderton år, skall ej i något fall medtagas.

ö. Föreskriften i 10 § tredje stycket andra punkten skall ej gälla.

12 §•

Till den officiella statistiken skola meddelas erforderliga utdrag av registret.

Upplysning må dock icke lämnas om namnen på dem utdragen avse.

För vetenskapligt ändamål må uppgifter och anteckningar, som tillförts

legistret, utlämnas i de fall och den ordning Konungen bestämmer.

13 §.

Till utländsk myndighet må enligt föreskrifter, som meddelas av Konungen,

redovisas anteckningar i registret rörande medborgare i den staten eller

den som har hemvist där.

Har verkställighet av frihetsstraff, övervakning av villkorligt dömd eller

tillsyn over villkorligt frigiven överflyttats hit från Danmark, Finland, Island

eller Norge eller härifrån till någon av nämnda stater, må, även i annat

fall än i första stycket sägs, i den ordning Konungen bestämmer till

myndighet i den stat från eller till vilken överflyttning skett redovisas anteckningar

rörande den som avses med beslutet om överflyttning. Detsam™a

„ 1alLgai1f 1 frå§a 0111 anteckning, som gjorts rörande tillämpningen av

14 eller 21 § lagen om samarbete med Danmark, Finland, Island och Nor«e

angående verkställighet av straff in. in.

Konungen äger bemyndiga fångvårdsstyrelsen att, då det för utredning i

rottmål begares av utländsk domstol eller åklagarmyndighet, meddela utdrag

av registret. °

På framställning av utländsk myndighet må i annat fall än förut sagts

utdrag av registret meddelas, såframt Konungen givit tillstånd därtill.

De föreskrifter,

Konungen.

14 §.

som erfordras för tillämpningen av denna lag, meddelar

Demm teg träder i kraft den 1 juli 1963, då tegen den 17 oktober 1900 om

straffregister (nr 82 s. 1) upphör att gälla.

...De “^teckningar, som vid den nya tegens ikraftträdande finnas i det hos

fångvårdsstyrelsen forda straffregistret, skote överföras till det allmänna

kriminalregistret, såvitt anteckningarna äro av beskaffenhet att böra enligt

aen nya tegen införas i registret.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges försteg till teg om allmänt kriminalregister.

Detta register föreslås få väsentligen samma innehåll och användning som

det nuvarande allmänna straffregistret. Dock skall enligt försteget uppgifter

och anteckningar icke medtagas i registerutdrag efter viss tids förlopp.

Härigenom motverkas att ett brott fortsätter att vara en belastning för den

dömde också sedan lång tid förflutit utan kriminalvårdande ingripanden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Första lagutskottets utlåtande nr 24 år 1963

Förslaget till kriminalregisterlag innehåller vidare bestämmelser om ett vidgat

internationellt samarbete, främst mellan de nordiska länderna, i fråga

om brottsregistrering. Vissa jämkningar i de sekretessbestämmelser, som

hänför sig till brottsregistreringen, nödvändiggöres av reglerna om kriminalregistret.

Inledning

Brott och straff registreras för skilda ändamål hos ett flertal olika myndigheter.

Vid 1948 års riksdag avgavs två likalydande motioner (I: 3 och II:

13), vari yrkades, att riksdagen måtte i skrivelse till Kung]. Maj :t anhålla

om en allsidig utredning om erforderliga lagändringar till individens skydd

mot ett överdrivet registreringsväsende rörande brott och förseelser. Motionerna

hänsköts till första lagutskottet, som inhämtade yttranden över motionerna

från ett flertal myndigheter. Utskottet fann för sin del (utlåtande nr

44) den kritik, som i ärendet framkommit mot registreringsväsendet, i många

hänseenden välgrundad och hemställde, att riksdagen ville i skrivelse till

Kungi. Maj :t anhålla om en översyn av gällande bestämmelser angående registrering

av brott och förseelser. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets

hemställan.

Kungl. Maj:t uppdrog genom beslut den 21 januari 1949 åt strafflagberedningen

att verkställa den av riksdagen begärda utredningen. Beredningen behandlade

i sitt betänkande Enhetligt frihetsstraff m. m. (SOU 1953: 17) den

registrering, som sker i det hos fångvårdsstyrelsen förda s. k. allmänna

straffregistret. I betänkandet föreslogs såväl ändringar — väsentligen i inskränkande

riktning — av registreringens omfattning som uteslutning av

vissa äldre anteckningar vid utfärdande av straffregisterutdrag. Beträffande

den registrering, som nu sker hos statens kriminaltekniska anstalt för att

betjäna den polisiära verksamheten, lämnade beredningen endast en summarisk

orientering utan att framlägga några reformförslag. Beredningen

hänvisade därvid till att hithörande problem behandlades av särskilda sakkunniga,

som den 19 maj 1950 tillkallats av chefen för inrikesdepartementet.

Nämnda sakkunniga framlade belänkanden (stencilerade) den 10 september

1952 med allmän motivering och den 13 april 1954 med förslag till författningsbestämmelser.

De sakkunniga förordade bl. a. överflyttning av det

allmänna straffregistret till det vid kriminaltekniska anstalten inrättade centrala

polisregistret, utbyggnad av sistnämnda register samt avskaffande av

publikationen Polisunderrättelser, som utges av anstalten.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 mars 1956 tillkallades

inom justitiedepartementet en särskild utredningsman, numera hovrättspresidenten

Maths Heuman, för att överse brottsregistreringen. Enligt direktiven

skulle utredningsmannen behandla både den allmänna brottsregistrering,

som sker i fångvårdsstyrelsens straffregister, och den speciella broltsregistrering,

som förekommer i vissa andra iegister. Utredningsuppdraget

skulle därjämte avse såväl den centrala som den lokala polisregistreringen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Första lagutskottets utlåtande nr 24 år 1963

Utredningsmannen har den 31 december 1960 avgivit betänkande rörande

den allmänna brottsregistreringen samt polisregistreringen (SOU 1961: 11).

Vid betänkandet är fogat ett särskilt yttrande av överdirektören Gerhard von

Sydow, vilken jämte andra biträtt utredningsmannen såsom expert. Betänkandet

innehåller bl. a. förslag till lagar om lokala polisregister m. m., om

centralt polisregister och om straffregister. Utredningsmannens arbete med

översyn av den speciella brottsregistreringen pågår.

Efter remiss har utlåtanden över utredningsmannens betänkande avgivits

av riksåklagarämbetet, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för

Nedre Norrland, fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, statens kriminaltekniska

anstalt, statspolisintendenten, överståtliållarämbetet, länsstyrelserna i

Stockholms, Uppsala, Jönköpings, Gotlands, Hallands, Skaraborgs, Kopparbergs

och Jämtlands län, riksarkivet, skolöverstyrelsen, Stockholms och Göteborgs

rådhusrätter, poliskamrarna i Stockholm, Göteborg och Malmö,

barnavårdsnämnderna i Stockholm, Göteborg och Malmö, polisväsendets organisationsnämnd,

1956 års eftervårdsutredning och offentlighetskommittén.

Dessutom har utlåtanden avgivits över betänkandet, såvitt det avser av polismyndighet

utfärdade vandelsintvg, av försvarsstaben, arbetsmarknadsstyrelsen,

luftfartsstyrelsen, medicinalstyrelsen, generalpoststyrelsen och

j ärnvägsstyrelsen.

Riksåklagarämbetet har vid sitt utlåtande fogat yttranden, dels av statsåklagaren

i Stockholm, vilken överlämnat yttranden från stadsfiskalerna

Asplund, Mattsson, Meijer och Tisell samt t. f. stadsfiskalen Freijd, dels av

statsåklagarna i Göteborg och Malmö, dels ock av Föreningen Sveriges stadsfiskaler.

Länsstyrelserna har överlämnat, länsstyrelsen i Stockholms län yttranden

från landsfogden i länet och Stockholms läns avdelning av Föreningen

Sveriges landsfiskaler, länsstyrelsen i Uppsala län yttranden från

landsfogden i länet, poliskammaren i Uppsala samt Föreningen Uppsala

läns landsfiskaler, länsstyrelsen i Hallands län yttranden från landsfogden

i länet, poliskammaren i Halmstad, Hallands läns avdelning av Föreningen

Sveriges landsfiskaler samt drätselkammaren i Halmstad, vilken i sin tur

bifogat yttranden av stadens barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd, länsstyrelsen

i Skaraborgs län yttranden från statens socialvårdskonsulent i

nionde distriktet, Föreningen Skaraborgs läns landsfiskaler, Skaraborgs läns

polisförening, stadsfiskalerna i Lidköping och Skövde samt Västergötlands

köpmannaförbund, länsstyrelsen i Kopparbergs län yttranden från landsfogden

i länet, polischefen-åklagaren i Borlänge distrikt samt landsfiskalerna

i Avesta, Ludvika och Stora Kopparbergs distrikt samt slutligen länsstyrelsen

i Jämtlands län yttranden från stadsfiskalen i Östersund och landsfiskalen

i Ströms distrikt.

Tillfälle att avgiva utlåtande över betänkandet har beretts Föreningarna

Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdomare, Sveriges landsfogdar, Sveriges

landsfiskaler och Sveriges polismästare, Sveriges advokatsamfund och

Svenska socialvårdsförbundet samt — såvitt betänkandet avser av polismyndighet

utfärdade vandelsintvg — Aktiebolaget Stockholms spårvägar, Nya

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 2''t år 1963 7

systemaktiebolaget, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Stockholms

frihamnsaktiebolag, Räddningskåren aktiebolag, Sveriges köpmannaförbund,

Stadsbudsföreningen i Stockholm u. p. a. i likvidation, Svenska

droskbilägareförbundet och Tjänstemännens centralorganisation. Yttranden

har inkommit från samtliga utom sistnämnda organisation.

Vissa principiella frågor rörande straffregistrering har även dryftats inom

den nordiska straffrättskommittén, vari ingår en ledamot från vart och ett

av länderna Danmark, Finland, Norge och Sverige. Kommittén har i skrivelse

den 1 december 1962 uttalat sig i ämnet.

På grundval av den särskilt tillkallade utredningsmannens betänkande

och de däröver avgivna remissyttrandena har inom justitiedepartementet utarbetats

förslag till, utom annat, lag om allmänt kriminalregister.

Sedan lagrådets utlåtande över förenämnda förslag inhämtats, har ärendet

varit föremål för ytterligare överväganden inom justitiedepartementet.

Den föreslagna lagstiftningen är avsedd att ersätta lagen den 17 oktober

1900 om straffregister.

Gällande rätt

I lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1) om straffregister anges förutsättningarna

för att registrering i allmänna straffregistret skall ske och ordningen

för lämnande av uppgifter ur detsamma. Närmare bestämmelser om

registreringen har meddelats i kungörelse den 26 november 1914 (nr 413)

om uppgifter till straffregistret och om registrets förande. I kungörelse den

19 december 1947 (nr 949) har givits föreskrifter för domstolar och åklagare

om skyldighet att inhämta utdrag av straffregistret. Stadgande om sekretess

har upptagits i 11 § första stycket lagen den 28 maj 1937 (nr 249)

om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Registreringens omfattning behandlas i 1, 2, 4 och 5 §§ lagen om straffregister.

Förutsättningarna för att en person skall registreras i straffregistret

anges i 1 §. Enligt detta lagrum skall registret innehålla uppgifter angående

dem som av domstol eller myndighet i riket

1. blivit dömda till dödsstraff, straffarbete eller fängelse eller med tilllämpning

av 12, 20, 21, 22 eller 23 kap. strafflagen till minst 60 dagsböter

eller med tillämpning av 5 kap. 2 § strafflagen till böter för brott, varå enligt

lag kan följa straffarbete, eller med tillämpning av 6 § samma kapitel

till böter eller

2. erhållit villkorlig dom, eller

3. blivit dömda till ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran, eller

4. blivit dömda till förvaring eller internering i säkerhetsanstalt, eller

5. förklarats vara övertygade om någon med straff belagd gärning, men

på grund av sinnessjukdom ej kunnat fällas till ansvar, eller

6. blivit dömda till tvångsarbete.

Tvångsuppfostran ådömes numera ej, sedan lagen den 13 mars 1937 om

tvångsuppfostran upphört att gälla.

2t Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 1 avd. Nr 24

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande nr 24 år 1963

Ingen föieskrift finnes om att anteckning skall ske rörande beslut om beviljad

resning eller om rättelse av dom eller beslut i delar, varom uppgift

skall lämnas till straffregistret. Ej heller föreskrives registrering av beslut

om åtalseftergift eller av domar, genom vilka domstol med stöd av lagen

den 30 december 1952 (nr 789) med vissa bestämmelser om påföljd för brott

av underårig i stället för att döma underårig lagöverträdare till straff överlämnat

till barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärd för hans omhändertagande

för samhällsvård.

Att märka är att icke alla frihetsstraff föranleder registrering. Då beslut

meddelas om förvandling av böter till fängelse, anses vederbörande ej ha

blivit dömd till fängelse i straffregisterlagens mening, och någon registrering

sker därför icke på grund av sådant beslut. Har genom villkorlig dom

beviljats anstånd med förvandlingsstraffets verkställande, kommer däremot

~ eftersom villkorliga domar alltid skall registreras — uppgift om förvandlingsstraffet

att inflyta i straffregistret. I sistnämnda fall skall jämväl upplysning

om bötesbeslutet intagas i registret.

I 2, 4 och 5 §■§ lagen om straffregister lämnas föreskrifter om registrering

av dels domar, avsende sådana påföljder in. m. som uppräknas i 1 §, dels

åtgärder, som vidtages i fråga om redan ådömd påföljd, och dels uppgifter

angående omhändertagande i anstalt av den, som blivit dömd till påföljd av

beskaffenhet att den skall registreras enligt 1 §.

Åtgärder beträffande redan ådömd påföljd registreras i den mån de förändrar

påföljdens utformning eller innebär, att påföljden kommer att avse

också andra gärningar än dem för vilka den ursprungligen ådömts. Sålunda

registreras förlängning av prövotid, förverkande av anstånd vid villkorlig

dom, förordnande att påföljd skall avse jämväl annat brott eller träda i stället

för annan påföljd samt beslut om nåd avseende registrerad påföljd.

Beträffande omhändertagande i anstalt antecknas i registret frigivning eller

utskrivning, även där den sker villkorligt eller på prov, upphörande av

tillsyn beträffande på prov utskriven, återintagning eller återhämtande till

anstalt, förverkande av villkorligt medgiven frihet samt dödsfall före frigivning

eller utskrivning.

De nu behandlade paragraferna innehåller dessutom bestämmelser angående

vem som skall lämna uppgift till registret samt angående de data som

skall redovisas i sådan uppgift. Vidare föreskrives, att anteckning skall göras

om beslut i överklagat eller underställt mål, under förutsättning att fråga

är om påföljd, som skall registreras enligt 1 §. Slutligen skall uppgift

lämnas om den som under vistelse å fångvårdsanstalt av anstaltens läkare

finnes lida av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten.

I 3 § föreskrives, att straffuppgifterna skall hållas ordnade efter namnen

på dem uppgifterna angår.

Avskiljande ur registret av straffuppgift skall enligt 7 § ske i tre fall, nämligen

om högre rätt frikänt den registrerade, befriat honom från tvångsarbete

eller, utan samband med villkorlig dom, ådömt annan påföljd än som

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Första lagutskottets utlåtande nr 2A år 1963

avses i 1 §, om den registrerade avlidit samt om 90 år förflutit från hans

uppgivna födelseår.

Förutsättningarna för lämnande av uppgift ur stratfregistret är noga reglerade

i 8 och 9 §§.

Myndigheter, berättigade att erhålla fullständiga registerutdrag, är domstolar,

överståthållarämbetet, länsstyrelser, allmänna åklagare, andra myndigheter

som enligt lag äger förordna om häktning, interneringsnämnden,

statens kriminaltekniska anstalt, justitiekansler!! och riksdagens ombudsmän.

Kungl. Maj :t kan för särskilt fall ge annan svensk myndighet eller

myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge tillstånd att erhålla fullständigt

registerutdrag. Med stöd av föreskrift i lagen har Kungl. Maj :t bemyndigat

fångvårdsstyrelsen att meddela fullständigt utdrag av straffregistret

för utredning i brottmål, då det begäres av domstol eller åklagarmyndighet

i annat nordiskt land. I fråga om uppgifter till myndighet i ickenordiskt

land rörande straffdomar eller beslut om tvångsarbete äger — under

förutsättning av ömsesidighet — Kungl. Maj:t utfärda bestämmelser.

Så har också skett i förhållande till vissa europeiska länder. — Statistiska

centralbyrån skall erhålla för den officiella statistiken erforderliga utdrag

av straffregistret, vilka dock ej får upptaga namnen på dem utdragen avser.

Enskild person kan med Kungl. Maj:ts eller — efter Kungl. Maj:ts bemyndigande

— fåxrgvårdsstyrelsens tillstånd erhålla fullständigt registerutdrag,

om han styrker, att hans rätt är beroende av sådant utdrag. Kungl.

Maj :t har bemyndigat fångvårdsstyrelsen att meddela fullständigt utdrag

av straffregistret beträffande enskild person, som begär sådant utdrag rörande

sig själv och styrker att hans rätt är beroende av att han erhåller

utdraget! Begränsat registerutdrag, som blott utvisar, att vederbörande ej

förekommer i registret såvitt angår annat förhållande än bötesdom eller

villkorlig dom å förvandlingsstraff för böter, kan meddelas på begäran av

enskild person, om han med intyg av överståthållarämbetet, länsstyrelse,

underrätt, häradshövding, borgmästare, svensk beskickning eller svenskt

konsulat styrker, att hans rätt kan vara beroende av sådant bevis.

En redogörelse för vad utredningen, vissa remissorgan och nordiska

straffrättskommittén anfört beträffande mera allmänna spörsmål rörande

förevarande ämne lämnas i propositionen å s. 13—17.

Departementschefen

Föredragande departementschefen, statsrådet Kling, anförde vid lagrådsremissen

hl. a. följande:

Med hänsyn till att den av riksdagen nyligen antagna brottsbalken, som ar

avsedd att träda i kraft den 1 januari 1965, nödvändiggör ändringar i lagen

om straffregister, kunde övervägas att upptaga en reformering av denna lag

först i samband med de övriga lagändringar, som antagandet av brottsbalken

föranleder. Emellertid måste vissa ändringar i straffregisterlagen genomfö
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1963

ras redan till den 1 juli 1963, om riksdagen antager det förslag till lag om

samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet

av straff m. in., som Kungl. Maj :t framlagt genom proposition den 9 november

1962 (nr 203). Ett ytterligare skäl att redan nu överse reglerna för ifrågavarande

registrering är, att fångvårdsstyrelsens straffregister är i omedelbart

behov av en teknisk översyn och modernisering. För att arhetet härmed

skall kunna bedrivas på ändamålsenligt sätt är det angeläget, att principerna

för registrets framtida anordnande så snart som möjligt blir fastlagda.

Det synes på grund härav vara lämpligt att nu taga ställning till de principiella

frågorna rörande straffregistreringen. .lag avser hämnd även de principer,

som bör gälla för den allmänna straffregistreringen efter brottsbalkens

genomförande. Sedermera behöver då vidtagas endast därav påkallade

följdändringar.

I vårt land förekommer en tämligen omfattande registrering av begångna

brott och av straff eller andra påföljder, som ådömts för brott. Denna registrering

är uppdelad på ett flertal register, som föres av olika myndigheter.

Här må erinras om det allmänna straffregistret och det centrala fångregistret,

som båda handhaves av fångvårdsstyrelsen, den centrala registrering för

polisiära ändamål, som sker hos statens kriminaltekniska anstalt, och de

polisregister av skiftande omfattning och uppläggning, som föres hos de lokala

polismyndigheterna. Registrering förekommer även för mera speciella

andamål, bl. a. hos kontrollstyrelsen i fråga om alkoholbrottslighet in. m.,

hos överståthållarämbetet och länsstyrelserna i fråga om överträdelser av

trafikförfattningar samt vid militära förband i fråga om brott av krigsmän.

Vidare må nämnas, att utlänningskommissionen registrerar lagöverträdelser

av utlänningar, som vistas här i landet, samt att de kommunala socialvårdsorganen

för register, vilka i viss utsträckning innehåller uppgifter om kriminell

belastning hos dessa organs klientel.

Det kan icke bestridas, att myndigheterna i sin tjänsteutövning ofta är i

behov av sådana upplysningar, som kan utläsas ur de olika registren. Detta

behov framträder givetvis med olika styrka beroende på det ändamål, för

vilket upplysningarna erfordras, och arten av de omständigheter, som upplysningarna

avser. Om enbart myndigheternas behov av upplysningar lägges

till grund för registreringens omfattning, skulle denna kunna göras mycket

vidsträckt. Självfallet måste emellertid hänsyn tagas även till andra omständigheter.

Redan av administrativa och ekonomiska skäl kan eu alltför

långtgående registrering icke komma i fråga. För en begränsning härvidlag

talar dock framför allt hänsynen till de personer, som skulle bli föremål

för registrering.

Rlotta vetskapen hos en person, att beträffande honom finnes antecknade

uppgifter, som allmänt uppfattas såsom ofördelaktiga, kan i och för sig vara

en börda. Registreringen kan även medföra, att uppgifterna aktualiseras i

sammanhang, där den registrerade har ett starkt intresse av att icke inför

myndigheter eller andra framstå i ogynnsam dager och där de ifrågavarande

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 2b ur 1!)(>3

11

uppgifterna — som kan avse förhållanden långt tillbaka i tiden — är mer

eller mindre opåkallade. Riskerna för att uppgifterna blir tillgängliga för

obehöriga kan ej heller helt elimineras. Omständigheter av detta slag kan i

ogynnsamma fall motverka eller hindra den återanpassning av brottslingar,

till vilken samhällets kriminalvårdande åtgärder syftar.

Av det anförda torde framgå, att spörsmålet, huruvida och i vilken omfattning

brott och brottspåföljder skall registreras, är en avvägningsfråga,

där intresset av att myndigheter och andra skall kunna få så fullständig

kännedom som möjligt i dessa hänseenden måste vägas mot den enskildes

önskemål om skydd mot opåkallad insyn i hans privata angelägenheter.

Varje särskilt behov av registrering'' bör på grund härav noga prövas, innan

registrering beslutas och riktlinjerna därför dragés upp, och alla möjligheter

att begränsa registreringen utan att befogade intressen trädes för nära bör

därvid tillvaratagas. Det nu sagda har främst avseende å register, vilka —

liksom det allmänna straffregistret — användes som offentliga upplysningskällor.

I sin nuvarande utformning innehåller det allmänna straffregistret väsentligen

endast sådana uppgifter om ådömda bestraffningar och därmed

likställda åtgärder, som är nödvändiga för en rätt tillämpning av straffrättens

regler om återfall, konkurrens och förverkande av anstånd samt för bedömande,

huruvida viss påföljd lagligen må tillämpas. Det förhåller sig

emellertid otvivelaktigt så, att slraffregisterutdragen i rättskipningen icke

blott fyller den begränsade funktionen att ange, huruvida formella förutsättningar

föreligger för tillämpning av vissa lagregler. De upplysningar,

som erhålles genom utdragen, tillmätes också regelmässigt stor betydelse vid

val av reaktionsform samt vid straffmätning och annan närmare utformning

av den valda reaklionsformen.

Den vikt, som vid personutredning i brottmål tillägges straffregisterutdraget,

beror säkerligen icke minst på att reglerna om vad som skall antecknas

i straffregistret är exakta, uppgiftslämnandet enhetligt och redovisningen

i utdragen — inom ramen för vad registret omfattar — fullständig och tillförlitlig.

Omfattningen av andra officiella register, som redovisar social belastning,

är ej lika noga reglerad. Dessa register fyller ej heller i fråga om

uppgifternas riktighet samma krav som del allmänna straffregistret.

Just i straffregisterutdragens tillförlitlighet och exakthet kan emellertid

ligga en fara för att deras värde som moment i personutredningen överskattas.

Del hör framhållas, all ej ens ett mycket utförligt kriminalitetsregister

ger något godtagbart underlag för domstolens bestämmande av samhällsreaktion.

När kritik riktats mot utredningens uttalanden om straffregistrets

ändamål, har man enligt min mening överdimensionerat registrets uppgift

i delta hänseende. Man bör hålla i minnet, att hos oss personundersökning

sker i mycket stor utsträckning och att därvid såväl den misstänktes tidigare

levnadsomständigheter som hans aktuella situation utredes och belyses.

Det har icke ifrågasatts, all straffregistret skulle göras så omfattande, att

all kriminell belastning, som en person ådragit sig och som längre fram kan

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande nr 24 år 1963

la betydelse för bestämmande av ytterligare samhällsreaktioner mot honom,

skulle redovisas där. Vad som på allvar har diskuterats har varit utvidgningar

av registreringen till flera arter av bötesdomar, till beslut om åtalseftergift

och till domar om överlämnande av unga lagöverträdare till samhällsvård.

Jag återkommer längre fram till dessa frågor men vill redan nu

understryka, att straffregistret — även om det skulle utvidgas på sätt nyss

antytts — icke kommer att ge någon godtagbar bild av den registrerades

föregående och nuvarande sociala situation. Tyngdpunkten i personutredningen

kan uppenbarligen icke läggas på registeranteckningar av olika slag.

Liksom strafflagberedningen och utredningen anser jag, alt straffregistret

i princip bör innehålla endast sådana uppgifter om ådömda straff och

därmed jämförliga åtgärder, som är nödvändiga för en rätt tillämpning av

straffrättens regler om återfall, konkurrens och förverkande av anstånd

samt för bedömande av huruvida viss påföljd lagligen må tillämpas. Undantag

från denna princip kan tänkas men bör icke ske utan att vägande skäl

talar därför.

I straffregistret antecknas numera i stor utsträckning även andra reaktionsformer

än straff, och beteckningen straffregister måste därför anses

missvisande. Eftersom det väsentliga är att registrera kriminalitet, som föranlett

vissa åtgärder av myndighet, oavsett huruvida straff ådömts eller ej,

synes mig beteckningen kriminalregister — ehuru ej heller den fullt adekvat

— vara att föredraga. Då även hos andra myndigheter förda register avser

kriminalitet syttringar, kan förevarande register lämpligen benämnas allmänt

kriminalregister.

Utredningen har föreslagit, att vandelsutredning skall kunna förebringas

genom utdrag ur det allmänna kriminalregistret i stället för genom vandelsintyg,

utfärdade av polismyndighet. I denna del har utredningens förslag sådant

samband med frågan om polisverksamhetens organisation och polisregistrens

utformning, att det icke i detta sammanhang kan upptagas till

slutlig behandling. Jag anser emellertid i likhet med utredningen angeläget,

att reglerna om det allmänna kriminalregistret ges sådant innehåll, att registret

vid sidan om sin huvudfunktion att betjäna åklagare och domstolar

också kan läggas till grund för officiella vandelsintyg, i den män sådana kan

befinnas erforderliga.

Utredningen har förordat, att en samordning sker av straffregistret och

centrala polisregistret. Registren skulle därvid''fortfarande hållas åtskilda,

men straffregistret skulle liksom centrala potisregistret förläggas till statens

kriminaltekniska anstalt. Därest en rikspolisorganisation eller därmed jämförlig

central polisledning skulle komma att tillskapas, bör enligt utredningens

mening en överföring av straffregistret dit övervägas.

I proposition nr 148 till 1962 års riksdag angående huvudmannaskapet

för polisväsendet m. m. har föreslagits, att till ett blivande centralt organ

för polisväsendet, rikspolisstyrelsen, skall överföras bl. a. de funktioner, som

med avseende å registrering utövas av statens kriminaltekniska anstalt. Detta

förslag har godtagits av riksdagen.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Första lagutskottets utlåtande nr 24 år 1963

I nämnda proposition har ej tagits ställning till frågan, huruvida straffregistret

bör överföras till den blivande rikspolisstyrelsen. Denna fråga bör

enligt min åsikt ej heller aktualiseras i nuvarande läge. Ett sådant överförande,

som skulle innebära mycket begränsade fördelar, bör ej övervägas

förrän ytterligare klarhet vunnits om den nya polisorganisationens och den

centrala polisregistreringens utformning. Att nu utöka det omfattande arbete,

som polisväsendets förstatligande mediför, med de problem, som är

förenade men en överflyttning av straffregistret, är icke tillrådligt. Tillsvidare

bör därför fångvårdsstyrelsen, som förfogar över erforderliga personal-

och lokalresurser, handha den allmänna kriminalitetsregistreringen.

Detta utesluter givetvis icke, att en samordning av uppgiftslämnandet till

kriminal- och polisregistren genomföres, om så skulle visa sig lämpligt.

I fråga om vilka uppgifter som bör införas i det allmänna

kriminalregistret anförde departementschefen bl. a.

följande:

Den registrering av bötesdomar, som nu förekommer i straffregistret,

är i huvudsak betingad av de gällande återfallsreglerna i strafflagen.

Så länge dessa regler gäller oförändrade, torde även den därav föranledda

registreringen böra bibehållas. Frågan om registrering av bötesdomar kommer

emellertid i ett nytt läge vid genomförande av brottsbalken. I brottsbalken

har nämligen återfallsreglerna givits sådan utformning, alt domar å böter

icke längre kommer att vara återfallsgrundande. Jag vill mot bakgrunden

härav i detta sammanhang redogöra för min uppfattning om behovet av

att — efter brottsbalkens ikraftträdande — anteckna bötesdomar i det allmänna

kriminalregistret. Detta är så mycket mera påkallat som vid remissbehandlingen

av utredningens förslag yrkanden framförts om en mera omfattande

registrering av bötesdomar än som nu sker i straffregistret.

Upplysningar om tidigare ådömda bötesstraff kan utan tvivel stundom

vara av intresse för såväl åklagare som domstolar. Därmed är emellertid icke

sagt, att detta intresse behöver tillgodoses genom anteckningar i kriminalregistret.

I den mån upplysningarna är av betydelse vid efterspaning av

brottslingar — såsom kan vara fallet exempelvis när fråga är om sedlighetsbrott

— bör de i stället kunna hämtas ur de polisiära registren. De

upplysningar, som kan utläsas ur dessa register, kan även få betydelse i

brottmål vid val av reaktionsform eller vid straffmätning. Något hinder föreligger

givetvis icke för åklagaren att i brottmålet åberopa även andra

uppgifter om tidigare ådömda straff än sådana som finns antecknade i kriminalregistret.

Såsom upplysningskälla kan åklagaren härvid använda ej

blott polisiära register utan även andra register, där anteckning sker om

ådömda brottspåföljder. Jag åsyftar härvid närmast kontrollstyrelsens register

rörande fylleri och vissa andra brott och de hos överståthållarämbetet

och länsstyrelserna förda körkortsregislren.

De möjligheter, som sålunda står åklagare och domstolar till buds att införskaffa

erforderliga upplysningar om tidigare ådömda bötesstraff, torde i

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Första lagutskottets utlåtande nr 24 år 1963

stort sett få anses vara tillfyllest. Att därutöver i det allmänna kriminalregistret

införa en registrering av bötesdomar, som icke betingas av återfallsbestämmelser

eller liknande regler, finner jag icke vara påkallat. Den

vinst, som en sådan registrering skulle kunna tänkas medföra, torde ej

uppväga den därmed förenade administrativa bördan. Jag vill för övrigt

peka på svårigheten att skilja ut vissa kategorier av bötesdomar, som skulle

vara så betydelsefulla för valet av reaktionsform eller straffmätningen vid

återfall i brott, att de i motsats till andra bötesdomar bör registreras i kriminalregistret;

någon allmän anteckning däri av bötesstraff kan det uppenbarligen

icke bli tal om.

Med hänsyn till det anförda kan jag icke biträda tanken på en utvidgad

registrering av bötesdomar i förevarande register utan anser tvärtom

att, när brottsbalken med de ändrade återfallsreglerna träder i kraft, sådana

domar över huvud taget ej bör antecknas i registret. Frågan härom

torde få upptagas vid utarbetandet av följdändringarna till brottsbalken.

Intill dess vill jag förorda, att bötesdomar registreras i samma utsträckning

som för närvarande. Även böter, som ådömts med tillämpning av straffnedsättningsreglerna

i 5 kap. 2 och 6 §§ strafflagen torde alltså tills vidare

böra antecknas i kriminalregistret.

Med särskilt eftertryck har remisskritiken riktat sig mot utredningens

åsikt, att beslut om åtalseftergift ej skall registreras. De resonemang,

som därvid förts och som närmast avser beslut enligt 1944 års lag

om eftergift av åtal mot vissa underåriga, följer i flera hänseenden samma

linje som argumenteringen för att bötesstraff bör registreras i större utsträckning

än nu sker. Från åklagar- och domstolshåll har särskilt framhållits

det värdefulla i att uppgifter om en persons tidigare kriminalitet är så

fullständiga och tillförlitliga som möjligt.

Otvivelaktigt är det av vikt att åklagaren redan på förundersökningsstadiet

får veta huruvida den misstänkte fått åtalseftergift för tidigare brott.

Detta har betydelse ej blott vid prövning, om åtalseftergift skall meddelas

för det aktuella brottet eller tidigare meddelad åtalseftergift återkallas, utan

också för frågor om tvångsåtgärder sådana som anhållande och häktning.

För domstolen är uppgifter om förut meddelade beslut om åtalseftergift

främst av betydelse, då det gäller att bestämma påföljd för den aktuella

brottsligheten. Men också på ett tidigare stadium, t. ex. för att avgöra om

rättspsykiatrisk sakkunskap bör anlitas, kan det vara av vikt att äga kännedom

om tidigare yttringar av kriminalitet hos den tilltalade.

Det synes mig därför uppenbart, att åklagare och domstolar bör ha möjlighet

att erhålla upplysningar om beslutade åtalseftergifter. Åtskilliga beslut

om åtalseftergift enligt 1944 års lag avser emellertid bagatellförseelser,

som om de blivit föremål för lagföring endast skulle ha föranlett obetydliga

bötesstraff. Intresset av att sådana åtalseftergifter bringas till deras kännedom,

som senare har att taga befattning med vederbörande, kan icke anses

vara så stort, att det motiverar en omfattande central registrering.

För närvarande registreras åtalseftergifter tämligen allmänt i de lokala

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Första lagutskottets utlåtande nr 2å år 1963

polisregistren samt dessutom av vederbörande barnavårdsnämnder. Av flera

remissvar framgår, att dessa icke närmare reglerade registreringsformer ej

anses lika tillförlitliga som registrering i straffregistret. Åklagare och domstolar

torde dock icke annat än undantagsvis ha kommit alt sakna erforderliga

uppgifter angående beslut om åtalseftergift. Frågan är då, huruvida

man för att vinna eu säkerhet, som täcker också vissa undantagsfall, skall

utvidga det allmänna kriminalregistret till att omfatta sådana beslut. .lag

kan trots remisskritiken icke finna, att det skulle vara nödvändigt att av

denna anledning bryta den princip, som enligt vad jag tidigare anfört anger

den naturliga gränsen för det allmänna kriminalregistrets område, nämligen

att registret bör innehålla endast sådana uppgifter som är nödvändiga

för tillämpningen av vissa straffrättsliga regler. Såväl principiella som piaktiska

skäl talar emot en dylik utvidgning av den nuvarande straffregistreringen.

Risken för att tidigare meddelat beslut om åtalseftergift stundom kan

förbli okänt för åklagare eller domstol motiverar enligt min mening icke en

allmän anteckning av sådana beslut i kriminalregistret. I fall av svårare

asocialitet torde med hänsyn till de då oftast omfattande personutredningarna

denna risk vara obetydlig. År åter fråga om personer, som i mindre

utsträckning blivit socialt belastade, kan några allvarligare vådor knappast

tänkas uppkomma av att ett åtalseftergiftsbeslut ej blir känt för åklagare

och domstol. I de allra flesta fall torde det för övrigt ej vara förenat

med alltför stort besvär för åklagaren att genom polis- och barnavårdsregister

får riktiga och fullständiga uppgifter om dessa beslut.

Min uppfattning är att de olägenheter, som kan vara förbundna med det

nuvarande systemet för redovisning av beslut om åtalseftergift, ej \äger

tyngre än fördelarna av att dessa beslut lämnas utanför kriminalregistret.

Jag vill här framhålla, att de i det föregående berörda fördelarna av en begränsning

av registrets innehåll har särskild betydelse i de fall som nu

avses. Den omständigheten alt uppgifter om åtalseftergift hålles utanför

kriminalregistret torde vara ägnad att underlätta återanpassningen av unga

lagöverträdare, vilkas kriminalitet i det alldeles övervägande antalet fall är

av övergående art, och motverka att lagöverträdelserna i fortsättningen tillmätes

överdriven betydelse. Härmed är dock icke sagt, att ej eu central

registrering av beslut om åtalseftergift kan vara önskvärd från andra synpunkter,

t. ex. för vården och behandlingen vid ungdomsvårdsskolorna eller

för vetenskaplig forskning. 1 den mån sådana registreringsbehov förefinnes,

får de dock tillgodoses på andra sätt än genom det allmänna kriminalregistret.

•lag ansluter mig alltså till den av utredningen uttalade åsikten, att beslut

om åtalseftergift jämlikt 1944 års lag icke bör antecknas i slraffrcgistrel

eller, såsom del kallas i den nu föreslagna lagen, det allmänna kriminalregistret.

I enlighet med utredningens förslag bör ej heller åtalseftergift,

som meddelas med stöd av annan lagstiftning, föranleda anteckning

däri.

Domar, genom vilka överlämnats till barnavårdens organ att vidtaga åt

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Första lagutskottets utlåtande nr 24 år 1963

gärder för unga lagöverträdes omhändertagande för samhäll

s v å r d, torde i registreringshänseende böra behandlas på samma sätt

som beslut om åtalseftergift. Även i fall, där åtalseftergift meddelats enligt

1944 års lag, kan nämligen sådant omhändertagande ha skett och legat till

grund för beslutet att efterge åtal. Domar, som nu avses, antecknas lika litet

som beslut om åtalseftergift i straffregistret, och jag är alltså icke beredd

att förorda någon ändring härvidlag. Med stöd av 1952 års lag med vissa bestämmelser

om påföljd för brott av underårig kan under vissa förutsättningar

överlämnande till samhällsvård ske även beträffande den som är över 18

år, t. ex. när någon, som är intagen i ungdomsvårdsskola, rymt från skolan

och i samband därmed begått brott. Någon särbehandling av dessa fall —

där domen enligt såväl gällande rätt som brottsbalken kan föranleda förhöjt

straff vid återfall i brott — bör emellertid enligt min mening ej övervägas.

Den av mig förordade lösningen innebär, att i fortsättningen liksom nu

samtliga fall, där åklagares eller domstols avgörande innebär att ansvaret

för unga lagöverträdares behandling lägges på barnavårdens organ, hålles

utanför det allmänna kriminalregistret.

En följd av ett utvidgat registreringssamarbete med andra länder blir, att

det svenska kriminalregistret kommer att i viss utsträckning tillföras uppgifter

om domar och andra registreringsfakta, som härrör från utländska

domstolar och myndigheter. I fråga om det planerade nordiska samarbetet

beträffande verkställighet av straff m. in. är en sådan utökad registrering

eu nödvändig förutsättning för att samarbetet skall kunna fungera. De nordiska

ländernas kriminalregister bör komplettera varandra på det sättet, att

fullständiga registerupplysningar beträffande någon, som är medborgare i

ett nordiskt land eller har hemvist där, alltid skall kunna fås i det landet.

Det svenska kriminalregistret föreslås därför skola omfatta också uppgifter

om övriga nordiska länders domar, beslut och andra åtgärder beträffande

svenska medborgare och personer utan svenskt medborgarskap men med

hemvist här i landet.

Den europeiska rättshjälpskonventionen medför vid svensk ratifikation

av densamma, att vi får mottaga registerdata också från andra länder än de

nordiska. Så sker redan för närvarande med stöd av vissa bilaterala överenskommelser

med andra stater. Några regler om detta registermaterials användning

finns emellertid icke. Om utväxlingen av registerupplysningar skall

fylla den avsedda funktionen, bör de utifrån kommande registerupplysningarna

infogas i vårt kriminalregister.

Beträffande alla utländska uppgifter, som lämnas till den svenska registreringsmyndigheten,

torde böra gälla, att de skall föranleda anteckning i kriminalregistret

endast i den mån deras innehåll motsvarar vad som gäller

rörande anteckning av svenska domar. Sålunda får t. ex. uppgifter om bötesstraff

för misshandelsbrott och om åtalseftergift lämnas utanför kriminalregistret.

Mot vad utredningen anfört om registrering av beslut om resning, dom

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Första lagutskottets utlåtande nr 24 ur 1963

efter sådant beslut och beslut om rättelse av dom eller beslut bär jag icke

något att invända. En uttrycklig regel om att rättelse skall anmälas torde

alltså vara överflödig. Skäl att införa registrering av ovillkorliga förvandlingsstraff

för böter anser jag ej föreligga. Det nuvarande stadgandet om

registrering av domar å tvångsuppfostran bör givetvis utgå.

Ett genomförande av brottsbalkens påföljdssystem medför ändringar i

registreringens omfattning. Som jag redan anfört torde, med hänsyn till

åter fallsreglernas ändrade utformning, anledning ej längre komma att finnas

att anteckna domar å bötesstraff i kriminalregistret. Vad som skall registreras

blir då domar eller beslut om fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn,

ungdomsfängelse, internering och — så länge lösdrivarlagen gäller

tvångsarbete, överlämnande till särskild vård torde, såsom av utredningen

berörts, endast böra antecknas i begränsad omfattning.

Registreringens omfattning efter brottsbalkens ikraftträdande får närmare

övervägas vid utarbetandet av följdändringarna till balken.

I frågan om avskiljande av uppgifter från registret

yttrade departementschefen, utom annat, följande:

Under de drygt sextio år, som förflutit sedan det allmänna straffregistret

inrättades, har detta vuxit till en omfattning, som försvårar dess förvaring

och rationella användning. Antalet straffregisterakter anges av utredningen

till omkring 270 000. Dessa akter, som består av inkomna uppgifter inlagda

i omslag, förvaras i kapslar, var och en rymmande 100 akter. Akterna är

kronologiskt och ej alfabetiskt uppställda; eftersökning i registret sker med

hjälp av ett ledkortsregister, som enligt utredningen inklusive hänvisningskort

omfattar cirka 400 000 kort. Någon systematisk utsortering av sådana

akter, som enligt gällande bestämmelser skall avskiljas från registret, har

aldrig skett.

Det är uppenbart, att detta från kontorsteknisk synpunkt föråldrade och

opraktiska registreringssystem med det snaraste måste omläggas, om ej registret

skall spränga tillgängliga utrymmen och bli än mera ohanterligt. Vad

som kan göras för att rent tekniskt modernisera registret torde få övervägas

i administrativ ordning. Det kan nämnas, att statskontoret enligt uppdrag

av Kungl. Maj:t den 13 april 1962 i samråd med fångvårdsstyrelsen utarbetat

förslag till en teknisk omläggning av straffregistreringen. I förevarande

sammanhang måste emellertid uppmärksammas den rättsliga grundvalen

för registrets omfattning.

Vid bedömning av frågan, i vilka fall registeruppgifter skall avskiljas från

registret, kan man med hänsyn till vad nyss sagts icke bortse från synpunkter

som gäller registrets hanterlighet. Eu begränsning av dess omfång får å

andra sidan icke drivas så långt, att den praktiska användbarheten minskas

genom att nödvändiga uppgifter ej kan erhållas ur registret. Hänsyn måste

emellertid också tagas till eu synpunkt, som icke direkt tar sikte på registrets

omfång och tekniska gestaltning men som har stor principiell vikt, nämligen

spörsmålet i vilken utsträckning det är rimligt, att anteckningar kvar
-

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Första lagutskottets utlåtande nr 2i år 1963

står i registret för att finnas tillgängliga vid efterforskning rörande viss bestämd

person.

I några fall är det lätt att taga ställning till sistnämnda spörsmål. Att registeranteckningar

skall upphöra att ingå i registret, när de avser avlidna,

torde vara självklart. Jag bortser då tills vidare från det intresse sådana anteckningar

kan ha för den vetenskapliga forskningen. Vidare är det naturligt,

att uppgifter om ådömd påföljd avskiljes från registret, då den registrerade

befrias från påföljden genom beslut av högre instans eller efter resning.

Likaledes bör anteckning om påföljd utgå, då visserligen befrielse från

påföljd på sätt nyss angivits ej inträder men det nya beslutet innebär att

påföljden får sådan karaktär, att den i och för sig ej skall registreras.

Den åldersgräns, 90 år, som för närvarande gäller för avskiljande av uppgifter

ur straffregistret, utesluter självfallet varje praktisk möjlighet att registeruppgifter

kommer att utsorteras, medan de fortfarande är av intresse

för åklagare och domstolar. Denna gräns bör otvivelaktigt kunna sänkas.

Sättes den till 70 år, skulle resultatet enligt de gjorda beräkningarna bli eu

i och för sig önskvärd kraftig reduktion av registrets omfattning. Med hänsyn

till vad som blivit upplyst om det praktiska behovet av uppgifter också

beträffande högre åldersgrupper synes dock på sätt utredningen föreslagit

ifrågavarande gräns böra dragas vid 80 år.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har föreslagit eu längre gående sänkning

av åldersgränsen, varvid denna skulle kombineras med en spärregel

som anknyter till tidpunkten för anteckning i registret. Denna tanke torde

tå ses som en del av den större frågan, om man vid sidan av den absoluta

åldersgränsen bör intöra ett system, som innebär att anteckning i registret

får utgå sedan viss tid förflutit från dess införande däri. Till detta spörsmål

återkommer jag i det följande.

Vad angår frågan om s. k. rehabilitering anförde departementschefen:
Strafflagberedningens

för åtskilliga år sedan framförda förslag om att i

svensk rätt införa ett institut, liknande den i utländsk rätt förekommande

rehabiliteringen, har numera blivit så grundligt genomdiskuterat, att tiden

får anses mogen för ett slutligt ställningstagande.

Till en början må då erinras om att den i diskussionen av bekvämlighetsskäl

ofta använda beteckningen rehabilitering egentligen är missvisande. Den

rehabilitering, som förekommer i främmande rättssystem, bär sin största

betydelse i de länder, där någon form av inskränkning i medborgerliga rättigheter

är stadgad såsom brottspåföljd och där alltså rehabiliteringen har

karaktär av ateiinsättande i fulla sadana rättigheter. Förlust av medborgerliga

rättigheter är här i landet sedan länge avskaffad såsom brottspåföljd,

och förutsättningar för rehabilitering med den innebörd ordet vanligen ges

föreligger följaktligen icke för svensk rätts del.

Oaktat några formella regler om förlust av medborgerliga rättigheter ej

tinnes här, är det dock uppenbart, att en påföljd även efter det den verk
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Första lagutskottets utlåtande nr 2 b år 1963

ställts fortfar att medföra belastande verkningar för den av påföljden drabbade.

Det är ofrånkomligt, att vid straffmätning hänsyn tages till den omständigheten,

huruvida gärningen utgör förstagångsbrott eller återfall i brott.

Också vid val av reaktionsform utgör utfallet av tidigare samhällsreaktioner

en av de faktorer som bör beaktas. Det kan icke heller undvikas, att tidigare

brottslighet av bestämt slag tillmätes betydelse, när det gäller att besätta

vissa befattningar i allmän eller enskild tjänst.

Vad som däremot bör förhindras är, att brott även sedan lång tid förflutit

utan att den dömde varit föremål för nya kriminalvårdande ingripanden

fortfar att i olika sammanhang utgöra en belastning för honom.

Ur de rättsvårdande organensi synvinkel måste långt tillbaka liggande

brottspåföljder sakna intresse vid val av påföljd och vid straffmätning,

om ej fråga är om fortsatt kriminalitet av den art, att brotten ingår som

länkar i en sammanhängande kedja. Och i de speciella fall, där andra

än de rättsvårdande myndigheterna får del av registrerade uppgifter om

ådömda påföljder, torde enstaka gamla påföljdsbeslut ej vara av sådan

självständig betydelse, att de behöver redovisas.

Mot varandra står här liksom eljest, när fråga är om brottsregistrcring,

myndigheters och enskildas intresse av att kunna få så fullständiga och

vederhäftiga upplysningar som möjligt om en persons förflutna och den

en gång dömdes intresse av att hans kriminella belastning icke i ovidkommande

sammanhang dragés fram till allmänt beskådande. Som jag

redan antytt bör registrerade belastningar icke obegränsat få bringas till

myndigheters eller enskildas kännedom, utan hänsyn bör tagas till den

dömdes rehabiliteringsintresse. För att tillbörligen tillgodose detta är den av

mig förordade regeln, att uppgifter som intagits i det allmänna kriminalregistret

skall utgå därur när den registrerade uppnått 80 års ålder, uppenbarligen

icke tillräcklig.

Frågan är då, i vilken utsträckning sådan rehabilitering som här avses

skall kunna tillgodoses, utan att de intressen som det allmänna kriminalregistret

skall tjäna kommer att åsidosättas. Registrets ändamål har angivits

vara att tillhandahålla domstolar och åklagare sådana uppgifter om

ådömda bestraffningar och därmed likställda åtgärder, som är nödvändiga

för att rätt tillämpa straffrättens regler om återfall, konkurrens och förverkande

av anstånd samt för att bedöma, huruvida viss påföljd lagligen må

tillämpas. Därjämte har framhållits det angelägna i att registret ges sådan

utformning, att det vid sidan av sin huvudfunktion kan läggas till grund för

officiella vandelsintyg, i den mån sådana kan komma atl tillhandahållas såsom

utdrag ur kriminalregistret.

Det ligger i sakens natur, att vid bedömningen av de tidsfrister, efter vilka

uppgifter lämpligen kan upphöra att medtagas i registerutdrag, större hänsyn

bör tagas till myndigheters än till enskildas intresse av att få utdrag,

som avser förhållandevis långt tillbaka i tiden liggande omständigheter. Utredningen

har tillmätt denna synpunkt sådan vikt, att man frångått strafflagberedningens

tanke att också i utdrag till myndigheter efter viss tid ute
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Första lagutskottets utlåtande nr 24 år 1963

sluta registrerade belastningar. Härvid har utredningen hänvisat till att rehabilitering

i utdrag till rättsvårdande myndigheter svårligen kan leda till

några påtagliga fördelar för den enskilde men däremot till vissa nackdelar

för dessa myndigheter. Enligt min mening har utredningen emellertid underskattat

betydelsen för den enskilde av att veta, att en i kriminalregistret

antecknad belastning efter vissa års laglydigt leverne ej automatiskt framdrages,

om han ånyo blir föremål för rättsligt förfarande. Det rör sig visserligen

här om svårvägbara psykologiska faktorer, men de torde icke desto

mindre vara realiteter. Exempel torde ej heller saknas på personliga tragedier,

som uppkommit genom att en för länge sedan begången lagöverträdelse

ånyo givits offentlighet i sammanhang, där den i och för sig varit helt

utan betydelse.

Jag anser därför, att starka skäl talar för en begränsning även av de uppgifter,

som meddelas i registerutdrag till de rättsvårdande myndigheterna.

Mot en sådan begränsning kan å andra sidan anföras, att nämnda myndigheter

härigenom kan komma att undandragas uppgifter, som erfordras för

att tillämpa vissa straffrättsliga bestämmelser. Jag åsyftar härvid närmast

vissa regler i strafflagen om brottskonkurrens (4: 3), återfall i brott (4: 14)

och åtalspreskription (5: 18).

Den åsyftade regeln om brottskonkurrens — till vilken viss motsvarighet

finns i brottsbalken — är tillämplig i vissa fall, då den som övertygas

om brott finnes ha begått detta, innan ett honom tidigare ådömt frihetsstraff

börjat verkställas. Regeln kan generellt sett sägas vara till fördel för

den brottslige, och uteslutning ur registerutdrag av uppgifter om det tidigare

frihetsstraffet kan därför tänkas lända honom till förfång. Risken härför

torde emellertid bli obetydlig, om den tidsfrist efter vilken uppgiften

skall uteslutas icke göres alltför kort. Det är vidare att märka, att viss kontroll

beträffande tillämpningen av 4 kap. 3 § utövas av fångvårdsstyrelsen

på grundval av uppgifterna i fångvårdens centralregister; för de fall, i vilka

nämnda lagrum icke tillämpas ehuru så bort ske, föreskrives i 4 § av samma

kapitel ett särskilt förfarande. Jag vill för övrigt framhålla, att ett sådant

rehabiliteringssystem, som det ifrågasatta, för de dömda i gemen är eu

förmån, som mer än väl torde väga upp de nackdelar i förevarande avseende,

vilka möjligen kan uppkomma i några få fall.

Gällande strafflag anger ej någon bestämd tid, då eu straffdoms återfallsverkan

upphör. Detsamma gäller den återfallsregel, som upptagits i

brottsbalken. När förslaget till brottsbalk remitterades till lagrådet, fann

jag mig böra utgå från att fullständiga uppgifter om återfallsgrundande

domar skulle finnas tillgängliga för domstolarna, då tillämpning av återfallsregeln

kom i fråga. I och för sig kan visserligen en tidigare dom tänkas

ha betydelse även efter lång tid vid bedömning av ny brottslighet.

Någon erinran från återfallssynpunkt mot att registerutdrag icke upplyser

om anteckning om tidigare dom torde emellertid icke kunna göras, om

anteckningen utgår först efter så lång tid, att det i praktiken blir uteslutet

att utdraget kommer att sakna upplysningar som fortfarande är av

vikt.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 24 år 1963 21

Preskriptionsregeln i 5 kap. 18 § strafflagen är tillämplig beträffande

vissa grövre brott och innebär, att den tid inom vilken åtal för brottet senast

skall ha väckts förlänges, om den brottslige under denna tid begår

nytt brott av viss svårhetsgrad. Ej heller denna bestämmelse, som har eu

motsvarighet i brottsbalken, bör enligt min åsikt förhindra införandet av

rehabiliteringsregler, även om de undantagsvis kommer att medföra, att i

fall som den ifrågavarande bestämmelsen avser, anteckning om det senare

brottet utesluts ur registerutdrag, innan det förra ännu är preskriberat.

Vid övervägande av de tider, som bör gälla för uteslutning av registeranteckningar,

måste som jag redan antytt tillses, att tiderna göres så långa

att myndigheternas intresse av att erhålla erforderliga upplysningar ur kriminalregistret

ej eftersättes. Det bör också beaktas, att systemet ej görs

alltför komplicerat från registreringsteknisk synpunkt. Strafflagberedningens

förslag, att anteckningar beroende på sitt innehåll skall uteslutas åtta

eller femton år från domen, straffverkställighetens slut eller utskrivningen

från anstalt, och utredningens motsvarande förslag med tidsfristerna åtta,

lio och femton år har båda den nackdelen, att de är tämligen invecklade.

Enligt min mening både tillgodoses berättigade intressen och erhålles ett

enkelt system, om tidsfristen beträffande alla i anstalt verkställda påföljder

sättes enhetlig — förslagsvis till tio år — och räknas från den

tidpunkt, då anstaltsvistelsen upphör. Denna tidpunkt skall enligt 4 § i

förslaget antecknas i registret, och registerhandlingarna torde i samband

därmed kunna förses med påskrift eller påstämpling om det år, då uteslutning

i utdrag till myndighet tidigast blir aktuell. Ett sådant förfarande

torde icke komma att innebära någon mera avsevärd belastning för registreringsmyndigheten.

Beträffande bötesdomar, villkorliga domar och sådana straffriförklaringar,

som avses i förslagets 2 § 4, torde domens dag böra tagas till utgångspunkt

för tidsiberäkningen. Sättes fristen också här till tio år, kommer anteckningarna

ändå att uteslutas ur registerutdrag tidigare än då fråga är

om påföljd, som innebär frihetsberövande. Om i enlighet med vad jag tidigare

uttalat bötesdomar icke bör antecknas i kriminalregistret efter brottsbalkens

ikraftträdande, skall uppgifter om bötesstraff därefter ej heller

medtagas i registerutdrag.

Vad angår straffriförklaringar kan invändas, alt det även efter tioårslidens

utgång kan vara av vikt för rättsvårdande myndighter alt tå kännedom

härom, främst för att besked skall erhållas att den registrerade varit

föremål för sinnesundersökning. Jag vill då framhålla, att enligt 2 § i del

inom justitiedepartementet utarbetade lagförslaget personutredning, varmed

framför allt förstås personundersökning och sinnesundersökning, skall antecknas

i kriminalregistret liksom nu sker i straffregistret. Enligt 10 § i

förslaget skall anteckning om verkställd sinnesundersökning alltid medtagas

i registerutdrag till domstolar och åklagare och alltså även om någon uppgift

angående påföljd eller straffriförklaring icke skall återges däri. Vad

beträffar utredningar enligt lagen om personundersökning i brottmål torde

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Första lagutskottets utlåtande nr är 1963

värdet av att få kännedom om äldre sådana utredningar ej vara så stort,

att en motsvarande undantagsregel för deras del är motiverad.

I de fall, då enskild person avses få möjlighet att erhålla utdrag ur det

allmänna kriminalregistret, synes väsentligt kortare tid för uteslutning av

registeruppgifter kunna tillämpas än i fråga om myndighet. Jag har efter

övervägande av de olika intressen, som här gör sig gällande, stannat vid att

rörande flertalet anteckningar föreslå hälften så långa rehabiliteringstider

som beträffande andra utdrag.

För den närmare utformningen av rehabiliteringsreglerna kommer jag

att redogöra i samband med specialmotiveringen. I ett avseende bör dock

principiell ståndpunkt tagas redan i detta sammanhang. Det gäller, hur man

bör förfara, när beträffande samma person förekommer mer än en anteckning

av det slag, som i och för sig omfattas av uteslutningsreglerna. Enligt

strafflagberedningens och utredningens åsikt borde i sådana fall samtliga

anteckningar medtagas i utdrag, om icke på grund av de särskilda uteslutningsreglerna

var och en av anteckningarna skulle uteslutas. En sådan regel

synes dock mindre väl överensstämma med de tankar, som ligger bakom

förslaget till rehabilitering. Jag föreslår därför, att de tider, under vilka

registeranteckningar skall återges i utdrag, visserligen förlänges, om —

under det sådan tid löper — dom eller beslut av beskaffenhet att böra antecknas

i registret ånyo meddelas, men att anteckning, beträffande vilken

tidsfristen utlöpt utan att dylikt »preskriptionsavbrott» inträffat, ej vidare

medtages i registerutdrag. Föreskrives såsom jag här föreslår olika långa

tidsfrister beträffande utdrag till myndigheter och till enskilda, medför denna

princip också, att förlängning av tiderna icke sker likformigt. Uppenbarligen

ställer det förordade systemet större krav än det nuvarande på dem,

som har att utfärda utdrag ur registret. De praktiska svårigheterna bör

dock ej överskattas. Med de föreslagna tidsfristerna kommer beträffande

de egentliga återfallsförbrytarna tiderna i allmänhet att förlängas därhän,

att samtliga anteckningar skall medtagas. Beträffande utdrag till enskilda

kan förutses, att sådana huvudsakligen kommer att begäras av personer,

som antingen ej alls förekommer i registret eller blott blivit föremål för någon

enstaka anteckning.

De skäl, som anförts mot att i registerutdrag medtaga påföljder, vilka endast

avser gärningar, begångna före aderton års ålder, anser jag väga tyngre

än de nackdelar, som kan följa av att utdrag icke lämnar upplysning i

detta hänseende. Jag ansluter mig därför till utredningens förslag, att uppgift

om sådan påföljd aldrig skall medtagas i utdrag till enskilda. Registerutdragens

funktion som vandelsbevis utgör enligt min mening ej tillräcklig

anledning att medtaga dylika uppgifter. I utdrag till myndigheter bör

dock uppgifterna uteslutas endast i enlighet med de förordade rehabiliteringsreglerna;

uppgifterna skall alltså alltid medtagas i utdrag som utfärdas

inom tio år från domen eller, i förekommande fall, från anstaltstidens

slut, eller inom den längre tid som kan föranledas av ny anteckning i registret.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 2b år 1963

23

Vad angår behandlingen av de uppgifter, som över huvud ej skall medtagas

i registerutdrag, finnes från rättsvårdens synpunkt icke något att invända

mot att uppgifterna utsorteras ur registret och förstöres. Mot ett sådant

förfarande talar dock dels hänsyn till det intresse och den betydelse,

som uppgifterna kan ha för kriminalvetenskaplig forskning, dels det förhållandet,

att ett kontinuerligt utsorterande av uppgifter, som ej längre

skall medtagas i utdrag, av tekniska skäl torde bli relativt tidsödande.

Från dessa synpunkter är det lämpligare, att uppgifterna fortfarande får

tillhöra registret, och jag förordar därför, att rehabiliteringsreglerna utformas

så, att uppgifterna alltjämt skall tillhöra registret men ej medtages i

registerutdrag.

Finnes i registret beträffande viss person icke någon uppgift av beskaffenhet

att skola medtagas i begärt utdrag, lärer beskedet härom utan att

göras missvisande kunna ges sådan utformning, att det icke antyder förekomsten

av eventuella andra registeruppgifter angående vederbörande.

Vad slutligen angår myndighets rätt att erhålla utdrag

samt enskilds rätt att få utdrag rörande sig själv uttalade

departementschefen:

Det allmänna kriminalregistret har främst tillkommit i de rent judiciella

myndigheternas intresse. Dessa bör i första hand ha rätt att rekvirera utdrag

ur registret. Anledning att i lagen stadga inskränkningar i rekvisionsrätten

torde föreligga lika litet beträffande de allmänna åklagarna som beträffande

domstolarna. Självfallet bör rekvisitioner icke göras i andra ärenden än dem,

där rekvisitionsskyldighet är föreskriven i författning eller där utdrag eljest

erfordras för utredning om brott. Skyldigheten att införskaffa utdrag torde

liksom hittills få regleras i administrativ väg. Därvid synes man böra eftersträva

att hålla denna skyldighet inom en ganska snäv ram. Föreligger icke

rekvisitionsskyldighet, bör innan registerutdrag begäres, noga prövas, huruvida

det är nödvändigt att ha tillgång härtill.

Justitiekansler^ riksdagens ombudsmän, statens kriminaltekniska anstalt

och interneringsnämnden bör såsom hittills äga rätt att utan prövning erhålla

utdrag. Däremot torde ungdomsfängelsenämnden icke för sin verksamhet

vara i behov av att få rekvirera utdrag ur kriminalregistret. I enlighet

med utredningens förslag bör rekvisitionsrätt tillerkännas myndighet, som

äger besluta om frihetsberövande åtgärd enligt lagarna om utlämning för

brott, utlänningslagen eller lagen angående lösdrivares behandling.

Mera tveksamt är i vad mån rätt att begära utdrag bör tillerkännas andra

myndigheter än de nu nämnda. Jag har tidigare berört detta problem vid

behandlingen av frågan om det allmänna kriminalregistrets ändamål och

då förklarat, att utredningens förslag att slopa möjligheten att förebringa

vandelsutredning medelst intyg av polismyndighet icke i detta sammanhang

kan upptagas till slutlig behandling. Starka skäl synes emellertid

tala för en inskränkning av den polisiära intygsgivningen. När det gäller

att avgöra i vilken omfattning länsstyrelser och socialvårdsorgan skall till
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Första lagutskottets utlåtande nr 24 år 1963

erkännas rätt att rekvirera utdrag ur kriminalregistret, torde därför reglerna

böra utformas med beaktande av att eu sådan inskränkning kan komma

att ske. Inskränkningar i den polisiära intygsgivningen kan nämligen väntas

medföra ökade krav på utdrag ur kriminalregistret. Även bortsett härifrån

är dock tydligt, att nyssnämnda myndigheter kan ha behov av uppgifter

ur detta register.

Då en begränsning av uppgiftslämnandet ur kriminalregistret bör eftersträvas

också i förhållande till myndigheter, är jag icke beredd förorda, att

ifrågavarande myndigheter tillerkännes oinskränkt rekvisitionsrätt. I stället

bör möjlighet öppnas för Kungl. Maj :t att tillåta utlämnande av uppgifter

även i andra fall än de i lagen särskilt angivna, och jag kan icke

finna något hinder föreligga mot att sådant tillstånd lämnas generellt för

visst slag av ärenden. På detta sätt kan viss myndighet eller viss kategori

av myndigheter beredas möjlighet att i avgränsade grupper av ärenden erhålla

utdrag ur det allmänna kriminalregistret. En sådan ordning medger

också en smidig reglering, när man vid prövningen av den polisiära registreringens

och intygsgivningens utformning har att mera definitivt ta ställning

till frågan om utfärdande av utdrag ur kriminalregistret till andra

myndigheter än de judiciella.

Med stöd av den föreslagna regleringen kan Kungl. Maj :t tillåta myndighet

att för tillståndsgivning eller anställningsprövning erhålla utdrag

ur registret. Del torde dock för sådana ändamål i regel vara lämpligare, att

möjlighet öppnas för den enskilde att ansöka om registerutdrag för att

företes i tillstånds- eller ansökningsärendet. Att intygen till myndigheter

på grund av rehabiliteringsreglerna kan vara mera omfattande än de intyg.

som utlämnas till enskilda, bör ej få vara skäl att hellre tillåta myndighet

att rekvirera utdrag beträffande enskilda sökande än att ge dessa

tillfälle att inkomma med utdrag i ärendet.

I och för sig kan principiella betänkligheter anföras mot att enskilda över

huvud taget beredes möjlighet att erhålla utdrag ur det allmänna kriminalregistret.

Det är dock icke praktiskt genomförbart att helt slopa allt lämnande

av officiella vandelsupplysningar. Under sådana omständigheter måste

det betraktas som en fördel, om vandelsupplysningarna kan lämnas i form

av tillförlitliga, efter enhetliga normer utfärdade kriminalregisterutdrag och

icke med stöd av de sinsemellan olikartade lokala polisregistren, som ej fyller

samma krav på noggrannhet. Jag har tidigare berört denna funktion, som

utredningen föreslagit tillagd det centrala straffregistret. Här erbjuder sig

otvivelaktigt en möjlighet att undanröja åtminstone en del av de olägenheter,

som är förbundna med nuvarande praxis i fråga om vandelsintyg.

Det synes ej vara lämpligt att i lagen direkt ange de ändamål, för vilka utdrag

får meddelas. I stället kan man, på samma sätt som jag förordat beträffande

utdrag till vissa myndigheter, lägga prövningen härav hos Kungl.

Maj:t. Det bör då finnas möjlighet att ange vissa ändamål, för vilka utdrag

får lämnas, och anförtro prövningen i det enskilda fallet åt registreringsmyn
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 24 år W63

25

digheten. Kungl. Maj:t skulle därmed blott behöva pröva framställningar

om utdrag i de förmodligen sällsynta fall, då utdrag begäres för annat ändamål.

För att registerutdrag ej skall kunna missbrukas, är det nödvändigt, att

den enskilde tillförlitligen styrker, att utdraget erfordras för det uppgivna

ändamålet.

Beträffande ifrågavarande utdrags innehåll vill jag hänvisa till vad jag i

det föregående anfört rörande uteslutning av uppgifter efter viss tid. Avsikten

är alltså, att enskild endast skall kunna erhålla utdrag, utfärdade under

hänsynstagande till de kortare rehabiliteringstider, som beträffande vissa

registeranteckningar avses gälla för utdrag till enskilda.

Lagrådet

Lagrådet, som i stort lämnat det remitterade förslaget utan erinran, har

beträffande förslaget i allmänhet uttalat bl. a. följande:

Remissprotokollet innefattar ståndpunktstagande i betydelsefulla hänseenden

till vad som för framtiden bör införas i det allmänna kriminalregistret.

Särskilt ha behandlats frågorna om registrering av bötesdomar, beslut om

åtalseftergift samt domar om överlämnande till samhällsvård.

Beträffande bötesdomar avses med det framlagda lagförslaget ej någon

ändring av den nuvarande registreringen. Departementschefen har emellertid

i remissprotokollet uttalat den meningen att, när brottsbalken med ändrade

återfallsregler träder i kraft, bötesdomar ej längre böra upptagas i registret.

Lagrådet har intet att erinra mot detta uttalande.

Frågan huruvida beslut om åtalseftergift — främst sådana enligt 1944

års lag om eftergift av åtal mot vissa underåriga — skola antecknas i det

allmänna kriminalregistret är mera svårbedömd. Departementschefen har

intagit den ståndpunkten att dessa beslut, i likhet med vad som för närvarande

gäller beträffande det allmänna straffregistret, ej skola registreras i

det allmänna kriminalregistret. Lagrådet vill understryka att — såsom

också departementschefen framhållit — åklagare och domstolar uppenbarligen

böra ha möjlighet att erhålla upplysning om beslutade åtalseftergifter.

Mot en registrering därav i det allmänna kriminalregistret skulle enligt

lagrådets mening icke kunna åberopas några principiella skäl. Om emellertid

det nyss angivna behovet i praktiken kan tillgodoses på annat sätt, bör

någon invändning ej kunna riktas mot att så sker. Departementschefen synes

utgå från att åklagare i praktiken ha tillräckliga möjligheter att genom

polis- och barnavårdsregister få riktiga och fullständiga uppgifter rörande

beslut om åtalseftergift. Under denna förutsättning vill lagrådet ej göra någon

erinran mot det ställningstagande i fråga om åtalseftergifterna som innefattas

i remissförslaget. Vad nu sagts äger motsvarande tillämpning beträffande

domar om överlämnande till samhällsvård.

Frånsett uteslutandet av bötesdomar ur registret ha de ändringar beträffande

registreringsreglerna, som brottsbalkens genomförande kommer atl

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Första lagutskottets utlåtande nr 2b år 1963

medföra, icke närmare behandlats i remissprotokollet. Hithörande spörsmål

avses skola övervägas vid utarbetandet av följdändringar till brottsbalken.

Det har likväl av vissa skäl — främst hänsynen till det nordiska samarbetet

beträffande verkställighet av straff, i vilket avseende det remitterade lagförslaget

förutsätter att det för riksdagen genom propositionen nr 203/1962

framlagda lagförslaget genomföres — ansetts lämpligt att redan innan brottsbalken

träder i kraft erhålla en ny lag om allmänt kriminalregister. Det

förhållandet, att den nya lagen förutsättes skola inom kort tid ändras på

väsentliga punkter, kan ej undgå att påverka bedömningen av lagförslaget.

Närmare redogörelser för vad som uttalats av utredningen och i avgivna

yttranden beträffande ovan berörda särskilda frågor lämnas i propositionen

å resp. s. 20—30, 34—36, 38—44, 48—52 och 53—56, vartill utskottet får

hänvisa.

Motivering till de särskilda paragraferna i den föreslagna lagen om allmänt

kriminalregister återfinns i propositionen å s. 56—64.

Utskottet

Utskottet, som i utlåtande denna dag, nr 22, tillstyrkt bifall till ovan berörda

proposition nr 203 år 1962 med förslag till lag om samarbete med

Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. ni.,

har icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj :ts nu ifrågavarande

förslag och får alltså hemställa,

att förevarande proposition, nr 39, såvitt nu är i fråga,

måtte av riksdagen bifallas.

Stockholm den 2 maj 1963

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Arvidson, Ferdinand Nilsson,

Hilding, Lundin, Nyman och Palm;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, herrar Landgren, östrand,

Svensson i Vä, Gustafsson i Borås, fru Löfqvist, herr Fröding och fröken

Bergegren.

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 630640

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1963:255 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § 17 :o) lagen den 26 maj 1909 s. 1 i texten