Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till namnlag m. m. dels ock i ämnet väckta motioner.

1963-05-09 · 39 sidor, varav 37 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 37 av 39 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1963:31, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till namnlag m. m. dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

1

Nr 31

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med

förslag till namnlag m. m. dels ock i ämnet väckta

motioner.

Genom en den 12 januari 1963 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,

nr 37, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj :t

under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda

protokoll föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag

till

1) namnlag;

2) lag om ändring i giftermålsbalken;

3) lag om ändring i föräldrabalken;

4) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 1946 (nr

807) om handläggning av domstolsärenden;

5) lag angående ändrad lydelse av lagen den 20 december 1946 (nr 778)

om tillägg till kap. 3 kyrkolagen;

6) lag om ändrad lydelse av 52 § varumärkeslagen den 2 december 1960

(nr 644); samt

7) förordning om ändring i folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946

(nr 469).

I samband med propositionen har utskottet behandlat fem i anledning av

densamma väckta motioner, nämligen

de likalydande motionerna I: 587 av herr Enarsson samt II: 721 av fröken

Wetterström och herr Bengtson i Solna,

de likalydande motionerna I: 588 av herr Schött och fröken Ljungberg

samt II: 720 av herrar Hedin och Svenungsson ävensom

motionen II: 715 av herr Börjesson i Falköping m. fl.

För innehållet i motionerna redogöres nedan i anslutning till utskottets

yttrande däröver.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en revision av lagstiftningen angående släktnamn

och förnamn. Nu gällande bestämmelser, vilka finnes spridda på ett flertal

olika författningar, är i åtskilliga delar föråldrade, bl. a. med hänsyn till

den utveckling familjerätten och varumärkesrätten undergått. Vissa delar

av namnrätten, berörande såväl familjerättsliga som känneteckensrättsliga

frågor, är f. n. ej alls reglerade. Vid utarbetandet av den föreslagna lagstiftningen

har beaktats intresset av att, där så är möjligt, uppnå nordisk rättslikhet

på detta område; det förberedande lagstiftningsarbetet har bedrivits

i samverkan med utredningar i Danmark och Norge.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 1 avd. Nr 31

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

I propositionen har frågor om släktnamn och förnamn upptagits till fullständig

reglering i en gemensam namnlag.

De familjerättsliga avsnitten av förslaget till namnlag bygger visserligen

i huvudsak på gällande rätt, men därvid har beaktats den enskildes intresse

av en viss frihet att välja mellan olika släktnamn. Sålunda öppnar förslaget

ökade möjligheter för barn i äktenskap att förvärva sin moders flicknamn

samt för styvbarn och fosterbarn att förvärva styvfaders namn eller

fosterföräldrars namn. Vidare föreslås, att hustru får rätt att under äktenskapet

behålla sitt flicknamn. Under vissa förutsättningar kan hon även få

behålla annat släktnamn, som tillkom henne vid äktenskapets ingående. Där

så med hänsyn till namnstabiliteten och enskild persons namnrätt är möjhar

namnbyten av familjerättslig karaktär gjorts oberoende av prövning

av namnmyndigheten. När det gäller namnbyte för barn som ej fyllt aderton

år har det dock ansetts nödvändigt, att i flertalet fall låta domstol pröva,

huruvida bytet är förenligt med barnets bästa.

I fråga om villkoren för rätt att byta släktnamn i andra fall bryter förslaget

med rådande principer, enligt vilka sådan rätt tillkommer endast den

som har ett s. k. sonnamn. Enligt vad nu föreslås skall den, vars namn icke

är tillräckligt särskiljande eller eljest är mindre tjänligt, äga ovillkorlig rätt

att byta släktnamn. Detta innebär främst att var och en som har ett mera

vanligt släktnamn skall få byta bort detta, oavsett till vilken bildningstyp

namnet hör. Till vägledning för den kommande namnutvecklingen lämnas

föreskrifter om hur ett nytt släktnamn från språklig synpunkt skall vara

beskaffat.

I förslaget upptages vidare regler om administrativt skydd för redan

existerande släktnamn och andra kännetecken, såsom pseudonymer och

varumärken. Därtill föreslås bestämmelser om materiellt skydd för egenartat

släktnamn, innebärande en rätt för den, som har sådant namn, att utesluta

annan från att förvärva eller bruka namnet som namn eller annat

kännetecken. I anslutning till regler om förlust av släktnamn meddelas särskilda

föreskrifter om vilket släktnamn som skall förvärvas i stället för det

förlorade.

De i förslaget upptagna bestämmelserna angående förnamn innebär, att

föräldrar för anmälan av förnamn åt nyfödd beredes rådrum om sex månader

i stället för nu gällande sex veckor. Såsom religiös förnamnsgivning

skall enligt förslaget godtagas ej blott dop inom svenska kyrkan utan även

dop inom annat kristet samfund eller likartad namngivning som må förekomma

inom icke kristet trossamfund.

Förslaget föranleder följdändringar i giftermålsbalken och föräldrabalken

samt i vissa andra författningar.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1964.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

3

Förslagen

De vid propositionen fogade förslagen är av följande lydelse:

1) Namnlag

Härigenom förordnas som följer.

I. Om släktnamn

Barns förvärv av släktnamn

1 §•

Barn i äktenskap förvärvar vid födelsen faderns släktnamn.

Barn under aderton år, som erhåller äktenskaplig börd genom att föräldrarna

ingå äktenskap med varandra, förvärvar därvid faderns släktnamn.

Får barn äktenskaplig börd sedan det fyllt aderton år, äger barnet genom

anmälan hos pastor antaga faderns släktnamn.

Barn i äktenskap, som ej fyllt aderton år, må genom anmälan hos pastor

antaga det släktnamn modern hade som ogift, såframt rätten funnit namnbytet

vara förenligt med barnets bästa. Har barn i äktenskap fyllt aderton

år må barnet, om särskilda skäl äro därtill, efter ansökan hos namnmyndigheten

erhålla släktnamn som nu sagts.

2 §•

Barn utom äktenskap förvärvar vid födelsen moderns släktnamn. Har modern

förvärvat sitt namn genom vigsel eller genom anmälan som avses i 6 §

andra stycket, må barnet genom anmälan hos pastor antaga det släktnamn

modern hade som ogift.

Är barnet trolovningsbarn eller har fadern medgivit att det förvärvar hans

namn, må barnet genom anmälan hos pastor antaga faderns släktnamn.

3 §-

Den som antages till adoptivbarn förvärvar därigenom adoptantens eller,

om han adopteras av makar, adoptivfaderns släktnamn, såframt ej rätten

tillåter, att han behåller det släktnamn han hade före adoptionen. Har adoptivbarn

behållit sitt tidigare släktnamn, må barnet senare genom anmälan

hos pastor antaga det släktnamn, som barnet enligt vad nyss sagts ägt förvärva

genom adoptionen.

Barn, som adopterats av makar och som ej fyllt aderton år, ma genom

anmälan hos pastor antaga det släktnamn adoptivmodern hade som ogift,

såframt rätten funnit namnbytet vara förenligt med barnets bästa. Av makar

adopterat barn som fyllt aderton år må, om särskilda skäl äro därtill,

efter ansökan hos namnmyndigheten erhålla släktnamn som nu sagts.

Adoptivbarn som förvärvat adoptants släktnamn må framför detta bära

det släktnamn barnet hade före adoptionen. Har adoptivbarnet behållit sitt

tidigare släktnamn, må barnet framför detta bära det namn, som barnet

enligt första stycket ägt förvärva genom adoptionen. Anmälan om tilläggsnamn

som nu sagts må göras hos pastor.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

4 §•

Barn under aderton år, vars moder är gift med annan än barnets fader

ma genom anmälan hos pastor antaga styvfaderns släktnamn, om denne

samtycker därtill och rätten funnit namnbytet vara förenligt med barnets

nasta.

Vad nu sagts skall ock gälla i fråga om adoptivbarn och adoptivmoders

man, som ej tillika är barnets adoptivfader.

5 §.

Barn under aderton år, som för fostran och vård stadigvarande omhändertagits

av annan än barnets föräldrar, må genom anmälan hos pastor antaga

fosterfaderns eller, i fall då barnet omhändertagits av ensamstående

kvinna, fostermoderns släktnamn, om den vars namn avses samtycker därtill

och rätten funnit namnbytet vara förenligt med barnets bästa.

Hustrus förvärv av släktnamn

6 §.

Hustru förvärvar vid vigseln mannens släktnamn, om hon icke dessförinn“

tlU pastor eller vigselförrättaren anmält, att hon ämnar behålla det

slaktnamn hon hade som ogift. Anmälningen må i stället avse annat släktnamn

som tillkom henne vid äktenskapets ingående, om namnmyndigheten

etter ansökan funnit särskilda skäl föreligga att hon behåller detta släktnamn.

Har hustru behållit henne tidigare tillkommande släktnamn, må hon under

äktenskapet genom anmälan hos pastor antaga mannens släktnamn.

Hustru som förvärvat mannens släktnamn må framför detta bära det

slaktnamn hon hade som ogift. Har hustru behållit henne tidigare tillkommande

slaktnamn, må hon framför detta bära mannens släktnamn. Anmäian

om sådant tilläggsnamn må göras hos pastor. Vad nu sagts om tilläggsnamn

galler även beträffande änka och frånskild hustru.

7 §•

Upplöses äktenskap genom äktenskapsskillnad eller genom mannens död,

ma hustru, som förvärvat mannens släktnamn, genom anmälan hos pastor

återtaga det släktnamn hon hade som ogift. Detsamma gäller, om hustru

vid återgång av äktenskap tillåtits behålla mannens släktnamn.

Förvärv av släktnamn i andra fall

8 §.

Svensk medborgare, vars släktnamn icke är tillräckligt särskiljande eller

eljest är mindre tjänligt, äger efter ansökan hos namnmyndigheten erhålla

annat släktnamn.

Rätt att efter ansökan erhålla släktnamn tillkommer ock svensk medborgare,

som saknar sådant namn.

Lika med svensk medborgare anses utlänning, som är gift med svensk

medborgare. Annan utlänning, som stadigvarande vistas här i riket, äger,

om skäl äro därtill, erhålla släktnamn enligt vad nu är sagt.

9 §•

Såsom nytt släktnamn må godkännas endast namn, som till bildning, uttal

och stavning överensstämmer med inhemskt språkbruk. Har sökanden

utländskt släktnamn, ma dock namn som innebär en anpassning av namnet

till svenskt språk godkännas.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

Namn som är i bruk såsom förnamn må godkännas som nytt släktnamn

endast om särskilda skäl äro därtill.

Såsom nytt släktnamn må ej godkännas namn, vilket kan uppfattas såsom

benämning på järnvägsstation eller postanstalt eller annan dylik beteckning

och därigenom medföra olägenhet eller som eljest är ägnat att vilseleda

allmänheten. Ej heller må godkännas namn, som kan väcka anstöt eller

som kan antagas leda till obehag för bäraren.

10 §.

Såsom släktnamn må ej godkännas namn, som lätt kan förväxlas med

1. annan tillkommande släktnamn eller ock släktnamn, vilket annan enligt

denna lag äger rätt att förvärva eller eljest bära;

2. allmänt känt släktnamn, vilket tillkommit utdöd släkt;

3. allmänt känt utländskt släktnamn;

4. annans konstnärsnamn eller likartat namn, som är allmänt känt;

5. beteckning för stiftelse, ideell förening eller därmed jämförlig sammanslutning;
6.

annans här i riket skyddade firma eller varumarke eller ock annat kännetecken,

som i näringsverksamhet här i riket inarbetats för annan.

Har någon efter ansökan förvärvat nytt släktnamn, utgör vad i första

stvcket under 1 stadgas ej hinder för hans föräldrar, syskon eller syskons

barn att med hans samtycke efter ansökan hos namnmyndigheten erhålla

namnet. Har det ursprungliga förvärvet gjorts av flera, erfordras samtycke

av dem alla.

11 §‘

Den som efter födelsen förvärvat släktnamn må, om särskilda skäl äro

därtill, efter ansökan hos namnmyndigheten erhålla honom tidigare tillkommande

släktnamn, såframt han ej enligt vad i 15—18 §§ stadgas förlorat detta

namn.

12 §.

Äro synnerliga skäl därtill, må namnmyndigheten bifalla ansökan om förvärv

av släktnamn, ehuru hinder föreligger enligt 8—10 §§. Avser ansökningen

barn, som ej fyllt aderton år, må namnmyndigheten uppställa som

villkor för bifall, att rätten funnit namnbytet vara förenligt med barnets

bästa.

Gemensamma bestämmelser om förvärv av släktnamn

13 §.

Förvärva makar släktnamn, tillkommer namnet jämväl makarnas barn

och adoptivbarn, som hava makarnas namn, stå under makarnas vårdnad

och icke fyllt aderton år. Förvärvar någon eljest släktnamn efter ansökan

hos namnmyndigheten eller genom annan anmälan hos pastor än som avses

i 6 och 7 §§, tillkommer namnet jämväl hans barn och adoptivbarn, som

hava hans namn och icke fyllt aderton ar, såvida han ensam har vardnaden.

Har någon efter ansökan förvärvat nytt släktnamn, må hans barn eller

adoptivbarn, som ej enligt första stycket förvärvat samma namn, så ock

dess avkomling med'' hans samtycke genom anmälan hos pastor antaga namnet.

Har namnet förvärvats av makar, erfordras samtycke av dem båda.

14 §.

Hava makar samma släktnamn, kunna de endast gemensamt förvärva annat

släktnamn; dock må hustrun efter prövning enligt 11 § ensam förvärva

henne tidigare tillkommande släktnamn.

tf Iiihang till riksdagens protokoll 1963.9 sand. 1 avd. Nr 31

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år J963

Förlust av släktnamn

15 §.

Förklaras någon icke hava äktenskaplig börd och har hans moder annat

släktnamn än mannen, förlorar han dennes släktnamn och förvärvar i stället

moderns släktnamn. Om synnerliga skäl äro därtill, må dock rätten tilllåta

att han behåller mannens namn.

Häves adoptivförhållande, förlorar adoptivbarnet adoptantens släktnamn

och återförvärvar det namn barnet hade före adoptionen. Om synnerliga

skäl äro därtill, må dock rätten tillåta att barnet behåller adoptantens

namn.

Dömes till återgång av äktenskap, förlorar hustrun släktnamn som hon

enligt 6 § första eller andra stycket förvärvat och återförvärvar det släktnamn

hon hade före äktenskapet. Om synnerliga skäl äro därtill, må dock

rätten tillåta att hon behåller mannens namn.

16 §.

Har någon i annat fall än som avses i 15 § genom anmälan hos pastor förvärvat

släktnamn, som rätteligen icke tillkommer honom, skall rätten på

talan av den vars namn han förvärvat förklara honom namnet förlustig,

om ej synnerliga skäl äro att han må behålla det. Den som enligt vad

nu sagts förlorar namn återförvärvar det släktnamn han hade före anmälningen.

17 §.

Har någon efter ansökan hos namnmyndigheten erhållit släktnamn enligt

vad i 8 eller 12 § sägs och lider annan förfång till följd av sådan risk för

förväxling som avses i 10 § första stycket 1, 3, 4, 5 eller 6, skall rätten på

talan av denne förklara den som erhållit namnet detta förlustig, om ej synnerliga

skäl äro att han må behålla det. Den som sålunda förlorar namn

återförvärvar det släktnamn han förut hade.

18 §.

Förlorar någon släktnamn enligt vad i 15—17 §§ stadgas, skall tillika, såframt

talan föres därom, den som förvärvat eller eljest äger bära hans namn

av rätten förklaras detta förlustig, om ej synnerliga skäl äro att han må behålla

namnet. Har någon som enligt 16 eller 17 § bort gå släktnamn förlustig

avlidit, må den som förvärvat eller eljest äger bära hans namn ändock förklaras

namnet förlustig enligt vad nyss sagts.

Förklaras någon enligt första stycket släktnamn förlustig, skall rätten

med tillämpning av 1—7 §§ fastställa det namn som förvärvas i stället för

det förlorade.

Särskilt skydd för egenartat släktnamn

19 §.

Har någon förvärvat egenartat släktnamn, må namn som lätt kan förväxlas

därmed icke bäras av annan, med mindre han enligt vad i denna lag

stadgas kan åberopa rätt till namnet eller han eller hans släkt av ålder eller

eljest enligt ortens sed burit det såsom tillnamn.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

Ej må någon obehörigen, till förfång för den som förvärvat egenartat släktnamn,

i näringsverksamhet använda firma, varumärke eller annat kännetecken,

som lätt kan förväxlas med namnet. Lika med firma anses beteckning

för stiftelse, ideell förening eller därmed jämförlig sammanslutning.

Släktnamn anses som egenartat, om det är ägnat att utmärka tillhörighet

till viss släkt.

20 §.

Har konstnärsnamn eller likartat namn blivit allmänt känt eller har kännetecken

som sägs i 19 § andra stycket inarbetats, må utan hinder av vad

som stadgas i 19 § rätt därtill bestå vid sidan av äldre rätt till egenartat

släktnamn med vilket konstnärsnamnet eller kännetecknet lätt kan förväxlas,

såframt namnhavaren ej inom rimlig tid inskridit mot användningen

därav.

I fall som nu sagts må rätten efter vad som finnes skäligt föreskriva, att

konstnärsnamnet eller kännetecknet må användas endast på särskilt sätt.

21 §.

Talan om fastställelse huruvida rätt till egenartat släktnamn består eller

icke består eller huruvida visst förfarande utgör intrång i sådan rätt eller ej,

må av domstol upptagas till prövning, där ovisshet råder om förhållandet

och denna länder käranden till förfång.

22 §.

Gör någon intrång i annans rätt till egenartat släktnamn, är han, om han

insett eller bort inse att hans förfarande länder namnhavaren till förfång,

pliktig att till denne utgiva ersättning för lidande och annan skada.

II. Omförnamn

23 §.

Barn skall, om det lever, givas förnamn inom sex månader efter födelsen.

Har förnamn givits annorledes än vid dop inom svenska kyrkan, skall

namnet före utgången av nämnda tid anmälas hos pastor.

24 §.

Äger dop eller motsvarande religiös förrättning rum efter det förnamn givits

enligt 23 §, må därvid givas ytterligare förnamn. Sådant namn skall, om

det ej givits vid dop inom svenska kyrkan, anmälas hos pastor.

Efter ansökan hos namnmyndigheten må ock eljest, om särskilda skäl äro

därtill, den som förvärvat förnamn erhålla ytterligare sådant namn.

25 §.

Om synnerliga skäl äro därtill, må efter ansökan hos namnmyndigheten

den som förvärvat förnamn i stället för detta erhålla annat förnamn så ock

vinna förklaring, att han ej längre skall bära visst förnamn.

26 §.

Såsom förnamn må ej godkännas namn, som kan väcka anstöt eller som

kan antagas leda till obehag för bäraren eller som eljest uppenbarligen icke

är lämpligt såsom förnamn.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

HE. Om förfarandet i mål och ärenden enligt denna lag

Förfarandet vid anmälan

27 §.

Anmälan hos pastor enligt denna lag skall göras i den församling, där den

som anmälningen avser är eller skall vara kyrkobokförd eller, om han varken

är eller skall vara kyrkobokförd i svensk församling, där han vistas.

Anmälan skall ske muntligen vid personlig inställelse eller skriftligen.

Vad nu sagts gäller ock sådan anmälan till vigselförrättare, varom stadgas

i 6 §.

28 §.

Finner pastor gjord anmälan ej kunna upptagas, skall han med angivande

av grunden därför meddela beslut att anmälningen ej föranleder anteckning

i kyrkobok. Meddelas beslutet ej genast i anledning av muntlig

anmälan eller är anmälningen skriftlig, skall han ofördröj ligen om beslutet

underrätta den som gjort anmälningen. I underrättelsen skall angivas vad

den som vill fullfölja talan mot beslutet har att iakttaga.

29 §.

Den vars rätt beröres av beslut, som pastor meddelat enligt 28 §, eller

av annan åtgärd, som pastor vidtagit i namnärende, må söka ändring däri.

Talan föres hos domkapitlet genom besvär.

Talan mot domkapitlets beslut i fråga, som enligt första stycket dragits

under dess prövning, föres hos Konungen genom besvär.

Förfarandet vid ansökan hos namnmyndigheten

30 §.

Ansökan om namn skall göras skriftligen hos namnmyndigheten och

innehålla uppgift om sökandens postadress ävensom de skäl på vilka ansökningen

grundas.

Vid ansökningen skall fogas prästbevis med uppgift om sökandens fullständiga

namn och födelsetid. Avser ansökningen förvärv av släktnamn,

skall prästbeviset tillika innehålla uppgift om sökandens civilstånd och

barn under aderton år, som står under hans vårdnad och har hans släktnamn.

Vid ansökan skall erläggas avgift till belopp som Konungen föreskriver.

31 §.

Har sökanden icke iakttagit vad om ansökan är föreskrivet eller finner

namnmyndigheten eljest hinder föreligga för bifall till ansökningen, skall

sökanden föreläggas att inom viss tid avgiva yttrande eller vidtaga rättelse,

vid äventyr att ansökningen avskrives.

Finner namnmyndigheten även efter det yttrande avgivits hinder för bifall

föreligga, skall ansökningen avslås, där ej anledning förekommer att

giva sökanden nytt föreläggande.

32 §.

Äro i fall som i 8 eller 12 § sägs ansökningshandlingarna fullständiga

och finnes ej hinder föreligga för bifall till ansökningen, skall den av namnmyndigheten

kungöras i allmänna tidningarna.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

9

Den som vill framställa invändning mot ansökningen skall göra detta

skriftligen till namnmyndigheten inom en månad från kungörelsedagen.

33 §.

Efter utgången av tid, som sägs i 32 §, skall namnmyndigheten företaga

ansökan enligt 8 eller 12 § till fortsatt prövning.

34 §.

Sedan slutligt beslut i ansökningsärende fattats, skall namnmyndigheten

därom underrätta sökanden och den som i behörig ordning framställt invändning

mot ansökningen. Om talan må föras mot beslutet, skall underrättelsen

innehålla uppgift om skälen för beslutet samt vad som skall iakttagas

vid fullföljd av talan.

35 §.

Klagan över namnmyndighetens slutliga beslut i ansökningsärende må

föras av sökanden ävensom, i fall då ansökan bifallits oaktat invändning

framställts i behörig ordning, av den som gjort invändningen. Klagan föres

genom besvär, som skola hava inkommit till namnmyndigheten inom en

månad från beslutets dag.

För prövning av besvär skall hos namnmyndigheten finnas särskild besvärsavdelning.

Avdelningen är beslutför med tre ledamöter, av vilka minst

två skola vara rättskunniga.

Över besvärsavdelningens beslut må klagan icke föras.

36 §.

Har ansökan om namn bifallits, skall namnmyndigheten sedan beslutet

vunnit laga kraft utfärda namnbevis till sökanden.

Förfarandet inför domstol

37 §.

Ansökan om förklaring att namnbyte, som avses i 1 § tredje stycket, 3 §

andra stycket, 4, 5 eller 12 §, är förenligt med barnets bästa upptages av den

rätt som har att upptaga fråga rörande vårdnaden om barnet.

38 §.

I ärende som avses i 37 § skall rätten, där så kan ske, höra den vars

släktnamn barnet har och den vars släktnamn barnet avses skola förväx-va,

även om de icke äro vårdnadshavare. Har barnet fyllt tolv år skall, om det

finnes lämpligt, jämväl barnet höras. Äro skäl därtill, skall yttrande inhämtas

från barnavårdsnämnden.

39 §.

Sådan tvist angående släktnamn, varom talan må föras i särskild rättegång,

instämmes till den domstol, där den mot vilken talan väckes skall

svara i tvistemål i allmänhet. Finnes icke sålunda behörig domstol, väckes

talan vid Stockholms rådhusrätt.

Talan som avses i 17 § så ock talan enligt 18 § mot någon, som enligt 13 §

förvärvat av annan efter ansökan hos namnmyndigheten erhållet släktnamn,

må ej väckas senare än fem år efter det beslutet i anledning av ansökningen

vunnit laga kraft.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

Särskilda bestämmelser

40 §.

Medgivande av fader att barn utom äktenskap antager hans släktnamn

må lämnas samtidigt med och på samma sätt som erkännande av faderskapet.

Föreligger ej medgivande i sådan ordning, när anmälan om namnet

sker, lämnas medgivandet muntligen inför pastor, hos vilken anmälningen

sker, eller ock skriftligen med vittnen.

41 §.

Samtycke varom förmäles i 4 eller 5 §, så ock samtycke som avses i 13 §

andra stycket skall lämnas muntligen inför pastor, hos vilken anmälan om

antagande av namnet sker, eller ock skriftligen med vittnen. Samtycke som

avses i 10 § andra stycket skall lämnas skriftligen med vittnen.

42 §.

För den som står under annans vårdnad och ej fyllt aderton år göres

anmälan eller ansökan av vårdnadshavaren.

43 §.

Namnmyndighet är patent- och registreringsverket.

De närmare föreskrifter som erfordras för tillämpningen av denna lag

meddelas av Konungen.

IV. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

44 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964.

45 §.

Genom denna lag upphäves med de begränsningar som nedan stadgas

förordningen den 5 december 1901 angående antagande av släktnamn, så

ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot bestämmelserna

i denna lag.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till författningsrum,

som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen

i stället tillämpas.

46 §.

1 mom. Släktnamn, vilket vid denna lags ikraftträdande finnes för någon

antecknat i kyrkobok, tillkommer denne som om han förvärvat det enligt

denna lag.

2 mom. Släktnamn, som någon fått godkänt på sätt angives i § 1 punkt 5

förordningen den 5 december 1901 angående antagande av släktnamn men

som ej vid denna lags ikraftträdande är antecknat för honom i kyrkobok,

skall tillkomma honom som om han förvärvat namnet enligt denna lag, om

han inom ett år från den dag namnet godkändes anmäler det hos pastor till

införande i kyrkobok.

Den som vid denna lags ikraftträdande saknar släktnamn äger inom två

år därefter antaga sådant namn enligt bestämmelserna i § 1 punkt 3 nyssnämnda

förordning. Har han ej inom sagda tid förvärvat släktnamn, skall

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

tillnamn, under vilket han är antecknad i kyrkobok, tillkomma honom såsom

släktnamn enligt denna lag.

Kvinna, som är gift när denna lag träder i kraft, äger inom två år från

ikraftträdandet genom anmälan hos pastor återtaga det släktnamn hon hade

som ogift. Har äktenskap upplösts före lagens ikraftträdande, skall vad i

7 § stadgas äga tillämpning. .....

3 mom. Vad i denna lag stadgas utgör ej hinder för prövning av sådan

före lagens ikraftträdande väckt talan angående ensamrätt till namn, som

kunnat föras enligt äldre rätt. I fråga om släktnamn, som godkänts på sätt

angives i § 1 punkt 5 förordningen den 5 december 1901 angående antagande

av släktnamn, må talan väckas även efter lagens ikraftträdande, dock ej senare

än två år från den dag namnet godkändes.

47 §.

Skall någon enligt denna lag förvärva annans släktnamn och saknar denne

sådant namn men finnes för honom i kyrkobok antecknat tillnamn, gäller

under den övergångstid, som angives i 46 § 2 mom. andra stycket, förvärvet

detta namn.

Vad i 6 § och 46 § 2 mom. tredje stycket första punkten stadgas om rätt

för hustru att behålla eller återtaga släktnamn, som hon hade såsom ogift,

skall, om hon saknar eller före äktenskapet saknat sådant släktnamn, under

den ovan i första stycket omförmälda övergångstiden i stället gälla tillnamn,

som är eller varit för henne såsom ogift antecknat i kyrkobok.

För den som enligt denna paragraf förvärvat eller behållit tillnamn gäller

vad i 46 § 2 mom. andra stycket sägs.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

2) Lag

om ändring i giftcrmålsbalken

Härigenom förordnas, att 10 kap. 8 § och 11 kap. 31 § giftermålsbalken

skola upphöra att gälla samt att 5 kap. 15 § samma balk skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5 KAP.

15 §.

Hustrun erhåller med vigseln man- Om makes släktnamn är särskilt

nens släktnamn; dock må hon bära stadgat,

sitt eget och mannens namn i förening,

om hon gör anmälan därom i

den ordning Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 ja
nuari

1964.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

13

3) Lag

om ändring i föräldrabalken

Härigenom förordnas, att 4 kap. 13 § ävensom 5 kap. föräldrabalken1 skola

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 KAP.

13 §.

Häves adoptivförhållandet---— — adoptivbarnets underhåll.

I förhållande---—----utser därtill.

Om adoptivbarnets namn stadgas

i 5 kap.

5 KAP.

Om barnets namn

1 §•

Barn i äktenskap erhåller faderns

släktnamn.

Barn som, sedan det fyllt aderton

år, erhåller äktenskaplig börd genom

att föräldrarna ingå äktenskap med

varandra, behåller dock det släktnamn

som dessförinnan tillkom barnet,

såvida icke barnet självt annorlunda

bestämmer.

2 §.

Barn utom äktenskap erhåller moderns

släktnamn. År modern gift, eller

är hon frånskild hustru, erhåller

barnet det släktnamn som tillkom

henne såsom ogift.

Fadern så ock, där modern år gift,

hennes make må giva barnet sitt

släktnamn. Till sådan ändring av

namn erfordras samtycke av den som

har vårdnaden om barnet, där detta

är under tjuguett år, och av barnet

själv, om det fyllt aderton år.

År barnet trolovningsbarn, äge den

som har vårdnaden om barnet eller

1 §•

Om barnets namn är särskilt stadgat.

1 Senaste lydelse av 4 kap. 13 §, se SFS 1958: 640.

fjj Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 saml.l avd. Nr 31

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

barnet själv, om det fyllt tjuguett år,

bestämma, att det skall bära faderns

släktnamn. Har barnet fyllt aderton

år, må ej den som har vårdnaden

träffa sådan bestämmelse utan barnets

samtycke.

3 §■

Adoptivbarn erhåller adoptantens

släktnamn, dår ej rätten tillåter att

barnet behåller sitt namn eller bär

båda tillhopa.

Häves adoptiv förhållandet, förlorar

barnet det genom adoptionen förvärvade

namnet, såvida icke rätten tillåter

att det behålles.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1964.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

15

4) Lag

angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 1946 (nr 807)

om handläggning av domstolsärenden

Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 20 december 1946 om handläggning

av domstolsärenden1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

6 §•

Underrätt vare-----— —

Vid annan handläggning än i 3 eller

4 § sägs skall dock i häradsrätt

nämnd deltaga och rådhusrätt äga

den sammansättning som i rättegångsbalken

är i allmänhet föreskriven

för domförhet vid huvudförhandling

i tvistemål, om ärendet angår

1. adoption, vårdnaden om barn eller

samtycke till hävande av tjänsteeller

arbetsavtal som barn ingått,

medgivande till äktenskap enligt 2

kap. 4 § giftermålsbalken eller till åtgärd

beträffande makars egendom

enligt 5 kap. 14 § eller 6 kap. 6 §

nämnda balk eller förordnande angående

sådan egendoms förvaltning i

andra fall;

2. förmynderskap eller

3. förvaltning enligt

4. nedsättning av

5.

6.

7.

8. tillstånd till

9.

Skall i

— lagfaren domare.

Vid annan handläggning än i 3 eller

4 § sägs skall dock i häradsrätt

nämnd deltaga och rådhusrätt äga

den sammansättning som i rättegångsbalken

är i allmänhet föreskriven

för domförhet vid huvudförhandling

i tvistemål, om ärendet angår

1. adoption, vårdnaden om barn eller

samtycke till hävande av tjänsteeller

arbetsavtal som barn ingått,

barns släktnamn, medgivande till äktenskap

enligt 2 kap. 4 § giftermålsbalken

eller till åtgärd beträffande

makars egendom enligt 5 kap. 14 § eller

6 kap. 6 § nämnda balk eller förordnande

angående sådan egendoms

förvaltning i andra fall;

10 § föräldrabalken;

är tvistigt;

till fusion;

i sparbank;

är tvistigt;

om ägofred; eller

förvaltning av----

förordnande eller---

bestämmande av arvode;

dödande av förkommen handling.

överförmyndares beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1964.

1 Senaste lydelse, se SFS 1958: 467.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

5) Lag

angående ändrad lydelse av lagen den 20 december 1946 (nr 778)

om tillägg till kap. 3 kyrkolagen

Härigenom förordnas, att lagen den 20 december 1946 om tillägg till kap.

3 kyrkolagen skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Vid dop skall iakttagas, att därige- Vid dop skall iakttagas, att därvid

nom ej gives namn som uppenbarli- ej gives namn som kan väcka anstöt

gen kan väcka anstöt eller åtlöje. eller som kan antagas leda till obehag

för bäraren eller som eljest uppenbarligen

icke är lämpligt såsom förnamn.

Denna lag träder i kraft den 1 ja
nuari

1964.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

17

6) Lag

om ändrad lydelse av 52 § varumärkeslagen den 2 december 1960 (nr 644)

Härigenom förordnas, att 52 § varumärkeslagen den 2 december 1960

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. i

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

52 §.

Använder någon i näringsverksam- Använder någon i näringsverksamhet

obehörigen annans släktnamn el- het obehörigen annans firma som valer

firma som varukännetecken och rukännetecken och är ej i den nya

är ej i den. nya lagen påföljd stadgad lagen påföljd stadgad härför, skall på

härför, skall på talan av den, vars talan av den, vars firma använts,

namn eller firma använts, domstol domstol meddela förbud vid vite mot

meddela förbud vid vite mot använd- användningen,

ningen.

I mål_—------motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 ja
nuari

1964.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

iä

7) Förordning

om ändring i folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946 (nr 469)

Härigenom förordnas, att 17 § folkbokföringsförordningen den 28 juni

1946 skall upphöra att gälla samt att 16 § samma förordning1 skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

16

Barns födelse så ock, därest barnet

lever och ej blivit inom svenska kyrkan

döpt, förnamn för barnet skall så

snart ske kan och senast inom sex

veckor efter födelsen anmälas hos

pastor. Anmälan skall göras av barnets

föräldrar eller, om dessa äro döda

eller om de icke kunna vare sig

själva eller genom ombud fullgöra anmälningsskyldigheten,

av annan person

som har vård om barnet.

(Föreslagen lydelse)

§•

Barns födelse skall så snart ske kan

och senast inom sex veckor anmälas

hos pastor. Anmälan skall göras av

barnets föräldrar eller, om dessa äro

döda eller om de icke kunna vare sig

själva eller genom ombud fullgöra anmälningsskyldigheten,

av annan person

som har vård om barnet.

Med barn

Försummar någon att inom föreskriven

tid göra anmälan som här avses

och fullgöres ej heller anmälningsskyldigheten

genast efter påminnelse,

skall pastor i den ordning

63 § stadgar skriftligen anmana den

anmälningsskyldige att inom viss tid

efter delfåendet av anmaningen fullgöra

sin skyldighet.

Angående anmälan om förnamn för

nyfött barn stadgas i namnlagen.

tjuguåttonde havandeskapsveckan.

Försummar någon att inom föreskriven

tid göra anmälan om barns

födelse eller, på sätt i namnlagen föreskrives,

om förnamn för nyfött

barn, som ej blivit döpt inom svenska

kyrkan, och fullgöres ej heller anmälningsskyldigheten

genast efter påminnelse,

skall pastor i den ordning

63 § stadgar skriftligen anmana den

anmälningsskyldige att inom viss tid

efter delfåendet av anmaningen fullgöra

sin skyldighet.

Denna förordning träder i kraft den

1 januari 1964.

1 Senaste lydelse, se SFS 1959: 200.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

19

Inledning

Genom beslut den 15 juni 1956 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för

justitiedepartementet att tillkalla sakkunniga för att verkställa utredningrörande

rätten till släktnamn och därmed sammanhängande frågor. Med

stöd av bemyndigandet tillkallades den 23 juli 1956 såsom sakkunniga justitierådet

G. Bomgren, tillika ordförande, dåvarande överdirektören, professorn

Karin Kock Lindberg, professorn C. I. Ståhle samt numera generaldirektören

Å. C. von Zweigbergk. Till sekreterare förordnades den 5 oktober

1956 numera assessorn J. H. M. Gehlin.

De sakkunniga, som antog benämningen namnrättskommittén, har avgivit

ett den 4 januari 1960 dagtecknat betänkande med förslag till namnlag

m. m. (SOU 1960: 5). Förslaget bygger i de delar som berör släktnamn väsentligen

på resultat, som uppnåtts vid överläggningar med motsvarande

sakkunniga i Danmark och Norge. Kommitténs förslag till namnlag finnes

fogat vid förevarande proposition såsom Bilaga B (prop. s. 176—183).

över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av Svea hovrätt,

hovrätten över Skåne och Blekinge, statistiska centralbyrån, patent- och registreringsverket,

Stockholms rådhusrätt, kyrkobokföringsinspektörerna i

samtliga inspektionsområden, samtliga domkapitel, varumärkes- och firmautredningen

samt familj erättskommittén.

Yttranden över betänkandet har därjämte efter remiss avgivits av riddarhusdirektionen,

vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien, Nämnden för

svensk språkvård, Fredrika-Bremer-förbundet, Frikyrkliga samarbetskommittén,

Föreningen Sveriges häradshövdingar, Genealogiska föreningen,

Konstnärernas riksorganisation, Publicistklubben, Sveriges advokatsamfund,

Sveriges författareförening, Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Yrkeskvinnors

samarbetsförbund, Högerns kvinnoförbund, Folkpartiets kvinnoförbund,

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Svenska landsbygdens

kvinnoförbund och Svenska föreningen för industriellt rättsskydd.

Sedan ärendet varit föremål för övervägande inom justitiedepartementet,

beslöt Kungl. Maj :t den 14 september 1962 att lagrådets utlåtande skulle

inhämtas över de förslag till namnlag, lag om ändring i giftermalsbalken,

lag om ändring i föräldrabalken, lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen

den 20 december 1946 (nr 807) om handläggning av domstolsärenden samt

lag angående ändrad lydelse av lagen den 20 december 1946 (nr 778) om

tillägg till kap. 3 kyrkolagen, vilka finnes fogade vid propositionen såsom

Bilaga A (prop. s. 163—174). Lagrådet avgav utlåtande den 12 januari 1963.

Sedan lagärendet varit föremål för ytterligare beredning anmäldes det slutligen

i statsrådet den 12 januari 1963.

1 den följande framställningen återgives först vissa uttalanden i propositionen

angående huvuddragen i den föreslagna lagstiftningen. Härtill anknytes

utskottets inledande yttrande. Därefter upptager utskottet vissa stad
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

ganden till särskild behandling, varvid stadgandena återgives i föreslagen

lydelse, sidhänvisningar göres till propositionen samt i ärendet väckta motioner

återgives eller refereras.

Huvuddragen i lagstiftningen

Propositionen. Beträffande en redogörelse för gällande rätt, namnrättskommitténs

förslag och däröver avgivna remissyttranden torde få hänvisas

till propositionen (s. 20—33, 163 ff samt 176 ff).

Föredragande departementschefen, statsrådet Kling, anförde vid lagrådsremissen

bl. a. följande:

Personnamnet är av stor betydelse i vårt samhällsliv. Det har av ålder

utgjort den naturliga grunden för folkregistreringen, och för den enskilde

har det varit det främsta individualiseringsmedlet. Även om namnets funktion

såsom offentligrättsligt identifieringsmedel något förlorat i betydelse i

och med tillskapandet av den moderna folkbokföringen och införandet av

obligatoriska födelsenummer, kvarstår den dock i samhällets dagliga kontakt

med medborgarna. Namnets värde för den enskilde är snarast i stigande.

Det bör framhallas, att namnet såsom s. k. naturligt varukännetecken

har avgörande betydelse inom firma- och varumärkesrätten. Namnet har

emellertid också en viktig sida, som vetter mot familjerätten. Mycket tidigt

i vår historia finner man hur namn, först förnamnet och sedan patronymikon

(bl. a. sonnamn) och gårdsnamn, får uttrycka sambandet mellan två

eller flera generationer. I och med att ett släktnamnsskick utvecklats, har

släktnamnet blivit en symbol för familjen och dess anknytning bakåt och

framåt i tiden.

De nu i vårt land gällande bestämmelserna om namn är uppdelade på ett

flertal olika författningar. Äldst är släktnamnsförordningen från år 1901.

Dess tillkomsthistoria visar, att samhällets identifieringsintresse vid den

tidpunkten stod i förgrunden, och förordningens främsta uppgift blev att

resa spärr mot de fria släktnamnsbytena, vilka höll på att bringa allvarlig

oreda i den offentliga registreringen. Som ett sidoresultat av dessa strävanden

kom emellertid dels ett administrativt skydd för vissa släktnamn

och dels vissa familj erättsligt betonade bestämmelser. Familj er ättsliga bestämmelser

saknades eljest ända fram till år 1915, då det i lagen om äktenskaps

ingående och upplösning infördes en bestämmelse om hustrus släktnamn

vid vissa fall av återgång i äktenskap. Därefter följde genom lagstiftning

åren 1917 och 1920 reglering av barns, adoptivbarns och hustrus släktnamn,

en reglering som sedan förblivit i huvudsak oförändrad. Bestämmelserna

finns nu upptagna i giftermålsbalken från år 1920 och föräldrabalken

från år 1949. Vad som gäller om förnamn finns i huvudsak upptaget

i folkbokföringsförordningen från år 1946.

Släktnamnsförordningens ursprungliga betydelse som en spärr mot fria

namnbyten kvarstår alltjämt oförändrad. Jämsides härmed har emellertid

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

namnmyndigheten undan för undan fått uppgifter, som får betraktas som

ett utflöde av den familjerättsliga namnlagstiftningen. Sålunda har inom

namnmyndigheten utbildats en mångskiftande praxis med tämligen fasta

grunder för hur familjerättsligt betonade namnförvärv kan få ske utanför

de bestämmelser, som upptagits i giftermålsbalken och föräldrabalken.

Vad nu sagts antyder de problemställningar, med vilka man har att göra

inom namnrätten. Det måste betraktas såsom en brist, att vi i vårt land saknar

en på enhetlig grund uppbyggd namnlagstiftning, vari å ena sidan offentligrättsligt

intresse kunnat vägas mot privaträttsligt och å andra sidan

en avvägning kunnat ske mellan de familjerättsliga och de immaterialrättsliga

intressena. Ej heller kan anses tillfredsställande, att en stor del av

namnrätten bygger på en för allmänheten svårtillgänglig praxis.

Det av namnrättskommittén framlagda förslaget innebär, att alla de

namnrättsliga bestämmelserna sammanföres i en lag. De familjerättsliga bestämmelserna

i förslaget bygger visserligen i huvudsak på giftermåls- och

föräldrabalkarnas gällande regler, men kommittén har i betydande utsträckning

till lagstiftning upptagit sådana frågor, vilka nu endast regleras i

praxis, och därvid har kommittén i vissa fall föreslagit andra lösningar än

dem, som namnmyndigheten tillämpat. Sålunda ges enligt förslaget barn

större valfrihet mellan faders och moders släktnamn, och hustru föreslås

erhålla frihet att i äktenskap behålla släktnamn som hon bär, då äktenskapet

ingås. De föreslagna bestämmelserna om släktnamnsbyte efter ansökan

hos namnmyndigheten har också sin grund i gällande rätt men har

fått en utformning, som dels bättre överensstämmer med den praxis som

utvecklats, dels står i bättre samklang med modern känneteckensrätt över

huvud. Som betydande nyheter får betecknas förslaget, att domstol skall

kunna överpröva namnmyndighetens beslut, och de föreslagna reglerna om

materiellt namnskydd för egenartat släktnamn. Vidare föreslår kommittén,

att frågor om namnförlust och om verkningarna av namnförvärv för s. k. biperson

närmare regleras. De föreslagna bestämmelserna om förlust av släktnamn

bygger delvis på vad som nu kan anses gälla, men de nuvarande reglerna

är knapphändiga och otydliga. I fråga om förnamn innebär förslaget

viss utvidgning av möjligheterna att ge sådant namn, men i huvudsak bygger

det på gällande rätt.

Vad angår förfarandet i namnärenden uppställer förslaget flera praktiska

nyheter. På den familjerättsliga sidan har sålunda reglerats, i vilken ordning

medgivande och samlycke till namnförvärv skall avges, och det är också

uttryckligen angivet, alt namngivning och namnbyte för underårig skall

göras av vårdnadshavaren. Den viktigaste praktiska nyheten torde vara, att

namnmyndighetens bifall till ansökan om släktnamn skall kungöras i syfte

att rättstryggheten på namnrättens område skall förbättras.

Vid remissbehandlingen har kommitténs förslag i huvudsak fått ett

gynnsamt mottagande. Från flera håll har understrukits behovet av ny

namnlagstiftning. Endast ett par remissinstanser har ställt sig avvisande till

att förslaget lägges till grund för lagstiftning. I övrigt har de i remissyttran
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

dena framställda anmärkningaina gällt särskilda punkter i förslaget. Till

övervägande del har man sålunda ansett det innefatta en riktig avvägning av

föreliggande problem och förordat, att det med vissa jämkningar upphöjes

till lag.

Även enligt min mening har förslaget betydande förtjänster, och jag anser

att det i huvudsak bör kunna läggas till grund för lagstiftning på området.

Jag vill därvid förorda, att i enlighet med kommitténs förslag en gemensam

namnlag genomföres. Vad familj erä tf skommittén invänt häremot

kan ej frånkännas betydelse, men de värden som en gemensam namnlagstiftning

har att bjuda med hänsyn till överskådlighet och lättillgänglighet

synes mig vara större än den systematiska fördel, som kan vinnas av att de

familjerättsliga balkarna uttömmande får behandla alla med familjelivet

sammanhängande frågor, den familj erättsliga namnrätten inbegripen. Det

kan blott påpekas, att med den av familj erättskommittén förordade uppdelningen

vissa till sin natur enhetliga problem skulle få sin behandling i två

olika lagkomplex, och den överskådlighet som förslaget nu erbjuder skulle

därvid komma att sönderbrytas. Det av familj erättskommittén önskade syftet

kan åtminstone delvis vinnas genom hänvisningar från balkarna till

namnlagen.

Åtskilliga av de framställda detaljanmärkningarna måste dock enligt min

mening beaktas. Jag kan beträffande dessa spörsmål i huvudsak hänvisa till

den följande redogörelsen för det förslag till namnlag som på grundval av

kommitténs betänkande och de avgivna remissyttrandena utarbetats inom

justitiedepartementet. Emellertid vill jag redan här uppta en del frågor till

granskning, bl. a. vissa spörsmål som föranlett omdisponering av eller eljest

mera väsentliga jämkningar i kommitténs lagtext.

Kommittén har föreslagit, att i ett inledande stadgande skall upptagas

generella regler om namnrätt och namnplikt. Stadgandet har i förslaget formulerats

så, att släktnamn och förnamn tillkommer svensk medborgare enligt

vad i lagen stadgas och att envar är, där annat ej följer av lag eller sedvänja,

pliktig att hära honom tillkommande namn. Ett par hovrätter och

familj erättskommittén har invänt, att namnplikten härvid fått en mindre

lämplig utformning. Såsom namnrättskommittén själv påpekat i betänkandet

upprätthålles kravet på namnplikt genom olika författningar, i vilka

påföljder för brott mot namnplikten stadgas. Den av kommittén föreslagna

regelns enda syfte är, heter det i kritiken, att understödja ett visst namnbruk,

som därförutan uppehåller sig självt. När kommittén nu avstyrker

att namnplikten förknippas med straffansvar, anser man, att motivering

saknas för ett deklaratoriskt stadgande angående generell namnplikt. Svea

hovrätt har även ifrågasatt, om icke den inledande bestämmelsen om namnrätt,

som saknar motsvarighet i grannländernas förslag, bör utgå, därest

bestämmelsen om namnplikt strykes.

Jag kan i huvudsak dela den uppfattning som kommit till synes i kritiken

och anser ej tillräckliga skäl föreligga att i lagen upptaga ett stadgande

om namnplikt, som skenbart men icke reellt går utöver vad som gäller en
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

ligt annan författning eller enligt sakens natur. Ej heller den generella beslämmelsen

om namnrätt synes ha någon väsentlig funktion att fylla. Jag

har därför låtit hela det ifrågavarande stadgandet i förslaget utgå.

Kommittén har på olika sätt sökt tillgodose den enskildes intresse av att

i vissa fall kunna förvärva annat släktnamn än det som han förvärvade vid

födelsen. I dessa svåra avvägningsfrågor har man att först ta ställning till

den motsättning, som kan finnas mellan den enskildes önskan att byta

namn eller att förvärva visst annat namn, å ena, och det allmännas intresse

av namnstabilitet, klarhet i folkbokföringen m. m., å andra sidan. Det är

naturligt, att frågor som innefattar en sådan motsatsställning får lösas av

en administrativ namnmyndighet. Emellertid bär kommittén tänkt sig, att

namnmyndigheten skall lösa även konflikter av annan karaktär. Sålunda

skall enligt kommittéförslagets 8 och 9 §§ barn i äktenskap som vill förvärva

styvfaders namn, barn utom äktenskap som vill förvärva släktnamn, som

dess moder bär sedan ett tidigare äktenskap, och fosterbarn som vill förvärva

fosterföräldrarnas namn kunna få sina önskemål uppfyllda endast efter ansökan

hos namnmyndigheten. Den avvägning som här skall ske berör intressen

av rent personlig art. I ett par av de nämnda fallen skall enligt förslaget

namnmyndigheten avgöra frågan, med vilken av flera personer som barnet

har starkast samhörighet, och namnbyte får överhuvud taget endast ske, om

det kan anses vara till barnets bästa. I vissa fall har kommittén ansett, att

namnbyten av med dessa fall besläktad karaktär bör kunna ske efter anmälan

hos pastor. Enligt kommittéförslagets 2 § tredje stycket skall sålunda

barn i äktenskap efter anmälan hos pastor kunna anta det släktnamn modern

bar som ogift, och enligt 3 § tredje stycket skall barn utom äktenskap

på samma sätt kunna anta sin styvfaders släktnamn. Det är härvid att märka,

att anmälan för underårigt barn skall göras av vårdnadshavaren, vilket

i det förstnämnda fallet får sin särskilda betydelse om föräldrarna är skilda;

kommittén har ansett barnets rätt till moderns namn vara så stark, att det

ej funnits anledning att bevaka önskemål från den av föräldrarna, vilken ej

längre har vårdnaden, att barnet behåller faderns namn.

På här angivna punkter har förslaget — såsom jag närmare återkommer

till i det följande — mött gensagor från åtskilliga remissorgan, och ej heller

enligt min mening, går förslaget fritt från kritik i dessa delar. Vad först

angår uppdelningen i ansökningsärenden och anmälningsärenden synes det

i huvudsak ha varit praktiska synpunkter som har varit vägledande för

kommittén. De fall då eu undersökning av barnets förhållanden är oundgängligen

nödvändig har hänförts till ansökningsärendena. Därvid har såsom

villkor för att namnbytet skall få ske uppställts, förutom vissa formaliteter,

även att namnbytet skall vara till barnets bästa. Emellertid synes det

mig ej kunna utan vidare förutsättas, att de namnbyten vilka av kommittén

hänförts till anmälningsfall regelmässigt är till barnets bästa. I synnerhet

förefaller det knappast kunna göras någon principiell skillnad i värderingen

av ett inomäktenskapligt barns bästa, när fråga är om det efter föräldrarnas

skilsmässa skall förvärva moderns flicknamn eller om det skall för
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

värva moderns nye makes namn. I båda fallen synes det viktigt att tillika

överväga, vad förlusten av faderns namn kan komma att innebära för barnet.

Vidare kan ett barn utom äktenskap, som är trolovningsbarn och därför

antagit faderns namn, ha intresse av att få behålla detta namn, även om

modern gifter sig med eu annan man, vilken är villig att låta barnet få hans

släktnamn. I båda dessa grupper av fall synes det ej heller vara realistiskt

att helt bortse från faderns inställning till namnbytet; frågan om barnets

bästa torde innefatta även faderns reaktion och framtida inställning till barnet.

Av anförda skäl anser jag en omprövning av den av kommittén gjorda

uppdelningen på ansökningsfall och anmälningsfall vara påkallad.

Kommitténs förslag, afl namnmyndigheten i vissa ärenden skall avgöra

vad som är till ett barns bästa, innebär att man ålägger myndigheten avgöranden

av ett slag, som egentligen är främmande för dess verksamhet. Det

kan även ifrågasättas, om det skriftliga förfarandet hos en central myndighet

lämpar sig för en avvägning av så personliga och svårbedömda intressen.

Av det nu sagda framgår, att omprövningen av uppdelningen mellan ansökningsfall

och anmälningsfall ej lämpligen kan leda till att man överflyttar

en del av de sistnämnda till ansökningsfallen, utan andra vägar måste

prövas. Därest till en början bortses från den familjerättsliga bedömningen,

skall namnmyndighetens uppgift i främsta rummet vara att bevaka det

allmännas intresse av namnstabilitet m. m. och de enskilda namnhavarnas

behov av namnskydd. Om dessa intressen ej är berörda i ett ärende synes

det kunna handläggas såsom ett anmälningsärende. Genom en sådan uppdelning

kommer ansökningsärendena att väl lämpa sig för handläggning

inom patentverket, där de kommer att utgöra en naturlig del av de immaterialrättsliga

ärenden som denna myndighet eljest har att behandla.

I de familjerättsligt betonade fallen synes mig en prövning, huruvida

namnbytet är förenligt med barnets bästa, vara erforderlig. Denna prövning,

som endast bör avse barn under aderton år, torde lämpligast förläggas till

domstol. Såsom lokalt organ kan domstolen på ett bekvämare och tillförlitligare

sätt än namnmyndigheten föranstalta om utredning. Inför domstolen

kan muntliga förhör hållas, och domstolen är väl förtrogen med överväganden

av just den art som här kommer i fråga. Mot domstolshandläggning talar,

att den namnsökande härigenom får underkasta sig en understundom

betungande extra åtgärd i fall då enligt kommittéförslaget hela ärendet skulle

avgöras inom namnmyndigheten. Det må dock påpekas, att sedan domstolen

uttalat sig, förfarandet hos namnmyndigheten kan förutses bli mindre

tidskrävande än enligt kommittéförslaget. Vidare kan man genom att i

förfarandet införa en prövning av domstol överföra vissa av ärendena från

ansökningsfall till anmälningsfall. Den enskildes besvär med anledning av

domstolsförfarandet kompenseras således i dessa fall genom att han efter

domstolens beslut med stöd av detta kan anmäla namnbytet till anteckning

direkt hos pastor.

I kommitténs förslag har upptagits en särskild bestämmelse (4 §) om hittebarns

namn. Bestämmelsen innebär, att hittebarn skall erhålla släktnamn

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

genom namnmyndighetens försorg; utrönes senare barnets börd, skall det

äga att efter anmälan antaga släktnamn, som lagligen skulle ha tillkommit

det. Kommittén framhåller, att de senaste decenniernas historia uppvisat åtskilliga

situationer, då frågan om hittebarns namn blivit eller kunnat bli aktuell,

och anser, att det därför är oundvikligt att i namnlagstiftningen behandla

detta problem. Skånska hovrätten har emellertid i sitt remissvar påpekat,

att redan av 10 § i kommittéförslaget (motsvarande 8 § i departementsförslaget)

följer, att hittebarn kan erhålla namn genom namnmyndighetens

försorg. Att för dessa fåtaliga fall öppna en särskild möjlighet att

återta namn efter anmälan synes enligt hovrättens mening knappast vara

behövligt; i allmänhet kan återgång efter anmälan ske enligt annat stadgande

i lagen. Jag delar denna uppfattning och har sålunda uteslutit ifrågavarande

bestämmelse ur förslaget. Framhållas må, att någon motsvarande regel

ej finns i gällande rätt och ej heller upptagits i grannländernas lagförslag.

Jag anser jämväl, att en i kommittéförslaget upptagen särskild bestämmelse

(36 §) om utlännings rätt till namn bör utgå. Frågor om utlännings

familjerättsliga förvärv av släktnamn och förnamn torde liksom nu kunna

lämnas öppna för praxis. Däremot bör, såsom familjerättskommittén påpekar,

det administrativa förfarandet i denna del regleras. Jag föreslår, att

den paragraf, i vilken de allmänna förutsättningarna för rätt till administrativt

namnbyte anges, kompletteras med bestämmelser om de fall, i vilka

annan än svensk medborgare äger rätt till sådant namnbyte. Någon uttrycklig

regel om utlännings rätt att vid inflyttning till riket behålla honom enligt

utländsk lag tillkommande namn finner jag ej påkallad.

Med beaktande av den kritik, som från några håll framförts mot lagrummens

språkliga utformning, föreslår jag i tydlighetens intresse, att i varje

särskild paragraf anges den myndighet, hos vilken ansökan eller anmälan

skall göras eller annan åtgärd vidtagas. Även den kritik som riktats mot

systematiken i kommittéförslagets kap. II anser jag böra beaktas. Släktnamnskapitlet

har sålunda i departementsförslaget grupperats så, att barns

och adoptivbarns samt hustrus namnförvärv först var för sig uttömmande

behandlas, varefter regleras sådana namnbyten som ej har familjerättslig

karaktär.

Den av kommittén föreslagna terminologien finner jag i huvudsak väl ägnad

för sitt ändamål. De önskemål som från ett par håll framförts, att lagen

skall innehålla en definition som närmare avgränsar begreppet släktnamn,

är i och för sig beaktansvärda. Det är dock vanskligt att formulera

en sådan definition, och värdet därav förefaller också minska, om de bland

övergångsbestämmelserna till förslaget upptagna reglerna om avveckling av

vissa äldre tillnamnsskick får avsedd verkan.

Det torde ej vara anledning att i delta sammanhang upptaga 1''rågau om

sekretesskydd i namnärenden. Denna fråga torde komma att behandlas av

offentlighetskommittén.

Kommittéförslaget har som förut nämnts tillkommit i nordisk samver
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

kan. Det är emellertid av övriga nordiska länder endast Danmark och Norge,

som deltagit i samarbetet. För Finland och Island har ej funnits förutsättningar

för medverkan. Det har ej heller varit möjligt för de danska, norska

och svenska kommittéerna att nå fram till likformiga lagförslag; skiljaktigheter

har ej kunnat undgås på vissa väsentliga punkter. Försök att genom

medverkan av Nordiska rådet sammanjämka ståndpunkterna har ej

krönts med framgång, och i Danmark har man ansett sig böra genomföra

lagstiftningen utan att avvakta ställningstagandet till de i Norge och Sverige

framlagda lagförslagen. Sedermera har emellertid överläggningar rörande

namnlagstiftningen ägt rum mellan representanter för de norska och

svenska justitiedepartementen. De norska och svenska lagförslagen, vilka

under överläggningarna bragts i närmare överensstämmelse med varandra,

beräknas kunna framläggas samtidigt för parlamentarisk behandling.

Sedan i lagrådet framställts erinringar med anledning av bestämmelserna

i den föreslagna namnlagen om dubbel prövning i vissa fall av frågor rörande

barns förvärv av moderns släktnamn som ogift (se prop. s. 184 ff), anförde

departementschefen vid anmälan av lagrådets utlåtande bl. a.:

Enligt 1 § tredje stycket i det till lagrådet remitterade förslaget skall

barn i äktenskap efter ansökan hos namnmyndigheten kunna förvärva moderns

flicknamn, om särskilda skäl föreligger. Har barnet ej fyllt aderton

år, må ansökningen dock ej bifallas med mindre rätten funnit namnbytet

vara förenligt med barnets bästa. Lagrådet har godtagit principen, att dessa

namnbyten ej — såsom namnrättskommittén föreslagit — kan lämnas fria,

och beträffande barn som fyllt aderton år har lagrådets samtliga ledamöter

tillstyrkt att i enlighet med det remitterade förslaget en prövning sker hos

namnmyndigheten. Ordningen med en dubbel prövning för det fall barnet ej

fyllt aderton år har emellertid blivit föremål för erinringar. I fråga om problemets

lösning har lagrådets ledamöter dock ej varit ense utan framlagt

två skilda förslag. Enligt vad jag anfört i remissprotokollet anser jag själv

anledning finnas till tvekan beträffande behovet av en dubbel prövning. Med

hänsyn till vad som förekommit vid granskningen i lagrådet har jag därför

upptagit frågan såvitt gäller barn under aderton år till förnyat övervägande.

Jag finner därvid ej anledning frångå ståndpunkten att namnbyte för

barn under aderton år bör, såvitt gäller frågan om barnets bästa, prövas av

domstol. De familjerättsliga synpunkterna har i dessa fall sådan betydelse

att det måhända kan framstå som oförståeligt för en sökande om, sedan

domstol funnit namnbytet vara förenligt med barnets bästa, namnmyndigheten

har möjlighet vägra bifall därför att från namnrättslig synpunkt ej

tillräckliga skäl förebragts. Därest domstolen, som två ledamöter av lagrådet

synes förutsätta, vid prövning av frågan om barnets bästa även beaktar,

huruvida bytet som sadant kan anses motiverat från namnrättslig synpunkt,

torde redan genom domstolsprövningen ofta en tillräcklig spärr finnas

mot namnändringar, som stör namnstabiliteten och ej motiveras av ett

behov hos den som önskar byta namn. Med stöd av det sagda kan jag ansluta

mig till den inom lagrådet framförda meningen, att sedan domstolens

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

positiva beslut vunnit laga kraft ytterligare prövning av namnbytet ej skall

komma i fråga. Namnet bör därefter kunna antagas genom anmälan hos pastor.

Utskottet. Genom förevarande proposition framlägges förslag till en på enhetliga

grunder uppbyggd gemensam namnlag. Denna är avsedd att ersätta

och fullständiga nu gällande namnrättsliga regler, vilka i stor utsträckning

endast framgår av praxis och i övrigt är spridda på ett flertal författningar.

Förslaget anknyter innehållsmässigt i åtskilliga hänseenden till gällande

rätt, men upptager flera viktiga nyheter. Härvidlag må framhållas det förbättrade

materiella rättsskyddet för egenartade släktnamn, den större valfriheten

mellan faders och moders släktnamn och det ökade beaktandet av

hustrus intresse att få behålla sitt tidigare namn. Även i fråga om förfarandet

i namnärenden föreslås betydelsefulla ändringar. Sålunda föreskrives

bland annat att domstol i vissa fall skall pröva om namnbyte för minderårigt

barn är förenligt med barnets bästa.

I det följande upptager utskottet till behandling de stadganden i namnlagen,

som beröres av motioner eller som eljest tilldragit sig utskottets särskilda

uppmärksamhet. Utskottet har ej funnit anledning till erinran mot de

genom propositionen framlagda förslagen i övriga delar.

Förslaget till namnlag

1 §•

Barn i äktenskap förvärvar vid födelsen faderns släktnamn.

Barn under aderton år, som erhåller äktenskaplig börd genom att föräldrarna ingå

äktenskap med varandra, förvärvar därvid faderns släktnamn. Får barn äktenskaplig

börd sedan det fyllt aderton år, äger barnet genom anmälan hos pastor antaga faderns

släktnamn.

Barn i äktenskap, som ej fyllt aderton år, må genom anmälan hos pastor antaga det

släktnamn modern hade som ogift, såframt rätten funnit namnbytet vara förenligt med

barnets bästa. Har barn i äktenskap fyllt aderton år må barnet, om särskilda skäl äro

därtill, efter ansökan hos namnmyndigheten erhålla släktnamn som nu sagts.

Propositionen. Se s. 39—49, 163, 176, 184—188 och 199—200.

Motioner. I motionerna I: 587 och II: 721 hemställes om sådan ändring i

förslaget, att inomäktenskapligt barn, som ej fyllt aderton år, må genom

anmälan till pastor antaga det släktnamn modern hade som ogift, såvida

modern bär detta namn och föräldrarna är ense om barnets namn.

Som skäl härför anföres, efter återgivande av bestämmelsen i 1 § tredje

stycket:

— —- — Att rätten i dylika fall alltid skall pröva namnfrågan innebär

enligt vår mening en alltför stor inskränkning i föräldrarnas rätt att välja

namn för sina barn. Vi vill därför föreslå att i sådana fall där modern har

kvar sitt namn som ogift och föräldrarna är ense om att barnet skall bära

moderns namn, det skall vara tillräckligt med en anmälan till pastor om

namnbytet. I övriga fall bör rättens tillstånd till namnbyte inhämtas. En

dylik uppmjukning av bestämmelserna innebär inte att namnstabiliteten

åsidosättes då namnändring endast kan bli aktuell då skilda namn redan

föreligger beträffande barnets föräldrar.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

Utskottet. Förslaget till namnlag innebär ökade möjligheter för barn i äktenskap

att förvärva sin moders flicknamn. När det gäller namnbyte för

barn som ej fyllt aderton år, har i detta och i flertalet likartade fall ansetts

lämpligt att låta domstol pröva, huruvida bytet är förenligt med barnets

bästa. Domstolens prövning är avsedd att tjäna som en spärr mot namnbyten,

vilka från barnets eller familjens synpunkt är olämpliga. Bland annat

skall tillses, att syskon normalt erhåller samma släktnamn.

I de av motionärerna åsyftade fallen, alltså då barnets moder bär sitt

flicknamn samt hon och barnets fader är ense om att barnet bör ha moderns

namn, torde självfallet föräldrarnas bedömning av namnfrågan sällan strida

mot barnets och familjens verkliga intressen. Det kan därför enligt utskottets

mening med hänsyn till domstolsprövningens ändamål förutsättas, att

domstolen i dylika fall blott undantagsvis och då på särskilda grunder kan

finna namnbytet icke förenligt med barnets bästa. Prövningen torde sålunda

få ungefär samma begränsade innebörd som då rätten enligt 6 kap. 7 §

föräldrabalken prövar överenskommelse i vårdnadsfråga. Vid angivna förhållanden

torde inhämtandet av rättens medgivande till namnbytet ej behöva

förorsaka nämnvärd omgång eller kostnad för barnets föräldrar eller

märkbar ökning av domstolarnas arbetsbörda.

En prövning efter dessa linjer kan tyckas onödig i flertalet fall och det

kan därför te sig tilltalande att i enlighet med motionärernas förslag låta

kravet på rättens medgivande utgå. Emellertid får ej förbises, att föräldrarnas

beslut om barns namn ibland kan ha tillkommit på sådant sätt att det

blivit mindre väl överlagt. Sålunda torde en namnfråga av hithörande slag

kunna bli särskilt aktuell vid slitningar eller skilsmässa mellan föräldrarna.

Risk föreligger då för att föräldrarna handlar i affekt och icke tillräckligt

uppmärksammar, att namnfrågan bör lösas på ett sätt som barnet, även när

det blivit vuxet, kan godtaga. I sådana fall torde den bedömning från utomståendes

sida, som doinstolsförfarandet medför, fylla en nyttig funktion i

barnets intresse och öven i viss mån främja namnstabiliteten. Det må i detta

sammanhang erinras om att de föreslagna reglerna om förfarandet inför

domstol inbegriper möjlighet att höra barnet i namnfrågan, om det fyllt

tolv år. Barnets därvid uttalande önskan bör tillmätas ökande betydelse allt

efter som barnet når större mognad och närmar sig adertonårsåldern, vid

vilken barnet enligt förslaget själv får avgöra om det önskar byta namn.

Motsvarande möjlighet att i en efter åldern och övriga omständigheter lämpad

utsträckning beakta barnets mening torde ej utan vanskligheter kunna

infogas i anmälningsförfarandet hos pastor.

Av skäl som framgår av det anförda anser utskottet att kravet på rättens

medgivande bör upprätthållas även i den av motionärerna avsedda namnsituationen.

Då utskottet ej heller i annat avseende funnit anledning till erinran

mot förevarande stadgande, får utskottet, med avstyrkande av det

i motionerna I: 587 och II: 721 under a) upptagna yrkandet, tillstyrka det

i propositionen upptagna förslaget, såvitt nu är i fråga.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

6 §.

Hustru förvärvar vid vigseln mannens släktnamn, om hon icke dessförinnan till pastor

eller vigselförrättaren anmält, att hon ämnar behålla det släktnamn hon hade som ogitt.

Anmälningen må i stället avse annat släktnamn som tillkom henne vid äktenskapets

ingående, om namnmyndigheten efter ansökan funnit särskilda skäl föreligga att hon behåller

detta släktnamn. , ...,

Har hustru behållit henne tidigare tillkommande slaktnamn, må hon under äktenskapet

genom anmälan hos pastor antaga mannens släktnamn.

Hustru som förvärvat mannens släktnamn må framför detta bära det slaktnamn hon

hade som ogift. Har hustru behållit henne tidigare tillkommande släktnamn, på hon

framför detta bära mannens släktnamn. Anmälan om sådant tilläggsnamn ma goras hos

pastor. Vad nu sagts om tilläggsnamn gäller även beträffande änka och frånskild hustru.

Propositionen. Se s. 64—77.

Motioner. I de likalydande motionerna I: 587 och II: 721 hemställes om sådan

ändring i förslaget alt mannen må förvärva hustruns släktnamn som

ogift, därest de är ense om att bära detta namn och anmälan sker föie "vigseln

till namnmyndigheten. I motiveringen till denna hemställan anföres,

att viss av motionärerna förordad ändring av 12 § ger namnmyndigheten

friare prövningsrätt än propositionens förslag, när det gäller frågan om

mannen bör få förvärva hustruns släktnamn som ogift. Motionärerna anser

likväl att ytierligare möjligheter bör skapas för mannen att få bära

hustruns namn. Till exempel i sådana fall, där hustruns namn är mera särskiljande

än mannens, bör hennes namn kunna godkännas som gemensamt

namn för makarna, under förutsättning att de är överens härom och anmälan

sker till namnmyndigheten före vigseln, önskemålet om namngemenskap

inom familjen skulle härigenom bättre kunna tillgodoses. Även den

begränsade tillgången på nya släktnamn talar enligt motionärernas mening

för en sådan lösning.

Utskottet. I den mån förevarande motioner syftar till att få till stånd en

sådan ordning att mannen genom enbart en anmälan skulle få antaga hustruns

namn, skulle ett bifall till motionerna i första hand föranleda omarbetning

av 6 §. Utskottet upptager därför motionerna till behandling under

denna paragraf. De föranleder emellertid även yttrande under 12 §.

Till stöd för förslaget, att det bör underlättas för makar att antaga hustruns

släktnamn såsom makarnas gemensamma, har i motionerna aberopats

önskemålet om namngemenskap inom familjen samt den begränsade tillgången

på nya släktnamn. De sålunda anförda skälen maste anses beaktansvärda.

Härtill kommer att det från principiell synpunkt är starkt tilltalande

att söka uppnå likställighet mellan makar även i namnrättsligt hänseende.

Utskottet vill därför instämma i det syfte som uppbär förevarande motionsyrkande.

Med anledning härav har utskottet grundligt övervägt olika

möjligheter att genom ändring i de genom propositionen föreslagna reglerna

förverkliga nämnda syfte. Härvid har betydande svårigheter av framför allt

systematisk och lagteknisk natur yppat sig. Del synes därför lämpligt att

förutsättningarna för den önskade ändringen klarlägges genom särskild

utredning.

Utskottet har alltså nödgats avstå från tanken att i samband med lagärendets

pågående riksdagsbehandling genomföra nämnda ändring. Med

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

SO

hänsyn till att förslaget till namnlag inrymmer flera betydelsefulla förbättringar

av den namnrättsliga regleringen, vilka icke utan tvingande skäl bör

anstå, har utskottet likväl icke velat ifrågasätta, att utredningen skulle få

föranleda uppskov med antagandet av den nya lagstiftningen. Utskottet,

som icke i annat avseende än nu sagts funnit anledning till erinran i fråga

om förevarande paragraf, får alltså dels, med avstyrkande i motsvarande

män av det i motionerna I: 587 och II: 721 under c) upptagna yrkandet, tillstyrka

att propositionen i nämnda del bifalles, dels förorda att riksdagen

hos Kungl. Maj :t anhåller om en utredning av förutsättningarna för sådan

ändring i namnlagen att makar genom anmälningsförfarande kan såsom

gemensamt släktnamn antaga hustruns namn som ogift.

8§.

Svensk medborgare, vars släktnamn icke är tillräckligt särskiljande eller eljest är

mindre tjänligt, äger efter ansökan hos namnmyndigheten erhålla annat släktnamn.

Hätt att efter ansökan erhålla släktnamn tillkommer ock svensk medborgare, som saknar

sådant namn.

Lika med svensk medborgare anses utlänning, som är gift med svensk medborgare. Annan

utlänning, som stadigvarande vistas här i riket, äger, om skäl äro därtill, erhålla

släktnamn enligt vad nu är sagt.

Propositionen. Se s. 80—84 och 189.

Motion. I motionen 11:715 hemställes, att riksdagen måtte »besluta

a) att den i propositionen förordade frekvensregeln 0,75 promille ej skall

tillämpas och lagstiftningens tillämpning i detta avseende sålunda anpassas

till dansk och norsk namnrätt, samt

b) att första stycket, 8 §, namnlagen i anledning härav skall erhålla följande

lydelse: ’Svensk medborgare äger efter ansökan hos namnmyndigheten

erhålla annat släktnamn.’»

Inledningsvis anföres i motiveringen till denna hemställan att i fråga om

rätten att byta namn enligt förslaget till namnlag sonnamn och andra släktnamn

jämställes så att även den som har annat släktnamn än sonnamn får

rätt att byta namn, dock i allmänhet endast om hans namn har en frekvens

av minst 0,75 promille. I fortsättningen heter det i motionen:

Beträffande de allmänna förutsättningarna för rätten till namnbyte bör

den nämnda frekvensregeln 0,75 promille särskilt uppmärksammas. En sådan

begränsning synes inte stå i överensstämmelse med lagförslagets syfte,

vilket bl. a. är ökad frihet i rätten att förvärva nytt namn. Varken i Danmark

eller Norge tillämpas någon sådan regel, utan den enskildes rätt till

namnbyte är oberoende av frekvensen av den bytessökandes namn. Ur allmän

synpunkt är det givetvis av intresse att innehavarna av de mest frekventa

namnen byter namn. Ur den enskildes synpunkt är dock frågan om

namnets frekvens mera ovidkommande. Det kan finnas en mängd olika

anledningar och motiv till att en person önskar byta namn, även om hans

namn har förhållandevis låg frekvens. I lagförslagets 12 § anges visserligen

att namnbytet kan äga rum även om namnet är tillräckligt särskiljande och

i förslagets motivering anges de närmare förutsättningarna för ett sådant

namnbyte. Det torde dock vara ogörligt att i lag och motivering ange alla

de förhållanden som för den enskilde kan utgöra tungt vägande skäl för

ett namnbyte. De undantag från frekvensregeln som angivits måste anses

vara för snävt hållna. Med hänsyn till de ökade valmöjligheter som förslå
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

«et i övrigt innebär synes det konsekvent och riktigt att frekvensregeln ej

tillämpas och att den svenska lagstiftningen i detta avseende bringas i överensstämmelse

med den danska och norska. Detta bör framgå av första stycket

8 §, som bör erhålla en annan lydelse än som föreslagits i propositionen.

Utskottet. Enligt namnrättskonnnitténs förslag skall den vars släktnamn

finnes vara icke särskiljande eller eljest otjänligt äga rätt att efter ansökan

hos namnmyndigheten erhålla annat namn. Kommitténs förslag bygger på

samma grundprincip som gällande rätt. I motsats till rådande praxis, enligt

vilken en uppdelning göres i sonnamn och icke-sonnamn, anser kommittén

att prövning av namnens särskiljningsförmåga skall ske från fall till fall,

varvid hänsyn skall tagas till såväl namnets form som dess frekvens. Genom

en särskild utredning som redovisats i kommitténs betänkande, har kommittén

sökt fastställa vilka släktnamn som är högfrekventa. Kommittén har

därvid utgått från att släktnamn som bäres av 0,75 promille av landets befolkning

och däröver, är så vanliga att deras särskiljningsförmåga kan betraktas

som svag. Enligt kommitténs mening skall namnmyndigheten för

sådana namn som för hela riket uppnår nämnda minimifrekvens ej inom

överskådlig framtid behöva verkställa särskild prövning av deras särskiljningsförmåga.

Svårigheter uppstår enligt kommittén först då det gäller

släktnamn som är mindre vanliga utan att dock vara ovanliga. Beträffande

sådana får man pröva saken från fall till fall, ibland med hänsyn tagen även

till den lokala frekvensen av namnet.

Vid lagrådsremissen förordade departementschefen att förevarande bestämmelse

utformades i huvudsak enligt kommitténs förslag. Emellertid

föreföll kommitténs formulering av förutsättningarna för namnbyte väl kategorisk.

Det syntes ej lämpligt att mot varandra ställa särskiljande och icke

särskiljande namn och draga eu fast gräns mellan dem efter deras frekvens.

Bestämmelsen jämkades bl. a. därför, så att den vars namn icke är tillräckligt

särskiljande eller eljest är mindre tjänligt berättigades att byta namn.

Departementschefen uttalade vidare, att frågan vilka krav som skall ställas

när det gäller att avgöra om ett namn är tillräckligt särskiljande eller ej,

icke kunde närmare regleras i lagtexten. Denna fråga fick överlämnas till

den praktiska tillämpningen. De riktlinjer, som kommittén i anslutning till

gjorda frekvensundersökningar angivit, kunde departementschefen i huvudsak

biträda. Han ville särskilt understryka att namnbyte kan vara motiverat

även i fall, då det tidigare namnet visserligen i allmänhet kan anses tillräckligt

särskiljande men uppvisar hög frekvens i den del av landet där namnliavaren

bor.

Förevarande motionsförslag går ut på att någon begränsning av rätten till

namnbyte icke skall uppställas. Eu sådan ordning kan givetvis förefalla

önskvärd med hänsyn till den enskildes intresse. Emellertid torde namnbytesrätten

böra avvägas även med beaktande av vissa offentliga intressen, i

lrämsta rummet intresset av namnstabilitet. Detta intresse skulle kunna i någon

mån tillgodoses, om man efter mönster av dansk rätt införde den inskränkningen

att fritt namnbyte finge äga rum endast eu gång. En sådan

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

lösning synes emellertid föga tilltalande. Ytterligare bör beaktas, att det

svenska namnskicket enligt tradition är i huvudsak begränsat till vissa

bildningstyper. Visserligen kan man, som namnrättskommittén uttalat, räkna

med att dessas antal ökas, men ännu har så icke skett i nämnvärd omfattning.

Det synes därför motiverat att genom en viss återhållsamhet i

fråga om rätten att byta namn söka förebygga att tillgängliga namntyper

allför snabbt förbrukas.

Utskottet anser sålunda lämpligt att även i den nya lagstiftningen uppställes

vissa villkor för att namnbytesrätt skall föreligga. Mot den avvägning

härav, som kommer till uttryck i lagtexten och i departementschefens till

kommittébetänkandet anslutande motivuttalanden, finnes enligt utskottets

mening ej anledning till erinran.

Utskottet, som ej heller i annat avseende funnit skäl föreligga till anmärkning

mot propositionens avfattning av 8 §, får, med avstyrkande av de i

motionen II: 715 under I a)—b) upptagna yrkandena, tillstyrka att propositionen

bifalles i förevarande del.

12 §.

Äro synnerliga skäl därtill, må namnmyndigheten bifalla ansökan om förvärv av släktnamn,

ehuru hinder föreligger enligt 8—10 §§. Avser ansökningen barn, som ei fyllt

aderton ar, må namnmyndigheten uppställa som villkor för bifall, att rätten funnit

namnbytet vara förenligt med barnets bästa.

Propositionen. Se s. 95—100, 165, 178, 190 och 200. Jämför även s. 133_

135 och 156—158.

Motioner. I motionerna 1:587 och 11:721 hemställes, att riksdagen måtte

besluta att i 12 § »synnerliga skäl» skall utbytas mot »särskilda skäl». Motiveringen

till denna hemställan innehåller följande:

I 12 § stadgas ett allmänt undantag från bestämmelserna om villkor för

namnbyte. Som villkor för namnbyte uppställes att synnerliga skäl skall förengga.

Departementschefen förutsätter också, att undantagsregeln skall

tillampas mycket restriktivt.

, Vi. ®^s.e.r att namnmyndigheten bör ha större möjlighet att pröva åberopade

ska1 för ett namnbyte och inte vara bunden till en »mycket restriktiv»

tillämpning av undantagsregeln. En alltför restriktiv behandling av de namnanaringstall

som omnämnts i namnrättskommitténs betänkande och som återf

iTltSfn?r0p0xSltl0nen (''S- 96 f-* föranleder en strängare prövning än som hittills

tillämpats av namnmyndigheten. En bättre överensstämmelse med nu
skdda

skälTX1S Uppnås 0111 man ersätter »synnerliga skäl» med »sär
-

Med en sådan utformning av 12 § skulle bl. a. möjligheten finnas för

som3nt g?f f alt På särskilda skäl såsom släktnamn godkänna namn

som bildats efter faderns förnamn med tillägg av son. Namnbildningsskicket

med användning av faderns förnamn är sedan generationer fast rotat i Sve
Sf,

och tord? darfor mte helt bora avbrytas utan få fortleva under den kontroll,

som provning av namnmyndigheten innebär.

gårdsnamn0 ändring sklllIe också underlätta att som släktnamn få antaga

Som ovan anmarkts under 6 § har i nämnda motioner även framställts

förslag, avsett att underlätta för makar att i vissa fall antaga hustruns släktnamn

såsom makarnas gemensamma.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

I motionen II: 715 hemställes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t

anhåller »att vid tillämpningen av 12 § namnlagen måtte iakttagas

a) att patronymikontradition efter ansökan till namnmyndigheten må

fullföljas efter övergångstidens slut därest därigenom erhålles släktnamn

med större särskiljningsförmåga än eljest,

b) att namn som genom patronymikontradition erhållit hävd i en släkt må

tillmätas samma betydelse som släktnamn med hävd och att därvid särskild

hänsyn må tagas till om patronymikontradition hrutits under senaie tid,

c) att namn med hävd inom mödernesläkten må tillmätas samma betydelse

som namn med hävd inom fädernesläkten, samt

d) att lagrummet ej må tillämpas restriktivt, då skälet för ansökan är

önskan att få bära namn med hävd i släkten.»

Till stöd för denna hemställan anföres:

Beträffande patronymikon har flera remissinstanser anfört tveksamhet

om riktigheten av ett avskaffande. Andra har anmärkt att övergångstiden är

alltför kort. Lagförslaget bör dock kunna godtagas i detta avseende men

under förutsättning att man vid avvecklingen iakttar en smidig tillämpning

så att inte godtyckliga gränsdragningar uppstår. Om patronymikon upphör

i en viss generation, kan släkten därigenom få ett mycket högfrekvent sonnamn,

medan vid upphörande i annan generation släkten kan få ett namn

med låg frekvens och betydande särskiljningsförmåga. Både ur allmän och

enskild synpunkt är det angeläget att patronymikon upphör på sådant sätt

att namn med god särskiljningsförmåga erhålles. Detta talar för en lång

övergångstid. Andra skäl talar dock för att övergångstiden begränsas enligt

propositionen. Den lämpligaste vägen synes därför vara, att möjlighet till

en sådan avveckling av patronymikon som här åsyftas skapas vid tillämpningen

av 12 §. Om en person med högfrekvent sonnamn, erhållet genom

patronymikontradition, före övergångstiden inte har några barn men har

ett förnamn som vid fullföljande av traditionen skulle medföra ett släktnamn

med god särskiljningsförmåga för barnen, bör möjlighet finnas att

efter ansökan till namnmyndigheten jämlikt 12 § erhålla det åsyftade särskiljande

namnet för barnets räkning.

Det bör uppmärksammas att frångåendet av patronymikon inte alltid

skett frivilligt. Vid tiden för sekelskiftet och även därefter synes åtskilliga

präster ha ansett att patronymikon ej bort tillämpas och vid berörda barns

kyrkobokföring handlat därefter. Då därtill patronymikon under de senaste

decennierna ej" fått tillämpas, om det en gång brutits, torde åtskilliga enskilda

ha avhänts patronymikonseden utan eget förvållande. Dessa omständigheter

bör tillmätas särskild betydelse i sådana fall, då patronymikon tilllämpats

på sådant sätt att en släkt i praktiken fält ett släktnamn tilllämpat

i varannan generation. Det finns åtskilliga exempel på släkter där

namnet regelbundet växlat genom århundraden, t. ex. Fredrik Bengtsson,

Bengt Fredriksson o. s. v. I en del fall har åtminstone det ena sonnamnet varit

starkt särskiljande. Det är angeläget alt dylika genom patronymikontradilion

tillämpade namn, som gått förlorade för släkten på senare tid, kan återföras

till släkten. Detta bör kunna ske genom att tillämpningen av 12 g anpassas

i detta syfte. Det bör sålunda gälla, att namn som genom patronymikon

fått viss hävd i en släkt skall anses jämställt med vanligt släktnamn

som fått hävd i eu släkt. Därjämte bör särskild hänsyn tagas till om patronymikon

brutits i endast en generation.

Departementschefen har förutsatt, att 12 g skall ges eu restriktiv till
-

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

lämpning. Detta synes icke böra gälla då skälet till ansökan om namnbyte är

att den sökande önskar förvärva namn som har tidigare hävd i hans släkt.

Det ligger i sakens natur att det i sådana fall är fråga om byte från ett

namn med förhållandevis hög frekvens till ett namn med lägre frekvens. Ur

allmän synpunkt är sådana byten önskvärda. För den enskilde sökanden är

det fråga om förvärv av ett namn, som för honom har ett betydande ideellt

värde. I fall då andra enskilda inte på väl gnindade skäl kan anföra hinder

mot ett sådant namnförvärv bör därför en generös bedömning tillämpas av

namnmyndigheten.

Propositionen berör inte frågan om huruvida namn som haft hävd inom

mödernesläkten skall tillmätas samma betydelse som namn med hävd inom

fädernesläkten vid tillämpningen av § 12. Hittills synes i allmänhet fädernesläkten

ha tillmätts en större betydelse än mödernesläkten i dylika fall. Detta

får anses naturligt emedan den agnatiska ordningen hittills varit den vägledande

för namnskicket. Det nu framlagda förslaget innebär en ändring

i detta avseende. Barn skall sålunda kunna erhålla faderns släktnamn eller

moderns släktnamn. Den agnatiska och den kognatiska namnordningen

kan således anses jämställd. I fråga om förvärv av namn med hävd i släkten

bör därför mödernesläkt och fädernesläkt tillmätas samma betydelse.

Utskottet. I de närmast föregående paragraferna upptager förslaget regler

av följande innebörd. Namnbyte i administrativ ordning får ske endast om

det namn som vederbörande bär icke är tillräckligt särskiljande eller eljest

är mindre tjänligt och vidare på villkor att det nya namnet uppfyller vissa

krav i fråga om språklig form m. m. (8 och 9 §§). Nytt namn får ej godkännas,

om det föreligger risk för förväxling med annan tillkommande

släktnamn eller vissa andra närmare angivna kännetecken (10 §). En särregel

lämnar möjlighet att återupptaga tidigare släktnamn (11 §).

I 12 § har därefter meddelats en allmän undantagsregel, som medger att

ansökan om namnförvärv upptages även i andra fall än som avses i 8 och

11 §§ och som jämväl medför att bestämmelserna i 9 och 10 §§ ej blir absolut

bindande. Undantagsregeln skall, enligt vad departementschefen förutsatt

vid lagrådsremissen, tillämpas mycket restriktivt. Såsom exempel på situationer,

i vilka undantagsregeln enligt propositionen kan vara tillämplig, må

nämnas de fallen att en man vill förvärva sin hustrus namn och att en person

önskar förvärva ett namn som tidigare burits i hans släkt.

Utskottet delar departementschefens uppfattning, att undantagsregeln bör

tillämpas mycket restriktivt. Denna ståndpunkt torde vara nödvändig med

hänsyn till att fråga är om undantag från bestämmelser, som är av central

betydelse för namnskicket och namnskyddet. I konsekvens härmed anser

utskottet, att regelns avfattning med användande av orden »synnerliga skä!»

ger ett riktigt uttryck åt vad som avses. Utskottet förutsätter härvid att

den rekommenderade restriktiviteten icke får innebära att namnmyndieheten

i tillämpningen intager en allmänt negativ hållning till namnbyten

med stöd av undantagsregeln, utan endast att kraven på motivering för

dylika namnbyten skall ställas relativt högt. Vad som i sådant hänseende

skall fordras, måste med nödvändighet variera starkt efter omständigheterna

i de individuella fallen. Särskild försiktighet är givetvis påkallad, då fara

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

föreligger för intrång av betydelse i annans materiella namnrätt. Namnsituationernas

växlande beskaffenhet torde omöjliggöra att bestämda regler

av den art som förordas i motionen II: 715 uppställes till ledning för praxis.

Vissa allmänt hållna uttalanden i anslutning till departementschefens exemplifiering

och de i förevarande motioner berörda fallen torde däiför få

vara till fyllest.

Vad först angår det fall, då makar önskar gemensamt bära hustruns namn,

vilket i visst avseende behandlats ovan under 6 §, synes det uppenbart att

den på familjesamhörigheten grundade anknytning till hustrunamnet, som

mannen kan åberopa, måste tillerkännas den största betydelse. Om i övrigt

beaktansvärda skäl för mannens namnbyte kan anföras och namnbytet ej

kan antagas lända till märkbart förfång för annan, torde kunna förutsättas

att ansökan enligt 12 § kommer att bifallas.

Likartade synpunkter torde mången gång vara tillämpliga, då någon vill

anknyta till en patronymikontradition eller antaga ett namn som eljest tidigare

brukats i hans släkt. Särskilt ömmande synes de fall vara, i vilka en

patronymikontradition kommit att brytas under senare tid utan att vederbörande

namnhavare medverkat därtill. I sammanhanget torde få anmärkas

att enligt förslaget önskemål om fullföljande av patronymikontradition i

första hand skall tillgodoses på annat sätt. Förslaget medger sålunda för

vissa fall att patronymikon antages under en övergångsperiod och intet

hinder föreligger mot att patronymikon gives som förnamn.

Vad i övrigt gäller förvärv av namn, som tidigare brukats i sökandens

släkt, må framhållas, att samma betraktelsesätt torde böra anläggas vare sig

namnbruket hänför sig till fäderne- eller mödernesläkten.

Jämväl sökandes anknytning till en gård, vars namn han önskar antaga

som släktnamn, torde emellanåt kunna betraktas som ett avgörande skäl

för tillämpning av förevarande paragraf. Vid konkurrens mellan sökande

torde i sådant fall den som har den fastare anknytningen böra erhålla företrädesrätt

till namnet.

Utskottet har ej heller i annat än ovan berört hänseende funnit anledning

till anmärkning mot propositionens förslag beträffande förevarande paragraf.

Utskottet får därför, med avstyrkande av det i motionerna 1: 587 och

II: 721 under b) upptagna yrkandet, tillstyrka bifall till propositionen, såvitt

nu är i fråga.

Det i motionerna 1:587 och 11:721 under c) upptagna yrkandet, i vad

det må röra 12 §, samt de i motionen II: 715 under II a)—d) upptagna yrkandena

torde få anses besvarade med vad utskottet ovan anfört.

19 §.

Har någon förvärvat egenartat släktnamn, må namn som lätt kan förväxlas därmed

icke bäras av annan, med mindre han enligt vad i denna lag stadgas kan åberopa rätt

till namnet eller han eller hans släkt av ålder eller eljest enligt ortens sed burit det såsom

tillnamn.

Ej må någon obehörigen, till förfång för den som förvärvat egenartat släktnamn, i

näringsverksamhet använda firma, varumärke eller annat kännetecken, som lätt kan förväxlas

med namnet. Lika med firma anses beteckningen för stiftelse, ideell förening eller

därmed jämförlig sammanslutning.

Släktnamn anses som egenartat, om det är ägnat att utmärka tillhörighet till viss släkt.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

20 §.

Har konstnärsnamn eller likartat namn blivit allmänt känt eller har kännetecken som

sägs i 19 § andra stycket inarbetats, må utan hinder av vad som stadgas i 19 § rätt därtill

bestå vid sidan av äldre rätt till egenartat släktnamn med vilket konstnärsnamnet

eller kännetecknet lätt kan förväxlas, såframt namnhavaren ej inom rimlig tid inskridit

mot användningen därav.

I fall som nu sagts må rätten efter vad som finnes skäligt föreskriva, att konstnärsnamnet

eller kännetecknet må användas endast på särskilt sätt.

Propositionen. Se s. 117—121, 193 och 200—201.

Utskottet. Utskottet har i samband med granskningen beträffande bestämmelserna

i 19 och 20 §§ tagit del av en från Kooperativa förbundets styrelse

inkommen skrift, vari uttryckes önskemål om att nämnda bestämmelser

kompletteras med ett övergångsstadgande av innebörd att, om vid

namnlagens ikraftträdande någon i näringsverksamhet använder inarbetat

eller inregistrerat varumärke eller annat dylikt kommersiellt kännetecken,

som innehåller egenartat släktnamn, han skall vara berättigad att fortsätta

därmed oavsett bestämmelsen i 19 § andra stycket.

Nämnda skrivelse föranleder utskottet att påpeka, att mellan olika kännefeckensrätter

principiellt torde föreligga prioritet efter tiden för deras uppkomst.

Om vid tiden för namnlagens ikraftträdande föreligger en äldre

känneteckensrätt som uppkommit genom registrering eller inarbetande av

varumärke eller genom antagande och brukande av firma, torde denna rätt

bestå oavsett lagens bestämmelser om ensamrätt till egenartat släktnamn.

Det sagda följer av allmänna rättsprinciper och synes ej behöva fastslås genom

särskilt stadgande.

Utskottet, som ej funnit anledning till erinran mot förevarande bestämmelser,

tillstyrker bifall till propositionen, såvitt nu är i fråga.

23 §.

Barn skall, om det lever, givas förnamn inom sex månader efter födelsen.

Har förnamn givits annorledes än vid dop inom svenska kyrkan, skall namnet före utgången

av nämnda tid anmälas hos pastor.

Propositionen. Se s. 126—129.

Motioner. I motionerna I: 588 och II: 720 föreslås sådan ändring i 23 §

att den däri angivna tiden bestämmes till tre månader. Till stöd härför anför

motionärerna:

Vi delar departementschefens uppfattning att namngivarna bör få tillfälle

till moget övervägande innan de bestämmer barnets namn och att den

nuvarande sexveckorsfristen därför är för kort. En tidsfrist om hela sex

månader för förnamnsanmälan anser vi däremot vara alltför lång. För folkbokföringen

måste det vara angeläget att namnfrågan inte hålles öppen alltför

länge. Under en lång anmälningsperiod finns det risk för att tillägg av

namn sker upprepade gånger. Enligt vår mening tillgodoser man såväl

namngivarnas som folkbokföringens intressen därest tidsfristen sättes till

tre månader.

Utskottet. Det i propositionen upptagna förslaget innebär att, sedan anmälan

om förnamn en gång ägt rum enligt förevarande stadgande, ytterligare

förnamn kan erhållas endast med stöd av bestämmelserna i 24 §. Anmäl
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

37

ningsperiodens längd medför alltså ej den av motionärerna förmodade risken

för upprepade namnanmälningar.

Utskottet anser för sin del den i propositionen föreslagna tidsfristen om

sex månader vara väl avvägd med hänsyn till å ena sidan det enskilda intresset

av skäligt rådrum för namngivningen och å andra sidan det allmänna

intresset av att namnfrågan ej alltför länge hålles svävande.

Då anledning till anmärkning mot stadgandet i 23 § ej heller eljest synes

förekomma, får utskottet alltså, med avstyrkande av det i motionerna I: 588

och II: 720 framlagda ändringsförslaget, tillstyrka bifall till propositionen

i förevarande del.

Utskottets hemställan

Under åberopande av vad här förut anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen, med avslag å följande motioner, nämligen
1.

I: 587 och II: 721, såvitt gäller yrkandena under a) och

b) samt yrkandet under c) till den del det kan anses innefatta

förslag om ändring i 6 § förslaget till namnlag,

2. I: 588 och II: 720, samt

3. II: 715, såvitt gäller yrkandena under I a)—b),

måtte bifalla förevarande proposition, nr 37;

• , B. att riksdagen i anledning av det i motionerna 1: 587

och II: 721 under c) upptagna yrkandet måtte i skrivelse

till Kungl. Maj :t anhålla om en utredning av förutsättningarna

för sådan ändring i namnlagen, att makar genom anmälningsförfarande

kan såsom gemensamt släktnamn antaga

hustruns namn som ogift; ävensom

C. att följande motioner, nämligen

1. I: 587 och II: 721 samt

2. II: 715,

i vad de ej omfattas av utskottets hemställan i övrigt, måtte

anses besvarade med vad utskottet anfört.

Stockholm den 9 maj 1963

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist,* Arvidson, Erik Svedberg,*

fröken Mattson, fru Segerstedt Wiberg, herrar Wikner, Svanström* och

Nyman;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, herrar Landgren, Gustafsson

i Borås, fru Löfqvist, fröken Bergegren, herr Johansson i Dockered,

fröken Andersson i Strängnäs och fru Kristensson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

Reservationer

Vid A. i utskottets hemställan

Till 1 § förslaget till namnlag.

Av herr Arvidson, fru Segerstedt Wiberg, herr Gustafsson i Borås och

fru Kristensson, vilka ansett,

a) att utskottets yttrande vid denna paragraf bort ha följande lydelse:

Förslaget till namnlag innebär ökade möjligheter för barn i äktenskap

att förvärva sin moders flicknamn. När det gäller namnbyte för barn som

ej fyllt aderton år, har beträffande detta och flertalet likartade fall i förslaget

givits den regeln att domstol skall pröva huruvida det tillämnade

bytet är förenligt med barnets bästa. Denna prövning är enligt uttalanden

av departementschefen avsedd att tjäna som en spärr mot namnbyten,

vilka från barnets eller familjens synpunkt är olämpliga; bl. a. skall tillses

att syskon normalt erhåller samma namn.

Enligt utskottets uppfattning kan det förutsättas att i de fall, då barnets

moder behållit sitt flicknamn och då föräldrarna gemensamt har vårdnaden

om barnet och är ense om att barnet bör ha moderns namn som ogift, föräldrarnas

bedömning av namnfrågan ej strider mot barnets bästa och ej

heller mot familjens verkliga intressen. I allmänhet träffar föräldrar avgöranden

i frågor som ingår i utövandet av vårdnaden om barnet utan

att deras ståndpunktstaganden underkastas myndighets prövning och detta

oaktat avgörandena kan vara av synnerlig vikt för barnet. I detta hänseende

må allenast nämnas att det tillkommer föräldrar att självständigt bestämma

om barnets uppfostran och utbildning. Jämväl lämnande av samtycke

till giftermål tillkommer i vissa fall vårdnadshavare. Enligt utskottets

förmenande synes det sålunda, såväl med hänsyn till sakens beskaffenhet

i och för sig som med beaktande av vad i övrigt gäller om utövandet av

vårdnaden om barn, opåkallat att i sådana fall som ovan sagts kräva rättens

prövning. Ej heller synes ett avstående från sådan prövning i förhållande

till det framlagda förslaget innebära något eftersättande av namnstabiliteten.

Genom ett rent anmälningsförfarande i fall som nu åsyftas, skulle

den enskilde besparas besvär och kostnader och även domstolarnas sysslande

med ärenden av förevarande art icke oväsentligt nedbringas. På grund av

vad sålunda anförts får utskottet på det sätt tillstyrka bifall till motionerna

1: 587 och II: 721, såvitt nu är i fråga, att 1 § tredje stycket första punkten

gives det innehållet att barn i äktenskap, som ej fyllt aderton år, må

genom anmälan hos pastor antaga moderns släktnamn som ogift, såframt

rätten funnit namnbytet förenligt med barnets bästa eller ock modern har

detta namn och barnet står under båda föräldrarnas vårdnad.

b) att utskottet beträffande nämnda paragraf bort hemställa,

att riksdagen i anledning av det i motionerna I: 587 och II: 721 under

a) upptagna yrkandet måtte för sin del antaga det genom propositionen

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

framlagda förslaget i vad avser 1 § namnlagen med den ändringen att tredje

stycket i paragrafen erhåller följande lydelse:

Barn i äktenskap, som ej fyllt aderton år, må genom anmälan hos pastor

antaga det släktnamn modern hade som ogift, såframt rätten funnit namnbytet

vara förenligt med barnets bästa eller ock modern har detta namn

och barnet står under båda föräldrarnas vårdnad. Har barn i äktenskap

fyllt aderton år må barnet, om särskilda skäl äro därtill, efter ansökan hos

namnmyndigheten erhålla släktnamn som nu sagts.

Vid B. i utskottets hemställan

Av herrar Ahlkvist, Erik Svedberg, Wikner, fru Gärde Widemar, herrar

Landgren, Gustafsson i Borås och Johansson i Dockered, vilka ansett

a) att utskottets yttrande vid 6 § bort ha följande lydelse:

I den mån---(lika med utskottet)---under 12 §.

Enligt förslaget föreligger möjlighet för mannen att efter ansökan hos

namnmyndigheten jämlikt 12 § förvärva hustruns släktnamn. Ansökningsförfarandet

medför att namnbyten av denna art kan förekomma endast om

beaktansvärda skäl talar därför. Härigenom erhålles en värdefull garanti

för att de allmänna och enskilda intressen som är förknippade med namnstabiliteten

och namnskyddet ej utan tillräcklig anledning får stå tillbaka.

Inom ramen för den angivna ordningen torde finnas utrymme för att i erforderlig

mån tillgodose de synpunkter på namngemenskapen inom familjen

och på hushållningen med nya släktnamn, som motionärerna anfört.

För ett system som medger mannen att anmälningsvis få förvärva hustruns

namn kan givetvis anföras, att det skulle medföra större likställighet

mellan mannen och hustrun i namnrättsligt hänseende. Det ligger emellertid

i sakens natur att av praktiska skäl dylika mera formella likställighetssynpunkter

får tillmätas begränsad vikt inom ett namnskick som på traditionell

grund låter mannens namn normalt bestämma familjens.

Utskottet har vid övervägande av nu berörda spörsmål stannat för den

uppfattningen att tillräckliga skäl ej föreligger för att införa en möjlighet

för mannen att utan prövning från namnmyndighetens sida förvärva hustruns

släktnamn. Utskottet, som ej heller eljest funnit anledning till erinran

med avseende på förevarande paragraf, får alltså, med avstyrkande

i motsvarande mån av det i motionerna 1:587 och II: 721 under c) upptagna

yrkandet tillstyrka att propositionen i nämnda del bifalles.

b) att punkten B. i utskottets hemställan bort utgå.

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 630682

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1963:307 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till lag om upplåtande av kyrkorum i vissa fall. s. 11 i texten