Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa att proposition med förslag angående skadestånd i offentlig verksamhet snarast möjligt måtte föreläggas riksdagen. Beträffande skälen för de gjorda framställningarna får utskottet hänvisa till motionerna II: 193 resp. II: 312. Motionerna har varit föremål för remissbehandling.

1963-10-31 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1963:38, Skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa att proposition med förslag angående skadestånd i offentlig verksamhet snarast möjligt måtte föreläggas riksdagen. Beträffande skälen för de gjorda framställningarna får utskottet hänvisa till motionerna II: 193 resp. II: 312. Motionerna har varit föremål för remissbehandling.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1963

1

Nr 38

Utlåtande i anledning av dels väckta motioner om lagstiftning

rörande det allmännas skadeståndsansvar, dels ock

väckta motioner om lagstiftning angående skadestånd i

offentlig verksamhet.

Första lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft följande

inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen dels likalydande

motionerna nr 164 i första kammaren av herr Osvald samt nr 193 i

andra kammaren av herrar Hamrin i Jönköping och Hamrin i Kalmar om lagstiftning

rörande det allmännas skadeståndsansvar dels ock likalydande motionerna

nr 268 i första kammaren av herr Jacobsson, Gösta, samt nr 312 i andra

kammaren av herrar Bohman och Fröding om lagstiftning angående skadestånd

i offentlig verksamhet. I de två förra motionerna hemställes, att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla att förslag snarast förelägges

riksdagen till lagstiftning rörande det allmännas skadeståndsansvar, medan i

de två senare motionerna yrkas, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Maj:t hemställa att proposition med förslag angående skadestånd i offentlig

verksamhet snarast möjligt måtte föreläggas riksdagen.

Beträffande skälen för de gjorda framställningarna får utskottet hänvisa till

motionerna II: 193 resp. II: 312.

Motionerna har varit föremål för remissbehandling.

I förevarande sammanhang må anmärkas att utskottet denna dag jämväl

avgivit utlåtande i anledning av dels likalydande motionerna I: 163 och II: 192

om utredning angående statstjänstemans ersättningsskyldighet dels ock likalydande

motionerna 1:535 och II: 640 om värnpliktigs ersättningsskyldighet

för skada vållad under militärtjänstgöring.

Gällande rätt

I några fall har lagstiftning om det allmännas skadeståndsansvar kommit till

stånd. Sålunda finns lagar om ersättning åt oskyldigt häktade och dömda samt

om subsidiär statlig ansvarighet för brister i redovisning, som det åligger utsökningstjänstemän,

exekutionsbetjänter m. fl. att fullgöra. Någon allmän skadeståndsskyldighet

för staten eller kommun i anledning av felaktigt förfarande

erkännes emellertid icke. Domstolarna har sålunda i regel ej ansett sig kunna,

utan stöd av lag, ålägga staten eller kommun skadeståndsskyldighet i vidare

mån än den statliga eller kommunala verksamheten är att jämställa med en
Bihang

till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 1 avd. Nr 38

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1963

skild verksamhet. Rättspraxis har erkänt ansvar för skador vållade av vägvasendet,

av lots väsendet i fråga om sjömärken, i hamnrörelse och i sjukhusvård,

av militär verksamhet osv. Ansvarigheten förutsätter i princip fel eller

försummelse (culpa) hos något organ; endast när det gäller skador i militära

förhållanden har domstolarna ansett sig kunna ålägga ansvar på objektiv grund

(oberoende av om fel eller försummelse förelegat).

Beträffande de statligt anställdas personliga ansvar må i förevarande sammanhang

följande antecknas. Sedan det s. k. redogöraransvaret avskaffats genom

kungl. förordningen den 2 juni 1961 om förfarandet i anmärkningsmål,

b^r fra§an om statstjänstemans ansvarighet för skada som han i tjänsten vållar

det allmänna eller tredje man att bedöma enligt allmänna skadeståndsrättsliga

regler. Detta innebär, att ersättningsskyldighet i princip icke kan åläggas

tjänstemannen, med mindre han visat försummelse eller vårdslöshet vid fullgörandet

av små åligganden. I fråga om det s. k. kassaansvaret (ansvar för

omhänderhavda penningmedel) och det s. k. uppbördsmannaansvaret (ansvar

for förråd) gäller så till vida särskilda regler, att — i överensstämmelse med vad

som i allmänhet gäller beträffande ansvarighet för omhänderhavda medel och

vad jämlikt särskilda bestämmelser i handelsbalken gäller i fråga om ansvarighet

for panthavare, låntagare och innehavare av anförtrott gods — vederbörande

tjänstemän själv torde få visa att han är fri från vållande till den uppkomna

redovisningsbristen för att undgå ersättningsskyldighet. — Det åvilar

icke rättsligt sett statstjänstemannen något strängare skadeståndsansvar än

motsvarande befattningshavare i enskild tjänst. Beträffande båda gäller, att

de i princip är utan inskränkning personligen ansvariga enligt den allmänna

culparegeln för skador som de vållar i tjänsten. Deras ansvarighet gäller oberoende

av om arbetsgivaren bär ansvar för sina anställda (s. k. principalansvar)

eller ej. I enskild verksamhet och sådan av det allmänna bedriven verksamhet

som är att jämställa med enskild verksamhet är arbetsgivaren enligt allmänna

grundsatser ansvarig för skada som vållas av arbetstagare vilken tillhör arbetsledningen

eller eljest anförtrotts från risksynpunkt särskilt ansvarsfull uppgift.

I dylikt fall har arbetsgivaren full regressrätt mot den skadevållande

arbetstagaren för vad han må ha utgivit till den skadelidande.

Vad nu sagts om statstjänstemans ansvar gäller i tillämpliga delar jämväl

för kommunal befattningshavare.

Verkställd utredning angående det allmännas skadeståndsansvar

Kommittén angående det allmännas skadeståndsansvar har i betänkande av

den 15 december 1958, ”Skadestånd i offentlig verksamhet” (SOU 1958:48),

framlagt förslag till lag om skadestånd i offentlig verksamhet. Beträffande

bakgrunden till den verkställda utredningen må följande antecknas.

Efter överläggningar år 1946 mellan justitieministrarna i Danmark, Norge

och Sverige, varvid bl. a. frågan om samarbete inom skadeståndslagstiftningens

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1963

3

område behandlades, tillsattes i berörda länder utredningsmän med uppdrag

att förberedande undersöka vilka skadeståndsfrågor som i första hand ägnade

sig för behandling i lag samt vilka av dessa ämnen som lämpade sig för gemensamt

lagstiftningsarbete och vilka principer samarbetet borde följa. I avgivet

betänkande, SOU 1950: 16, rekommenderade den svenske utredningsmannen,

professorn Ivar Strahl, att arbetet borde bedrivas sa, att man, i stället

för att på en gång försöka skapa en gemensam nordisk skadeståndslag, inriktade

sig på vissa begränsade områden av skadestandsrätten, där en revision

var mera omedelbart påkallad. Härigenom skulle man bl. a. vinna att man på

dessa begränsade områden kunde pröva bärigheten av vissa reformtankar i

fråga om skadeståndsrättens allmänna principer. De områden som i första hand

borde komma i fråga var reglerna om stats och kommuns ersättningsansvar

samt lagstiftningen om ersättning för skador orsakade genom bruk av motorfordon

och om obligatorisk försäkring mot sådana skador. I anledning av vad

sålunda förekommit tillkallades 1952 ovan nämnda kommitté för att utreda

frågan om stats och kommuns skadeståndsansvar. Även i Danmark och Norge

tillsattes sådana kommittéer. Vid överläggning mellan kommittéerna visade

det sig emellertid, att utgångspunkterna för lagstiftning om stats och kommuns

skadeståndsansvar var väsentligt olika i de berörda länderna såväl med avseende

å innehållet i gällande rätt som de organisatoriska förhållandena.

Beträffande behovet och lämpligheten av lagstiftning angående stats och

kommuns skadeståndsskyldighet anför kommittén angående det allmännas

skadeståndsansvar bl. a. följande:

För Sveriges del har tanken på ett generellt skadeståndsansvar för stat och

kommun i anledning av fel eller försummelser av deras funktionärer trängt

mindre igenom i lag och rättspraxis än i Danmark, Finland och Norge. Aven

om den brist som detta innebär måhända icke ofta gjort sig verkligt kännbar,

är det tydligt att rättsläget icke är tillfredsställande. Liksom i Norge gör sig

också hos oss det önskemålet gällande att tjänstemännens personliga skadeståndsansvar

må kunna lättas. Som man i vårt land hittills ingripit med lagstiftning

om skadeståndsskyldighet från fall till fall, när särskilt behov yppat

sig, innebär det emellertid för vår del ett principiellt ganska betydelsefullt

steg att övergå till ett system med en mera generell reglering.

Inom den allmänna skadeståndsrätten brukar skadeståndsansvaret motiveras

med såväl reparations- som preventionssynpunkter. Den som oförskyllt lidit

skada anses ha ett berättigat intresse att få gottgörelse av den som vållat

skadan eller som eljest är närmare att bära förlusten. Detta reparationsintresse

är i regel lika beaktansvärt när skadan vållats i det allmännas verksamhet

som i andra fall. Det växande ingripandet från det allmännas sida på skilda

områden har också ökat frekvensen av skador som orsakats av det allmännas

verksamhet. Den skadelidande har visserligen i allmänhet möjlighet att kräva

den befattningshavare som genom fel eller försummelse vållat skadan, men då

denne ofta saknar betalningsförmåga — i allt fall när det gäller stora skador

— ger denna möjlighet icke något betryggande skydd. Det finns därför ur

reparationssynpunkt goda skäl för att det allmänna bör svara för skador som

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1963

df£>S .funktionärer vålla, och rättskänslan kräver nog ganska allmänt, att det

allmänna träder in i sådana fall.

Preventionssynpunkten utgår från att skadeståndsansvar bidrager till att

skapa större försiktighet än som eljest skulle ha iakttagits. Hur stor betydelse

denna synpunkt har för frågan om vidgat skadeståndsansvar för stat och kommun

är naturligtvis svårt att bedöma. Det är dock ingalunda uteslutet, att ett

okat skadeståndsansvar skulle kunna bidraga till större omsorg och bättre

forutseende från det allmännas sida. Man kan finna, att det i längden lönar

sig att hålla olika anordningar på en högre nivå, att utarbeta noggrannare

instruktioner osv. Den uppmärksamhet som skadeståndsanspråk mot det allmänna

kan tänkas väcka torde också i sin mån kunna bidraga till att aktsamheten

hålles uppe.

Som förut nämnts är det jämväl ett önskemål att det personliga skadeståndsansvaret

för tjänstemännen kan lättas. Att en tjänsteman skall gälda fullt

skadestånd även när hans fel eller försummelse är ringa, är onekligen ofta

hart. Motsvarande gäller om skyldigheten att återgälda vad det allmänna utgivit

i anledning av tjänstemannens fel eller försummelse. Den nuvarande

ordningen i Sverige har såvitt är känt, icke någon motsvarighet på annat håll

än i Finland. I Danmark och Norge är det främmande att utkräva skadeståndsansvar

av tjänstemännen på sätt som alltjämt tillämpas hos oss. Detta ansvar

avviker också från vad som tillämpas i enskild tjänst, där det endast i begränsad

omfattning torde förekomma att arbetsgivaren av den anställde uttager

ersättning för utgift som den senare ådragit arbetsgivaren genom fel eller försummelse

i tjänsten. Om statens och kommuns skadeståndsansvar gentemot

tredje man vidgas, blir det möjligt att genomföra en lättnad för tjänstemännen

genom att låta deras personliga skadeståndsansvar jämkas eller bortfalla, utan

att utomståendes berättigade intressen trädas för när.

Det har uttryckts farhågor för att de enskilda tjänstemännens aktsamhet

skulle slappna, om de visste med sig att det allmänna i första hand bure

risken for inträffade skador samt räknade med att deras egen skadeståndsskyldighet

regelmässigt jämkades. Alldeles ogrundad är måhända icke en sådan

farhåga, men den torde knappast kunna tillmätas avgörande betydelse. Det

straffrättsliga ämbetsansvaret för fel och försummelser skulle ju kvarstå, i

stor utsträckning kompletterat av disciplinärt ansvar, och risken för den enskilde

tjänstemannen att slutligen få vidkännas även skadestånd bortfaller

icke genom att jämkningsmöjlighet införes.

Såvitt angår förvaltningsbesiuten, framhåller kommittén, påkallar frågan

om skadeståndsskyldighet vid fel eller försummelse särskilt övervägande med

hänsyn till vårt administrativa system. Flertalet förvaltningsbeslut kan överklagas

i högre instans och vinner i viss utsträckning rättskraft. Från denna

utgångspunkt har, anmärker kommittén, framförts betänkligheter mot att allmän

domstol i skadeståndsväg skulle kunna konstatera fel eller försummelse

vid meddelande av administrativa beslut. Enligt kommittén bör dock icke

sådana betänkligheter anses utslagsgivande, och kommittén visar på att i andra

länder hinder icke anses föreligga att i skadeståndsprocess pröva administrativt

besluts riktighet samt att jämväl hos oss redan enligt gällande rätt administrativa

förfaranden i vissa situationer kan bli föremål för domstols bedö
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1963

5

mande. Det synes därför, enligt kommittén, inte innebära något stort steg, om

på enahanda sätt rättsenligheten hos administrativa beslut eller hos domar

får prövas i mål om skyldighet för det allmänna att utge skadestånd.

Kommittén anför härefter:

I fråga om de ekonomiska konsekvenserna av ett vidgat ansvar för stat och

kommun torde erfarenheterna från Danmark och Finland — där man redan

någon tid haft generellt skadeståndsansvar för det allmänna i anledning av

fel och försummelser, om ock i Finland endast i form av subsidiärt ansvar för

staten — visa att skadeståndsansvaret i stort sett icke ekonomiskt betyder så

mycket som man möjligen kunde befara. Någon statistik över ersättningsbeloppen

har visserligen icke varit tillgänglig men, enligt vad som upplysts,

ha några större årliga summor icke utgivits. Eventuella farhågor reduceras om

— såsom kommittén föreslår — en viss försiktighet iakttages och skadeståndsskyldigheten

på lämpligt sätt begränsas.

Kommittén anser på anförda skäl, att det är både önskvärt och lämpligt att

ansvaret för stat och kommun vidgas. Det vore naturligtvis tänkbart att härvid

hos oss fortsätta på den hittills anlitade vägen att på olika områden genomföra

specialregleringar. De partiella reformernas väg har den fördelen att

konsekvenserna låta sig lättare överblickas. Å andra sidan är den förenad med

otvivelaktiga olägenheter, framför allt den brist på följdriktighet som med en

sådan metod ej kan undvikas. Då man i Finland och Danmark redan fått och

i Norge önskar en mera generell lösning av frågan om det allmännas ansvar

för fel och försummelser, synes man icke heller i Sverige böra tveka inför ett

sådant steg.

Det av kommittén framlagda förslaget till lag om skadestånd i offentlig

verksamhet har i huvudsak följande innehåll.

Staten eller kommun är pliktig att utge ersättning för skada som i statlig

eller kommunal verksamhet vållas genom fel eller försummelse. För att ersättningsskyldighet

skall inträda på grund av fel eller försummelse förutsättes,

att de krav som i förhållande till den skadelidande skäligen kan ställas pa

verksamhetens utövning blivit åsidosatta. Fel eller försummelse vid utövandet

av viss kontrollverksamhet och vid lämnande av upplysningar medför skadeståndsskyldighet

endast i vissa fall. Skadestånd utgår ej i anledning av fel

eller försummelse av lots med avseende å lotsning eller av annan som står

till förfogande för att på begäran bistå näringsidkare eller andra i deras verksamhet.

Anspråk på ersättning på grund av fel eller försummelse må icke

göras gällande med anledning av innehållet i domstols eller domares beslut,

med mindre beslutet upphävts eller ändrats eller ock åtal för ämbetsbrott

äger rum eller den skadelidandes talan eljest biträdes av åklagaren.

Ansvar på objektiv grund åvilar under vissa förutsättningar det allmänna

för skador som äger samband med frihetsberövanden, polisens eller annan

personals utövande av bevakning eller upprätthållande av allmän ordning samt

militära övningar. Beträffande skador i samband med omhändertagande av

lös egendom skall tillämpas vad som gäller angående enskilt förvar.

I fråga om skadeståndets omfattning gäller enligt förslaget som huvudregel

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1963

att vid personskada bestämmelserna i 6 kap. 2 och 4 §§ strafflagen skall vinna

tillämpning. Beträffande egendomsskador upptager förslaget en bestämmelse

som möjliggör viss jämkning av skadeståndet. Allmänna förmögenhetsskador,

som hänför sig till utebliven vinst, ersättes endast i begränsad omfattning,

Vid underlåtenhet att använda rättsmedel skall enligt förslaget skada, som

eljest kunnat undvikas, i regel ej ersättas.

De föreslagna skadeståndsreglerna är avsedda att tillämpas jämväl på fall

då någon, vilken själv såsom anställd, värnpliktig eller eljest är sysselsatt i

verksamheten, därunder lider skada. Emellertid inträder i sådana fall skadeståndsansvar

på grund av fel eller försummelse endast om felet eller försummelsen

ligger överordnad, förman eller därmed jämställd till last. Reglerna

om objektivt ansvar för skada, som uppkommit i samband med verksamhet för

upprätthållande av allmän ordning o. d. eller som uppkommit vid militär eller

annan övning, gäller ej till förmån för den som själv deltager i åtgärden eller

övningen.

Angående de anställdas enskilda skadeståndsansvar stadgas, att ansvar som

någon ådragit sig i tjänsten må jämkas efter vad med hänsyn till felets eller

försummelsens lindriga beskaffenhet, skadans storlek eller omständigheterna

i övrigt prövas skäligt. Sådan jämkning skall jämväl kunna komma i fråga

med avseende å såväl regresskrav mot den anställde som den anställdes direkta

ansvar gentemot sin uppdragsgivare.

Slutligen upptager förslaget det stadgandet, att i den mån statlig eller kommunal

verksamhet till sin art är att jämställa med enskild verksamhet eller

eljest innefattar arbetsuppgift som är väsentligen att jämställa med vad som

förekommer inom enskild verksamhet, allmän lag skall gälla i fråga om skadeståndsansvaret,

dock att jämkning av ersättningsskyldighet på sätt nyss sagts

skall kunna äga rum jämväl i nu berörda fall.

Kommitténs betänkande har varit föremål för remissbehandling. Härutinnan

må i förevarande sammanhang allenast följande nämnas. Flertalet av de hörda

instanserna har lämnat huvudprinciperna i förslaget utan erinran eller har

uttryckligen förklarat sig biträda dem. Därvid har bl. a. understrukits, att det

naturligen hos allmänheten finns en utbredd uppfattning att det ej överensstämmer

med rätt och billighet att låta, såsom f. n. sker, frågan om ersättning

för skador orsakade i offentlig verksamhet vara en sak enbart mellan den

skadelidande och den befattningshavare som vållat skadan. I många yttranden

har också betonats intresset av att få till stånd en i väsentliga delar likformig

lagstiftning i Norden. Beträffande de anmärkningar som framförts mot förslagets

grundläggande principer må nämnas att några instanser uttalat den

meningen, att frågan om skadeståndsansvar för stat och kommun icke bör

genom fristående lagstiftning utbrytas ur ett större sammanhang. Andra remissinstanser,

som i denna del tillkännagivit större eller mindre tvekan, har

funnit fördelarna med att nu få till stånd en särlagstiftning överväga. För
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1963

7

slagets ståndpunkt, att det allmännas skadeståndsansvar i princip skall bygga

på att uppkommen skada vållats genom fel eller försummelse, har i allmänhet

godtagits av remissinstanserna. Ej heller har remissorganen i allmänhet haft

någon erinran mot att objektivt ansvar föreskrives inom vissa därför lämpade

särskilda verksamhetsområden.

I fråga om den föreslagna lagstiftningens förhållande till allmän skadeståndsrätt

har under remissbehandlingen framförts viss kritik mot de särskilda avvikelser

från den vanliga skadeståndsrätten som förslaget företer med avseende

å principalansvarets omfattning, standardkravet — för att skadestånd på

grund av fel eller försummelse skall utgå förutsättes att de krav som i förhållande

till den skadelidande skäligen kunna ställas på verksamhetens utövning

blivit åsidosatta — samt skadeståndsberäkningen. Vissa remissorgan

har såsom otillfredsställande framhållit, att det allmännas ansvar i vissa fall

kan bli mindre omfattande än den enskilde befattningshavarens.

Frågans behandling i Nordiska rådet

I ett till Nordiska rådets 8:e session 1960 väckt förslag hemställde herrar

Olof Rylander och Knud Thestrup, att rådet ville rekommendera regeringarna

att genomföra en lagstiftning om det allmännas skadeståndsansvar i överensstämmelse

med vissa i förslaget närmare angivna grundsatser. Förslagsställarna

önskade, att man vid blivande lagstiftning på detta område skulle bygga

på objektivt ansvar för stat och kommun i större utsträckning än som var

fallet enligt de föreliggande, av sakkunniga i nordiskt samarbete utformade

förslagen. På förslag av juridiska utskottet beslöt rådet att uppskjuta vidare

behandling av förslaget till nästa ordinarie session. Även vid 9:e sessionen 1961

beslöt rådet, att saken skulle uppskjutas till nästa ordinarie session.

Nordiska rådets juridiska niomannakommitté anförde i utlåtande till 10:e

sessionen 1962 angående förevarande uppskjutna ärende bl. a. följande.

Enligt kommitténs mening måste det betecknas som önskvärt att en i möjligaste

mån likartad lagstiftning snarast kommer till stånd i de nordiska länderna

rörande det viktiga ämne, som behandlas i medlemsförslaget. Självfallet

vore att föredraga, om en sådan lagstiftning rörande det allmännas skadeståndsansvar

kunde genomföras i samtliga nordiska länder pa en gang. Även

om en blivande lagstiftning för några länders vidkommande kan väntas främst

bliva en kodifiering av en av domstolarna redan tillämpad praxis, skulle ett lagfästande

av de sålunda tillämpade principerna dock innebära ett icke oväsentligt

framsteg. Med hänsyn till den alltmer ökade omfattning, som det allmännas

verksamhet efter hand tagit, är det angeläget att medborgarna i

skriven rätt kan hämta besked om i vilken utsträckning de kan påräkna gottgörelse

från det allmänna i anledning av skada, som föranletts av det allmännas

egna åtgöranden. Om nagot land ännu icke är berett att antaga en

dylik generell lagstiftning, synes denna omständighet icke längre böra hindra

övriga länder att för sin del slutföra lagstiftningsarbetet på detta fält. dim In

Kommittén anmärkte därefter, att det av de nordiska justitieministrarna vid

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1963

mote i början av år 1962 fattade beslutet att låta förevarande lagstiftningsfråga

vila i avvaktan på resultatet av en allmän undersökning av principalansvaret,

syntes innebära ett relativt långt uppskov med saken. Kommittén

fann, att arbetet med frågan icke borde avstanna på grund av nämnda uppskovsbeslut.

Enligt kommittén borde, så snart förutsättningar därför förelåg,

förslag utarbetas och föreläggas parlamenten.

Sedan kommittén berört frågan i vad mån icke på vissa områden av offentlig

verksamhet en samnordisk speciallagstiftning om det allmännas ansvar skulle

kunna genomföras, föreslog kommittén under hänvisning till vad den anfört

i saken, att rådet måtte besluta en rekommendation till de nordiska ländernas

regeringar med uppmaning, att — så snart det lät sig göra — en i möjligaste

man likartad lagstiftning om det allmännas ansvar för skada i offentlig verksamhet

skulle antagas i de nordiska länderna.

Juridiska utskottet vid rådets tionde session konstaterade, att det dåmera

visat sig, att svensk medverkan till lagstiftning på grundval av de sakkunnigförslag,

som efter gemensamt utredningsarbete avgavs åren 1958 och 1959, i

det forhandenvarande läget icke kunde påräknas. Utskottet ifrågasatte dock

om icke de övriga nordiska länderna borde rekommenderas att antaga en lagstiftning

i huvudsaklig överensstämmelse med de ursprungliga förslagen. Utskottet

formodade emellertid, att kontakt mellan de närmast berörda länderna

skulle tagas i saken inom ramen för det ordinarie nordiska lagstiftningssamarbetet.

Utskottet ville därför icke förorda en till vissa länder ställd rekommendation

i ämnet och föreslog, att rådet icke skulle företaga sig något i anledning

av ifrågavarande medlemsförslag. Rådet biföll utskottets förslag.

Remissyttranden över motionerna

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat

yttranden över nu ifrågavarande motioner från utredningen angående vissa

skadeståndsrättsliga frågor (i det följande benämnd skadeståndskommittén),

riksrevisionsverket och försvarets civilförvaltning. Därjämte har utskottet berett

Svenska landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet, Landsorganisationen,

Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers centralorganisation

och Statstjänstemännens riksförbund tillfälle att yttra sig över

motionerna. Vid av Landsorganisationen avgivet utlåtande har fogats yttranden

av Svenska kommunalarbetareförbundet och Statstjänarkartellen.

Skadeståndskommittén erinrar inledningsvis om att den enligt sina direktiv

har att upptaga bl. a. frågan om principalansvaret. Härefter anför utredningen:

I och for sig finnes icke någon begränsning av uppdraget, som skulle hindra

utredningen att behandla frågan om principalansvar för staten och kommunerna;

i viss utsträckning torde det vara nödvändigt att så sker. Självfallet

måste emellertid det redan tidigare bedrivna utredningsarbetet rörande det

allmännas skadeståndsansvar uppmärksammas i detta sammanhang. Det betänkande

som 1958 avgavs av kommittén angående det allmännas skadestånds
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1963

9

ansvar (SOU 1958: 43) har numera remissbehandlats. Såsom i motionerna framhålles

har sedermera frågan om det allmännas skadeståndsansvar flera gånger

diskuterats vid internordiska överläggningar, bl. a. vid nordiska departementala

förhandlingar i maj 1961 och vid 1962 års justitieministermöte. Vid 1961 års

överläggningar beslöt man anmoda den svenska utredningen angående vissa

skadeståndsrättsliga frågor att taga initiativ till ett möte med de övriga ländernas

motsvarande kommittéer om de spörsmål som man önskade diskutera

i samband med en eventuell samordning av reglerna om det allmännas skadeståndsansvar

och de nya regler om principalansvar som kunde komma att

föreslås. Frågan dryftades därefter inom de nordiska utredningskommittéerna.

Man kom därvid fram till att man borde slutföra utredningsarbetet beträffande

det allmänna principalansvaret och först därefter upptaga frågan om en samordning

med spörsmålet om det allmännas skadeståndsansvar. Redogörelser

för kommittéernas ståndpunktstagande avlämnades före 1962 års justitieministermöte

till justitiedepartementen i respektive länder. Vid justitieministermötet

den 18 januari 1962 beslöts, att kommittéerna efter att ha slutligt behandlat

frågan om det allmänna principalansvaret skulle taga upp samordningsproblemet.

Utredningen delar motionärernas uppfattning, att en lösning av frågan om

det allmännas skadeståndsansvar är en angelägen uppgift. Vid ett möte mellan

de nordiska utredningskommittéerna i september 1962 i Helsingfors, då bl. a.

föreliggande utkast till lagstiftning om arbetsgivares och arbetstagares skadeståndsansvar

diskuterades, upptogs preliminära överläggningar om spörsmålet

rörande stats och kommuns skadeståndsansvar. Frågan kommer ånyo att

diskuteras vid ett nordiskt möte i april i år.

På vilket sätt det förslag utredningen kan komma att framlägga beträffande

principalansvaret skall samordnas med förslaget till lagstiftning om skadestånd

i offentlig verksamhet är sålunda ännu en öppen fråga. Oavsett vilken lösning

utredningen härutinnan kan komma att förorda, är det icke från utredningens

sida avsett att den skall göra någon överarbetning av 1958 års förslag. Utredningen

förutsätter, att den omarbetning i sakligt hänseende av detta förslag

vartill remisskritiken eller förhållandena i övrigt må föranleda sker i samband

med förslagets behandling i justitiedepartementet.

I sakligt hänseende vill utredningen framhålla följande. I fråga om sådan av

det allmänna bedriven verksamhet som är att jämställa med enskild verksamhet

gäller redan nu, att stat och kommun svarar enligt samma regler som

gäller inom enskild verksamhet. Vare sig det utsäges i lagtext eller ej lärer

man få utgå från att denna princip kommer att bli gällande även framdeles

(jfr 20 § i 1958 års ovan omnämnda förslag till lag om skadestånd i offentlig

verksamhet). De regler om principalansvar som utredningen kan komma att

föreslå skulle således bli tillämpliga även på sådan av det allmänna bedriven

verksamhet som nyss sagts. Utredningen överväger i fråga om person- och

sakskador en utvidgning av principalansvaret — som f. n. blott gäller beträffande

skador vållade av den som är att räkna till arbetsledningen eller eljest

anförtrotts särskilt ansvarsfulla uppgifter — till att i princip omfatta alla

skador som i tjänsten vållas av arbetstagare även i de lägsta graderna. Det

nu sagda gäller i första rummet skador som åsamkas utomstående. Beträffande

skador som vållas arbetskamrat är läget mera ovisst. Om lagstiftning genomförs

i enlighet med nämnda riktlinjer, skulle åtminstone beträffande sådan

statlig och kommunal verksamhet som är att jämställa med enskild verksamhet

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1963

en motsvarande utvidgning inträda även av det allmännas skadeståndsansvar.

Resultatet av det pågående utredningsarbetet kommer alltså under alla förhållanden

att bli av betydelse för frågan om det allmännas skadeståndsansvar.

Utredningen upplyser, att den i samband med framläggande av förslag till

lagstiftning om principalansvar kommer att avgiva förslag till en principlösning

av det tidigare berörda samordningsproblemet. Enligt utredningens mening

bör dessa förslag avvaktas, innan ståndpunkt tages till frågan om skadeståndsansvar

i offentlig verksamhet.

Riksrevisionsverket framhåller i sitt yttrande att det förhållandet, att den

anställde kan komma att åläggas orimligt tunga ekonomiska bördor i fall då

en även obetydlig försummelse vållat betydande skador, beaktats i det 1958

framlagda betänkandet om skadestånd i offentlig verksamhet, i vilket föreslås

regler rörande jämkning av skadestånd. Verket erinrar vidare om att frågan

rörande jämkning även är föremål för överväganden av skadeståndskommittén.

Verket delar motionärernas uppfattning, att det nuvarande läget på förevarande

rättsområde är otillfredsställande, men finner det för sin del naturligt, att det

pågående utredningsarbetet bedrives i den ordningen, att frågan om principalansvaret

i allmänhet först utredes och dess tillämpning på det allmännas verksamhet

därefter klarlägges. Därvid bör enligt verket även beaktas de specialregleringar

som kan vara erforderliga inom särskilda förvaltningsområden.

Försvarets civilförvaltning, som påpekar att förvaltningen tidigare avgivit

utlåtande över betänkandet om skadestånd i offentlig verksamhet, uttalar i

sitt nu avgivna yttrande, att förvaltningen anser det i och för sig angeläget

att frågan om en lagstiftning angående skadestånd i statlig verksamhet bringas

till en snar lösning. Huruvida det kan vara möjligt eller lämpligt att i det läge,

vari frågan nu befinner sig, bryta ut densamma till särskild behandling är

emellertid, framhålles det, ett spörsmål som undandrager sig förvaltningens

bedömande.

Svenska stadsförbundet, som tidigare utlåtit sig över förenämnda betänkande

av år 1958, påpekar att förbundets styrelse i sistnämnda utlåtande till en

början ifrågasatte, huruvida det fanns anledning att specialreglera skadeståndsrätten

i vad avsåg det allmännas ansvar, innan en allmän översyn av

skadeståndsrätten i dess helhet ägt rum, men att styrelsen dock bl. a. med

hänsyn till de enskilda medborgarnas rättssäkerhet och den omständigheten

att det framlagda förslaget utarbetats i samarbete med övriga nordiska länder,

fann att en sådan reglering borde genomföras. Förbundet framhåller i sitt

yttrande, att det vidhåller den tidigare intagna ståndpunkten och att det ej

har något att erinra mot att frågan om lagstiftning rörande det allmännas

skadeståndsansvar nu åter aktualiseras.

Jämväl Svenska landskommunernas förbund har tidigare avgivit yttrande

över 1958 års betänkande. Förbundet har icke nu anfört något ytterligare i

frågan.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1963

11

Landsorganisationen, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers

centralorganisation och Statstjänstemännens riksförbund ävensom

Svenska kommunalarbetareförbundet och Statstjänarkartellen, vilka samtliga

organisationer tidigare avgivit yttranden över 1958 års betänkande rörande

skadestånd i offentlig verksamhet och därvid tillstyrkt i allt fall huvudprinciperna

i förslaget, biträder motionärernas yrkanden. Sveriges akademikers

centralorganisation och Statstjänstemännens riksförbund framhåller särskilt,

att vid en kommande lagstiftning inom förevarande område den ståndpunkten

bör intagas, att den anställdes personliga ansvar gentemot tredje man skall

bortfalla.

Utskottet

Svensk rätt erkänner icke någon allmän skadeståndsskyldighet för staten

eller kommun i anledning av felaktigt förfarande hos något dess organ. Emellertid

har, såsom framgår av ovan lämnad redogörelse, frågan om det allmännas

skadeståndsansvar under senare tid varit föremål för utredning. Denna

har bedrivits i samarbete med motsvarande utredningar i Danmark, Finland

och Norge samt utmynnat i ett år 1958 avgivet betänkande med förslag till lag

om skadestånd i offentlig verksamhet. Enligt detta förslag skall staten eller

kommun vara pliktig att under de i förslaget närmare angivna förutsättningarna

utgiva ersättning för skada som i statlig eller kommunal verksamhet

vållas genom fel eller försummelse eller eljest. Förslaget upptager jämväl vissa

regler om statens och kommuns skadeståndsansvar i förhållande till sina

anställda samt om dessas skadeståndsansvar mot tredje man och det allmänna,

Det sålunda framlagda förslaget har varit föremål för remissbehandling, varvid

flertalet instanser lämnat huvudprinciperna i förslaget utan erinran.

Vid internordiska överläggningar har emellertid sedermera fråga uppkommit

om samordning av reglerna om det allmännas skadeståndsansvar och de nya

principer för det allmänna principalansvaret, som kan bliva resultatet av därom

pågående utredning. Därvid har vid justitieministermöte beslutats, att man

först skall slutföra utredningen angående principalansvaret och därefter upptaga

nyssnämnda samordningsspörsmål. Skadeståndskommittén, som har att

utreda såväl frågan om det allmänna principalansvaret som nämnda samordningsproblem,

kommer enligt vad som för utskottet är bekant att i början av

nästa år avgiva betänkande och förslag i berörda frågor.

I förevarande motioner framhålles, att det rådande läget på ifrågavarande

rättsområde är otillfredsställande med hänsyn till såväl den skadelidande som

den enskilde befattningshavaren. Vidare påpekas, att den vändning arbetet

med lagstiftningen om det allmännas skadeståndsansvar nu tagit måste leda

till betydande dröjsmål med sagda lagstiftnings genomförande. Enligt motionärerna

bör emellertid frågan om det allmännas skadeståndsansvar kunna lösas

separat och de förordar därför en hänvändelse till Kungl. Maj:t med hemställan

att förslag till lagstitfning angående det allmännas skadeståndsansvar

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1963

snarast möjligt måtte föreläggas riksdagen. I motionerna I: 164 och II: 193

framhalles därjämte, att riksdagen redan i nuvarande läge bör kunna uttala

sig för en lagstiftning på grundval av principerna i 1958 års förslag.

Flertalet remissinstanser instämmer i motionärernas yrkanden om snar lagstiftning

i frågan. Emellertid har vissa remissorgan, nämligen skadeståndskommittén,

riksrevisionsverket och försvarets civilförvaltning uttalat betänkligheter

mot eller ifrågasatt lämpligheten av att i nuvarande läge, innan utformningen

av det allmänna principalansvaret är klar, taga slutlig ståndpunkt

till frågan om det allmännas skadeståndsansvar.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det nuvarande rättsläget är

otillfredsställande och anser att lagstiftning på berörda område bör komma

till stånd så snart sig göra låter. Emellertid är, såsom skadeståndskommittén

framhållit, utformningen av det allmänna principalansvaret av betydelse för

omfattningen av det allmännas skadeståndsansvar. Väl kan det, såsom motionärerna

menar, icke anses nödvändigt att frågan om det allmänna principalansvaret

utredes innan slutlig ställning tages till det allmännas skadeståndsansvar.

Emellertid anser utskottet att, eftersom skadeståndskommitténs betänkande

rörande ovan angivna frågor är att vänta inom en nära framtid, det

icke bör väcka betänkligheter att avvakta resultatet av denna utredning, innan

frågan om det allmännas skadeståndsansvar upptages till slutligt avgörande.

Vid nu angivna förhållande finnes ej heller anledning att f. n. närmare diskutera

det framlagda förslaget till lag om skadestånd i offentlig verksamhet.

På grund av vad sålunda förekommit får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, nämligen

1. 1:164 och II: 193 samt

2. I: 268 och II: 312,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 31 oktober 1963

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Arvidson, Ferdinand Nilsson, Hilding*,

Wikner, Lundin, Nyman och Palm*;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, herr Landgren, fru Johansson*,

fru Boman, herrar östrand, Ekström i Björkvik, Gustafsson i Borås och

Johansson i Dockered*.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Tryck: Rotopress, Stockholm 194!

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.