Utlåtande i anledning av väckta motioner om värnpliktigs ersättningsskyldighet för skada vållad under militärtjänstgöring. Första lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 535 i första kammaren av herr Sundin och nr 640 i andra kammaren av herr Börjesson i Falköping m. fl.
1963-10-31 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1963:40, Utlåtande i anledning av väckta motioner om värnpliktigs ersättningsskyldighet för skada vållad under militärtjänstgöring. Första lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 535 i första kammaren av herr Sundin och nr 640 i andra kammaren av herr Börjesson i Falköping m. fl.
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963
1
Nr 40
Utlåtande i anledning av väckta motioner om värnpliktigs ersättningsskyldighet
för skada vållad under militärtjänstgöring.
Första lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 535 i första kammaren av herr Sundin och
nr 640 i andra kammaren av herr Börjesson i Falköping m. fl. I motionerna,
vilka är likalydande, yrkas att riksdagen måtte i skrivelse till Ivungl.
Maj :t hemställa om skyndsam prövning av frågan om värnpliktigas ersättningsskyldighet
för skador, som vållats under militärtjänstgöring, i enlighet
med vad i motionerna anförts.
Beträffande skälen för motionärernas hemställan får utskottet hänvisa
till motionen II: 640.
Motionerna har varit föremål för remissbehandling.
Utskottet har denna dag ävenledes avgivit utlåtanden dels i anledning
av motionerna I: 164 och II: 193 om lagstiftning rörande det allmännas
skadeståndsansvar samt I: 268 och II: 312 om lagstiftning angående skadestånd
i offentlig verksamhet dels ock i anledning av motionerna I: 163 och
II: 192 om utredning angående statstjänstemans ersättningsskyldighet.
Gällande rätt m. m.
För kroppsskada som någon ådrager sig under fullgörande av militärtjänst
utgår — efter samma principer som inom yrkesskadeförsäkringen
— ersättning av allmänna medel enligt Kungl. förordning den 2 juni 1950
om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.
Äger någon rätt till ersättning enligt nämnda förordning, är han
emellertid ej därav hindrad att påyrka skadestånd utöver den ersättning
som kan tillkomma honom jämlikt förordningen. Vad i ersättning enligt
förordningen har utgivits, äger kronan, genom riksförsäkringsverket, återkräva
av den som uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet vållat skadan.
Utöver vad som följer av militäresättningsförordningen bär emellertid
kronan enligt gällande rättsgrundsatser ansvar för de skador som personer
i befälsställning inom krigsmakten vållat under tjänsteutövning. Detta
gäller vare sig den skadelidande är en utomstående person eller själv tillhör
krigsmaktens personal. Det är icke helt klart hur långt detta principalansvar
för kronan sträcker sig, eller in. a. o. vilka personalkategorier soin
1 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 saml. 1 aud. Nr 40
2 Första lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963
genom sitt vållande kan ådraga kronan skadeståndsskyldighet. Officerare
och underofficerare hör dock otvivelaktigt till denna kategori, oavsett om de
är fast anställda eller värnpliktiga. Detsamma torde gälla åtminstone det
högre underbefälet, d. v. s. rustmästare, överfurirer och furirer (motsvarande).
Mera tveksamt är om underbefäl i lägre grader undantagslöst ådrager
kronan ansvar. Otvivelaktigt är i vart fall, att kronan — såsom motionärerna
påpekat — som regel icke anses bära något ansvar för skador som vållats
av värnpliktiga utan befälsställning. Detsamma gäller i fråga om annan
krigsmaktens personal, som icke intar befäls- eller förmansställning.
Dessa principer beträffande kronans skadeståndsansvar överensstämmer
nära med och torde ha utbildats genom analogisk tillämpning av de grundsatser
som i rättspraxis tillämpas i fråga om principalansvar för arbetsgivare
i enskild verksamhet och vilka i korthet innebär, att en arbetsgivare
svarar för personal i förmansställning men icke för de vanliga arbetarna,
frånsett arbetare som anförtrotts en särskilt ansvarsfull ställning.
Liksom i fråga om arbetstagare i enskild verksamhet gäller beträffande
värnpliktiga att de i princip är utan inskränkning personligen ansvariga enligt
allmänna skadeståndsrättsliga regler för skador som de vållar i tjänsten.
Deras ansvarighet gäller oberoende av huruvida kronan bär principalansvar
eller ej. Är även kronan, i enlighet med vad förut sagts, ansvarig,
har kronan sålunda full regressrätt mot den skadevållande för vad kronan
må ha utgivit till den skadelidande. Ett avstående från kronans sida från
regressanspråket lärer i princip fordra riksdagens medgivande. I de fall
åter då kronan icke är ansvarig för skadan kan det bli aktuellt att den
skadelidande gör sitt ersättningsanspråk gällande direkt mot den värnpliktige
skadevållaren, vilken då i mån av förmåga får betala och slutligen vidkännas
skadeståndet.
I förevarande sammanhang må även erinras om vissa bestämmelser i 7 §
lagen den 30 juni 1948 angående införande av lagen om ändring i strafflagen
m. in. samt lagen den 7 mars 1929 om befrielse i visst fall för befälhavare
eller förare å luftfartyg hörande till krigsmakten från skyldighet
att gälda skadestånd. Enligt dessa bestämmelser skall befälhavare på krigsmaktens
fartyg respektive befälhavare på eller förare av krigsmaktens
luftfartyg icke vara skyldig att ersätta skada som han tillskyndat kronan
eller annan genom sådan förseelse vid fartygets (luftfartygets) manövrering
eller navigering, för vilken han ej förskyller svårare straff än
disciplinstraff eller böter. Vidare må anmärkas, att i kungl. förordningen
den 3 maj 1946 med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten
för förare av motordrivet fordon, som tillhör eller nyttjas av staten, stadgas
att staten icke må av sådan förare utkräva ersättning för skada i följd
av trafik, såvida ej föraren under färden gjort sig skyldig till grov vårdslöshet
i trafik eller trafikonykterhet eller om han orsakat skadan uppsåtligen,
genom grov vårdslöshet eller brukat fordonet utan lov. Vad fö
-
3
Första lagutskottets utlåtande nr W år 1963
raren nödgats utgiva i ersättning för skada som tillfogats annan än staten
äger han, om skadan ej uppstått under sådana omständigheter som nyss
sagts, söka åter av staten, i den mån staten är ansvarig gentemot den
skadelidande.
Slutligen må nämnas, att sedan ett antal år tillbaka Kungl. Maj :t har
för ett budgetår i sänder bemyndigats eftergiva speciella fordringar, uppkomna
inom försvarsväsendet. Bemyndigandet har formulerats som en
rätt för Kungl. Maj :t att avgöra dels frågor om befrielse från ersättningsskyldighet
till kronan på grund av förlust eller skada å krigsmakten tillhörig
eller av krigsmakten med nyttjanderätt innehavd egendom dels ock
frågor om efterskänkande av fordran, som grundar sig på kronans regressrätt
mot förare av kronans eller av kronan med nyttjanderätt innehaft
motorfordon, luftfartyg etc. enligt de i ämnet gällande ansvarsreglerna,
allt i den män kronans fordran i det särskilda fallet icke överstiger 5 000
kronor.
Utredning angående det allmännas skadeståndsansvar
I ett år 1958 avgivet betänkande av kommittén angående det allmännas
skadeståndsansvar, »Skadestånd i offentlig verksamhet» (SOU 1958: 43),
har framlagts förslag till lag om skadestånd i offentlig verksamhet. Förslaget
upptager regler om stats och kommuns ansvar för skada som i statlig
eller kommunal verksamhet vållas genom fel eller försummelse (culpa)
eller eljest. För att skadeståndsansvar på grund av culpa skall inträda,
förutsättes icke att culpan ligger överordnad, förman eller någon därmed
jämställd till last men väl att de krav, som i förhållande till den skadelidande
skäligen kan ställas på verksamhetens utövning, blivit åsidosatta. I
fråga om skadestånd på annan grund än culpa föreslås bl. a. en bestämmelse,
enligt vilken det allmänna skall bära ansvar för person- eller sakskada
i följd av militär eller annan övning, om denna innebär särskild fara för
sådan skada.
Beträffande skadestånd från det allmänna till dem som är sysselsatta i
allmän verksamhet innebär förslaget, att det allmänna skall ansvara även
för skada som drabbat personal i det allmännas tjänst; dock föreligger skadeståndsskyldighet
på grund av culpa endast om denna ligger överordnad,
förman eller någon därmed jämställd till last. Det allmännas ansvar mot
den egna personalen avses härmed skola i huvudsak bli av samma omfattning
som enskild arbetsgivares ansvar i förhållande till hans personal.
Vidare är att märka att förslagets bestämmelser om ersättning på objektiv
grund — alltså oberoende av culpa — för skada till följd av hl. a. militär
verksamhet icke skall tillämpas i förhållande till dem som själva deltager
i övningen. Härutinnan kompletteras förslaget av bl. a. bestämmelserna
4 Första lagutskottets utlåtande nr W år 1963
om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.
Vad därefter gäller de anställdas skadeståndsansvar stadgas i förslaget,
att jämkning av den skadeståndsskyldighet som i förhållande till tredje
man kan åvila den anställde, skall kunna av rätten jämkas efter vad med
hänsyn till felets eller försummelsens lindriga beskaffenhet, skadans storlek
eller omständigheterna i övrigt prövas skäligt. Detta skall enligt förslaget
gälla även beträffande skyldigheten för den i offentlig verksamhet
sysselsatte att regressvis återgälda det allmänna vad detta utgivit i skadestånd
till tredje man eller att svara för skada som han direkt åsamkat det
allmänna.
Slutligen må i förevarande sammanhang nämnas, att eu särskild utredning
rörande militär personals skadeståndsskyldighet tidigare verkställts
inom justitiedepartementet, vilken utredning resulterat i en den 20
augusti 1949 avlämnad promemoria med utkast till lag rörande ändrad lydelse
av 7 § lagen den 30 juni 1948 angående införande av lagen om ändring
i strafflagen m. in. Promemorian, som överlämnats till kommittén angående
det allmännas skadeståndsansvar för att tagas i beaktande vid fullgörandet
av dess utredningssuppdrag, upptog förslag till följande ändrade lydelse
av 7 § nyssnämnda lag:
Vållar krigsman i sin tjänst kronan eller annan skada, då skall hans
skyldighet att gottgöra skadan jämkas om och i den mån detta med hänsyn
till skadans storlek i förhållande till felet eller av omständigheterna i
övrigt skäligen finnes påkallat. Där skäl äro, må krigsmannen helt befrias
från ersättningsskyldighet. För material, som utlämnats till krigsman men
som förkommit för honom, må befrielse från ersättningsskyldighet, helt
eller delvis, medgivas allenast på synnerliga skäl.
För ersättningsskyldighet, från vilken krigsman enligt första stycket befrias,
svare kronan. Vad här stadgas gäller icke uppbördsmans och redogörares
ansvarsskyldighet.
Remissyttrandena
Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttrande från utredningen angående vissa skadeståndsrättsliga frågor, (i
det följande benämnd skadeståndskommittén), riksrevisionsverket och
försvarets civilförvaltning.
Skadeståndskommittén framhåller i sitt yttrande i samband med redogörelse
för gällande rätt på förevarande område, att värnpliktiga i likhet
med dem som är i egentlig mening anställda i statens tjänst i skadeståndshänseende
intar en ogynnsammare ställning än flertalet arbetstagare i enskild
tjänst. Bland arbetsgivare inom den enskilda sektorn har, säges i
Första lagutskottets utlåtande nr 10 ur 106.3 5
yttrandet, ansvarsförsäkringen stor utbredning och förekommande ansvarsförsäkringar
— s. k. företagarförsäkringar — täcker numera undantagslöst
även de lägst anställdas skadeståndsansvar gentemot utomstående
för skador som de vållar i tjänsten. Regressrätt för försäkringsgivaren
föreligger enligt villkoren endast vid uppsåt och da den skadevallande arbetaren
varit berusad. Något motsvarande skydd mot skadeståndsansvar
finns icke för statsanställda eller värnpliktiga, framhåller utredningen. I
anslutning till redogörelsen för gällande rätt papekar utiedningen ä\en
att, såsom framhållits i motionerna, ansvarighetsförsäkring för privatperson
uttryckligen undantar skada genom handling betingad av den försäkrades
yrkes- eller tjänsteutövning, vartill även räknas militär-, hemvärns-,
och civilförsvarstjänst eller liknande.
Utredningen anför därefter:
Utredningen har under sitt arbete uppmärksammat de problem som berörs
i motionerna. Enligt sina direktiv har utredningen att upptaga bl. a.
frågor om principalansvar, d. v. s. arbetsgivares skadeståndsansvar för
arbetstagares vållande och om jämkning av anställds skadeståndsskyldighet.
Även frågan om skadeståndsansvar för stat och kommun i egenskap
av arbetsgivare och om de stats- och kommunalanställdas skadeståndsansvar
måste uppmärksammas i detta sammanhang. Dessa frågor har tidigare
varit föremål för utredning (se SOU 1958: 43), men framlagda förslag
har ännu icke föranlett lagstiftning. På vilket sätt en samordning skall ske
av frågan om det allmännas skadeståndsansvar med spörsmålet om principalansvar
i enskild verksamhet är ännu en öppen fråga. Redan nu gäller
emellertid i fråga om sådan av det allmänna bedriven verksamhet som i anseende
till sin art är att jämställa med enskild verksamhet, att stat och
kommun svarar enligt samma regler som gäller inom enskild verksamhet.
Vare sig det utsäges i lagtext eller ej lärer man få utgå från att denna princip
kommer att bli gällande även framdeles (jfr 20 § i 1958 års nyss omnämnda
förslag till lag om skadestånd i offentlig verksamhet). De regler
om principalansvar som kommittén kan komma att töreslå kommer således
i vart fall att bli tillämpliga på sådan av det allmänna bedriven verksamhet
som nyss sagts. Liksom hittills torde man härvid ha att räkna med
eu analogisk tillämpning av dessa regler bl. a. beträffande skador som
vållas av värnpliktiga, vilka visserligen icke är anställda eller eljest att i
egentlig mening anse som arbetstagare i kronans tjänst men arbetar under
sådana förhållanden att en analogisk tillämpning av de allmänna principalansvarsreglerna
framstår som naturlig och ändamålsenlig.
Goda skäl talar för att, på sätt motionärerna synes vilja förorda, skadeståndsansvaret
i fråga om skador som de värnpliktiga vallar i tjänsten i
första hand bör åvila kronan, liksom inom enskild verksamhet eu utvidgning
av arbetsgivares ansvar för arbetstagares vållande och en begränsning
av arbetstagarnas personliga skadeståndsansvar från flera synpunkter
framstår som motiverad. Kommittén överväger också att löreslå dels regler
om arbetsgivares skadeståndsansvar, innebärande att principalansvaret, i
vart fall såvitt gäller skador på andra än arbetstagarna själva, utvidgas till
atl omfatta även de lägst anställdas vållande, och dels vissa bestämmelser
om jämkning av arbetstagares personliga skadeståndsskyldighet, innebärande
framför allt att arbetsgivarens regressrätt gentemot arbetstagaren
avsevärt begränsas.
6 Första lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963
Riksrevisionsverket framhåller i avgivet yttrande, att skadeståndskommittén
kommer att upptaga, utom annat, spörsmålet om värnpliktigs ersättningsskyldighet,
och föreslår under hänvisning därtill, att motionerna
icke måtte föranleda någon åtgärd.
Försvarets civilförvaltning anför hl. a. följande:
Civilförvaltningen är icke främmande för tanken att en utökning av de
fall, i ''lika kronan har att svara för vållande av värnpliktig, som icke intager
betälsställning, kan vara påkallad av hänsyn till den skadade — eller
i tall denne avlider — hans efterlevande, de sistnämnda i den män de bliberättigade
till skadestånd av den värnpliktige. Utöver vad motionärerna
härutinnan anfört må framhållas att, med hänsyn till den skadades
person eller de omständigheter under vilka skadan timat, i många fall
imlitärersättningsförordningen eller lagen om yrkesskadeförsäkring ej är
tillämplig. I sådana fall kan den skadelidande i den mån han ej kan falla
tillbaka på egen försäkring och skadevållaren ej förmår gälda skadestånd
bli helt utan ersättning.
I samhand med en utredning om kronans ansvar för vållande av värnpliktig,
som icke intager befälsställning, måste givetvis frågan om kronans
regressrätt upptagas till behandling. I sitt utlåtande till utskottet den
26 februari 1963 över motionerna I: 163 och II: 192 om utredning angående
statstjänstemans ersättningsskyldighet har civilförvaltningen förklarat
sig förutsätta, att eu blivande gränsdragning i fråga om grund för ersättningsskyldighet
icke kommer att utesluta alla fall av mindre grovt vållande.
Denna synpunkt vill ämbetsverket anlägga även på den regressrätt,
varom nu är fråga. Beträffande värnpliktiga bör emellertid beaktas att de
i åtskilliga fall icke frivilligt försatt sig i en sådan farosituation som, när
ett vållande från dem tillkommer, medför skadeståndsskyldighet. Civilförvaltningen
vill även erinra om det i sistnämnda utlåtande omförmälda
betänkandet (SOU 1962: 49) i vad det avser eftergift av kronans fordringar.
rör\altningen erinrar avslutningsvis om att den i utlåtande över motionerna
I: 164 och II: 193 samt I: 268 och II: 312 förklarat sig anse det i och
för sig angeläget, att frågan om en lagstiftning angående skadestånd i
offentlig verksamhet bringades till en snar lösning, men att den tillika
framhållit att frågan, huruvida det kunde vara möjligt eller lämpligt att i
det nuvarande läget bryta ut densamma till särskild behandling, undandrog
sig ämbetsverkets bedömande. Detsamma gäller enligt förvaltningen
frågan om värnpliktigs ersättningsskyldighet för skada, vållad under militärtjänstgöring.
Utskottet
Värnpliktiga är i princip personligen ansvariga för skador som de vållar
i tjänsten enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler. Denna ansvarighet
gäller oberoende av huruvida jämväl kronan i det särskilda fallet är
ansvarig. För kroppsskada som någon ådrager sig under fullgörande av
Första lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963 7
militärtjänst utgår dock ersättning av allmänna medel i särskild ordning.
Vad sålunda utgivits äger kronan återkräva endast av den som uppsåtligen
eller genom grov försummelse vållat skadan.
I förevarande motioner framhålles, att de värnpliktiga mestadels torde
sakna ekonomisk möjlighet att gälda skadestånd, varför den skadelidande
i de fall då icke jämväl kronan är skadeståndsskyldig kommer att stå utan
gottgörelse. Även för skadevållaren, påpekar motionärerna, kan inträffat
skadefall få svära ekonomiska konsekvenser. Det synes därför motionärerna
rimligt att kronan bör bära ifrågavarande ansvar och att kronan
endast i undantagsfall skall äga regressrätt mot den skadevållande. Motionerna
utmynnar i yrkande om att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte hemställa om skyndsam prövning av frågan om de värnpliktigas ersättningsskyldighet.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att den nuvarande ordningen
innefattar påtagliga brister såväl med hänsyn till tredje mans möjlighet
att erhålla gottgörelse för liden skada som till den värnpliktiges berättigade
krav på skydd mot alltför omfattande ersättningsskyldighet. Emellertid
har, såsom framgår av ovan lämnad redogörelse, frågan om värnpliktigs
ersättningsskyldighet beaktats under utredningen angående det allmännas
skadeståndsansvar, och i det år 1958 framlagda förslaget till lag om skadestånd
i offentlig verksamhet har intagits regler som, om de bliver lagfästa,
i väsentlig grad kommer att förbättra såväl den skadelidandes som den
skadevållande värnpliktiges ställning. Jämväl skadeståndskommitténs pågående
utredning angående det allmänna principalansvaret berör, såsom
kommittén framhållit, på ett betydelsefullt sätt den i motionerna upptagna
frågan. I utlåtande denna dag i anledning av de ovan anmärkta motionerna
1:164 och 11:193 samt 1:268 och 11:312 har utskottet funnit, att
spörsmålet om det allmänna principalansvaret lämpligen bör utredas, innan
ståndpunkt tages i frågan om det allmännas skadeståndsansvar. Enligt
utskottets förmenande synes även behandlingen av den i förevarande
motioner upptagna frågan böra anstå i avvaktan på slutförandet av utredningen
angående det allmänna principalansvaret. Vid angivna förhållanden
anser utskottet icke erforderligt att riksdagen f. n. tager något initiativ
i den av motionärerna angivna riktningen.
Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att ifrågavarande motioner, 1: 535 och II: 640, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 31 oktober 1963
På första lagutskottets vägnar:
INGRID GÄRDE WIDEMAR
8
Första lagutskottets utlåtande nr W år 1963
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Ahlkvist, Arvidson, Ferdinand Nils
son, Hilding*, Wikner, Lundin, Nyman och Palm*;
från andra kammaren: fru Gärde Wideinar, herr Landgren, fru Jo
hansson*, fru Boman, herrar Östrand, Ekström i Björkvik, Gustafsson
Borås och Johansson i Dockered*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering,
Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 631277
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.