Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad Igdelse av 15 kap. 29 § giftermålsbalken, m. m.

1963-05-02 · 9 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 8 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1963:26, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad Igdelse av 15 kap. 29 § giftermålsbalken, m. m.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 26 år 1963

I

Nr 26

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag

till lag om ändrad Igdelse av 15 kap. 29 § giftermålsbalken,

m. m.

Genom en den 29 mars 1963 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,

nr 137, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj :t

under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet

förda protokoll föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag

till

1) lag om ändrad lydelse av 15 kap. 29 § giftermålsbalken;

2) lag om ändring i föräldrabalken; och

3) lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 27 juni 1924 (nr 322)

om vård av omyndigs värdehandlingar.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att god man som förordnas enligt vissa stadganden

i giftermålsbalken och föräldrabalken skall erhålla ersättning av allmänna

medel. Vidare föreslås höjning av värdegränsen i fråga om skyldighet

att hos bank nedsätta omyndig tillhöriga värdehandlingar samt höjning

av de avgifter bank äger betinga sig för vård av sådana handlingar.

Lagförslagen

De genom propositionen framlagda lagförslagen är av följande lydelse:

1) Lag

om ändrad lydelse av 15 kap. 29 § giftermålsbalken

Härigenom förordnas, att 15 kap. 29 § giftermålsbalken1 skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande Igdelse) (Föreslagen Igdelse)

15 kap.

29 S.

Vistas den, mot vilken talan enligt

denna balk riktas, å okänd ort, skall

hans rätt i saken bevakas av god man,

varom i 18 kap. föräldrabalken förmäles.

Vistas den, mot vilken talan enligt

denna balk riktas, å okänd ort, skall

hans rätt i saken bevakas av god man,

varom i 18 kap. föräldrabalken förmäles.

I fråga om arvode och ersätt
-

1 Senaste lydelse, se SFS 1958: 639.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. i avd. Nr 26

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 26 år 1963

ning till god man, som här avses,

skall gälla vad i 20 kap. 19 § föräldrabalken

stadgas angående gottgörelse

åt rättegångsbiträde.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963.

2) Lag

om ändring i föräldrabalken

Härigenom förordnas, att 15 kap. 8 § och 20 kap. 36 § föräldrabalken1 skola

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

15 kap.

8 §.

Aktier, obligationer, skuldebrev och Aktier, obligationer, skuldebrev och

andra sådana värdehandlingar skola, andra sådana värdehandlingar skola,

såframt sammanlagda värdet översti- såframt sammanlagda värdet överstiger

tvåtusen kronor, i den omyndiges ger femtusen kronor, i den omyndiges

namn nedsättas i öppet förvar hos namn nedsättas i öppet förvar hos

riksbanken eller annan bank. Vill för- riksbanken eller annan bank. Vill förmyndaren

uttaga nedsatt värdehand- myndaren uttaga nedsatt värdehandling,

söke han överförmyndarens till- ling, söke han överförmyndarens tillstånd.

Sådant tillstånd erfordras ej, stånd. Sådant tillstånd erfordras ej,

där värdehandlingen allenast skall ge- där värdehandlingen allenast skall genom

bankens försorg överföras till nom bankens försorg överföras till

annan bank för att där nedsättas i annan bank för att där nedsättas i

Öppet förvar. De nedsatta värdehand- öppet förvar. De nedsatta värdehandlingarna

skola under överförmynda- lingarna skola under överförmyndarens

tillsyn vårdas i enlighet med vad rens tillsyn vårdas i enlighet med vad

om dylik vård av omyndigs värde- om dylik vård av omyndigs värdehandlingar

särskilt stadgas. handlingar särskilt stadgas.

Vad sålunda------överförmyndarens tillstånd.

Obligationer, vilka----— — stycket sägs.

Hava underårig------värdehandlingar sammanräknas.

Finnas omyndigs------nedsatta värdehandlingar.

20 kap.

36 §.

Vistas den, mot vilken talan enligt Vistas den, mot vilken talan enligt

denna balk riktas, å okänd ort, skall denna balk riktas, å okänd ort, skall

hans rätt i saken bevakas av god man, hans rätt i saken bevakas av god man,

varom i 18 kap. förmäles. varom i 18 kap. förmäles. I fråga om

arvode och ersättning till god man,

som här avses, skall gälla vad i 20

kap. 19 § stadgas angående gottgörelse

åt rättegångsbiträde.

1 Senaste lydelse av 20 kap. 36 §, se SFS 1958: 640.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Första lagutskottets utlåtande nr 26 år 1963

Vad i----------denna balk.

Då fråga----------eller fara.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963, såvitt avser 20 kap. 36 §, och den

1 januari 1964, såvitt avser 15 kap. 8 §.

3) Lag

angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 27 juni 1924 (nr 322)

om vård av omyndigs värdehandlingar

Härigenom förordnas, att 8 § lagen den 27 juni 1924 om vård av omyndigs

värdehandlingar1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

8

För den vård av omyndigs värdehandlingar,

som enligt denna lag åligger

banken, må banken betinga sig eu

årlig avgift, icke överstigande i fråga

om inhemska värdehandlingar en

krona 50 öre och utländska värdehandlingar

75 öre för varje påbörjat

tusental kronor av handlingarnas värde.

Hava underåriga syskon gemensam

förmyndare, skola syskonens

värdehandlingar sammanräknas. Närmare

bestämmelser om avgiftens beräkning

må, såvitt angår andra banker

än riksbanken, meddelas av

Konungen.

Den avgift —---—---

För fordran---------

(Föreslagen lydelse)

§•

För den vård av omyndigs värdehandlingar,

som enligt denna lag åligger

banken, må banken betinga sig en

årlig avgift, icke överstigande i fråga

om inhemska värdehandlingar två

kronor och utländska värdehandlingar

en krona för varje påbörjat tusental

kronor av handlingarnas värde.

Hava underåriga syskon gemensam

förmyndare, skola syskonens värdehandlingar

sammanräknas. Närmare

bestämmelser om avgiftens beräkning

må, såvitt angår andra banker än

riksbanken, meddelas av Konungen.

avtal vidtagit.

- av banken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964.

I. Ersättning av allmänna medel till vissa gode män för bortovarande

I skrivelse den 27 februari 1960 har Stockholms rådhusrätt hos Kungl.

Maj :t väckt fråga om ersättning av allmänna medel åt vissa gode män, som

enligt giftermålsbalken och föräldrabalken förordnats att företräda bortovarande.

Yttranden över denna skrivelse har efter remiss avgivits av hovrätten

för Västra Sverige, statskontoret, Göteborgs rådhusrätt, rådhusrätten i

Malmö, Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdo
1

Senaste lydelse, se SFS 1954: 314.

■fl Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 1 avd. Nr 26

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första lagutskottets utlåtande nr 26 år 1963

mare, Sveriges advokatsamfund och Stockholms stads rättshjälpsanstalt, vilken

såsom yttrande åberopat en av direktören vid rättshjälpsanstalten Bror

Wahlström upprättad promemoria.

Gällande bestämmelser, m. m.

Beträffande gällande bestämmelser samt innehållet i rådhusrättens skrivelse

och däröver avgivna remissyttranden tillåter sig utskottet hänvisa till

redogörelse i propositionen, s. 5—11.

Departementschefen

Föredragande departementschefen, statsrådet Kling, anförde vid lagrådsremissen:
»Inom

olika områden av vår lagstiftning finns föreskrifter om gode män

med uppgifter av skilda slag. I 18 kap. föräldrabalken ges bestämmelser om

gode män för där angivna ändamål. Dessa godmanskap är nära besläktade

med förmynderskapen och huvudsakligen underkastade samma regler som

de. I fråga om gode mäns rätt till ersättning för sitt uppdrag gäller sålunda

enligt 18 kap. 8 §, att ersättning skall utgå efter enahanda grunder som till

förmyndare, d. v. s. med årligt arvode (jfr 15 kap. 19 § samma balk). Om

gode mannen icke äger uppbära årligt arvode, är han enligt särskilt stadgande

i 18 kap. 11 § berättigad att efter uppdragets slutförande erhålla skäligt

arvode för uppdraget liksom även ersättning för sina kostnader.

Genom lagändring, som trätt i kraft den 1 juli 1959, infördes i 20 kap.

36 § första stycket föräldrabalken en processuell bestämmelse av innehåll

att, om den, mot vilken talan enligt balken riktas, vistas på okänd ort, hans

rätt i saken skall bevakas av god man som avses i 18 kap. Denna anordning

avsåg att träda i stället för det tidigare anlitade institutet kungörelsedelgivning.

Under förarbetena till den nyinförda bestämmelsen framhöll dåvarande

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, att frågan om

ersättning till den gode mannen reglerades genom stadgandet i 18 kap.

11 § föräldrabalken. Samtidigt med den angivna ändringen i 20 kap. 36 § föräldrabalken

intogs ett liknande stadgande i 15 kap. 29 § giftermålsbalken

avseende talan enligt den senare balken.

Stockholms rådhusrätt har i sin skrivelse framfört den åsikten, att 18 kap.

11 § föräldrabalken icke utgör en tillfredsställande reglering av frågan om

ersättning åt gode män, som förordnats med stöd av de båda berörda bestämmelserna

i giftermålsbalken och föräldrabalken. Enligt rådhusrätten saknas

med den nu gällande ordningen i flertalet fall förutsättningar för att dessa

gode män verkligen skall kunna få någon gottgörelse. Det framhålles, att

den bortovarande nästan undantagslöst är i avsaknad av egendom, som kan

tagas i anspråk till ersättning åt den gode mannen efter uppdragets fullgörande.

Vidare anmärkes, att bestämmelserna i lagen om fri rättegång icke

är lämpade för detta sammanhang. Det rådande systemet har enligt rådhus
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Första lagutskottets utlåtande nr 26 år 1D63

rätten haft till följd, att det uppstått stora svårigheter att finna personer,

som är villiga att åtaga sig godmanskapen och som dessutom är lämpliga

härför. Rådhusrätten anser, att snara lagstiftningsåtgärder är påkallade för

att undanröja dessa svårigheter. I skrivelsen förordas ett sådant tillägg till

18 kap. 11 § föräldrabalken, att de ifrågavarande gode männen blir berättigade

att av allmänna medel åtnjuta skäligt arvode för uppdraget och gottgörelse

för utgifter i samband därmed.

För att få en överblick över den praktiska tillämpningen av 15 kap. 29 §

giftermålsbalken och 20 kap. 36 § föräldrabalken har justitiedepartementet

hos 17 underrätter (8 rådhusrätter — däribland ej Stockholms rådhusrätt —

och 9 häradsrätter) i olika delar av landet gjort vissa förfrågningar angående

godmansförordnanden, som under ar 1960 meddelats enligt nämnda lagrum.

Därvid har framkommit följande: I sex av domstolarna meddelades över

huvud icke något förordnande. De övriga elva domstolarna förordnade sammanlagt

61 gode män. Av dessa gode män var 2 jurister vid rättshjälpsanstalt,

5 andra jurister, 8 socialvårdstjänstemän, 5 nämndemän och 41 andra

personer än nu sagts. På fråga, huruvida svårigheter förelegat att anskaffa

lämpliga gode män, har sex av de elva berörda domstolarna svarat jakande.

Beträffande antalet förordnanden, som meddelats under år 1961 av våra

tre största rådhusrätter, har upplysningar lämnats vid remissbehandlingen.

Under hand har inhämtats, att Stockholms rådhusrätt under år 1962 meddelat

14 förordnanden enligt 15 kap. 29 § giftermålsbalken och 25 förordnanden

enligt 20 kap. 36 § föräldrabalken; motsvarande antal var hos Göteborgs

rådhusrätt 12 och 10 samt hos rådhusrätten i Malmö 1 och 4.

Vad som förekommit i detta ärende visar enligt min mening behov av en

ändring i gällande regler om ersättning till gode män förordnade jämlikt 15

kap. 29 § giftermålsbalken eller 20 kap. 36 § föräldrabalken. Icke minst de

samstämmiga remissyttrandena på denna punkt talar härför. Erfarenheterna

ger vid handen, att det nuvarande stadgandet i 18 kap. 11 § föräldrabalken

fcke utgör någon garanti för att den gode mannen blir vederbörligen gottgjord

för sitt uppdrag. Tvärtom synes han som regel icke kunna påräkna någon

ersättning över huvud. Enligt vad som bekräftats från flera håll har detta

medfört svårigheter att skaffa personer, vilka besitter de önskvärda kvalifikationerna

för uppdragens fullgörande. Syftet med de båda bestämmelserna

om gode mäns medverkan i vissa rättegångar har därigenom kommit att i någon

mån förfelas. Detta är så mycket mera beklagligt som det här vanligen

rör sig om mål, där det allmänna har intresse av att utredningen blir så

fullständig och tillförlitlig som möjligt; såsom exempel må nämnas mål angående

barns familjerättsliga status. För att råda bot mot de ådagalagda

missförhållandena bör enligt min åsikt snarast möjligt införas regler av sådant

innehåll att den, som förordnats till berörda godmanskap, skall efter

rättens prövning äga av allmänna medel åtnjuta skäligt arvode för det arbete

han nedlagt på målet för dess förberedande och utförande ävensom ersättning

för nödvändiga utgifter och tidsspillan.

En särskild fråga är, vem som i sista hand skall svara för ersättningen åt

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Första lagutskottets utlåtande nr 26 år 1963

den gode mannen. Det torde råda enighet om att domstol skall ha möjlighet

att ålägga den bortovarandes motpart skyldighet att återgälda statsverket

vad som utbetalats till den gode mannen. Mera tveksamt är, om man bör

föreskriva att den bortovarande skall förpliktas till statsverket återbetala

dess kostnader, därest sådan skyldighet ej skall åvila motparten. I skrivelsen

från Stockholms rådhusrätt har anförts en del praktiska skäl mot en generell

föreskrift om att den bortovarande i detta fall skall åläggas skyldighet till

återbetalning. Dessa har vunnit visst gehör vid remissbehandlingen, och jagfinner

dem även för egen del vara beaktansvärda. Jag anser likväl tillräcklig

anledning ej föreligga att i detta sammanhang frångå den gängse princip, som

kommit till uttryck bl. a. i 20 kap. 19 § andra stycket föräldrabalken. Detta

innebär, att den bortovarande bör förpliktas att återgälda statsverket den

gode mannens ersättning, om icke sådan skyldighet finnes böra ankomma

på motparten. Även utan särskild föreskrift härom (jfr sistnämnda lagrum)

torde -\ara klart, att återbetalningsskyldigheten skall bestämmas i enlighet

med kostnadsreglerna i 18 kap. rättegångsbalken. Normalt blir återbetalningsskyldigheten

härigenom beroende av målets utgång. Om den bortovarande

vinner, skall sålunda hans motpart i regel åläggas gottgöra stats\erket

skall han regelmässigt själv förpliktas betala statsverket kostnaden. Skulle

rättegångskostnaderna anses böra kvittas (jfr 18 kap. 2 § rättegångsbalken),

har likaledes den bortovarande att gentemot statsverket svara för gottgörelsen

åt den gode mannen.

Den nu föreslagna ordningen torde lagteknislct kunna åstadkommas på

det sättet, att i 15 kap. 29 § giftermålsbalken och 20 kap. 36 § föräldrabalken

intages hänvisningar till 20 kap. 19 § sistnämnda balk angående arvode och

ersättning till den gode mannen. Lagändringarna torde böra träda i kraft

den 1 juli 1963.

Såsom framhållits i årets statsverksproposition (bil. 4 s. 43) bör anslaget

»Ersättning åt domare, vittnen och parter» tagas i anspråk för åsyftade ersättningar

av allmänna medel. Stockholms rådhusrätt har beräknat, att kostnaderna

för gode männen genomsnittligen icke kommer att uppgå till mer

än mellan 200 och 300 kronor för varje mål. Denna beräkning, mot vilken

några invändningar icke gjorts vid remissbehandlingen, torde kunna godtagas.

Mot bakgrunden av de förut redovisade siffrorna avseende förekomsten

av godmanskap kan man alltså antaga, att de sammanlagda utgifterna för

statsverket blir av blygsam omfattning i förhållande till den förbättring av

rättskipningen, som reformen otvivelaktigt kommer att innebära.

Rörande ordningen för själva utbetalningen av ersättning ur allmänna

medel må hänvisas till 7 och 12 §§ i 1947 års kungörelse med bestämmelser

angående vissa kostnader vid domstol.

I ärendet har väckts fråga, om icke jämväl vissa andra förordnade gode

män än de nu behandlade borde kunna tillerkännas ersättning av allmänna

medel för sitt arbete. Här avses gode män, som jämlikt annat lagrum i föräldrabalken

än 20 kap. 36 § förordnats att företräda bortovarande (jfr bal
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Första lagutskottets utlåtande nr 2fi år t963

kens 18 kap. 4 § första stycket 1—4.). Enligt Stockholms rådhusrätt bör de

som hör till denna kategori måhända kunna gottgöras för sina uppdrag av

allmänna medel, därest de icke kan få ersättning ur den bortovarande tillhörig

egendom. Något behov av en lagändring i nu antydd riktning har emellertid

ej försports. Tanken på en sådan lagändring har i allmänhet icke biträtts

av remissorganen, och jag kan ej heller för egen del ansluta mig därtill.

Därjämte har vid remissbehandlingen förts på tal spörsmål om ersättning

åt dels vissa i konkurslagen avsedda gode män, dels likvidatorer förordnade

enligt aktiebolagslagen eller lagen om ekonomiska föreningar. Dessa frågor

finner jag icke skäl att i detta sammanhang upptaga till närmare behandling.

»

Lagrådet

Lagrådet har lämnat förevarande förslag utan erinran.

II. Ändringar i gällande bestämmelser rörande vården av omyndigs

värdehandlingar

I skrivelse den 27 augusti 1962 har Svenska bankföreningen hemställt om

viss höjning av de förvaringsavgifter som utgår enligt lagen den 27 juni 1924

om vård av omyndigs värdehandlingar. Över framställningen har efter remiss

yttranden avgivits av Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge,

Stockholms stads överförmyndarnämnd, överförmyndarna i Göteborg, Malmö

och Uppsala, bankinspektionen, fullmäktige i riksbanken och Svenska sparbanksföreningen.

Svea hovrätt har vid sitt yttrande fogat yttrande från

Stockholms rådhusrätt.

Gällande bestämmelser, m. m.

Utskottet torde beträffande gällande rätt samt innehållet i bankföreningens

framställning och däröver avgivna remissyttranden få hänvisa till redogörelse

i propositionen s. 15—18.

Departementschefen

Vid lagrådsremissen anförde föredragande departementschefen:

»I syfte att skydda de omyndigas rätt har i förmynderskapslagstiftningen

stadgats skyldighet för förmyndare att hos bank nedsätta vissa värdehandlingar.

Denna skyldighet inträder enligt 15 kap. 8 § föräldrabalken så snart

sammanlagda värdet av handlingarna överstiger 2 000 kronor. För den vård

av handlingarna, som åligger banken, äger denna betinga sig en årlig avgift,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande nr 26 år 1963

som icke får överstiga 1 krona 50 öre i fråga om inhemska värdehandlingar

och 75 öre i fråga om utländska handlingar för varje påbörjat 1 000-tal

kronor av handlingarnas värde. Avgifternas storlek fastställdes senast år

1954. Fråga har nu väckts om att höja angivna avgiftsbelopp till 2 kronor

respektive 1 krona samt att införa en minimiavgift av 20 kronor för varje

förvar.

En självklar förutsättning vid bestämmandet av förvaringsavgifternas

storlek måste vara, att dessa skall hållas så låga som möjligt. Även med

denna utgångspunkt synes dock rimligt, att en viss höjning av de nu tilllåtna

maximiavgifterna sker. En sådan åtgärd står också i överensstämmelse

med den vid tillkomsten av 1924 års förmynderskapslagstiftning uttalade

förutsättningen, att avgifterna för omyndigförvar bör stå i skäligt förhållande

till de avgifter bankerna i allmänhet betingar sig vid förvar av

värdehandlingar. Dessa senare avgifter synes för närvarande i regel väsentligt

överstiga avgifterna för omyndigförvar. I fråga om avgiftshöjningens

storlek kan jag ansluta mig till bankföreningens förslag, som för övrigt icke

mött någon gensaga vid remissbehandlingen.

Förslaget om en minimiavgift av 20 kronor innebär, att avgiften för sådana

förvar vilkas värde understiger 10 000 kronor blir densamma som om

värdet uppgått till detta belopp. Om förslaget genomfördes, skulle förvar

av små belopp komma att belastas med avgifter, vilka i många fall ej

skulle stå i rimlig proportion till avkastningen av de nedsatta handlingarna.

Detta förhållande, som också uppmärksammats av flera remissorgan, är

ägnat att inge tvekan inför tanken på en minimiavgift men samtidigt torde

icke kunna bestridas, att förvaringsavgifterna — även med den nyss förordade

höjningen — åtminstone för de allra minsta förvaren blir alltför

obetydliga för att kunna täcka bankernas kostnader. Vid remissbehandlingen

har från några håll föreslagits, att man i stället för att införa en minimiavgift

skulle höja den värdegräns, 2 000 kronor, vid vilken nedsättningsskyldigheten

inträder. De båda frågorna har givetvis samband med varandra.

Varje höjning av värdegränsen minskar antalet fall, där förvaringsavgifterna

ej täcker kostnaderna, och därmed minskas även behovet

av en minimiavgift. En höjning av värdegränsen innebär emellertid samtidigt,

att kretsen av de omyndiga som för närvarande skyddas av reglerna

om nedsättningsskyldighet minskar. De remissorgan, som vill höja

värdegränsen, har varit medvetna härom men framhållit, att värdegränsen

bibehållits oförändrad sedan år 1924 och att detta på grund av penningvärdets

förändringar betyder, att nedsättningsskyldigheten nu är betydligt

mera omfattande än som då var fallet.

Vid tillkomsten av 1924 års lagstiftning åsyftades att begränsa nedsättningstvånget

till värdebelopp av den betydelse, att en bankmässig förvaltning

är påkallad och kan föreskrivas utan alltför betungande kostnader.

Denna målsättning äger enligt min mening alltjämt fog. Det torde knappast

kunna göras gällande, att i dagens läge värdehandlingar å 2 000 kronor

är av sådan betydelse som nyss sagts. Jag anser därför tiden nu vara inne

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Första lagutskottets utlåtande nr 26 år 1963

att överväga en höjning av den värdegräns som reglerar nedsättningsskyldigheten.

Till förmån för en sådan höjning talar även den omständigheten,

att samhällets möjligheter till kontroll över förmyndarna nu torde vara

väsentligt större än år 1924. Med hänsyn till det anförda vill jag förorda,

att ifrågavarande värdegräns fastställes till 5 000 kronor.

Med en sådan värdegräns befrias bankerna från en mycket stor del av de

förvar vilka den föreslagna minimiavgiften skulle drabba, och lägsta avgiften

för förvar av inhemska värdehandlingar kommer, om de nya avgifterna

genomföres, att uppgå till 10 kronor. Med hänsyn härtill synes någon regel

om minimiavgift icke erforderlig.

I 15 kap. 8 § föräldrabalken regleras frågan, när skyldighet inträder för

förmyndare att verkställa nedsättning hos bank. Möjligheterna att utfå nedsatt

värdehandling, vartill enligt nämnda lagrum erfordras överförmyndarens

tillstånd, är däremot närmare reglerad i lagen om vård av omyndigs

värdehandlingar. Den omständigheten, att den tidigare nämnda värdegränsen

i 15 kap. 8 § föräldrabalken höjes, innebär därför icke att redan nedsatta

handlingar, vilkas värde ej uppgår till den nya värdegränsen, får utan

vidare av förmyndaren uttagas från banken. Härför erfordras samtycke av

överförmyndaren, som därvid har att tillämpa vårdlagens regler.

De nu ifrågavarande lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 januari

1964.»

Lagrådet

Lagrådet har lämnat jämväl förevarande förslag utan erinran.

Utskottet

Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj :ts förslag

och får alltså hemställa,

att förevarande proposition, nr 137, måtte av riksdagen

bifallas.

Stockholm den 2 maj 1963

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Arvidson, Erik Svedberg, fröken

Mattson, herrar Ferdinand Nilsson, Hilding, Nyman och Palm;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, herrar Landgren, östrand,

Svensson i Vä, Ekström i Björkvik, Gustafsson i Borås, fru Löfqvist och

herr Fröding.

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 830643

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1963:257 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den SO april 19^8 a1 i texten