Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen den 26 oktober 1951

1963-05-14 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1963:33, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen den 26 oktober 1951

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1963

1

Nr 33

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till lag om ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen

den 26 oktober 1951 (nr 680), dels i

ämnet väckt motion, dels ock väckta motioner

om skriftlig form för anmälan om utträde ur svenska

kyrkan.

Genom en den 5 april 1963 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,

nr 146, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t

under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda

protokoll föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag

till lag om ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen den 26 oktober

1951 (nr 680).

I samband med propositionen har utskottet behandlat en i anledning av

densamma inom andra kammaren väckt motion nr 917, av herrar Hedin

och Nordgren.

Utskottet har vidare behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade, likalydande motioner, nr 162 i första kammaren av herr

Hanson, Per-Olof, och nr 195 i andra kammaren av herr Källstad m. fl. om

skriftlig form för anmälan om utträde ur svenska kyrkan.

Det vid propositionen fogade lagförslaget har följande lydelse:

Lag

om ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen den 26 oktober 1951

(nr 680)

Härigenom förordnas, att 11 § religionsfrihetslagen den 26 oktober 19al

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

Vill medlem av svenska kyrkan icke

längre tillhöra kyrkan, göre anmälan

om utträde personligen hos pastor

i den församling, där han är kyrkobokförd.

(Föreslagen lydelse)

§•

Vill medlem av svenska kyrkan icke

längre tillhöra kyrkan, göre anmälan

om utträde hos pastor i den församling,

där han är kyrltobokförd.

Anmälan skall göras personligen eller

ock enskilt i egenhändigt undertecknad,

av två personer bevittnad handling.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964.

t Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 1 avd. Nr 33

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1963

Propositionens huvudsakliga innehåll

För närvarande gäller att den som vill utträda ur svenska kyrkan har

att göra anmälan om utträde personligen hos vederbörande pastor. I propositionen

föreslås, att dylik anmälan även skall kunna göras enskilt i egenhändigt

undertecknad och av två personer bevittnad handling.

Motionerna

I motionerna I: 162 och II: 195 hemställes, att riksdagen måtte »besluta att

anmälan om utträde ur Svenska kyrkan må ske enskilt i egenhändigt undertecknad,

av två personer bevittnad handling» samt antaga ett uti motionerna

intaget förslag till »Lag om ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen den

26 oktober 1951 (nr 680)». Förslaget har samma lydelse som det genom propositionen

framlagda.

Beträffande de av motionärerna anförda skälen får utskottet hänvisa till

motionen nr II: 195.

I motionen 11:917 hemställes att riksdagen måtte dels avslå förevarande

proposition dels ock hos Kungl. Maj :t begära utredning om vidgade

möjligheter för personlig anmälan om utträde ur svenska kyrkan.

I den mån ej nedan lämnas redogörelse för innehållet i motionen 11:917

får utskottet hänvisa till densamma.

Inledning

I skrivelse den 20 mars 1959 (nr 118) anhöll riksdagen, att förslag till

ändrad ordning för utträde ur svenska kyrkan måtte föreläggas riksdagen.

Riksdagen åberopade därvid vad som anförts i sammansatt kontitutionsoch

första lagutskotts av riksdagen godkända utlåtande (nr 2). I utlåtandet

hade utskottet uttalat sig för att formerna för utträde ur svenska kyrkan

skulle ändras så att anmälan om utträde kunde ske icke endast — såsom enligt

gällande bestämmelser — vid personligt besök av den utträdesanmälande

hos vederbörande pastor utan även i annan ordning.

I anledning av vad sålunda förekommit har inom justitiedepartementet i

januari 1960 upprättats en promemoria (stencilerad) med förslag till ändrad

ordning för utträde ur svenska kyrkan.

över promemorian bär efter remiss yttranden avgivits av Svea hovrätt,

hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för övre Norrland, justitiekanslersämbetet,

kammarkollegiet, statistiska centralbyrån, överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Malmöhus,

Göteborgs och Bohus, Örebro, Jämtlands och Norrbottens län, samtliga

domkapitel, kanslern för rikets universitet efter hörande av de teologiska

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1963

fakulteterna, svenska kyrkans diakonistyrelse, uppbördsorganisationskommittén,

Svenska prästförbundet, Svenska pastoratens riksförbund, Frikyrkliga

samarbetskommittén, Frälsningsarmén, Filadelfiaförsamlingen i Stockholm,

Evangeliska fosterlandsstiftelsen och Förbundet för religionsfrihet.

Vid remissvaren har fogats, av länsstyrelsen i Malmöhus län yttrande av

kyrkofullmäktige i Malmö kyrkliga samfällighet, av länsstyrelsen i Norrbottens

län yttranden av kyrkofullmäktige i Luleå domkyrkoförsamling,

Piteå landsförsamling och Gällivare församling samt av Lunds domkapitel

yttranden av stiftets tre kyrkobokföringsinspektörer.

Gällande bestämmelser

Enligt 4 § religionsfrihetslagen den 26 oktober 1951 må ej någon vara

skyldig tillhöra trossamfund. Åtagande i strid mot denna bestämmelse är

utan verkan. Med trossamfund förstås, förutom svenska kyrkan, sammanslutning

för religiös verksamhet, vari ingår att anordna gudstjänst.

I 6_12 §§ religionsfrihetslagen meddelas regler om medlemskap i svenska

kyrkan.

Enligt 6 § kan endast svensk medborgare eller här i riket bosatt utlänning

vara medlem av svenska kyrkan. Beträffande barns medlemskap i svenska

kyrkan gäller enligt 7 och 8 §§ såsom huvudprincip, vilken dock är underkastad

flera undantag, att barn i äktenskap vid födelsen inträder i svenska

kyrkan, om någon av föräldrarna tillhör kyrkan, samt att barn utom äktenskap

vid födelsen blir medlem av svenska kyrkan, därest modern tillhör

kyrkan. Den som förvärvar svenskt medborgarskap och ej redan förut tillhör

svenska kyrkan, skall enligt 9 § utan särskild ansökan anses upptagen

i kyrkan, om han är evangelisk-luthersk trosbekännare. Detta gäller dock

icke, om vederbörande hos pastor i den församling där han är kyrlcobokförd

anmält, att han icke vill inträda i kyrkan (9 §). För övriga inträdesfall,

t. ex. återinträde av den som utträtt ur kyrkan, gäller enligt 10 §, att

vederbörande har att göra ansökan om inträde i kyrkan hos pastor i den

församling, där han är kyrkobokförd. Visar sökanden, att han är döpt i

svenska kyrkans ordning, skall han upptagas i kyrkan. Detsamma gäller,

om sökanden visserligen icke döpts i svenska kyrkans ordning men erhållit

den undervisning i kyrkans lära, som med hänsyn till hans ålder och övriga

omständigheter bör fordras, och tillika inför pastor avger muntlig försäkran,

att ansökningen är grundad på allvarliga religiösa skäl (10 §). För den

som står under annans vårdnad och ej fyllt 18 år, göres ansökan om inträde

av vårdnadshavaren. Har barnet fyllt 15 år, må ansökan göras endast om

barnet samtyckt därtill. Kravet på muntlig försäkran gäller ej den, som

står under annans vårdnad (12 §).

I 11 § meddelas regler om formen för utträde ur svenska kyrkan. Vill medlem

av svenska kyrkan icke längre tillhöra kyrkan, skall han enligt denna

paragraf göra anmälan om utträde personligen hos pastor i den församling,

där han är kyrkobokförd. För den som står under annans vårdnad

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1963

och ej fyllt 18 år, göres sådan anmälan av vårdnadshavaren (12 §). Har

barnet fyllt 15 år, må anmälan göras endast om barnet samtyckt därtill

(12 §).

Med pastor avses i religionsfrihetslagen den som ansvarar för kyrkobokföringen

i församling av svenska kyrkan eller del av sådan församling, som

utgör särskilt kyrkobokföringsdistrikt (16 §). Har någon uppdrag att i

kyrkobokföringsärenden biträda pastor, gäller uppdraget — bortsett från

mottagande av muntlig försäkran, där sådan erfordras för inträde i kyrkan

— även ärenden enligt religionsfrihetslagen.

För äldre rätt och förarbetena till religionsfrihetslagen lämnas redogörelse

i propositionen å s. 5—7.

Tidigare ändringsförslag rörande 11 § religionsfrihetslagen

I likalydande motioner till 1953 års riksdag (1:86 och II: 116)

hemställdes, att riksdagen måtte antaga följande ändrade lydelse av 11 § religionsfrihetslagen:
Vill

medlem av svenska kyrkan icke längre tillhöra kyrkan, göre anmälan

om utträde genom personligt besök eller genom av två personer bevittnad

skriftlig framställning till pastor i den församling, där han är kyrkobokförd.

I motionerna framhölls bl. a. de praktiska svårigheter som kravet på personlig

inställelse kunde medföra för sjuka och gamla. Därjämte gjordes

gällande, att många, som önskar utträda ur kyrkan, på grund av tröghet

eller blyghet icke kommer sig för att personligen besöka pastor.

Första lagutskottet hänvisade i utlåtande (nr 23) över motionerna till att

frågan om formerna för anmälan om utträde ur svenska kyrkan vid tillkomsten

av religionsfrihetslagen var föremål för ingående överväganden.

Utskottet uttalade vidare bl. a. att, såvitt utskottet hade sig bekant, det under

den tid som förflutit efter religionsfrihetslagens ikraftträdande icke förekommit

att de som anmält sig till utträde ur kyrkan blivit utsatta för påtryckningar

eller övertalningsförsök från pastors sida. Enligt av stiftscheferna

utfärdade direktiv beträffande tillämpningen av religionsfrihetslagen

bör pastor, då den som ville utträda ur svenska kyrkan, på grund av sjukdom

eller hög ålder icke kan inställa sig personligen hos pastor, om möjligt

uppsöka vederbörande. Med hänsyn härtill syntes det utskottet att några

olägenheter i nu berörda fall icke behöver uppkomma genom föreskriften

att utti ädesanmälan skall göras personligen. Den av motionärerna omförmälda

trögheten eller blygheten torde enligt utskottets mening i de flesta

fall övervinnas av en allvarlig önskan att utträda ur kyrkan. För dem som

av personliga hänsyn till vederbörande präst drar sig för att anmäla utträde

torde det i flertalet fall icke vara av avgörande betydelse, om anmälan göres

vid personligt besök eller skriftligen. Kravet på att skriftlig anmälan skulle

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1963

5

vara bevittnad av två personer innebar enligt utskottets mening icke någon

verklig garanti för att anmälan byggde på ett fritt avgörande och var allvarligt

menad och utgjorde ej heller något hinder mot massutträden av den

beskaffenhet, som antyddes vid tillkomsten av religionsfrihetslagen. På

grund av vad som sålunda och i övrigt anfördes samt då så lång tid ännu

icke förflutit efter religionsfrihetslagens ikraftträdande att några mera omfattande

erfarenheter från tillämpningen av densamma kunnat vinnas, förelåg

enligt utskottets mening icke anledning att redan vidtaga ändring på

förevarande begränsade område. Utskottet hemställde att motionerna icke

måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

I en reservation hemställdes, att riksdagen måtte, med viss redaktionell

jämkning, antaga motionärernas förslag till ändring av 11 § religionsfrihetslagen.

Reservanterna framhöll, att frågan vilka former som bör gälla

för anmälan om utträde ur svenska kyrkan måste avgöras med utgångspunkt

från den i 4 § religionsfrihetslagen uttalade grundsatsen, att ingen

må vara skyldig tillhöra trossamfund. När det gällde att bedöma, huruvida

gällande bestämmelse om formen för utträdesanmälan kunde anses förenlig

med denna grundsats, kunde man enligt reservanternas mening icke bortse

ifrån att gamla och sjuka personer, som önskade utträda ur kyrkan, kunde

ha svårt att infinna sig på en pastorsexpedition. Visserligen borde i sådant

fall enligt direktiv, som stiftscheferna utfärdat, pastor om möjligt uppsöka

den som önskade utträda. Enligt reservanternas mening torde emellertid

tanken på att besvära pastor i sådant ärende avhålla mången från att

begära besök av denne. Jämväl stora avstånd kunde på sina håll försvåra

inställelse hos pastor. Även om några praktiska svårigheter av denna art

icke förelåg, kunde kravet på personligt besök hos pastor utgöra ett hinder

av psykologisk art, vilket för mången kunde vara svårt att övervinna. Då den

nuvarande formen för utträdesanmälan således på olika sätt kunde försvåra

utträdet, kunde den enligt reservanternas mening icke anses stå i god överensstämmelse

med grundsatsen, att ingen är skyldig att tillhöra trossamfund.

Vad angick det i motionerna förordade kravet på att skriftlig anmälan

skulle vara bevittnad av två personer framhöll reservanterna, att denna

form var ägnad att förebygga att utträde skedde annorledes än genom individuell

anmälan.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Även vid 1958 års A-riksdag väcktes i två likalydande motioner

(I: 39 och II: 45) förslag till sådan ändring av 11 § religionsfrihetslagen, att

anmälan om utträde ur svenska kyrkan jämväl skulle kunna ske skriftligen

med två vittnen.

Över motionerna avgavs efter remiss yttranden av några domkapitel samt

vissa sammanslutningar, bland dem Frikyrkliga samarbetskommittén. I dess

yttrande, som kom att tilldraga sig viss uppmärksamhet under sakens fortsatta

behandling, heter det:

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1963

Samarbetskommittén företräder avgjort den uppfattningen, att en konsekvent

tillämpning av religionsfrihetens princip när det gäller medlemskap

i svenska kyrkan skulle kräva att detta medlemskap — icke dess motsats:

utträdet ur denna kyrka — gjordes beroende av en aktiv handling från medborgarnas

sida. I väntan på att ett underlag skall skapas för eu lagstiftning

efter dessa linjer synes det angeläget, att allt som är möjligt göres för att

undanröja de praktiska olägenheter som det nuvarande systemet medför.

Det borde enligt samarbetskommitténs uppfattning vara naturligt att därvid

bereda var och en som önskar utträda ur svenska kyrkan möjlighet att göra

detta utan hinder av andra restriktioner än dem som kan vara motiverade av

en befogad önskan att äga tillräcklig kontroll över att utträdet icke är resultatet

av ovidkommande inflytelser — t. ex. obehörig påtryckning från andra

personer.

De nuvarande bestämmelserna beträffande formen för utträde ur svenska

kyrkan synes icke kunna tillräckligt motiveras utifrån denna önskan om

kontroll. Farhågorna för obehörig påtryckning, som — vilket också motionärerna

anför — torde ha varit ett av de tyngst vägande skälen vid riksdagens

ställningstagande i frågan om formen för utträde ur svenska kyrkan, har

under den tid den nu gällande lagen varit i bruk icke visat sig vara befogade.

Det torde icke kunna påvisas något exempel på att propaganda under

de gångna åren förekommit för massutträde ur svenska kyrkan. Också synes

antalet av dem som utträtt i sig självt utgöra ett bevis för att inga ovidkommande

intressen medverkat till utträdet.

Erfarenheterna torde alltså ge vid handen, att inga väsentliga olägenheter

ur samhällets synpunkt är att befara som resultat av en sådan ändring av

gällande bestämmelser beträffande formen för utträde ur svenska kyrkan

som den motionärerna föreslår.

Hela frågan bör enligt samarbetskommitténs uppfattning emellertid ses

jämväl ur den utträdandes egen synpunkt. Likaväl som samhället måste

skaffa sig garantier mot missbruk av rätten till utträde ur svenska kyrkan,

bör det vara ett samhälleligt intresse av främsta ordningen att lagen slår

vakt om den enskilde medborgarens integritet. De gångna årens erfarenheter

pekar i detta avseende i bestämd riktning. Exemplen på att frågan om

utträde av vederbörande pastor icke handlagts med den objektivitet som

borde anses självklar har varit tillräckligt många för att de olägenheter som

helt naturligt blivit följden därav icke skall kunna negligeras, när frågan om

ändring av gällande bestämmelser nu skall prövas. Dessa olägenheter torde

vara följden av att handläggningen av ärenden som rör utträde anförtrotts

prästerskapet inom svenska kyrkan och att denna handläggning kräver personlig

kontakt mellan pastor och den som önskar utträda. Erfarenheten visar

klart, att en i sammanhanget klart olämplig benägenhet hos enskilda

personer inom detta prästerskap att icke utan vidare vilja gå utträdande

medborgare till mötes i fråga om det som är deras självklara rättighet enligt

lagen om religionsfrihet i flera fall medfört irritation och hos icke få medborgare

kommit hela frågan att bli starkt olustpräglad. Dessa olägenheter

synes kunna elimineras därigenom att pastors handläggning av ärenden som

gäller utträde ur svenska kyrkan genom av motionärerna föreslagen ändring

av bestämmelserna beträffande formen för utträde kan inskränkas till att

bli av rent registrerande natur.

Första lagutskottet anförde i utlåtande nr 13 bl. a. följande.

När utskottets majoritet år 1953 ställde sig avvisande till tanken att öppna

möjlighet till skriftlig utträdesanmälan var ett av skälen härtill att religionstrihetslagen

då varit gällande endast ett år och att några mera omfattande

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1963

erfarenheter från tillämpningen icke kunnat vinnas. Sedan numera en längre

tid förflutit är det vid bedömningen av den nu gjorda framställningen i

första hand av intresse att erfara, huru gällande regler om formerna för utträdesanmälan

verkat i praktiken. o .

En väsentlig förutsättning för upprätthållandet av kravet pa personlig inställelse

vid sådan anmälan måste vara att, såsom ock uttalades redan vid

lagens tillkomst, personer som anmäler utträde icke utsättes för övertalningsförsök

från pastors sida eller eljest utan egen önskan föranledes att

ingå i personligt samtal i anledning av det önskade utträdet. Det förutsattes

också att pastor skulle handlägga hithörande ärenden med grannlagenhet

och takt och att stiftsclieferna skulle övervaka att så skedde. Att missförhållanden

i dessa hänseenden förekommit kunde icke konstateras vid 1953

års behandling. De erfarenheter, som därefter gjorts, är emellertid ägnade

att ställa spörsmålet i annan belysning. Att döma av vad som anförts av en

remissinstans synes stundom handläggning av utträdesärenden icke ha skett

med erforderlig takt och grannlagenhet. Det har även från andra håll anförts

exempel på missförhållanden i tillämpningen. Sålunda synes på sina

håll bl. a. praktiseras den metoden att till person, som inställer sig för att

anmäla utträde, överlämnas en tryckt skrift, innehållande bl. a. uttalanden

om de följder som ur religiös synpunkt anses vara förknippade med att

den utträdande ställer sig utanför kyrkans gemenskap. Den omständigheten

att dylika meddelanden icke framföres muntligen kan icke undanskymma att

det bär rör sig mer eller mindre om övertalning eller propaganda. Under

alla förhållanden måste förfarandet för dem som anmäler utträde framkalla

obehag, och i den mån metoden blir känd av en större allmänhet kan

detta inverka återhållande på de personer som eljest bestämt sig för att utträda

ur kyrkan.

I belysning av vad nyss anförts synes det numera föreligga anledning att

överväga om ej möjlighet bör öppnas för dem, som sa önskar, att i annan

form än personligt besök hos pastor anmäla utträde ur kyrkan. Närmast till

hands ligger den i motionerna anvisade utvägen att medge ett skriftligt förfarande.

En sådan reform skulle helt visst, utom att den ter sig naturlig ur

synpunkten att skriftlig form vid olika slag av anmälningar och liknande

åtgärder alltmera vunnit insteg på olika områden, även innebära den fördelen

att av lokala och andra förhållanden betingade praktiska olägenheter

för vissa enskilda undanröjdes. Att anmälans underskrift skall bevittnas av

två personer måste, om tillika föreskrives att anmälan skall ske enskilt, anses

utgöra tillräcklig garanti för att anmälan tillkommit av fri vilja och är

allvarligt menad.

Ulskotlet hemställde, att riksdagen måtte antaga förslag till lag om ändrad

lydelse av It § religionsfrihetslagen, enligt vilket den som ville utträda

ur kyrkan skulle kunna göra anmälan härom antingen personligen eller också

enskilt i egenhändigt undertecknad av två personer bevittnad handling.

I en reservation uttrycktes önskemål om utredning av möjligheterna att

utbygga den skriftliga formen för utträdesanmälan i syfte att vinna större

garanti för att anmälan grundades på ett självständigt och noga genomtänkt

personligt ställningstagande. En möjlighet skulle enligt dessa reservanters

mening vara att föreskrift — delvis i likhet med vad som gällde beträffande

testamente — meddelades om att skriftlig anmälan skulle göras enskilt med

intyg av två på eu gång närvarande vittnen att anmälan gjordes av fri vilja.

1 en annan reservation hemställdes, att motionerna icke måtte föranleda

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1963

någon riksdagens åtgärd. Däri hänvisades till den fara för oöverlagda massutträden,

som det då förestående ställningstagandet till den kontroversiella

frågan om kvinnliga präster kunde framkalla. I denna reservation framhölls

tillika, att någon avgörande vikt icke borde fästas vid det under remissbehandlingen

framförda, allmänt hållna påståendet att frågan om utträde i

många fall icke skulle av pastor ha handlagts med vederbörlig objektivitet.

Riksdagen biföll emellertid utskottets hemställan (rskr 171) och antog

alltså för sin del ett förslag till lag om ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen,

enligt vilket anmälan om utträde skulle göras personligen eller

enskilt i egenhändigt undertecknad av två personer bevittnad handling.

I proposition (nr B 25) till 19 5 8 års B-rik sdag lät Kungl.

Maj :t dels meddela riksdagen att det av samma års A-riksdag antagna förslaget

till lag om ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen förfallit, enär

kyrkomötets samtycke till lagstiftningen ej hunnit inhämtas, dels ock föreslå

riksdagen att ånyo antaga förslaget i oförändrat skick. Av propositionen

framgick att lagrådet i avgivet yttrande lämnat förslaget utan erinran. På

hemställan av första lagutskottet (utlåtande nr B 2) antog riksdagen det genom

propositionen framlagda förslaget (rskr Bl).

Genom skrivelse den 28 juli 1958 (nr 3) till 1958 års kyrkomöte

lät Kungl. Maj :t inhämta yttrande, huruvida kyrkomötet godkände det av

riksdagen antagna förslaget till lagändring. I betänkande (nr 3) i anledning

av Kungl. Maj :ts skrivelse och en vid kyrkomötet i ämnet väckt motion (nr

7) hemställde kyrkolagsutskottet, att kyrkomötet ville förklara sig icke kunna

godkänna lagförslaget. Denna hemställan bifölls av kyrkomötet.

Kyrkolagsutskottet anförde i betänkandet bl. a. följande.

Propositionen innehåller icke någon uppgift om att någon utredning i

ämnet skulle ha verkställts i Kungl. Maj :ts kansli. Till grund för Kungl.

Maj :ts skrivelse till kyrkomötet synes sålunda ligga endast vad som förekommit

vid 1958 års A-riksdag. Såsom framgår av den tidigare redogörelsen

för tillkomsten av detta ändringsförslag åberopades såsom enda skäl till

utskottsmajorUetens ställningstagande, att missförhållanden skulle ha förekommit

vid några prästers handläggning av ärenden rörande utträde. Vid

behandlingen av lagfrågan synes icke ha förelegat annan utredning än yttranden

från ett fåtal remissinstanser. Det förut återgivna uttalandet i lagutskottets

utlåtande om att handläggning av utträdesärenden stundom icke

skulle ha skett med erforderlig takt och grannlagenhet har hämtats från ett

av dessa remissyttranden, vari gjorts ett allmänt hållet, ej exemplifierat påstående

härom. Den andra av lagutskottet mot prästerskapet riktade anmärkningen,

att på några håll skulle till utträdessökande ha utdelats en

tryckt skrift av, enligt utskottets mening, mindre lämpligt innehåll, härrör

ur eu icke angiven källa. Nu nämnda, till grund för utskottets lagförslag liggande

anmärkningar synes icke ha i någon mån blivit dokumenterade. Det

kan erinras om att riksdagens särskilda utskott i sitt över förslaget till religionsfrihetslag

avgivna utlåtande anförde, hl. a., att pastor självfallet hade

tull frihet att, liksom alla andra, verka för sin åskådning; förkunnelse och

själavård vore för honom rentav ämbetsuppgifter. Att söka övertala den,

som inställt sig för att anmäla utträde ur kyrkan och som icke själv önskade

ett personligt samtal, borde icke förekomma. Kyrkolagsutskottet har

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år W63

ej heller kunnat vinna kännedom om att präster vid behandlingen av hithörande

ärenden gjort sig skyldiga till otillbörliga försök till påverkan.

Den vid kyrkomötet väckta motionen ansluter sig i motiveringen till denna

synpunkt. I motionen påtalas det anmärkningsvärda i att det riksdagsbeslut,

som ligger till grund för Kungl. Maj :ts skrivelse, icke föregåtts av

någon utredning om de vid riksdagen framförda anmärkningarna mot prästerskapet.

Motionären anser det uppenbart, att kyrkomötet icke kan godkänna

ett lagförslag, som tillkommit på sådant sätt som det föreliggande

oavsett dess sakliga innehåll. Kyrkomötet hade fullt fog för att i detta fall

hävda kravet på tillfredsställande utredning, innan en ändring av gällande

lag genomfördes. Kyrkolagsutskottet är ense med motionären om att genom

det av riksdagen redovisade materialet icke kan anses ådagalagt, att prästerskapet

misskött sina åligganden i detta hänseende. Även om det av riksdagen

anförda skälet för lagändring sålunda icke kan godtagas, finner utskottet likväl

att frågan om formen för utträdesanmälan är av sådan vikt, att den

bör upptagas till saklig diskussion.

I sitt betänkande nr 20 vid 1951 års kyrkomöte, vilket låg till grund för

kyrkomötets godkännande av religionsfrihetslagstiftningen, upphöll sig kyrkolagsutskottet

utförligt vid frågan om kyrkans samfundskaraktär och uttalade

bl. a.: »Att kyrkan är ett trossamfund eller en bekännelsekyrka innebär

att den i sin förkunnelse av evangelium, liksom i utgestaltningen av sina

samfundsordningar och sitt samfundsliv, är bestämd av en viss trosform

eller bekännelse, den evangelisk-lutherska, men icke att personlig bekännelse

är villkor för tillhörighet till kyrkan.» I enlighet härmed kunde utskottet

oförbehållsamt acceptera de nya rättsregler, som i lagen uppställts för

tillhörigheten till kyrkan beträffande såväl inträde som utträde. I båda fallen

syntes ha skapats rättsregler, som på en gång tillgodosåg religionsfrihetens

princip och överensstämde med kyrkans samfundskaraktär. I fråga

om utträdet ur kyrkan slår nuvarande lagbestämmelser således vakt såväl

om friheten att utträda som om den icke mindre viktiga friheten att kvarstanna.

För att detta mål skall kunna nås och garantier skapas för att utträdesanmälan

sker fullt frivilligt och är allvarligt menad är det nödvändigt, att

anmälan göres under bestämda former. Härom synes enighet råda. Den torm,

som nu är föreskriven — personligen framförd utträdesanmälan — synes

utskottet helt överensstämma med denna målsättning. Kravet på personlig

inställelse markerar vikten av att noga överväga det steg man ämnar ta.

Vad angår de psykologiska och praktiska olägenheter, som kan vara förenade

med personlig inställelse, såsom tröghet, blyghet och hänsyn till vederbörande

präst samt svårigheten för gamla och sjuka att besöka präst, har redan 1953

års riksdag funnit dessa icke vara av avgörande betydelse. Det kan i detta

sammanhang erinras om att vid allmänt val röstning — frånsett äkta makes

rätt att ingiva valsedel genom andre maken — utföres personligen.

Även om de påtalade psykologiska och praktiska olägenheter, som kan

vara förenade med nuvarande förfarande, ej heller enligt utskottets mening

bör tillmätas avgörande betydelse, kan givetvis övervägas om det icke finns

andra former för utträdesanmälan, som tryggar friheten i enlighet med de

förut uppdragna linjerna.

Den i det föreliggande lagförslaget anvisade anordningen att medge, att

anmälan skall kunna göras enskilt i egenhändigt undertecknad, av två personer

bevittnad handling, synes icke bereda den åsyftade garantien om frihet.

Ett skriftligt förfarande förhindrar ingalunda, att vederbörande oöverlagt

under inflytande av tillfälliga sinnesstämningar kan komma att begära

utträde och att utlrädcsanmälningar göres gruppvis. Föreskriften, att skrift
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1963

lig anmälan tillika skall vara bevittnad, torde icke åsyfta annat än en identitetskontroll

och ökar icke säkerheten för att olägenheter av berörda slag

undvikes. Denna bedömning torde icke ändras därav, att en regel införes om

att vittnena å den skriftliga utträdesanmälan — vilken kanske består av eu

tryckt blankett — intygar, att anmälan göres av fri vilja. En tänkbar möjlighet

är att vid ett bibehållande av bestämmelsen om utträdesanmälan vid

personligt besök densamma ändras därhän att anmälan alternativt skall

kunna göras hos någon borgerlig myndighet eller, beträffande den som är

bosatt utom riket, hos svensk beskickning eller svenskt konsulat. Härigenom

skulle vissa av de påstådda olägenheterna kunna undanröjas. En ändring av

formerna för utträdesanmälan kräver noggrant övervägande och bör föregås

av en allsidig och omsorgsfull utredning.

Vid 1959 års riksdag väcktes i frågan sju motioner. I två likalydande

motioner (1:6 och 11:5) hemställdes att riksdagen skulle i skrivelse

till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utredning angående formerna för

utträde ur svenska kyrkan samt om framläggande för riksdagen av det förslag

som därav föranledes. Två andra likalydande motioner (I: 7 och II: 6)

utmynnade i hemställan, att riksdagen skulle hos Kungl. Maj :t anhålla att

frågan om utträde ur svenska kyrkan på nytt föres inför kyrkomötet och att

proceduren vid utträde förenklas därhän att en bevittnad skriftlig anmälan,

insänd per post, skall vara till fyllest och att anmälan om äkta makars utträde

skall kunna ske i en och samma skrivelse. I ytterligare två likalydande

motioner (I: 38 och II: 52) hemställdes att riksdagen ville antaga förslag

till sådan lydelse av 11 § religionsfrihetslagen som antagits av 1958 års Briksdag.

Hemställan av sist angivna innehåll upptogs också i den sjunde motionen

(II: 426).

Motionerna hänvisades till behandling av sammansatt konstitutions- och

första lagutskott, som däröver avgav utlåtande (nr 2). Utskottet uttalade,

att ordningen för utträde ur svenska kyrkan borde ändras så, att anmälan

om utträde kunde ske även i annan ordning än vid personligt besök av den

utträdesanmalande hos vederbörande pastor. I anslutning härtill erinrade

utskottet om att vid frågans tidigare behandling såväl inom riksdagen som

vid kyrkomötet flera olika förslag till en dylik ändrad ordning har framförts.

I en av de föreliggande motionerna hade också föreslagits en viss

jämkning av det förut förordade skriftliga förfarandet. Ehuru övervägande

skäl syntes utskottet tala för att ett skriftligt förfarande i någon form intordes,

syntes det utskottet i nuvarande läge vara lämpligt att icke taga slutig

standpunkt till huru utträdesformerna borde vara beskaffade för att

bast fylla de krav som från olika synpunkter kunde ställas därpå. Enligt utskottets

uppfattning borde i stället det fortsatta arbetet på en reform benvas

så, att förslag i ämnet utarbetas hos Kungl. Maj:t och därefter förelagges

riksdagen och nästa kyrkomöte. Innan så skedde kunde lämpligen

ram or a orslag underkastas den undersökning och bearbetning, vartill den

tidigare behandlingen av frågan gav anledning. Arbetet härmed borde enligt

u s vottets mening icke behöva bli vidlyftigare än att det kunde utföras

inom vederbörande departement. Utskottet hemställde, att riksdagen i skri
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1963

11

velse till Kungl. Maj :t måtte anhålla, att förslag till ändrad ordning för utträde

ur svenska kyrkan skulle föreläggas riksdagen.

Under åberopande av utskottets av riksdagen godkända utlåtande avlät

riksdagen den inledningsvis omnämnda skrivelsen den 20 mars 1959 (nr

118).

Å s. 14 i propositionen återgives vissa uppgifter rörande frekvensen av

utträden ur svenska kyrkan.

Redogörelse för huvuddragen i departementspromemorian lämnas å s. 15—

16 i propositionen.

Remissyttrandena

Förslaget har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran

av hovrätten för övre Norrland, kammarkollegiet, statistiska centralbyrån,

länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Göteborgs

och Bohus, Örebro, Jämtlands och Norrbottens län, Uppsala domkapitel

(majoriteten), Skara, Karlstads, Luleå och Visby domkapitel, en ledamot

av Linköpings domkapitel, en minoritet inom Strängnäs domkapitel,

en ledamot av Stockholms domkapitel, universitetskanslern, en minoritet

inom teologiska fakulteten i Lund, uppbördsorganisationskommittén, Svenska

prästförbundet, Frikyrkliga samarbetskommittén, Frälsningsarmén,

Evangeliska fosterlandsstiftelsen, Förbundet för religionsfrihet, kyrkofullmäktige

i Luleå domkyrkoförsamling, kyrkofullmäktige i Gällivare församling,

en minoritet inom kyrkofullmäktige i Malmö kyrkliga samfällighet

och en kyrkobokföringsinspektör i Lunds stift. Diakonistyrelsen (majoriteten)

har icke heller något att erinra mot skriftlig utträdesform, därest den

på visst sätt utbygges till vinnande av större skydd för den personliga integriteten.

En liknande ståndpunkt intages av en minoritet inom Göteborgs

domkapitel samt kyrkofullmäktige i Piteå landsförsamling.

Filadelfiaförsamlingen i Stockholm förklarar, att det ur församlingens

synpunkt är ganska likgiltigt, om förslaget genomföres eller icke, men framhåller,

att nuvarande ordning icke är förenlig med en konsekvent genomförd

religionsfrihet.

Vissa remissorgan tillkännager en tveksam hållning till förslaget

utan att vilja motsätta sig dess genomförande.

Hit hör Svea hovrätt, överståthållarämbetet, Härnösands och Västerås

domkapitel, teologiska fakulteten i Uppsala (majoriteten), eu ledamot av

Lunds domkapitel och en kyrkobokföringsinspektör i Lunds stift.

Förslaget avstyr k es av hovrätten över Skåne och Blekinge, justitiekanslersämbetet,

länsstyrelsen i Malmöhus län, Linköpings domkapitel (majoriteten),

Strängnäs domkapitel (majoriteten), Stockholms domkapitel

(majoriteten), Göteborgs domkapitel (majoriteten), Lunds domkapitel (ma
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1963

joriteten), Växjö domkapitel, teologiska fakulteten i Lund (majoriteten),

eu minoritet inom teologiska fakulteten i Uppsala, en minoritet inom diakonistyrelsen,

Svenska pastoratens riksförbund, kyrkofullmäktige i Malmö

kyrkliga samhällighet (majoriteten) och en kyrkobokföringsinspektör i

Lunds stift.

Närmare redogörelse för remissyttrandena lämnas i propositionen å s. 17

—34.

Departementschefen

Vid remiss till lagrådet anförde t. f. chefen för justitiedepartementet,

statsrådet Hermansson, följande:

»Spörsmålet om ändring i 11 § religionsfrihetslagen, så att anmälan om

utträde ur svenska kyrkan icke längre skall behöva göras personligen inför

pastor utan även kunna ske i annan form, är icke av principiell art. Full

enighet råder om religionsfrihetslagens princip, att det skall stå envar

medlem av svenska kyrkan fritt att lämna denna. Fråga är nu endast om

de formkrav som skall uppställas för utträde. Vid denna frågas avgörande

utgör den hos oss gällande grundsatsen om religionsfrihet den självklara

utgångspunkten. Av denna följer, att formkraven för utträde bör begränsas

till vad som är nödvändigt för att motverka förhastade eller osjälvständiga

utträdesanmälningar och för att styrka sökandens identitet.

Gällande regel om personlig inställelse inför pastor i kyrkobokföringsorten

kan otvivelaktigt medföra svårigheter för den som vill utträda ur kyrkan

att förverkliga sin önskan härom. Dessa svårigheter är av både psykologisk

och praktisk art. Även om man i sin bedömning av regelns verkningssätt

utgår ifrån att utträdesärenden av prästerskapet handlägges med den

takt och grannlagenhet saken kräver, förefaller det likväl svårt att förneka,

att det kan vara förenat med åtskilligt psykiskt obehag att göra en sådan

anmälan. För en församlingsbo kan det kännas svårt att behöva inställa

sig inför den som leder församlingens kyrkliga liv för att taga avstånd från

den troslära, som denne tagit till sin livsuppgift att förkunna. Särskilt då den

som önskar utträda tillhör en mindre församling eller eljest kan räkna med

att vara känd av pastor, låter det väl tänka sig, att det psykiska obehag,

som är förenat med utträdesanmälan i nuvarande form, stundom kan antaga

karaktären av ett faktiskt hinder för honom att taga det steg, som

hans övertygelse egentligen bjuder honom. Vidare är det uppenbart, att sådana

omständigheter som sjukdom och kroppslig svaghet ibland kan omöjiiggöra

personlig inställelse. I sådana delar av vårt land, där avstånden är

stora och kommunikationerna glesa, kan det också vara svårt att iakttaga

personlig inställelse inför pastor.

Om det sålunda med hänsyn till nu angivna förhållanden framstår såsom

önskvärt att något lätta på formerna för utträde ur svenska kyrkan, återstår

att pröva, huruvida det ur andra synpunkter kan vara erforderligt att bibe
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1963

13

hålla ett så långtgående formkrav som det nuvarande. Såsom förut framgått,

har detta formkrav uppställts i syfte att säkerställa, att utträdesanmälan

grundas på ett fritt, personligt ställningstagande, tillkommet efter moget

övervägande och utan obehörig påverkan av annan. Emellertid förhåller det

sig med all sannolikhet så, att det mera är andra faktorer än formerna för

utträdet, som verkar såsom skydd mot förhastade eller osjälvständiga utträdesanmälningar.

Även utan det nuvarande formkravet står det helt säkert

för de flesta människor klart, att frågan om tillhörigheten till visst trossamfund

icke är ett spörsmål, som man avgör på stående fot eller efter andras

anvisningar eller önskemål, utan en sak, som det ankommer på var och en

själv att efter omsorgsfull personlig prövning taga ställning till. I all synnerhet

måste det antagas höra till ovanligheten, att personer med religiös

inriktning eller eljest med intresse för livsåskådningsfrågor är beredda att

utan noggrann självrannsakan avgöra, huruvida de vill tillhöra visst trossamfund

eller icke. Jämväl andra faktorer än den utbredda insikten om sakens

vikt och högst personliga karaktär kan antagas motverka tillkomsten

av obetänksamma eller osjälvständiga utträdesanmälningar. Icke minst är

den genom seklers tradition skapade bundenheten vid svenska kyrkan en

betydelsefull motvikt till riskerna för förhastade eller genom omgivningens

tryck framdrivna utträdesanmälningar. När det gäller att bedöma hur strängt

formkrav som erfordras för anmälan om utträde ur kyrkan, bör också beaktas,

att det i allmänhet icke möter några svårigheter för den som utträtt

att ånyo inträda såsom medlem av kyrkan. Om det trots allt skulle inträffa,

att någon utträder ur kyrkan till följd av ett förhastat eller av ovidkommande

hänsyn dikterat beslut, kan sålunda den utträdde ofta vinna återinträde

i kyrkan genom en formlös ansökan jämte bevis att han är döpt i svenska

kyrkans ordning. Med hänsyn till vad här anförts förefaller det mig icke

erforderligt att driva formkravet för utträde ur kyrkan längre än att anmälan

därom, på sätt 1958 års riksdag förordat, skall kunna göras antingen

personligen inför pastor i kyrkobokföringsorten eller ock enskilt i egenhändigt

undertecknad, av två personer bevittnad handling.

Å andra sidan bör man icke, såsom ifrågasatts under remissbehandlingen,

efterge fordringarna på att skriftlig anmälan skall göras enskilt och vara bevittnad

av två personer. Även om man icke kan vänta sig, att kravet på separat

utträdesanmälan — liksom ej heller nuvarande eller andra tänkbara

formkrav — ensamt för sig skall kunna städse neutralisera en till äventyrs

förekommande agitation för massutträde, har det dock i förening med andra

faktorer, som motverkar förhastade eller osjälvständiga utträdesbeslut,

sin betydelse bl. a. såsom ett uttryck för samhällets uppfattning av samfundstillhörigheten

såsom vars och ens personliga angelägenhet och för dess

avståndstagande från metoder, som icke respekterar individens personliga

frihet. I anledning av vad statistiska centralbyrån anfört i sitt remissvar vill

jag framhålla, att kravet på enskild utträdesanmälan icke innebär mera än

att särskild anmälan skall göras för varje person, om vars utträde är fråga.

Med hänsyn till de gränsdragningssvårigheter, som eljest kan uppkomma,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1963

bör något undantag härifrån icke stadgas. Vittneskravet åter syftar till att

garantera namnunderskriftens äkthet och är för övrigt också ägnat att för

den handlande markera rättshandlingens vikt i de låt vara tämligen sällsynta

fall, där han icke ändå är medveten härom.

Jag vill alltså, i överensstämmelse med promemorians förslag, som vunnit

stor anslutning från remissorganens sida, förorda, att anmälan om utträde ur

svenska kyrkan skall få ske antingen i samma form som nu är föreskriven

eller också enskilt i egenhändigt undertecknad, av två personer bevittnad

handling.

Den av några remissorgan berörda frågan om pastors underrättelseskyldighet

gentemot den från vilken utträdesanmälan inkommit torde få prövas

i administrativ ordning.

Lagändringen torde böra träda i kraft den 1 januari 1964.»

Lagrådet

Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran.

Utskottet

I förevarande proposition framlägges förslag om sådan ändring av 11 §

religionsfrihetslagen att anmälan om utträde ur svenska kyrkan skall göras

antingen personligen eller också enskilt i egenhändigt undertecknad, av

två personer bevittnad handling. Förslaget grundar sig på en inom justitiedepartementet

utarbetad promemoria, vilken blivit föremål för remissbehandling.

I de likalydande motionerna I: 162 och II: 195 påyrkas enahanda ändring

av religionsfrihetslagen.

Den sålunda genom propositionen och nämnda motioner förordade ändringen

i religionsfrihetslagen överensstämmer, såsom framgår av den överlämnade

redogörelsen, helt med av 1958 års A- och B-riksdagar för sin del

antagna ändringar i nämnda lag.

Uti motionen II: 917 hemställes om avslag å propositionen, varjämte yrkas,

att riksdagen måtte begära utredning om vidgade möjligheter för personlig

anmälan om utträde ur svenska kyrkan.

Redan under förarbetena till religionsfrihetslagen framfördes önskemål

om skriftlig form för anmälan om utträde ur svenska kyrkan. Detta spörsmål

har därefter motionsvis upptagits vid ett flertal tillfällen och även rönt

positivt mottagande från riksdagens sida. Under den alltsedan religionsfrihetslagens

tillkomst pågående diskussionen i frågan har till stöd för kravet

på personlig anmälan bl. a. anförts, att detta förfaringssätt skulle icke blott

trygga ett fritt avgörande utan även inskärpa vikten av att noga överväga

det steg som togs vid utträdet ur kyrkan. Beträffande ifrågasatt skriftlig

form för anmälan om utträde har från samma håll anförts, att ett sådant

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1963

15

förfarande skulle kunna få till följd att utträde skedde oöverlagt eller på

grund av påtryckningar från utomstående.

Å andra sidan har det bl. a. gjorts gällande, att kravet på personlig anmälan

skulle kunna lämna utrymme för icke avsedd påverkan från vederbörande

pastors sida samt att personlig inställelse skulle kunna för många

medföra svårigheter av såväl psykologisk som praktisk art. Stundom kunde

sjukdom liksom svårighet att inställa sig under vederbörande pastorsexpeditions

öppethållande lägga hinder i vägen för förverkligandet av en önskan

att utträda ur kyrkan.

I anslutning till det synnerligen omfattande remissförfarande, som föregått

det nu framlagda lagförslaget, har ovan berörda skäl för och emot

en liberalisering av formerna för anmälan om ulträde ur svenska kyrkan

belysts så ingående och allsidigt som kan erfordras för frågans avgörande.

Vid lagrådsremissen har föredragande departementschefen inledningsvis

framhållit, att full enighet råder om religionsfrihetslagens princip, alt det

skall stå envar medlem av svenska kyrkan fritt att lämna denna. Departementschefen

har jämväl understrukit, att den hos oss gällande grundsatsen

om religionsfrihet utgör den självklara utgångspunkten vid förevarande

frågors avgörande och att av denna följer att formkraven för utträde bör

begränsas till vad som är nödvändigt för att motverka förhastade eller

osjälvständiga utträdesanmälningar och för att styrka sökandens identitet.

Utskottet vill instämma i detta uttalande. Vad under remissbehandlingen

förekommit ger enligt utskottets uppfattning ej fog för antagandet att den

föreslagna formen för skriftlig anmälan om ulträde ur svenska kyrkan

skulle innefatta någon risk för tillkomsten av några förhastade eller genom

omgivningens tryck framdrivna utträdesanmälningar eller att den föreslagna

reformen över huvud taget skulle kunna verka inkräktande på den

enskildes frihet i religiöst hänseende. I detta sammanhang vill utskottet

särskilt understryka, att skriftlig anmälan om utträde enligt förslaget skall

ske enskilt och således ej kan ske genom exempelvis påtecknande av en

för ändamålet upprättad lista. Vad därefter angår de påtalade svårigheter

av psykologisk eller praktisk natur, som kan vara förbundna med kravet

på personlig anmälan, vill utskottet uttala, att man uppenbarligen icke

kan bortse från att de i vissa fall kan utgöra ett påtagligt hinder för förverkligandet

av en önskan att utträda ur kyrkan. Antalet sådana fall torde

dock vara förhållandevis ringa.

Med utgångspunkt från utskottets ovan angivna allmänna syn på förevarande

fråga och på grund av vad nyss sagts beträffande den föreslagna

skriftliga formen för anmälan om utträde ur kyrkan synes det utskottet —

oavsett om de med kravet på personlig anmälan förknippade olägenheterna

skulle uppträda i endast ett fåtal fall — vara riktigast att personlig anmälan

ej göres till en förutsättning för utträde ur kyrkan utan att jämte denna

form utrymme för ett skriftligt förfarande gives.

I ovan berörda motion 11:917, vari det nu framlagda lagförslaget avstyrkes,

framhålles att, därest man skulle vilja underlätta personlig an
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1963

mälan om utträde ur kyrkan, sådan anmälan kunde tänkas få göras jämväl

hos borgerlig myndighet. Genom en dylik anordning skulle, enligt motionären,

skyddet för den personliga integriteten bibehållas. Tanken på en

sådan form för anmälan om utträde har framförts vid ett par tillfällen

under diskussionen rörande formerna för utträde ur svenska kyrkan. Av

skäl som ovan anförts anser utskottet att ett ovillkorligt krav på personlig

anmälan icke bör uppställas. Redan med anledning härav anser utskottet,

att den ifrågasatta ordningen bör avvisas. Jämväl de praktiska svårigheter

som kan uppkomma i samband med en reform i enlighet med motionärens

förslag synes lägga hinder i vägen för reformens genomförande.

Under hänvisning till vad sålunda anförts och då de i propositionen och

motionerna I: 162 och II: 195 framlagda, sammanstämmande lagförslagen

ej heller i övrigt föranlett någon erinran från utskottets sida, får utskottet

hemställa,

att riksdagen, med avslag å motionen II: 917, måtte bifalla

förevarande proposition, nr 146, och likalydande motionerna

I: 162 och II: 195.

Stockholm den 14 maj 1963

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Arvidson, Erik Svedberg, Ferdinand

Nilsson, Wikner och Nyman;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, herr Landgren, fru Boman,

herrar Svensson i Vä, Ekström i Björkvik, Gustafsson i Borås och

Zetterberg.

Reservation

av herrar Arvidson, Ferdinand Nilsson och fru Boman.

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 6306S8

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1963:305 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungi. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av \2 § lagen den 25 oktober 1957 a1 i texten