Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om upplåtande av kyrkorum i vissa fall dels ock i ämnet väckta motioner.

1963-05-14 · 13 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 12 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1963:34, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om upplåtande av kyrkorum i vissa fall dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 3k år 1963

1

Nr 34

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om upplåtande av kyrkorum i vissa fall dels

ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 5 april 1963 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,

nr 14-9, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t under åberopande

av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll

föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade förslag till

Lag

om upplåtande av kyrkorum i vissa fall

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Kyrkorum, som invigts för svenska kyrkans gudstjänst och som vardas av

församling, må på de villkor och i den ordning som nedan sägs tillfälligt upplatas

för annat ändamål än gudstjänst och därmed jämförlig förrättning.

2 §•

Sådan upplåtelse må beslutas endast under villkor

a) att den icke hindrar eller försvårar bruket av kyrkorummet för gudstjänst,

annan på präst ankommande förrättning eller kyrkans verksamhet i övrigt;

b) att den icke innebär något som strider mot kyrkorummets helgd eller kyrkans

ordning;

c) att det kan tagas för visst, att kyrkorummet och dess inventarier skola

behandlas med aktsamhet och pietet.

Beträffande villkor för upplåtelse i fall, som omfattas av denna lag, av

kyrkorum för jordfästning i annan ordning än kyrkans gäller, i stället för vad

i första stycket sägs, vad som stadgas i lagen om jordfästning.

3 §•

På kyrkorådet i församlingen ankommer att besluta om upplåtelse som avses

i denna lag; dock må rådet uppdraga åt kyrkoherden eller åt avdelning av rådet,

i vilken kyrkoherden ingår, att besluta på rådets vägnar.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 1 avd. Nr 31f

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 34- år 1963

Tillkommer beslutanderätten icke kyrkoherden ensam och deltager han icke i

handläggningen av ärende, som avses i denna lag, skall han såvitt möjligt erhålla

tillfälle yttra sig, innan ärendet avgöres.

I annexförsamling, där i kyrkoherdens ställe annan präst förordnats att vara

ledamot av kyrkorådet, skall vad nu sagts gälla den till ledamot av rådet förordnade

prästen.

4 §.

Talan mot kyrkorådets beslut föres genom besvär hos domkapitlet.

Har beslutet fattats i strid mot den mening, som uttalats av kyrkoherden eller

präst, som sägs i 3 § tredje stycket, äger denne anföra besvär.

Över domkapitlets beslut må klagan ej föras.

5 §•

Beslut, som meddelats på grund av denna lag, skall utan hinder av anförda

besvär lända till efterrättelse, om ej domkapitlet annorlunda förordnar.

6 §•

Denna lag äger icke tillämpning beträffande domkyrka, som står under egen

förvaltning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964.

I samband med propositionen har utskottet behandlat tre i anledning av densamma

väckta motioner, nämligen

dels likalydande motionerna I: 758 av fröken Andersson och herr Andersson,

Torsten, och II: 918 av herr Hedin rrv. fl.,

dels motionen 11:908 av herr Alemyr och fru Svensson.

För yrkandena i motionerna samt de skäl motionärerna anfört till stöd därför

lämnas redogörelse i det följande.

Inledning

Frågorna om vem som bör äga besluta om kyrkas användning för olika ändamål

och om vilka principer som bör ligga till grund för beslut i sådana ärenden

har under senare tid upprepade gånger ställts under debatt. Bland annat har

dessa frågor aktualiserats i samband med den nyss genomförda översynen av

församlingsstyrelselagstiftningen.

I sitt betänkande »Församlingslag» (SOU 1957:15) förklarade församlingsstyrelsekommittén

sig finna det naturligt, att pastor i församlingen tillerkändes

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Första, lagutskottets utlåtande nr 31> år 1963

rätt att förfoga över kyrkorummet för gudstjänsthållningen i församlingen och

alla särskilda på honom ankommande kyrkliga förrättningar, samt föreslog därför,

att denna pastors rätt närmare reglerades genom särskild lagstiftning. Enligt

kommitténs förslag till församlingslag skulle det ankomma på kyrkorådet att

leda förvaltningen av församlingens angelägenheter och förvalta lokalkyrkans

och församlingens egendom. Denna bestämmelse ville kommittén ge bl. a. den

innebörden, att det i princip skulle tillkomma rådet att bestämma om kyrkorummets

upplåtande för andra än tidigare nämnda prästerliga förrättningar.

Rådet var dock enligt vanliga kommunalrättsliga regler bundet av vad församlingens

representativa organ kunde besluta samt måste vidare visa tillbörlig

hänsyn för den helgd, som tillkom kyrkorummet såsom ett för svenska kyrkans

gudstjänster invigt rum.

Vid betänkandets remissbehandling fick kommitténs förslag i förevarande del

ett negativt mottagande av så gott som alla kyrkliga remissinstanser. Också

flera icke-kyrkliga myndigheter ställde sig avvisande till det.

I propositionen 1961: 70 med förslag till lag om församlingsstyrelse m. m. erinrade

föredragande departementschefen om att kyrkomöteskommittén i sitt

betänkande »Kyrkomötets grundlagsenliga befogenheter m. m.» (SOU 1955:47)

å sin sida framhållit, att det vid en blivande kodifiering av kyrkolagen förtjänade

att övervägas om inte lagstiftning om kyrkas upplåtande för utomkyrkliga ändamål

borde komma till stånd, i samband varmed även borde regleras vem som

äger beslutanderätt i dessa frågor.

För egen del fann departementschefen vägande invändningar vara gjorda

mot församlingsstyrelsekommitténs ståndpunkt i frågan. Vid närmare granskning

ansåg han den inte vara hållbar. Spörsmålet fick anses ha sådan kyrkorättslig

anknytning, att det inte kunde regleras i en ny församlingsstyrelselag.

Emellertid ansåg departementschefen det vara av vikt, att lagstiftning om

kyrkorummets upplåtande för andra än kyrkliga ändamål kom till stånd och

att därvid också fastslogs, vem som äger besluta om upplåtandet. Departementschefen

förklarade sig därför avse att i annat sammanhang framlägga förslag

om sådan lagstiftning. Han omnämnde slutligen, att en promemoria i ämnet

upprättats inom ecklesiastikdepartementet och att denna varit föremål för

remissbehandling.

Departementschefens uttalande föranledde inte någon erinran från riksdagens

sida (KU 1961:16, rskr 342).

Den av departementschefen omnämnda promemorian, som upprättats inom

ecklesiastikdepartementets lagbyrå och daterats den 30 juni 1959, innehåller

förslag till lag om kyrkas upplåtande för annat än kyrkligt ändamål.

Över promemorian har efter remiss yttrande avgivits av kammarkollegiet,

samtliga domkapitel, länsstyrelserna i Malmöhus, Örebro och Västernorrlands

län, Svenska kyrkans diakonistyrelse, styrelserna för Svenska stadsförbundet,

Svenska landskommunernas förbund, Svenska prästförbundet och Svenska pastoratens

riksförbund ävensom av Kyrkomusikernas riksförbund.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1963

Sedan det i promemorian framlagda lagförslaget ytterligare överarbetats inom

ecklesiastikdepartementet, har lagrådets utlåtande över detsamma inhämtats,

varefter vissa ytterligare jämkningar av förslaget vidtagits.

Nuvarande rättsläge

Kyrkorådet utgör det centrala organet för förvaltningen av den egendom som

tillhör församlingen eller lokalkyrkan. I denna egenskap har kyrkorådet inte

bara att befatta sig med de med förvaltningen sammanhängande ekonomiska

frågorna utan också att förfoga över egendomen, och till denna befogenhet hör

bland annat att bestämma om egendomens upplåtande. Såvitt gäller upplåtelse

av själva församlingskyrkan föreligger emellertid enligt rådande uppfattning

vissa inskränkningar i kyrkorådets befogenheter; sålunda anses det i princip ankomma

på pastor och inte på kyrkorådet att bestämma rörande dispositionen av

kyrkorummet. Med pastor har i förevarande hänseende av ålder avsetts kyrkoherden.

Numera torde dock i allmänhet — åtminstone i vad angår annexförsamling

— därmed förstås till lokalkyrkan genom tjänstgöringsföreskrifter särskilt

knuten präst.

Det torde vara självfallet att kyrkas användande för gudstjänst och andra

kyrkliga förrättningar, vilka det åligger prästerskapet i församlingen som en

tjänsteplikt att fullgöra, inte kan vara beroende av något medgivande från församlingens

sida. Vidare finns stadganden om kyrkas upplåtande vid s. k. borgerlig

begravning i 10 § lagen den 25 oktober 1957 om jordfästning m. m. Där

stadgas sålunda, att för jordfästning i annan ordning än svenska kyrkans må

kyrkorum upplåtas, »om särskilda skäl därtill äro».

Frågan om kyrkas upplåtande för andra fall än det nämnda är inte reglerad

genom några uttryckliga bestämmelser. Enligt hävdvunnen sed upplåtes emellertid

kyrka även för andra än de i jordfästningslagen avsedda förrättningarna

liksom för åtskilliga andra sammankomster, oavsett om ändamålet med förrättningen

eller sammankomsten ansetts vara av religiös karaktär eller vara av mera

allmänt kulturell eller social natur.

Bestämmelser om vem som äger besluta om kyrkas upplåtande i de särskilda

fallen saknas för närvarande över huvud taget. Pastors allmänt antagna rätt att

disponera över kyrkan grundas enbart på hävd och sedvänja. Att denna hävd

har mycket gamla rötter kan i viss mån utläsas av landskapslagarnas kyrkobalkar.

1686 års kyrkolag innehåller däremot inte några bestämmelser, varav

närmare ledning kan hämtas. Den kyrkokommunala reglering, som genomfördes

med 1800-talets sockenstämmo- och kyrkostämmoförordningar, torde inte ha

inneburit nagon förändring i pastors befogenheter beträffande kyrkorummet.

Förarbetena lämnar inte något besked och uttalandena i rättslitteraturen från

denna tid är inte helt entydiga: i allmänhet torde de få tolkas så, att någon

ändring inte inträtt.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1963 5

I den nya lagen om församlingsstyrelse, som trätt i kraft den 1 januari i år,

har kyrkorådets uppgifter bl. a. angivits vara att leda förvaltningen av församlingens

angelägenheter samt att handha församlingens drätsel och därvid självt

förvalta kyrkans och församlingens egendom, i den mån inte sådan förvaltning

uppdragits åt annan nämnd eller eljest tillkommer annan.

Särskilda stadganden om förvaltning av kyrka är meddelade i flera författningar,

utfärdade i administrativ väg. Sålunda stadgas i 31 § kungörelsen den

26 november 1920 med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet

(SFS 1960: 689) att kyrkobyggnad inte utan Kungl. Maj:ts medgivande får tagas

i bruk för annat än det därmed avsedda ändamålet. Därmed torde avses fall, da

kyrkorummet varaktigt skall brukas för annat ändamal än kultens utövande.

Den sedvanerätt som av ålder gäller i fråga om pastors befogenhet att bestämma

om kyrkas upplåtande har således som förut nämnts inte något omedelbart

stöd i särskilt författningsstadgande. Pastors dispositionsrätt beträffande

kyrkan får emellertid i vissa hänseenden anses obestridlig och i andra allmänt

erkänd. Endast i de fall kyrka upplåtes för utomkyrkliga ändamål torde en viss

oklarhet föreligga.

Det nu anförda avser i första hand församlingskyrkorna. Beträffande domkyrkorna

är rättsläget något annorlunda. Enligt kyrkolagen 24 kap. 4 § har

biskoparna att, »tillika med konsistorium, låta sig vårda om domkyrkornas inkomster,

inventarier, jord, gårdar, hus, byggnader, penningar, räkenskap och

vad helst dem angår». Under biskopen och domkapitlet handhas, jämlikt

26 kap., det närmare bestyret med vården om domkyrkan och dess inventarier

av domkyrkosysslomannen. Beträffande domkyrka är det alltså särskilda kyrkliga

organ, som har ansvaret för vården och förvaltningen.

Vad slutligen angår andra kyrkorum än sådana som är invigda för gudstjänständamål

— varvid begravningskapellen främst kommer i blickpunkten — får som

allmän regel anses gälla att bestämmanderätten häröver tillkommer kyrkorådet

på grund av stadgandena i församlingsstyrelselagen.

Ytterligare uppgifter rörande det nuvarande rättsläget, bl. a. en redogörelse

för ett avgörande i regeringsrätten, i vilket spörsmålet om dispositionsrätten

över kyrka i fråga om visst gudstjänständamål behandlades och vilket föregicks

av yttrande av kammarkollegiet, återfinnes i propositionen under ovanstående

rubrik.

Beträffande frågans tidigare behandling vid riksdag och kyrkomöte m.m. får

utskottet hänvisa till propositionen s. 10—14. Närmare redogörelse för kyrkomöteskommitténs

och församlingsstyrelsekommitténs ovan berörda betänkanden,

såvitt de avser hithörande frågor, ävensom redogörelse för remissyttranden över

sistnämnda kommittés betänkande lämnas i propositionen å s. 14—19, vartill

utskottet får hänvisa. För huvuddragen i departementspromemorian redogöres

å s. 19—21 i propositionen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1963

Remissyttrandena över departementspromemorian

Samtliga domkapitel utom domkapitlet i Lund, majoriteten av kammarkollegiet

(tre ledamöter), diakonistyrelsen, Svenska prästförbundet samt Svenska pastoratens

riksförbund avstyrker helt eller delvis den föreslagna lagstiftningen eller

ställer sig på väsentliga punkter kritiska till den utformning förslaget erhållit.

En klart positiv inställning till den föreslagna lagstiftningen intar domkapitlet

i Lund, kammarkollegiets minoritet (två ledamöter) och samtliga andra ickekyrkliga

remissinstanser eller länsstyrelserna i Malmöhus, Örebro och Västernorrlands

län samt Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund.

Inom tre av domkapitlen har reservanter uttalat sig för att den föreslagna

lagstiftningen genomföres.

Närmare redogörelse för de avgivna remissyttrandena lämnas å s. 21—25 i

propositionen.

Föredraganden

Föredraganden, statsrådet af Geijerstam, anförde vid lagrådsremissen beträffande

behovet av lagstiftning på förevarande område samt beträffande lagförslagets

huvudgrunder följande:

»Såsom framgått av den lämnade redogörelsen har frågan om villkoren för upplåtande

av kyrkorum och vem som bör få besluta om sådant upplåtande diskuterats

i skilda sammanhang. Särskilt har diskussionen rört hithörande problem,

då det gäller upplåtelse av kyrkorummet för andra än kyrkliga ändamål. Såväl

i riksdagsdebatter som i utredningsbetänkanden har framhållits det önskvärda

i att spörsmålet bringas till en lösning. När förslaget till den nya församlingsstyrelselagen

förelädes riksdagen uttalade också föredragande departementschefen,

att han ansåg det vara av vikt att lagstiftning om upplåtande av kyrkorummet

för andra än kyrkliga ändamål kom till stånd och att därvid också fastslogs,

vem som äger besluta om upplåtandet. Ännu så sent som år 1961 behandlades

i riksdagen motioner, i vilka ånyo påyrkades en författningsmässig reglering

av beslutanderätten i ärenden av förevarande slag. Vid remissbehandlingen

av den inom ecklesiastikdepartementet upprättade promemorian har visserligen

från några myndigheters sida ifrågasatts behovet av lagstiftning på området.

Med hänsyn till vad nu sagts finner jag ett väl dokumenterat behov föreligga att

hithörande problem klarlägges och att frågan blir löst genom lagstiftning. Som

jag strax skall utveckla bör denna lagstiftning begränsas till att avse upplåtelse

för andra än kyrkliga ändamål.

Det nuvarande rättsläget — som inte är entydigt och huvudsakligen grundar

sig på sedvana — kan i korthet beskrivas så, att kyrkoherden ensam torde äga

besluta om kyrkans användning för gudstjänständamål och annan kyrklig verksamhet,

vilken prästerskapet i församlingen utövar. Kyrkoherden torde vidare

få besluta om upplåtande för annat ändamål såväl då detta är kyrkligt men lig
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1963

ger vid sidan om prästerskapets ämbetsgöromål eller annan verksamhet inom

församlingsangelägenheternas ram som da det är av icke-kyrklig karaktär. I sadana

fall fordras medgivande också av kyrkorådet, som har att besluta beträffande

de kostnader som upplåtelsen föranleder. Såsom kammarkollegiet sammanfattat

rättsläget härvidlag, torde både kyrkoherden och kyrkorådet i dessa fall

ha vetorätt, och båda har befogenhet att uppställa villkor i samband med att

upplåtelse medgives.

Kyrkoherdens rätt att bestämma över kyrkorummet för den av prästerskapet

utövade religiösa verksamheten inom församlingen har bekräftats i rättspraxis.

Jag syftar härvid på det tidigare omnämnda avgörandet av regeringsrätten, i

vilket fastslagits kyrkoherdens rätt att för gudstjänständamål förfoga över kyrkorummet.

Detta utslag torde vidare ge vid handen, att kyrkoherden principiellt

har beslutanderätt även vid upplåtelse av kyrkorummet för gudstjänständamål

till sammanslutning som står utanför församlingsorganisationen, även om kyrkorådet

som jag nyss anfört från kyrkligt-ekonomiska synpunkter har bestämmanderätt

beträffande kostnader, som föranledes av upplåtelsen, och vad därmed

äger samband.

Någon ändring i denna ordning för upplåtande av kyrkorummet för kyrkliga

ändamål har inte ifrågasatts. Sålunda har varken i församlingsstyrelsekommitténs

betänkande, i departementspromemorian eller i remissyttranden över dem

föreslagits någon ändring i vad som enligt sedvanerätt anses gälla om kyrkoherdens

befogenhet i sådana hänseenden, även om man måhända kan urskilja något

olika meningar om vad som vid en avgränsning skall höra till kyrkliga ändamål.

Jag vill härvid särskilt betona, att församlingsstyrelsekommittén i denna del inte

ifrågasatt kyrkoherdens rätt att förfoga över kyrkorummet, utan allenast ansett,

att den bör komma till uttryck i författningsbestämmelser.

Jag hyser även för egen del den uppfattningen, att anledning inte föreligger

att i nu berörda avseenden införa en ny ordning. Vid mitt ställningstagande förutsätter

jag emellertid, att denna kyrkoherdens befogenhet endast avser upplåtelse

av kyrkorummet för gudstjänst eller därmed jämförlig religiös kulthandling.

I sådana fall måste rent religiösa synpunkter vara avgörande och då torde kyrkoherden

bäst kunna bedöma, om kyrkorummet bör kunna upplåtas för ändamålet

i fråga. En annan sak är att hithörande frågor självfallet bör avgöras i en generös

ekumenisk anda. Jag vill härvid anknyta till biskopsmötets uttalande ar 1948,

att biskoparna borde var och cn i sitt stift för prästerna framhålla det angelägna

i att frågor om upplåtelse av kyrkorummet för annat ändamål än gudstjänst

behandlades med grannlagenhet och förståelse och det önskvärda i att de i tveksamma

fall rådgjorde med biskopen. Detta uttalande finner jag ha aktualitet

även för här avsedda fall, och tillämpningen i frågor om upplåtelse bör uppmärksammas

av biskoparna. Pastors beslut i ärende rörande upplåtande av

kyrkorum torde för övrigt — såsom första lagutskottet vid 1950 års riksdag uttalat

— kunna överklagas till domkapitlet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1963

Även om det alltså torde finnas anledning att inom kyrkan följa utvecklingen,

anser jag inte tillräckliga skäl föreligga att — såsom församlingsstyrelsekommittén

tänkt sig — i författning reglera kyrkoherdens befogenheter då det gäller

dispositionen av kyrkorummet för kyrkligt ändamål. Jag vill understryka, att

under begreppet kyrkligt ändamål, sådant jag här sökt bestämma det, inte kan

anses falla profana förrättningar även om de till sin karaktär har anknytning

till motsvarande kyrkliga, exempelvis borgerlig begravning efter en ordning utan

religiösa inslag.

Av vad jag nu anfört följer alltså, att jag ansluter mig till kyrkomöteskommitténs

i departementspromemorian biträdda uppfattning, att lagstiftningen på

området bör innehålla regler om upplåtande av kyrkorummet för andra än kyrkliga

ändamål. Detta uttryck bör bestämmas med utgångspunkt i det nyss sagda

om dispositionen över kyrkorummet för gudstjänst och därmed jämförliga förrättningar.

Härmed torde tillräckligt tydligt ha angivits lagens tillämpningsområde.

Vad sa angar fragan till vilka utomkyrkliga ändamål upplåtelse bör kunna

ske, kan jag i allt väsentligt ansluta mig till den i promemorian uttalade åsikten

att allmängiltiga regler som ger uttömmande besked härutinnan torde vara

svara att ställa upp. Som det sägs i promemorian torde det ändå kunna antagas,

att tillämpningen kommer att ske med förståelse för de önskemål som anmäler

sig. Jag finner därför inte nagot egentligt behov föreligga av en sådan reglering.

Det torde vara tillfyllest att genom lagstiftningen skapas garantier för att vissa

för kyrkan betydelsefulla förhållanden i tillbörlig grad blir beaktade. I promemorian

har framhållits, att som villkor för upplåtelse bör gälla, att upplåtelsen

inte hindrar eller försvårar den till kyrkorummet knutna kyrkliga verksamheten

samt att kyrkorummets helgd och kyrklig ordning inte löper risk att

trädas för nära. Vidare måste kunna förutsättas, att kyrkorummet och dess

inventarier kommer att behandlas med tillbörlig aktsamhet. De i promemorian

föreslagna villkoren för upplåtelse har vid remissbehandlingen genomgående godtagits

eller lämnats utan erinran. Jag finner förslaget väl genomtänkt och ägnat

att skapa tillräckliga garantier för att den kyrkliga verksamheten inte hindras

eller försvåras eller kyrkorummets karaktär av för kulthandlingar invigt rum

kränkes. Till den närmare utformningen av villkoren får jag återkomma i

specialmotiveringen till lagförslaget.

I promemorian har — i överensstämmelse med den mening församlingsstyrelsekommittén

omfattat — föreslagits, att kyrkorådet tillägges befogenhet att upplåta

kyrkorummet för ändamål, som avses i den förordade lagstiftningen. De vid

remissbehandlingen gjorda invändningarna mot detta förslag finner jag inte vara

bärande. Jag får erinra om att redan enligt nu gällande ordning kyrkorådet har

viss medbestämmanderätt och kan ställa villkor för upplåtelse. I sammanhanget

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1963

måste också beaktas att kyrkorådet genom den nya församlingsstyrelselagen

givits en central och stärkt ställning inom församlingen såsom dess styrelse. Det

torde ej heller kunna ifrågasättas, att det lekmannainflytande som här utövas

inte skulle ske under tillbörligt ansvar för religiösa värden. Det är vidare enligt

min mening ett felaktigt betraktelsesätt att ställa kyrkoherden och kyrkorådet

i ett slags motsatsförhållande till varandra i hithörande frågor. Tvärtom delar,

såsom domkapitlet i Lund framhållit, kyrkoherden och lekmännen inom kyrkorådet

ansvaret för det grannlaga bedömandet av frågorna. Över huvud taget

torde på goda grunder kunna förutsättas — såsom också uttalats vid remissbehandlingen

— att samtliga kyrkorådets ledamöter genom sitt intresse för den

kyrkliga verksamheten också har en stark känsla för kyrkorummets helgd. Jag

finner till följd av det sagda kyrkorådet vara väl ägnat att fylla uppgiften att

tillvarataga de religiösa intressenas särart, då det i ärenden av förevarande slag

har att taga ställning till berättigade allmänna kulturella eller sociala intressen.

Härtill kommer ytterligare några omständigheter, som enligt min mening bör

beaktas i sammanhanget.

Såsom tidigare framhållits torde nuvarande rättsläge innebära, att såväl

kyrkoherden själv som kyrkorådet har vetorätt mot upplåtelse. Jag har för avsikt

att föreslå en ordning, enligt vilken kyrkoherden skall få uttrycklig rätt att

besvära sig hos domkapitlet över beslut som fattats i strid mot hans mening.

Vidare ämnar jag förorda bestämmelser, som garanterar att kyrkoherden får

deltaga i beslutet. Det torde kunna förutsättas, att frågor av hithörande slag i

det alldeles övervägande antalet fall kommer att lösas i fullt samförstånd och

att kyrkorådet, inte minst av praktiska skäl, kommer att som regel delegera

beslutanderätten till antingen kyrkoherden ensam eller till kyrkoherden och

kyrkvärdarna. Den tillämnade ordningen torde vid sådana förhållanden inte

komma att väsentligt avvika från vad som nu anses gälla.

Med hänsyn till det anförda finner jag vissa remissinstansers farhågor för att

religiösa synpunkter inte skulle tillräckligt beaktas vid upplåtelser varom nu är

fråga överdrivna. Här liksom i andra sammanhang bör alltså kyrkorådet kunna

ge uttryck för församlingsviljan. Självfallet prövar kyrkorådet liksom i förekommande

fall kyrkoherden fråga om upplåtelse av kyrkorum under ämbetsansvar.

Vad slutligen angår den i promemorian berörda frågan om lagstiftningens

konstitutionella natur finner jag med hänsyn till den centrala ställning kyrkorummet

intager i det kyrkliga livet, att lagstiftningen bör tillkomma under medverkan

av kyrkomöte i den ordning § 87 mom. 2:o regeringsformen föreskriver.

Detta överensstämmer med den mening som uttalats av kyrkomöteskommittén

och som understrukits i flera remissyttranden över departementspromemorian.»

Motivering till de särskilda paragraferna i det framlagda lagförslaget återfinnes

å s. 29—35 i propositionen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Första lagutskottets utlåtande nr 34- år 1963

Lagrådet

Lagrådet har i avgivet utlåtande förordat viss redaktionell ändring av 1 § och

rubriken i det remitterade förslaget men i övrigt lämnat detsamma utan erinran.

Motionerna

I likalydande motionerna 1:758 och II: 918 yrkas avslag å propositionen. Motionärerna

anför till stöd härför följande:

Föreliggande fråga är av mycket ömtålig natur. Gällande kyrkoinvigningsritual

i kyrkohandbokens tionde kapitel ger en klar och entydig ändamålsbestämning

för kyrkorummet. Detta framhålles också av kyrkolagsutskottet vid

1957 års kyrkomöte: »Kyrkan är invigd. Därmed har den blivit avskild till att

vara ett rum för kyrkans gudstjänster och övriga kulthandlingar och därigenom

har en gräns blivit angiven, när det gäller kyrkorummets användning till andra

ändamål.» Kyrkolagsutskottet framhåller vidare, att pastors rätt att upplåta

kyrkorummet utgör »en garanti för en kyrklig bedömning». Inom de vidaste

kretsar av vårt folk finns också en stark känsla för kyrkorummets helgd. Avgörande

för bedömningen av föreliggande fråga måste, enligt undertecknades

mening, framför allt vara den hänsyn som måste visas det för sakrala ändamål

invigda kyrkorummet och den menighet som där samlas till gudstjänst. Religionsfrihetslagen

bör också få vara ett skydd för kyrkofolket och dess gudstjänstrum.

Propositionen avser endast att reglera kyrkoupplåtelsen för annat än kyrkligt

ändamål, men härvidlag kommer, såsom också remissinstanser påpekat, svåra

gränsdragningsproblem att aktualiseras, och tillämpningen av lagen kommer i

stort sett att bli beroende av den inställning som råder inom det kyrkoråd som

vid en viss tidpunkt fungerar. Redan nu föreligger en viss praxis, och kyrkorummet

upplåtes för exempelvis nationella högtider och konserter av seriös karaktär.

Trots att numera samlingslokaler står till förfogande i större utsträckning

än tidigare, förekommer alltså tillfällen då det ter sig naturligt att ta

kyrkorummet i anspråk. I de ytterligt få fall där pastor icke handlagt sådant

ärende med gott omdöme har möjlighet funnits att vinna rättelse genom besvär.

Samtliga domkapitel, utom ett, och flera andra remissinstanser har avstyrkt

den föreslagna lagstiftningen. Den nuvarande ordningen har i stort sett fungerat

tillfredsställande. Både hänsynen för kyrkorummets helgd och rent praktiska

skäl talar för att denna ordning bibehålies. Beslut måste i många fall fattas med

kort tidsutdräkt.

Uti motionen II: 908 yrkas, att propositionen måtte bifallas med den ändringen

i 3 § lagförslaget att den däri öppnade möjligheten för kyrkorådet att

uppdraga åt kyrkoherden att besluta å rådets vägnar utgår.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1963

Till stöd för sitt yrkande anför motionärerna, att den i nuvarande rättsläge

godtagna rättigheten för pastor att ensam bestämma över disposition av kyrkorummet

inneburit betydande olägenheter på grund av de konflikter som på

många håll uppstått genom vederbörandes ovilja att till andra än kyrkliga ändamål

upplåta kyrkorum. Dessa erfarenheter motiverar, enligt motionärerna, krav

på att utestänga pastor från rättigheten att ensam besluta angående kyrkorummets

disposition.

Utskottet

Genom förevarande proposition framlägges förslag till lagstiftning om upplåtande

av kyrka för annat ändamål än gudstjänst och därmed jämförlig förrättning.

Sådan upplåtelse föreslås få ske under villkor att den till kyrkan knutna

verksamheten icke hindras eller försvåras. Enligt förslaget får vidare upplåtelse

icke strida mot kyrkorummets helgd eller svenska kyrkans ordning. Rätten att

besluta om upplåtelse av kyrka för de ändamål, som regleras genom den föreslagna

lagen, skall tillkomma kyrkorådet, vilket dock skall äga delegera sin

beslutanderätt till antingen kyrkoherden ensam eller till avdelning av kyrkorådet,

i vilken kyrkoherden ingår.

Det sålunda framlagda förslaget grundas på en inom ecklesiastikdepartementet

utarbetad promemoria. Denna har varit föremål för remissbehandling.

I de likalydande motionerna I: 758 och II: 918 hemställes, att riksdagen matte

avslå propositionen, medan uti motionen II: 908 yrkas att riksdagen matte

antaga det framlagda förslaget med den ändringen att den i 3 § första stycket

föreslagna möjligheten för kyrkorådet att överlämna till kyrkoherden ensam att

besluta om kyrkas upplåtande utgår.

Genom det nu framlagda lagförslaget har ett tidigare i huvudsak oreglerat

område blivit föremål för lagstiftning. Av hithörande frågor är allenast den om

kyrkas upplåtande för borgerlig begravning reglerad i författning. Såsom framgår

av den ovan lämnade redogörelsen har frågan om villkoren för kyrkorums

upplåtande och vem som bör få besluta om sådant upplåtande diskuterats i

skilda sammanhang och vid olika tillfällen. Utskottet konstaterar med tillfredsställelse

att fastare regler skapas på detta område, där oklarhet i många hänseenden

rått.

Av vad som anföres i motionerna 1:758 och 11:918 synes framgå att motionärernas

huvudsakliga skäl mot den föreslagna lagstiftningen är farhågor för

att den icke skall lämna en betryggande garanti för att upplåtande av kyrka

för de med lagförslaget avsedda ändamålen skall ske med tillbörlig hänsyn till

kyrkorummets helgd och den gudstjänstbesökande menighetens uppfattning i

hithörande frågor.

I anledning härav får utskottet understryka, att i den föreslagna lagen klart

angives, att upplåtelse icke får ske, därest denna skulle strida mot kyrko
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande nr 3b år 1963

rummets helgd. Enligt utskottets mening finnes ej heller anledning betvivla att

kyrkorådens ledamöter äger insikt om och har förståelse för de religiösa intressen

som bör beaktas och för den pietet som bör visas i förevarande sammanhang.

Över huvud taget torde det hos allmänheten finnas en stark känsla för just kyrkorummets

helgd. Därtill kommer att den speciella sakkunskap som kan vara

erforderlig för ifrågavarande bedömanden är tillförsäkrad genom lagens föreskrifter

att kyrkoherden, som är självskriven ledamot av kyrkorådet, skall deltaga

i besluten eller, i förekommande fall, såvitt möjligt erhålla tillfälle att yttra

sig. Anmärkas må jämväl att kyrkoherden enligt förslaget äger självständig

rätt att klaga över beslut varom här är fråga och att sådan talan har karaktären

av förvaltningsbesvär, varigenom de skäl som ligger till grund för beslutet kan

prövas i sak utan inskränkning. Enligt utskottets uppfattning kan de i förevarande

motioner uttalade farhågorna icke anses grundade.

Under remissbehandlingen av det i promemorian framlagda förslaget har som

skäl mot lagstiftning i enlighet med de i promemorian uppdragna riktlinjerna

anförts bl. a. den omständigheten att gränsdragningen mellan de upplåtelser,

över vilka pastor har att bestämma och de, beträffande vilka kyrkorådet har

att fatta beslut, kan komma att vålla svårigheter. Samma synpunkt kommer till

uttryck i nyssnämnda motioner. I det till lagrådet remitterade förslaget stadgades,

att lagen skulle äga tillämpning å upplåtelse »för annat än kyrkligt ändamål».

I anslutning därtill uttalade föredraganden att med nämnda uttryck skulle

förstås gudstjänst och därmed jämförlig förrättning. Sedan lagrådet uttalat, att

det i förslaget använda uttrycket icke syntes tillräckligt klart, har detta i det

slutligen framlagda förslaget ersatts med »för annat ändamål än gudstjänst och

därmed jämförlig förrättning». Enligt föredraganden vore under detta uttryck

att hänföra exempelvis begravning eller vigsel vare sig den skedde enligt svenska

kyrkans eller annat trossamfunds ritual men däremot icke förrättning utan religiöst

inslag. På grund av den avfattning det framlagda förslaget sålunda fått och

med hänsyn till nämnda uttalande anser utskottet, att någon egentlig svårighet

icke torde föreligga att i det enskilda fallet bestämma lagens tillämpningsområde.

I motionen I: 908 uttalas slutligen betänkligheter mot den i förslaget lämnade

möjligheten för kyrkorådet att delegera sin beslutanderätt i hithörande

frågor till vederbörande kyrkoherde ensam. Härutinnan må framhållas att,

därest kyrkoherdens bedömningar i hithörande frågor skulle visa sig icke stå i

överensstämmelse med kyrkorådets uppfattning, detta kan taga upp frågan om

delegationen till omprövning. Den av motionären förordade inskränkningen av

kyrkorådets delegationsmakt kan därför icke anses erforderlig. Fastmer synes

den föreslagna ordningen från praktisk synpunkt vara av värde i det att avgöranden

om upplåtande av kyrka ofta måste fattas med kort tidsutdräkt och

det därför kan vara lämpligt att kyrkoherden ensam kan fatta beslut i saken.

Under hänvisning till vad sålunda anförts och då utskottet ej heller i övrigt

haft någon erinran mot förslaget, får utskottet hemställa,

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1963

att riksdagen måtte, med avslag å likalydande motionerna

1:758 och 11:918 samt motionen 11:908, bifalla förevarande

proposition, nr 149.

Stockholm den 14 maj 1963

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Arvidson, Erik Svedberg, fröken

Mattson, herrar Ferdinand Nilsson, Hilding, Wikner och Nyman;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, herr Landgren, fru Boman,

herr Gustafsson i Borås, fröken Bergegren, herrar Johansson i Dockered och

Zetterberg.

Reservation

av herr Arvidson och fru Boman, vilka ansett, att utskottets utlåtande och

hemställan bort ha följande lydelse:

»Genom förevarande proposition —---(lika med utskottet t. o. m. tredje

stycket)---kyrkas upplåtande utgår.

Den genom propositionen upptagna frågan är, såsom uttalas i motionerna

1:758 och 11:918, av mycket ömtålig natur. I anslutning till vad som anförts

i nämnda motioner får utskottet framhålla, att det kan starkt ifrågasättas,

huruvida det nu framlagda lagförslaget innefattar tillräckliga garantier för att

vid de upplåtelser, som avses med förslaget, tillbörlig hänsyn kommer att visas

det för sakrala ändamål invigda kyrkorummet och den gudstjänstfirande menigheten.

Vidare må, såsom anmärkes i nyssnämnda motioner, beaktas att svåra

gränsdragningsproblem kan uppstå i det enskilda fallet vid bestämmandet av

lagens tillämpningsområde. På grund av vad sålunda andragits och då nuvarande

praxis, enligt vilken vederbörande kyrkoherde har att haridlägga ärenden,

varom nu är fråga, i stort sett fungerat tillfredsställande, anser utskottet, att

någon ändring i den hittillsvarande ordningen icke bör komma till stånd. Utskottet

får därför tillstyrka att förevarande proposition lämnas utan bifall. Till

följd härav bör jämväl motionen 11:908 lämnas utan bifall.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen, med bifall till likalydande motionerna I: 758

och 11:918, måtte avslå förevarande proposition, nr 149, samt

den i anledning därav väckta motionen, nr II: 908.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1963:306 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till lag om upplåtande av kyrkorum i vissa fall. a1 i texten