Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående barnavårdsmannainstitutionen. Första lagutskottet har behandlat en i andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 542 av fru Boman och fru Kristensson.

1963-11-19 · 14 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 13 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1963:44, Utlåtande i anledning av väckt motion angående barnavårdsmannainstitutionen. Första lagutskottet har behandlat en i andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 542 av fru Boman och fru Kristensson.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1963

1

Nr 44

Utlåtande i anledning av väckt motion angående barnavårdsmannainstitutionen.

Första lagutskottet har behandlat en i andra kammaren väckt, till lagutskott

hänvisad motion, nr 542 av fru Boman och fru Kristensson. I motionen

hemställes »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla

om utredning i syfte att få till stånd sådana ändringar i barnavårdslagen,

som angivits i motionen».

Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sin hemställan,

får utskottet hänvisa till motionen.

Motionen har remissbehandlats.

Gällande bestämmelser

De grundläggande bestämmelserna om barnavårdsman meddelas i 8 kapitlet

föräldrabalken. Behörig att förordna barnavårdsman är barnavårdsnämnd.

I 1, 2 och 3 §§ angives, för vilka barn barnavårdsman skall eller

kan förordnas. Olika regler gäller barn i äktenskap och med dem jämställda

adoptivbarn, å ena sidan, samt barn födda utom äktenskap, å andra sidan.

För den förra gruppen kan barnavårdsman förordnas endast under särskilda

förutsättningar. Härom stadgas i 1 § första stycket, att barnavårdsman

skall förordnas om föräldrarna lever åtskilda på grund av söndring eller

efter vunnen hemskillnad, om deras äktenskap är upplöst (vilket kan bero

på återgång, äktenskapsskillnad eller dödsfall) eller om sammanlevnaden

visserligen fortsätter men den gemensamma vårdnaden om barnet upphört

efter förordnande däroin av rätten; dock gäller såsom ytterligare förutsättning

för förordnande av barnavårdsman antingen att den av föräldrarna,

åt vilken vårdnaden om barnet anförtrotts, gör framställning om sådant

förordnande eller att barnavårdsnämnden av särskild anledning finner det

erforderligt. Enligt 1 § andra stycket skall efter framställning av endera

maken eller om barnavårdsnämnden av särskild anledning finner det erforderligt,

barnavårdsman interimistiskt förordnas för tid, under vilken process

om vårdnad pågår.

Framställning av make, som är vårdnadshavare, skall under de betingelser,

som här tidigare angivits (söndring, hemskillnad etc.), alltid bifallas

av barnavårdsnämnden. Någon lämplighetsprövning får sålunda ej förekomma.

Därest makar gemensamt adopterat barn eller ena maken adopterat den

llihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 1 avd. Nr 44

S492 03

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1963

andre makens barn, kan barnavårdsman för barnet utses, om tillika sådana

förutsättningar är för handen, som gäller för förordnande av barnavårdsman

för barn i äktenskap (2 §). I övrigt kan barnavårdsman icke förordnas

för adoptivbarn.

För barn utom äktenskap skall barnavårdsman alltid förordnas (3 §).

Barnavårdsman för barn utom äktenskap skall förordnas, så snart till barnavårdsnämnden

från ogift blivande moder inkommit anmälan om hennes

tillstånd eller nämnden erhållit kännedom om att barn fötts utom äktenskap.

Av 3 § följer, att barnavårdsman skall förordnas jämväl för barn,

som vid födelsen haft äktenskaplig börd men sedermera förklarats sakna

sådan börd.

Barnavårdsman skall förordnas individuellt för varje barn. Det föreligger

emellertid ej något hinder mot att samma person tilldelas flera barnavårdsmannaskap.

Genom barnavårdsnämnden må kommun anställa erforderligt

antal personer att tjänstgöra som barnavårdsmän samt anvisa medel för

ersättning åt dem.

Regler om barnavårdsmannens huvudsakliga uppgifter och några bestämmelser

om hans befogenheter har sammanförts i 6 §.

Här stadgas, att barnavårdsmannen har att bistå den, som har vårdnaden

om barnet, med råd och upplysningar samt att tillse, att barnets rätt och

bästa behörigen tillvaratages. Som särskilt betydelsefulla framhålles uppgifterna

att sörja för att barnets börd fastställes, när det är fött utom

äktenskap, att tillse att underhåll tillförsäkras barnet, att biträda med indrivning

och tillhandahållande av underhållsbidrag samt att, när skäl därtill

föreligger, göra anmälan om förordnande av förmyndare för barnet.

Barnavårdsmannen äger vidare befogenhet och skyldighet att ingripa, om

vårdnadshavaren missbrukar sina vårdnadsbefogenheter eller av annan anledning

bör skiljas från vårdnaden. I flertalet nu angivna angelägenheter

har barnavårdsmannen självständig talerätt.

Uppdraget att vara barnavårdsman upphör, när barnet fyllt aderton år

(7 §). Om särskild anledning föreligger därtill, äger barnavårdsnämnden

förlänga uppdraget, till dess barnet fyllt tjuguett år. Om behov av barnavårdsman

ej föreligger längre, äger barnavårdsnämnden förordna, att uppdraget

skall upphöra.

Närmare föreskrifter om barnavårdsmans verksamhet och tillsynen därå

skall enligt 8 kap. It § föräldrabalken meddelas av Kungl. Maj :t. Nu gällande,

enligt lagstadgandet utfärdade föreskrifter är givna i kungörelsen

den 28 april 1950 om barnavårdsmans verksamhet och tillsynen därå. I

kungörelsen framhålles, att barnavårdsman skall fullgöra sitt uppdrag med

omsorg och takt och att han bör vara ett personligt stöd för den som har

vårdnaden om barnet samt sträva efter att vinna dennes och barnets förtroende

(1 §). Åtgärder till hjälp åt kvinna, som väntar barn utom äkten
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1963

3

skap, angives i 2 §. Här stadgas, att barnavårdsmannen — som ofördröjligen

efter förordnandet har att underrätta sig om kvinnans förhållanden och

hjälpbehov — skall lämna upplysning om och förmedla den samhällshjälp,

som kan komma i fråga. Även i övrigt skall han i mån av behov bistå den

blivande modern och tillse, att lämplig vård och inackordering i samband

med nedkomsten beredes henne. Han bör uppmana henne att besöka mödravårdscentral

eller i övrigt ställa sig under läkarkontroll samt att anmäla

barnet till organ för den förebyggande barnavården. I 3 § stadgas, att barnavårdsmannen

skall ägna barnets personliga förhållanden fortlöpande tillsyn

och med uppmärksamhet följa barnets utveckling. Han skall besöka barnet

och dess vårdare i den omfattning, omständigheterna påkallar. Om särskild

anledning därtill föreligger, skall barnavårdsmannen skaffa sig upplysningar

om barnet genom förfrågningar hos dess lärare eller på annat sätt. Förhållanden,

som synes böra föranleda ingripande av barnavårdsnämnd eller

annat kommunalt organ, skall barnavårdsmannen ofördröjligen anmäla till

vederbörande organ (4 § andra stycket). Initiativ till att barnavårdsmannaskapet

skall upphöra eller till att det skall förlängas för tid efter barnets

aderton-årsdag skall, när fog därtill föreligger, tagas av barnavårdsmannen

(9 §).

Lagbestämmelsernas tillkomst

Barnavårdsmannainstitutionen infördes i vår lagstiftning genom lagen

den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap. Syftet var, att de utomäktenskapliga

barnens rätt och bästa skulle tillvaratagas. Barnavårdsman skulle,

såsom alltfort gäller, förordnas för varje utom äktenskap fött barn. År 1939

möjliggjordes att förordna barnavårdsman jämväl för barn i äktenskap och

adoptivbarn, sedan föräldrarnas (adoptivföräldrarnas) sammanlevnad upphört

eller deras äktenskap upplösts.

De bestämmelser i föräldrabalken, som reglerar barnavårdsmannainstitutionen,

är i stort sett desamma som infördes år 1917 med avseende å barn

utom äktenskap och år 1939 beträffande barn i äktenskap och adoptivbarn.

Av mera betydande ändringar, som tillkom i samband med föräldrabalken,

må nämnas, att rätten att kräva barnavårdsman för barn i äktenskap utvidgades

till att gälla även fader, därest vårdnaden om barnet tillerkänts

honom. Vidare infördes då möjlighet att förlänga barnavårdsmannaskapet

under viss tid efter det att barnet fyllt aderton år.

Angående grunderna för bestämmelserna må följande framhållas. I lagberedningens

förslag av år 1915 till revision av giftermålsbalken och vissa

delar av ärvdabalken framhölls, att den förbättring av barnets och moderns

rättsliga ställning, som förslagets bestämmelser om underhållsskyldighet

medförde, väsentligen skulle bli endast eu reform på papperet därest icke

de förpliktelser, som lagen ålade fadern, kom att utkrävas i större omfatt
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1963

ning än dittills varit fallet. Den rådande ordningen, varigenom tillvaratagandet

av barnets rätt uteslutande anförtroddes åt modern i egenskap

av barnets naturliga representant, hade — anfördes det vidare — visat sig

synnerligen otillfredsställande, då modern ofta saknade både vilja och förmåga

att göra barnets rätt gällande. Endast i ett mindre antal fall hade

faderns underhållsskyldighet över huvud taget fastställts genom dom eller

avtal. Därtill kom, att fastställda underhållsbidrag ofta ej indrivits, ehuru

möjlighet därtill funnits. Det var enligt beredningens uppfattning nödvändigt

att samhället ingrep för att tillförsäkra barnet vad som rätteligen tillkom

det, och vidare påpekades, att de ogifta mödrarnas situation ofta var

sådan, att de för egen del var i behov av samhällets bistånd.

Den samhällshjälp, som sålunda ansågs vara erforderlig för moder och

barn, kunde enligt beredningen lämpligen lämnas därigenom att det för

varje barn som föddes utom äktenskap förordnades en särskild person, kallad

barnavårdsman, vilkens uppgift skulle vara att bistå modern och tillse att

barnets rätt och bästa behörigen tillvaratoges. Beträffande barnavårdsmannens

ställning anfördes vidare bland annat följande: Barnavårdsmannen

skulle ej träda i moderns ställe som representant för barnet; hans uppgifter

skulle vara av biträdande art. Modern skulle bibehållas vid vårdnaden om

och förmynderskapet för barnet och skulle själv kunna företa de åtgärder,

som var nödvändiga för att trygga barnets och hennes egen rätt. Om modern

var ur stånd eller ovillig att vidtaga erforderliga åtgärder, skulle emellertid

barnets rätt därigenom ej gå förlorad; barnavårdsmannen skulle tilläggas

självständig behörighet att ingripa, där så erfordrades. Barnavårdsmannen

skulle själv eller genom ombud äga föra talan för barnet rörande faderskap,

underhåll och förmynderskap samt angående barnets förklarande för

trolovningsbarn. Som rättslig ställföreträdare för barnet skulle hans auktoritet

gentemot såväl modern som fadern stärkas.

I fråga om barnavårdsmannens uppgifter i övrigt anförde beredningen,

att det ej var möjligt att i lagtexten uttömmande angiva vad dessa skulle

omfatta, men i lagen borde dock framhållas några av de viktigaste bland

de åligganden, som gällde tryggandet av barnets rätt.

Frågan om lämpliga kvalifikationer hos dem, som skulle utses till barnavårdsmän,

berördes endast kortfattat av beredningen. Som allmän regel

borde enligt beredningen gälla, att till barnavårdsman skulle förordnas därtill

lämplig man eller kvinna; med hänsyn till uppdragets beskaffenhet kunde

en kvinna ofta vara lämpligare än en man. Enligt beredningens förslag

skulle skyldighet att mottaga uppdrag att vara barnavårdsman (vilket uppdrag

förutsattes regelmässigt vara oavlönat) ej införas; det skulle alltså stå

fritt för var och en, som ifrågasattes till barnavårdsman, att avböja uppdraget.

Skulle i anledning därav svårigheter uppstå att erhålla barnavårdsmän

inom en kommun, borde kommunen enligt beredningens mening anvisa medel

till ersättning åt barnavårdsmän. Därigenom skulle, framhölls det, bar
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Första lagutskottets utlåtande nr H år 1963

navårdsmannauppdragen, där så befunnes lämpligt, kunna koncentreras till

ett mindre antal personer, som hade dessa uppdrag som sin enda eller huvudsakliga

sysselsättning, och särskilt i de större städerna kunde en sådan

anordning vara ändamålsenlig. Det vore enligt beredningen synnerligen önskvärt,

att barnavårdsman förordnades redan under kvinnans havandeskap

och i god tid före nedkomsten.

Barnavårdsmannaskapet skulle enligt förslaget i regel upphöra när barnet

fyllde aderton år, men barnavårdsnämnden skulle äga befogenhet att

dessförinnan förordna om upphörande, nämligen då behov av barnavårdsman

prövades ej längre föreligga. Som exempel på omständigheter, vilka

kunde motivera ett upphörande, nämnde beredningen fall, där särskilt förordnad

förmyndare tillerkänts vårdnaden om barnet eller där den av föräldrarna,

som vore förmyndare, visat sig lämplig att utan särskild hjälp

eller kontroll företräda barnet.

Barnavårdskommittén

Efter den år 1939 vidtagna lagändringen, varigenom möjlighet bereddes

att i vissa fall förordna barnavårdsman jämväl för barn i äktenskap och

adoptivbarn, har krav på vidgade befogenheter för barnavårdsnämnd att utse

barnavårdsman för barn i äktenskap förts fram i skilda sammanhang.

Frågan har berörts av ärvdabalkssakkunniga och även upptagits motionsledes

i riksdagen. I anledning av motion vid 1949 års riksdag, vari bl. a.

föreslogs att barnavårdsman skulle utses för alla skilsmässobarn, begärde

riksdagen i skrivelse (nr 325) utredning av frågan i vilken utsträckning

barnavårdsman borde utses för barn i äktenskap och adoptivbarn och därmed

sammanhängande spörsmål. Barnavårdskommittén erhöll därefter i

uppdrag att verkställa den begärda utredningen.

I sitt slutbetänkande (SOU 1957:49) har barnavårdskommittén upptagit

nyssnämnda liksom andra frågor, som berör barnavårdsmannainstitutionen,

till behandling. Kommitténs överväganden har icke lett fram till förslag om

mera omfattande ändringar i 8 kap. föräldrabalken. Vad angår barn i äktenskap

föreslår kommittén en mindre jämkning i avfattningen av 1 § i syfte

att markera, att barnavårdsnämnd i fall, där vårdnadshavare icke begärt

förordnande av barnavårdsman, bör använda sin befogenhet något mindre

sparsamt än vad i allmänhet var vanligt. I fråga om stadgandet i 3 § om

ovillkorligt och undantagslöst förordnande av barnavårdsman för barn

utom äktenskap anmärker kommittén, att det otvivelaktigt leder eller

strikt tillämpat skulle leda — till en del onödiga förordnanden. Sådana

onödiga uppdrag kan emellertid bringas att upphöra genom beslut enligt

7 §. Förhållandet torde enligt kommittén icke vålla olägenheter, vilka kan

tillmätas betydelse vid jämförelse med den stora fördel, som det innebär att

lagen uppställer ett klart och ofrånkomligt krav på att för alla barn, födda

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Första lagutskottets utlåtande nr U år 1963

utom äktenskap, skall utses barnavårdsman. Ändring i barnavårdsmannens

allmänna ställning i förhållande till barnet, vårdnadshavaren (den blivande

modern) eller barnavårdsnämnden är enligt kommitténs uppfattning icke

pakallad. Barnavårdsmannens ställning och uppgifter synes dock icke ha

blivit helt tillfredsställande angivna i 6 §. Det hade varit önskvärt att det

forst och främst betonats, att biträdet åt barnet är kärnan i barnavårdsmannens

uppgift, även om detta biträde regelmässigt lämnas i form av bistånd

åt vårdnadshavare! (den blivande modern). I anledning av den brist

på självständighet och initiativ hos barnavårdsmännen, som ofta omvittnats,

hade det, framhåller kommittén, varit lämpligt, om plikten att vid

behov handla oberoende av vårdnadshavaren — även helt i strid mot denne

- framhållits. Av samma skäl hade en erinran bort givas om barnavårdsmannens

rätt och plikt att ta initiativ till omprövning av vårdnadsfrågan.

Vad sålunda funnits vara att erinra mot stadgandet i 6 § anser kommittén

dock ej bora föranleda något ändringsförslag. Under hänvisning till vad i

9 § ar stadgat om anställande av personal för mottagande av barnavårdsmannauppdrag

samt om ersättning åt uppdragstagare framhåller barnavardskommitten

risken av att — såsom nu ofta är fallet — alltför många

uppdrag anförtros åt samma person. Huru väl skickad för uppgifterna han

eller hon än må vara, måste dock, anser kommittén, en överdriven anhopning

av uppdrag omöjliggöra, att de utan undantag blir tillfredsställande

skötta. Särskilt måste koncentration av för många uppdrag hos en person

leda till att denne endast i otillräcklig omfattning hinner med hembesök

och andra personliga sammanträffanden med de personer uppdragen gäller,

något som måste anses vara synnerligen betänkligt. Kommittén har övervägt

föreslå, att barnavårdsman i denna sin syssla skulle vara underkastad

ambetsansvar, varigenom barnavårdsmannens ansvar och hans verksamhets

stora betydelse skulle inskärpas, men funnit sig böra avstå därifrån. Barnavårdskommittén

har i sitt slutbetänkande även framlagt förslag till ny kungörelse

om barnavårdsmans verksamhet och tillsynen därå, vari barnavårdsmannens

kurativa uppgifter i viss mån skjutes i förgrunden.

Remissyttranden

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat

yttrande över motionen från socialstyrelsen. Härjämte har tillfälle att avgiva

yttrande beretts barnavårdsnämnderna i Stockholm, Göteborg och Malmö,

Svenska landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet och Svenska

socialvårdsförbundet.

Samtliga remissorgan finner, att en utredning rörande barnavårdsmannainstitutionen

bör komma till stånd. Flera remissinstanser anser, att en vidgad

tillämpning av bestämmelsen i 8 kap. 7 § föräldrabalken, enligt vilken

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr H år 1963 7

barnavårdsmannauppdrag kan bringas att upphöra före barnets aderton

årsdag, bör kunna leda till en förbättring av det nu rådande laget.

Socialstyrelsen anför bl. a. följande. o

De kurativa uppgifter, som enligt lag och författning åvilar barnavardsmannen

torde endast i ringa utsträckning tillgodoses. Det förefaller, so

om barnavårdsmännens huvudmän — barnavardsnamnderna — ““ “ad®

tillräcklig förståelse för vikten av att barnavårdsmännen 8e« möjlighet att

fullgöra sina kurativa funktioner. Enligt socialstyrelsens uppfattning åtgår

oproportionerligt stor del av barnavårdsmännens arbetstid till jndnvn g

av underhållsbidrag. Detta sammanhänger med stadgandet i 21 § andra stycket

bidragsförskottslagen, enligt vilket barnavårdsnämnds ratt tlU "sanning

från staten för utgivna bidragsförskott ar beroende av att nämnden

»skäligen får anses hava fullgjort vad densamma alegat i fråga om åtgärder

för förskottens återkrävande». Dessa åtgärder åvilar i stor utsträckning

barnavårdsmännen.

En annan viktig orsak till att barnavårdsmännen ej hinner fullgöra små

kurativa uppgifter utgör, framhåller socialstyrelsen, det förhållandet att

barnavårdsmännen, särskilt i städerna, har ett mycket stort antal förordnanden.

I de större städerna har som regel kameral personal vid barnavårdsnämnderna

övertagit barnavårdsmännens indrivningsarbete, men barnavårdsmännen

har i stället fått ett betydligt ökat antal förordnanden, 300—

400 förordnanden per barnavårdsman. Styrelsen anför vidare:

Otvivelaktigt har många ensamstående mödrar bå<^.. og''fta °ch fÖ™j

gifta — behov av hjälp och stöd i sin fostrargärnmg. Harpå tyder enligt

socialstyrelsens uppfattning det förhållandet att missanpassade barni i stor

utsträckning är barn till ensamma fostrare. Med stigande antal skilsmässor

har gruppen förut gifta, ensamstående föräldrar okat. Genom att barnavårdsmannaförordnande

är obligatoriskt för utomäktenskapliga barn men

däremot icke för barn i söndrade och upplösta äktenskap intraffar det säkerligen,

att många utomäktenskapliga barn har barnavårdsman utan åt

egentligen behöva det, medan barnavårdsman icke forordnas i manga fall

rörande barn i äktenskap, där mor och barn skulle vara i hog grad i behov

av att ha en personlig rådgivare. Man kan som motionärerna ifragasatta,

om det numera finns skäl att ha barnavårdsman forordnad för alla utomäktenskapliga

barn, sedan väl faderskapet fastställts. Obligatoriet var helt

naturligt, när barnavårdsmannainstitutionen infördes, på grund av dm mycket

svåra ställning, ekonomiskt och socialt, som de ogifta mödrarna da hade.

Betydande förändringar har sedan dess inträffat i samhallet. Enligt socialstyrelsens

uppfattning kan gruppen förut gifta ensamstående fostrare numera,

vad gäller behovet av kurativa åtgärder, jämställas med gruppen ogifta

mödrar. Obligatoriskt barnavårdsmannaförordnande torde vara lika påkallat

för båda grupperna.

Mot de i motionen angivna förslagen till effektiviscring av barnavårdsmannainstitutionen

kan enligt socialstyrelsens mening vissa invändningar

resas:

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr U år 1963

SrpSnle!rfÖKta torde svårigheter uppstå vid gränsdragningen mellan de

a enden, dar barnavardsman skulle vara förordnad, och de ärenden, där

orordnandet skulle upphöra eller övergå i passivt ärende. För det andra

ma t ramhallas, att ett barnavårdsmannaärende inte är någonting statiskt.

Ett ärende, som vid en tidpunkt inte påkallar någon barnavårdsmannens

msats, kan vid ett senare tillfälle vara i behov av initiativ från barnavårdsmannens

sida. Har förordnandet då upphört eller ärendet överförts som

passivt, missas möjligheten till initiativ från barnavårdsmannen.

Socialstyrelsen understryker, att barnavårdsnämnderna redan enligt gällande

lag ager att uphäva ett barnavårdsmannaförordnande, om behov av

barnavårdsman ej längre finnes föreligga. Att nämnderna i så ringa utsträckning

begagnar sig av denna möjlighet torde enligt styrelsen bero på

att samma svårigheter härvidlag föreligger, som socialstyrelsen ovan påtalat

beträffande motionärernas förslag. Möjligen skulle, anser styrelsen, barnavårdsnämnderna

kunna tillämpa nämnda bestämmelse något mindre

restriktivt utan att någon skada skedde; härför erfordras dock ingen lagändring.

Styrelsen föreslår, att den i de större städerna tillämpade ordningen,

att all kravverksamhet överflyttas från barnavårdsmännen till barnavardsnamnden,

genomföres i alla kommuner. Under förutsättning att antalet

barnavårdsmannaskap per barnavårdsman icke ökas, skulle, menar styrelsen,

barnavårdsmännen därigenom beredas tillfälle att ägna mera tid än vad

nu är fallet åt sina kurativa uppgifter.

Styrelsen förordar, att den av motionärerna påyrkade utredningen anförtros

familjerättskommittén.

Barnavårdsnämnden i Stockholm har till besvarande av ifrågavarande

remiss åberopat ett av barnavårdsdirektören i staden avgivet tjänsteutIåtande.

I utlåtandet understrykes, att den i motionen berörda huvudfrågan,

nämligen koncentration av barnavårdsmannaarbetet till de väsentligaste

uppgifterna, länge har utgjort ett framträdande men samtidigt svårbemästrat

problem. Svårigheterna har efter hand accentuerats till följd av att en

del av ärendena blivit alltmer arbetskrävande. Detta har, påpekas det, ansetts

sammanhänga med bl. a. ökande andel förordnanden för barn i äktenskap,

i vilka ärenden särskilt frågan om umgänget med barnen medför mycket

arbete. Sagda problem har, upplyses det i utlåtandet, i första hand

angripits genom rationalisering av barnavårdsmannaarbetet inom ramen

för gällande bestämmelser. Sålunda har arbetet med indrivning av underhållsbidrag

överförts till en särskild byrå och vidare är avsikten att överföra

vissa expeditionella uppgifter till kontorsarbetskraft. I utlåtandet anföres

härefter:

Även om angivna åtgärder är betydelsefulla för barnavårdsmännens verksamhet,

är det likväl med nuvarande arbetsmängd icke möjligt för barnavardsmännen

att i varje ärende fullgöra de uppgifter, som förutsatts i kungörelsen

om barnavårdsmans verksamhet. Hur arbetet tekniskt än underlättas

kvarstår, att det personligt inriktade, kurativa barnavårdsmanna
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1963

9

arbetet icke kan tillfredsställande fullgöras, om varje barnavårdsman har

att svara för ett mycket stort antal enskilda ärenden. Det har också vid

bland annat intervjuundersökningar framkommit kritik mot att barnavårdsmannen

ej kan ägna erforderlig tid åt de enskilda fallen.

Enligt i utlåtandet lämnad uppgift har Stockholms stads barnavårdsförvaltning

påbörjat en undersökning för att klarlägga, i vilken utsträckning

åtgärder eller kontakter sker i barnavårdsmannaärenden, vilken karaktär

och uppdelning i förhållande till barnets ålder åtgärderna har samt under

vilken tid förordnandena varat. I utlåtandet förordas att nu nämnda frågeställningar

tages upp av en allmän utredning. Oavsett om en lagändring

erfordras för uppnående av det i motionen angivna syftet eller ej, får, understrykes

det i utlåtandet, de utomäktenskapliga barnens ställning icke

försämras. Härutinnan heter det:

Om man genom en utredning skulle komma till den uppfattningen, att

barnavårdsmannaskapen i många fall skulle kunna upphöra tidigare än nu,

måste garantier skapas för att barnavårdsnämnderna ändock kan lämna

hjälp för exempelvis indrivning av underhållsbidrag och bevakning av barnens

ekonomiska rättigheter. Barnavårdsnämnderna måste också ha någon

form av organiserad verksamhet för frivillig rådgivning och stöd i praktiska

angelägenheter i de fall barnavårdsmannaskapen upphört, innan barnen

fyllt 18 år. Man torde också få räkna med att barnavårdsman på nytt

kan behöva förordnas i fall, där särskilda omständigheter påkalla detta.

Barnavårdsnämnden i Göteborg förordar — under hänvisning till en av

barnavårdsdirektören i staden upprättad promemoria — att den av motionärerna

föreslagna utredningen kommer till stånd. I nämnda promemoria

anföres bl. a. följande.

Motionärernas förslag, att barnavårdsnämnden skulle få rätt att indela

barnavårdsmannaförordnandena i aktiva och passiva torde medföra vissa

svårigheter i den praktiska tillämpningen. Man kan ju aldrig på förhand

veta, om ett ärende är att hänföra till den ena eller till den andra gruppen.

Det kan också bli svårt att avgöra, vid vilken tidpunkt ett ärende skall överföras

från den aktiva till den passiva gruppen.

Det andra alternativet, nämligen att barnavårdsman för barn u.ä. obligatoriskt

skulle förordnas för ett visst antal år, förslagsvis tills barnet är 7

eller 8 år gammalt, kan heller inte anses lämpligt. Ett entledigande av barnavårdsman

måste vara beroende på omständigheterna i det enskilda fallet.

Möjligheten att entlediga barnavårdsman innan barnet nått den i föräldrabalken

stadgade maximiåldern, aderton år, har barnavårdsnämnden redan

genom bestämmelsen i FB kap. 8 § 7 sista stycket, d.v.s. om behov av barnavårdsman

ej längre föreligger. Någon lagändring synes alltså av denna anledning

ej behöva komma till stånd. Det som möjligen skulle kunna anses

önskvärt vore en ändring av nuvarande praxis i detta avseende. Om barnavårdsnämnderna

hittills varit restriktiva, när det gällt att tillämpa sistnämnda

paragraf, och så är onekligen förhållandet i många kommuner, kan delta

kanske till stor del bero på, att de ansett sig ha haft stöd härtill av social
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1963

styrelsen, som i Råd och anvisningar bl. a. sagt, att »entledigande av barnavårdsman

före barnets 18-årsdag bör, i synnerhet när det gäller barn

u.ä. ske endast i undantagsfall». Då det råder olika uppfattningar i hithörande

frågor synes den av motionärerna föreslagna utredningen böra komma

till stånd.

Barnavårdsnämnden i Malmö anför i sitt yttrande bl. a. följande.

Nämnden delar helt motionärernas uppfattning om behovet av utredning

rörande de ensamma mödrarnas problem i avseende å stöd och råd i personliga

angelägenheter. Nämnden förmenar emellertid, att gruppen ensamma fäder

i nu berört avseende är förtjänt av minst samma uppmärksamhet. Konsekvensen

härav blir — enligt nämndens mening — att en eventuell utredning

bör avse en kartläggning av de ensamma föräldrarnas villkor och levnadsförhållanden

sedda ur sociologiska och psykologiska aspekter. Nämnden

är av den uppfattningen, att samhällets stöd åt de ensamma föräldrarna

dock icke bör begränsas till de nog så viktiga rent praktiska omsorgerna

utan att även mentalhygieniska synpunkter böra tillmätas stor betydelse vid

utformningen av den framtida verksamheten på ifrågavarande område.

Nämnden upplyser, att den i rationaliseringssyfte överflyttat indrivningsverksamheten

på annat organ och anskaffat skrivhjälp för utförande av

rutinarbete, vilket medfört fördelar för den kurativa delen av verksamheten.

En mera genomgripande förändring har emellertid med hänsyn till gällande

författningar ej varit möjlig att genomföra. Enligt nämnden har den

starkt ökande skilsmässofrekvensen och den fortgående urbaniseringen

medfört ökat antal barnavårdsmannaärenden, vartill kommer att de ensamma

mödrarna blivit kraftigt överrepresenterade i de största samhällena, där

flertalet arbetstillfällen och större möjligheter till barntillsyn erbjudes.

Nämnden anför avslutningsvis:

Nämnden förmenar, att en verklig lösning av förevarande stora sociala

problem icke är möjlig att ernå förrän de områden, där praktiska hjälpåtgärder

erfordras, inventerats och målsättningen för den kurativa och stödjande

verksamheten klart preciserats. I sammanhanget synes böra övervägas

bl. a. huruvida den nuvarande formen för fastställande av faderskap och

underhållsbidrag för ogifta mödrars barn är den mest rationella. Att även

kravverksamhetens organisatoriska struktur bör komma in i bilden förmenas

vara önskvärt. Ytterligare ett väsentligt problem synes böra ägnas uppmärksamhet.

Under senare år ha tvister mellan makar i vårdnadsfrågan och

beträffande utövande av umgängesrätt otvivelaktigt givit barnavårdsmännen

en väsentligt ökad (och i viss mån artny) arbetsbörda. Behovet av tillgång

till barnpsykiatrisk och psykologisk expertis liksom till verksamhet av familjerådgivande

karaktär har framträtt allt starkare.

Under hänvisning till det sålunda anförda tillstyrker nämnden, att den

i motionen förordade utredningen kommer till stånd.

Enligt Svenska Landskommunernas förbund torde det förhålla sig så, att

barnavårdsmannaförordnande för barn utom äktenskap bibehålies i ett stort

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1963

11

antal fall, där behov av barnavårdsman icke föreligger, medan barnavårdsman

icke blir förordnad för barn i upplösta äktenskap i fall, där det finns

ett verkligt behov av en sådan. För åtskilliga mödrar till barn u.ä. med förmåga

och möjligheter att själva ordna för sig och sina barns bästa torde

vidare ett bibehållande av barnavårdsmannaskapet framstå som ett ingrepp

i deras personliga frihet, som mödrar med barn från upplösta äktenskap

icke utsättes för. Emellertid är förbundet ej övertygat om att det erfordras

en ändring av föräldrabalken för uppnående av motionärernas syfte utan

snarare eller endast en ändrad tillämpning av gällande bestämmelser. Någon

barnavårdsnämnd har också, påpekar förbundet, på senare tid efter

prövning från fall till fall i större utsträckning än tidigare entledigat barnavårdsmän

från uppdragen, innan barnen uppnått aderton års ålder.

Enligt förbundet finns det emellertid andra, av motionärerna ej berörda

frågeställningar rörande barnavårdsmannainstitutionen, som kan behöva utredas

närmare; så kan exempelvis böra övervägas huruvida man även i fortsättningen

skall ha ett system med »individuella» barnavårdsmän. Vidare

kan frågan om handhavandet och fördelningen av de med barnavårdsmannaskapet

förenade göromålen liksom frågan om en ändrad inspektions- eller

tillsynsverksamhet förtjäna att övervägas. Förbundet vill för sin del förorda

en utredning rörande barnavårdsmannainstitutionen i stort.

Svenska stadsförbundet erinrar i sitt yttrande inledningsvis om att de

rationaliseringar av barnavårdsmännens arbete, som motionärerna antyder,

är genomförda i relativt många av de större städerna. Förbundets avdelning

för rationaliseringsfrågor har ock vid organisationsuppdrag verkat för en

utveckling i denna riktning. Under framhållande av att nu angivna åtgärder

dock har sin begränsning anför förbundet:

Sådana åtgärder avlägsnar ej det yttersta ansvaret för barnets förhållanden

som författningsenligt åvilar barnavårdsmannen. Vill man gå längre

krävs författningsändringar. Motionärerna åsyftar härvidlag närmast sådana

ändringar i föräldrabalken och barnavårdsmannakungörelsen som kunde

leda till en väsentlig minskning av antalet barnavårdsmannaförordnanden

för huvudsakligen barn födda utom äktenskap.

Förbundsstyrelsen vill i första hand peka på att föräldrabalken redan

nu lämnar det fritt för barnavårdsnämnderna att låta barnavårdsmannaskapen

upphöra vid en tidigare tidpunkt än då barnet fyller aderton år.

Osäkerheten om det framtida behovet av barnavårdsmannens stöd torde

dock ha en återhållande verkan då barnavårdsnämnderna har att avgöra om

barnavårdsmannaskapet i de enskilda fallen skall kvarstå. Att denna möjlighet

utnyttjats i endast ringa omfattning synes emellertid främst bero på

tillsynsmyndighetens inställning. En ändrad lagtillämpning skulle härvid

kunna medföra en viss nedskärning av antalet förordnanden.

Det är enligt styrelsens mening ofrånkomligt att barnavårdsmän som förordnats

i ett större antal fall redan nu i praktiken handlar efter en indelning

i aktiva och passiva ärenden och att detta sker med barnavårdsnämndernas

underförstådda medgivande. Detta saknar dock stöd i gällande lagstiftning.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1963

I likhet med motionärerna anser förbundsstyrelsen att en utredning om

barnavårdsmannainstitutionen är önskvärd. Jämförelsevis lång tid har förflutit

sedan den inrättades och levnadsförhållandena nu skiljer sig avsevärt

från de dåvarande. Utredningen bör enligt styrelsens mening därför inriktas

på att ompröva institutionens såväl innehåll som form. Det finns enligt styrelsens

förmenande för närvarande icke skäl att närmare ingå på de vägar

motionärerna anvisar för att ge barnavårdsmännens arbete en bättre effekt.

Ingendera metoden kan på detta stadium utan invändningar godtagas. Att

låta barnavårdsmannaskapen generellt upphöra vid en avsevärt lägre åldersgräns

synes styrelsen vanskligt. En kategoriklyvning kan få ett mycket

ogynnsamt mottagande av de mödrar för vilkas barn barnavårdsmannaskapet

anses böra kvarstå och själva urvalet och bevakningen av tveksamma

ärenden medför i och för sig utredningsarbete.

I anledning av vad sålunda anförts föreslår stadsförbundet en allsidig

och förutsättningslös utredning angående barnavårdsmannainstitutionens

anpassning till vad som numera kräves av denna verksamhet.

Socialvårdsförbundet instämmer i de av motionärerna anförda synpunkterna

på ensamstående föräldrars situation och på behovet av en effektivisering

av samhällsstödet åt dessa. Härefter anför förbundet:

Frågan om den kommunala socialvårdens organisation och arbetsmetodik

är för närvarande föremål för intensivt intresse från socialvårdens representanter.

Mot bakgrunden av de överväganden och synpunkter som framförts

i diskussionen om dessa spörsmål synes frågan om barnavårdsmannainstitutets

nuvarande utformning och funktion böra bli föremål för noggrann prövning.

De av motionärerna föreslagna åtgärderna och ändringarna, vilka närmast

berör föräldrabalken, torde knappast vara tillräckliga och ej heller fullt

ändamålsenliga. Det kan ifrågasättas om inte samhällets stöd och hjälpåtgärder

åt ensamstående föräldrar bör bli föremål för en mera allsidig utredning,

varvid såväl motionärernas synpunkter som utvecklingstendenser inom

socialvårdsorganisationen bör beaktas.

Utskottet

Enligt föräldrabalkens bestämmelser om barnavårdsman skall sådan alltid

förordnas för utomäktenskapliga barn. Beträffande barn i äktenskap

stadgas att barnavårdsman skall förordnas endast om vårdnadshavaren begär

det eller då barnavårdsnämnden av särskild anledning finner det erforderligt.

Barnavårdsmannaförordnandet upphör i regel när barnet fyller aderton

år men kan, å ena sidan, förlängas till dess barnet fyllt tjuguett år och, å

andra sidan, om behov av barnavårdsman ej längre föreligger, bringas att

upphöra före barnets adertonårsdag. Barnavårdsmannen har att bistå vårdnadshavaren

samt att bevaka att barnets rätt och bästa tillvaratages. Särskilt

åligger det honom att sörja för att barnets börd blir fastställd samt att verka

för tillhandahållande och indrivning av underhållsbidrag till barnet.

I förevarande motion framhålles, att barnavårdsmännen numera ofta

har ett mycket stort antal uppdrag; i de större städerna kan uppdragen

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1963

13

uppgå till 300—400 per barnavårdsman. Härav följer, påpekar motionärerna,

att barnavårdsmännen mången gång ej kan ägna sig åt den kurativa

delen av uppdraget i önskvärd utsträckning. För att ernå en koncentration

av barnavårdsmännens insatser på denna del av uppdraget anvisas i motionerna

vissa möjliga utvägar. En sådan skulle kunna vara att beträffande

utomäktenskapliga barn obligatoriskt förordna barnavårdsman endast för

de sju eller åtta första levnadsåren. En annan utväg att vinna nämnda syfte

kunde vara att uppdela barnavårdsmannaförordnandena i »aktiva» och

»passiva» ärenden, varvid beträffande de senare endast skulle föreligga viss

bevakningsskyldighet för vederbörande barnavårdsman. För en reform i

enlighet med de angivna riktlinjerna synes, enligt motionärerna, en lagändring

nödvändig och motionen utmynnar i yrkande, att riksdagen måtte

hemställa om utredning i syfte att få till stånd sådana ändringar i barnavårdslagen

som angivits i motionen.

Samtliga remissorgan har uttalat sig för en utredning rörande barnavårdsmannainstitutionen.

De har emellertid därvid i huvudsak anlagt andra

och mycket vidare synpunkter på problemet än motionärerna samt förordat

en utredning med betydligt mera långtgående syftning.

Utskottet, som utgår från att motionärerna åsyftar vissa ändringar i föräldrabalkens

bestämmelser om barnavårdsman och därtill anknutna författningar,

delar motionärernas uppfattning att betydande olägenheter kan uppstå,

om alltför många uppdrag samlas hos en och samma barnavårdsman.

Vidare finner utskottet, såsom ock motionärerna betonat, angeläget att

barnavårdsmännen vid sysslandet med sina uppdrag så långt det är möjligt

inriktar sig på de kurativa uppgifterna. I görligaste mån bör rent expeditionella

uppgifter överföras från barnavårdsmännen till annan därför lämpad

personal. Av remissyttrandena framgår att så ock skett i allt fall i de

större städerna. Enligt utskottet bör denna möjlighet utnyttjas så långt sig

göra låter. Eftersom de flesta kommuner numera har en väl utbyggd socialvårdsorganisation,

kan det antagas att man även utanför de större städerna

kommer att i vidgad utsträckning överföra sagda uppgifter på kontorsarbetskraft.

Härigenom synes icke obetydliga fördelar kunna vinnas. Emellertid

torde en sålunda förordad rationalisering ej påfordra ändringar i gällande

bestämmelser.

Vad därefter angår de av motionärerna särskilt anvisade utvägarna att

vinna åsyftad koncentration av barnavårdsmännens arbete på de kurativa

uppgifterna får utskottet anföra följande. I likhet med flertalet remissorgan

kan utskottet ej förorda de av motionärerna härutinnan anvisade lösningarna.

Det torde sålunda mestadels vara svårt att med tillräcklig grad av säkerhet

bedöma, huruvida barnavårdsman kan komma att behövas efter det

barnet uppnått sju eller åtta år. I allt fall lärer dylika frågor komma att i

och för sig kräva utredning, och vidare måste det förutsättas alt, även om

ett förordnande upphör, fortlöpande uppmärksamhet måste ägnas fallet, så

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första lagutskottets utlåtande nr H år 1963

att vid behov nytt förordnande snarast kan lämnas eller andra lämpliga

åtgärder vidtagas. I huvudsak enahanda invändningar kan göras mot förslaget

att uppdela barnavårdsmannauppdragen på aktiva och passiva sådana.

Emellertid lämnar, såsom flertalet remissorgan ock påpekat, gällande

bestämmelser möjligheten öppen att i det enskilda fallet låta barnavårdsmannauppdraget

upphöra före den i lagen utsatta normaltiden. Med tilllämpning

av sagda bestämmelser torde i viss mån det i motionen angivna

syftet kunna uppnäs. Enligt vad som framkommit under remissbehandlingen

lärer emellertid nämnda möjlighet till differentiering av barnavårdsmannauppdragen

utnyttjas i mycket ringa omfattning, vilket enligt vissa remissorgan

torde bero på att vederbörande tillsynsmyndighet, socialstyrelsen,

förordat restriktivitet i förevarande hänseende. Uppenbart är emellertid att

den nu åsyftade modifieringen ej fordrar någon ändring av gällande bestämmelser.

De i vissa remissutlåtanden anförda synpunkterna på en utredning av

barnavårdsmannainstitutionen förer enligt utskottets mening långt utanför

ramen för ifrågavarande motion och bör således icke tagas under övervägande

i förevarande sammanhang.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion, 11:542, icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 19 november 1963

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE W1DEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Arvidson, Erik Svedberg, fröken

Mattson, herrar Ferdinand Nilsson, Hilding och Wikner;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, fru Boman, herrar Svensson

i Vä, Gustafsson i Borås, fru Löfqvist, fröken Bergegren och herr Martinsson.

K L BECKMANS TRYCKERIER AB . STHLM 1963

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.