Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning angående statstjänstemans ersättningsskyldighet. Första lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 163 i första kammaren av herr Hansson, Nils, samt nr 192 i andra kammaren av herr Enskog m. fl.

1963-10-31 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1963:39, Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning angående statstjänstemans ersättningsskyldighet. Första lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 163 i första kammaren av herr Hansson, Nils, samt nr 192 i andra kammaren av herr Enskog m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963

1

Nr 39

Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning angående

statstjänstemans ersättningsskyldighet.

Första lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, nr 163 i första kammaren av herr Hansson, Nils,

samt nr 192 i andra kammaren av herr Enskog m. fl. I motionerna, vilka är

likalydande, hemställes, »att riksdagen måtte besluta att uppdraga åt Kungl.

Maj :t att utreda frågan om den personliga ersättningsskyldigheten för befattningshavare

i statens tjänst beträffande skadestånd eller kassabrist som

har samband med tjänstgöring».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet

hänvisa till motionen 11:192.

Motionerna har varit föremål för remissbehandling.

Utskottet har denna dag jämväl avgivit utlåtanden dels i anledning av

motionerna 1:164 och 11:193 om lagstiftning rörande det allmänna skadeståndsansvar

samt motionerna 1:268 och 11:312 om lagstiftning angående

skadestånd i offentlig verksamhet dels ock i anledning av motionerna 1:535

och 11:640 om värnpliktigs ersättningsskyldighet för skada vållad under

militärtj änstgöring.

Gällande rätt m. m.

Inledningsvis må nämnas att någon allmän skadestandsskyldighet för staten

eller kommun i anledning av felaktigt förfarande ej förefinnes enligt

svensk rätt. I praxis har dock staten eller kommun ålagts skadeståndsskyldighet

i fall då den statliga eller kommunala verksamheten är att jämställa

med enskild verksamhet. Ansvarigheten förutsätter i princip fel eller försummelse

(culpa) hos något organ.

Beträffande statstjänstemans personliga ansvar — i förhållande till icke

blott staten utan även tredje man -— må följande antecknas. Sedan det

s. k. redogöraransvaret avskaffats genom kungl. förordningen den 2 juni

1961 om förfarandet i anmärkningsmål, blir frågan om statstjänstemans

ansvarighet för skada, som han i tjänsten vållar det allmänna eller tredje

man, att bedöma enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler. Detta innebär,

att ersättningsskyldighet i princip icke kan åläggas tjänstemannen,

med mindre han visat försummelse eller vårdslöshet vid fullgörandet av

sina åligganden. I fråga om det s. k. kassaansvaret (ansvar för omhänderhavda

penningmedel) och det s. k. uppbördsmannaansvaret (ansvar för

1 Bihang lilt riksdagens protokoll 1963. 9 sand. 1 and. Nr 39

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963

förråd) gäller så till vida särskilda regler, att — i överensstämmelse med

vad som i allmänhet gäller beträffande ansvarighet för omhänderhavda

medel och vad jämlikt särskilda bestämmelser i handelsbalken gäller i

fråga om ansvarighet för panthavare, låntagare och innehavare av anförtrott

gods — vederbörande tjänsteman torde få visa att han är fri från

vållande till den uppkomna redovisningsbristen för att undgå ersättningsskyldighet.

Det åvilar icke rättsligt sett statstjänstemannen något strängare

skadeståndsansvar än motsvarande befattningshavare i enskild tjänst. Beträffande

båda gäller, att de i princip är utan inskränkning personligen

ansvariga enligt den allmänna culparegeln för skador som de vållar i tjänsten.

Deras ansvarighet gäller oberoende av om arbetsgivaren bär ansvar för

sina anställda (s. k. principalansvar) eller ej. I enskild verksamhet och

sådan av det allmänna bedriven verksamhet som är att jämställa med enskild

verksamhet är arbetsgivaren enligt allmänna grundsatser ansvarig för

skada som vållas av arbetstagare, vilken tillhör arbetsledningen eller eljest

anförtrotts från risksynpunkt särskilt ansvarsfull uppgift. I dylikt fall

har arbetsgivaren full regressrätt mot den skadevållande arbetstagaren för

vad han må ha utgivit till den skadelidande.

Vad nu sagts om statstjänstemans ansvar gäller i tillämpliga delar jämväl

för kommunalt anställd.

Det finns icke f. n. några allmänna regler om befrielse från eller jämkning

av skadeståndsansvar som någon ådrager sig under tjänsteutövning

såsom arbetstagare i annans tjänst. För vissa verksamhetsområden finns

emellertid speciella jämkningsbestämmelser som även kan bli tillämpliga

beträffande statstjänstemän. Här må nämnas stadgandena i 59 § sjölagen

för fartygsbefälhavare, i 50 § sjömanslagen för sjömän i övrigt samt i 10

kap. 3 § luftfartslagen för personal å luftfartyg ävensom viss markpersonal

inom luftfartsväsendet. Av särskilt intresse för befattningshavare inom

krigsmakten är bestämmelserna i 7 § lagen den 30 juni 1948 angående införande

av lagen om ändring i strafflagen m. m. samt lagen den 7 mars

1929 om befrielse i visst fall för befälhavare eller förare å luftfartyg hörande

till krigsmakten från skyldighet att gälda skadestånd. Enligt dessa

bestämmelser skall befälhavare å krigsmaktens fartyg respektive befälhavare

å eller förare av krigsmaktens luftfartyg icke vara skyldig att ersätta

skada som han tillskyndat kronan eller annan genom sådan förseelse

vid fartygets (luftfartygets) manövrering eller navigering, för vilken han

ej förskyller svårare straff än disciplinstraff eller böter. Slutligen må nämnas,

att det också finnes vissa jämkningsbestämmelser i aktiebolagslagen

och andra associationsrättsliga lagar.

Eftergift av kronans fordringar, d. v. s. avstående från själva fordringsrätten,

anses i princip kräva riksdagens godkännande. Bestämmelser om

eftergift utgöres därför oftast av antingen riksdagens bemyndiganden för

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963 3

Kungl. Maj :t att själv meddela eftergift med eller utan rätt att delegera

eftergiftsrätten till underordnad myndighet eller, särskilt vad avser lån, i

författningar angivna förutsättningar för eftergift.

I förevarande sammanhang må nämnas, att riksdagen år 1952 (skrivelse

nr 295) bemyndigat Kungl. Maj :t att med anlitande av medel från postverkets

understödskassa helt eller delvis meddela befrielse från återbetalningsskyldighet

vid brist i kassa inom postverket, då anledning finnes att

antaga att bristen uppkommit genom felräkning och omständigheterna i det

särskilda fallet i övrigt är sådana, att synnerliga skäl för befrielsen prövas

föreligga. Vidare har sedan ett antal år Kungl. Maj :t för ett budgetår i

sänder bemyndigats eftergiva speciella fordringar, uppkomna inom försvarsväsendet.

Bemyndigandet har formulerats som en rätt för Kungl. Maj :t

att avgöra dels frågor om befrielse från ersättningsskyldighet till kronan

på grund av förlust av eller skada å krigsmakten tillhörig eller av krigsmakten

med nyttjanderätt innehavd egendom dels ock frågor om efterskänkande

av fordran, som grundar sig på kronans regressrätt mot förare

av kronans eller av kronan med nyttjanderätt innehaft motorfordon, luftfartyg

etc. enligt de i ämnet gällande ansvarsreglerna, allt i den mån kronans

fordran i det särskilda fallet icke överstiger 5 000 kronor.

Verkställd utredning angående stats och kommuns skadeståndsansvar, m. m.

I ett av kommittén angående det allmännas skadeståndsansvar år 1958

avgivet betänkande »Skadestånd i offentlig verksamhet» (SOU 1958:43)

har framlagts förslag till lag som skadestånd i offentlig verksamhet. I nämnda

lagförslag — vilket i första hand tager sikte på skada som drabbar

tredje man — upptages såsom huvudregel, att staten eller kommun är

pliktig att utge ersättning för skada som i statlig eller kommunal verksamhet

vållas genom fel eller försummelse. För vissa närmare angivna fall

stadgas i förslaget skadeståndsansvar oberoende av vållande (ansvar på

objektiv grund). Beträffande den anställdes enskilda skadeståndsansvar

stadgas att ansvar »Som någon ådragit sig i tjänsten må jämkas efter vad

med hänsyn till felets eller försummelsens lindriga beskaffenhet, skadans

storlek eller omständigheterna i övrigt prövas skäligt». Sådan jämkning

kan jämväl komma i fråga med avseende å såväl regresskrav mot den anställde

som den anställdes direkta ansvar gentemot sin uppdragsgivare. Slutligen

må i förevarande sammanhang nämnas, att förslaget upptager det

stadgandet, att i den mån statlig eller kommunal verksamhet till sin art är

att jämställa med enskild verksamhet eller eljest innefattar arbetsuppgift

som är väsentligen att jämställa med vad som förekommer inom enskild

verksamhet, allmän lag skall gälla i fråga om skadeståndsansvaret, dock

att nyssnämnda regler om jämkning skall tillämpas jämväl på fall som

nyss sagts.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 1 avd. Nr 39

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963

I samband med överväganden rörande behovet och lämpligheten av lagstiftning

på ifrågavarande område framhåller kommittén, att det rådande

rättsläget icke är tillfredsställande och att det också är önskvärt att tjänstemännens

personliga skadeståndsansvar skall kunna lättas. Kommittén

konstaterar, att det från reparationssynpunkt finns goda skäl för att det

allmänna bör svara för skador som dess funktionärer vållar och finner

att ett sådant ansvar jämväl ur preventionssynpunkt är att förorda, i det

att ett ökat skadeståndsansvar för det allmänna skulle kunna bidraga till

större omsorg och bättre förutseende från det allmännas sida. Kommittén

fortsätter därefter:

Som förut nämnts är det jämväl ett önskemål att det personliga skadeståndsansvaret

för tjänstemännen kan lättas. Att en tjänsteman skall gälda

fullt skadestånd även när hans fel eller försummelse är ringa, är onekligen

ofta hårt. Motsvarande gäller om skyldigheten att återgälda vad det

allmänna utgivit i anledning av tjänstemannens fel eller försummelse. Den

nuvarande ordningen i Sverige har, såvitt är känt, icke någon motsvarighet

på annat håll än i Finland. I Danmark och Norge är det främmande

att utkräva skadeståndsansvar av tjänstemännen på sätt som alltjämt tilllämpas

hos oss. Detta ansvar avviker också från vad som tillämpas i enskild

tjänst, där det endast i begränsad omfattning torde förekomma att

arbetsgivaren av den anställde uttager ersättning för utgift som den senare

ådragit arbetsgivaren genom fel eller försummelse i tjänsten. Om statens

och kommuns skadeståndsansvar gentemot tredje man vidgas, blir det

möjligt att genomföra en lättnad för tjänstemännen genom att låta deras

personliga skadeståndsansvar jämkas eller bortfalla, utan att utomstående

berättigade intressen trädas för när.

Det har uttryckts farhågor för att de enskilda tjänstemännens aktsamhet

skulle slappna, om de visste med sig att det allmänna i första hand

bure risken för inträffade skador samt räknade med att deras egen skadeståndsskyldighet

regelmässigt jämkades. Alldeles ogrundad är måhända

icke en sådan farhåga, men den torde knappast kunna tillmätas avgörande

betydelse. Det straffrättsliga ämbetsansvaret för fel och försummelser skulle

ju kvarstå, i stor utsträckning kompletterat av disciplinärt ansvar, och

risken för den enskilde tjänstemannen att slutligen få vidkännas även

skadestånd bortfaller icke genom att jämkningsmöjlighet införes.

Som ovan nämnts har i förslaget till lag om skadestånd i offentlig verksamhet

— 19 § — upptagits den regeln, att ansvar som någon ådragit sig

i tjänsten må jämkas efter vad med hänsyn till felets eller försummelsens

lindriga beskaffenhet, skadans storlek eller omständigheterna i övrigt prövas

skäligt samt att sådan jämkning skall kunna komma i fråga jämväl

med avseende å dels regresskrav mot den enskilde dels ock den anställdes

direkta ansvar gentemot sin uppdragsgivare.

I ett av särskild utredningsman avgivet betänkande »Försäkringsgivares

regressrätt» (SOU 1958:44), har till behandling upptagits ett ämne som har

nära samband med det nu ifrågavarande spörsmålet. I betänkandet föreslås

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963

5

att i 25 § lagen om försäkringsavtal (FAL) intages den regeln, att vid skadeförsäkring,

där regressanspråk göres gällande mot den som icke själv

uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet framkallat försäkringsfallet, domstolen

skall med beaktande av skadeorsaken och omständigheterna i övrigt

kunna bestämma, att återkravet skall bortfalla eller nedsättas, därest det

finnes kunna ske utan åsidosättande av försäkringsmässiga hänsyn. Vidare

föreslås att i nämnda lagrum intages ett stadgande om att den som på grund

av omfattningen av sina intressen underlåtit att taga skadeförsäkring —

s. k. självförsäkrare — ej skall äga rätt till skadestånd i vidare mån än försäkringsgivaren,

om försäkring funnits. Av motiven till sistnämnda stadgande

framgår, att detta kan antagas bli tillämpligt framför allt på staten

och större kommuner i fall då en enskild intressent i liknande situation

skulle ha tecknat försäkring.

I anledning av ifrågavarande förslag framhåller kommittén angående det

allmännas skadeståndsansvar, att man kan utgå från att, med tillämpning

av 25 § FAL i dess föreslagna lydelse, regressrätten i allmänhet kommer

att helt bortfalla mot anställd, vilken vållat skada genom vårdslöshet som

icke är grov. Tillämpat på förhållandet mellan staten, då den är självförsäkrare,

samt dess anställda innebär detta en möjlighet till befrielse från

skadeståndsansvar som sträcker sig längre än 19 § i förslaget till lag om

skadestånd i offentlig verksamhet. Detsamma gäller, enligt kommittén, förhållandet

mellan kommun, då den är självförsäkrare samt dess anställda.

Man uppnår härigenom, anser kommittén, likhet med den enskilda arbetsmarknaden,

när det skadade intresset är försäkrat. När det skadade intresset

är oförsäkrat, torde för övrigt, framhåller kommittén, den enskilda

arbetsgivaren ofta underlåta att utkräva skadestånd av anställd.

Verkställd utredning rörande eftergift av kronans fordringar

Utredningen angående redogöraransvaret m. m. bär i betänkande angående

»Bevakning, avskrivning och eftergift av kronans fordringar» (SOU

1962:49) redogjort för de under åren 1950—1960 avgjorda riksdagsärenden,

som avsett eftergift av fordringar i individuella fall. Under nämnda tidrymd

har, enligt utredningen, riksdagen fattat beslut i anledning av cirka

160 framställningar från Kungl. Maj :t om eftergift. Största antalet fordringar,

57 procent, har avsett skadestånd. Bland dessa fordringar har cirka

35 stycken uppkommit inom krigsmakten, huvudsakligen till följd av olyckor

i militär verksamhet. Skadeståndsfordringar, som hänför sig till tjänstemans

bristande kontroll över statsmedel eller underlåtenhet att iakttaga

villkor för försäljning av statlig egendom, har föranlett 23 eftergiftsärenden

i riksdagen. Beträffande skälen för eftergift nämner utredningen, att

i de fall då gäldenären varit enskild person eller dödsbo ekonomiska eller

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963

sociala synpunkter så gott som genomgående har haft betydelse för meddelande

av eftergift. Andra än ekonomiska eller sociala skäl, vilka mera hänfört

sig till fordringens uppkomstsätt eller vederbörandes grad av försumlighet,

har anförts för nedsättning av skadestånd. För eftergift av militära

skadestånd har ofta åberopats de särskilda omständigheter som rådde vid

den övning varunder skadan inträffade. Vidare torde, enligt utredningen,

eftergift mången gång ha medgivits på den grund att skadan haft sådan

omfattning, att dess gäldande av enskild person skulle ha tett sig orimligt

i förhållande till ådagalagd försumlighet. Vederbörandes välförhållande

i tjänsten och stora arbetsbörda har, enligt utredningen, ofta åberopats

som grund för eftergift.

Utredningen, som funnit att det nuvarande förfarandet vid medgivande

av eftergift av kronans fordringar bör kunna förenklas med avseende å

vissa fordringstyper, föreslår att Kungl. Maj :t måtte utverka riksdagens

bemyndigande dels att, efter prövning av omständigheterna i varje särskilt

fall, eftergiva, utom annat, sådana fordringar som avser skadestånd, dels

ock att, i den omfattning så prövas lämpligt, uppdraga åt underordnad

myndighet att besluta i fråga om eftergift av fordringar, varom nu är fråga

och vilkas kapitalbelopp icke överstiger 5 000 kronor.

Enligt utredningens mening bör vid meddelande av villkoren för myndighets

eftergiftsrätt betonas, att eftergift av fordran skall medgivas endast

i undantagsfall, varvid bör komma i betraktande gäldenärens ekonomiska

och sociala situation, fordringens art och sättet för dess uppkomst samt

gäldenärens villighet att betala o. d. Vid skadeståndsfordringar må enligt

utredningen särskilt beaktas graden av visad oaktsamhet eller försumlighet

i förhållande till skadeståndets storlek.

Remissyttranden

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat

yttranden över motionerna av utredningen angående vissa skadeståndsrättsliga

frågor (i det följande benämnd skadeståndskommittén), riksrevisionsverket,

försvarets civilförvaltning, generalpoststyrelsen och järnvägsstyrelsen.

Härjämte har tillfälle att yttra sig över motionerna beretts Landsorganisationen,

Tjänstemännens centralorganisation, Statstjänstemännens riksförbund

och Sveriges akademikers centralorganisation. Vid ett av Landsorganisationen

avgivet utlåtande har fogats yttranden av Svenska kommunalarbetarförbundet

och Statstjänarkartellen.

Skadeståndskommittén konstaterar, att de statsanställda, om än formellt

likställda med enskilt anställda, i realiteten intager en ogynnsammare

ställning än flertalet arbetstagare i enskild tjänst. Bland arbetsgivare

inom den enskilda sektorn har ansvarsförsäkringar stor utbredning. Enligt

kommittén täcker förekommande ansvarsförsäkringar — s. k. företa
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963

garförsäkringar — numera undantagslöst även de lägst anställdas skadeståndsansvar

gentemot utomstående för skador som de vållar i tjänsten.

Regressrätt för försäkringsgivaren föreligger endast vid uppsåt och då

den skadevållande varit berusad. Något motsvarande skydd mot skadeståndsansvar

finns icke för statsanställda. I det fåtal fall inom enskild

verksamhet, då försäkring ej finns och arbetsgivaren själv fått utge skadestånd

enligt reglerna om principalansvar, torde, framhåller kommittén, regressrätten

mot den skadevållande arbetstagaren praktiskt taget aldrig

göras gällande, medan ett eftergivande av statens regressrätt i motsvarande

situationer tills vidare i princip förutsätter riksdagens medgivande.

Skadeståndskommittén framhåller vidare, att i de allmänna villkoren för

privatpersoners ansvarsförsäkringar — hemförsäkring eller villaförsäkring

— uttryckligt undantag göres för skada genom handling som är betingad

av den försäkrades yrkes- eller tjänsteutövning. Endast för vissa speciella

yrkeskategorier — bl. a. läkare, veterinärer och domare — står en möjlighet

till buds att genom särskild ansvarsförsäkring täcka även yrkesriskerna.

Kommittén erinrar härefter om den i förslaget till lag om skadestånd i

offentlig verksamhet upptagna bestämmelsen om jämkning av det skadeståndsansvar

som befattningshavare i allmän tjänst kan ådraga sig genom

vållande i tjänsten samt fortsätter:

Utredningen har emellertid enligt sina direktiv att utöver frågan om principalansvaret

upptaga jämväl spörsmålet om jämkning av anställds skadeståndsskyldighet.

Därest jämkningsregler av generell karaktär för arbetstagare

skall genomföras, är det tydligt, att dessa regler måste gälla för anställda

i såväl allmän som enskild tjänst. Utredningen har vid små överväganden

av dessa spörsmål också utgått från att en reglering av fragan

bör avse även de stats- och kommunalanställda. Därest 1958 års förslag

till lag om skadestånd i offentlig verksamhet läggs till grund för lagstiftning,

uppkommer givetvis frågan om en lagteknisk samordning av jämkningsbestämmelserna

i 19 § av nämnda förslag med de jämkningsregler

som utredningen kan komma att föreslå. Enligt beslut vid 1962 års justitieministermöte

skall det ankomma på utredningen att i samarbete med de

motsvarande kommittéerna i de nordiska grannländerna upptaga aven detta

samordningsproblem.

Ehuru utredningens förslag i första hand skall avse det rent utomobligatoriska

skadeståndsansvaret, är det oundvikligt, att också det inbördes förhållandet

mellan arbetsgivare och arbetstagare berörs. Därest regler om

jämkning av arbetstagares skadeståndsansvar skall ge åsyftat resultat,

måste de också avse regressansvaret gentemot arbetsgivaren i fall då denne

enligt reglerna om principalansvar gottgjort skadelidande tredje man. Det

är naturligt, att i princip samma regler tillämpas även när arbetstagaren

direkt tillfogat arbetsgivaren skada. Ehuru utredningens förslag beträifande

principalansvar möjligen kommer att begränsas till att omedelbart

avse endast person- och sakskada, torde förslaget beträffande jämkning

av arbetstagares skadeståndsansvar bli så utformat, att jämkningsreglerna

antingen direkt eller analogivis skall kunna tillämpas även då arbetstagaren

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963

gentMnol arbetsgivaren ådragit sig (kontraktsrättsligt) ansvar för direkt

tillfogad s. k. allmän förmögenhetsskada, t. ex. genom brist i redovisning av

omhanderhavda medel eller genom andra försummelser vid bevakande av

arbetsgivarens ekonomiska intressen. De jämkningsregler utredningen kan

komma att föreslå — vilka givetvis i förhållandet mellan arbetsgivaren

och arbetstagaren avses bli dispositiva — blir sålunda i princip tillämpliga

aven i de situationer som motionärerna särskilt exemplifierat och närmast

synes ha haft i tankarna.

Utredningen kan icke nu angiva sin slutliga ståndpunkt beträffande den

narmare utformningen av eventuella jämkningsbestämmelser. Inom utredningen

övervägs emellertid ett regelsystem som skulle innebära dels en

långtgående begränsning av arbetsgivarens regressrätt mot arbetstagaren

resp. arbetsgivarens rätt till skadestånd för skada som arbetstagaren direkt

tillfogat honom, och dels en möjlighet att jämväl i förhållande till

skadelidande tredje man nedsätta det skadestånd en arbetstagare må kunna

ådraga sig genom vållande i sin tjänst.

Riksrevisionsverket framhåller inledningsvis, att det s. k. redogöraransvaret

numera avskaffats, samt anför därefter:

I det betänkande om bevakning, avskrivning och eftergift av kronans

ordringar (SOU 1962:49) som framlagts av utredningen angående redogoraransvaret

m. m. och som för närvarande är föremål för remissbehandJmtg.

A.°resläs yidare att vad som på grund av författning eller eljest gäller

beträffande särskilt ansvar för statlig uppbördsman (uppbördsmannaansvar)

icke längre skall äga tillämpning. I fråga om utkrävandet av sådant

?ns.Xar ha^ f°r övrigt sedan länge inträtt en ändrad domstolspraxis beträffande

bevisbördan, varigenom detta ansvar mist sin särprägel. Det s. k.

kassaansvaret är inte något för statstjänsten speciellt ansvar. Krav på

fullständig utredning av omständigheterna vid en föreliggande kassabrist

måste givetvis upprätthållas när det gäller allmänna medel. Formerna för

avskrivning och eftergift av fordringsanspråk på grund av en brist är av

naturliga skäl tyngre än vad i ett enskilt företag ofta är fallet. Frågan

huruvida ett fordringsanspråk från kronans sida över huvud taget skall anses

föreligga vållar ofta huvudbry och oklarheten i fråga om behörighet och

bedömningsgrunder härvid är ägnad att försvåra ett snabbt och konsekvent

bedömande från myndighetens sida. Motionärerna framhåller att enda sättet

for en tjänsteman som drabbats av en förlust av det slag, för vilket

han enligt deras mening inte borde vara ersättningsskyldig, alltså i fall då

uppenbart slarv eller grov försumlighet inte kan läggas honom till last,

ar att begära att av nåd befrias från betalningsskyldigheten, vilket i många

fall vore stötande för den allmänna rättskänslan. Möjligen åsyftas här det

förhållandet att s. k. nådefrågor av detta slag i princip fordrar riksdagens

medgivande, varför vederbörande får finna sig i en offentlig redogörelse

for små ekonomiska förhållanden m. m. i en proposition till riksdagen.

Efter redogörelse för det i förenämnda betänkande framlagda förslaget

rörande formerna för eftergift av kronans fordringar framhåller verket, att

förslagets genomförande skulle verka i den av motionärerna åsyftade rikt
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963

9

ningen. Verket framhåller vidare, att en lagstiftning om jämkat skadestånd

i allmänhet skulle öka möjligheterna att nyansera tjänstemännens ersättningsskyldighet.

Generalpoststyrelsen redogör i sitt yttrande ingående för det inom postverket

tillämpade förfarandet vid reglering av kassabrist. Styrelsen påpekar

att felräkningspengar utgår till vissa funktionärer med belopp som för månad

uppgår till mellan 5 och 80 kronor alltefter den riskklass till vilken

vederbörande postanstalt är att hänföra. Vidare erinrar styrelsen om det av

riksdagen lämnade, ovan berörda bemyndigandet för Kungl. Maj:t att anlita

medel från postverkets understödskassa för täckande av förluster, som

kan uppstå vid befrielse från återbetalningsskyldighet vid brist i kassa.

Beträffande kassabrist som uppstått genom tillgrepp av arbetskamrat upplyser

styrelsen, att dessa fall är fåtaliga och att postverket plägar svara

för sådana brister, därest tillgreppet erkännes och den av bristen drabbade

funktionären ej får anses ha visat anmärkningsvärd vårdslöshet. Styrelsen

framhåller vidare, att då postverket i andra fall drabbas av förlust,

styrelsen endast i undantagsfall kräver skadestånd av den felande. Enligt

styrelsens mening är den inom verket sålunda rådande ordningen tillfredsställande.

Järnvägsstyrelsen påpekar bl. a., att skadeståndsfordringar på enskilda

tjänstemän ofta får en storlek som ej står i rimlig proportion till den oaktsamhet

eller försummelse som förorsakat skadan. Styrelsen tillstyrker bifall

till förevarande motioner.

Försvarets civilförvaltning, som erinrar om att förvaltningen tidigare avgivit

yttrande över betänkandet om skadestånd i offentlig verksamhet, framhåller,

att det understundom kan te sig föga rimligt att utkräva skadestånd

av en enskild tjänsteman. Förvaltningen betonar emellertid, att inom såväl

försvarsväsendet som annan statlig förvaltning, vars verksamhet i och

för sig kan innebära fara för skada till person eller egendom, den största

noggrannhet lärer vara av nöden till undvikande av olycksfall. Förvaltningen

förutsätter därför, att ersättningsskyldigheten icke kommer att begränsas

så, att alla fall av mindre grovt vållande uteslutes som grund för sådan

skyldighet. Förvaltningen har i övrigt bl.a. hänvisat till vad den anfört i

yttrande över ovan berörda motioner 1:164 och 11:193 samt 1:268 och 11:312.

I nämnda yttrande framhåller förvaltningen som angeläget, att frågan om

en lagstiftning angående skadestånd i statlig verksamhet bringas till en

snar lösning. Huruvida det kan vara möjligt eller lämpligt att i nuvarande

läge bryta ut nämnda lagstiftningsfråga till särskild behandling är emellertid,

påpekar förvaltningen, ett spörsmål som undandrager sig dess bedömande.

Landsorganisationen, Sveriges akademikers centralorganisation samt

Statstjänstemännens riksförbund, vilka samtliga organisationer tidigare av
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande nr 39 dr 1963

givit yttranden över 1958 års betänkande rörande skadestånd i offentlig

verksamhet och därvid tillstyrkt i allt fall huvudprinciperna i förslaget,

uttalar sig för en lagstiftning med i motionerna angivet syfte och innehåll.

Sveriges akademikers centralorganisation och Statstjänstemannens

riksförbund framhåller såsom angeläget, att lagstiftningen snarast möjligt

kommer till stånd, och påyrkar, att vid en kommande lagstiftning inom

förevarande område den ståndpunkten intages att den anställdes personliga

ansvar gentemot tredje man helt bortfaller. Tjänstemännens centralorganisation

framhåller, att organisationen anslutit sig till det 1958 framlagda

förslaget om lättande av det personliga skadeståndsansvaret för statstjänstemän,

samt uppger, att den ej har något att erinra mot att den i motionerna

begärda utredningen kommer till stånd. Statstjänarkartellen har

i sitt yttrande instämt med motionärerna. Svenska kommunalarbetarförbundet,

vilket liksom Statstjänarkartellen tidigare yttrat sig över nyss berörda

betänkande, anför bl. a. följande:

Vi vill särskilt framhålla, att åtskilliga av kommunernas tjänstemän

och arbetare har sådan tjänst, att de under sin yrkesutövning kan komma

att vålla person- eller sakskador antingen gentemot arbetsgivaren eller mot

tredje man. Om arbetsgivare, vilket är fallet i många kommuner, tecknat

ansvarsförsäkring för sina anställda, blir den enskilda arbetstagarens skadeståndsskyldighet

begränsad till sådana fall, där vederbörande uppsåtligen

vållat skada eller ådagalagt grov vårdslöshet. Förbundet har ständigt

strävat efter att genom kollektivavtal eller andra överenskommelser reglera

arbetstagarens ansvarsskyldighet enligt ovan angivna principer.

Sedan många år tillbaka finns i en stor del av kollektivavtalen för kommunala

eller bolagsdrivna kommunala trafikföretag bestämmelser med innebörd,

att företagen ansvarar för skador, som under tjänsteutövning uppstått

på företagens materiel eller annans liv och egendom, dock ej när

grov vårdslöshet föreligger från personalens sida. Genom nyligen träffade

överenskommelser har denna kommunernas ansvarighet utsträckts att gälla

även kommunernas övriga kollektivt anställda. Bestämmelserna har dock

fått en mera restriktiv utformning än vad som gällt de förutnämnda trafikavtalen.

För tjänstemännens del behandlas frågan om skadeståndsansvar i varje

särskilt fall. Härvid torde de kollektivt träffade avtalen ha en viss vägledande

betydelse, men svårigheter kan likväl uppkomma, då kommunerna

inte är bundna av bestämda normer.

Förbundet vill starkt understryka vad som förekom redan i vårt remissutlåtande

den 15 april 1959, att den ordning, som genomförts i vissa kollektivavtal,

inte medfört någon som helst tendens till ökat antal olyckor.

Starka skäl talar för att den enskildes ansvarsskyldighet gentemot arbetsgivaren

och tredje man måtte begränsas genom lagstiftning till sådana fall,

då grov vårdslöshet eller uppsåt föreligger.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år J963

Utskottet

Svensk rätt erkänner icke någon allmän skadcståndsskyldighet för staten

eller kommun i anledning av felaktigt förfarande hos något dess organ.

Däremot har den enskilde befattningshavaren ansvar för den skada

som kan uppkomma på grund av hans fel eller försummelse. Sedan det

s. k. redogöraransvaret avskaffats, åvilar det rent rättsligt sett icke statstjänstemannen

något strängare skadeståndsansvar än motsvarande befattningshavare

i enskild tjänst. De i allmän tjänst anställda intager emellertid,

såsom skadeståndskommittén framhållit, i realiteten en sämre ställning

än flertalet befattningshavare i enskild tjänst.

I förevarande motioner hemställes om utredning angående ersättningsskyldigheten

för befattningshavare i statens tjänst beträffande skadestånd

eller kassabrist som har samband med befattningshavarens tjänsteutövning.

I motionerna — vilka synes taga sikte närmast på förhållandet

mellan den anställde och dennes uppdragsgivare — framhålles bl. a. att

statstjänstemännen i allmänhet ej är skyddade mot ersättningskrav genom

försäkring och att de vanligen endast av nåd kan bliva befriade från ålagd

betalningsskyldighet. Den ordning som nu råder är enligt motionärerna

långt ifrån tillfredsställande.

Utskottet delar motionärernas, liksom flertalet remissinstansers, uppfattning

att det nuvarande rättsläget på ifrågavarande område icke är tillfredsställande.

Emellertid har, såsom framgår av ovan lämnad redogörelse,

under senare år verkställts utredningar och framlagts förslag, som

på skilda sätt och från olika utgångspunkter berör den nu aktuella frågan.

Om dessa förslag leder fram till lagstiftning eller andra reformer, kommer

möjligheterna att nyansera statstjänstemännens ersättningsskyldighet att

i hög grad ökas och kommer densamma att i vissa fall kunna helt bortfalla.

Härutinnan får utskottet särskilt hänvisa till det år 1958 framlagda

och numera remissbehandlade förslaget till lag om skadestånd i offentlig

verksamhet, enligt vilket jämkning skall kunna ske med avseende å såväl

befattningshavares ansvar gentemot tredje man som hans ansvar i förhållande

till sin uppdragsgivare. Vidare bör i förevarande sammanhang beaktas,

att frågan om generella regler för jämkning av anställds skadeståndsskyldighet

är under utredning av skadeståndskommittén, vilken enligt vad

som är bekant för utskottet avser att framlägga förslag i saken i början

av nästa år. Såsom kommittén påpekar kommer resultatet av denna utredning

att bliva av betydelse jämväl för det i motionerna upptagna spörsmålet.

Av vad sålunda anförts torde framgå att frågan om statstjänstemännens

ersättningsskyldighet redan varit eller är föremål för utredning. Vid sådant

förhållande och då det får förväntas att lagstiftning i den av motionärerna

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963

önskade riktningen kommer att framläggas inom en förhållandevis nära

framtid, anser utskottet något riksdagens initiativ i den uti motionerna

upptagna frågan f. n. icke påkallat.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1:163 och 11:192, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 31 oktober 1963

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Arvidson, Ferdinand Nilsson,

Hilding*, Wikner, Lundin, Nyman och Palm*;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, herr Landgren, fru Johansson*,

fru Boman, herrar östrand, Ekström i Björkvik, Gustafsson i

Borås och Johansson i Dockered*.

* Ej närvarande Vid utlåtandets justering.

Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1963

630494

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.