Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om obligatoriskt civiläktenskap. Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 161 i första kammaren av herr Gei jer, Lennart, m. fl. samt nr 191 i andra kammaren av fröken Bergegren m. fl.

1963-11-19 · 17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1963:45, Utlåtande i anledning av väckta motioner om obligatoriskt civiläktenskap. Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 161 i första kammaren av herr Gei jer, Lennart, m. fl. samt nr 191 i andra kammaren av fröken Bergegren m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 45 år 1963

1

Nr 45

Utlåtande i anledning av väckta motioner om obligatoriskt civiläktenskap.

Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 161 i första kammaren av herr

Gei jer, Lennart, m. fl. samt nr 191 i andra kammaren av fröken Bergegren

m. fl. I motionerna, som är likalydande, föreslås »att riksdagen måtte besluta

att hemställa till Kungl. Maj :t att frågan om hur ett obligatoriskt civiläktenskap

skall utformas skyndsamt utredes samt att förslag till erforderliga

lagändringar därefter förelägges riksdagen».

Motionerna har varit föremål för remissbehandling.

Motionerna

Sedan i motionerna inledningsvis erinrats om att ett antal präster inom

svenska kyrkan nyligen till vederbörande statsråd riktat en fråga, om prästerskapets

vigselplikt kan anses förenlig med samvetsfrihetens bud, anföres

i motionerna följande.

Oavsett vilken personlig inställning man har till de av en del präster sålunda

demonstrerade samvetsbetänkligheterna, har dock under senare år

en så pass livlig offentlig debatt förekommit kring dessa frågor att åtminstone

de yngre prästerna, innan de avlagt prästlöftet och tillträtt avlönade

befattningar inom svenska kyrkan, borde ha gjort klart för sig i vilken

grad lagens föreskrifter komme att bilda ett för dem oöverkomligt hinder.

Därmed är icke sagt att icke samvetsbetänkligheterna kan vara av allvarlig

natur.

Förhållandet mellan stat och kyrka håller nu på att utredas, men det anses

allmänt att det kommer att ta lång tid innan utredningens arbete blivit

slutfört. Man vet heller icke om utredningen alls kommer att syssla med

dessa problem. Det förefaller därför som om man redan nu, utan att avvakta

utredningens resultat, borde kunna vidtaga en åtgärd, som åtminstone i

många fall skulle kunna befria de ifrågavarande prästerna från deras samvetsbetänkligheter,

nämligen att besluta att alla äktenskap skall ingås genom

borgerlig vigsel, såsom förekommer i andra länder. För dem som har

behov därav skulle det givetvis finnas full frihet att genom en särskild ceremoni

inom den kyrka eller det religiösa samfund man tillhör bekräfta det

ingångna äktenskapet. I sådant fall borde det kunna stå prästerna fritt att

efter sitt samvete avgöra om de anser sig kunna konfirmera äktenskapet.

Om borgerlig vigsel göres obligatorisk bör i konsekvens härmed lysningsförfarandet

ändras till ett av civil myndighet ombesörjt kungörelseförfarande.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 sand. 1 avd. Nr 45

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 45 år 1963

Gällande bestämmelser m. m.

Bestämmelserna om vigsel återfinnes i 4 kap. giftermålsbalken. Äktenskap

kan ingås antingen med kyrklig eller borgerlig vigsel. Valfrihet mellan de

båda formerna föreligger så till vida, att kontrahenterna alltid äger erhålla

borgerlig vigsel, så snart de över huvud taget är berättigade att ingå äktenskap.

En sådan konstruktion plägar benämnas fakultativt civiläktenskap.

Kyrklig vigsel äger rum inom svenska kyrkan eller inom annat trossamfund.

Rätt till vigsel inom svenska kyrkan föreligger, om de trolovade eller

en av dem tillhör svenska kyrkan. Kyrklig vigsel inom annat trossamfund

än svenska kyrkan kan ske, om Kungl. Maj :t medgivit att vigsel må förrättas

inom samfundet samt de trolovade eller en av dem tillhör samfundet. Sådan

vigselrätt har tillerkänts flertalet av de i Sverige förekommande trossamfunden.

Beträffande förrättare av kyrklig vigsel gäller att till vigsel inom svenska

kyrkan äger de trolovade välja vilken präst inom kyrkan de önskar men att

endast präst i församling, av vilken endera är medlem, är skyldig att viga.

Inom annat trossamfund förrättas vigsel av den som är behörig därtill enligt

Kungl. Maj :ts förordnande.

Med borgerlig vigsel kan, såsom ovan angivits, äktenskap ingås oavsett

om de trolovade ägt erhålla kyrklig vigsel eller ej.

Förrättare av borgerlig vigsel är, i stad lagfaren ledamot av magistraten

eller, i stad där magistrat ej finnes, kommunalborgmästaren samt på landet

landsfiskal eller, i vissa fall, särskilt förordnad vigselförrättare. Borgerlig

vigselförrättares behörighet och skyldighet att viga är begränsad till hans

tjänstgöringsomrade, men skyldigheten är ej beroende därav att någon av

de trolovade har sitt hemvist inom tjänstgöringsområdet. Beträffande landsfiskal,

som är bosatt i stad, gäller dock att han är behörig att förrätta vigsel

jämväl inom staden men att han ej är skyldig därtill, med mindre någon av

de trolovade har sitt hemvist inom hans distrikt.

Beträffande själva vigselceremonien föreskrives, att de trolovade, som

skall vara samtidigt tillstädes inför vigselförrättaren, skall inför denne avgiva

sitt ja och samtycke till äktenskapet samt att kontrahenterna därpå

skall av vigselförrättaren förklaras för äkta makar. I övrigt skall lända till

efterrättelse, vid vigsel inom svenska kyrkan föreskrifterna i kyrkohandboken,

vid vigsel inom annat trossamfund dess kyrkobruk och vid borgerlig

vigsel de bestämmelser som Kungl. Maj :t meddelar.

Vigsel skall i regel föregås av lysning, varom gives bestämmelser i 3 kap.

giftermålsbalken. Lysningen förrättas av kyrkliga befattningshavare och

sker som regel i den församling, där kvinnan är kyrkobokförd. Om mannen

ej är kyrkobokförd i samma församling skall han, då lysning sökes, förete

intyg (äktenskapsbetyg) om vad kyrkoböckerna i hans församling innehåller

angående hans behörighet att ingå äktenskap. Äktenskapsbetyget

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Första lagutskottets utlåtande nr 45 år 1963

kungöres i kyrkan i mannens församling och gäller i två månader. Vid begäran

om lysning skall prästen i lysningsförsamlingen undersöka om några

hinder mot äktenskapet föreligger. Denna hindersgranskning sker genom

att prästen granskar kyrkoböckerna och i vissa fall kräver särskilda intyg.

Befinnes hinder ej föreligga utfärdar prästen lysningssedel, som genom utfärdarens

försorg kungöres i kyrkan tre söndagar i rad. Har lysning fullbordats

och har hinder icke i vederbörlig ordning anmälts eller eljest blivit kunnigt,

har prästen att då så begäres utfärda lysningsbevis. Efter lysningen

skall vigsel ske inom fyra månader, överskrides denna tid måste ny lysning

ske.

I förevarande sammanhang må nämnas att obligatoriskt civiläktenskap

tillämpas i Frankrike, Belgien, Holland, Schweiz och Tyskland. Fakultativt

civiläktenskap förekommer i England, de flesta delstaterna i USA samt i de

nordiska länderna.

I Danmark gäller i fråga om prästs vigselskyldighet att präst i danska

folkkyrkan kan neka att viga frånskild. Han kan också, om han av religiösa

grunder anser sig icke kunna eller böra förrätta vigsel, hänskjuta till biskopens

avgörande huruvida han bör befrias från att förrätta vigseln. Enligt

norsk lag är präst i statskyrkan eller föreståndare för dissenterförsamling,

när det strider mot hans samvete, icke pliktig att våga om någon av kontrahenterna

är frånskild och den tidigare maken lever. I finsk lag finnes ej motsvarande

bestämmelser.

Historik

Enligt 1734 års lag fordrades för ingående av äktenskap med fullständiga

rättsverkningar att kyrklig vigsel ägt rum. I denna lag avsågs endast vigsel

förrättad av svensk präst enligt svenska kyrkans ritual. Den främmande

kristna trosbekännare genom kungörelsen den 24 januari 1781 tillerkända

religionsfriheten innebar emellertid även rätt för dem att låta sig vigas av

sina präster och med sina ceremonier. I följd av ett utav kommerskollegium

den 27 maj 1782 för mosaiska trosbekännare utfärdat reglemente ansågs

även dessa kunna ingå äktenskap enligt sina religiösa bruk.

En borgerlig form för äktenskaps ingående blev införd under senare delen

av 1800-talet genom särskilda författningar, nämligen förordningen den

20 januari 1803 angående giftermål mellan kristen och mosaisk trosbekännare,

förordningen den 31 oktober 1873 angående främmande trosbekännare

och deras religionsövning samt förordningen den 15 oktober 1880 angående

äktenskaps avslutande i visst fall inför borgerlig myndighet. Enligt dessa

författningar hade civiläktenskapet huvudsakligen karaktären av s. k. nödciviläktenskap.

Den borgerliga formen kunde användas, allenast då den

kyrkliga av en eller annan anledning ej var tillåten; blott för särskilda undantagsfall

fanns valfrihet dem emellan.

1* — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 sand. 1 and. Nr 45

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr 45 år 1963

Genom lagen den 6 november 1908 om äktenskaps ingående inträdde en

genomgripande förändring beträffande tillåtligheten av borgerlig vigsel. Enligt

nämnda lag blev den borgerliga formen tillgänglig för alla, och i det

vida övervägande flertalet fall kunde kontrahenterna välja mellan denna

och kyrklig vigsel. Rörande prästs åliggande med avseende å kyrklig vigsel

stadgades, att de som önskade ingå äktenskap skulle äga välja den präst

inom kyrkan de själva åstundade; dock att skyldighet att viga allenast ålåg

präst i den församling, där mannen eller kvinnan hade sitt hemvist. Den

borgerliga myndighet, inför vilken äktenskap kunde ingås, var, i stad magistraten

eller lagfaren ledamot av denna och på landet kronofogden i orten.

I proposition (nr 2) till 1908 års riksdag med förslag till lag om äktenskaps

ingående övervägde departementschefen införande av obligatoriskt

civiläktenskap men avvisade en sådan reform under hänvisning till främst

praktiska svårigheter för dess genomförande. Bl. a. framhölls, att en sådan

ordning skulle fordra att i varje kommun fanns en behörig vigselförrättare

men att det ej var tillrådligt att åt någon av då befintliga kommunala myndigheter

överlämna uppdraget att förrätta giftermål. Någon lagbestämmelse,

enligt vilken präst skulle kunna befrias från honom eljest åvilande vigselskyldighet,

fann departementschefen ej påkallad.

I en vid samma års riksdag i anledning av förenämnda proposition i andra

kammaren väckt motion (nr 234) framlades förslag om införande av obligatoriskt

civiläktenskap. Motionärernas huvudsakliga skäl därför synes ha

varit att genom en sådan ordning likartade regler skulle komma att gälla

för alla medborgargrupper. Vidare hemställdes i motionen om sådan ändring

i det framlagda förslaget, att vigsel på landet skulle förrättas av kommunalnämndens

ordförande eller vid förfall för denne nämndens vice ordförande.

Till stöd för sistnämnda yrkande anfördes i huvudsak, att den i

propositionen föreslagna ordningen i praktiken skulle leda till att befolkningen

i glesbygderna av ekonomiska och praktiska skäl skulle lämnas utan

möjlighet att anlita den borgerliga formen för äktenskaps ingående.

Motionen avstyrktes av lagutskottet (uti. nr 30) och vann ej någondera

kammarens bifall.

Jämväl lagen den 12 november 1915 om äktenskaps ingående och upplösning

byggde på principen om fakultativt civiläktenskap. Kretsen av borgerliga

vigselförrättare utvidgades med avseende å städerna på det sätt, att i

stad, där magistrat ej fanns, ordföranden i den stadens styrelse blev behörig

att förrätta vigsel. Beträffande landsbygden infördes den bestämmelsen att,

där Konungen så medgav för visst område, Konungens befallningshavande

ägde förordna särskild vigselförrättare. Ej heller i nu ifrågavarande lag

intogs någon bestämmelse, enligt vilken präst kunde befrias från skyldighet

att viga.

Under förarbetena till 1915 års lag upptog lagberedningen frågan om obligatoriskt

civiläktenskap till övervägande och anförde därutinnan:

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 45 år 1963 5

Från rättslig synpunkt är äktenskapet att anse såsom ett rent borgeiligt

förhållande. Onekligen skulle det äga ett visst värde, att denna åskådning

konrme till klart uttryck även så, att den enda lagliga formen för äktenskaps

ingående vore en rent borgerlig akt. Ingen bleve då till följd av sin lehgiösa

övertygelse utestängd från en valrätt, som tillkomme andra, och den stundom

mötande föreställningen att samhället erkände två slags äktenskap, vilka

ej hade samma förbindande karaktär, kunde ej av lagen hämta ett föiment

stöd.

Å andra sidan får emellertid ej förbises betydelsen därav att staten bereder

sina medlemmar frihet att välja den av de båda historiskt givna foimerna

för äktenskaps ingående, som kontrahenterna i varje fall finna mest tilltalande.

Därigenom lärer det viktiga intresset bäst befordras att äktenskapet

av dem, som inträda däri, fattas såsom något verkligt värdefullt och att

ej någon av motvilja för de med giftermål förenade formaliteterna latei bestämma

sig att leva i fri förbindelse. Att i vårt land nödvändigheten att ingå

äktenskap inför borgerlig myndighet skulle för mången bliva ett kännbart

tvång, synes ej kunna betvivlas. Väl har antalet borgerliga giftermål avsevärt

ökats efter det 1908 års lag trädde i kraft. Men även om antagas ma att

stegringen skulle varit än större, därest landsbygdens befolkning haft lattare

tillgång till borgerliga giftermålsförrättare, visar statistiken oförtydbart, att

det övervägande flertalet av vårt folk alltjämt föredrager den kyrkliga vigseln.

Bleve"hos oss den borgerliga formen obligatorisk, skulle säkerligen ett

stort antal kontrahenter önska att erhålla en kyrklig välsignelse av sitt äktenskap.

Särskilt på vår mångenstädes glest befolkade landsbygd bleve det förenat

med omgång och kostnader att sålunda vid äktenskaps ingående anlita

både prästen och den borgerliga myndigheten. Erinras må ock att, såsom

i propositionen till 1908 års riksdag framhölls, allmänt obligatoriskt civiläktenskap

hos oss näppeligen kan införas, med mindre tillika så ordnas, att

i varje kommun finnes en behörig myndighet för giftermåls förrättande •

en organisationsfråga, som---för närvarande icke torde kunna lämp
ligen

lösas.

Beredningen fortsatte:

Det förtjänar även uppmärksammas att hos oss icke finnes någon motsvarighet

till de stridigheter mellan olika kyrkosamfund eller mellan stat

och kyrka, som i främmande länder kunnat åberopas till stöd för systemet

med obligatoriskt civiläktenskap. I vårt land råder ej den religionssphttrmg

och ofördragsamhet med olika tänkande att påbjudandet av en utav alla

konfessionella skiljaktigheter oberoende, ensamt giltig form för äktenskaps

ingående kan vara av hänsyn därtill erforderligt. Ej heller har här försports

någon sådan kamp mellan den kyrkliga och den borgerliga uppfattningen

om villkoren och formen för äktenskaps ingående, som annorstädes, särskilt

i Tyskland, varit en huvudsaklig anledning till alt staten fråntagit

kyrkosamfunden all vigselbehörighet. Den svenska kyrkan, vilken de flesta

svenska medborgare tillhöra, är organiserad såsom statskyrka, och de i liket

förefintliga främmande trossamfunden ställa sig villigt statens lagar till

efterrättelse. Den frihet, de av gammalt åtnjutit, hava de icke missbrukat;

de hava fastmer uppträtt så all deras funktionärer kunnat av staten anlitas

för fullgörande av vissa allmänna uppgifter, däribland även den att förrätta

vigsel med laga verkan. Där civiläktenskap är allmänt obligatoriskt,

torde ock städse, vid införandet av denna form för äktenskaps ingående, det

motsatta systemet med obligatorisk kyrklig vigsel varit radande. Ulan exempel

lärer däremot vara all lagstiftningen i etl land, där kyrklig vigsel varit

blott fakultativ, övergått till att göra civiläktenskapet allmani obligatoriskt.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr 45 år 1963

Lagberedningen framhöll i denna del avslutningsvis, att efter antagandet

av 1908 års lag ej från statskyrkligt håll någon önskan uttalats, att den

svenska kyrkans präster måtte befrias från den skyldighet att viga, som efter

kontrahenternas val enligt lagen ålåg dem.

I fragan iöiande vilken myndighet som borde ombesörja lysningen anförde

lagberedningen:

Då lysningen numera måste anses äga en uteslutande borgerlig karaktär,

kunde det ifrågasättas, huruvida icke den nya lagstiftningen borde anförtro

bestyret därmed åt borgerliga myndigheter och förlägga kungörandet

tdl annat ställe än kyrkan. Särskilt kunde det synas lämpligt att så förfores

i de fall, då det blivande äktenskapet är avsett att ingås i borgerlig form.

I de främmande länder, där obligatoriskt civiläktenskap är infört, är också

lysmngsförfarandet överlämnat åt civil myndighet, och kungörandet sker

genom anslag inom vederbörande kommun eller på annat därmed jämförligt

satt. I våra grannländer Danmark och Norge har prästerskapet icke heller

någon befattning med lysning för de undantagsfall, då civiläktenskap där

torekommer; hindersprövningen verkställes av borgerlig myndighet, och

lysning sker i Danmark på tinget, varemot i Norge i förevarande fall lysning

icke äger rum. Jämväl ett av finska lagberedningen år 1908 upprättat förslag

till lag om ingående av äktenskap inför borgerlig myndighet, vilket avser

att införa den borgerliga formen såsom valfri jämte den kyrkliga, låter

for det fall, att äktenskapet skall ingås i förstnämnda form, lysningen ombesörjas

av borgerlig myndighet och kungörandet ske genom anslag inom

vederbörande kommun.

Fragan, vilken myndighet skall erhålla uppdraget att ombesörja lysningen,

sammanhänger på det närmaste med det sätt, varpå anteckningar föras

över befolkningens personliga förhållanden. Sådana anteckningar hava sedan

gammalt inom den kristna kyrkan förts av dess prästerskap och särskilt

kommit till användning vid rannsakningen om äktenskapshinder. På

senare tider har dock i många främmande länder införts en särskild s. k.

civilregistrering, anpassad uteslutande efter det borgerliga samhällets behov

och ombesörjd av civila tjänstemän. Det är i allmänhet sådana civila registerförare,

som i länder med obligatoriskt borgerligt äktenskap fått sig uppdraget

att ombesörja lysning och förrätta vigsel. Hos oss har ett dylikt register

icke kommit till stånd; de av prästerna förda kyrkoböckerna äro

fortfarande de enda anteckningar av ifrågavarande slag som finnas. Tid efter

annan har väl inrättandet av ett civilregister blivit bragt på tal; men nu

forevarande revision av bestämmelserna om lysning kan uppenbarligen icke

ställas i beroende av den särskilt till sina ekonomiska konsekvenser vittutseende

frågan om överflyttande å borgerlig myndighet av prästernas befattninf.

mcdden alImänna personregistreringen. Lagförslaget har måst byggas

pa förutsättningen att denna registrering fortfarande liksom hittills innefattas

i kyrkoböckerna. Dessa böcker, vilka föras med synnerlig fullständighet,

, äro de förnämsta källorna för inhämtande av upplysning, huruvida mot

ett ifragasatt aktenskap möter laga hinder. Det är därför helt naturligt att

hindersprovningen och i samband därmed lysningens utfärdande i övri«t

forlaggas till den myndighet, som har kyrkobokföringen om hand. Eu annan

ordning skulle medföra omgång och besvär för såväl kontrahenterna som vederbörande

myndigheter. Då härtill kommer att prästerna på ett synnerligen

mönstergillt sätt fullgjort sina åligganden med avseende å äktenskaps
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Första lagutskottets utlåtande nr kö år 1963

lysningar, har beredningen ansett att prästerna fortfarande böra vara lysningsförrättare,

evad kontrahenterna taga kyrklig eller borgerlig vigsel.

Det är emellertid i prästernas egenskap av kyrkobokförare som ifrågavarande

värv överlämnas åt dem. Att bestyret med lysningen skulle genom

att uppdragas åt prästerna förlora sin rent borgerliga karaktär och bliva

att reglera genom föreskrifter av kyrkolags natur, kan sålunda icke ifrågasättas.

Ombesörjandet av lysningen blir en av de flera borgerliga sysslor,

vilka prästerna hava sig ålagda. Dit hör redan nu till viss del kyrkobokföringen,

som i mycket tjänar rent borgerliga ändamål; så skola i böckerna

upptagas även de, som icke tillhöra svenska kyrkan, och anteckningar göras

om förhållanden, vilka övervägande eller uteslutande tjäna det borgerliga

samhällets intressen. Dit hör tydligen ock lysningen till äktenskap mellan

dem, som ej kunna erhålla eller ej vilja begagna sig av vigsel inom svenska

kyrkan.

Varder en gång prästernas befattning med den allmänna personregistreringen

överflyttad på civila tjänstemän, böra tvivelsutan dessa även handhava

lysningsförfarandet. Ett sådant utbyte av prästerliga lysningsförrättare

mot borgerliga kan ske utan någon rubbning av de grunder, å vilka förslaget

vilar.

Jämväl i anledning av den proposition till 1915 års riksdag, varigenom

förslag till 1915 års lag förelädes, framfördes motionsvis (II: 187) krav på

att det inom varje kommun skulle finnas minst en borgerlig vigselförrättare,

så att möjligheterna att erhålla borgerlig vigsel blev desamma som beträffande

kyrklig sådan; den borgerliga vigseln borde ej få draga större kostnader

och åstadkomma mer besvär och längre resor m. m. än den kyrkliga

vigseln.

I sitt av riksdagen i hithörande delar godkända utlåtande (nr 32) hänvisade

lagutskottet till den i förslaget öppnade möjligheten att förordna särskild

vigselförrättare.

I den år 1920 antagna giftermålsbalken upptogs de nu ifrågavarande stadgandena

oförändrade, dock att landsfiskal i stället för kronofogde blev behörig

att på landet förrätta vigsel.

Dissenterlagskommittén berörde i sitt år 1949 avgivna betänkande med

förslag till religionsfrihetslag in. in. (SOU 1949:20) i korthet frågan om

obligatoriskt civiläktenskap. Kommittén förklarade, att den för sin del var

övertygad om att det icke för det dåvarande fanns anledning att göra borgerlig

vigsel till enda legala form för äktenskaps ingående. Kommittén anförde

därefter:

Statistiska uppgifter angående vigslar åren 1925, 1935 och 1945 utvisa

att antalet vigslar uppgick till resp. 34 419, 51 306 och 64 280 och att de

kyrkliga vigslarna utgjorde resp. 93,5, 92,7 och 94,2 %. Dessa siffror tyda

på att den kyrkliga vigseln har en så stark förankring i folket, att det otvivelaktigt

skulle vara ett alltför radikalt ingrepp att genom införandet av

obligatoriskt civiläktenskap fråntaga den kyrkliga vigseln dess rättsverkningar.

Då de borgerliga vigslarna utgöra en så liten del av det totala antalet

vigslar, synes det därför i nuvarande läge icke motiverat att införa obliga
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande nr 45 år 1963

toriskt civiläktenskap. Det bör beaktas att i många fall, då äktenskap nu

ingås mellan medlemmar av inomkyrkliga trossammanslutningar, borgerlig

vigselförrättare anlitas därför att kontrahenterna önska att deras ingångna

förbindelse efteråt skall i en eller annan form bekräftas av en frikyrkopastor

och att på grund härav den kyrkliga vigseln är för dem mindre väl lämpad.

Därest vigsel förrättad inom trossammanslutningar legaliseras, är det därför

sannolikt att antalet borgerliga vigslar skulle komma att icke oväsentligt

påverkas härav.

För den stora majoritet, som uppenbarligen fasthåller vid kyrkans vigsel,

skulle det betyda en onödig omgång om civiläktenskapet bleve obligatoriskt.

Införandet av ett tvång att alltid anlita en borgerlig vigselförrättare måste

för dem, som icke vilja avstå från en religiös akt vid äktenskapets ingående,

te sig som en synnerligen opraktisk ändring av den nu gällande ordningen.

Så länge kyrkan är förenad med staten och dess präster fylla viktiga samhälleliga

funktioner, förefaller det också rimligt att den kyrkliga vigseln

skall vara en av staten erkänd form för äktenskaps ingående. Därtill kommer

att det religiösa momentet vid vigseln enligt dissenterlagskommitténs

uppfattning måste anses bidraga till att bevara helgden kring äktenskapets

ingående och att stärka den äktenskapliga gemenskapen.

I remissbehandlingen av kommitténs betänkande uttalades av domkapitlet

i Härnösand, som i likhet med kommittén avvisade tanken på obligatoriskt

civiläktenskap, att införandet av en sådan ordning skulle påskynda

samhällets sekularisering och bidraga till underminerande av äktenskapets

helgd. Domkapitlen i Karlstad och Lund samt Sveriges yngre prästers förbund

uttalade samma mening. Juridiska fakulteten i Uppsala hävdade däremot,

att det principiellt riktiga var att helt särhålla det civilrättsliga äktenskapet

från det kyrkliga, så att det förra tillerkändes civilrättsliga verkningar

men det kyrkliga äktenskapets rättsverkningar fick bero av varje

samfunds inre rätt. Det borgerliga äktenskapets ingående borde göras till

en registreringsakt av rent civil natur utan kyrklig medverkan.

I proposition (nr 100) till 1951 års riksdag med förslag till religionsfrihetslag

uttalade föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg,

att frågan om obligatoriskt civiläktenskap numera syntes ha i huvudsak teoretiskt

intresse.

I anledning av nämnda proposition väcktes i andra kammaren två motioner

(nr 487 och 496), vari frågan om obligatoriskt civiläktenskap togs upp

och utredning angående införande av en sådan ordning påyrkades. I båda

motionerna var utgångspunkten, inom vilka trossamfund vigsel borde få

förrättas.

I den förra motionen framhölls att, om den civila sidan av äktenskaps

ingående alltid hade formen av en förrättning inför borgerlig myndighet, de

religiösa samfunden och deras vigselförrättare skulle befrias från vissa civila

bestyr, som var främmande för deras egentliga uppgift. Några betänkligheter

kunde då ej heller möta emot att lämna de olika trossamfunden full

frihet i fråga om den religiösa vigselförrättningen. I den senare motionen

anfördes bl. a. följande:

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Första lagutskottets utlåtande nr 45 år 1963

Det kan emellertid starkt ifrågasättas, om icke den riktiga lösningen av

berörda spörsmål vore införande av obligatoriskt civiläktenskap, en utvag

som från inflytelserikt frikyrkohåll sedan lång tid tillbaka ofta anbefallts.

På denna väg skulle en väsentlig förenkling kunna ernås i lagstiftningen

utan minskad respekt för äktenskapets rättsliga innebord. Genom civiläktenskapets

införande skulle rättssamhället lagstifta om det som behöver

lagstiftas om på detta område och ingenting annat. Staten torde icke bora

befatta sig med de högtidliga former, i vilka medborgarna onska omgiva

äktenskaps ingående, exempelvis ceremonier av religiös karaktar.

Acceptera statsmakterna denna lösning, måste det forutsattas, att formaliteterna

vid civiläktenskaps ingående för att eliminera praktiska olägenheter

särskilt på landsbygden begränsas till det minimum, som erfordras tor

att tillgodose civilrättens krav. . ... .

I fråga om vem som lämpligen borde förrätta borgerlig vigsel anfördes i

motionen: ., . . ,

Det synes önskvärt, att de nuvarande funktionärerna vid borgerlig

vilka såsom rättsväsendets tjänare av psykologiska skäl knappast kunna

anses som de utan vidare lämpligaste samhällsrepresentanterna för en dylik

uppgift, vid införande av obligatoriskt civiläktenskap utbytas mot funktionärer,

som äro mera lämpade att fylla de rent formella funktioner det da

kan bli fråga om.

I utlåtande (nr 1) i anledning av förenämnda proposition och i samband

därmed väckta motioner uttalade särskilda utskottet, såvitt nu ar i fråga,

att det icke fann påkallat att begära någon utredning om införande av obligatoriskt

civiläktenskap. Enligt utskottet var det uppenbart att — så länge

kyrklig vigsel begagnades i så stor omfattning som de statistiska uppgifterna

gav vid handen — de gällande reglerna om äktenskaps ingående utgjorde

ett enklare och mera praktiskt system än ett obligatoriskt civiläktenskap.

Därtill kom, framhöll utskottet, att den gällande ordningen tillgodosåg den

enskildes valfrihet och hade anknytning till rådande folksed. Beträffande

den borgerliga vigseln framhöll utskottet såsom önskvärt, att sådana åtgärder

vidtogs att denna vigsel kom att ske på ett sätt som motsvarade vigselns

vikt och betydelse för kontrahenterna samt att särskilt sörjdes för en utökning

av antalet vigselförrättare genom att vid sidan av de i lagen angivna

behöriga vigselförrättarna även andra lämpliga personer med stöd av bestämmelserna

i giftermålsbalken blev utsedda. I reservation till utlåtandet

yrkades bifall till förenämnda utredningsyrkanden. Vid ärendets behandling

i kamrarna stannade dessa i olika beslut, varför frågan om utredning om införande

av obligatoriskt civiläktenskap föll.

I utlåtande är 1959 (nr 16) har första lagutskottet berört frågan om obligatoriskt

civiläktenskap. I anledning av två, vid nämnda års riksdag väckta

motioner (I: 157 och II: 53) om utredning rörande prästs skyldighet att viga

frånskild yttrade utskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande:

Åtskilligt talar [alltså] för antagandet att en uppmjukning av prästs vigselskyldighet

icke kan i någon form genomföras inom ramen for nu gällande

lagstiftning utan att spörsmålet härom för att kunna lösas måste upp
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Första lagutskottets utlåtande nr 45 år 1963

tägas i ett vidare sammanhang. Då motionerna icke har en så vidsträckt

Sy.,nmf a,ns®r utskottet icke erforderligt att nu ingå närmare härpå men

vill ändock framhålla den möjlighet till lösning som erbjuder sig, därest

obligatoriskt civiläktenskap införes. Underlag för en så genomgripande reorm

synes emellertid ännu ej föreligga och krav härpå har ej heller på senare

tid rests från deras sida, vilka begär uppmjukning av vigselplikten.

Urinras bor vidare om det föregående år inledda vittomfattande utredningsarbetet,

avseende förhållandet mellan stat och kyrka. I den mån framdeles

en omgestaltning av relationerna mellan stat och kyrka kommer till stånd

maste aven vigselpliktens fortbestånd eller omfattning beröras härav.

Slutligen må i förevarande sammanhang nämnas att polisberedningen i

sitt betänkande nr 6, avgivet den 31 augusti 1963, föreslagit att vid den tillämnade

omorganisationen av åklagar- och polisväsendet uppgiften att förratta

borgerlig vigsel skall, i den mån denna uppgift fortfarande skall ankomma

på befattningshavare inom ifrågavarande verksamhetsgrenar, tillläggas

polischef.

Förslag till ändring av 4 kap. 3 § giftermålsbalken

Efter framställning av 1953 och 1957 års kyrkomöten har inom justitiedepartementet

av hovrättspresidenten Björn Kjellin utarbetats en promemoria

med förslag till ändrad lydelse av 4 kap. 3 § giftermålsbalken. Utredningen

utmynnar i förslag att första stycket i berörda lagrum skall få följande

innehåll: »Till vigsel inom svenska kyrkan kunna de trolovade anlita

den präst inom kyrkan som de själva åstunda och som därtill är villig. De

äga erhålla vigsel i församling endera tillhör av präst som därtill förordnas.»

Det sålunda framlagda förslaget innebär alltså att vigselskyldigheten lyftes

bort från den enskilde prästen och i stället lägges på den prästerliga organisationen.

I promemorian framhålles att frågan om obligatoriskt civiläktenskap i

det berörda sammanhanget lämnats åt sidan. Enligt utredningsmannen synes

denna fråga, som även skulle aktualisera problemet om frikyrkosamfundens

vigselrätt, för kyrkans del knappast kunna behandlas, innan pågående

utredningar om förhållandet mellan stat och kyrka resulterat i

praktiska förslag, övervägandena har därför i promemorian begränsats till

att avse villkoren för erhållande av kyrklig vigsel och skyldigheten att förratta

sådan vigsel. Emellertid framföres i promemorian spörsmål som har

intresse jämväl i förevarande sammanhang. Sålunda anföres bl. a. följande

i fråga om en möjlig utväg att minska konfliktanledningarna på hithörande

område.

Under nuvarande förhållanden ingås den största delen av alla äktenskap

aven omgiften medräknade, med kyrklig vigsel. Det är då en självklar konsekvens

harav att också aktenskap, som kan anses mindre väl förenliga

med kyrklig uppfattning om äktenskapet, ingås i denna form. Det är emel
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 45 år 1963

11

lertid sannolikt att, om den borgerliga vigseln anlitades i ökad omfattning,

en större del av just dessa äktenskap skulle ingås i sådan form. En jämförelse

mellan proportionerna av borgerlig och kyrklig vigsel i olika delar

av landet torde visa att det relativa antalet borgerliga vigslar är större i

Stockholm än på någon annan plats. Den torde å andra sidan vara särskilt

låg på landsbygden. Det kan finnas anledning tolka dessa siffror så att de

särskilda, mera ordnade och högtidliga former som finnes för borgerlig vigsel

i Stockholm gjort denna vigselform mera uppskattad och anlitad. Det

synes sannolikt att om länsstyrelserna, såsom lagen möjliggör, mera allmänt

med Kungl. Maj :ts medgivande förordnade särskilda borgerliga vigselförrättare

och kommunerna ordnade lämpliga lokaler för detta ändamål, den

borgerliga vigselformen skulle bli mera anlitad. Även mera allmänna skäl

härför än de i denna promemoria särskilt diskuterade torde kunna anföras.

Vid remissbehandlingen av promemorian har några remissinstanser fört

fram tanken på obligatoriskt civiläktenskap. Enligt justitiekanslersämbetet

är införande av obligatoriskt civiläktenskap den radikala lösningen på hithörande

problem. Ämbetet anför:

I den mån konfliktanledningarna icke kunna på annat sätt tillfredsställande

lösas, aktualiseras---- frågan om införande av obligatoriskt civil
äktenskap.

Såsom utredningsmannen framhållit har visserligen denna fråga

nära samband med resultatet av de pågående utredningarna om förhållandet

mellan stat och kyrka; något avgörande hinder mot en närmare undersökning

av frågan redan nu synes emellertid de nämnda utredningarna

icke innebära.

Socialdemokratiska kvinnoförbundet förordar, i stället för utredningsmannens

förslag, att frågan om obligatoriskt civiläktenskap skyndsamt utredes.

Enligt domkapitlet i Skara stift kan det bli nödvändigt att införa obligatoriskt

civiläktenskap. Då emellertid underlättandet av tillgången till kyrklig

vigsel enligt domkapitlet är av betydelse för kyrkans möjlighet att nå ut

med sin förkunnelse om äktenskapet till största möjliga antal människor,

anser domkapitlet ej förenligt med kyrkans ansvar inför sin uppgift att

kräva sådant äktenskap, innan andra tänkbara vägar prövats. Domkapitlet

i Luleå stift anför, att obligatoriskt civiläktenskap måste te sig som utslag

av omotiverad radikalism, så länge ett så övervägande antal av svenska medborgare

väljer den kyrkliga formen för ingående av äktenskap. Enligt Stockholms

domkapitel är frågan om prästs vigselskyldighet av sådan betydelse

att ställning till den slutliga lösningen måste tas i ett större sammanhang,

exempelvis i samband med utredningen om förhållandet mellan stat och

kyrka.

Några remissorgan har även berört vad utredningsmannen yttrat om åtgärder

för att göra den borgerliga vigseln mera anlitad. Justitiekanslersämbetet

understryker sålunda vad utredningsmannen därutinnan anfört.

Familjerättskommittén framhåller önskvärdheten av att tillgång finns till

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande nr 45 år 1963

lämpliga vigselförrättare och värdiga lokaler för borgerlig vigsel samt att

dröjsmål, uppståndelse och ledsamheter ej må orsakas av svårigheter att

få vigselförrättare. Enligt Ensamma föräldrars förening synes kyrklig vigsel

på många håll vara den enda form för ingående av äktenskap som står

till buds, om parterna inte vill eller kan undvika konflikten genom långa

och kostsamma resor. Föreningen anser därför rättvisan kräva att borgerliga

vigselförrättare och vigsellokaler ställs till förfogande i avsevärt större

omfattning än nu är förhållandet.

Innevarande års kyrkomöte har i anledning av motion i ämnet för sin del

antagit det i förenämnda promemoria upptagna förslaget till ändrad lydelse

av 4 kap. 3 § giftermålsbalken (kyrkomötets skrivelse nr 11).

Remissyttrandena

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat

yttrande över motionerna från familjerättskommittén, 1958 års utredning

kyrka—stat, Stockholms rådhusrätt, domkapitlen i Visby och Stockholm

samt statistiska centralbyrån. Härjämte har tillfälle att avgiva yttrande över

motionerna beretts Sveriges frikyrkoråd.

Utredningen kyrka—stat samt statistiska centralbyrån har förklarat sig

icke kunna taga ställning till motionärernas förslag. Övriga remissinstansers

yttranden går i avstyrkande riktning.

Familjerättskommittén uttalar, efter redogörelse för vad som tidigare

förekommit i saken, följande:

De skäl som lagberedningen anförde mot införande av obligatoriskt civiläktenskap

och som i allt väsentligt motiverade dissenterlagskommitténs

ståndpunkt i frågan synes alltjämt vara gällande. Enligt statistiken har under

senare år antalet borgerliga vigslar uppgått till endast omkring sex procent

av antalet ingångna äktenskap. Antalet borgerliga vigslar utgjorde år

1955 6,38 %, 1956 6,33 %, 1957 6,08 %, 1958 6,20 %, 1959 6,07 % och 1960

5,89 % av antalet ingångna äktenskap. Den kyrkliga vigseln har sålunda en

mycket stark tradition. Den i motionerna förordade ordningen skulle otvivelaktigt

innebära ökad omgång och besvär för det stora flertalet. Att införa

en sådan ordning endast för att nå en lösning av frågan om prästs vigselskyldighet

bör därför enligt familjerättskommittén ej ifrågakomma. Men

ej heller i övrigt föreligger för närvarande enligt familjerättskommitténs

mening skäl för en utredning av frågan om obligatoriskt civiläktenskap.

Stockholms rådhusrätt hänvisar till direktiven för 1958 års utredning

kyrka—stat och finner skäl antaga, att utredningen kommer att upptaga

jämväl frågorna om statskyrkoprästs vigsel plikt och om obligatoriskt civiläktenskap.

Rådhusrätten finner det visserligen sannolikt, att utredningens

arbete kommer att pågå under lång tid men ifrågasätter starkt, huruvida

anledning finnes att nu bryta ut en detalj av det problemkomplex utred
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Första lagutskottets utlåtande nr 45 år 1963

ningen har att behandla. Mot ett sådant förfarande talar enligt rådhusrätten

jämväl det förhållandet, att efter särskild utredning förslag numera framlagts

till ändrad lydelse av 4 kap. 3 § giftermålsbalken.

Domkapitlets i Visby majoritet framhåller, att med hänsyn till den kyrkliga

vigselns starka ställning i samhället konsekvenserna av den ifrågasatta

reformen är svåra att överblicka. Man vet sålunda icke, påpekar domkapitlet,

om kyrkan genom reformen kommer att beredas större möjlighet att

hävda sin äktenskapsuppfattning bland folket eller om kyrkans vigsel kommer

att betraktas som en bisak och reformen därigenom kommer att leda

till ett ytterligare undergrävande av äktenskapets helgd. Enligt domkapitlets

uppfattning skulle ett genomförande av det ovan nämnda förslaget till ändring

av 4 kap. 3 § giftermålsbalken praktiskt taget eliminera de konfliktsituationer

som föranlett det av motionärerna framlagda förslaget.

En ledamot av domkapitlet har tillstyrkt bifall till motionerna.

Jämväl domkapitlet i Stockholm erinrar om förslaget till ändring av reglerna

om prästs vigselskyldighet samt hänvisar till sitt yttrande däröver,

vari domkapitlet anfört:

Med hänsyn till den akuta och tillspetsade situation, som numera uppstått

i fråga om vigselskyldighet för präst, vill domkapitlet förorda, att det i

promemorian framlagda förslaget till lösning av denna svåra fråga genomföres,

dock endast som en interimistisk lösning.

Andra förslag till lösning av frågan ha nämligen även framkommit. Utan

att taga ställning vill domkapitlet som exempel nämna: att obligatoriskt

civiläktenskap införes, att ansvaret lägges på den enskilde prästen (danska

lösningen) eller att äktenskapet anses ingånget, när lysning avkunnats tre

gånger utan att jäv anmälts. Med all säkerhet kunna nya beaktansvärda

förslag förväntas framkomma, därvid måhända erfarenheter från andra länder

även kunna tillgodogöras.

Frågan är i varje fall av sådan betydelse, att ställning till den slutliga lösningen

måste tagas i ett större sammanhang, exempelvis i samband med

utredningen om förhållandet mellan stat och kyrka.

Domkapitlet finner på grund av vad sålunda anförts, att den av motionärerna

begärda utredningen f. n. ej bör komma till stånd.

Sveriges frikyrkoråd anser, att frågan om obligatoriskt civiläktenskap

bör prövas utifrån de förändrade förhållanden som föreligger efter religionsfrihetslagens

tillkomst. Det förefaller emellertid rådet nödvändigt att

vinna en längre tids erfarenhet av denna lags verkningar, innan behovet

av eu ändrad lagstiftning kan bedömas.

1958 års utredning kyrka—stat anför:

Det ankommer [således] icke på 1958 års utredning kyrka—stat alt avgiva

utformade förslag till lösning av särskilda spörsmål, som har samband med

frågan om förhållandet mellan staten och svenska kyrkan. Utredningen, som

har att i olika frågor sammanställa material för ett ställningstagande i annan

ordning, måste dock givetvis härvid genomgå skilda tänkbara lösningar

och vid sin behandling av dessa även laga ställning till olika avgränsningsspörsmål.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Första lagutskottets utlåtande nr 45 år 1963

Såsom konstitutionsutskottet anfört aktualiserar kyrkans och kyrkliga

myndigheters befattning med civila förvaltningsuppgifter bl. a. frågor rörande

vigsel. Vid sin behandling av hithörande spörsmål kommer utredningen

även att upptaga frågan om obligatoriskt civiläktenskap. Härmed

sammanhänger också andra frågor, varmed utredningen har att taga befattning,

exempelvis lysningsförfarandet och folkbokföringen. Att inom utredningen

utbryta frågan om obligatoriskt civiläktenskap till särskild behandling

synes icke stå i överensstämmelse med utredningens direktiv.

Utredningen erinrar avslutningsvis om den nyligen verkställda utredningen

om prästs vigselskyldighet samt om det i samband därmed framlagda

förslaget till lagändring.

Statistiska centralbyrån, som påpekar att den ej har sådana erfarenheter

på hithörande område att den kan yttra sig i den av motionärerna framförda

huvudfrågan, anser beträffande lysningsförfarandet, att pågående utredning

rörande folkbokföringsväsendet bör avvaktas.

Utskottet

Enligt gällande rätt ingås äktenskap med kyrklig eller borgerlig vigsel.

Valfrihet mellan de båda formerna föreligger så till vida att kontrahenterna

alltid äger erhålla borgerlig vigsel så snart de över huvud taget är berättigade

att ingå äktenskap.

I förevarande motioner hemställes, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t

begära skyndsam utredning om hur ett obligatoriskt civiläktenskap skall

utformas samt framläggande därefter av förslag till erforderliga lagändringar

i berört hänseende. Till stöd härför åberopas i motionerna huvudsakligen,

att införandet av obligatoriskt civiläktenskap skulle befria vigselskyldig

präst från de samvetsbetänkligheter, vari han i vissa fall kan råka,

då kyrklig vigsel begäres.

Såsom framgår av ovan lämnad redogörelse har frågan om obligatoriskt

civiläktenskap tagits upp vid flera tillfällen och från skilda utgångspunkter.

Under senare tid har den diskuterats bl. a. i samband med religionsfrihetslagens

tillkomst. Under den sålunda förda debatten synes det icke ha

gjorts gällande annat än att äktenskapet från rättslig synpunkt är att anse

som ett rent borgerligt förhållande. Med utgångspunkt härifrån har stundom

hävdats att en rent borgerlig akt borde vara den enda lagliga formen för

äktenskaps ingående. Vidare har framhållits att en regel om obligatoriskt

civiläktenskap skulle bäst överensstämma med principen om religionsfrihet.

Mot obligatoriskt civiläktenskap har å andra sidan invänts, att borgerlig

vigsel förekommer i relativt få fall, medan den kyrkliga vigseln har

stark anknytning till rådande sedvänja. Än vidare har framhållits att det

för dem, som önskar kyrklig medverkan vid äktenskaps ingående, skulle

framstå som en onödig omgång att jämväl behöva anlita borgerlig myndig
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 45 år 1963

15

het. Därjämte har betonats att det rådande systemet lämnar vederbörande

full frihet att, om han så önskar, välja borgerlig vigsel.

Såsom redan nämnts ingås i vårt land äktenskap med borgerlig vigsel i

ett relativt ringa antal fall. Detta förhållande torde emellertid ej kunna tolkas

som ett direkt uttryck för allmänhetens principiella inställning till de

båda vigselformerna. Det kan nämligen antagas, att man i många fall av

yttre, praktiska skäl väljer den kyrkliga formen; i varje församling finnes i

regel tillgång till kyrklig vigselförrättare, medan borgerliga sådana finnes att

tillgå på ett betydligt mindre antal platser. Vidare kan det antagas att den

kyrkliga formen är mera attraktiv av den anledningen att vigselceremonien

vid kyrklig vigsel vanligen får en värdigare inramning än som kan erbjudas

vid borgerlig vigsel. Slutligen torde i förevarande sammanhang böra framhållas,

att den kyrkliga formen för vigsel mången gång torde väljas av ren

traditionsbundenhet och utan närmare överväganden.

Även om således frekvensen av kyrkliga vigslar ej kan användas som en

direkt mätare på medborgarnas inställning till en vigselform, som inrymmer

religiösa moment, synes det emellertid uppenbart, att den kyrkliga vigseln

alltjämt har en stark förankring hos allmänheten. Detta förhållande

ävensom den omständigheten, att den gällande ordningen lämnar vederbörande

frihet att välja borgerlig vigsel om han så önskar, ger enligt utskottets

mening vid handen att frågan om övergång till ett system med obligatoriskt

civiläktenskap för dagen ej framstår som ett problem, vilket är i behov av

en snar lösning. Ej heller synes vad motionärerna anfört därom, att statskyrkoprästs

vigselskyldighet stundom kan leda till vissa komplikationer,

vara av sådan beskaffenhet att man enbart av den anledningen nu bör upptaga

frågan om obligatoriskt civiläktenskap till närmare övervägande. På

denna fråga, som är av stor principiell och praktisk betydelse, bör anläggas

mera allmänna synpunkter. Härvidlag bör 1958 års utredning kyrka—stat

uppmärksammas. Väl ankommer det icke på denna utredning att framlägga

konkreta förslag, men den kommer, som ovan antecknats, att taga upp

ett flertal spörsmål som rör kyrkans och kyrkliga organs befattning med

civila förvaltningsuppgifter, såsom frågor rörande vigsel, lysningsförfarandet

och folkbokföringen. I samband därmed kommer utredningen, enligt

vad den uppger, att även beröra frågan om obligatoriskt civiläktenskap.

Enligt utskottets uppfattning bör de delresultat och det material, som utredningen

sålunda kan komma att redovisa, vara tillgängligt innan slutlig

ställning tages till frågan om särskild utredning rörande obligatoriskt civiläktenskap

bör komma till stånd. På grund härav och med hänsyn till vad

utskottet i övrigt anfört i saken anser sig utskottet icke kunna i nuvarande

läge förorda den av motionärerna påyrkade utredningen.

I förevarande sammanhang finner emellertid utskottet det angeläget att

framhålla vikten av att de båda vigselformerna gives faktisk likställighet.

Härutinnan är det betydelsefullt alt tillgång finnes till lämpliga borgerliga

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Första lagutskottets utlåtande nr 45 år 1963

vigselförrättare. Därest länsstyrelserna, såsom lagens bestämmelser möjliggör,

mera allmänt med Kungl. Maj:ts medgivande förordnade särskild

vigselförrättare, skulle säkerligen ovan påtalad olägenhet i flera fall kunna

undanröjas. Kravet på faktisk likställighet mellan de förekommande vigselformerna

synes vidare fordra att värdiga lokaler kan ställas till förfogande

även vid borgerlig vigsel. Så synes för närvarande vara fallet endast i magistratsstäderna,

medan man på andra platser torde få åtnöjas med enkla kontorslokaler.

En ändring härutinnan borde enligt utskottet kunna åstadkommas

utan alltför stora anordningar. I sammanhanget må slutligen nämnas att

familjerättskommittén, enligt vad numera är bekant för utskottet, inom en

snar framtid kommer att framlägga betänkande, vari bl. a. föreslås att lagfaren

domare i underrätt skall kunna tilläggas uppgiften att vara borgerlig

vigselförrättare.

Under hänvisning till det ovan anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, I: 161 och II: 191, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 19 november 1963

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Per-Olof Hanson, Arvidson,

Erik Svedberg, fröken Mattson, herrar Ferdinand Nilsson, Hilding och Wikner;
från

andra kammaren: fru Gärde Widemar, fru Roman, herrar östrand,

Svensson i Vä, Keijer, fröken Bergegren, herrar Zetterberg och Martinsson.

Reservation

av fröken Mattson, fröken Bergegren och herr Martinsson, vilka ansett

att femte stycket i utskottets yttrande bort ha följande lydelse:

»Även om således —-----— (lika med utskottet) — -—- — en snar lösning.

Vad motionärerna anfört därom att statskyrkoprästs vigselskyldighet stundom

kan leda till vissa komplikationer synes, hur betydelsefullt detta än kan

vara, ej heller vara av sådan beskaffenhet att man enbart av den anledningen

nu bör upptaga frågan om obligatoriskt civiläktenskap till närmare övervägande.

För den av motionärerna begärda utredningen talar å andra sidan

det förhållandet, att eftersom äktenskapet ur rättslig synpunkt är en rent

borgerlig angelägenhet det är inkonsekvent att en religiös ceremoni som

icke bör vara bindande för annat än kontrahenternas samveten gives en juridisk

innebörd, som mången gång icke står i överensstämmelse med det

s. 17 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 45 år 1963 17

religiösa samfundets lära. Mot förslaget om utredning kan måhända invändas

att en sådan icke f. n. bör ske, därför att detta problem i viss mån även

kommer att tas upp av 1958 års utredning kyrka—stat. Som motionärerna

framhållit torde dock avsevärd tid förflyta innan utredningen kan vara

färdig med sitt omfattande uppdrag, och det kunde därför synas angeläget

att detta specialproblem togs upp till granskning i en särskild utredning. Då

emellertid 1963 års kyrkomöte antagit ett förslag till ändring av giftermålsbalken

i syfte att i någon mån eliminera vissa konfliktproblem i samband

med prästs vigselskyldighet, synes det utskottet som om man först borde

avvakta vad detta förslag kommer att leda till. Härefter torde förutsättningar

föreligga att taga ställning till huruvida särskild utredning rörande den

i motionerna upptagna frågan bör komma till stånd.»

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE, STHLM 63

813612

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.