Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om ökat lekmannainflgtande vid domstolarna. Första lagutskottet har behandlat eu i första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 274, av herr Svanström.

1963-02-26 · 12 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 11 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1963:4, Utlåtande i anledning av väckt motion om ökat lekmannainflgtande vid domstolarna. Första lagutskottet har behandlat eu i första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 274, av herr Svanström.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 4 år 1963

1

Nr 4

Utlåtande i anledning av väckt motion om ökat lekmannainflgtande

vid domstolarna.

Första lagutskottet har behandlat eu i första kammaren väckt, till lagutskott

hänvisad motion, nr 274, av herr Svanström. I motionen föreslås

riksdagen besluta att »hos Kungl. Maj :t hemställa om utredning i syfte att

åstadkomma sådan lagändring som ger nämndemän reservationsrätt vid

domslut och i övrigt öka lekmannainflytandet i svenskt rättsväsende genom

att förse hovrätterna med nämnd och på annat sätt».

Beträffande skälen för motionärens förslag får utskottet hänvisa till motionen.

Gällande bestämmelser

Enligt gällande rättegångsordning förekomer lekmannadomare endast i

underrätterna, där lekmannaelementet är organiserat såsom nämnd vid den

lagfarne domarens sida. _

För häradsrätt gäller som huvudregel, att häradshövding med namnd domer

i alla mål. Rådhusrätt har i tvistemål kollegial sammansättning med

tre eller fyra lagfarna domare; i brottmål åter är grundformen för rådhusrätts

sammansättning lagfaren ordförande och nämnd.

Vad nu sagts avser underrätts sammansättning vid huvudförhandling,

d. v. s. den förhandling som bildar grundvalen för domen. Under den förberedande

behandlingen av målen är både häradsrätt och rådhusrätt domföra

med en lagfaren domare. Från de allmänna reglerna om sammansättning

vid huvudförhandling gäller undantaget, att i såväl häradsrätt som rådhusrätt

ensamdomare är behörig att hålla huvudförhandling i mindre och

enklare mål. Sålunda är i tvistemål rätten domför med en domare vid huvudförhandling,

som äger rum i omedelbart samband med förberedelsen. Sådan

huvudförhandling får hållas, om parterna samtycker därtill eller om

saken finnes uppenbar. I brottmål äger ensamdomare hålla huvudförhandling

och syn på stället, om målet rör allenast ansvar för brott, varå ej kan

följa svårare straff än böter, och i målet ej förekommer anledning att målsägande

finnes.

I fråga om nämndens storlek gäller som allmän regel för både häradsrätl

och rådhusrätt, att i nämnden skall sitta minst sju och högst nio. I mål

om brott, varå ej kan följa straffarbete eller avsättning, så ock vid syn å

stället utom huvudförhandling är dock rälten domför med tre i nämnden.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 1 avd. Nr 4

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Första lagutskottets utlåtande nr 4 år 1963

Nar nämnd medverkar i underrätt, gäller beträffande omröstning, att vid

meningsskiljaktighet mellan ordförande och nämnd nämndens mening skall

galla, om alla i nämnden är ense eller minst sju nämndemän är av samma

mening; i annat fall bestämmer ordföranden utgången.

Anteckning i protokollet av nämndemans mening skäll i regel ej ske.

. 6 kaP.- 3§ rattegångsbalken stadgas visserligen, att protokollet skall uppaga

s lljaktiga meningar, som yppas vid omröstning inom rätten. Härifrån

galler emellertid det undantaget, att nämndemans skiljaktiga mening skall

antecknas, endast om nämnden ensam bestämt utgången.

Överväganden vid utarbetandet av nya rättegångsbalken

Enligt den äldre processordningen förekom nämnd endast i häradsrätt

et domfora antalet nämndemän var lägst sju och högst tolv, och endast

en enhällig namnd kunde överrösta den lagfarne domaren.

\id de omfattande förarbeten, som ligger till grund för den år 1942 av

nksdagen antagna rättegångsbalken, ägnades frågan om lekmäns deltagande

skilda sätt11"18611 eU betydande Grymme och blev i olika förslag löst på

I det betänkande, som processkommissionen år 1926 framlade rörande

mttegangsvasendets ombildning, diskuterade kommissionen utförligt de omandigheter,

som talade for och emot lekmäns användande såsom domare

vommissmnen framhöll, att ställning till lekmännens deltagande i rättsskipl

kund h uf* St m6d MnSyn tiH det värde’ ett sådant deltagande

framhönV "* ** fÖrdd aV IekmänS delta§ande i rättsskipningen,,

framhöll kommissionen, var att folkets förtroende för rättsskipningen där
igenom

underhölles och stärktes. Folket betraktade icke rättsskipningen säden

7 ^mman G samhäIIsverksamhet utan kände sin samhörighet med

pande UandTt T* Kr ^ ^^Uande och ski
pande

i landet spreds och slog rot bland folket. Från dessa synpunkter hade

ti“nden VariVen Styrka- Mindre Vikt var kommissionen benägen att

aS elriJeSt ** 0fta Samhällen synpunkt, nämlig§en att

TT6" tdlf°lde domstolen Person- och ortskännedom. Med den full
per

anordnad ZT ^ f.°rUtsaltes bIi föreb™gt i en efter moderna princi
gon

sförre roll °§S ^ 0m8tändi**et ej komma att spela nå
Huvudvikten

borde däremot enligt kommissionen läggas på synpunkten

huruvidaett lekmannadeltagande kunde antas bereda ökade förutsättningar

för en od provning av målen. Avgörandet av ett mål innefattade i allmänet

t\ å moment, forst en provning av vad som skulle anses bevisat i fråga

m de faletiska förhållanden, som givit upphov till rättegången, och sedfn

n tillampnmg av rattens regler på detta såsom bevisat ansedda sakförhållande.

Provningen av sakfrågan - yttrade kommissionen _ var, om fri be

^provning gällde, väsentligen beroende på vanligt gott omdöme och här

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 4 år 1963 3

kunde lekmännen med den fond av människokännedom och livserfarenhet

de representerade göra goda insatser. Vid prövningen av rättsfrågan var däremot

lekmännens medverkan ej av lika stort värde, då de saknade den kännedom

om rätten och den vana vid dess tillämpning, som erfordrades härtill.

En viss uppgift menade kommissionen att lekmännen likväl kunde fylla

vid denna sida av den dömande verksamheten. Juristdomaren hade ett

uppövat sinne för kontinuiteten i rättsskipningen; han beaktade särskilt

vikten av att lika fall behandlades lika. Lekmannen däremot var böjd att

fästa mest avseende vid de individuella omständigheterna i det föreliggande

fallet. Visserligen beaktade ämbetsmannadomaren i allmänhet tillbörligen

även dessa omständigheter, men hans rutin kunde göra honom benägen att

underskatta deras betydelse till förmån för generaliseringssynpunkten, och

då kunde lekmäns deltagande vara av värde. Många bestämmelser i nyare

lagar överlämnade ett ganska fritt spelrum åt domarens beaktande av de

individuella omständigheterna.

Såsom svagheter hos lekmannaelementet framhöll kommissionen en benägenhet

att tillgodose individualiseringssynpunkter i större utsträckning än

lagen medgav eller med andra ord att vilja åsidosätta lagen för att nå ett

resultat, som överensstämde med lekmannens uppfattning om billighet. Särskilt

i upprörda tider kunde också befaras, att lekmännen ej visade samma

motståndskraft mot ögonblickets stämningar som den i yrket övade ämbetsmännen.

. ..

Kommissionen framhöll till sist, att värdet av lekmannadeltagande i rättsskipningen

otvivelaktigt var större i brottmålen än i tvistemålen. I de förra

var bevisfrågan i allmänhet den dominerande och de rättsliga spörsmål, som

mötte, ej sällan sådana, att de väl ägnade sig för lekmännens uppfattningsförmåga.

Deras insats vid straffmätningen brukade anses värdefull. For att

bevara och stärka förtroendet för rättsskipningen var det av vikt att just i

de grövre brottmålen försäkra sig om lekmännens medverkan. I utlandet

togs också lekmän i bruk för brottmålsrättsskipningen i vida större utsträckning

än för tvistemålen.

De överväganden, för vilka nu redogjorts, ledde kommissionen till den

slutsatsen, att lekmäns deltagande i rättsskipningen kunde medföra fördelar

i olika hänseenden men ock vissa olägenheter samt att sådant deltagande

var mera angeläget i fråga om brottmålen än beträffande tvistemålen.

Enligt kommissionen var den bästa formen för lekmäns medverkan

den, som återfunnes i meddomarsystemet.

Från denna utgångspunkt förordade kommissionen, att lekman skulle

deltaga i rättsskipningen i den hos oss på landsbygden hävdvunna formen

av nämnd och att, såvitt domkretsar bestående av landsbygd angick, nämnden

skulle deltaga i både brottmål och tvistemål.

I fråga om städerna utgick kommissionen — som förutsatte, att staten

övertog rättsskipningen i städerna — från att de mindre och ett antal av

de medelstora bland dem icke längre fick bilda egna domkretsar utan skulle

i rätlsskipningshänsecndc införlivas med angränsande landsbygd. I dessa

II llihanij till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 1 and. Nr 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 4 år 1963

stader, liksom i de städer, som redan lydde under häradsrätt, ansåg kommissionen

förutsättningarna finnas för ett lekmannadeltagande i samma orntattnmg

som på landsbygden. Nämnd skulle alltså i dessa delvis av land och

delvis av stad bestående domkretsar medverka i både brottmål och tvistemål.

I de storre staderna däremot, vilka enligt kommissionens förslag skulle

bilda egna domsagor eller åtminstone egna domkretsar inom en domsaga,

antog kommissionen, att förutsättningarna för ett aktivt lekmannadeltagande

i rättsskipningen var betydligt svagare. Tradition för lekmannadeltagande

fanns ej där, och inbyggarna antogs sakna tillräckligt intresse

tor rättsskipningens gång. Deltagandet i rättsskipningen skulle ofta kännas

som ett offer av arbetstid utan tillräckligt utbyte. Då likväl lekmäns deltagande

i viktigare brottmål även i de större städerna var av stor betvdelse

för rättsskipningen, stannade kommissionen vid att föreslå, att i dessa städer

lekmän i form av nämnd skulle sitta i rätten vid avgörandet av brottmal,

dock att Kungl. Maj :t skulle äga förordna, att vissa mindre brottmål

(polismål) skulle behandlas utan nämnd.

Enligt processkommissionens förslag skulle hovrätterna, liksom både nu

och tidigare, aga prova målen i hela deras omfattning. Den i brottmålen

merendels dominerande bevisfrågan skulle där få sitt slutgiltiga bedömande

Kommissionen ansåg på grund därav, att lekmän borde i viktigare brottmål

deltaga i hovratternas rättsskipning. I ringare brottmål och i tvistemål

skulle däremot lekmän ej medverka. Lekmännens deltagande skulle liksom

i underratt aga rum i form av nämnd och avse såväl de faktiska som de

rättsliga frågorna. Gränsen mellan mål, som skulle prövas med eller utan

namnd, drog kommissionen så, att nämnd skulle inkallas vid behandling av

mal, van fråga kunde uppstå om den tilltalades dömande till straffarbete

eller till fängelse i mer än sex månader.

Kommissionen diskuterade sedan frågan vilken ställning nämnden borde

intaga inom domstolen och anförde härom:

t/ ^ främmande länder, där meddomarsystemet användes, är det vanli«t

Sr haVU Iil;a, rösträtt med den eller de lagfarna ledamöterna,

sasom fallet ar i vara radstuvuratter med illiterata rådmän. Att upptaga ett

sadant system skulle emellertid innefatta en stark brytning med1 den ordning,

som nu hos oss galler för nämndens medverkan, och gå vida utöver

S ’;Tav pa okat inflytande för nämnden, som här i landet framställts. En

an iegel skulle kunna innebära en fara för rättsskipningen. Denna fara

skuUe bhva mest framträdande i de större städerna, där lekmannamedverkan

i domstolarna nu skulle inforas utan att äga samma tradition att bygga

pa som på landet. Individuell rösträtt åt ett antal lekmän vid en emsani

lagfaren domares sida skulle där lätt kunna medföra en betänklig rubbning

av rättsskipningens säkerhet. De allmänna grunder, som, enligt vad förut

angivits, tala för lekmans deltagande i domstolen, föranleda icke heller att

lu''!tTunnen g°f alldeles likställda med de lagfarna domarna. Lekmän

tnnH de taga \ domstolarna for att lekmannasynpunkter må komma i beak™en

eJ ,.for. a“ dessa synpunkter skola helt behärska domstolarnas

^ ?de,n'' Ett visst forsteg bor tillerkännas det lagfarna elementet. Den

u gallande regeln, att, om nämndemännen äro ense om en mening, deras

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr t år 1963 5

mening blir gällande mot domarens, vilar på den uppfattningen, att en

sådan samstämmighet är ett bevis på att den av nämnden omfattade me

ningen är ett uttryck för ett allmänt folkligt rättsmedvetande, som icke Jor

åsidosättas. Denna grundsats kan icke anses övergiven, om regeln modifieras

så, att en stark majoritet bland nämndemannen skall kunna överrösta

domaren. En sådan regel synes vara tillräcklig, för att kravet på storre inflytande

för lekmännen skall anses behörigen tillgodosett.

I sitt följande resonemang konstaterade kommissionen, att frågan hur

man borde bestämma den majoritet inom nämnden, vars mening skulle bil

gällande, var beroende av frågan hur stort antal nämndeman, som sutte i

nämnden. Vid sitt bedömande av sistnämnda fråga uttalade sig kommissionen

för en sänkning av antalet ledamöter i nämnden. Till stod for en sådan

nedsättning av antalet nämndemän framhöll kommissionen bland annat den

omständigheten, att en sådan nedsättning skulle verka till starkande av

nämndens ställning. Det torde nämligen förhålla sig så — framhöll kommissionen

— att i samma mån antalet av de röstande var storre eller mindre

förringades eller förökades den individuella andelen i resultatet och aven

känslan av ansvarighet för detta resultat. Å andra sidan fann kommissionen

antalet nämndemän icke böra sättas för lågt. Härigenom skulle nämligen

äventyras den önskvärda mångsidigheten inom nämnden och möjligheten

att i rimlig utsträckning låta skilda orter på en gång vara företrädda inom

nämnden. Ej heller skulle det med ett litet antal nämndemän vara möjligt

att upprätthålla grundsatsen, att nämndens mening borde vara ett uttryc v

för ett allmänt folkligt rättsmedvetande. Vid avvägande av dessa synpun - ter fann processkommissionen sig böra stanna vid det förslaget, att antalet

ledamöter i nämnden skulle vara fem och att den majoritet, som skulle

fordras för att nämndens mening skulle bli gällande, borde bestammas till

f>Fö^hovr ätter nas del avsåg kommissionen, att nämnden skulle tjanstgora

vid sidan av tre lagfarna ledamöter, och föreslog den omröstningsregeln å t

den mening som omfattades av majoriteten av de lagfarna ledamöterna skulle

bli gällande, om ej nämndens alla ledamöter förenade sig om annan mening

eller ock fyra nämndemän biträdde av en lagfaren ledamot omfattad

särmening. Dessutom gavs den undantagsregeln, att om de lagfarna edamöterna

omfattade en mildare mening än nämndemannen, de lagfarna ledamöternas

mening skulle bli gällande.

Beträffande högsta domstolen konstaterade processkommissionen, att denna

huvudsakligen måste bli en revisionsinstans, vilken tjanade rattsenhetens

upprätthållande i landet genom att pröva, huruvida rattens regler 1- vit riktigt tillämpade å det sakförhållande, som hovrätten funnit vara genom

utredningen fastställt. Av denna natur hos högsta domstolens uppgift

fann kommissionen följa, att något deltagande från lekmans sida icke dar

kunde ifrå^akomma. ., . .

vid remissbehandlingen av processkommissionens förslag uttalades avsevärt

delade meningar om hur lekmannaelementet i domstolarna borde orga
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Första lagutskottets utlåtande nr i år 1963

TnTT'' 1 d,Cn Pr?P0Sit''°n SOm framlades för 1931 års riksdag (nr 80) anRå
SI

T“-fÖr-en 7tte^ängsreform föreslog departementschefen,

att antalet ledamöter i nämnden skulle vara åtta och att nämnd skulle så
mTninfiTade

kT 1 häradsrätL EnU^ departementschefens

mening talade skalen för lekmannainflytande å rättsskipningen icke med

samma styrka för namnds införande i rådhusrätt och hovrätt, då tradition

icke USU i. grund därav kUnde befaras’ att lekmannadeltagandet

icke skulle komma att där uppbäras av samma intresse, varigenom det kunde

komma å t mota svårigheter att erhålla för uppdraget lämpliga personer

som vore villiga att åtaga sig detta. Departementschefen fann sig emellertid''

™ Stlf r att 1 br°ttmål nämnd infÖrdeS även 1 dess^domstolar!

Sln .f^dpiinkt framhöll departementschefen, att rättsskipn

en dessa mal rorde medborgarens mest oförytterliga rättigheter och

å t det var angeläget, åt, allmänheten genom sina mälsmän toge de! i dt

W därigenom erhölle förtroende till det sätt. varpä domsto
len

fullöjorde sm maktpåliggande och ömtåliga uppgift.

Enhgt departementschefens förslag skulle den till åtta ledamöter uppgående

namnden i rådhusrätt och hovrätt komma att tjänstgöra vid sidai av

juristkollegier om tre respektive fyra jurister. För att nämnden skulle kun
ras°Ittreml

? ST™ d°marna> ^ deSSa Var eni§a’ skalle därvid fordias,

att enighet radde aven inom nämnden. Vid skiljaktighet mellan fack
domarna

skulle galla särskilda omröstningsregler.

Vid utskottsbehandlingen av propositionen förordade emellertid utskotdS

Sä"an<1C <>rdni"ge" Kr “"“"»""-""ytande ä rätts
u.

rtåfäxZSZZg™* ‘ rfdh““ä““"» "Ml* utskottets majoritet

atTdf £“ ÄWfiÄ det Ära";

nämnden på)aSdsby“

ääsääs: it k£

! sammansättning på ett tillfredsställande sätt fylla sin uppgift

övervägande av im ‘ S !?*?** " förtroende K

anseu sig b6ra ■*-

r.,„Srma Skäl ]“!! ''''lsk°«™ajoriteten även tala mot förslaget om infö,

d ,nam’ld 1 hovratt‘ På grund härav och då vissa ytterligare principie

la och praktiska invändningar kunde åberopas mot införande av hov
»lag

ä™"i )e„a„nandSeT °”^k* döP"<e."entsehefe„s för
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr i år 1963

7

1 en inom utskottet avgiven reservation förordades emellertid propositionens

förslag beträffande nämndemännens antal och rösträtt. I två andra

reservationer uttalade sig ungefärligen samma reservanter för införande av

nämnd i rådhusrätt och hovrätt. I dessa tre frågor stannade kamrarna i

olika beslut i det att första kammaren följde utskottets förslag, medan andra

kammaren godtog reservationerna. Någon sammanjämkning av kamrarnas

beslut fann utskottet icke möjlig.

I det förslag till rättegångsbalk, som utarbetades av processlagberedningen

på grundval av de tidigare förarbetena, föreslog beredningen i överensstämmelse

med 1931 års proposition, att nämnd infördes även i rådhusrätt.

Det syntes nämligen processlagberedningen vara av betydelse, att lekmän

i första instans medverkade vid handläggningen av grövre brottmål

med hänsyn till såväl lekmännens särskilda erfarenheter i frågor, som var

av vikt för straffrättsskipningen, som ock till allmänhetens förtroende för

denna rättsskipning. Det Arar vidare naturligt, framhöll beredningen, att

denna medverkan organiserades med häradsnämnden som mönster. Däremot

fann processlagberedningen ej skäl att föreslå införande av nämnd i

hovrätt. Till stöd för sin uppfattning i detta hänseende framhöll beredningen,

att nämndens medverkan icke syntes vara av samma betydelse i

andra som i första instans. Med de regler som beredningen föreslog i fråga

om förfarandet i andra instans förelåg icke heller något ovillkorligt krav på

omedelbar bevisupptagning eller fullständigt ny handläggning i andra instans

ens för de grövre brottmålens del. Då nämnden hade sin största betydelse

vid uppskattning av den bevisning, som förebringades omedelbart,

kom därigenom — framhöll beredningen — ett av huvudskälen för nämndens

medverkan att i viss mån förfalla. Mot införande av nämnd i hovrätt

fann beredningen även tala de stora praktiska olägenheter, som skulle vara

förenade därmed.

Beträffande nämndens domförhet fann beredningen lämpligt att i nämnden

skulle sitta minst sju och högst nio ledamöter, och vad angår nämndens

rösträtt föreslogs bibehållande av kravet på nämndens enhällighet för det

fall, att i nämnden ej satt fler än sju. Om däremot i nämnden satt flera

än sju, borde ej den omständigheten att det eljest domföra antalet överskridits

leda till att enhällighet fordrades beträffande samtliga. Processlagberedningen

fann sig därför böra föreslå, att om sju nämndemän biträdde

samma mening, borde denna gälla mot ordförandens även för det fall, att i

nämnden satt flera än sju.

I den proposition med förslag till rättegångsbalk, som förelädes 1942 års

riksdag (nr 5), diskuterade departementschefen utförligt frågan om nämnd

i rådhusrätt och föreslog införande av en sådan organisation med hänsyn till

den stora betydelse, som nämndens medverkan måste antagas äga vid

straffrättsskipningen. Denna betydelse fann departementschefen särskilt

framträda vid betraktande av den inriktning som straffrätten under senare

tid erhållit med avseende å påföljdernas och reaktionernas bestämmande.

Enligt propositionen skulle nämnd deltaga i grövre brottmål och då

tjänstgöra vid sidan av ett kollegium om tre jurister. I likhet med process
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande nr 4 år 1963

lagberedningen fann även departementschefen att övervägande skäl talade

för att ej införa nämnd i hovrätt. Som stöd för sitt ståndpunktstagande i

detta hänseende framhöll departementschefen förutom de av beredningen

anförda skälen även kostnadssynpunkter.

Beredningens förslag om nämndens rösträtt godtogs av departementschefen

såsom innebärande en sammanjämkning av de olika uppfattningar som

på denna punkt framträtt inom riksdagen.

Vid utskottsbehandlingen av propositionen fann utskottet förslaget vara

väl avvägt i fråga om nämndens rösträtt och berörde ej särskilt frågan om

nämnd i hovrätt. Utskottet fann sig sålunda böra tillstyrka, att nämnd infördes

i rådhusrätterna, ehuru utskottet föreslog den avvikelsen från propositionens

förslag, att rådhusrätt, när lekmän deltog i rättsskipningen,

skulle bestå av en lagfaren domare jämte nämnd i stället för juristkollegium

med nämnd.

Riksdagen fattade beslut i enlighet med utskottets förslag.

Hithörande frågor efter rättegångsreformen

Efter genomförandet av rättegångsreformen har frågan om nämndens uppgifter

berörts i en motion vid 1951 års riksdag (11:371). I denna hemställdes

om utredning angående spörsmålet om medverkan av nämnd även i

familjerättsmål i rådhusrätterna. Till stöd för sin hemställan anförde motionären

bland annat, att i sådana mål häradsnämnden visat sig kunna ge

yrkesdomaren ett gott stöd och att dess medverkan även uppskattats av

parterna. Med hänsyn härtill och då rådhusrättsnämnderna visat sig fungera

väl i sina mera begränsade uppgifter borde övervägas att låta dem

deltaga även i handläggningen av familjerättsmål.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 17) avstyrkte första lagutskottet

motionen och anförde till stöd härför bland annat följande:

Nämnd i rådhusrätt i nuvarande mera begränsade omfattning har, som

ovan antytts, endast funnits ett fåtal år. Utskottet anser därför, att ytterligare

erfarenheter böra avvaktas innan frågan om utvidgning av nämndens

uppgifter väckes. Härtill kommer, att den av motionären ifrågasatta

reformen skulle medföra icke oväsentliga organisatoriska förändringar för

rådshusrätternas del. Då frågan om det av statsmakterna vid upprepade

tillfällen förordade förstatligandet av stadsdomstolarna kommer upp, torde

möjligen en omorganisation av rådhusrätterna bliva aktuell. I avvaktan på

denna frågas lösning bör återhållsamhet iakttagas med införandet av förändringar

i rådhusrätternas nuvarande sammansättning för att icke föregripa

en förutsättningslös och ändamålsenlig lösning av frågor som kunna

uppstå i samband med förstatligandet.

Vid 1955 års riksdag väcktes två likalydande motioner (I: 116 och II: 146),

vari begärdes utredning och förslag till sådan ändring av gällande lag, att i

demokratisk ordning valda ledamöter med individuell rösträtt komme att

ingå i hovrätterna och högsta domstolen och att nämndledamöternas infly
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 4 år 1963 9

tande på motsvarande sätt förstärktes i första instans. På hemställan av

första lagutskottet (uti. nr 21) föranledde emellertid motionerna ej någon

riksdagens åtgärd. I sitt avstyrkande utlåtande framhöll utskottet, att frågan

om lekmäns deltagande i rättsskipningen blivit föremål för ingående

överväganden under förarbetena till processreformen, och uttalade, att det

valda systemet för lekmannadeltagande syntes på ett i huvudsak lämpligt

sätt möjliggöra den eftersträvade föreningen av jurist- och lekmannasynpunkter.

Utskottet tilläde emellertid, att det vore givet, att man kunde

tänka sig lekmannainflytandet organiserat även efter andra linjer, och erinrade

i det sammanhanget om att sakkunniga tillkallats för utredning av

frågan om rådhusrätternas förstatligande. De sakkunniga hade enligt sina

direktiv att överväga ett vidgat lekmannainflytande i rådhusrätterna och

ägde därvid ingå även på motsvarande spörsmål för häradsrätternas del. Då

sålunda en reform i den riktning motionärerna föreslog syntes vara under

övervägande för underrätternas del, fann utskottet ej anledning att begära

utredning angående lekmannadeltagande i överrätterna.

Vid 1957 års riksdag yrkades i två likalydande motioner (I: 321 och II:

408), att lekmannainflytandet skulle förstärkas i två skilda hänssenden.

Det begärdes sålunda att lekmannanämnder inrättades i hovrätterna för

att där deltaga i behandlingen av brottmål samt att ledamöterna i domstolsnämnder

skulle erhålla individuell rösträtt eller i vart fall möjlighet att

städse få en från domen avvikande mening antecknad till protokollet. På

hemställan av första lagutskottet (uti. nr 8) föranledde motionerna ej någon

riksdagens åtgärd. Vad beträffade motionärernas förslag om nämndemans

rösträtt och reservationsrätt hänvisade utskottet i sitt utlåtande till att

stadsdomstolsutredningen skulle utreda dessa spörsmål. I fråga om lekmannanämnders

inrättande i hovrätter anförde utskottet:

Förslaget om lekmannadeltagande i hovrätternas rättsskipning ligger däremot

ej inom området för stadsdomstolsutredningens verksamhet. Tydligt

är emellertid att frågan hur domstolarna i andra instans skola sammansättas

måste lösas med hänsyn tagen till sammansättningen av domstolarna

i första instans. För rådhusrätternas del är då läget, att så länge

stadsdomstolsutredningens arbete pågår, det i stor utsträckning är lämnat

öppet, hur dessa domstolars framtida organisation kommer att te sig. I

förevarande sammanhang är därvid av särskild betydelse, att stadsdomstolsutredningen

enligt sina direktiv har att överväga nya former för lekmäns

deltagande i rättsskipningen t. ex. såsom meddomare liksom även att undersöka

möjligheterna att ge skilda regler för domstolens sammansättning

i olika typer av mål. Även om man finner den av motionärerna framförda

tanken på lekmannainslag i hovrätterna, vilken varit föremål för ingående

överväganden vid rättegångsreformens genomförande, förtjänt av förnyad

prövning — varom dock inom utskottet råda delade meningar — synes därför

denna fråga ej böra upptas, förrän stadsdomstolsutredningen avgivit sitt

förslag och slutlig ställning tagits härtill.

I eu vid utlåtandet fogad reservation anfördes, att utskottet hort hemställa,

alt riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning

och förslag för åstadkommande av all lekmannanämnder inrättas i hov
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Första lagutskottets utlåtande nr 4 år 1963

rätterna vid behandling av brottmål samt att ledamöterna i domstolarnas

lekmannanämnder tillförsäkras individuell rösträtt eller i vart fall oinskränkt

reservationsrätt.

Sedan 1958 års besparingsutredning (SOU 1959: 28) ifrågasatt, om icke

det för hovrätts domförhet föreskrivna antalet ledamöter skulle minskas

från nuvarande fyra till tre, samt 1960 års riksdag understrukit det önskvärda

i att en utredning komme till stånd rörande den väckta frågan, tillsattes

i juni 1960 utredningen om hovrätternas domförhet.

Stadsdomstolsutredningen avgav den 12 januari 1961 betänkandet Underrätterna

(SOU 1961:6). I betänkandet, vid vilket fogats reservationer och

särskilda yttranden, föreslås inte några ändringar i nuvarande grunder för

underrätts sammansättning. Detta innebär alltså, att vid särskild huvudförhandling

i tvistemål skillnaden kvarstår mellan häradsrätts sammansättning,

lagfaren ordförande och nämnd, samt rådhusrätts sammansättning,

tre eller fyra lagfarna domare. Vissa förslag framlägges rörande nämnden.

Den nuvarande ordningen med en stor och en liten nämnd bibehålies; någon

ändring i fråga om användningen av de båda nämnderna föreslås inte.

Antalet nämndemän i den stora nämnden — för närvarande minst sju och

högst nio — minskas till minst sex och högst sju. Inträffar, sedan huvudförhandling

påbörjats, förfall för nämndeman, är dock rätten domför med endast

fem i nämnden. Med avseende å nämndens rösträtt innebär förslaget,

att om fem nämndemän förenar sig om annan mening än den ordföranden

företräder, nämndens mening skall gälla; eljest bestämmer ordföranden utgången.

Vidare föreslås nämndeman erhålla rätt att få skiljaktig mening antecknad

i rättens protokoll.

Vid 1961 års riksdag väcktes en motion (I: 364) vari föreslogs utredning

i syfte att förstärka lekmannainflytandet i vårt rättegångsväsende och att

bereda nämndeman möjlighet att till rättens protokoll anmäla reservation. I

förstnämnda hänseende framhölls bl. a. att lekmän kunde vara skickade att

biträda de juridiskt utbildade domarna i hovrätterna. Motionen avstyrktes

av första lagutskottet, som härvid i sitt av riksdagen godkända utlåtande

(uti. nr 9) — efter redogörelse för stadsdomstolsutredningens förslag —

bl. a. anförde:

Utredningens betänkande är för närvarande föremål för remissbehandling.

Enligt vad som uppgivits för utskottet, är det troligt, att bland annat

frågan om nämndemans reservationsrätt kommer att brytas ut för att upptagas

till behandling i särskild proposition, innan utredningens förslag i

övrigt hinner bli slutbehandlade. Till de ändringsförslag på nu ifrågavarande

område, som kan följa på stadsdomstolsutredningens betänkande,

torde riksdagen sålunda få taga ställning i en nära framtid. I nuvarande

läge bör därför något initiativ i förevarande spörsmål icke tagas från riksdagens

sida.

Vad åter angår frågan om hovrätternas sammansättning, synes det uppenbart,

att denna blir beroende av de reformer för rådhusrätter och hä
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Första lagutskottets utlåtande nr 4 år 1963

radsrätter, som kommer att genomföras på grund av stadsdomstolsutredningens

förslag. Utskottet har emellertid erfarit, att utredningen om hovrätternas

domförhet kommer att överväga, huruvida lekmän skall deltaga

i hovrätternas rättsskipning. Någon anledning att nu begära särskild utredning

angående lekmannainflytandet i överrätterna föreligger därför enligt

utskottets mening icke.

Sedan sakkunniga tillkallats för översyn av domkretsindelningen för underrätterna

har Kungl. Maj :t den 29 december 1961 utvidgat de sakkunnigas

uppdrag till att avse en allmän översyn av domstolsväsendet. Förutom

experter har de sakkunniga vid sin sida en rådgivande nämnd med parlamentarisk

förankring och anknytning till olika av utredningen berörda intressen.

Utredningen har antagit namnet domstolskommittén. Uppdraget för

den särskilda utredningen om hovrätternas domförhet har återkallats.

Utskottet

I förevarande motion uttryckes önskemål om en utredning i syfte att få

till stånd ökat lekmannainflytande i svenskt rättsväsende. De konkreta förslag

som upptages av motionären avser vidgande av nämndemans reservationsrätt

och införande av nämnd i hovrätt.

Förslag i samma riktning framfördes i motion vid 1961 års riksdag. I enlighet

med utskottets hemställan föranledde motionen icke någon riksdagens

åtgärd. Utskottet erinrade i sitt utlåtande om att stadsdomstolsutredningen

föreslagit att nämndeman skulle erhålla rätt att få skiljaktig mening antecknad

i protokollet. Då riksdagen förmodades få i en nära framtid taga

ställning till de ändringsförslag på ifrågavarande område, som kunde följa

på utredningens betänkande, borde i rådande läge något initiativ i fråga om

reservationsrätten ej tagas från riksdagens sida. Enligt vad utskottet erfarit

skulle utredningen om hovrätternas domförhet komma att överväga, huruvida

lekmän skulle deltaga i hovrätternas rättsskipning. Utskottet ansåg

därför icke någon anledning föreligga att begära särskild utredning angående

lekmannainflytandet i överrätterna.

Sedan hithörande spörsmål behandlades vid 1961 års riksdag, har den

särskilda utredningen om hovrätternas domförhet nedlagts och dess uppgifter

överförts på domstolskommittén, som fått att verkställa en utredning

rörande domstolsorganisationen i dess helhet. Kommittén torde därvid komma

att ingå på spörsmålet hur lekmannainflytandet i vårt rättsväsende skall

gestalta sig i framtiden. På grund härav synes riksdagen sakna anledning

att begära ytterligare utredning i det av motionären angivna syftet.

Med hänsyn till sambandet mellan frågan om reservationsrätt för nämndeman

och de organisatoriska förutsättningarna för lekmannainflytandet i

rättsväsendet torde riksdagen i nuvarande läge ej heller böra överväga en

hänvändelse till Kungl. Maj :t för att påskynda behandlingen av stadsdomstolsutredningens

förslag rörande reservationsrätten.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande nr 4 år 1963

Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion, 1:274, icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 26 februari 1963

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Nyström, Per-Olof Hanson*, Arvidson,

Erik Svedberg, fröken Mattson*, herrar Ferdinand Nilsson, Hilding och Wikner;
från

andra kammaren: fru Gärde Widemar, herr Landgren, fru Boman,

herrar Svensson i Vä, Gustafsson i Borås, fru Löfqvist*, fröken Bergegren

och fröken Andersson i Strängnäs.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

Av herr Nilsson, Ferdinand.

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 630336

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.