Skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa att proposition med förslag angående skadestånd i offentlig verksamhet snarast möjligt måtte föreläggas riksdagen. Beträffande skälen för de gjorda framställningarna får utskottet hänvisa till motionerna II: 193 resp. II: 312. Motionerna har varit föremål för remissbehandling.
1963-10-31 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1963:38, Skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa att proposition med förslag angående skadestånd i offentlig verksamhet snarast möjligt måtte föreläggas riksdagen. Beträffande skälen för de gjorda framställningarna får utskottet hänvisa till motionerna II: 193 resp. II: 312. Motionerna har varit föremål för remissbehandling.
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1963
1
Nr 38
Utlåtande i anledning av dels väckta motioner om lagstiftning
rörande det allmännas skadeståndsansvar, dels ock
väckta motioner om lagstiftning angående skadestånd i
offentlig verksamhet.
Första lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft följande
inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen dels likalydande
motionerna nr 164 i första kammaren av herr Osvald samt nr 193 i
andra kammaren av herrar Hamrin i Jönköping och Hamrin i Kalmar om lagstiftning
rörande det allmännas skadeståndsansvar dels ock likalydande motionerna
nr 268 i första kammaren av herr Jacobsson, Gösta, samt nr 312 i andra
kammaren av herrar Bohman och Fröding om lagstiftning angående skadestånd
i offentlig verksamhet. I de två förra motionerna hemställes, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla att förslag snarast förelägges
riksdagen till lagstiftning rörande det allmännas skadeståndsansvar, medan i
de två senare motionerna yrkas, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa att proposition med förslag angående skadestånd i offentlig
verksamhet snarast möjligt måtte föreläggas riksdagen.
Beträffande skälen för de gjorda framställningarna får utskottet hänvisa till
motionerna II: 193 resp. II: 312.
Motionerna har varit föremål för remissbehandling.
I förevarande sammanhang må anmärkas att utskottet denna dag jämväl
avgivit utlåtande i anledning av dels likalydande motionerna I: 163 och II: 192
om utredning angående statstjänstemans ersättningsskyldighet dels ock likalydande
motionerna 1:535 och II: 640 om värnpliktigs ersättningsskyldighet
för skada vållad under militärtjänstgöring.
Gällande rätt
I några fall har lagstiftning om det allmännas skadeståndsansvar kommit till
stånd. Sålunda finns lagar om ersättning åt oskyldigt häktade och dömda samt
om subsidiär statlig ansvarighet för brister i redovisning, som det åligger utsökningstjänstemän,
exekutionsbetjänter m. fl. att fullgöra. Någon allmän skadeståndsskyldighet
för staten eller kommun i anledning av felaktigt förfarande
erkännes emellertid icke. Domstolarna har sålunda i regel ej ansett sig kunna,
utan stöd av lag, ålägga staten eller kommun skadeståndsskyldighet i vidare
mån än den statliga eller kommunala verksamheten är att jämställa med en
Bihang
till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 1 avd. Nr 38
2
Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1963
skild verksamhet. Rättspraxis har erkänt ansvar för skador vållade av vägvasendet,
av lots väsendet i fråga om sjömärken, i hamnrörelse och i sjukhusvård,
av militär verksamhet osv. Ansvarigheten förutsätter i princip fel eller
försummelse (culpa) hos något organ; endast när det gäller skador i militära
förhållanden har domstolarna ansett sig kunna ålägga ansvar på objektiv grund
(oberoende av om fel eller försummelse förelegat).
Beträffande de statligt anställdas personliga ansvar må i förevarande sammanhang
följande antecknas. Sedan det s. k. redogöraransvaret avskaffats genom
kungl. förordningen den 2 juni 1961 om förfarandet i anmärkningsmål,
b^r fra§an om statstjänstemans ansvarighet för skada som han i tjänsten vållar
det allmänna eller tredje man att bedöma enligt allmänna skadeståndsrättsliga
regler. Detta innebär, att ersättningsskyldighet i princip icke kan åläggas
tjänstemannen, med mindre han visat försummelse eller vårdslöshet vid fullgörandet
av små åligganden. I fråga om det s. k. kassaansvaret (ansvar för
omhänderhavda penningmedel) och det s. k. uppbördsmannaansvaret (ansvar
for förråd) gäller så till vida särskilda regler, att — i överensstämmelse med vad
som i allmänhet gäller beträffande ansvarighet för omhänderhavda medel och
vad jämlikt särskilda bestämmelser i handelsbalken gäller i fråga om ansvarighet
for panthavare, låntagare och innehavare av anförtrott gods — vederbörande
tjänstemän själv torde få visa att han är fri från vållande till den uppkomna
redovisningsbristen för att undgå ersättningsskyldighet. — Det åvilar
icke rättsligt sett statstjänstemannen något strängare skadeståndsansvar än
motsvarande befattningshavare i enskild tjänst. Beträffande båda gäller, att
de i princip är utan inskränkning personligen ansvariga enligt den allmänna
culparegeln för skador som de vållar i tjänsten. Deras ansvarighet gäller oberoende
av om arbetsgivaren bär ansvar för sina anställda (s. k. principalansvar)
eller ej. I enskild verksamhet och sådan av det allmänna bedriven verksamhet
som är att jämställa med enskild verksamhet är arbetsgivaren enligt allmänna
grundsatser ansvarig för skada som vållas av arbetstagare vilken tillhör arbetsledningen
eller eljest anförtrotts från risksynpunkt särskilt ansvarsfull uppgift.
I dylikt fall har arbetsgivaren full regressrätt mot den skadevållande
arbetstagaren för vad han må ha utgivit till den skadelidande.
Vad nu sagts om statstjänstemans ansvar gäller i tillämpliga delar jämväl
för kommunal befattningshavare.
Verkställd utredning angående det allmännas skadeståndsansvar
Kommittén angående det allmännas skadeståndsansvar har i betänkande av
den 15 december 1958, ”Skadestånd i offentlig verksamhet” (SOU 1958:48),
framlagt förslag till lag om skadestånd i offentlig verksamhet. Beträffande
bakgrunden till den verkställda utredningen må följande antecknas.
Efter överläggningar år 1946 mellan justitieministrarna i Danmark, Norge
och Sverige, varvid bl. a. frågan om samarbete inom skadeståndslagstiftningens
Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1963
3
område behandlades, tillsattes i berörda länder utredningsmän med uppdrag
att förberedande undersöka vilka skadeståndsfrågor som i första hand ägnade
sig för behandling i lag samt vilka av dessa ämnen som lämpade sig för gemensamt
lagstiftningsarbete och vilka principer samarbetet borde följa. I avgivet
betänkande, SOU 1950: 16, rekommenderade den svenske utredningsmannen,
professorn Ivar Strahl, att arbetet borde bedrivas sa, att man, i stället
för att på en gång försöka skapa en gemensam nordisk skadeståndslag, inriktade
sig på vissa begränsade områden av skadestandsrätten, där en revision
var mera omedelbart påkallad. Härigenom skulle man bl. a. vinna att man på
dessa begränsade områden kunde pröva bärigheten av vissa reformtankar i
fråga om skadeståndsrättens allmänna principer. De områden som i första hand
borde komma i fråga var reglerna om stats och kommuns ersättningsansvar
samt lagstiftningen om ersättning för skador orsakade genom bruk av motorfordon
och om obligatorisk försäkring mot sådana skador. I anledning av vad
sålunda förekommit tillkallades 1952 ovan nämnda kommitté för att utreda
frågan om stats och kommuns skadeståndsansvar. Även i Danmark och Norge
tillsattes sådana kommittéer. Vid överläggning mellan kommittéerna visade
det sig emellertid, att utgångspunkterna för lagstiftning om stats och kommuns
skadeståndsansvar var väsentligt olika i de berörda länderna såväl med avseende
å innehållet i gällande rätt som de organisatoriska förhållandena.
Beträffande behovet och lämpligheten av lagstiftning angående stats och
kommuns skadeståndsskyldighet anför kommittén angående det allmännas
skadeståndsansvar bl. a. följande:
För Sveriges del har tanken på ett generellt skadeståndsansvar för stat och
kommun i anledning av fel eller försummelser av deras funktionärer trängt
mindre igenom i lag och rättspraxis än i Danmark, Finland och Norge. Aven
om den brist som detta innebär måhända icke ofta gjort sig verkligt kännbar,
är det tydligt att rättsläget icke är tillfredsställande. Liksom i Norge gör sig
också hos oss det önskemålet gällande att tjänstemännens personliga skadeståndsansvar
må kunna lättas. Som man i vårt land hittills ingripit med lagstiftning
om skadeståndsskyldighet från fall till fall, när särskilt behov yppat
sig, innebär det emellertid för vår del ett principiellt ganska betydelsefullt
steg att övergå till ett system med en mera generell reglering.
Inom den allmänna skadeståndsrätten brukar skadeståndsansvaret motiveras
med såväl reparations- som preventionssynpunkter. Den som oförskyllt lidit
skada anses ha ett berättigat intresse att få gottgörelse av den som vållat
skadan eller som eljest är närmare att bära förlusten. Detta reparationsintresse
är i regel lika beaktansvärt när skadan vållats i det allmännas verksamhet
som i andra fall. Det växande ingripandet från det allmännas sida på skilda
områden har också ökat frekvensen av skador som orsakats av det allmännas
verksamhet. Den skadelidande har visserligen i allmänhet möjlighet att kräva
den befattningshavare som genom fel eller försummelse vållat skadan, men då
denne ofta saknar betalningsförmåga — i allt fall när det gäller stora skador
— ger denna möjlighet icke något betryggande skydd. Det finns därför ur
reparationssynpunkt goda skäl för att det allmänna bör svara för skador som
4
Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1963
df£>S .funktionärer vålla, och rättskänslan kräver nog ganska allmänt, att det
allmänna träder in i sådana fall.
Preventionssynpunkten utgår från att skadeståndsansvar bidrager till att
skapa större försiktighet än som eljest skulle ha iakttagits. Hur stor betydelse
denna synpunkt har för frågan om vidgat skadeståndsansvar för stat och kommun
är naturligtvis svårt att bedöma. Det är dock ingalunda uteslutet, att ett
okat skadeståndsansvar skulle kunna bidraga till större omsorg och bättre
forutseende från det allmännas sida. Man kan finna, att det i längden lönar
sig att hålla olika anordningar på en högre nivå, att utarbeta noggrannare
instruktioner osv. Den uppmärksamhet som skadeståndsanspråk mot det allmänna
kan tänkas väcka torde också i sin mån kunna bidraga till att aktsamheten
hålles uppe.
Som förut nämnts är det jämväl ett önskemål att det personliga skadeståndsansvaret
för tjänstemännen kan lättas. Att en tjänsteman skall gälda fullt
skadestånd även när hans fel eller försummelse är ringa, är onekligen ofta
hart. Motsvarande gäller om skyldigheten att återgälda vad det allmänna utgivit
i anledning av tjänstemannens fel eller försummelse. Den nuvarande
ordningen i Sverige har såvitt är känt, icke någon motsvarighet på annat håll
än i Finland. I Danmark och Norge är det främmande att utkräva skadeståndsansvar
av tjänstemännen på sätt som alltjämt tillämpas hos oss. Detta ansvar
avviker också från vad som tillämpas i enskild tjänst, där det endast i begränsad
omfattning torde förekomma att arbetsgivaren av den anställde uttager
ersättning för utgift som den senare ådragit arbetsgivaren genom fel eller försummelse
i tjänsten. Om statens och kommuns skadeståndsansvar gentemot
tredje man vidgas, blir det möjligt att genomföra en lättnad för tjänstemännen
genom att låta deras personliga skadeståndsansvar jämkas eller bortfalla, utan
att utomståendes berättigade intressen trädas för när.
Det har uttryckts farhågor för att de enskilda tjänstemännens aktsamhet
skulle slappna, om de visste med sig att det allmänna i första hand bure
risken for inträffade skador samt räknade med att deras egen skadeståndsskyldighet
regelmässigt jämkades. Alldeles ogrundad är måhända icke en sådan
farhåga, men den torde knappast kunna tillmätas avgörande betydelse. Det
straffrättsliga ämbetsansvaret för fel och försummelser skulle ju kvarstå, i
stor utsträckning kompletterat av disciplinärt ansvar, och risken för den enskilde
tjänstemannen att slutligen få vidkännas även skadestånd bortfaller
icke genom att jämkningsmöjlighet införes.
Såvitt angår förvaltningsbesiuten, framhåller kommittén, påkallar frågan
om skadeståndsskyldighet vid fel eller försummelse särskilt övervägande med
hänsyn till vårt administrativa system. Flertalet förvaltningsbeslut kan överklagas
i högre instans och vinner i viss utsträckning rättskraft. Från denna
utgångspunkt har, anmärker kommittén, framförts betänkligheter mot att allmän
domstol i skadeståndsväg skulle kunna konstatera fel eller försummelse
vid meddelande av administrativa beslut. Enligt kommittén bör dock icke
sådana betänkligheter anses utslagsgivande, och kommittén visar på att i andra
länder hinder icke anses föreligga att i skadeståndsprocess pröva administrativt
besluts riktighet samt att jämväl hos oss redan enligt gällande rätt administrativa
förfaranden i vissa situationer kan bli föremål för domstols bedö
-
Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1963
5
mande. Det synes därför, enligt kommittén, inte innebära något stort steg, om
på enahanda sätt rättsenligheten hos administrativa beslut eller hos domar
får prövas i mål om skyldighet för det allmänna att utge skadestånd.
Kommittén anför härefter:
I fråga om de ekonomiska konsekvenserna av ett vidgat ansvar för stat och
kommun torde erfarenheterna från Danmark och Finland — där man redan
någon tid haft generellt skadeståndsansvar för det allmänna i anledning av
fel och försummelser, om ock i Finland endast i form av subsidiärt ansvar för
staten — visa att skadeståndsansvaret i stort sett icke ekonomiskt betyder så
mycket som man möjligen kunde befara. Någon statistik över ersättningsbeloppen
har visserligen icke varit tillgänglig men, enligt vad som upplysts,
ha några större årliga summor icke utgivits. Eventuella farhågor reduceras om
— såsom kommittén föreslår — en viss försiktighet iakttages och skadeståndsskyldigheten
på lämpligt sätt begränsas.
Kommittén anser på anförda skäl, att det är både önskvärt och lämpligt att
ansvaret för stat och kommun vidgas. Det vore naturligtvis tänkbart att härvid
hos oss fortsätta på den hittills anlitade vägen att på olika områden genomföra
specialregleringar. De partiella reformernas väg har den fördelen att
konsekvenserna låta sig lättare överblickas. Å andra sidan är den förenad med
otvivelaktiga olägenheter, framför allt den brist på följdriktighet som med en
sådan metod ej kan undvikas. Då man i Finland och Danmark redan fått och
i Norge önskar en mera generell lösning av frågan om det allmännas ansvar
för fel och försummelser, synes man icke heller i Sverige böra tveka inför ett
sådant steg.
Det av kommittén framlagda förslaget till lag om skadestånd i offentlig
verksamhet har i huvudsak följande innehåll.
Staten eller kommun är pliktig att utge ersättning för skada som i statlig
eller kommunal verksamhet vållas genom fel eller försummelse. För att ersättningsskyldighet
skall inträda på grund av fel eller försummelse förutsättes,
att de krav som i förhållande till den skadelidande skäligen kan ställas pa
verksamhetens utövning blivit åsidosatta. Fel eller försummelse vid utövandet
av viss kontrollverksamhet och vid lämnande av upplysningar medför skadeståndsskyldighet
endast i vissa fall. Skadestånd utgår ej i anledning av fel
eller försummelse av lots med avseende å lotsning eller av annan som står
till förfogande för att på begäran bistå näringsidkare eller andra i deras verksamhet.
Anspråk på ersättning på grund av fel eller försummelse må icke
göras gällande med anledning av innehållet i domstols eller domares beslut,
med mindre beslutet upphävts eller ändrats eller ock åtal för ämbetsbrott
äger rum eller den skadelidandes talan eljest biträdes av åklagaren.
Ansvar på objektiv grund åvilar under vissa förutsättningar det allmänna
för skador som äger samband med frihetsberövanden, polisens eller annan
personals utövande av bevakning eller upprätthållande av allmän ordning samt
militära övningar. Beträffande skador i samband med omhändertagande av
lös egendom skall tillämpas vad som gäller angående enskilt förvar.
I fråga om skadeståndets omfattning gäller enligt förslaget som huvudregel
6
Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1963
att vid personskada bestämmelserna i 6 kap. 2 och 4 §§ strafflagen skall vinna
tillämpning. Beträffande egendomsskador upptager förslaget en bestämmelse
som möjliggör viss jämkning av skadeståndet. Allmänna förmögenhetsskador,
som hänför sig till utebliven vinst, ersättes endast i begränsad omfattning,
Vid underlåtenhet att använda rättsmedel skall enligt förslaget skada, som
eljest kunnat undvikas, i regel ej ersättas.
De föreslagna skadeståndsreglerna är avsedda att tillämpas jämväl på fall
då någon, vilken själv såsom anställd, värnpliktig eller eljest är sysselsatt i
verksamheten, därunder lider skada. Emellertid inträder i sådana fall skadeståndsansvar
på grund av fel eller försummelse endast om felet eller försummelsen
ligger överordnad, förman eller därmed jämställd till last. Reglerna
om objektivt ansvar för skada, som uppkommit i samband med verksamhet för
upprätthållande av allmän ordning o. d. eller som uppkommit vid militär eller
annan övning, gäller ej till förmån för den som själv deltager i åtgärden eller
övningen.
Angående de anställdas enskilda skadeståndsansvar stadgas, att ansvar som
någon ådragit sig i tjänsten må jämkas efter vad med hänsyn till felets eller
försummelsens lindriga beskaffenhet, skadans storlek eller omständigheterna
i övrigt prövas skäligt. Sådan jämkning skall jämväl kunna komma i fråga
med avseende å såväl regresskrav mot den anställde som den anställdes direkta
ansvar gentemot sin uppdragsgivare.
Slutligen upptager förslaget det stadgandet, att i den mån statlig eller kommunal
verksamhet till sin art är att jämställa med enskild verksamhet eller
eljest innefattar arbetsuppgift som är väsentligen att jämställa med vad som
förekommer inom enskild verksamhet, allmän lag skall gälla i fråga om skadeståndsansvaret,
dock att jämkning av ersättningsskyldighet på sätt nyss sagts
skall kunna äga rum jämväl i nu berörda fall.
Kommitténs betänkande har varit föremål för remissbehandling. Härutinnan
må i förevarande sammanhang allenast följande nämnas. Flertalet av de hörda
instanserna har lämnat huvudprinciperna i förslaget utan erinran eller har
uttryckligen förklarat sig biträda dem. Därvid har bl. a. understrukits, att det
naturligen hos allmänheten finns en utbredd uppfattning att det ej överensstämmer
med rätt och billighet att låta, såsom f. n. sker, frågan om ersättning
för skador orsakade i offentlig verksamhet vara en sak enbart mellan den
skadelidande och den befattningshavare som vållat skadan. I många yttranden
har också betonats intresset av att få till stånd en i väsentliga delar likformig
lagstiftning i Norden. Beträffande de anmärkningar som framförts mot förslagets
grundläggande principer må nämnas att några instanser uttalat den
meningen, att frågan om skadeståndsansvar för stat och kommun icke bör
genom fristående lagstiftning utbrytas ur ett större sammanhang. Andra remissinstanser,
som i denna del tillkännagivit större eller mindre tvekan, har
funnit fördelarna med att nu få till stånd en särlagstiftning överväga. För
-
Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1963
7
slagets ståndpunkt, att det allmännas skadeståndsansvar i princip skall bygga
på att uppkommen skada vållats genom fel eller försummelse, har i allmänhet
godtagits av remissinstanserna. Ej heller har remissorganen i allmänhet haft
någon erinran mot att objektivt ansvar föreskrives inom vissa därför lämpade
särskilda verksamhetsområden.
I fråga om den föreslagna lagstiftningens förhållande till allmän skadeståndsrätt
har under remissbehandlingen framförts viss kritik mot de särskilda avvikelser
från den vanliga skadeståndsrätten som förslaget företer med avseende
å principalansvarets omfattning, standardkravet — för att skadestånd på
grund av fel eller försummelse skall utgå förutsättes att de krav som i förhållande
till den skadelidande skäligen kunna ställas på verksamhetens utövning
blivit åsidosatta — samt skadeståndsberäkningen. Vissa remissorgan
har såsom otillfredsställande framhållit, att det allmännas ansvar i vissa fall
kan bli mindre omfattande än den enskilde befattningshavarens.
Frågans behandling i Nordiska rådet
I ett till Nordiska rådets 8:e session 1960 väckt förslag hemställde herrar
Olof Rylander och Knud Thestrup, att rådet ville rekommendera regeringarna
att genomföra en lagstiftning om det allmännas skadeståndsansvar i överensstämmelse
med vissa i förslaget närmare angivna grundsatser. Förslagsställarna
önskade, att man vid blivande lagstiftning på detta område skulle bygga
på objektivt ansvar för stat och kommun i större utsträckning än som var
fallet enligt de föreliggande, av sakkunniga i nordiskt samarbete utformade
förslagen. På förslag av juridiska utskottet beslöt rådet att uppskjuta vidare
behandling av förslaget till nästa ordinarie session. Även vid 9:e sessionen 1961
beslöt rådet, att saken skulle uppskjutas till nästa ordinarie session.
Nordiska rådets juridiska niomannakommitté anförde i utlåtande till 10:e
sessionen 1962 angående förevarande uppskjutna ärende bl. a. följande.
Enligt kommitténs mening måste det betecknas som önskvärt att en i möjligaste
mån likartad lagstiftning snarast kommer till stånd i de nordiska länderna
rörande det viktiga ämne, som behandlas i medlemsförslaget. Självfallet
vore att föredraga, om en sådan lagstiftning rörande det allmännas skadeståndsansvar
kunde genomföras i samtliga nordiska länder pa en gang. Även
om en blivande lagstiftning för några länders vidkommande kan väntas främst
bliva en kodifiering av en av domstolarna redan tillämpad praxis, skulle ett lagfästande
av de sålunda tillämpade principerna dock innebära ett icke oväsentligt
framsteg. Med hänsyn till den alltmer ökade omfattning, som det allmännas
verksamhet efter hand tagit, är det angeläget att medborgarna i
skriven rätt kan hämta besked om i vilken utsträckning de kan påräkna gottgörelse
från det allmänna i anledning av skada, som föranletts av det allmännas
egna åtgöranden. Om nagot land ännu icke är berett att antaga en
dylik generell lagstiftning, synes denna omständighet icke längre böra hindra
övriga länder att för sin del slutföra lagstiftningsarbetet på detta fält. dim In
Kommittén anmärkte därefter, att det av de nordiska justitieministrarna vid
8
Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1963
mote i början av år 1962 fattade beslutet att låta förevarande lagstiftningsfråga
vila i avvaktan på resultatet av en allmän undersökning av principalansvaret,
syntes innebära ett relativt långt uppskov med saken. Kommittén
fann, att arbetet med frågan icke borde avstanna på grund av nämnda uppskovsbeslut.
Enligt kommittén borde, så snart förutsättningar därför förelåg,
förslag utarbetas och föreläggas parlamenten.
Sedan kommittén berört frågan i vad mån icke på vissa områden av offentlig
verksamhet en samnordisk speciallagstiftning om det allmännas ansvar skulle
kunna genomföras, föreslog kommittén under hänvisning till vad den anfört
i saken, att rådet måtte besluta en rekommendation till de nordiska ländernas
regeringar med uppmaning, att — så snart det lät sig göra — en i möjligaste
man likartad lagstiftning om det allmännas ansvar för skada i offentlig verksamhet
skulle antagas i de nordiska länderna.
Juridiska utskottet vid rådets tionde session konstaterade, att det dåmera
visat sig, att svensk medverkan till lagstiftning på grundval av de sakkunnigförslag,
som efter gemensamt utredningsarbete avgavs åren 1958 och 1959, i
det forhandenvarande läget icke kunde påräknas. Utskottet ifrågasatte dock
om icke de övriga nordiska länderna borde rekommenderas att antaga en lagstiftning
i huvudsaklig överensstämmelse med de ursprungliga förslagen. Utskottet
formodade emellertid, att kontakt mellan de närmast berörda länderna
skulle tagas i saken inom ramen för det ordinarie nordiska lagstiftningssamarbetet.
Utskottet ville därför icke förorda en till vissa länder ställd rekommendation
i ämnet och föreslog, att rådet icke skulle företaga sig något i anledning
av ifrågavarande medlemsförslag. Rådet biföll utskottets förslag.
Remissyttranden över motionerna
Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttranden över nu ifrågavarande motioner från utredningen angående vissa
skadeståndsrättsliga frågor (i det följande benämnd skadeståndskommittén),
riksrevisionsverket och försvarets civilförvaltning. Därjämte har utskottet berett
Svenska landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet, Landsorganisationen,
Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers centralorganisation
och Statstjänstemännens riksförbund tillfälle att yttra sig över
motionerna. Vid av Landsorganisationen avgivet utlåtande har fogats yttranden
av Svenska kommunalarbetareförbundet och Statstjänarkartellen.
Skadeståndskommittén erinrar inledningsvis om att den enligt sina direktiv
har att upptaga bl. a. frågan om principalansvaret. Härefter anför utredningen:
I och for sig finnes icke någon begränsning av uppdraget, som skulle hindra
utredningen att behandla frågan om principalansvar för staten och kommunerna;
i viss utsträckning torde det vara nödvändigt att så sker. Självfallet
måste emellertid det redan tidigare bedrivna utredningsarbetet rörande det
allmännas skadeståndsansvar uppmärksammas i detta sammanhang. Det betänkande
som 1958 avgavs av kommittén angående det allmännas skadestånds
-
Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1963
9
ansvar (SOU 1958: 43) har numera remissbehandlats. Såsom i motionerna framhålles
har sedermera frågan om det allmännas skadeståndsansvar flera gånger
diskuterats vid internordiska överläggningar, bl. a. vid nordiska departementala
förhandlingar i maj 1961 och vid 1962 års justitieministermöte. Vid 1961 års
överläggningar beslöt man anmoda den svenska utredningen angående vissa
skadeståndsrättsliga frågor att taga initiativ till ett möte med de övriga ländernas
motsvarande kommittéer om de spörsmål som man önskade diskutera
i samband med en eventuell samordning av reglerna om det allmännas skadeståndsansvar
och de nya regler om principalansvar som kunde komma att
föreslås. Frågan dryftades därefter inom de nordiska utredningskommittéerna.
Man kom därvid fram till att man borde slutföra utredningsarbetet beträffande
det allmänna principalansvaret och först därefter upptaga frågan om en samordning
med spörsmålet om det allmännas skadeståndsansvar. Redogörelser
för kommittéernas ståndpunktstagande avlämnades före 1962 års justitieministermöte
till justitiedepartementen i respektive länder. Vid justitieministermötet
den 18 januari 1962 beslöts, att kommittéerna efter att ha slutligt behandlat
frågan om det allmänna principalansvaret skulle taga upp samordningsproblemet.
Utredningen delar motionärernas uppfattning, att en lösning av frågan om
det allmännas skadeståndsansvar är en angelägen uppgift. Vid ett möte mellan
de nordiska utredningskommittéerna i september 1962 i Helsingfors, då bl. a.
föreliggande utkast till lagstiftning om arbetsgivares och arbetstagares skadeståndsansvar
diskuterades, upptogs preliminära överläggningar om spörsmålet
rörande stats och kommuns skadeståndsansvar. Frågan kommer ånyo att
diskuteras vid ett nordiskt möte i april i år.
På vilket sätt det förslag utredningen kan komma att framlägga beträffande
principalansvaret skall samordnas med förslaget till lagstiftning om skadestånd
i offentlig verksamhet är sålunda ännu en öppen fråga. Oavsett vilken lösning
utredningen härutinnan kan komma att förorda, är det icke från utredningens
sida avsett att den skall göra någon överarbetning av 1958 års förslag. Utredningen
förutsätter, att den omarbetning i sakligt hänseende av detta förslag
vartill remisskritiken eller förhållandena i övrigt må föranleda sker i samband
med förslagets behandling i justitiedepartementet.
I sakligt hänseende vill utredningen framhålla följande. I fråga om sådan av
det allmänna bedriven verksamhet som är att jämställa med enskild verksamhet
gäller redan nu, att stat och kommun svarar enligt samma regler som
gäller inom enskild verksamhet. Vare sig det utsäges i lagtext eller ej lärer
man få utgå från att denna princip kommer att bli gällande även framdeles
(jfr 20 § i 1958 års ovan omnämnda förslag till lag om skadestånd i offentlig
verksamhet). De regler om principalansvar som utredningen kan komma att
föreslå skulle således bli tillämpliga även på sådan av det allmänna bedriven
verksamhet som nyss sagts. Utredningen överväger i fråga om person- och
sakskador en utvidgning av principalansvaret — som f. n. blott gäller beträffande
skador vållade av den som är att räkna till arbetsledningen eller eljest
anförtrotts särskilt ansvarsfulla uppgifter — till att i princip omfatta alla
skador som i tjänsten vållas av arbetstagare även i de lägsta graderna. Det
nu sagda gäller i första rummet skador som åsamkas utomstående. Beträffande
skador som vållas arbetskamrat är läget mera ovisst. Om lagstiftning genomförs
i enlighet med nämnda riktlinjer, skulle åtminstone beträffande sådan
statlig och kommunal verksamhet som är att jämställa med enskild verksamhet
10
Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1963
en motsvarande utvidgning inträda även av det allmännas skadeståndsansvar.
Resultatet av det pågående utredningsarbetet kommer alltså under alla förhållanden
att bli av betydelse för frågan om det allmännas skadeståndsansvar.
Utredningen upplyser, att den i samband med framläggande av förslag till
lagstiftning om principalansvar kommer att avgiva förslag till en principlösning
av det tidigare berörda samordningsproblemet. Enligt utredningens mening
bör dessa förslag avvaktas, innan ståndpunkt tages till frågan om skadeståndsansvar
i offentlig verksamhet.
Riksrevisionsverket framhåller i sitt yttrande att det förhållandet, att den
anställde kan komma att åläggas orimligt tunga ekonomiska bördor i fall då
en även obetydlig försummelse vållat betydande skador, beaktats i det 1958
framlagda betänkandet om skadestånd i offentlig verksamhet, i vilket föreslås
regler rörande jämkning av skadestånd. Verket erinrar vidare om att frågan
rörande jämkning även är föremål för överväganden av skadeståndskommittén.
Verket delar motionärernas uppfattning, att det nuvarande läget på förevarande
rättsområde är otillfredsställande, men finner det för sin del naturligt, att det
pågående utredningsarbetet bedrives i den ordningen, att frågan om principalansvaret
i allmänhet först utredes och dess tillämpning på det allmännas verksamhet
därefter klarlägges. Därvid bör enligt verket även beaktas de specialregleringar
som kan vara erforderliga inom särskilda förvaltningsområden.
Försvarets civilförvaltning, som påpekar att förvaltningen tidigare avgivit
utlåtande över betänkandet om skadestånd i offentlig verksamhet, uttalar i
sitt nu avgivna yttrande, att förvaltningen anser det i och för sig angeläget
att frågan om en lagstiftning angående skadestånd i statlig verksamhet bringas
till en snar lösning. Huruvida det kan vara möjligt eller lämpligt att i det läge,
vari frågan nu befinner sig, bryta ut densamma till särskild behandling är
emellertid, framhålles det, ett spörsmål som undandrager sig förvaltningens
bedömande.
Svenska stadsförbundet, som tidigare utlåtit sig över förenämnda betänkande
av år 1958, påpekar att förbundets styrelse i sistnämnda utlåtande till en
början ifrågasatte, huruvida det fanns anledning att specialreglera skadeståndsrätten
i vad avsåg det allmännas ansvar, innan en allmän översyn av
skadeståndsrätten i dess helhet ägt rum, men att styrelsen dock bl. a. med
hänsyn till de enskilda medborgarnas rättssäkerhet och den omständigheten
att det framlagda förslaget utarbetats i samarbete med övriga nordiska länder,
fann att en sådan reglering borde genomföras. Förbundet framhåller i sitt
yttrande, att det vidhåller den tidigare intagna ståndpunkten och att det ej
har något att erinra mot att frågan om lagstiftning rörande det allmännas
skadeståndsansvar nu åter aktualiseras.
Jämväl Svenska landskommunernas förbund har tidigare avgivit yttrande
över 1958 års betänkande. Förbundet har icke nu anfört något ytterligare i
frågan.
Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1963
11
Landsorganisationen, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers
centralorganisation och Statstjänstemännens riksförbund ävensom
Svenska kommunalarbetareförbundet och Statstjänarkartellen, vilka samtliga
organisationer tidigare avgivit yttranden över 1958 års betänkande rörande
skadestånd i offentlig verksamhet och därvid tillstyrkt i allt fall huvudprinciperna
i förslaget, biträder motionärernas yrkanden. Sveriges akademikers
centralorganisation och Statstjänstemännens riksförbund framhåller särskilt,
att vid en kommande lagstiftning inom förevarande område den ståndpunkten
bör intagas, att den anställdes personliga ansvar gentemot tredje man skall
bortfalla.
Utskottet
Svensk rätt erkänner icke någon allmän skadeståndsskyldighet för staten
eller kommun i anledning av felaktigt förfarande hos något dess organ. Emellertid
har, såsom framgår av ovan lämnad redogörelse, frågan om det allmännas
skadeståndsansvar under senare tid varit föremål för utredning. Denna
har bedrivits i samarbete med motsvarande utredningar i Danmark, Finland
och Norge samt utmynnat i ett år 1958 avgivet betänkande med förslag till lag
om skadestånd i offentlig verksamhet. Enligt detta förslag skall staten eller
kommun vara pliktig att under de i förslaget närmare angivna förutsättningarna
utgiva ersättning för skada som i statlig eller kommunal verksamhet
vållas genom fel eller försummelse eller eljest. Förslaget upptager jämväl vissa
regler om statens och kommuns skadeståndsansvar i förhållande till sina
anställda samt om dessas skadeståndsansvar mot tredje man och det allmänna,
Det sålunda framlagda förslaget har varit föremål för remissbehandling, varvid
flertalet instanser lämnat huvudprinciperna i förslaget utan erinran.
Vid internordiska överläggningar har emellertid sedermera fråga uppkommit
om samordning av reglerna om det allmännas skadeståndsansvar och de nya
principer för det allmänna principalansvaret, som kan bliva resultatet av därom
pågående utredning. Därvid har vid justitieministermöte beslutats, att man
först skall slutföra utredningen angående principalansvaret och därefter upptaga
nyssnämnda samordningsspörsmål. Skadeståndskommittén, som har att
utreda såväl frågan om det allmänna principalansvaret som nämnda samordningsproblem,
kommer enligt vad som för utskottet är bekant att i början av
nästa år avgiva betänkande och förslag i berörda frågor.
I förevarande motioner framhålles, att det rådande läget på ifrågavarande
rättsområde är otillfredsställande med hänsyn till såväl den skadelidande som
den enskilde befattningshavaren. Vidare påpekas, att den vändning arbetet
med lagstiftningen om det allmännas skadeståndsansvar nu tagit måste leda
till betydande dröjsmål med sagda lagstiftnings genomförande. Enligt motionärerna
bör emellertid frågan om det allmännas skadeståndsansvar kunna lösas
separat och de förordar därför en hänvändelse till Kungl. Maj:t med hemställan
att förslag till lagstitfning angående det allmännas skadeståndsansvar
12
Första lagutskottets utlåtande nr 38 år 1963
snarast möjligt måtte föreläggas riksdagen. I motionerna I: 164 och II: 193
framhalles därjämte, att riksdagen redan i nuvarande läge bör kunna uttala
sig för en lagstiftning på grundval av principerna i 1958 års förslag.
Flertalet remissinstanser instämmer i motionärernas yrkanden om snar lagstiftning
i frågan. Emellertid har vissa remissorgan, nämligen skadeståndskommittén,
riksrevisionsverket och försvarets civilförvaltning uttalat betänkligheter
mot eller ifrågasatt lämpligheten av att i nuvarande läge, innan utformningen
av det allmänna principalansvaret är klar, taga slutlig ståndpunkt
till frågan om det allmännas skadeståndsansvar.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att det nuvarande rättsläget är
otillfredsställande och anser att lagstiftning på berörda område bör komma
till stånd så snart sig göra låter. Emellertid är, såsom skadeståndskommittén
framhållit, utformningen av det allmänna principalansvaret av betydelse för
omfattningen av det allmännas skadeståndsansvar. Väl kan det, såsom motionärerna
menar, icke anses nödvändigt att frågan om det allmänna principalansvaret
utredes innan slutlig ställning tages till det allmännas skadeståndsansvar.
Emellertid anser utskottet att, eftersom skadeståndskommitténs betänkande
rörande ovan angivna frågor är att vänta inom en nära framtid, det
icke bör väcka betänkligheter att avvakta resultatet av denna utredning, innan
frågan om det allmännas skadeståndsansvar upptages till slutligt avgörande.
Vid nu angivna förhållande finnes ej heller anledning att f. n. närmare diskutera
det framlagda förslaget till lag om skadestånd i offentlig verksamhet.
På grund av vad sålunda förekommit får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, nämligen
1. 1:164 och II: 193 samt
2. I: 268 och II: 312,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 31 oktober 1963
På första lagutskottets vägnar:
INGRID GÄRDE WIDEMAR
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Arvidson, Ferdinand Nilsson, Hilding*,
Wikner, Lundin, Nyman och Palm*;
från andra kammaren: fru Gärde Widemar, herr Landgren, fru Johansson*,
fru Boman, herrar östrand, Ekström i Björkvik, Gustafsson i Borås och
Johansson i Dockered*.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Tryck: Rotopress, Stockholm 194!
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.