Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om värnpliktigs ersättningsskyldighet för skada vållad under militärtjänstgöring. Första lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 535 i första kammaren av herr Sundin och nr 640 i andra kammaren av herr Börjesson i Falköping m. fl.

1963-10-31 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1963:40, Utlåtande i anledning av väckta motioner om värnpliktigs ersättningsskyldighet för skada vållad under militärtjänstgöring. Första lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 535 i första kammaren av herr Sundin och nr 640 i andra kammaren av herr Börjesson i Falköping m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

1

Nr 40

Utlåtande i anledning av väckta motioner om värnpliktigs ersättningsskyldighet

för skada vållad under militärtjänstgöring.

Första lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, nr 535 i första kammaren av herr Sundin och

nr 640 i andra kammaren av herr Börjesson i Falköping m. fl. I motionerna,

vilka är likalydande, yrkas att riksdagen måtte i skrivelse till Ivungl.

Maj :t hemställa om skyndsam prövning av frågan om värnpliktigas ersättningsskyldighet

för skador, som vållats under militärtjänstgöring, i enlighet

med vad i motionerna anförts.

Beträffande skälen för motionärernas hemställan får utskottet hänvisa

till motionen II: 640.

Motionerna har varit föremål för remissbehandling.

Utskottet har denna dag ävenledes avgivit utlåtanden dels i anledning

av motionerna I: 164 och II: 193 om lagstiftning rörande det allmännas

skadeståndsansvar samt I: 268 och II: 312 om lagstiftning angående skadestånd

i offentlig verksamhet dels ock i anledning av motionerna I: 163 och

II: 192 om utredning angående statstjänstemans ersättningsskyldighet.

Gällande rätt m. m.

För kroppsskada som någon ådrager sig under fullgörande av militärtjänst

utgår — efter samma principer som inom yrkesskadeförsäkringen

— ersättning av allmänna medel enligt Kungl. förordning den 2 juni 1950

om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.

Äger någon rätt till ersättning enligt nämnda förordning, är han

emellertid ej därav hindrad att påyrka skadestånd utöver den ersättning

som kan tillkomma honom jämlikt förordningen. Vad i ersättning enligt

förordningen har utgivits, äger kronan, genom riksförsäkringsverket, återkräva

av den som uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet vållat skadan.

Utöver vad som följer av militäresättningsförordningen bär emellertid

kronan enligt gällande rättsgrundsatser ansvar för de skador som personer

i befälsställning inom krigsmakten vållat under tjänsteutövning. Detta

gäller vare sig den skadelidande är en utomstående person eller själv tillhör

krigsmaktens personal. Det är icke helt klart hur långt detta principalansvar

för kronan sträcker sig, eller in. a. o. vilka personalkategorier soin

1 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 saml. 1 aud. Nr 40

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Första lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

genom sitt vållande kan ådraga kronan skadeståndsskyldighet. Officerare

och underofficerare hör dock otvivelaktigt till denna kategori, oavsett om de

är fast anställda eller värnpliktiga. Detsamma torde gälla åtminstone det

högre underbefälet, d. v. s. rustmästare, överfurirer och furirer (motsvarande).

Mera tveksamt är om underbefäl i lägre grader undantagslöst ådrager

kronan ansvar. Otvivelaktigt är i vart fall, att kronan — såsom motionärerna

påpekat — som regel icke anses bära något ansvar för skador som vållats

av värnpliktiga utan befälsställning. Detsamma gäller i fråga om annan

krigsmaktens personal, som icke intar befäls- eller förmansställning.

Dessa principer beträffande kronans skadeståndsansvar överensstämmer

nära med och torde ha utbildats genom analogisk tillämpning av de grundsatser

som i rättspraxis tillämpas i fråga om principalansvar för arbetsgivare

i enskild verksamhet och vilka i korthet innebär, att en arbetsgivare

svarar för personal i förmansställning men icke för de vanliga arbetarna,

frånsett arbetare som anförtrotts en särskilt ansvarsfull ställning.

Liksom i fråga om arbetstagare i enskild verksamhet gäller beträffande

värnpliktiga att de i princip är utan inskränkning personligen ansvariga enligt

allmänna skadeståndsrättsliga regler för skador som de vållar i tjänsten.

Deras ansvarighet gäller oberoende av huruvida kronan bär principalansvar

eller ej. Är även kronan, i enlighet med vad förut sagts, ansvarig,

har kronan sålunda full regressrätt mot den skadevållande för vad kronan

må ha utgivit till den skadelidande. Ett avstående från kronans sida från

regressanspråket lärer i princip fordra riksdagens medgivande. I de fall

åter då kronan icke är ansvarig för skadan kan det bli aktuellt att den

skadelidande gör sitt ersättningsanspråk gällande direkt mot den värnpliktige

skadevållaren, vilken då i mån av förmåga får betala och slutligen vidkännas

skadeståndet.

I förevarande sammanhang må även erinras om vissa bestämmelser i 7 §

lagen den 30 juni 1948 angående införande av lagen om ändring i strafflagen

m. in. samt lagen den 7 mars 1929 om befrielse i visst fall för befälhavare

eller förare å luftfartyg hörande till krigsmakten från skyldighet

att gälda skadestånd. Enligt dessa bestämmelser skall befälhavare på krigsmaktens

fartyg respektive befälhavare på eller förare av krigsmaktens

luftfartyg icke vara skyldig att ersätta skada som han tillskyndat kronan

eller annan genom sådan förseelse vid fartygets (luftfartygets) manövrering

eller navigering, för vilken han ej förskyller svårare straff än

disciplinstraff eller böter. Vidare må anmärkas, att i kungl. förordningen

den 3 maj 1946 med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten

för förare av motordrivet fordon, som tillhör eller nyttjas av staten, stadgas

att staten icke må av sådan förare utkräva ersättning för skada i följd

av trafik, såvida ej föraren under färden gjort sig skyldig till grov vårdslöshet

i trafik eller trafikonykterhet eller om han orsakat skadan uppsåtligen,

genom grov vårdslöshet eller brukat fordonet utan lov. Vad fö
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Första lagutskottets utlåtande nr W år 1963

raren nödgats utgiva i ersättning för skada som tillfogats annan än staten

äger han, om skadan ej uppstått under sådana omständigheter som nyss

sagts, söka åter av staten, i den mån staten är ansvarig gentemot den

skadelidande.

Slutligen må nämnas, att sedan ett antal år tillbaka Kungl. Maj :t har

för ett budgetår i sänder bemyndigats eftergiva speciella fordringar, uppkomna

inom försvarsväsendet. Bemyndigandet har formulerats som en

rätt för Kungl. Maj :t att avgöra dels frågor om befrielse från ersättningsskyldighet

till kronan på grund av förlust eller skada å krigsmakten tillhörig

eller av krigsmakten med nyttjanderätt innehavd egendom dels ock

frågor om efterskänkande av fordran, som grundar sig på kronans regressrätt

mot förare av kronans eller av kronan med nyttjanderätt innehaft

motorfordon, luftfartyg etc. enligt de i ämnet gällande ansvarsreglerna,

allt i den män kronans fordran i det särskilda fallet icke överstiger 5 000

kronor.

Utredning angående det allmännas skadeståndsansvar

I ett år 1958 avgivet betänkande av kommittén angående det allmännas

skadeståndsansvar, »Skadestånd i offentlig verksamhet» (SOU 1958: 43),

har framlagts förslag till lag om skadestånd i offentlig verksamhet. Förslaget

upptager regler om stats och kommuns ansvar för skada som i statlig

eller kommunal verksamhet vållas genom fel eller försummelse (culpa)

eller eljest. För att skadeståndsansvar på grund av culpa skall inträda,

förutsättes icke att culpan ligger överordnad, förman eller någon därmed

jämställd till last men väl att de krav, som i förhållande till den skadelidande

skäligen kan ställas på verksamhetens utövning, blivit åsidosatta. I

fråga om skadestånd på annan grund än culpa föreslås bl. a. en bestämmelse,

enligt vilken det allmänna skall bära ansvar för person- eller sakskada

i följd av militär eller annan övning, om denna innebär särskild fara för

sådan skada.

Beträffande skadestånd från det allmänna till dem som är sysselsatta i

allmän verksamhet innebär förslaget, att det allmänna skall ansvara även

för skada som drabbat personal i det allmännas tjänst; dock föreligger skadeståndsskyldighet

på grund av culpa endast om denna ligger överordnad,

förman eller någon därmed jämställd till last. Det allmännas ansvar mot

den egna personalen avses härmed skola i huvudsak bli av samma omfattning

som enskild arbetsgivares ansvar i förhållande till hans personal.

Vidare är att märka att förslagets bestämmelser om ersättning på objektiv

grund — alltså oberoende av culpa — för skada till följd av hl. a. militär

verksamhet icke skall tillämpas i förhållande till dem som själva deltager

i övningen. Härutinnan kompletteras förslaget av bl. a. bestämmelserna

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första lagutskottets utlåtande nr W år 1963

om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.

Vad därefter gäller de anställdas skadeståndsansvar stadgas i förslaget,

att jämkning av den skadeståndsskyldighet som i förhållande till tredje

man kan åvila den anställde, skall kunna av rätten jämkas efter vad med

hänsyn till felets eller försummelsens lindriga beskaffenhet, skadans storlek

eller omständigheterna i övrigt prövas skäligt. Detta skall enligt förslaget

gälla även beträffande skyldigheten för den i offentlig verksamhet

sysselsatte att regressvis återgälda det allmänna vad detta utgivit i skadestånd

till tredje man eller att svara för skada som han direkt åsamkat det

allmänna.

Slutligen må i förevarande sammanhang nämnas, att eu särskild utredning

rörande militär personals skadeståndsskyldighet tidigare verkställts

inom justitiedepartementet, vilken utredning resulterat i en den 20

augusti 1949 avlämnad promemoria med utkast till lag rörande ändrad lydelse

av 7 § lagen den 30 juni 1948 angående införande av lagen om ändring

i strafflagen m. in. Promemorian, som överlämnats till kommittén angående

det allmännas skadeståndsansvar för att tagas i beaktande vid fullgörandet

av dess utredningssuppdrag, upptog förslag till följande ändrade lydelse

av 7 § nyssnämnda lag:

Vållar krigsman i sin tjänst kronan eller annan skada, då skall hans

skyldighet att gottgöra skadan jämkas om och i den mån detta med hänsyn

till skadans storlek i förhållande till felet eller av omständigheterna i

övrigt skäligen finnes påkallat. Där skäl äro, må krigsmannen helt befrias

från ersättningsskyldighet. För material, som utlämnats till krigsman men

som förkommit för honom, må befrielse från ersättningsskyldighet, helt

eller delvis, medgivas allenast på synnerliga skäl.

För ersättningsskyldighet, från vilken krigsman enligt första stycket befrias,

svare kronan. Vad här stadgas gäller icke uppbördsmans och redogörares

ansvarsskyldighet.

Remissyttrandena

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat

yttrande från utredningen angående vissa skadeståndsrättsliga frågor, (i

det följande benämnd skadeståndskommittén), riksrevisionsverket och

försvarets civilförvaltning.

Skadeståndskommittén framhåller i sitt yttrande i samband med redogörelse

för gällande rätt på förevarande område, att värnpliktiga i likhet

med dem som är i egentlig mening anställda i statens tjänst i skadeståndshänseende

intar en ogynnsammare ställning än flertalet arbetstagare i enskild

tjänst. Bland arbetsgivare inom den enskilda sektorn har, säges i

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 10 ur 106.3 5

yttrandet, ansvarsförsäkringen stor utbredning och förekommande ansvarsförsäkringar

— s. k. företagarförsäkringar — täcker numera undantagslöst

även de lägst anställdas skadeståndsansvar gentemot utomstående

för skador som de vållar i tjänsten. Regressrätt för försäkringsgivaren

föreligger enligt villkoren endast vid uppsåt och da den skadevallande arbetaren

varit berusad. Något motsvarande skydd mot skadeståndsansvar

finns icke för statsanställda eller värnpliktiga, framhåller utredningen. I

anslutning till redogörelsen för gällande rätt papekar utiedningen ä\en

att, såsom framhållits i motionerna, ansvarighetsförsäkring för privatperson

uttryckligen undantar skada genom handling betingad av den försäkrades

yrkes- eller tjänsteutövning, vartill även räknas militär-, hemvärns-,

och civilförsvarstjänst eller liknande.

Utredningen anför därefter:

Utredningen har under sitt arbete uppmärksammat de problem som berörs

i motionerna. Enligt sina direktiv har utredningen att upptaga bl. a.

frågor om principalansvar, d. v. s. arbetsgivares skadeståndsansvar för

arbetstagares vållande och om jämkning av anställds skadeståndsskyldighet.

Även frågan om skadeståndsansvar för stat och kommun i egenskap

av arbetsgivare och om de stats- och kommunalanställdas skadeståndsansvar

måste uppmärksammas i detta sammanhang. Dessa frågor har tidigare

varit föremål för utredning (se SOU 1958: 43), men framlagda förslag

har ännu icke föranlett lagstiftning. På vilket sätt en samordning skall ske

av frågan om det allmännas skadeståndsansvar med spörsmålet om principalansvar

i enskild verksamhet är ännu en öppen fråga. Redan nu gäller

emellertid i fråga om sådan av det allmänna bedriven verksamhet som i anseende

till sin art är att jämställa med enskild verksamhet, att stat och

kommun svarar enligt samma regler som gäller inom enskild verksamhet.

Vare sig det utsäges i lagtext eller ej lärer man få utgå från att denna princip

kommer att bli gällande även framdeles (jfr 20 § i 1958 års nyss omnämnda

förslag till lag om skadestånd i offentlig verksamhet). De regler

om principalansvar som kommittén kan komma att töreslå kommer således

i vart fall att bli tillämpliga på sådan av det allmänna bedriven verksamhet

som nyss sagts. Liksom hittills torde man härvid ha att räkna med

eu analogisk tillämpning av dessa regler bl. a. beträffande skador som

vållas av värnpliktiga, vilka visserligen icke är anställda eller eljest att i

egentlig mening anse som arbetstagare i kronans tjänst men arbetar under

sådana förhållanden att en analogisk tillämpning av de allmänna principalansvarsreglerna

framstår som naturlig och ändamålsenlig.

Goda skäl talar för att, på sätt motionärerna synes vilja förorda, skadeståndsansvaret

i fråga om skador som de värnpliktiga vallar i tjänsten i

första hand bör åvila kronan, liksom inom enskild verksamhet eu utvidgning

av arbetsgivares ansvar för arbetstagares vållande och en begränsning

av arbetstagarnas personliga skadeståndsansvar från flera synpunkter

framstår som motiverad. Kommittén överväger också att löreslå dels regler

om arbetsgivares skadeståndsansvar, innebärande att principalansvaret, i

vart fall såvitt gäller skador på andra än arbetstagarna själva, utvidgas till

atl omfatta även de lägst anställdas vållande, och dels vissa bestämmelser

om jämkning av arbetstagares personliga skadeståndsskyldighet, innebärande

framför allt att arbetsgivarens regressrätt gentemot arbetstagaren

avsevärt begränsas.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Första lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

Riksrevisionsverket framhåller i avgivet yttrande, att skadeståndskommittén

kommer att upptaga, utom annat, spörsmålet om värnpliktigs ersättningsskyldighet,

och föreslår under hänvisning därtill, att motionerna

icke måtte föranleda någon åtgärd.

Försvarets civilförvaltning anför hl. a. följande:

Civilförvaltningen är icke främmande för tanken att en utökning av de

fall, i ''lika kronan har att svara för vållande av värnpliktig, som icke intager

betälsställning, kan vara påkallad av hänsyn till den skadade — eller

i tall denne avlider — hans efterlevande, de sistnämnda i den män de bliberättigade

till skadestånd av den värnpliktige. Utöver vad motionärerna

härutinnan anfört må framhållas att, med hänsyn till den skadades

person eller de omständigheter under vilka skadan timat, i många fall

imlitärersättningsförordningen eller lagen om yrkesskadeförsäkring ej är

tillämplig. I sådana fall kan den skadelidande i den mån han ej kan falla

tillbaka på egen försäkring och skadevållaren ej förmår gälda skadestånd

bli helt utan ersättning.

I samhand med en utredning om kronans ansvar för vållande av värnpliktig,

som icke intager befälsställning, måste givetvis frågan om kronans

regressrätt upptagas till behandling. I sitt utlåtande till utskottet den

26 februari 1963 över motionerna I: 163 och II: 192 om utredning angående

statstjänstemans ersättningsskyldighet har civilförvaltningen förklarat

sig förutsätta, att eu blivande gränsdragning i fråga om grund för ersättningsskyldighet

icke kommer att utesluta alla fall av mindre grovt vållande.

Denna synpunkt vill ämbetsverket anlägga även på den regressrätt,

varom nu är fråga. Beträffande värnpliktiga bör emellertid beaktas att de

i åtskilliga fall icke frivilligt försatt sig i en sådan farosituation som, när

ett vållande från dem tillkommer, medför skadeståndsskyldighet. Civilförvaltningen

vill även erinra om det i sistnämnda utlåtande omförmälda

betänkandet (SOU 1962: 49) i vad det avser eftergift av kronans fordringar.

rör\altningen erinrar avslutningsvis om att den i utlåtande över motionerna

I: 164 och II: 193 samt I: 268 och II: 312 förklarat sig anse det i och

för sig angeläget, att frågan om en lagstiftning angående skadestånd i

offentlig verksamhet bringades till en snar lösning, men att den tillika

framhållit att frågan, huruvida det kunde vara möjligt eller lämpligt att i

det nuvarande läget bryta ut densamma till särskild behandling, undandrog

sig ämbetsverkets bedömande. Detsamma gäller enligt förvaltningen

frågan om värnpliktigs ersättningsskyldighet för skada, vållad under militärtjänstgöring.

Utskottet

Värnpliktiga är i princip personligen ansvariga för skador som de vållar

i tjänsten enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler. Denna ansvarighet

gäller oberoende av huruvida jämväl kronan i det särskilda fallet är

ansvarig. För kroppsskada som någon ådrager sig under fullgörande av

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963 7

militärtjänst utgår dock ersättning av allmänna medel i särskild ordning.

Vad sålunda utgivits äger kronan återkräva endast av den som uppsåtligen

eller genom grov försummelse vållat skadan.

I förevarande motioner framhålles, att de värnpliktiga mestadels torde

sakna ekonomisk möjlighet att gälda skadestånd, varför den skadelidande

i de fall då icke jämväl kronan är skadeståndsskyldig kommer att stå utan

gottgörelse. Även för skadevållaren, påpekar motionärerna, kan inträffat

skadefall få svära ekonomiska konsekvenser. Det synes därför motionärerna

rimligt att kronan bör bära ifrågavarande ansvar och att kronan

endast i undantagsfall skall äga regressrätt mot den skadevållande. Motionerna

utmynnar i yrkande om att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t

måtte hemställa om skyndsam prövning av frågan om de värnpliktigas ersättningsskyldighet.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att den nuvarande ordningen

innefattar påtagliga brister såväl med hänsyn till tredje mans möjlighet

att erhålla gottgörelse för liden skada som till den värnpliktiges berättigade

krav på skydd mot alltför omfattande ersättningsskyldighet. Emellertid

har, såsom framgår av ovan lämnad redogörelse, frågan om värnpliktigs

ersättningsskyldighet beaktats under utredningen angående det allmännas

skadeståndsansvar, och i det år 1958 framlagda förslaget till lag om skadestånd

i offentlig verksamhet har intagits regler som, om de bliver lagfästa,

i väsentlig grad kommer att förbättra såväl den skadelidandes som den

skadevållande värnpliktiges ställning. Jämväl skadeståndskommitténs pågående

utredning angående det allmänna principalansvaret berör, såsom

kommittén framhållit, på ett betydelsefullt sätt den i motionerna upptagna

frågan. I utlåtande denna dag i anledning av de ovan anmärkta motionerna

1:164 och 11:193 samt 1:268 och 11:312 har utskottet funnit, att

spörsmålet om det allmänna principalansvaret lämpligen bör utredas, innan

ståndpunkt tages i frågan om det allmännas skadeståndsansvar. Enligt

utskottets förmenande synes även behandlingen av den i förevarande

motioner upptagna frågan böra anstå i avvaktan på slutförandet av utredningen

angående det allmänna principalansvaret. Vid angivna förhållanden

anser utskottet icke erforderligt att riksdagen f. n. tager något initiativ

i den av motionärerna angivna riktningen.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att ifrågavarande motioner, 1: 535 och II: 640, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 31 oktober 1963

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande nr W år 1963

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Arvidson, Ferdinand Nils

son, Hilding*, Wikner, Lundin, Nyman och Palm*;

från andra kammaren: fru Gärde Wideinar, herr Landgren, fru Jo

hansson*, fru Boman, herrar Östrand, Ekström i Björkvik, Gustafsson

Borås och Johansson i Dockered*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering,

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 631277

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.