Utlåtande i anledning av väckta motioner om straff för underlåtenhet att bistå den som befinner sig i fara. Första lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 16 i första kammaren av herr Jonasson och herr Olsson, Ernst, samt nr 17 i andra kammaren av herr Börjesson i Falköping m. fl.
1963-10-31 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1963:41, Utlåtande i anledning av väckta motioner om straff för underlåtenhet att bistå den som befinner sig i fara. Första lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 16 i första kammaren av herr Jonasson och herr Olsson, Ernst, samt nr 17 i andra kammaren av herr Börjesson i Falköping m. fl.
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande nr M år 1963
1
Nr 41
Utlåtande i anledning av väckta motioner om straff för underlåtenhet
att bistå den som befinner sig i fara.
Första lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 16 i första kammaren av herr Jonasson och
herr Olsson, Ernst, samt nr 17 i andra kammaren av herr Börjesson i Falköping
m. fl.
I motionerna, vilka är likalydande, föreslås riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om förslag till en allmän bestämmelse i brottsbalkens
kapitel om brott mot liv och hälsa om skyldighet att bistå annan i nödsituation
i enlighet med vad i motionerna anförts.
Beträffande motionernas närmare innehåll får utskottet, i den mån redogörelse
härför ej lämnas nedan, hänvisa till motionen II: 17.
Motionerna har varit föremål för remissbehandling.
Gällande rätt m.m.
Enligt gällande svensk rätt finnes icke någon allmän skyldighet att bistå
den som befinner sig i fara. Underlåtenhet att ingripa i nödsituation kan
likväl i särskilda fall vara straffbar.
Sålunda förekommer på vissa områden stadganden om skyldighet att vara
verksam för att avvärja eller begränsa olyckor. Ett dylikt stadgande som riktar
sig till medborgarna i allmänhet finnes i 11 § brandlagen: »Uppstår brand
eller är överhängande fara därför och kan ej den, som varsnar branden eller
faran eller eljest får kunskap därom, genast släcka branden eller undanröja
faran, skall han varsko dem, vilkas liv eller egendom är i fara, samt tillkalla
hjälp.» Straff för den som bryter mot detta stadgande utsättes i 16 § samma
lag. I 34 a § sjölagen stadgas, att befälhavare, som anträffar någon i sjönöd,
är pliktig att, såvitt det kan ske utan allvarlig fara för eget fartyg samt besättningen
och passagerarna därpå, lämna all den hjälp, som är möjlig och
behövlig för den nödställdes räddning. Där befälhavare i annat fall fått kännedom
om att någon är i sjönöd eller han har erhållit kunskap om någon
sjötrafiken hotande fara, är han enligt 34 b § sjölagen med samma begränsningar
skyldig att i enlighet med föreskrifter i sjönödskungörelsen vidtaga
åtgärder för den nödställdes räddning eller farans avvärjande. Om straff för
befälhavare som uraktlåter något av vad som åligger honom enligt nämnda
bestämmelser i sjölagen stadgas i 294 § samma lag.
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 1 avd. Nr M
2 Första lagutskottets utlåtande nr Al år 1963
Enligt 43 § vägtrafikförordningen får vägtrafikant, som med eller utan
egen skuld haft del i uppkomsten av trafikolycka, icke genom att avlägsna
sig från olycksplatsen eller eljest undandraga sig att i mån av förmåga medverka
till de åtgärder, vartill olyckan skäligen föranleder, såsom omhändertagande
av skadad person. Denna bestämmelse är emellertid icke straffsanktionerad
i vidare mån än som framgår av 5 § trafikbrottslagen. Detta
innebär bl. a. att den, som visserligen kvarstannar på olycksplatsen men
undandrager sig att lämna hjälp åt skadad, icke kan åtkommas med straff.
I förevarande sammanhang torde även få erinras om de bestämmelser rörande
skyldighet att avslöja eller hindra grövre brott som förekommer i 3
kap. 6 § strafflagen och 23 kap. 6 § brottsbalken.
Underlåtenhet att ingripa i nödsituation kan vidare enligt allmänna regler
vara straffbar, t. ex. såsom vållande till annans död (14 kap. 9 § strafflagen,
3 kap. 7 § brottsbalken), på den grund att underlåtenheten rättsligt
sett är likvärdig med ett positivt handlande. Särskilt beaktas i detta avseende
om en rättslig skyldighet att handla ålegat gärningsmannen oberoende av
straffbudet. En sådan skyldighet kan föreligga på grund av stadgande i lag
eller författning, såsom föräldrars och förmyndares vårdnadsplikt enligt
föräldrabalken eller arbetsgivares åligganden enligt arbetarskyddslagen att
vidtaga åtgärder till förebyggande av olycksfall i arbete. Den kan vidare
uppkomma genom myndighets befallning, när denna meddelas inom myndighetens
kompetensområde och riktar sig till personer som har lydnadsplikt,
eller genom åtagande på grund av avtal. Även genom tidigare faktiska
åtgärder från gärningsmannens sida kan en dylik skyldighet uppkomma.
Under förarbetena till trafikbrottslagen ifrågasatte hovrätten över Skåne
och Blekinge om icke under straffbestämmelsen i 5 § borde inbegripas jämväl
den som — utan att avlägsna sig från olycksplats — undandrog sig att
lämna hjälp åt skadad etc. Departementschefen (prop. nr 30 år 1951 s. 272)
ansåg det emellertid icke lämpligt att i då förevarande sammanhang utvidga
bestämmelsen på sätt hovrätten föreslagit. Frågan härom borde övervägas i
samband med mera allmänna bestämmelser om straff för underlåtenhet att
bispringa den som skadats eller råkat i livsfara.
I sitt betänkande med förslag till brottsbalk upptog straffrättskommittén
frågan om behovet av särskilda straffbestämmelser för underlåtenhetsliandlingar
som äventyrar annans liv eller hälsa (SOU 1953: 14 s. 143). Enligt
kommitténs mening hade hos oss knappast framträtt något behov att,
utöver vad som följer av de allmänna reglerna om underlåtenhetshandlings
jämställdhet med positivt handlande samt de nuvarande specialbestämmelserna,
särskilt stadgandet i 5 § trafikbrottslagen, upptaga en allmän bestämmelse
om straff för underlåtenhet att bistå den som befinner sig i fara. I vissa
fall kunde en dylik bestämmelse framstå som rent olämplig. Kommittén
avstod därför från att i förslaget upptaga någon sådan allmän bestämmelse.
3
Första lagutskottets utlåtande nr il är 1963
I remissyttrande över förslaget ifrågasatte hovrätten över Skåne och Blekinge
om icke i brottsbalken borde upptagas en dylik bestämmelse, riktad
mot underlåtenhet att bistå annan vid livsfara. Vid 1958 års lagrådsremiss
beträffande brottsbalken intog emellertid vederbörande departementschef
samma ståndpunkt till frågan som kommittén (prop. nr 10 år 1962 s. B 97).
I främmande strafflagstiftning är allmänna bestämmelser om straff för
den som underlåter att bistå annan vid livsfara in. m. icke ovanliga. Sålunda
stadgar den norska strafflagen, § 387, straff för den »som undlater,
uaktet det var han muligt uten sserlig fare eller opofrelse for ham selv eller
andre, etter evne å hjelpe den, der er i 0yensynlig og overhangende livsfare».
I den danska strafflagen föreskrives i §§ 185 och 253 en liknande plikt, när
det gäller att avvärja ett katastroftillbud som medför fara för människoliv;
dessutom stadgas i § 142 en plikt att på anmodan av därtill behörig myndighet
lämna bistånd i vissa hithörande fall. Ytterligare må nämnas finska
strafflagen 44 kap. 2 § och tyska strafflagen 330 c §.
Motionerna
I motionerna åberopas, att det enligt svensk rättsuppfattning bör vara en
självklar moralisk plikt för envar att efter förmåga bistå annan som är i
nöd. Då någon häremot svarande generell juridisk plikt ej existerar i svensk
rätt, föreligger enligt motionärernas mening en bristande överensstämmelse
mellan den allmänna rättsuppfattningen och lagens bestämmelser — mellan
moralisk och juridisk plikt för den enskilde. Rättsligt ansvar kan t. ex. icke
— hur moraliskt förkastligt handlingssättet än må vara — utkrävas av den
som underlåter att rädda annan från att drunkna, även om det kunnat ske
utan fara eller uppoffring för honom själv, eller av den som vägrar att ställa
sin bil till förfogande för transport av livsfarligt skadad eller ens av den som
vägrar att i nödsituation ställa sin telefon till förfogande för tillkallande av
polis eller läkare. Motionärerna framhåller att detta förhållande är uppenbart
stötande för det allmänna rättsmedvetandet. De anser, att det numera,
ej minst med hänsyn till bilismens snabba utveckling och den ständigt ökande
frekvensen av trafikolyckor, kan allvarligt ifrågasättas om straffrättskommittén
handlade välbetänkt, då den stannade för att icke föreslå någon
allmän bestämmelse om straff för underlåtenhet att bistå den som befinner
sig i fara. Motionärerna tillägger, att man även i andra sammanhang i
det dagliga livet möter situationer, där frånvaron av en sådan rättsregel, som
kunde ge juridiskt stöd åt den moraliskt självklara plikten att bistå annan
i nöd, är att beklaga.
Remissyttranden
Utskottet bar på sätt § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat yttranden
över motionerna från riksåklagarämbetet och Svea hovrätt. Härjämte
1 *—Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 1 avd. Nr il
4 Första lagutskottets utlåtande nr 4f år 1963
har tillfälle att avgiva yttrande över motionerna beretts Föreningen Sveriges
häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund,
Kungl. automobilklubben, Motormännens riksförbund, Motorförarnas
helnykterhetsförbund och Svenska försäkringsbolags riksförbund.
Riksåklagarämbetet har överlämnat yttranden, som ämbetet införskaffat
från statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö samt från Föreningen
Sveriges landsfogdar, Föreningen Sveriges stadsfiskaler och Föreningen
Sveriges landsfiskaler. Vid statsåklagare^ i Stockholm yttrande har fogats
en skrivelse av t. f. förste stadsfiskalsassistenten Torsten Wolff.
Svea hovrätt och häradshövdingeföreningen tillstyrker att en utredning
verkställes i anledning av motionerna. Övriga remissinstansers yttranden
går i avstyrkande riktning, dock att Motorförarnas helnykterhetsförbund
icke vill motsätta sig ett sådant stadgande som föreslagits i motionerna, om
stadgandet kan utformas så, att endast straffvärda underlåtenhetshandlingar
kommer att falla därunder.
I två av de yttranden som införskaffats av riksåklagarämbetet, nämligen
yttrandena av statsåklagaren i Malmö och av stadsfiskalsföreningen, har
ifrågasatts en utvidgad skyldighet att vara verksam vid trafikolycka. Riksåklagarämbetet
har för sin del avstyrkt även en utredning i sålunda begränsat
syfte.
Svea hovrätt och häradshövdingef öreningen framhåller att en allmän bestämmelse,
sådan som motionärerna förordat, kunde förmå människor som
eljest skulle förhålla sig passiva att göra insatser för att rädda liv eller begränsa
personskador.
Häradshövdingef öreningen anför härom:
Den känsla av moralisk plikt att bistå människor i nöd, som kan antagas
vara allmänt förekommande, torde såsom regel vara till fyllest för att förmå
människor att i de av motionärerna åsyftade fallen lämna bistånd, varför en
straffsanktion kan synas obehövlig. De tillfällen då hjälp kan bli erforderlig
inträffa enligt förutsättningarna för det tilltänkta stadgandet helt oberoende
av den presumtive hjälparens egna göranden och låtanden. Brottet att
icke lämna hjälp skulle, om straffsanktion förefunnes, ha karaktären av
ren tillfällighetsförbrytelse. Ur individualpreventiv synpunkt skulle en
straffbestämmelse därför sannolikt icke vara av större betydelse. Härav
följer emellertid icke att en sådan bestämmelse ej ur allmänpreventiv synpunkt
skulle kunna tjäna såsom ett värdefullt stöd för människors handlande
i kritiska situationer, där andra människor befinna sig i livsfara, och
så att säga aktivera oföretagsamheten hos den presumtive hjälparen. Det
kan även för den allmänna rättskänslan framstå såsom synnerligen stötande
att en person, som i en situation där han utan olägenhet för honom själv
kunnat värdefullt bidraga till att rädda annan människas liv, icke för sin
underlåtenhet att ingripa kan drabbas av någon som helst påföljd. Med den
fortgående ökningen av trafiken på våra vägar och de därmed förbundna
ökade riskerna för svåra trafikolyckor kan ifrågasättas om den i gammal inhemsk
rättstradition grundade skyldigheten att ingripa med anledning av
Första lagutskottets utlåtande nr il år 1963 5
eldsvåda icke nu bör kompletteras med en allmän skyldighet att ingripa där
någon med anledning av trafikolycka befinner sig i livsfara.
Enligt vad Svea hovrätt uttalar, måste det även, särskilt med hänsyn till
den ökade trafiken över gränserna, framstå som önskvärt att ha eu likartad
lagstiftning i de nordiska länderna.
I övrigt synes remissinstanserna anse att något praktiskt behov av den
ifrågasatta allmänna regeln ej finnes. Försäkringsbolagens riksförbund delar
motionärernas uppfattning — att det bör vara en självklar moralisk plikt
att efter förmåga bistå nödställd. Därifrån är emellertid, anser förbundet,
steget långt till att kriminalisera underlåtenhet i detta avseende. Landsfiskalsf
öreningen uttalar att sådan underlåtenhet att lämna bistånd som
exemplifierats i motionerna torde förekomma i rena undantagsfall; det stoia
flertalet medborgare torde vara beredda att — även med stora uppoffringar
— utan straffhot bistå andra personer i farosituationer av olika slag. Liknande
synpunkter anföres av bl. a. advokatsamfundet.
För att belysa frågan om behovet av en sådan utsträckt kriminalisering,
som motionärerna förordar, har stadsfiskalsassistenten Wolff införskaffat
viss utredning från Norge och Danmark rörande tillämpningen av motsvarande
straffbestämmelser där. Från politiinspektören i Oslo har därvid inhämtats
att i allt fall i politidistrikten Oslo, Bergen, Trondheim och Strinda,
Stavanger, Asker och Bärom åtal under de senaste fyra åren icke väckts för
förseelse mot norska strafflagens § 387, vilken innehåller bestämmelser motsvarande
de av motionärerna föreslagna. Från Köpenhamn har inhämtats,
att antalet överträdelser mot danska strafflagens nu aktuella § 253 icke registreras
men att i de tryckta samlingarna av domar i brottmål 1933 1952
endast förekommit fem domar avseende detta lagrum.
Statsåklagaren i Göteborg anknyter bl. a. till fall, i vilka bilister avböjt att
hjälpa till med transport av trafikskadade, och anför, att sedan trafikförsäkringsbolagen
numera utfäst sig att ersätta kostnader för rengöring av bilklädsel
o. dyl., flertalet bilister icke torde komma att undandraga sig att bispringa
en person som anträffats i livsfara på vägen.
Enligt statsåklagaren i Malmö är med all säkerhet den allmänna samhällsmoralen
så välutvecklad, att de flesta människor träder i funktion då de
står inför en nödsituation — i de få fall, där de ej så gör, står troligen ej
mycket att vinna genom en kriminalisering. Nämnde statsåklagare kan icke
från mångårig åklagarverksamhet erinra sig något fall, där han saknat sådana
generella straffbestämmelser som nu föreslagits. Däremot vill denne
statsåklagare ifrågasätta, om icke i 5 § trafikbrottslagen borde stadgas skyldighet
för varje vägtrafikant alt medverka till de åtgärder, vartill en trafikolycka
skäligen bör föranleda.
Som ovan antytts har även stadsfiskalsföreningen ifrågasatt utvidgad skyldighet
att vara verksam vid trafikolycka. Föreningen anför härom:
6
Första lagutskottets utlåtande nr il år 1963
För att ett ingripande varom nn är fråga skall kunna ske med stöd av
trafikbrottslagen fordras att vederbörande, med eller utan egen skuld, haft
del i uppkomsten av en trafikolycka. Den som kommer tillstädes sedan en
olycka skett eller eljest uppehåller sig på en olycksplats utan att ha haft del
i uppkomsten av olyckan torde icke vid straffansvar vara skyldig att bistå
eventuella trafikoffer. Uppmärksammade fall av vägran att ställa bil till förfogande
för transport av skadad har otvivelaktigt förekommit. Vägran att
upplåta telefon för tillkallande av läkare eller ambulans, som motionärerna
nämner, har måhända också ägt rum. I dylika fall torde det dock inte ha
varit fråga om vägtrafikanter utan om personer, som bott i närheten av
olycksplatsen, ökade åligganden för vägtrafikant att vid straffansvar bistå
den, som lidit skada i trafiken, skulle alltså inte träffa dessa.
En vidgad skyldighet för vägtrafikanter att bistå den som befinner sig i
nöd skulle väl inte helt sakna betydelse. Mot en skärpt lagstiftning för vägtrafikanter,
eventuellt vidgad att avse jämväl dem som utan att vara vägtrafikanter
uppehåller sig vid en trafikolycksplats, talar väl den omständigheten
att det ter sig inkonsekvent med en straffsanktionerad skyldighet att
bringa hjälp vid en trafikolycka på väg men inte vid en järnvägs- eller fartygskatastrof.
En utredning av förutsättningarna för en viss vidgning av
skyldigheten att vara verksam vid trafikolycka kunde emellertid vara av värde.
Föreningen vill därför tillstyrka att en utredning med en sålunda begränsad
målsättning kommer till stånd.
Svea hovrätt har särskilt ifrågasatt om icke i samband med en i anledning
av motionerna företagen utredning jämväl bör upptagas frågan om kriminalisering
av underlåtenhet att avslöja katastrofsituationer. I viss mån likartade
synpunkter kan nämligen anläggas på den frågan som på det genom
motionerna aktualiserade spörsmålet. Hovrätten framhåller ytterligare att
om den föreslagna lagstiftningen kommer till stånd, det även synes erforderligt
att bestämmelser meddelas om rätt till ersättning för skada till följd av
ingripande för att hjälpa annan, som befinner sig i nöd.
Jämväl de remissinstanser som uttalat sig i tillstyrkande riktning anser
att vissa svårigheter är förknippade med införandet av en allmän hjälpplikt
i nödsituationer. Svea hovrätt påpekar att ett lagbud av detta slag med nödvändighet
måste utformas i ganska allmänna ordalag för att kunna täcka de
vitt skilda situationer, för vilka det är avsett. De lagtolkningsproblem, som
måste uppstå till följd härav, kan medföra risk för bristande enhetlighet i
praxis. Svårigheter kan vidare tänkas uppkomma för den enskilde att i det
särskilda fallet bedöma, om situationen är sådan, att hans ingripande är av
lagen pakallat och vilka åtgärder, som i sa fall hör vidtagas. Man kan även,
anför hovrätten, ifrågasätta lämpligheten av att skapa ett brott, vars objektiva
innehåll ofta kommer att växla efter person.
Häradshövdingeföreningen uttalar, att det kan förefalla vara en både svår
och grannlaga uppgift att i lagstiftning göra en avvägning mellan å ena sidan
det intresse som för den som befinner sig i en nödsituation står på spel
och a andra sidan den uppoffring som räddningen kräver. Dessa svårigheter
7
Första lagutskottets utlåtande nr it år 1963
torde dock ej vara oöverkomliga. En god förebild finnes i den norska lagens
stadgande på området. Därest det skulle framgå att särskilda svårighetei
föreligger att utarbeta ett stadgande med generell giltighet, synes det dock
föreningen angeläget att man i varje fall eftersträvar någon form av lösning
av frågan såvitt avser trafikolyckorna.
Advokatsamfundet anser, att det torde vara omöjligt att i lagtext draga upp
sådana gränser för det straffbara området att icke inom detta faller situationer,
i vilka en underlåtenhet att ingripa bör vara straffri. Motorförarnas helngkterhetsförbund
finner det kunna befaras, att även sådana fall som rent
moraliskt ej borde omfattas av straffansvar, kommer att drabbas av påföljd
enligt den ifrågasatta allmänna bestämmelsen.
Landsfiskalsföreningen anför jämväl vissa betänkligheter från praktisk
synpunkt:
Ofta torde ingripande för att bistå annan i fara åsamka den ingripande
större eller mindre skada till person eller egendom eller medföra mer eller
mindre betvdande olägenheter eller vara förknippat med mer eller mindi e
framträdande risk för skada eller olägenhet. Det torde vara ofrånkomligt
och även rimligt att den ingripande till viss gräns men icke obegränsat måste
tåla skada eller olägenhet eller risk därför. Det är uppenbart att gränsen för
den skada, olägenhet eller risk, som vederbörande måste tåla, kan variera
beroende på arten och graden av den föreliggande farosituationen. En allmän
skyldighet att bistå annan i fara inrymmer ett otal till art och grad varierande
farosituationer. En allmän bestämmelse om straff för underlåtenhet att
bistå annan i fara måste nödvändigtvis vara så utformad, att däri med någorlunda
säkerhet skall av envar kunna utläsas huruvida det i en viss situation,
då annan befinner sig i fara, är förenat med straff eller icke att underlåta att
bistå den som är utsatt för faran. Med hänsyn till ovan berörda gränsdragningsproblem
torde det kunna ifrågasättas om det är praktiskt möjligt att utforma
en straffbestämmelse, som uppfyller rimliga krav på klarhet. En helt
allmänt hållen bestämmelse måste ofrånkomligen bli upphov till betydande
tolkningssvårigheter såväl för domstolar som än mer för enskilda medborgare.
I några yttranden understrykes att stora bevissvårigheter kan föreligga vid
tillämpningen av bestämmelser av den art som förordas i motionerna.
Slutligen bar från ett par håll nämnts direkta olägenheter som skulle kunna
följa med dylika bestämmelser. Stadsfiskalsassistenten Wolff påpekar
sålunda, att i olyckliga fall kanske chockskadade individer kan framkalla
oöverlagda hjälphandlingar, som endast ökar faromomentet, så t. ex. felaktigt
omhändertagande av skadade. Enligt Motormännens riksförbund bar
det från läkarhåll framförts betänkligheter mot att låta icke utbildade personer
omhändertaga skadade. Förbundet erinrar också om att det ofta från
polisens sida framhållits, att alltför inånga trafikanter samlas vid olycksplatserna
och därigenom i eu del fall genom uppställning av sina fordon skapar
fara för ytterligare olycksfall samt hindrar polis- och ambulanspersonals
arbete.
8
Första lagutskottets utlåtande nr il år 1963
Utskottet
I förevarande motioner framföres önskemål om att i brottsbalken skall
införas en allmän bestämmelse om skyldighet att bistå annan i nödsituation.
Som framgår av den ovan lämnade redogörelsen kan, såväl enligt
gällande rätt som enligt brottsbalken, underlåtenhet att lämna dylikt bistånd
blott i begränsad omfattning åtkommas med straff.
Det av motionärerna nu aktualiserade lagstiftningsspörsmålet övervägdes
av straffrättskommittén under förarbetena till brottsbalken. Kommittén
ansåg att något behov av en allmän bestämmelse om straff för underlåtenhet
att bistå den som befinner sig i fara knappast hade framträtt hos oss.
I vissa fall kunde enligt kommittén en dylik bestämmelse framstå som rent
olämplig. Kommittén avstod därför från att i sitt förslag upptaga någon
sådan allmän bestämmelse. Vederbörande departementschef intog sedermera
samma ståndpunkt till frågan som kommittén, och riksdagen anförde
icke någon erinran häremot vid antagandet av brottsbalken.
Utskottet hyser förståelse för den humanitära inställning som ligger till
grund för motionerna men anser, att frågan om generell sanktionering av
den moraliskt sett självklara plikten att söka avvärja olyckor eller begränsa
verkningarna därav måste bedömas huvudsakligen från andra utgångspunkter.
Vad gäller det kriminalpolitiska behovet av en allmän straffbestämmelse
mot underlåtenhet att bispringa nödställd torde utskottet först få
erinra om att rättsordningen redan nu sörjer för erforderlig reaktion mot
åtskilliga av de mest straffvärda fallen, såsom då personer i ansvarsfull
ställning har åsidosatt sina särskilda skyldigheter. Inom det område som
lämnats straffritt synes de allra flesta människor vara beredda att självmant
prestera åtminstone så mycket som man rimligen kunde fordra av
dem genom en straffbestämmelse. Den som brister i hjälpsamhet, när en
allvarlig nödsituation föreligger, torde också i regel få räkna med att drabbas
av en kännbar, social reaktion.
Vid nu angivna förhållanden förefaller det praktiska behovet av bestämmelsen
tämligen begränsat. Detta intryck har vunnit starkt stöd under
remissbehandlingen.
Mot den föreslagna kriminaliseringen kan, som jämväl framgått under
remissbehandlingen, andragas vissa allvarliga betänkligheter. Dessa sammanhänger
till en del med att brottsrekvisitet finge angivas i ganska allmänt
hållna ordalag. Bestämmelsen skulle sålunda icke kunna innehålla
någon närmare precisering av vilka konkreta handlingar, som i växlande
situationer krävdes av samhällsmedlemmarna. Detta måste leda till avsevärda
svårigheter för domstolarnas rättstillämpning och än större svårigheter
för de enskilda att förutse hur deras förhållningssätt inför en viss nöd
-
9
Första lagutskottets utlåtande nr Al år 1963
situation skulle komma att bedömas. Rättssäkerheten skulle härigenom lätt
bli lidande. Det torde även med fog kunna ifrågasättas om man kan påräkna
att en bestämmelse av angiven art verkligen skulle vara ägnad att
frambringa ändamålsenliga mått och steg från sådana personer som, \äl
oftast av allmän oföretagsamhet eller rådlöshet, tenderar till att hålla sig
passiva. Härvidlag måste särskilt beaktas att risken för olämpliga åtgärder
vid omhändertagande av svårt skadade kan komma att ökas; ej sällan torde
det vara vanskligt att utan viss fackkunskap avgöra vilket förfarande
som därvid är tillrådligt.
Med ledning av huvudsakligen de synpunkter som nu återgivits har utskottet
stannat för uppfattningen att övervägande skäl talar för den ståndpunkt
till förevarande lagstiftningsspörsmål, som intogs i samband med
brottsbalkens tillkomst. Utskottet finner sig sålunda böra avstyrka det
genom motionerna framlagda förslaget.
Under hänvisning till det anförda far utskottet hemställa,
att förevarande motioner, I; 16 och II: 17, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 31 oktober 1963
På första lagutskottets vägnar:
INGRID GÄRDE WIDEMAR
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Ahlkvist, Arvidson, Ferdinand Nilsson,
Hilding*, Wikner, Lundin, Nyman och Palm*;
från andra kammaren: fru Gärde Widemar, herr Landgren, fru Johansson*,
fru Roman, herrar östrand, Ekström i Björkvik, Gustafsson i
Borås och Johansson i Dockered*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
Av herr Nilsson, Ferdinand, som ansett att utskottets yttrande och hemställan
bort ha följande lydelse:
»I ett stort antal remissyttranden i anledning av motionerna om införande
i brottsbalken av bestämmelser avseende medborgerlig skyldighet att bistå
annan i nödsituation har uttalanden gjorts, som ger stöd åt uppfattningen
att sådan skyldighet är i full överensstämmelse med ett allmänt rättsmedvetande.
Även yttranden som kritiskt bedömer möjligheterna att utforma
eller tillämpa eu lagstiftning i sådant syfte ger uttryck åt uppfattningar av
10
Första lagutskottets utlåtande nr 41 år 1963
sådant innehåll. Sålunda säges att människor uppfattar det som en självklar
plikt att efter förmåga bistå nödställda (Försäkringsbolagens riksförbund),
att den allmänna samhällsmoralen är så välutvecklad att de flesta människor
träder i funktion, då de står inför en nödsituation (statsåklagaren i Malmö),
att det stora flertalet medborgare torde vara beredda att bistå personer i
lärosituationer (landsfiskalsföreningen, advokatsamfundet) osv. Statsåklagaren
i Göteborg, som dröjt vid fall då bilister avböjt att giva hjälp, förmodar
att, sedan försäkringsbolagen numera funnit sig föranledda att ersätta
kostnader för rengöring av bilklädsel m. m. vid transporter av trafikskadade,
flertalet bilister icke torde komina att undandraga sig att bispringa vid fall
av livsfara på vägen.
Utskottet finner att de invändningar som rests mot lagstiftning om Straffbestämmelser
på detta område väsentligen grundats på uppfattningen om
svårigheter att utforma bestämmelser av denna art liksom på hänsyn till
bevissvårigheter vid tillämpningen. Dessa synpunkter är icke av principiell
art och skulle givetvis komma att beaktas vid en utredning.
Häremot må enligt utskottets uppfattning vägas de skäl som särskilt av
Svea hovrätt och Häradshövdingföreningen anförts för att en sådan utredning
bör verkställas. I Svea hovrätts uttalande har särskild hänsyn tagits
till att sådan lagstiftning redan finnes införd i Norge och Danmark. Hovrätten
finner att det med hänsyn till den ökade trafiken över gränserna
framstår som önskvärt att en likartad lagstiftning gäller i de nordiska länderna.
Häradshövdingföreningen understryker, att det måste framstå som synnerligen
stötande för rättsmedvetandet att någon som helst påföljd icke
föreligger för Underlätelse att bidraga till att rädda annans liv i en situation,
då det kunnat ske utan olägenhet för den försumlige. Även liäradshövding1
öreningens framhävande av konsekvenserna för trafiksäkerheten av den
fortgående ökningen av trafiken på våra vägar och de därmed förbundna
okade riskerna för svåra trafikolyckor synes böra beaktas. Häradshövdingföreningens
ifrågasättande av om den i gammal rättstradition grundade
skyldigheten att ingripa med anledning av eldsvåda icke nu bör kompletteras
med en allmän skyldighet att ingripa när någon med anledning av trafikolycka
befinner sig i livsfara framstår likaledes med hänsyn till den ökade
trafiken som beaktansvärt, liksom också Stadsfiskalsföreningens ifrågasättande
av viss utvidgad lagstiftning på området och Motorförarnas helnykterhetsförbunds
uttalande att förbundet icke vill motsätta sig ifrågavarande
lagstiftning, om den kan utformas så att endast straffvärda underlåtenhetshandlingar
kommer att falla därunder.
Utskottet vill i detta sammanhang särskilt fästa uppmärksamhet vid häradshövdingföreningens
framhållande av att svårigheterna att utforma eu
lagstiftning på det i motionerna berörda området icke borde kunna bedömas
som oövervinneliga, emedan en god förebild anges finnas i den norska
11
Första lagutskottets utlåtande nr 41 år 1963
lagens stadgande härom. Då det i något remissyttrande anförts att förseelserna
mot sådan lagstiftning i Norge och Danmark icke varit talrika, vill
utskottet uttala att icke frekvensen av lagöverträdelser utan den goda
överensstämmelsen med det allmänna rättsmedvetandet utgör den bättre
grunden för bedömande av värdet av en lagstiftning.
Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande motioner, I: 16
och II: 17, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om
utredning avseende införande i brottsbalken av en bestämmelse
om en allmän skyldighet att bistå annan i nödsituation,
varvid särskilt bör beaktas de ökade risker för tarliga
trafikolyckor, som vållas av växande trafikproblem.»
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.