Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om straff för underlåtenhet att bistå den som befinner sig i fara. Första lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 16 i första kammaren av herr Jonasson och herr Olsson, Ernst, samt nr 17 i andra kammaren av herr Börjesson i Falköping m. fl.

1963-10-31 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1963:41, Utlåtande i anledning av väckta motioner om straff för underlåtenhet att bistå den som befinner sig i fara. Första lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 16 i första kammaren av herr Jonasson och herr Olsson, Ernst, samt nr 17 i andra kammaren av herr Börjesson i Falköping m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr M år 1963

1

Nr 41

Utlåtande i anledning av väckta motioner om straff för underlåtenhet

att bistå den som befinner sig i fara.

Första lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, nr 16 i första kammaren av herr Jonasson och

herr Olsson, Ernst, samt nr 17 i andra kammaren av herr Börjesson i Falköping

m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, föreslås riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj :t hemställa om förslag till en allmän bestämmelse i brottsbalkens

kapitel om brott mot liv och hälsa om skyldighet att bistå annan i nödsituation

i enlighet med vad i motionerna anförts.

Beträffande motionernas närmare innehåll får utskottet, i den mån redogörelse

härför ej lämnas nedan, hänvisa till motionen II: 17.

Motionerna har varit föremål för remissbehandling.

Gällande rätt m.m.

Enligt gällande svensk rätt finnes icke någon allmän skyldighet att bistå

den som befinner sig i fara. Underlåtenhet att ingripa i nödsituation kan

likväl i särskilda fall vara straffbar.

Sålunda förekommer på vissa områden stadganden om skyldighet att vara

verksam för att avvärja eller begränsa olyckor. Ett dylikt stadgande som riktar

sig till medborgarna i allmänhet finnes i 11 § brandlagen: »Uppstår brand

eller är överhängande fara därför och kan ej den, som varsnar branden eller

faran eller eljest får kunskap därom, genast släcka branden eller undanröja

faran, skall han varsko dem, vilkas liv eller egendom är i fara, samt tillkalla

hjälp.» Straff för den som bryter mot detta stadgande utsättes i 16 § samma

lag. I 34 a § sjölagen stadgas, att befälhavare, som anträffar någon i sjönöd,

är pliktig att, såvitt det kan ske utan allvarlig fara för eget fartyg samt besättningen

och passagerarna därpå, lämna all den hjälp, som är möjlig och

behövlig för den nödställdes räddning. Där befälhavare i annat fall fått kännedom

om att någon är i sjönöd eller han har erhållit kunskap om någon

sjötrafiken hotande fara, är han enligt 34 b § sjölagen med samma begränsningar

skyldig att i enlighet med föreskrifter i sjönödskungörelsen vidtaga

åtgärder för den nödställdes räddning eller farans avvärjande. Om straff för

befälhavare som uraktlåter något av vad som åligger honom enligt nämnda

bestämmelser i sjölagen stadgas i 294 § samma lag.

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 1 avd. Nr M

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Första lagutskottets utlåtande nr Al år 1963

Enligt 43 § vägtrafikförordningen får vägtrafikant, som med eller utan

egen skuld haft del i uppkomsten av trafikolycka, icke genom att avlägsna

sig från olycksplatsen eller eljest undandraga sig att i mån av förmåga medverka

till de åtgärder, vartill olyckan skäligen föranleder, såsom omhändertagande

av skadad person. Denna bestämmelse är emellertid icke straffsanktionerad

i vidare mån än som framgår av 5 § trafikbrottslagen. Detta

innebär bl. a. att den, som visserligen kvarstannar på olycksplatsen men

undandrager sig att lämna hjälp åt skadad, icke kan åtkommas med straff.

I förevarande sammanhang torde även få erinras om de bestämmelser rörande

skyldighet att avslöja eller hindra grövre brott som förekommer i 3

kap. 6 § strafflagen och 23 kap. 6 § brottsbalken.

Underlåtenhet att ingripa i nödsituation kan vidare enligt allmänna regler

vara straffbar, t. ex. såsom vållande till annans död (14 kap. 9 § strafflagen,

3 kap. 7 § brottsbalken), på den grund att underlåtenheten rättsligt

sett är likvärdig med ett positivt handlande. Särskilt beaktas i detta avseende

om en rättslig skyldighet att handla ålegat gärningsmannen oberoende av

straffbudet. En sådan skyldighet kan föreligga på grund av stadgande i lag

eller författning, såsom föräldrars och förmyndares vårdnadsplikt enligt

föräldrabalken eller arbetsgivares åligganden enligt arbetarskyddslagen att

vidtaga åtgärder till förebyggande av olycksfall i arbete. Den kan vidare

uppkomma genom myndighets befallning, när denna meddelas inom myndighetens

kompetensområde och riktar sig till personer som har lydnadsplikt,

eller genom åtagande på grund av avtal. Även genom tidigare faktiska

åtgärder från gärningsmannens sida kan en dylik skyldighet uppkomma.

Under förarbetena till trafikbrottslagen ifrågasatte hovrätten över Skåne

och Blekinge om icke under straffbestämmelsen i 5 § borde inbegripas jämväl

den som — utan att avlägsna sig från olycksplats — undandrog sig att

lämna hjälp åt skadad etc. Departementschefen (prop. nr 30 år 1951 s. 272)

ansåg det emellertid icke lämpligt att i då förevarande sammanhang utvidga

bestämmelsen på sätt hovrätten föreslagit. Frågan härom borde övervägas i

samband med mera allmänna bestämmelser om straff för underlåtenhet att

bispringa den som skadats eller råkat i livsfara.

I sitt betänkande med förslag till brottsbalk upptog straffrättskommittén

frågan om behovet av särskilda straffbestämmelser för underlåtenhetsliandlingar

som äventyrar annans liv eller hälsa (SOU 1953: 14 s. 143). Enligt

kommitténs mening hade hos oss knappast framträtt något behov att,

utöver vad som följer av de allmänna reglerna om underlåtenhetshandlings

jämställdhet med positivt handlande samt de nuvarande specialbestämmelserna,

särskilt stadgandet i 5 § trafikbrottslagen, upptaga en allmän bestämmelse

om straff för underlåtenhet att bistå den som befinner sig i fara. I vissa

fall kunde en dylik bestämmelse framstå som rent olämplig. Kommittén

avstod därför från att i förslaget upptaga någon sådan allmän bestämmelse.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Första lagutskottets utlåtande nr il är 1963

I remissyttrande över förslaget ifrågasatte hovrätten över Skåne och Blekinge

om icke i brottsbalken borde upptagas en dylik bestämmelse, riktad

mot underlåtenhet att bistå annan vid livsfara. Vid 1958 års lagrådsremiss

beträffande brottsbalken intog emellertid vederbörande departementschef

samma ståndpunkt till frågan som kommittén (prop. nr 10 år 1962 s. B 97).

I främmande strafflagstiftning är allmänna bestämmelser om straff för

den som underlåter att bistå annan vid livsfara in. m. icke ovanliga. Sålunda

stadgar den norska strafflagen, § 387, straff för den »som undlater,

uaktet det var han muligt uten sserlig fare eller opofrelse for ham selv eller

andre, etter evne å hjelpe den, der er i 0yensynlig og overhangende livsfare».

I den danska strafflagen föreskrives i §§ 185 och 253 en liknande plikt, när

det gäller att avvärja ett katastroftillbud som medför fara för människoliv;

dessutom stadgas i § 142 en plikt att på anmodan av därtill behörig myndighet

lämna bistånd i vissa hithörande fall. Ytterligare må nämnas finska

strafflagen 44 kap. 2 § och tyska strafflagen 330 c §.

Motionerna

I motionerna åberopas, att det enligt svensk rättsuppfattning bör vara en

självklar moralisk plikt för envar att efter förmåga bistå annan som är i

nöd. Då någon häremot svarande generell juridisk plikt ej existerar i svensk

rätt, föreligger enligt motionärernas mening en bristande överensstämmelse

mellan den allmänna rättsuppfattningen och lagens bestämmelser — mellan

moralisk och juridisk plikt för den enskilde. Rättsligt ansvar kan t. ex. icke

— hur moraliskt förkastligt handlingssättet än må vara — utkrävas av den

som underlåter att rädda annan från att drunkna, även om det kunnat ske

utan fara eller uppoffring för honom själv, eller av den som vägrar att ställa

sin bil till förfogande för transport av livsfarligt skadad eller ens av den som

vägrar att i nödsituation ställa sin telefon till förfogande för tillkallande av

polis eller läkare. Motionärerna framhåller att detta förhållande är uppenbart

stötande för det allmänna rättsmedvetandet. De anser, att det numera,

ej minst med hänsyn till bilismens snabba utveckling och den ständigt ökande

frekvensen av trafikolyckor, kan allvarligt ifrågasättas om straffrättskommittén

handlade välbetänkt, då den stannade för att icke föreslå någon

allmän bestämmelse om straff för underlåtenhet att bistå den som befinner

sig i fara. Motionärerna tillägger, att man även i andra sammanhang i

det dagliga livet möter situationer, där frånvaron av en sådan rättsregel, som

kunde ge juridiskt stöd åt den moraliskt självklara plikten att bistå annan

i nöd, är att beklaga.

Remissyttranden

Utskottet bar på sätt § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat yttranden

över motionerna från riksåklagarämbetet och Svea hovrätt. Härjämte

1 *—Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 1 avd. Nr il

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första lagutskottets utlåtande nr 4f år 1963

har tillfälle att avgiva yttrande över motionerna beretts Föreningen Sveriges

häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund,

Kungl. automobilklubben, Motormännens riksförbund, Motorförarnas

helnykterhetsförbund och Svenska försäkringsbolags riksförbund.

Riksåklagarämbetet har överlämnat yttranden, som ämbetet införskaffat

från statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö samt från Föreningen

Sveriges landsfogdar, Föreningen Sveriges stadsfiskaler och Föreningen

Sveriges landsfiskaler. Vid statsåklagare^ i Stockholm yttrande har fogats

en skrivelse av t. f. förste stadsfiskalsassistenten Torsten Wolff.

Svea hovrätt och häradshövdingeföreningen tillstyrker att en utredning

verkställes i anledning av motionerna. Övriga remissinstansers yttranden

går i avstyrkande riktning, dock att Motorförarnas helnykterhetsförbund

icke vill motsätta sig ett sådant stadgande som föreslagits i motionerna, om

stadgandet kan utformas så, att endast straffvärda underlåtenhetshandlingar

kommer att falla därunder.

I två av de yttranden som införskaffats av riksåklagarämbetet, nämligen

yttrandena av statsåklagaren i Malmö och av stadsfiskalsföreningen, har

ifrågasatts en utvidgad skyldighet att vara verksam vid trafikolycka. Riksåklagarämbetet

har för sin del avstyrkt även en utredning i sålunda begränsat

syfte.

Svea hovrätt och häradshövdingef öreningen framhåller att en allmän bestämmelse,

sådan som motionärerna förordat, kunde förmå människor som

eljest skulle förhålla sig passiva att göra insatser för att rädda liv eller begränsa

personskador.

Häradshövdingef öreningen anför härom:

Den känsla av moralisk plikt att bistå människor i nöd, som kan antagas

vara allmänt förekommande, torde såsom regel vara till fyllest för att förmå

människor att i de av motionärerna åsyftade fallen lämna bistånd, varför en

straffsanktion kan synas obehövlig. De tillfällen då hjälp kan bli erforderlig

inträffa enligt förutsättningarna för det tilltänkta stadgandet helt oberoende

av den presumtive hjälparens egna göranden och låtanden. Brottet att

icke lämna hjälp skulle, om straffsanktion förefunnes, ha karaktären av

ren tillfällighetsförbrytelse. Ur individualpreventiv synpunkt skulle en

straffbestämmelse därför sannolikt icke vara av större betydelse. Härav

följer emellertid icke att en sådan bestämmelse ej ur allmänpreventiv synpunkt

skulle kunna tjäna såsom ett värdefullt stöd för människors handlande

i kritiska situationer, där andra människor befinna sig i livsfara, och

så att säga aktivera oföretagsamheten hos den presumtive hjälparen. Det

kan även för den allmänna rättskänslan framstå såsom synnerligen stötande

att en person, som i en situation där han utan olägenhet för honom själv

kunnat värdefullt bidraga till att rädda annan människas liv, icke för sin

underlåtenhet att ingripa kan drabbas av någon som helst påföljd. Med den

fortgående ökningen av trafiken på våra vägar och de därmed förbundna

ökade riskerna för svåra trafikolyckor kan ifrågasättas om den i gammal inhemsk

rättstradition grundade skyldigheten att ingripa med anledning av

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr il år 1963 5

eldsvåda icke nu bör kompletteras med en allmän skyldighet att ingripa där

någon med anledning av trafikolycka befinner sig i livsfara.

Enligt vad Svea hovrätt uttalar, måste det även, särskilt med hänsyn till

den ökade trafiken över gränserna, framstå som önskvärt att ha eu likartad

lagstiftning i de nordiska länderna.

I övrigt synes remissinstanserna anse att något praktiskt behov av den

ifrågasatta allmänna regeln ej finnes. Försäkringsbolagens riksförbund delar

motionärernas uppfattning — att det bör vara en självklar moralisk plikt

att efter förmåga bistå nödställd. Därifrån är emellertid, anser förbundet,

steget långt till att kriminalisera underlåtenhet i detta avseende. Landsfiskalsf

öreningen uttalar att sådan underlåtenhet att lämna bistånd som

exemplifierats i motionerna torde förekomma i rena undantagsfall; det stoia

flertalet medborgare torde vara beredda att — även med stora uppoffringar

— utan straffhot bistå andra personer i farosituationer av olika slag. Liknande

synpunkter anföres av bl. a. advokatsamfundet.

För att belysa frågan om behovet av en sådan utsträckt kriminalisering,

som motionärerna förordar, har stadsfiskalsassistenten Wolff införskaffat

viss utredning från Norge och Danmark rörande tillämpningen av motsvarande

straffbestämmelser där. Från politiinspektören i Oslo har därvid inhämtats

att i allt fall i politidistrikten Oslo, Bergen, Trondheim och Strinda,

Stavanger, Asker och Bärom åtal under de senaste fyra åren icke väckts för

förseelse mot norska strafflagens § 387, vilken innehåller bestämmelser motsvarande

de av motionärerna föreslagna. Från Köpenhamn har inhämtats,

att antalet överträdelser mot danska strafflagens nu aktuella § 253 icke registreras

men att i de tryckta samlingarna av domar i brottmål 1933 1952

endast förekommit fem domar avseende detta lagrum.

Statsåklagaren i Göteborg anknyter bl. a. till fall, i vilka bilister avböjt att

hjälpa till med transport av trafikskadade, och anför, att sedan trafikförsäkringsbolagen

numera utfäst sig att ersätta kostnader för rengöring av bilklädsel

o. dyl., flertalet bilister icke torde komma att undandraga sig att bispringa

en person som anträffats i livsfara på vägen.

Enligt statsåklagaren i Malmö är med all säkerhet den allmänna samhällsmoralen

så välutvecklad, att de flesta människor träder i funktion då de

står inför en nödsituation — i de få fall, där de ej så gör, står troligen ej

mycket att vinna genom en kriminalisering. Nämnde statsåklagare kan icke

från mångårig åklagarverksamhet erinra sig något fall, där han saknat sådana

generella straffbestämmelser som nu föreslagits. Däremot vill denne

statsåklagare ifrågasätta, om icke i 5 § trafikbrottslagen borde stadgas skyldighet

för varje vägtrafikant alt medverka till de åtgärder, vartill en trafikolycka

skäligen bör föranleda.

Som ovan antytts har även stadsfiskalsföreningen ifrågasatt utvidgad skyldighet

att vara verksam vid trafikolycka. Föreningen anför härom:

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr il år 1963

För att ett ingripande varom nn är fråga skall kunna ske med stöd av

trafikbrottslagen fordras att vederbörande, med eller utan egen skuld, haft

del i uppkomsten av en trafikolycka. Den som kommer tillstädes sedan en

olycka skett eller eljest uppehåller sig på en olycksplats utan att ha haft del

i uppkomsten av olyckan torde icke vid straffansvar vara skyldig att bistå

eventuella trafikoffer. Uppmärksammade fall av vägran att ställa bil till förfogande

för transport av skadad har otvivelaktigt förekommit. Vägran att

upplåta telefon för tillkallande av läkare eller ambulans, som motionärerna

nämner, har måhända också ägt rum. I dylika fall torde det dock inte ha

varit fråga om vägtrafikanter utan om personer, som bott i närheten av

olycksplatsen, ökade åligganden för vägtrafikant att vid straffansvar bistå

den, som lidit skada i trafiken, skulle alltså inte träffa dessa.

En vidgad skyldighet för vägtrafikanter att bistå den som befinner sig i

nöd skulle väl inte helt sakna betydelse. Mot en skärpt lagstiftning för vägtrafikanter,

eventuellt vidgad att avse jämväl dem som utan att vara vägtrafikanter

uppehåller sig vid en trafikolycksplats, talar väl den omständigheten

att det ter sig inkonsekvent med en straffsanktionerad skyldighet att

bringa hjälp vid en trafikolycka på väg men inte vid en järnvägs- eller fartygskatastrof.

En utredning av förutsättningarna för en viss vidgning av

skyldigheten att vara verksam vid trafikolycka kunde emellertid vara av värde.

Föreningen vill därför tillstyrka att en utredning med en sålunda begränsad

målsättning kommer till stånd.

Svea hovrätt har särskilt ifrågasatt om icke i samband med en i anledning

av motionerna företagen utredning jämväl bör upptagas frågan om kriminalisering

av underlåtenhet att avslöja katastrofsituationer. I viss mån likartade

synpunkter kan nämligen anläggas på den frågan som på det genom

motionerna aktualiserade spörsmålet. Hovrätten framhåller ytterligare att

om den föreslagna lagstiftningen kommer till stånd, det även synes erforderligt

att bestämmelser meddelas om rätt till ersättning för skada till följd av

ingripande för att hjälpa annan, som befinner sig i nöd.

Jämväl de remissinstanser som uttalat sig i tillstyrkande riktning anser

att vissa svårigheter är förknippade med införandet av en allmän hjälpplikt

i nödsituationer. Svea hovrätt påpekar att ett lagbud av detta slag med nödvändighet

måste utformas i ganska allmänna ordalag för att kunna täcka de

vitt skilda situationer, för vilka det är avsett. De lagtolkningsproblem, som

måste uppstå till följd härav, kan medföra risk för bristande enhetlighet i

praxis. Svårigheter kan vidare tänkas uppkomma för den enskilde att i det

särskilda fallet bedöma, om situationen är sådan, att hans ingripande är av

lagen pakallat och vilka åtgärder, som i sa fall hör vidtagas. Man kan även,

anför hovrätten, ifrågasätta lämpligheten av att skapa ett brott, vars objektiva

innehåll ofta kommer att växla efter person.

Häradshövdingeföreningen uttalar, att det kan förefalla vara en både svår

och grannlaga uppgift att i lagstiftning göra en avvägning mellan å ena sidan

det intresse som för den som befinner sig i en nödsituation står på spel

och a andra sidan den uppoffring som räddningen kräver. Dessa svårigheter

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Första lagutskottets utlåtande nr it år 1963

torde dock ej vara oöverkomliga. En god förebild finnes i den norska lagens

stadgande på området. Därest det skulle framgå att särskilda svårighetei

föreligger att utarbeta ett stadgande med generell giltighet, synes det dock

föreningen angeläget att man i varje fall eftersträvar någon form av lösning

av frågan såvitt avser trafikolyckorna.

Advokatsamfundet anser, att det torde vara omöjligt att i lagtext draga upp

sådana gränser för det straffbara området att icke inom detta faller situationer,

i vilka en underlåtenhet att ingripa bör vara straffri. Motorförarnas helngkterhetsförbund

finner det kunna befaras, att även sådana fall som rent

moraliskt ej borde omfattas av straffansvar, kommer att drabbas av påföljd

enligt den ifrågasatta allmänna bestämmelsen.

Landsfiskalsföreningen anför jämväl vissa betänkligheter från praktisk

synpunkt:

Ofta torde ingripande för att bistå annan i fara åsamka den ingripande

större eller mindre skada till person eller egendom eller medföra mer eller

mindre betvdande olägenheter eller vara förknippat med mer eller mindi e

framträdande risk för skada eller olägenhet. Det torde vara ofrånkomligt

och även rimligt att den ingripande till viss gräns men icke obegränsat måste

tåla skada eller olägenhet eller risk därför. Det är uppenbart att gränsen för

den skada, olägenhet eller risk, som vederbörande måste tåla, kan variera

beroende på arten och graden av den föreliggande farosituationen. En allmän

skyldighet att bistå annan i fara inrymmer ett otal till art och grad varierande

farosituationer. En allmän bestämmelse om straff för underlåtenhet att

bistå annan i fara måste nödvändigtvis vara så utformad, att däri med någorlunda

säkerhet skall av envar kunna utläsas huruvida det i en viss situation,

då annan befinner sig i fara, är förenat med straff eller icke att underlåta att

bistå den som är utsatt för faran. Med hänsyn till ovan berörda gränsdragningsproblem

torde det kunna ifrågasättas om det är praktiskt möjligt att utforma

en straffbestämmelse, som uppfyller rimliga krav på klarhet. En helt

allmänt hållen bestämmelse måste ofrånkomligen bli upphov till betydande

tolkningssvårigheter såväl för domstolar som än mer för enskilda medborgare.

I några yttranden understrykes att stora bevissvårigheter kan föreligga vid

tillämpningen av bestämmelser av den art som förordas i motionerna.

Slutligen bar från ett par håll nämnts direkta olägenheter som skulle kunna

följa med dylika bestämmelser. Stadsfiskalsassistenten Wolff påpekar

sålunda, att i olyckliga fall kanske chockskadade individer kan framkalla

oöverlagda hjälphandlingar, som endast ökar faromomentet, så t. ex. felaktigt

omhändertagande av skadade. Enligt Motormännens riksförbund bar

det från läkarhåll framförts betänkligheter mot att låta icke utbildade personer

omhändertaga skadade. Förbundet erinrar också om att det ofta från

polisens sida framhållits, att alltför inånga trafikanter samlas vid olycksplatserna

och därigenom i eu del fall genom uppställning av sina fordon skapar

fara för ytterligare olycksfall samt hindrar polis- och ambulanspersonals

arbete.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande nr il år 1963

Utskottet

I förevarande motioner framföres önskemål om att i brottsbalken skall

införas en allmän bestämmelse om skyldighet att bistå annan i nödsituation.

Som framgår av den ovan lämnade redogörelsen kan, såväl enligt

gällande rätt som enligt brottsbalken, underlåtenhet att lämna dylikt bistånd

blott i begränsad omfattning åtkommas med straff.

Det av motionärerna nu aktualiserade lagstiftningsspörsmålet övervägdes

av straffrättskommittén under förarbetena till brottsbalken. Kommittén

ansåg att något behov av en allmän bestämmelse om straff för underlåtenhet

att bistå den som befinner sig i fara knappast hade framträtt hos oss.

I vissa fall kunde enligt kommittén en dylik bestämmelse framstå som rent

olämplig. Kommittén avstod därför från att i sitt förslag upptaga någon

sådan allmän bestämmelse. Vederbörande departementschef intog sedermera

samma ståndpunkt till frågan som kommittén, och riksdagen anförde

icke någon erinran häremot vid antagandet av brottsbalken.

Utskottet hyser förståelse för den humanitära inställning som ligger till

grund för motionerna men anser, att frågan om generell sanktionering av

den moraliskt sett självklara plikten att söka avvärja olyckor eller begränsa

verkningarna därav måste bedömas huvudsakligen från andra utgångspunkter.

Vad gäller det kriminalpolitiska behovet av en allmän straffbestämmelse

mot underlåtenhet att bispringa nödställd torde utskottet först få

erinra om att rättsordningen redan nu sörjer för erforderlig reaktion mot

åtskilliga av de mest straffvärda fallen, såsom då personer i ansvarsfull

ställning har åsidosatt sina särskilda skyldigheter. Inom det område som

lämnats straffritt synes de allra flesta människor vara beredda att självmant

prestera åtminstone så mycket som man rimligen kunde fordra av

dem genom en straffbestämmelse. Den som brister i hjälpsamhet, när en

allvarlig nödsituation föreligger, torde också i regel få räkna med att drabbas

av en kännbar, social reaktion.

Vid nu angivna förhållanden förefaller det praktiska behovet av bestämmelsen

tämligen begränsat. Detta intryck har vunnit starkt stöd under

remissbehandlingen.

Mot den föreslagna kriminaliseringen kan, som jämväl framgått under

remissbehandlingen, andragas vissa allvarliga betänkligheter. Dessa sammanhänger

till en del med att brottsrekvisitet finge angivas i ganska allmänt

hållna ordalag. Bestämmelsen skulle sålunda icke kunna innehålla

någon närmare precisering av vilka konkreta handlingar, som i växlande

situationer krävdes av samhällsmedlemmarna. Detta måste leda till avsevärda

svårigheter för domstolarnas rättstillämpning och än större svårigheter

för de enskilda att förutse hur deras förhållningssätt inför en viss nöd
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Första lagutskottets utlåtande nr Al år 1963

situation skulle komma att bedömas. Rättssäkerheten skulle härigenom lätt

bli lidande. Det torde även med fog kunna ifrågasättas om man kan påräkna

att en bestämmelse av angiven art verkligen skulle vara ägnad att

frambringa ändamålsenliga mått och steg från sådana personer som, \äl

oftast av allmän oföretagsamhet eller rådlöshet, tenderar till att hålla sig

passiva. Härvidlag måste särskilt beaktas att risken för olämpliga åtgärder

vid omhändertagande av svårt skadade kan komma att ökas; ej sällan torde

det vara vanskligt att utan viss fackkunskap avgöra vilket förfarande

som därvid är tillrådligt.

Med ledning av huvudsakligen de synpunkter som nu återgivits har utskottet

stannat för uppfattningen att övervägande skäl talar för den ståndpunkt

till förevarande lagstiftningsspörsmål, som intogs i samband med

brottsbalkens tillkomst. Utskottet finner sig sålunda böra avstyrka det

genom motionerna framlagda förslaget.

Under hänvisning till det anförda far utskottet hemställa,

att förevarande motioner, I; 16 och II: 17, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 31 oktober 1963

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Arvidson, Ferdinand Nilsson,

Hilding*, Wikner, Lundin, Nyman och Palm*;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, herr Landgren, fru Johansson*,

fru Roman, herrar östrand, Ekström i Björkvik, Gustafsson i

Borås och Johansson i Dockered*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

Av herr Nilsson, Ferdinand, som ansett att utskottets yttrande och hemställan

bort ha följande lydelse:

»I ett stort antal remissyttranden i anledning av motionerna om införande

i brottsbalken av bestämmelser avseende medborgerlig skyldighet att bistå

annan i nödsituation har uttalanden gjorts, som ger stöd åt uppfattningen

att sådan skyldighet är i full överensstämmelse med ett allmänt rättsmedvetande.

Även yttranden som kritiskt bedömer möjligheterna att utforma

eller tillämpa eu lagstiftning i sådant syfte ger uttryck åt uppfattningar av

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande nr 41 år 1963

sådant innehåll. Sålunda säges att människor uppfattar det som en självklar

plikt att efter förmåga bistå nödställda (Försäkringsbolagens riksförbund),

att den allmänna samhällsmoralen är så välutvecklad att de flesta människor

träder i funktion, då de står inför en nödsituation (statsåklagaren i Malmö),

att det stora flertalet medborgare torde vara beredda att bistå personer i

lärosituationer (landsfiskalsföreningen, advokatsamfundet) osv. Statsåklagaren

i Göteborg, som dröjt vid fall då bilister avböjt att giva hjälp, förmodar

att, sedan försäkringsbolagen numera funnit sig föranledda att ersätta

kostnader för rengöring av bilklädsel m. m. vid transporter av trafikskadade,

flertalet bilister icke torde komina att undandraga sig att bispringa vid fall

av livsfara på vägen.

Utskottet finner att de invändningar som rests mot lagstiftning om Straffbestämmelser

på detta område väsentligen grundats på uppfattningen om

svårigheter att utforma bestämmelser av denna art liksom på hänsyn till

bevissvårigheter vid tillämpningen. Dessa synpunkter är icke av principiell

art och skulle givetvis komma att beaktas vid en utredning.

Häremot må enligt utskottets uppfattning vägas de skäl som särskilt av

Svea hovrätt och Häradshövdingföreningen anförts för att en sådan utredning

bör verkställas. I Svea hovrätts uttalande har särskild hänsyn tagits

till att sådan lagstiftning redan finnes införd i Norge och Danmark. Hovrätten

finner att det med hänsyn till den ökade trafiken över gränserna

framstår som önskvärt att en likartad lagstiftning gäller i de nordiska länderna.

Häradshövdingföreningen understryker, att det måste framstå som synnerligen

stötande för rättsmedvetandet att någon som helst påföljd icke

föreligger för Underlätelse att bidraga till att rädda annans liv i en situation,

då det kunnat ske utan olägenhet för den försumlige. Även liäradshövding1

öreningens framhävande av konsekvenserna för trafiksäkerheten av den

fortgående ökningen av trafiken på våra vägar och de därmed förbundna

okade riskerna för svåra trafikolyckor synes böra beaktas. Häradshövdingföreningens

ifrågasättande av om den i gammal rättstradition grundade

skyldigheten att ingripa med anledning av eldsvåda icke nu bör kompletteras

med en allmän skyldighet att ingripa när någon med anledning av trafikolycka

befinner sig i livsfara framstår likaledes med hänsyn till den ökade

trafiken som beaktansvärt, liksom också Stadsfiskalsföreningens ifrågasättande

av viss utvidgad lagstiftning på området och Motorförarnas helnykterhetsförbunds

uttalande att förbundet icke vill motsätta sig ifrågavarande

lagstiftning, om den kan utformas så att endast straffvärda underlåtenhetshandlingar

kommer att falla därunder.

Utskottet vill i detta sammanhang särskilt fästa uppmärksamhet vid häradshövdingföreningens

framhållande av att svårigheterna att utforma eu

lagstiftning på det i motionerna berörda området icke borde kunna bedömas

som oövervinneliga, emedan en god förebild anges finnas i den norska

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Första lagutskottets utlåtande nr 41 år 1963

lagens stadgande härom. Då det i något remissyttrande anförts att förseelserna

mot sådan lagstiftning i Norge och Danmark icke varit talrika, vill

utskottet uttala att icke frekvensen av lagöverträdelser utan den goda

överensstämmelsen med det allmänna rättsmedvetandet utgör den bättre

grunden för bedömande av värdet av en lagstiftning.

Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner, I: 16

och II: 17, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om

utredning avseende införande i brottsbalken av en bestämmelse

om en allmän skyldighet att bistå annan i nödsituation,

varvid särskilt bör beaktas de ökade risker för tarliga

trafikolyckor, som vållas av växande trafikproblem.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.