Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m. m.

1963-05-03 · 32 sidor, varav 32 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 32 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1963:27, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

1

Nr 27

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om ändring i rättegångsbalken m. m.

Genom en den 5 april 1963 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,

nr 156, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj :t under

åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda

protokoll föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag

till

1) lag om ändring i rättegångsbalken; samt

2) lag om ändrad lydelse av 42 och 63 §§ militära rättegångslagen den 30

juni 1948 (nr 472).

De i propositionen framlagda förslagen är av följande lydelse:

1) Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 1 kap. 15 §, 3 kap. 2 §, 4 kap. 6 och 8 §§, 8 kap.

4, 6, 7 och 8 §§, 33 kap. 24 §, 50 kap. 4 och 9 §§, 51 kap. 4 och 9 §§, 52 kap.

3 och 8 §§, 55 kap. 4 och 9 §§ samt 56 kap. 4, 9 och 14 §§ rättegångsbalken1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 KAP.

15

Till huvudförhandling må ej utan

synnerliga skäl å samma dag utsättas

flera mål, än att de kunna beräknas

bliva slutförda under en tid av sex

timmar. Hinna ej alla sålunda utsatta

mål behandlas under dagen eller

kräver ett måls handläggning mera

än en dag, skall sammanträdet pågå

under erforderligt antal helgfria dagar

i följd. Kan handläggningen av

visst mål beräknas taga i anspråk

mera än två dagar må, om det kan

ske utan olägenhet, avbrott i hand
-

§•

Till huvudförhandling må ej utan

synnerliga skäl å samma dag utsättas

flera mål, än att de kunna beräknas

bliva slutförda under en tid av

sex timmar. Hinner huvudförhandling

icke slutföras samma dag som

den påbörjats, skall sammanträdet

pågå under erforderligt antal helgfria

dagar i följd; om det kan ske utan

olägenhet, må dock avbrott i handläggningen,

så länge sammanträdet

pågår, äga rum under högst två söckendagar

i veckan eller, om särskilda

1 Senaste lydelse, se beträffande 1 kap. 15 § SFS 1956: 587 och beträffande 4 kap. 6 § SFS

1954: 234.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 1 and. Nr 27

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

läggningen, så länge sammanträdet skäl föranleda därtill, högst tre söc
pågår,

äga rum under högst två söc- kendagar i veckan.

kendagar i veckan eller, om särskilda

skäl föranleda därtill, högst tre söc
kendagar

i veckan.

Om den — —------förordnar Konungen.

3 KAP.

2

Högsta domstolen — •—- —- — ---

Att i högsta domstolen talan i visst

fall må föras mot beslut av advokatsamfundets

styrelse, stadgas i 8 kap.

8 §•

§•

--från hovrätt.

Att i högsta domstolen talan i visst

fall må föras mot beslut av advokatsamfundets

styrelse eller annat samfundets

organ, stadgas i 8 kap. 8 §.

4 KAP.

6

Valbar till nämndeman är man eller

kvinna, som inom kommunen äger

rösträtt vid val av fullmäktige och

där har sitt hemvist samt fyllt tjugufem

år, dock ej den som är i konkurstillstånd

eller av allmänna fattigvården

omhändertagen för varaktig försörjning.

Lagfaren domare, befattningshavare

vid domstol, åklagare,

polisman eller advokat eller den som

eljest har till yrke att föra andras talan

inför rätta må ej vara nämndeman.

Ej må----— —-----

§•

Valbar till nämndeman är man eller

kvinna, som inom kommunen äger

rösträtt vid val av fullmäktige och där

har sitt hemvist samt fyllt tjugufem

men ej sjuttio år, dock ej den som är

i konkurstillstånd. Lagfaren domare,

befattningshavare vid domstol, åklagare,

polisman eller advokat eller den

som eljest har till yrke att föra andras

talan inför rätta må ej vara

nämndeman.

sex år.

8

Nämndeman väljes för sex år, dock

äge han avgå efter två år. Visar nämndeman

giltigt hinder, må rätten även

tidigare entlediga honom. Nämndeman,

som fyllt sextio år, äge ock avgå

ur nämnden. Upphör nämndeman

att vara valbar, vare uppdraget förfallet.

§•

Nämndeman väljes för sex år, dock

äge han avgå efter två år. Visar

nämndeman giltigt hinder, må rätten

även tidigare entlediga honom. Nämndeman,

som fyllt sextio år, äge ock

avgå ur nämnden. Upphör nämndeman

att vara valbar, vare uppdraget

förfallet; dock må den som uppnått

sjuttio års ålder utan hinder därav

tjänstgöra vid fortsatt behandling av

mål, i vars handläggning han förut

deltagit.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Första lagutskottets utlåtande nr 27 ar 1963

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

8 KAP.

Vid utövande —- — — ■—----

Verksamhet som advokat må icke

bedrivas under form av aktiebolag

eller i bolag med annan än advokat,

med mindre advokatsamfundets styrelse

medgiver undantag.

Det åligger--------

6

Tillsyn över — — — —■ — —--

Justitiekanslern äge att hos styrelsen

påkalla åtgärd mot advokat, som

åsidosätter sin plikt eller ej längre är

behörig att vara advokat.

7

Advokat, som i sin verksamhet

uppsåtligen gör orätt eller som eljest

förfar oredligt, skall av advokatsamfundets

styrelse uteslutas ur samfundet.

Äro omständigheterna mildrande,

äge styrelsen i stället tilldela honom

varning.

Åsidosätter eljest advokat de plikter,

som åvila honom som advokat,

äge styrelsen meddela honom varning

eller erinran. Äro omständigheterna

synnerligen försvårande, må styrelsen

utesluta honom ur samfundet.

Upphör advokat att vara svensk

medborgare eller flyttar han ur riket

eller inträder beträffande advokat sådan

omständighet, att han enligt 2 §

andra eller tredje stycket icke må antagas

till ledamot av samfundet, vare

han skyldig att genast utträda; gör

han det ej, förordne styrelsen om

hans uteslutning.

-----— — god advokatsed.

Verksamhet som advokat må icke

bedrivas under form av aktiebolag.

Ej heller må sådan verksamhet bedrivas

i bolag med annan än advokat,

med mindre advokatsamfundets

styrelse medgiver undantag.

------honom tillhör.

§•

denna tillsyn.

Justitiekanslern äge att hos styrelsen

eller, i den mån så bestämts i

stadgarna, hos annat samfundets organ

påkalla åtgärd mot advokat, som

åsidosätter sin plikt eller ej längre är

behörig att vara advokat.

§•

Advokat, som i sin verksamhet

uppsåtligen gör orätt eller som eljest

förfar oredligt, skall uteslutas ur advokatsamfundet.

Äro omständigheterna

mildrande, må i stället varning

tilldelas honom.

Åsidosätter eljest advokat de plikter,

som åvila honom som advokat,

må varning eller erinran meddelas

honom. Äro omständigheterna synnerligen

försvårande, må han uteslutas

ur samfundet.

Fråga om uteslutning som nu sagts,

varning eller erinran prövas av samfundets

styrelse eller, i den mån så

bestämts i stadgarna, av annat samfundets

organ.

Upphör advokat att vara svensk

medborgare eller inträder beträffande

honom sådan omständighet, att

han enligt 2 § andra eller tredje stycket

icke må antagas till ledamot av

samfundet, vare han skyldig att genast

utträda; gör han det ej, förordne

styrelsen om hans uteslutning.

Samma lag vare, om advokat flyttar

ur riket och styrelsen ej medgiver, att

han må kvarstå såsom ledamot av

samfundet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

(Nuvarande lydelse)

Styrelsen äge förordna, att beslut,

varigenom någon uteslutits ur samfundet,

genast skall gå i verkställighet.

8

Har advokatsamfundets styrelse avslagit

någons ansökan om inträde i

samfundet eller uteslutit någon därur,

må han föra talan mot beslutet.

Mot styrelsens beslut i fråga, som avses

i 7 §, må talan föras av justitiekanslern.

Talan skall--------• —

(Föreslagen lydelse)

1 beslut, varigenom någon uteslutits

ur samfundet, må förordnas, att

beslutet genast skall gå i verkställighet.

§•

Har inträde i advokatsamfundet

vägrats någon eller har någon uteslutits

därur, må han föra talan mot

beslutet. Då det organ inom samfundet,

som äger vidtaga åtgärd enligt

7 §, meddelat beslut i fråga som där

avses, må talan mot beslutet föras av

justitiekanslern.

-----— ---högsta domstolen.

33 KAP.

24 §.

Underrätt förordne erforderligt antal

stämningsmän att, då de därför

anlitas, verkställa delgivning. Förordnande

meddelas för visst kalenderår

eller del därav och må, om skäl

äro därtill, av rätten återkallas.

Stämningsmän skall, då han första

gången förordnas, inför rätten avlägga

ed, att han redligt och utan

försumlighet skall uträtta de delgivningsärenden,

som anförtros honom.

Fjärdingsman vare utan särskilt förordnande

stämningsmän.

Förteckning å--------

Underrätt förordne erforderligt antal

stämningsmän att, då de därför

anlitas, verkställa delgivning. Förordnande

meddelas för viss tid eller

tills vidare och må, om skäl äro därtill,

av rätten återkallas. Rätten skall

årligen pröva förordnandets bestånd.

Stämningsmän skall, då han första

gången förordnas, inför rätten avlägga

ed, att han redligt och utan försumlighet

skall uträtta de delgivningsärenden,

som anförtros honom.

Fjärdingsman vare utan särskilt förordnande

stämningsmän.

------rättens kansli.

50 KAP.

4

I vadeinlagan — —-----

Vill käranden åberopa bevis, som

ej tidigare förebragts, skall han i

vadeinlagan uppgiva beviset och vad

han vill styrka därmed. Skriftligt bevis

skall i huvudskrift eller styrkt

avskrift fogas vid vadeinlagan. Vill

käranden eljest, att vittne eller sakkunnig

eller part under sanningsförsäkran

skall höras inför rätten

eller syn å stället skall hållas, skall

han angiva det i vadeinlagan jämte

skälen därtill. I vadeinlagan skall kä
-

§•

— käranden yrkar.

Käranden skall i vadeinlagan uppgiva

de bevis han vill åberopa och

vad han vill styrka med varje särskilt

bevis. Skriftligt bevis, som ej tidigare

förebragts, skall i huvudskrift

eller styrkt avskrift fogas vid vadeinlagan.

Vill käranden, att förnyat

förhör med vittne eller sakkunnig eller

part under sanningsförsäkran

skall äga rum eller förnyad syn å

stället skall hållas, skall han angiva

det i vadeinlagan jämte skälen där
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

5

(Nuvarande lydelse)

randen ock angiva, om han vill, att

motparten skall infinna sig personligen

vid huvudförhandling i hovrätten.

Vadeinlagan skall — —------

(Föreslagen lydelse)

till. I vadeinlagan skall käranden

ock angiva, om han vill, att motparten

skall infinna sig personligen vid

huvudförhandling i hovrätten.

—----—---hans ombud.

Genmälet skall---— —- — -— —

Vill svaranden åberopa bevis, som

ej tidigare förebragts, skall han i

genmälet uppgiva beviset och vad

han vill styrka därmed. Skriftligt bevis

skall i huvudskrift eller styrkt

avskrift fogas vid genmälet. Vill svaranden

eljest, att vittne eller sakkunnig

eller part under sanningsförsäkran

skall höras inför rätten eller

syn å stället skall hållas, skall

han angiva det i genmälet jämte skälen

därtill. I genmälet skall svaranden

ock angiva, om han vill, att motparten

skall infinna sig personligen

vid huvudförhandling i hovrätten.

Genmälet skall —------

vill anföra.

Svaranden skall i genmälet uppgiva

de bevis han vill åberopa och vad

han vill styrka med varje särskilt bevis.

Skriftligt bevis, som ej tidigare

förebragts, skall i huvudskrift eller

styrkt avskrift fogas vid genmälet.

Vill svaranden, att förnyat förhör

med vittne eller sakkunnig eller part

under sanningsförsäkran skall äga

rum eller förnyad syn å stället skall

hållas, skall han angiva det i genmälet

jämte skälen därtill. I genmälet

skall svaranden ock angiva, om han

vill, att motparten skall infinna sig

personligen vid huvudförhandling i

hovrätten.

-------hans ombud.

I vadeinlagan

Vill käranden åberopa bevis, som

ej tidigare förebragts, skall han i vadeinlagan

uppgiva beviset och vad

han vill styrka därmed. Skriftligt bevis

skall i huvudskrift eller styrkt avskrift

fogas vid vadeinlagan. Vill käranden

eljest, att vittne eller sakkunnig

skall höras inför rätten eller

syn å stället skall hållas, skall han

angiva det i vadeinlagan jämte skälen

därtill. I vadeinlagan skall käranden

ock angiva, om han vill, att målsägande

eller den tilltalade skall infinna

sig personligen vid huvudförhandling

i hovrätten.

Är den -—- —----------

Vadeinlagan skall------

— käranden yrkar.

Käranden skall i vadeinlagan uppgiva

de bevis han vill åberopa och vad

han vill styrka med varje särskilt bevis.

Skriftligt bevis, som ej tidigare

förebragts, skall i huvudskrift eller

styrkt avskrift fogas vid vadeinlagan.

Vill käranden, att förnyat förhör med

vittne eller sakkunnig skall äga rum

eller förnyad syn å stället skall hållas,

skall han angiva det i vadeinlagan

jämte skälen därtill. I vadeinlagan

skall käranden ock angiva, om

han vill, att målsägande eller den tilltalade

skall infinna sig personligen

vid huvudförhandling i hovrätten.

--—--—--det angivas.

-----— — hans ombud.

51 KAP.

4 §.

9 §.

Genmälet skall —-----—-----—---vill anföra.

Vill svaranden åberopa bevis, som Svaranden skall i genmälet uppgicj

tidigare förebragts, skall han i gen- va de bevis han vill åberopa och vad

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

(Nuvarande lydelse)

målet uppgiva beviset och vad han

vill styrka därmed. Skriftligt bevis

skall i huvudskrift eller styrkt avskrift

fogas vid genmälet. Vill svaranden

eljest, att vittne eller sakkunnig

skall höras inför rätten eller syn å

stället skall hållas, skall han angiva

det i genmälet jämte skälen därtill.

I genmälet skall svaranden ock angiva,

om han vill, att målsägande eller

den tilltalade skall infinna sig personligen

vid huvudförhandling i hovrätten.

Genmälet skall---------

(Föreslagen lydelse)

han vill styrka med varje särskilt bevis.

Skriftligt bevis, som ej tidigare

förebragts, skall i huvudskrift eller

styrkt avskrift fogas vid genmälet.

Vill svaranden, att förnyat förhör

med vittne eller sakkunnig skall äga

ram eller förnyad syn å stället skall

hållas, skall han angiva det i genmälet

jämte skälen därtill. I genmälet

skall svaranden ock angiva, om han

vill, att målsägande eller den tilltalade

skall infinna sig personligen vid

huvudförhandling i hovrätten.

-------hans försvarare.

I besvärsinlagan

Vill klaganden åberopa bevis, som

ej tidigare förebragts, skall han i besvärsinlagan

uppgiva beviset och vad

han vill styrka därmed. Skriftligt bevis

skall i huvudskrift eller styrkt avskrift

fogas vid besvärsinlagan.

Besvärsinlagan skall-----

klaganden yrkar.

Klaganden skall i besvärsinlagan

uppgiva de bevis han vill åberopa och

vad han vill styrka med varje särskilt

bevis. Skriftligt bevis, som ej tidigare

förebragts, skall i huvudskrift eller

styrkt avskrift fogas vid besvärsinlagan.

--------hans ombud.

52 KAP.

3 §•

8

Förklaringen skall-----

Vill förklar anden åberopa bevis,

som ej tidigare förebragts, skall han

i förklaringen uppgiva beviset och

vad han vill styrka därmed. Skriftligt

bevis skall i huvudskrift eller styrkt

avskrift fogas vid förklaringen.

Förklaringen skall------

§•

—- —- -------- vill anföra.

Förklaranden skall i förklaringen

uppgiva de bevis han vill åberopa och

vad han vill styrka med varje särskilt

bevis. Skriftligt bevis, som ej tidigare

förebragts, skall i huvudskrift eller

styrkt avskrift fogas vid förklaringen.

------- hans försvarare.

55 KAP.

4

I revisionsinlagan------—

Anser käranden — —-------

Vill käranden åberopa bevis, som

ej tidigare förebragts, skall han i revisionsinlagan

uppgiva beviset och

vad han vill styrka därmed. I tvistemål

skall käranden uppgiva anledningen

till att beviset ej tidigare förebragts.

Åberopar käranden skrift
-

§•

--------käranden yrkar.

— -—------— stöd därför.

Käranden skall i revisionsinlagan

uppgiva de bevis han vill åberopa och

vad han vill styrka med varje särskilt

bevis. I tvistemål skall käranden,

om beviset ej tidigare förebragts,

uppgiva anledningen härtill. Åberopar

käranden skriftligt bevis, som ej

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

(Nuvarande lydelse)

ligt bevis skall det i huvudskrift eller

styrkt avskrift fogas vid revisionsinlagan.

I revisionsinlagau skall käranden

ock angiva, om han vill, att

motparten eller i brottmål målsägande

eller den tilltalade skall infinna

sig personligen vid huvudförhandling

i högsta domstolen.

Är i —---------—

Revisionsinlagan skall —-----

(Föreslagen lydelse)

tidigare förebragts, skall det i huvudskrift

eller styrkt avskrift fogas vid

revisionsinlagan. I revisionsinlagan

skall käranden ock angiva, om han

vill, att motparten eller i brottmål

målsägande eller den tilltalade skall

infinna sig personligen vid huvudförhandling

i högsta domstolen.

---—----det angivas.

--_ —-----hans ombud.

9 §•

Genmälet skall-------

Vill svaranden åberopa bevis, som

ej tidigare förebragts, skall han i

genmälet uppgiva beviset och vad han

vill styrka därmed. I tvistemål skall

svaranden uppgiva anledningen till

att beviset ej" tidigare förebragts.

Åberopar svaranden skriftligt bevis,

skall det i huvudskrift eller styrkt

avskrift fogas vid genmälet. I genmälet

skall svaranden ock angiva,

om han vill, att motparten eller i

brottmål målsägande eller den tilltalade

skall infinna sig personligen vid

huvudförhandling i högsta domstolen.

Genmälet skall —• —-------

----— — --—■ ■— vill anföra.

Svaranden skall i genmälet uppgiva

de bevis han vill åberopa och vad

han vill styrka med varje särskilt bevis.

I tvistemål skall svaranden, om

beviset ej tidigare förebragts, uppgiva

anledningen härtill. Åberopar

svaranden skriftligt bevis, som ej tidigare

förebragts, skall det i huvudskrift

eller styrkt avskrift fogas vid

genmälet. I genmälet skall svaranden

ock angiva, om han vill, att motparten

eller i brottmål målsägande

eller den tilltalade skall infinna sig

personligen vid huvudförhandling i

högsta domstolen.

_______ hans försvarare.

56 KAP.

4 §.

I besvärsinlagan — -— -----------klaganden yrkar.

Anser klaganden----------------s*öd därför.

Vill klaganden åberopa bevis, som Klaganden skall i besvärsinlagan

ej tidigare förebragts, skall han i be- uppgiva de bevis han vill åberopa

svärsinlagan uppgiva beviset och vad och vad han vill styrka med varje särhan

vill styrka därmed. Skriftligt be- skilt bevis. Skriftligt bevis, som ej

vis skall i huvudskrift eller styrkt av- tidigare förebragts, skall i huvudskrift

fogas vid besvärsinlagan. skrift eller styrkt avskrift fogas vid

besvärsinlagan.

Besvärsinlagan skall —----—----------- hans ombud.

9 §.

Förklaringen skall-----------------anföra.

Vill förklaranden åberopa bevis, Förklaranden skall i förklaringen

som ej tidigare förebragts, skall han uppgiva de bevis han vill åberopa och

i förklaringen uppgiva beviset och vad han vill styrka med varje särvad

han vill styrka därmed. Skrift- skilt bevis. Skriftligt bevis, som ej

ligt bevis skall i huvudskrift eller tidigare förebragts, skall i huvud
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

(Nuvarande lydelse)

styrkt avskrift fogas vid förklaringen.

Förklaringen skall-----

(Föreslagen lydelse)

skrift eller styrkt avskrift fogas vid

förklaringen.

------- hans försvarare.

14

Vad i detta kapitel är stadgat äge

motsvarande tillämpning i fråga om

besvär mot beslut av advokatsamfundets

styrelse; i dylikt mål gälle dock

följande avvikelser:

1. Den som---------

2. Om ej----------

3. Tillfälle skall lämnas styrelsen

att inkomma med skriftlig förklaring

och att, då part höres muntligen, därvid

yttra sig.

§•

Vad i detta kapitel är stadgat äge

motsvarande tillämpning i fråga om

besvär, som avses i 8 kap. 8 §; i dylikt

mål gälle dock följande avvikelser:
-------ej

tillämpning.

--—---högsta domstolen.

3. Tillfälle skall lämnas det organ

inom advokatsamfundet, som meddelat

beslutet, att inkomma med

skriftlig förklaring och att, då part

höres muntligen, därvid yttra sig.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963.

Utan hinder av vad som stadgas i 4 kap. 8 § äger den som vid lagens

ikraftträdande är vald till nämndeman att även efter fyllda sjuttio år fullgöra

uppdraget till valperiodens slut.

Föres talan mot dom eller beslut, som meddelats före lagens ikraftträdande,

skall vad i äldre lag är stadgat om skyldighet för parterna att lämna

bevisuppgift i den högre rätten fortfarande äga tillämpning.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

9

2) Lag

om ändrad lydelse av 42 och 63 §§ militära rättegångslagen den 30 juni

1948 (nr 472)

Härigenom förordnas, att 42 och 63 §§ militära rättegångslagen den 30

juni 1948 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

42

Beslut i disciplinmål varigenom

disciplinstraff, förverkandepåföljd eller

ersättningsskyldighet ålagts skall

ofördröjligen skriftligen delgivas den

mot vilken beslutet riktar sig. Beslutet

skall innehålla underrättelse om

vad denne har att iakttaga om han

vill klaga över beslutet.

63

Om protokoll i ersättningsmål äger

vad i 41 § stadgas motsvarande tilllämpning.

Beslut varigenom ersättningsskyldighet

ålagts skall skriftligen

delgivas den ersättningsskyldige.

Beslutet skall innehålla underrättelse

om vad denne har att iakttaga om

han vill klaga över beslutet.

§•

Beslut i disciplinmål varigenom

disciplinstraff, förverkandepåföljd eller

ersättningsskyldighet ålagts jämte,

där auditören avgivit yttrande

och ej biträtt beslutet, besked härom

skall ofördröjligen skriftligen

delgivas den mot vilken beslutet riktar

sig. Beslutet skall innehålla underrättelse

om vad denne har att iakttaga

om han vill klaga över beslutet.

§•

Om protokoll i ersättningsmål äger

vad i 41 § stadgas motsvarande tilllämpning.

Beslut varigenom ersättningsskyldighet

ålagts jämte, där

auditören ej biträtt beslutet, besked

härom skall skriftligen delgivas den

ersättningsskyldige. Beslutet skall innehålla

underrättelse om vad denne

har att iakttaga om han vill klaga

över beslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås olika ändringar i rättegångsbalken. Främst med

hänsyn till utvecklingen mot fem dagars arbetsvecka förordas en viss utvidgning

av möjligheterna att göra avbrott i huvudförhandling. Enligt förslaget

införes vidare en övre åldersgräns om 70 år för valbarhet till nämndeman;

dessutom upphäves villkoret att den som är omhändertagen av fattigvården

för varaktig försörjning ej är valbar till nämndeman. Reglerna om

fl Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 1 avd. Nr 27

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

advokatväsendet föreslås ändrade bland annat så, att den disciplinära

bestraffningsrätt, som nu tillkommer advokatsamfundets styrelse, skall

genom föreskrift i samfundets stadgar kunna överflyttas på annat organ

inom samfundet. Därjämte öppnas enligt propositionen möjlighet för

underrätt att förordna stämningsman för längre tid än ett år, med skyldighet

dock för rätten att årligen pröva förordnandets bestånd. Slutligen förordas

att part vid fullföljd av talan skall i den högre instansen lämna en

mera fullständig bevisuppgift än som för närvarande krävs enligt rättegångsbalkens

bestämmelser.

Enligt föreslagen ändring i militära rättegångslagen skall person, som

ålagts disciplinstraff eller ersättningsskyldighet, i förekommande fall upplysas

om att auditören icke biträtt beslutet.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1963.

I. Avbrott i huvudförhandling m. m.

Inom justitiedepartementet har upprättats en den 20 oktober 1962 dagtecknad

promemoria (stencilerad) med förslag till lag om ändrad lydelse av

1 kap. 15 § rättegångsbalken, över promemorian har efter remiss yttranden

avgivits av riksåklagarämbetet, Göta hovrätt, hovrätten för Västra Sverige,

hovrätten för övre Norrland, Stockholms rådhusrätt, rådhusrätten i Malmö,

Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare,

Föreningen Sveriges landsfogdar, Föreningen Sveriges stadsfiskaler, Föreningen

Sveriges landsfiskaler och Sveriges advokatsamfund. Riksåklagarämbetet

har överlämnat yttranden från statsåldagarna i Stockholm, Göteborg

och Malmö.

Redogörelse för innehållet i ovan nämnda departementspromemoria samt

för avgivna remissyttranden lämnas i propositionen å s. 13—18.

Gällande bestämmelser m. m.

I 1 kap. 15 § första stycket rättegångsbalken stadgas att underrätt ej må

utan synnerliga skäl till huvudförhandling på samma dag utsätta flera mål,

än att de kan beräknas bli slutförda under en tid av sex timmar. Hinner ej

alla sålunda utsatta mål behandlas under dagen eller kräver ett måls handläggning

mera än en dag, skall sammanträdet pågå under erforderligt antal

helgfria dagar i följd. Kan handläggningen av visst mål beräknas taga i anspråk

mera än två dagar, må, om det kan ske utan olägenhet, avbrott i handläggningen,

så länge sammanträdet pågår, äga rum under högst två söckendagar

i veckan eller, om särskilda skäl föranleder därtill, högst tre söckendagar

i veckan.

Reglerna i 1 kap. 15 § första stycket blir genom hänvisningar i 50 kap.

15 §, 51 kap. 15 § och 55 kap. 15 § tillämpliga även på förfarandet i hovrätt

och högsta domstolen.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Första lagutskottets utlåtande nr 27 ur 1963

Närmare stadganden om huvudförhandling i underrätt har givits i 43

kap. såvitt avser tvistemål och i 46 kap. beträffande mål, vari allmänt åtal

föres. Rörande övriga brottmål ges bestämmelser i 47 kap., väsentligen genom

hänvisningar till 46 kap. Enligt 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § (jfr 47

kap. 24 §) skall huvudförhandling i såväl tvistemål som brottmål, utan annat

avbrott än som må föranledas av bestämmelserna i 1 kap. 15 § första

stycket, såvitt möjligt fortgå i ett sammanhang till dess målet är färdigt till

avgörande. Påbörjad huvudförhandling får uppskjutas — d. v. s. uppskov

får meddelas — endast under vissa i första styckena av 43 kap. 11 § och av

46 kap. 11 § särskilt angivna förutsättningar. Om huvudförhandlingen uppskjutes,

skall den återupptagas så snart det lämpligen kan ske. Har uppskov

meddelats, kan den vidare handläggningen bli antingen en fortsatt huvudförhandling

eller en ny huvudförhandling. Härom stadgas närmare i andra

styckena av sistnämnda båda paragrafer. Skillnaden mellan fortsatt och ny

huvudförhandling framgår av 43 kap. 13 § och 46 kap. 13 §.

Bestämmelserna i 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § är, såvitt här är i fråga,

tillämpliga jämväl på huvudförhandling i hovrätt och högsta domstolen (se

50 kap. 15 §, 51 kap. 15 § och 55 kap. 15 §).

I departementspromemorian lämnas en redogörelse för tidigare reformkrav

rörande reglerna om avbrott i huvudförhandling. Av denna redogörelse

må här endast återges följande. Vid 1962 års vårriksdag framlades

en proposition (nr 63), vari lördagarna under april och maj föreslogs bli —

i likhet med lördagarna under juni, juli, augusti och september — jämställda

med s. k. bankfridagar. Därefter väcktes vid samma riksdag två likalydande

motioner (I: 562 och II: 676) med hemställan att riksdagen med anledning

av propositionen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla, att riksdagen snarast

måtte föreläggas förslag till sådan ändring av 1 kap. 15 § att huvudförhandling

vid allmän underrätt icke behövde hållas på lördag. I motionerna

framhölls bl. a. angelägenheten av att bestämmelserna i 1 kap. 15 § anpassades

till lagstiftningen om sommarlördagars likställande med bankfridagar.

Vidare anfördes:

Om det icke anses lämpligt, att ordet »helgfria» gives sådan innebörd, att

de s. k. bankfridagarna undantagas, kan frågan såsom i propositionen antytts

lösas genom att möjligheten till avbrott i huvudförhandling utsträckes

till alla huvudförhandlingar, som sträcka sig över mer än en dag. För eu sådan

lösning tala även andra skäl av praktisk art. Särskilt då en huvudförhandling

oförutsett förlänges kan det många gånger vara svårt att samla alla

medverkande till just nästa dag, och även lokalsvårigheter kunna förekomma.

En något större rörelsefrihet för domstolarna är därför önskvärd.

Första lagutskottet förklarade i utlåtande nr 16 alt utskottet anslöt sig

till uppfattningen, att olika skäl talade för eu ändring av reglerna i 1 kap.

15 § i överensstämmelse med motionernas syfte. Problemet kunde enligt utskottet

dock kräva viss utredning. Någon ändring borde därför icke genomföras

i det då förevarande sammanhanget. Utskottet hänvisade också till att

frågan var under behandling i justitiedepartementet. På grund härav ansåg

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

utskottet något initiativ i frågan icke böra tagas från riksdagens sida. Utskottet

hemställde således att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Riksdagen godkände utskottets utlåtande (Rskr nr 111).

Det skall tilläggas att efter lagstiftning, som trätt i kraft den 1 april 1962,

lördagarna under månaderna april—september är likställda med bankfridagar

(SFS 1962: 53—56).

Yttrandena

Samtliga remissinstanser har i princip tillstyrkt det framlagda förslaget

till ändring av 1 kap. 15 § rättegångsbalken.

Departementschefen

Föredragande departementschefen, statsrådet Kling, anförde vid remiss

till lagrådet av förevarande förslag, såvitt nu är i fråga, följande:

Om ej alla till viss huvudförhandlingsdag utsatta mål hinner behandlas

under dagen, skall enligt 1 kap. 15 § rättegångsbalken sammanträdet pågå

under erforderligt antal helgfria dagar i följd. I ovanligt tidskrävande mål

tinnes dock möjlighet att göra undantag härifrån. Då handläggningen av

ett mål kan beräknas taga mera än två dagar i anspråk, får nämligen jämlikt

samma lagrum avbrott i huvudförhandlingen äga rum, såframt det kan ske

utan olägenhet. Avbrott får emellertid i regel icke ske med mera än två

söckendagar i veckan. Om särskilda skäl föranleder därtill, kan dock avbrott

i tre söckendagar per vecka ifrågakomma.

Under dessa regler faller till en början den situationen, att något eller några

av de till viss dag utsatta målen icke ens hinner påbörjas under dagen. I

denna situation, där fråga ej är om att sörja för behovet av koncentration

i rättegången, bör det till vinnande av en smidigare ordning än den nuvarande

överlåtas åt domstolen att med beaktande av omständigheterna i det

föreliggande fallet bestämma, om huvudförhandlingen, såsom för närvarande

är stadgat, skall pabörjas nästföljande söckendag eller om den skall inställas

och utsättas till senare dag. Det förslag härom, som framlagts i promemorian

och gillats av samtliga remissorgan, kan jag alltså biträda.

Under 1 kap. 15 § rättegångsbalken faller också den situationen, att huvudförhandlingen

väl hunnit påbörjas men icke slutföras den dag, till vilken

målet utsatts. Vid regleringen av denna situation kräver intresset av koncentration

i rättegången beaktande. För att i önskvärd utsträckning tillgodose

detta intresse bör framgent liksom hittills huvudregeln vara, att förhandlingen

skall pågå under erforderligt antal helgfria dagar i följd. I överensstämmelse

med vad som föreslagits i promemorian och tillstyrkts av remissorganen

bör emellertid den möjlighet att göra kortare avbrott, som nu finnes

i de särskilt tidskrävande målen, stå till buds jämväl i andra mål, där

huvudförhandlingen icke hinner slutföras samma dag som den påbörjats.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

En sådan jämkning av nuvarande ordning förefaller nämligen önskvärd med

hänsyn till den utveckling mot fria lördagar, som ägt rum och fortfarande

äger rum i samhället. Den förordade jämkningen gör det dessutom möjligt

att undvika en del praktiska olägenheter, som en alltför std tidsreglering lätt

skapar på förevarande område. Det torde icke behöva befaras, att denna utvidgning

av avbrottsregelns tillämplighetsområde skall leda till missbruk.

Fördelarna med en koncentrerad rättegång är numera så allmänt erkända,

att avbrott i huvudförhandlingen med all sannolikhet icke kommer att göras

i onödan.

Den i några remissvar berörda frågan om den systematiska behandlingen

av avbrotts- och uppskovsreglerna var föremål för övervägande så sent som

vid 1956 års ändringar av dessa regler. Jag är icke beredd att nu taga upp

frågan till förnyad prövning.

II. Valbarhet till nämndeman

I ett den 12 januari 1961 avgivet betänkande angående underrätterna (SOU

1961:6) har stadsdomstolsutredningen behandlat åtskilliga frågor av skilda

slag. Utredningen har jämte annat föreslagit ändrade bestämmelser om

valbarhet till nämndeman. Yttranden över betänkandet i den del, som omfattar

bl. a. nämnda förslag, har efter remiss avgivits av justitiekanslersämbetet,

riksåklagarämbetet, alla hovrätter, lagberedningen, samtliga rådhusrätter

och magistrater (för rådhusrätt och magistrat samfällt användes i det

följande endast benämningen rådhusrätt), kammarkollegiet, statskontoret,

riksrevisionsverket, överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser, förste

stadsfogdarna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping, besvärssakkunniga,

1951 års rättegångskommitté, utredningen om hovrätternas domförhet,

1955 års stadsutredning, uppbördsorganisationskommittén, 1957 års

polisutredning, Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges häradshövdingar,

Föreningen Sveriges stadsdomare, Föreningen Sveriges stadsfiskaler,

Föreningen Sveriges polismästare, Föreningen Sveriges landsfiskaler,

Föreningen Sveriges stadsfogdar, Föreningen Sveriges kommunalborgmästare,

Föreningen Sveriges kommunala förvaltningsjurister, Svenska exekutionsmännens

riksförbund, Sveriges juristförbund, Sveriges kommunaltjänstemannaförbund,

Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund,

Stockholms handelskammare, Skånes handelskammare, Stockholms

stads handels- och sjöfartsnämnd, dispascliörcrna i Stockholm och Göteborg

samt Stockholms nämndemannaförening. Riksåklagarämbetet har bifogat

yttranden från statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö, överståthållarämbetet

och länsstyrelserna har överlämnat yttranden bl. a. från ett

stort antal kommunala nämnder och beslutande organ. Tillfälle att yttra sig

har berclts Föreningen Sveriges landsfogdar, handelskammaren i Göteborg

och Stockholms borgerskap, vilka emellertid ej inkommit med yttranden.

I propositionen lämnas å s. 21—24 en närmare redogörelse för stadsdom
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

stolsutredningens betänkande i hithörande delar samt för avgivna remissyttranden.

Gällande bestämmelser m. m.

I 4 kap. 5—10 §§ rättegångsbalken ges föreskrifter om val av nämndemän

vid de allmänna underrätterna m. m. Enligt 5 § skall rätten, om till ett

tingslag hör mer än en kommun, fördela antalet nämndemän mellan kommunerna

i förhållande till deras folkmängd; varje kommun skall dock utse

minst en nämndeman. Val förrättas av kommunens fullmäktige. Villkoren

för valbarhet till nämndeman upptages i 6 §. Valbar är man eller kvinna,

som inom kommunen äger rösträtt vid val av fullmäktige och där har sitt

hemvist samt fyllt 25 år. Den som är i konkurstillstånd eller omhändertagen

av allmänna fattigvården för varaktig försörjning är dock icke valbar. Dessutom

gäller att den som tillhör vissa yrkesgrupper med anknytning till domstolsväsendet

— lagfaren domare, befattningshavare vid domstol, åklagare,

polisman eller advokat eller den som eljest har till yrke att föra andras talan

inför rätta — icke är behörig att vara nämndeman. Annan än den, som

fyllt 60 år eller eljest uppger giltigt hinder, får ej vägra att mottaga nämndemansuppdrag.

Den som avgått ur nämnden är ej skyldig att åter inträda

förrän efter sex år. Enligt 7 § skall klagan över nämndemansval föras hos

rätten. I 8 § stadgas att nämndeman väljes för sex år. Han äger dock avgå

efter två år. Visar nämndeman giltigt hinder, kan rätten även tidigare entlediga

honom. Nämndeman, som fyllt 60 år, äger också avgå ur nämnden.

Upphör nämndeman att vara valbar, är uppdraget förfallet. Någon skyldighet

för nämndeman att avgå vid viss ålder har icke föreskrivits. Jämlikt 9 §

är nämndeman, som entledigats eller eljest avgått men alltjämt är valbar,

skyldig att fortfarande fullgöra uppdraget, till dess rätten underrättats om

att annan blivit vald, samt att även därefter tjänstgöra vid fortsatt behandling

av mål, i vars handläggning han förut deltagit. Slutligen föreskrives i

10 § att, om nämndeman är av jäv hindrad att tjänstgöra eller om han uteblir

från rättens sammanträde och annan nämndeman icke kan infinna sig

utan tidsutdräkt, till tjänstgöring i nämnden kan kallas någon som är valbar

till nämndeman för domkretsen.

Beträffande vattenrättsnämndemän och ägodelningsnämndemän gäller

särskilda valbestämmelser. Enligt 11 kap. 2 § vattenlagen må vattenrättsnämndeman

ej ha uppnått 65 års ålder. I övrigt skall om valbarhet till vattenrättsnämndeman

vad som stadgats om nämndeman vid häradsrätt äga

motsvarande tillämpning. Den som uppnått 65 års ålder må utan hinder

därav tjänstgöra i mål, varmed han förut tagit befattning som vattenrättsnämndeman.

I 4 § av samma kapitel stadgas bl. a. att vattenrättsnämndeman

utses för sex år. Har vattenrättsnämndemän upphört att vara valbar,

skall nytt val äga rum. Liknande bestämmelser gäller i fråga om ägodelningsnämndemän

(se 21 kap. 2, 3 och 5 §§ i jorddelningslagen).

Med anledning av hänvisningen i 4 kap. 6 § rättegångsbalken till reglerna

om rösträtt vid val av fullmäktige inom kommunen må nämnas, att dessa

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

regler är upptagna i 6 § 1953 års kommunallag och 6 § 1957 års kommunallag

för Stockholm. Dylik rösträtt tillkommer envar inom kommunen mantalsskriven

svensk medborgare, som senast under nästföregående kalenderår

uppnått 21 års ålder och ej är omyndig.

Av intresse i förevarande sammanhang är även bestämmelserna om valbarhet

och behörighet till riksdagsman (§§ 9, 19 och 26 riksdagsordningen)

samt om valbarhet till fullmäktige för kommun (7 § kommunallagen och

7 § kommunallagen för Stockholm). Någon övre åldersgräns för valbarhet

till sådana uppdrag finnes icke föreskriven. Ej heller gäller här som diskvalifikationsgrund,

att vederbörande är omhändertagen av allmänna fattigvården

för varaktig försörjning. Konkurstillstånd utgör däremot diskvalifikationsgrund

även beträffande dessa uppdrag.

I fråga om den historiska bakgrunden till 4 kap. 6 § rättegångsbalken må

nämnas, att detta lagrum vid balkens utfärdande år 1942 hade en annan lydelse

än den nuvarande. Som allmän förutsättning för valbarhet till nämndeman

uppställdes i den ursprungliga lydelsen, att vederbörande ägde rösträtt

på kommunalstämma eller vid val av stadsfullmäktige. Vid tiden för

stadgandets tillkomst innebar detta bl. a. att från valbarhet uteslöts den,

som var försatt i konkurs eller omhändertagen av allmänna fattigvården för

varaktig försörjning. I remiss till lagrådet år 1947 (prop. nr 188) anförde

dåvarande chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, att sagda

regel, som då gällde även för andra kommunala förtroendeuppdrag, tydligen

alltjämt borde bibehållas. Emellertid hade genom lagändring den 1 juni

1945 konkurs- och fattigvårdsstreclcen upphävts såsom diskvalifikationsgrunder

för kommunal rösträtt. Det var enligt departementschefen därför ej

längre tillräckligt att på förevarande punkt hänvisa till rösträttsreglerna,

utan uttrycklig föreskrift måste meddelas om att behörighet att vara nämndeman

ej* tillkom den, som var i konkurstillstånd eller omhändertagen av

allmänna fattigvården för varaktig försörjning. Departementschefen föreslog

eu ändring av paragrafen i överensstämmelse härmed. Förslaget antogs

sedermera av 1947 års riksdag.

Det må i anslutning till nyssnämnda departementschefsuttalande framhållas,

att såsom villkor för att inneha uppdrag som kommunalfullmäktig eller

stadsfullmäktig tidigare gällde, att vederbörande icke var omhändertagen av

allmänna fattigvården för varaktig försörjning. Detta villkor avskaffades

emellertid samtidigt med genomförandet av kommunallagen år 1953.

Yttrandena

Av utredningen framlagt förslag om införande av eu övre åldersgräns på

70 år för valbarhet till nämndeman har vunnit anslutning hos flertalet av

de remissinstanser som behandlat denna fråga.

Vidare har det av utredningen föreslagna slopandet av det för valbarhet

till nämndeman nu gällande villkoret, att vederbörande icke är av allmänna

fattigvården omhändertagen för varaktig försörjning, vid remissbehandlingen

så gott som undantagslöst tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

Frågans behandling vid 1962 års riksdag

Vid 1962 års riksdag väcktes i andra kammaren en motion (II: 358) om

införande av en övre åldersgräns för nämndemän. I utlåtande med anledning

av motionen anförde första lagutskottet (utlåtande nr 7) att utskottet

anslöt sig till den i motionen uttalade uppfattningen, att vissa tungt vägande

skäl talade för införande av en övre åldersgräns för nämndemän. Emellertid

hade utskottet inhämtat, att en proposition var under utarbetande, vari

hland annat stadsdomstolsutredningens förslag i frågan skulle behandlas.

Utskottet ansåg därför något initiativ i det rådande läget icke böra tagas

fiån riksdagens sida utan hemställde, att motionen icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd, vilket också blev riksdagens beslut.

Departementschefen

Föredragande departementschefen anförde vid lagrådsremissen:

Rättegångsbalken föreskriver icke någon övre åldersgräns för behörighet

såsom nämndeman i häradsrätt eller rådhusrätt. Stadsdomstolsutredningen,

som behandlat frågan om en sådan gräns, har funnit det mindre tillfredsställande,

att nämndeman i allmän underrätt skall sköta domarsysslor ännu

vid en ålder, som avsevärt överstiger den ålder av 67 år, då lagfaren domare

är skyldig att avgå från sin tjänst. Utredningen har därför föreslagit att en

övxe åldersgräns om 70 år införes för underrätternas nämndemän. Förslaget

innebär dels att den som fyllt 70 år icke kan väljas till nämndeman, dels

ock att nämndeman, som under löpande mandatperiod uppnår denna ålder,

är skyldig att frånträda uppdraget.

Såsom första lagutskottet i ett förra året avgivet yttrande funnit, talar beaktansvärda

skäl för att en övre åldersgräns stipuleras för valbarhet till

nämndeman i allmän underrätt. Därmed ökas garantierna för att i nämnden

icke kommer att sitta personer, som på grund av alltför hög ålder är mindre

skickade att tjänstgöra såsom domare. Även om de organ, som har att välja

nämndemän, fullgör denna uppgift med stor omsorg, får likväl icke förbises,

att det mången gång kan vara vanskligt att avgöra, huruvida en viss

till nämndeman föreslagen person med hänsyn till sin ålder kommer att

vara i stånd att under mandatperioden på tillfredsställande sätt fullgöra

med nämndemansuppdraget förenade åligganden, särskilt som mandatperioden

är så lång som sex år. I likhet med flertalet remissorgan vill jag därför

förorda utredningens förslag att införa en övre åldersgräns för nämndemän

i allmän underrätt. På något håll har under remissbehandlingen uttalats farhågor

för att erforderligt antal nämndemän icke skulle kunna uppbringas

inom lägre aldersskikt. Dessa farhagor förefaller emellertid överdrivna. Det

kan förtjäna framhållas, att den väsentliga höjning av nämndemans arvode,

som nyligen skett, gör det möjligt att bättre än förut ekonomiskt kompensera

yrkesverksamma personer, som tjänstgör såsom nämndemän.

I likhet med utredningen och ett stort antal remissorgan anser jag ålders
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

17

gränsen lämpligen böra sättas vid 70 år. Sant är, att en lägre åldersgräns

gäller för vattenrättsnämndemän och ägodelningsnämndemän. Detta är

emellertid motiverat med hänsyn till de särskilda förhållanden, under vilka

vattendomstolar och ägodelningsrätter arbetar.

Liksom flertalet remissorgan ansluter jag mig till utredningens förslag, att

nämndemansuppdraget skall förfalla, om nämndeman under löpande mandatperiod

uppnår den övre åldersgränsen. En sådan ordning överensstämmer

med vad som för närvarande gäller i fråga om vattenrättsnämndemän

och ägodelningsnämndemän. Att låta nämndeman, som under pågående mandatperiod

uppnår 70 års ålder, kvarsitta mandatperioden ut, skulle minska

värdet med åldersgränsen och dessutom leda till mindre önskvärda ojämnheter,

i det att en nämndeman skulle nödgas avgå strax efter det han fyllt 70

år, medan en annan skulle få kvarsitta till dess han närmar sig 76 års ålder.

Då nämndemansuppdraget förfaller av den anledningen att vederbörande

uppnår den övre åldersgränsen, bör han likväl, såsom utredningen föreslagit,

vara behörig att tjänstgöra i mål, varmed han förut såsom nämndeman

tagit befattning. En sådan regel motsvarar vad som gäller för ägodelningsnämndemän

och vattenrättsnämndemän.

För att mildra övergången till den nya ordningen bör den som vid lagändringens

ikraftträdande är vald till nämndeman äga fullgöra uppdraget till

mandatperiodens slut, även om han under perioden skulle fylla 70 år. Utredningens

förslag härom kan jag alltså biträda.

För valbarhet till nämndeman gäller för närvarande bl. a. det villkoret, att

vederbörande icke får vara omhändertagen av allmänna fattigvården för

varaktig försörjning. Allmän enighet synes råda om att detta villkor, som

torde vara utan praktisk betydelse och saknar motsvarighet i fråga om åtskilliga

andra förtroendeuppdrag, bör upphävas. Jag delar denna uppfattning

och tillstyrker alltså det förslag härom, som utredningen framlagt.

De ändringar, som här förordats, berör 4 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken

men återverkar på andra håll i lagstiftningen, i den mån där hänvisas

till vad som gäller om valbarhet till nämndeman vid allmän underrätt (se

t. ex. 11 kap. 2 § vattenlagen, 21 kap. 2 § jorddelningslagen och 98 § militära

rättegångslagen).

III. Vissa ändringar rörande advokatväsendet

Inledning

I skrivelse den 29 augusti 1962 har Sveriges advokatsamfund framlagt

förslag dels till lag om ändring i vissa delar av rättegångsbalken, dels till lag

om ändrad lydelse av 26 och 38 §§ lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar

i rätten att utbekomma allmänna handlingar, den s. k. sekretesslagen,

dels ock till nya stadgar för samfundet.

Over framställningen har yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet,

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

riksåklagarämbetet, Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten

för Nedre Norrland, Stockholms och Göteborgs rådhusrätter, offentlighetskommittén,

Föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdomare

och Sveriges landsfogdar samt Sveriges juristförbund. Riksåklagarämbetet

har överlämnat yttranden av statsåklagare i Stockholm, Göteborg

och Malmö samt Föreningarna Sveriges landsfiskaler och Sveriges stadsfiskaler.

Till grund för framställningen ligger ett utförligt, tryckt betänkande, avgivet

den 13 november 1961 av en inom samfundet utsedd stadgekommitté.

Efter det att olika organ inom samfundet yttrat sig över de av kommittén

framlagda förslagen till ändringar i berörda lagar och till nya stadgar, godkände

samfundet vid årsmöte i maj 1962 — frånsett en obetydlig jämkning

i ett stadgande —- de båda lagförslagen samt antog, med erforderlig kvalificerad

majoritet, förslaget till stadgar med vissa ändringar.

De av samfundet framlagda lagförslagen innefattar en tämligen omfattande

revision av det för advokatväsendet gällande regelsystemet. I förevarande

sammanhang må nämnas att sådan ändring av rättegångsbalken förordas

att den på advokatsamfundets styrelse ankommande uppgiften att

vidtaga disciplinär åtgärd mot pliktförsumlig advokat skall genom bestämmelse

i samfundets stadgar kunna överflyttas till annat samfundets organ,

i förslagen benämnt disciplinnämnden. Vidare föreslås de ändringarna av

rättegångsbalken att möjligheten till dispens från förbudet att bedriva advokatverksamhet

i aktiebolagsform upphäves och att skyldigheten att utträda

ur samfundet vid flyttning ur riket modifieras.

Beträffande förslaget till nya stadgar må i detta sammanhang nämnas att

det innehåller bl. a. ändrade regler om utövningen av samfundets högsta

beslutande myndighet. Medan denna nu tillkommer de enskilda samfundsledamöterna,

som vid 1963 års ingång var 1 173 till antalet, direkt å allmänt

möte, skall den enligt förslaget utövas av fullmäktige, valda avdelningsvis

etter vissa grunder till ett antal, som beräknas till omkring 55. Vad särskilt

angår den förut berörda disciplinnämnden föreskrives i stadgeförslaget, att

fullmäktige skall välja en sådan nämnd, och meddelas däri närmare bestämmelser

om nämndens sammansättning, arbetsuppgifter, beslutförhet

och verksamhetsformer.

Beträffande advokatsamfundets förslag, såvitt det avser ovan berörda

trågor, får utskottet hänvisa till i propositionen å s. 30—33 respektive 39—

40 lämnade redogörelser.

Gällande rätt

I fråga om utövningen av den disciplinära myndigheten

inom advokatsamfundet gäller följande: Enligt 8 kap. 6 §

rättegångsbalken utövas tillsynen över advokatväsendet av advokatsamfundets

styrelse. Justitiekanslern äger enligt samma lagrum hos styrelsen påkalla

åtgärd mot advokat, som åsidosätter sin plikt eller icke längre är be
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

19

hörig att vara advokat. I 8 kap. 7 § första stycket rättegångsbalken stadgas,

att advokatsamfundets styrelse skall ur samfundet utesluta advokat, som i

sin verksamhet uppsåtligen gör orätt eller som eljest förfar oredligt; då omständigheterna

är mildrande, må dock styrelsen i stället tilldela honom varning.

Åsidosätter advokat eljest de plikter, som åvilar honom som advokat,

äger styrelsen enligt 8 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken meddela

honom varning eller erinran. År i sådant fall omständigheterna synnerligen

försvårande, må styrelsen utesluta honom ur samfundet. I tredje stycket

av sistnämnda paragraf stadgas skyldighet för advokat, vars behörighet

upphört, att genast utträda ur samfundet; gör han det ej skall styrelsen

utesluta honom. Jämlikt 8 kap. 7 § sista stycket rättegångsbalken äger styrelsen

förordna, att beslut, varigenom någon uteslutits ur samfundet genast

skall gå i verkställighet. I 8 kap. 8 § rättegångsbalken regleras rätten

att överklaga beslut, som meddelats av advokatsamfundets styrelse. Har

styrelsen avslagit någons ansökan om inträde i samfundet eller uteslutit

någon därur, äger han föra talan mot beslutet genom besvär till högsta

domstolen. Mot beslut i fråga, som avses i 7 § samma kapitel, äger justitiekanslern

föra talan likaledes genom besvär till högsta domstolen. Enligt

56 kap. 14 § rättegångsbalken äger bestämmelserna om besvär mot

hovrätts beslut motsvarande tillämpning i fråga om besvär mot beslut av

advokatsamfundets styrelse. I dylikt mål gäller dock enligt samma lagrum

vissa avvikelser. Bland annat uppställes i lagrummet den särbestämmelsen,

att tillfälle skall lämnas advokatsamfundets styrelse att inkomma

med skriftlig förklaring och att, då part höres muntligen, därvid yttra sig.

Beträffande formen för bedrivande av advokatverksamhet

stadgas i 8 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken att sådan

verksamhet icke må bedrivas under form av aktiebolag eller i bolag med

annan än advokat, med mindre advokatsamfundets styrelse medgiver undantag.

Vad slutligen angår verkan av advokats flyttning ur riket

gäller enligt 8 kap. 7 § tredje stycket rättegångsbalken att advokat,

som flyttar ur riket, är skyldig att genast utträda ur samfundet; gör han

det ej, skall styrelsen förordna om hans uteslutning.

Remissyttrandena

I de avgivna yttrandena har förslaget att inrätta en disciplinnämnd tillstyrkts

eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser. I yttrandena

återfinnes till stor del samma synpunkter som de, åt vilka samfundets

stadgekommitté givit uttryck i sitt betänkande. Ej heller förslagen om ändring

av bestämmelserna om formen för bedrivande av advokatverksamhet

och om verkan av advokats flyttning ur riket har föranlett någon erinran

från remissorganens sida.

Närmare redogörelse för innehållet i de avgivna yttrandena, såvitt de berör

förslaget att inrätta en disciplinnämnd, lämnas i propositionen å s.

33—36.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

Departementschefen

Vid lagrådsremissen anförde föredragande departementschefen i fråga om

inrättandet av en disciplinnämnd: Advokatsamfundets stadgekommitté

har på ett ingående sätt redogjort för styrelsens omfattande arbetsbörda

och den betydande stegringen däri under årens lopp, icke minst

efter nya rättegångsbalkens ikraftträdande den 1 januari 1948. Jag saknar

all anledning att ifrågasätta riktigheten av samfundets uttalande i framställningen

till Kungl. Maj :t, att arbetsbördan blivit så betungande, att

den endast med avsevärda svårigheter kunnat bemästras. Den viktigaste

orsaken till den inträdda ökningen är att söka i disciplinärendena, och det

är därför naturligt, att samfundet ansett sig kunna vinna den behövliga

lättnaden genom en förändrad ordning för handläggningen av dessa ärenden.

Förslaget härutinnan innebär, att den disciplinära verksamheten uppdelas,

så att styrelsen, som alltjämt skall utöva tillsynen över advokatväsendet,

i första hand prövar alla disciplinärenden men till en särskild nämnd,

disciplinnämnden, överlämnar sådana ärenden, i vilka styrelsen finner disciplinär

åtgärd kunna ifrågakomma. Styrelsen befrias alltså främst från den

delen av sina disciplinära uppgifter, som består i vidtagandet av åtgärd

mot advokat. Då det är denna del, som framför allt är tyngande och tidsödande,

avses erforderlig lättnad i styrelsens arbetsbörda skola vinnas genom

denna reform.

Inrättandet av en disciplinnämnd har tillstyrkts eller lämnats utan erinran

av samtliga remissinstanser, varvid ett par, justitiekanslersämbetet och

hovrätten för Nedre Norrland, såsom en förutsättning för tillstyrkandet

framhållit, att den nya ordningen icke får medföra någon försämring med

avseende å fullgörandet av tillsynsskyldigheten och den disciplinära verksamheten,

en förutsättning som dessa myndigheter ansett uppfylld. Även

jag vill i princip ansluta mig till förslaget, som synes ägnat att bereda styrelsen

nödig arbetslättnad utan att menligt inverka på dess hittillsvarande

ställning i samfundet eller det behöriga fullgörandet av samfundets disciplinära

uppgift.

Vid remissbehandlingen har vissa anmärkningar framställts beträffande

formuleringen av regeln om den inbördes kompetensen mellan styrelsen och

disciplinnämnden samt rörande nämndens sammansättning och beslutförhet

liksom ock i fråga om reglerna för omröstningen i nämnden. Dessa anmärkningar

hänför sig emellertid till stadgeförslaget. Jag vill här nämna, att innan

Irågan om fastställelse av stadgarna blir föremål för avgörande tillfälle bör

beredas samfundet att yttra sig över de erinringar remissinstanserna framställt

beträffande stadgeförslaget. Med hänsyn härtill ingår jag icke nu på de

spörsmål anmärkningarna rör utan torde få återkomma till dem vid anmälan

framdeles för Kungl. Maj :t av fråga om fastställelse av samfundets stadgar.

Vad angår den lagtekniska behandlingen av förslaget om inrättande av en

disciplinnämnd får jag erinra om att samfundets styrelse i 8 kap. 7 § rättegångsbalken

anges som det organ, vilket har att pröva fråga om disciplinär

s. 21 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 7963

21

påföljd för advokat. För att denna uppgift skall kunna överflyttas å en

disciplinnämnd fordras tydligen ändring i en eller annan form av berörda

föreskrift. Vid prövning av de olika utvägar som härutinnan står till buds,

bland dem den av samfundet föreslagna att lämna 7 § oförändrad i förevarande

hänseende och i en särskild paragraf i slutet av 8 kapitlet upptaga

nödiga bestämmelser i ämnet, har befunnits, att en reglering av frågan direkt

i 7 § är möjlig att åvägabringa, därest man, såsom jag förordat, nu begränsar

sig till mera partiella reformer på advokatväsendets område. Denna lagtekniska

lösning har också synts mig, om än icke helt fri från invändningar,

dock förenad med mindre olägenheter än andra övervägda alternativ. Förslaget

innebär, att i de nuvarande båda första styckena i 7 §, där det talas

om att »styrelsen» under vissa förutsättningar skall kunna utesluta advokat

eller tilldela honom varning eller erinran, lämnas öppet vem ifrågavarande

befogenhet tillkommer men i ett nytt tredje stycke anges, att fråga om uteslutning,

varning eller erinran prövas av advokatsamfundets styrelse eller, i

den mån så bestämts i samfundets stadgar, av annat samfundets organ. Det

må framhållas, att genom denna avfattning klargöres, att det åsyftade organet,

d. v. s. disciplinnämnden, icke skall i allo utan blott i den mån så

bestämts i stadgarna överta den styrelsen åliggande disciplinära uppgiften.

Vissa andra ändringar är påkallade av nämndens inrättande. Dessa berör

7 § sista stycket och 8 § i 8 kap. samt 56 kap. 14 § rättegångsbalken, varjämte

en följdändring erfordras i 3 kap. 2 §.

I 7 § sista stycket stadgas nu, att styrelsen äger förordna, att beslut, varigenom

någon uteslutits ur samfundet, genast skall gå i verkställighet. Den

befogenhet styrelsen sålunda äger skall styrelsen alltjämt behålla, såvitt angår

beslut om uteslutning som styrelsen meddelar. Även framgent skall det

tillkomma styrelsen att utesluta advokat, som ej längre är behörig att vara

advokat men icke själv utträder ur samfundet. Befogenheten att förordna

om omedelbar verkställighet skall emellertid också tillkomma disciplinnämnden,

när denna på disciplinär grund beslutat om uteslutning. Ordalagen

i berörda stycke i 7 § har därför jämkats.

I 8 § första punkten regleras besvärsrälten dels för den som sökt inträde i

samfundet men fått ansökan avslagen och dels för advokat som uteslutits

ur samfundet, vare sig grunden härtill är underlätet utträde eller indisciplinärt

handlingssätt. Klagorätten anges i stadgandet avse beslut, som meddelats

av advokatsamfundets styrelse. Om disciplinnämnd inrättas, bör dess beslut

om uteslutning kunna överklagas av den som drabbats därav. 8 § första

punkten föreslås därför så omformulerad, att stadgandet skall kunna tilllämpas

oberoende av om beslut som där avses meddelats av styrelsen eller

disciplinnämnden. Vad angår 8 § andra punkten stadgas däri, alt justitiekanslern

äger föra talan mot styrelsens beslut i fråga som avses i 7 §. Även

i denna punkt av 8 § anges sålunda styrelsen såsom beslutande organ. Efter

inrättande av en disciplinnämnd kommer beslut, som avses i 7 §, att meddelas

av nämnden, om saken liänskjutits till denna, och eljest av styrelsen. Redan

med hänsyn härtill behöver 8 § andra punkten omarbetas. Vidare för
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1963

håller det sig så, att enligt samfundets förslag justitiekanslerns rätt att

klaga till högsta domstolen icke skall avse sådant beslut av styrelsen, vari

denna finner disciplinär åtgärd icke kunna ifrågakomma och därför ej hänskjuter

saken till disciplinnämnden. Vid missnöje med dylikt beslut skall

justitiekanslern i stället äga vända sig till disciplinnämnden och påkalla

åtgärd av nämnden, med rätt för honom att fullfölja talan mot dess beslut

i saken. Till denna förändring av justitiekanslerns klagorätt bör hänsyn

också tagas vid utformningen av 8 § andra punkten. I anslutning till ändringen

av 8 § bör stadgandet i 3 kap. 2 § andra stycket rättegångsbalken undergå

jämkning.

Enligt 14 § i 56 kap. rättegångsbalken, vilket kapitel handlar om besvär

till högsta domstolen mot beslut av hovrätt, skall vad i kapitlet är stadgat

äga motsvarande tillämpning i fråga om besvär mot beslut av advokatsamfundets

styrelse. I dylikt mål skall dock vissa avvikelser gälla. Bland

annat skall tillfälle lämnas styrelsen att inkomma med skriftlig förklaring

och att, då part höres muntligen, därvid yttra sig. I sitt förslag till ändringar

i rättegångsbalken har samfundet upptagit en bestämmelse, att vad i

56 kap. 14 § om styrelsen är stadgat skall äga motsvarande tillämpning å

disciplinnämnden. Detta innebär bl. a., att det är nämnden — och icke styrelsen

— som skall avge förklaring och muntligen yttra sig över besvär mot

beslut av nämnden. Hovrätten över Skåne och Blekinge har ifrågasatt

lämpligheten härav och under uttalande, att styrelsen i ärenden som hänskjutits

till nämnden närmast får en åklagarställning, förordat sådan ändring

av förslaget, att det skall ankomma på styrelsen och icke på nämnden

att avge förklaring och muntligen yttra sig över besvär mot nämndens beslut.

Det synes mig emellertid knappast riktigt att anse styrelsen vanligen

intaga åklagarställning i de ärenden styrelsen hänskjutit till nämnden. Jag

vill härvid — jämväl med anledning av vad juristförbundet anfört i sitt remissvar

— erinra om att stadgekommittén i sitt betänkande talat om en dylik

åklagarställning allenast för en helt ringa grupp av ärenden, nämligen sådana,

där styrelsen själv mot en advokat riktar anmärkningar av den art,

att disciplinär åtgärd kan ifrågasättas. Härvid åsyftas framför allt de fall, då

hänskjutandet till nämnden föranledes av anmärkningar, som framkommit

vid eu räkenskapsgranskning. I det stora flertalet av disciplinnämnden avgjorda

ärenden torde det däremot te sig tämligen främmande att uppfatta

styrelsen såsom mer eller mindre likställd med en åklagare. Med hänsyn till

vad sålunda anförts har jag funnit mig böra i sak godtaga samfundets förslag.

I formellt avseende har jag ansett de behövliga ändringarna böra göras

i 56 kap. 14 § rättegångsbalken.

Beträffande formen för bedrivande av advokatverksamhet

anförde departementschefen: Jag biträder samfundets förslag att

borttaga möjligheten till dispens från förbudet att driva advokatverksamhet

i aktiebolags form. Såsom stadgekommittén framhållit, är det knappast

möjligt att för eftergivande av förbudet i visst fall åberopa skäl, som ej lika

väl kan åberopas i flertalet andra fall. Enligt vad jag inhämtat finnes icke

nu någon advokat, som driver sin rörelse i aktiebolags form.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

23

Vad slutligen angår frågan om verkan av advokats flyttning

ur riket anförde departementschefen: Jag delar samfundets uppfattning

att advokats skyldighet att utträda ur samfundet vid utflyttning ur riket

icke bör vara ovillkorlig. Möjlighet att kvarstå såsom ledamot av samfundet

bör sålunda finnas exempelvis för advokat, som utflyttar ur riket för

att fullgöra ett uppdrag för någon internationell organisation. Jag föreslår

därför sådan ändring av 8 kap. 7 § rättegångsbalken, att styrelsen skall kunna

medge undantag från utträdesplikten.

Lagrådet

Beträffande förevarande del av det framlagda förslaget uttalade lagrådet

i fråga om justitiekanslerns rätt att påkalla åtgärd mot advokat bl. a. följande:
Beträffande

justitiekanslerns initiativrätt synes tanken vara den, att han

bos styrelsen skall påkalla åtgärd mot advokat, som åsidosätter sina plikter,

och att han, först om styrelsen finner disciplinär åtgärd ej ifrågakomma

och därför ej hänskjuter saken till disciplinnämnden, i stället äger vända

sig till nämnden och påkalla åtgärd av denna. Rätten för justitiekanslern

att vända sig till nämnden torde lämpligen böra komma till uttryck i stadgandet

i 6 § andra stycket, i synnerhet som fall torde kunna tänkas, då

justitiekanslern ej har anledning att först hänvända sig till styrelsen, exempelvis

om han är missnöjd med styrelsens beslut att lämna anmälan, som

gjorts av enskild, utan åtgärd.

Lagrådet föreslår därför ett tillägg i 6 § andra stycket så att däri kommer

att stadgas, att justitiekanslern äger att hos styrelsen eller, i den mån

så bestämts i stadgarna, hos annat samfundets organ påkalla åtgärd mot

advokat, som åsidosätter sin plikt eller ej längre är behörig att vara advokat.

I övrigt föranledde förslaget i denna del icke något uttalande av lagrådet.

I det nu framlagda förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken har

vad lagrådet enligt ovan anfört beaktats.

IV. Förordnande av stämningsmän

Sedan rådmannen W. von Schéele i Stockholm i skrivelse den 15 januari

1962 väckt fråga om ändring av rättegångsbalkens regel om förordnande av

stämningsmän, har inom justitiedepartementet upprättats en den 6 november

1962 dagtecknad promemoria (stencilerad) med förslag till ändrad

lydelse av 33 kap. 24 § rättegångsbalken, i vilket lagrum bestämmelser i ämnet

är meddelade.

över promemorian har efter remiss yttranden avgivits av Göta hovrätt,

rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg,

Uppsala, Umeå och Östersund, häradshövdingarna i Södra Roslags domsaga,

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

Askims och Mölndals domsaga, Gällivare domsaga och Torna och Bara domsaga,

Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare,

Föreningen Sveriges landsfiskaler samt Sveriges advokatsamfund.

Redogörelse för innehållet i förenämnda departementspromemoria och

i angivna yttranden lämnas i proposition å s. 42—48.

Gällande rätt m. m.

Enligt 33 kap. 24 § rättegångsbalken åligger det underrätt att förordna

erforderligt antal stämningsmän att, då de därför anlitas, verkställa delgivning.

Förordnande skall enligt samma lagrum meddelas för visst kalenderår

eller del därav. Om skäl är därtill, må förordnande av rätten återkallas.

Fjärdingsman skall utan särskilt förordnande vara stämningsmän. Förteckning

å dem som är förordnade till stämningsmän skall finnas anslagen

å rättens dörr och vara för allmänheten tillgänglig å rättens kansli.

En närmare redogörelse för förarbetena till gällande stadgande om tidsbegränsning

av stämningsmannaförordnanden lämnas i departementspromemorian.

Här må i korthet rörande dessa förarbeten endast anmärkas följande.

Bestämmelser av enahanda innehåll som de nyssnämnda fanns intagna

i den äldre rättegångsbalken, 11 kap. 37 § i den lydelse denna paragraf

erhöll genom lag den 1 mars 1935. Dessförinnan upptog den äldre rättegångsbalken

icke någon bestämmelse om att förordnande av stämningsmän

skulle meddelas för viss tid, utan det torde ha varit vanligt att förordnandena

meddelades för livstiden. Införandet av tidsbegränsningen ägde samband

med det bevisvärde, som i nyssnämnda lag tillerkändes intyg av stämningsman

om delgivning. I proposition (nr 5) till 1935 års riksdag med förslag

till nämnda lag uttalade dåvarande chefen för justitiedepartementet sålunda,

att det icke behövde möta betänkligheter mot att låta intyg av allenast

en stämningsmän gälla som fullt bevis om delgivning, blott domstolarna

sattes i tillfälle att utöva en mera verksam kontroll å stämningsmännen

än som då skedde. I ändamål att möjliggöra en dylik kontroll ansåg sig

departementschefen böra i främsta rummet förorda att stämningsmannauppdraget

inskränktes till viss kortare tid. I ett inom departementet upprättat

lagutkast, som efter remissbehandling lagts till grund för propositionen,

hade i detta hänseende föreslagits att förordnandena skulle avse

visst kalenderår eller del därav. En sådan bestämmelse fann departementschefen

också ur ordningssynpunkt mest ändamålsenlig. Mot förslaget i denna

del hade, enligt vad som framhölls i propositionen, från en del remissmyndigheters

sida riktats erinringar, huvudsakligen motiverade därav att

förfarandet med årligen återkommande förordnanden ansetts omständligt

och dyrbart. Vad sålunda anförts innefattade enligt departementschefens

mening dock icke tillräckliga skäl att på denna punkt frångå förslaget.

Vid lagrådsgranskningen av departementschefens förslag lämnades den förordade

bestämmelsen om begränsning av stämningsmannaförordnande till

visst kalenderår eller del därav utan erinran av lagrådets flesta ledamöter.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

En ledamot av lagrådet hemställde emellertid i särskilt yttrande, att den

berörda bestämmelsen skulle utgå, och framhöll därvid att den i alltför hög

grad skulle orsaka underrätterna besvär utan motsvarande nytta och att

den ej heller kunde anses innefatta en nödvändig förutsättning för genomförandet

av förslaget i övrigt. Korrektiv i nödig omfattning mot att stämningsmannaskap

bibehölls, där så ej lämpligen borde ske, ansåg samme ledamot

kunna vinnas genom den i förslaget upptagna bestämmelsen om befogenhet

för domstolen att återkalla förordnande. Detta yttrande föranledde

icke departementschefen att frångå förslaget. Riksdagen antog lagförslaget

med den utformning det erhållit i propositionen. Bestämmelsen om stämningsmannauppdragets

inskränkande till viss tid överfördes sedermera oförändrad

till nya rättegångsbalken.

I den inledningsvis berörda skrivelsen har rådmannen von Schéele ifrågasatt

om icke förutsättningar nu föreligger för en lagändring av innebörd

att stämningsmannaförordnanden i fortsättningen må kunna meddelas utan

tidsbegräsning. I skrivelsen framhålles bl. a. att de årligen återkommande

stämningsmannaförordnandena vid Stockholms rådhusrätt föranleder ett

högst avsevärt arbete, som skulle kunna inbesparas, om bestämmelsen om

tidsbegränsning upphävdes.

Yttrandena

Uti departementspromemorian framlagt förslag att stämningsman skulle

kunna förordnas för längre tid än ett år, med skyldighet dock för rätten att

årligen pröva förordnandets bestånd, har i princip tillstyrkts eller lämnats,

utan erinran av flertalet remissinstanser.

Departementschefen

Vid lagrådsremissen anförde föredragande departementschefen bl. a. följande:
Underrätt

skall enligt 33 kap. 24 § rättegångsbalken förordna erforderligt

antal stämningsmän att, då de därför anlitas, verkställa delgivning.

Sådant förordnande får enligt samma lagrum endast meddelas för visst kalenderår

eller del därav. Härav följer, att underrätt har att årligen utfärda

nya stämningsmannaförordnanden. Nytt förordnande meddelas vanligen

dem som förut varit förordnade till stämningsmän. I praktiken innebär sålunda

förfarandet regelmässigt att givna stämningsmannauppdrag förlänges

på ett år i sänder, ehuru nytt förordnande måste utfärdas för varje förlängningsperiod.

Det årligen återkommande arbetet med utfärdande av nya

stämningsmannaförordnanden tager för de större underrätternas del en icke

helt obetydlig tid i anspråk. Det är därför naturligt, att man från domstolshåll

tagit upp frågan om sådan ändring av nuvarande ordning, att detta

arbete väsentligen besparas domstolarna.

Den nu föreskrivna tidsbegränsningen av stämningsmannaförordnande

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

har till syfte att åvägabringa en återkommande prövning huruvida den som

erhållit förordnande såsom stämningsman även fortsättningsvis bör inneha

dylikt uppdrag. En sådan kontroll kan icke lämpligen undvaras. Däremot

kan ifrågasättas, om icke kontrollen skulle kunna på tillfredsställande sätt

utövas utan att nya förordnanden, på sina håll till stort antal, skall behöva

år efter år utfärdas.

I promemorian har förslag framlagts om sådan ändring av 33 kap. 24 §

rättegångsbalken att underrätt icke skall behöva begränsa stämningsmannaförordnande

till visst kalenderår eller del därav utan kunna meddela dylikt

förordnande även för längre tid än nu sagts eller tills vidare, dock med skyldighet

för underrätten att årligen pröva beståndet av meddelat förordnande.

Vad sålunda föreslagits har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran

av remissorganen. Även för egen del anser jag mig kunna biträda förslaget.

Dess genomförande är ägnat att medföra en viss arbetsbesparing för

domstolarna utan att den på detta område erforderliga kontrollen eftersättes.

Den föreslagna lagändringen bör lämpligen träda i kraft den 1 juli 1963,

så att de nya reglerna kan tillämpas, när underrätterna i slutet av innevarande

år meddelar förordnanden av stämningsmän för tiden efter årets utgång.

V. Bevisuppgift i överrätt m. m.

Rätte gångskommittén har den 6 juni 1961 överlämnat en promemoria

(stencilerad) angående protokollföring av utsagor m. m. I promemorian har

jämväl framlagts vissa förslag rörande bevisuppgift i fullföljdsinlaga till

överrätt. Yttranden över denna promemoria har efter remiss avgivits av

riksåklagarämbetet, samtliga hovrätter, Stockholms rådhusrätt, Göteborgs

rådhusrätt, utredningen om hovrätternas domförhet, trafikmålskommittén,

Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen

Sveriges stadsdomare, Föreningen Sveriges landsfogdar, Föreningen Sveriges

stadsfiskaler, Föreningen Sveriges landsfiskaler, Sveriges juristförbund

och Domstolarnas kanslipersonalförening. Av riksåklagarämbetet har överlämnats

yttranden från statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Gällande rätt

Huvudregeln om anteckning av utsagor i protokoll finns i 6 kap. 6 § rättegångsbalken.

Paragrafen har följande lydelse:

I protokoll skall antecknas utsaga av vittne, sakkunnig, part under sanningsförsäkran

eller målsägande, då han höres i anledning av åklagarens talan,

i den omfattning utsagan kan antagas vara av betydelse i målet, samt

vad rätten vid syn å stället iakttager.

Vid huvudförhandling i hovrätt vare ej nödigt att i protokollet antecknas

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

utsaga eller iakttagelse, som nu sagts, med mindre anteckning därav kan

antagas bliva av betydelse vid fullföljd till högsta domstolen. Ej heller vare

sådan anteckning nödig vid huvudförhandling i högsta domstolen.

Enligt 9 § i nämnda kapitel äger rätten förordna att utsaga av part, målsägande,

vittne eller sakkunnig i stället för att antecknas i protokollet skall

upptagas genom stenografi eller på fonetisk väg.

Jämlikt 11 § protokollskungörelsen skall stenogram och fonogram över utsaga

som upptagits enligt 6 kap. 9 § rättegångsbalken återges i vanlig skrift,

när rätten eller vid fullföljd av talan högre rätt finner det erforderligt eller

part eller annan begär avskrift.

I rättegångsbalkens 50 kap. ges bestämmelser angående vadetalan i tvistemål.

Vill vadekäranden åberopa bevis, som ej förebragts tidigare, skall han

enligt 4 § i vadeinlagan uppge beviset och vad han vill styrka därmed. Skriftligt

bevis skall i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid vadeinlagan. Vill

käranden eljest att vittne eller sakkunnig eller part under sanningsförsäkran

skall höras inför rätten eller syn å stället skall hållas, skall han ange det

i vadeinlagan jämte skälen därtill. Motsvarande regler gäller enligt 9 § för

vadesvaranden i tvistemål med avseende på innehållet i genmälet.

Vad nu sagts om vadeinlaga och genmäle i tvistemål gäller även brottmål

(51 kap. 4 och 9 §§ rättegångsbalken).

I besvärsinlaga till hovrätt skall klaganden enligt 52 kap. 3 §, om han vill

åberopa bevis som ej förebragts tidigare, uppge beviset och vad han vill

styrka därmed. Skriftligt bevis skall i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas

vid besvärsinlagan. Jämlikt 8 § i samma kapitel har förklaranden att iakttaga

motsvarande regler.

Enligt 55 kap. 4 § rättegångsbalken skall revisionskärande, därest han vill

åberopa tidigare icke förebragt bevis, i revisionsinlagan uppge beviset och

vad han vill styrka därmed. I tvistemål skall käranden uppge anledningen

till att beviset ej förebragts tidigare. Åberopar käranden skriftligt bevis, skall

det i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid revisionsinlagan. Samma föreskrift

gäller jämlikt kapitlets 9 § för revision ssvaranden i fråga om genmälet.

I fråga om besvärsinlaga och förklaring i högsta domstolen gäller enligt

56 kap. 4 och 9 §§ rättegångsbalken motsvarande regler som i besvärsförfarandet

i hovrätt.

För vissa förarbeten samt för innehållet i en till rättegångskonunittén överlämnad

framställning av presidenterna i rikets hovrätter om utredning

rörande domstolarnas skyldighet att protokollföra utsagor m. m. ävensom

för rättegångskominitténs överväganden i förevarande ämne lämnas redogörelse

i propositionen å s. 51—53.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

Remissyttrandena

Det stora flertalet remissinstanser delar av rättegångskommittén uttalad

uppfattning, att de nuvarande föreskrifterna om skyldighet för domstol att

föra protokoll icke bör ändras. Några remissinstanser förordar dock att

spörsmålet utredes ytterligare. Av kommittén framlagt förslag till ändring

av reglerna om bevisuppgift i fullföljdsinlaga och genmäle, varigenom skulle

införas skyldighet för part att i nämnda rättegångsskrifter lämna uppgift

om all den bevisning han önskar åberopa i överinstansen, har tämligen

genomgående tillstyrkts eller i princip lämnats utan erinran.

Närmare redogörelse för avgivna yttranden lämnas i propositionen s. 54—

56, vartill utskottet får hänvisa.

Departementschefen

Föredragande departementschefen anförde vid lagrådsremissen bl. a.

följande:

Rättegångskommittén, i vars uppdrag ingått att undersöka möjligheterna

att inskränka protokolleringsskyldigheten, har icke ansett någon begränsning

därav böra ske och kommitténs ståndpunkt härutinnan har gillats

av det stora flertalet remissorgan. Med detta utrednings- och remissresultat

vill det förefalla som om reglerna om själva protokolleringsskyldigheten

skulle lämna föga utrymme för några rationaliseringsåtgärder. Jag

har icke för avsikt att i förevarande ärende närmare ingå härpå men vill

dock till belysning av det sagda framhålla, att bevisutsagor, som i och för

sig omfattas av protokolleringsskyldigheten, kan — i stället för att antecknas

i protokoll —- upptagas fonetiskt och att denna utväg anlitas i mycket

vidsträckt omfattning av våra domstolar. Med denna upptagningsmetod blir

själva upptagningen knappast något arbetskrävande eller eljest tyngande

moment.

Vad som däremot emellanåt kräver åtskilligt arbete är utskriften av fonogrammen.

Det är därför naturligt, att utskriftsskyldigheten under senare

tid kommit att stå i blickpunkten för rationaliseringssträvanden på protokoilsgöromålens

område. Medan det ursprungligen ålåg domstolen att alltid

låta utskriva fonogram — liksom för övrigt även stenogram — över bevisutsagor

oberoende av om något aktuellt behov därav förelåg, har utskriftsskyldigheten

— jämsides med andra reformer i syfte att lätta protokollsarbetet

- i olika etapper modifierats, så att fonogram och stenogram

för närvarande icke behöver återges i vanlig skrift i andra fall än då rätten

eller, vid fullföljd av talan, högre rätt finner det erforderligt eller part eller

annan begär avskrift. I den stora mängden av mål, som icke fullföljes till

högre instans, torde därför numera i regel icke någon utskrift av fonogram

eller stenogram ske. Att man sålunda redan nått ganska långt i strävandena

att begränsa utskrittsarbetet, hindrar icke, att man låter sig angeläget vara

att ytterligare nedbringa detta arbete, så långt möjlighet därtill erbjuder sig.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

29

En viss ytterligare reduktion av utskriftsarbetet synes ligga inom räckhåll,

om skyldigheten att lämna bevisuppgift i överinstans utformas något

annorlunda än för närvarande. När högre rätt skall taga ställning till frågan,

om eller i vad mån utskrift av fonogram eller stenogram skall infordras

från underinstansen, är det uppenbarligen av värde för överrätten att

veta, huruvida eller i vilken utsträckning parterna i överrättsprocessen vill

åberopa bevisupptagning, som skett i lägre instans. Likväl finnes för närvarande

icke någon skyldighet stadgad för parterna att lämna uppgift härutinnan.

Följden härav kan lätt bli, att överrätten ser sig nödsakad att för

säkerhets skull rekvirera utskrift av samtliga bevisutsagor, som upptagits

i lägre rätt. På så sätt kan stundom utskrift komma att ske av utsagor, som

icke längre har aktualitet i målet. Bland annat för att förebygga detta bör

parterna vara pliktiga att i fullföljdsinlaga och genmäle uppge all den bevisning,

som de önskar åberopa i överinstansen. Det förslag härom, som

rättegångskommittén framlagt och som tämligen allmänt godtagits av remissorganen,

kan jag alltså i princip biträda. Även om en sådan reform

icke kan väntas medföra någon betydande reduktion av utskriftsarbetet,

bör man likväl ej förspilla något tillfälle till rationalisering av protokollsgöromålen.

Onödigt utskriftsarbete kan därigenom förebyggas exempelvis i

det icke helt sällsynta fall, då en part ej vill i överrätt åberopa ett i lägre instans

avgivet vittnesmål, därför att detta visat sig icke ha det värde parten

förväntat sig. Detsamma gäller för det fall, att den i underinstans avgivna

bevisutsagan hänför sig till del av målet som icke har aktualitet i

överinstansen. Med hänsyn till stadgandet i 36 kap. 16 § andra stycket

rättegångsbalken lärer däremot utskrift av vittnesmål icke utan vidare

kunna undvaras, när vittne skall höras på nytt i överinstansen.

Även andra måhända än mer vägande skäl än önskemålet att i ytterligare

någon mån nedbringa utskriftsarbetet talar för en reform i här angiven

riktning. En skyldighet för part att i fullföljdsinlaga och genmäle lämna

uppgift om all den bevisning han önskar åberopa i överinstansen och vad

han vill styrka med varje särskilt bevis är ägnad att bättre än nuvarande

ordning klarlägga processläget i överinstansen. Härmed vinnes bl. a. ökade

möjligheter för part att säkert bedöma behovet av motbevisning och för

överrätten att planlägga förhandlingen i målet och annat domstolen åvilande

arbete.

Införande av skyldighet för part att i fullföljdsinlaga eller genmäle lämna

fullständig bevisuppgift föranleder ändringar i 50 kap. 4 och 9 §§, 51 kap.

4 och 9 §§, 52 kap. 3 och 8 §§, 55 kap. 4 och 9 §§ samt 56 kap. 4 och 9 §§.

Vid lagtextens utformning bör vissa påpekanden, som gjorts under remissbehandlingen,

beaktas.

Lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 juli 1963. Föres talan mot

dom eller beslut som meddelats före lagens ikraftträdande, bör äldre lags

regler om skyldighet för parterna att lämna bevisuppgift i den högre rätten

fortfarande tillämpas.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

VI. Vissa ändringar i militära rättegångslagen

I skrivelse den 10 december 1960 har riksdagens militieombudsman hos

Kungl. Maj :t väckt fråga om vissa ändringar i militära rättegångslagen. Över

denna skrivelse har efter remiss yttranden avgivits av hovrätten för Nedre

Norrland, överbefälhavaren, försvarets civilförvaltning, Föreningen Sveriges

häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare, Föreningen Sveriges

auditörer och Sveriges advokatsamfund, överbefälhavaren har bifogat yttranden

från de tre försvarsgrenscheferna.

Redogörelse för nämnda skrivelse lämnas i propositionen å s. 59—60.

Gällande rätt

I 20 § militära rättegångslagen stadgas alt auditör är jämte den bestraffningsberättigade

ansvarig för beslut, som denne fattar på tillstyrkan av auditören.

Enligt 38 § samma lag skall — med vissa i 39 § angivna undantag —

yttrande av auditören inhämtas, innan disciplinstraff ålägges; även eljest

skall, innan beslut meddelas i disciplinmål, yttrande av auditören inhämtas,

om det med hänsyn till sakens beskaffenhet finnes erforderligt och

kan ske utan olägenhet. Jämlikt 41 § i lagen skall över bestraffningsberättigad

befattningshavares handläggning av diesciplinmål i princip föras protokoll,

vari antecknas auditörens yttrande och den bestraffningsberättigades

beslut. Slutligt beslut i disciplinmål skall enligt 13 § militära rättsvårdskungörelsen

underskrivas av den bestraffningsberättigade och, där auditörens

yttrande inhämtats, kontrasigneras av denne. Kontrasignation erfordras

dock ej, om auditörens yttrande avgivits skriftligen och beslutet till

alla delar överensstämmer med yttrandet. Om auditören icke biträder beslutet,

skall detta på lämpligt sätt anmärkas i samband med kontrasignationen.

I 42 § militära rättegångslagen föreskrives att beslut i disciplinmål, varigenom

disciplinstraff, förverkandepåföljd eller ersättningsskyldighet ålagts,

ofördröj ligen skall skriftligen delges den mot vilken beslutet riktar sig. Beslutet

skall innehålla underrättelse om vad denne har att iakttaga, om han

vill klaga över beslutet.

Beträffande ersättningsmål stadgas i 62 § militära rättegångslagen att,

innan ersättningsskyldighet ålägges, auditörens yttrande skall inhämtas angående

frågan om förhandenvaron av sådan skyldighet och om ersättningens

belopp. I 63 § samma lag föreskrives att beträffande protokoll i ersättningsmål

skall vad i lagens 41 § stadgas äga motsvarande tillämpning. Beslut,

varigenom ersättningsskyldighet ålagts, skall skriftligen delges den

ersättningsskyldige. Det skall innehålla underrättelse om vad som skall iakttagas

vid klagan över beslut. I 23 § militära rättsvårdskungörelsen ges föreskrifter

— av enahanda innehåll som i kungörelsens 13 § — rörande kontrasignation

av auditören i ersättningsmål.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

31

Yttrandena

Praktiskt taget samtliga remissinstanser har ställt sig positiva till förslaget,

att vid delgivning av beslut i disciplinmål enligt 42 § militära rättegångslagen

den, mot vilken beslutet riktar sig, i förekommande fall bör underrättas

om att auditören icke biträtt beslutet.

Närmare redogörelse för remissyttrandena återfinnes i propositionen å s.

60—62.

Departementschefen

Vid lagrådsremissen anförde föredragande departementschefen: 42 § militära

rättegångslagen innehåller bestämmelser, som syftar till att sätta den

i disciplinmål lagförde i tillfälle att bedöma, huruvida skäl till fullföljd föreligger,

och att tillförsäkra honom kännedom om tid och sätt för fullföljd

av talan i målet. I detta lagrum stadgas nämligen, att beslut i disciplinmål,

varigenom disciplinstraff, förverkandepåföljd eller ersättningsskyldighet

ålagts, ofördröjligen skall skriftligen delges den mot vilken beslutet riktar

sig samt att beslutet skall innehålla underrättelse om vad denne har att

iakttaga, om han vill klaga över beslutet. Liknande bestämmelser är för ersättningsmålens

del meddelade i 63 § militära rättegångslagen.

Riksdagens militieombudsman har förordat sådant tillägg till 42 § militära

rättegångslagen, att om auditör uttalat skiljaktig mening, den dömde jämväl

skall få besked härom. I anslutning hårtill har militieombudsmannen framfört

tanken på en liknande komplettering av 63 § militära rättegångslagen.

De sålunda föreslagna eller ifrågasatta reformerna har vunnit tämligen allmän

anslutning från remissorganens sida. Med hänsyn till de av militieombudsmannen

närmare berörda särdrag, som gällande rätts behandling av

disciplin- och ersättningsmålen uppvisar i förhållande till annan rättskipning,

anser jag också för egen del motiverat, att den i disciplin- eller ersättningsmål

dömde får besked om en för fullföljdsfrågans bedömande så betydelsefull

omständighet som att auditören haft annan mening än den beslutande.

Jag förordar därför, att en sådan ordning införes. Detta kan lämpligen

ske i form av tillägg till 42 och 63 §§ militära rättegångslagen, i vilka

närliggande frågor regleras.

Lagrådet

Utöver vad ovan antecknats under III har förevarande lagförslag icke föranlett

något uttalande av lagrådet.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

Utskottet

Utskottet har ej funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj :ts förslag.

Utskottet får alltså hemställa,

att förevarande proposition, nr 156, måtte av riksdagen

bifallas.

Stockholm den 3 maj 1963

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Nyström, Arvidson, Erik

Svedberg, fröken Mattson, herrar Hilding och Nyman;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, herrar Landgren, östrand,

Svensson i Vä, Ekström i Björkvik, Gustafsson i Borås, Fröding och fröken

Bergegren.

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 630644

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1963:258 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m. m. a1 i texten