Utlåtande i anledning av väckta motioner om ämbetsansvar vid kommunal och statlig verksamhet i bolags-, stiftelseeller föreningsform. Första lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 270 i första kammaren av herr Lundström m. fl. och nr 320 i andra kammaren av herr Ohlin m. fl.
1963-11-19 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1963:47, Utlåtande i anledning av väckta motioner om ämbetsansvar vid kommunal och statlig verksamhet i bolags-, stiftelseeller föreningsform. Första lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 270 i första kammaren av herr Lundström m. fl. och nr 320 i andra kammaren av herr Ohlin m. fl.
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande nr 47 år 1963
1
Nr 47
Utlåtande i anledning av väckta motioner om ämbetsansvar vid
kommunal och statlig verksamhet i bolags-, stiftelseeller
föreningsform.
Första lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 270 i första kammaren av herr Lundström
m. fl. och nr 320 i andra kammaren av herr Ohlin m. fl. I motionerna, vilka
är likalydande, hemställes
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte framhålla angelägenheten
av att allmänheten, när kommunal eller statlig verksamhet utövas i bolags-,
stiftelse- eller föreningsform, ej ställs utan det skydd, som ämbetsansvar
och tillsyn genom JK och JO eljest normalt erbjuder inom offentlig förvaltning,
samt
att riksdagen i anledning härav måtte begära en skyndsam utredning
angående lämplig utvidgning av ämbetsansvaret för dylika fall i syfte att
förbättra allmänhetens rättsskydd och möjliggöra offentlig tillsyn över
kommunala eller statliga bolag, föreningar och stiftelser.
Beträffande skälen för motionärernas yrkande får utskottet, i den mån
redogörelse härför icke lämnas här nedan, hänvisa till motionen II: 320.
Motionerna har varit föremål för remissbehandling.
Gällande rätt
Ämbetsansvaret är för närvarande i huvudsak reglerat i 25 kap. strafflagen.
Motsvarande bestämmelser har utan ändringar av större betydelse
i förevarande sammanhang överförts till 20 kap. i brottsbalken.
Personkretsen för ämbetsansvaret är, såvitt gäller civila befattningshavare,
i stort sett uttömmande bestämd i 25 kap. 11 § strafflagen. Bland dem
som är underkastade fullständigt ämbetsansvar upptages här såsom ämbetsmän
i inskränkt mening dels, i nära anslutning till oavsättlighetsgrundsatsen
i § 36 regeringsformen, domare, såväl statligt som kommunalt anställda,
samt andra statliga befattningshavare, som endast genom rannsakning
och dom kan avsättas från sin tjänst, dels förtroendeämbetsmän enligt
§ 35 regeringsformen.
Med ämbetsmän likställes ett stort antal funktionärer av olika slag. Här
märkes först de som är satta att förvalta städers eller andra menigheters
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 1 avd. Nr 47
2 Första lagutskottets utlåtande nr 47 år 1963
angelägenheter, d. v. s. kommunala befattningshavare, oberoende av om
de innehar avlönad anställning i kommunens tjänst eller är oavlönade förtroendemän.
Sålunda avses t. ex. överförmyndare och ledamot i kommunalnämnd
eller kyrkoråd. Samma ställning intager förvaltare av allmänna, av
Kungl. Maj :t stadfästa kassors, verks eller andra inrättningars eller stiftelsers
angelägenheter. Här åsyftas bl. a hushållningssällskapen samt ett
flertal allmänna kreditanstalter, såsom Sveriges allmänna hypoteksbank
och Konungariket Sveriges stadshypotekskassa.
Likställda med ämbetsmän i inskränkt mening är jämväl de tjänstemän
som lyder under ämbets- eller förvaltningsmyndigheterna. Därmed menas
personer som i kraft av statlig eller kommunal anställning eller anställning
hos allmän inrättning utövar något slag av offentliga funktioner. Någon
begränsning av ämbetsansvaret med hänsyn till tjänstens grad är icke avsedd.
I rättspraxis har gränsen kommit att bestämmas huvudsakligen av
två ledande synpunkter. För det första har ämbetsansvar icke ansetts föredå
en tjänst uteslutande innefattar osjälvständig verksamhet såsom
arbetare eller biträde i arbete under annans ledning eller biträde på expedition
eller i liknande göromål. För det andra har tjänst med osjälvständig
verksamhet likväl ansetts grunda ämbetsansvar, då verksamheten antingen
innefattar någon offentlig maktutövning eller inom kommunikationsverken
angår förhållandet till allmänheten. Salunda har å ena sidan ämbetsansvar
icke ansetts föreligga för vaktmästare vid folkskola och för sjuksköterskebiträde,
medan å andra sidan dylikt ansvar tillämpats på exekutionsbetjänt,
polisman, brevbärarbiträde och stationskarlsaspirant vid statens
järnvägar.
Underkastade fullständigt ämbetsansvar är härjämte vissa personer som
förordnats att förrätta ämbete eller tjänsteärende, t. ex. vikarier för ämbetsoch
tjänstemän eller personer som förordnats att vara rättens ombudsman
i konkurs.
Vissa statliga och kommunala förtroendeämbetsmän är underkastade ett
partiellt ämbetsansvar, nämligen de som är förordnade eller valda till ledamöter
av beslutande statlig eller kommunal församling (d. v. s. riksdagsmän,
landstingsmän o. s. v.), de som sitter i jury i tryckfrihetsmål samt ledamöter
i beskattningsnämnder.
Ett speciellt, begränsat s. k. trafikansvar gäller slutligen enligt strafflagen
i vissa fall för befattningshavare i enskild tjänst vid företag för allmän
samfärdsel.
I brottsbalken föreskrives även visst begränsat ansvar enligt bestämmelser
i ämbetsbrottskapitlet för personer som, utan att vara underkastade ämbetsansvar,
är anställda i allmän tjänst eller fullgör lagstadgad tjänsteplikt.
Det fullständiga ämbetsansvaret innebär i huvudsak dels att befattningshavaren
kan dömas för de s. k. självständiga ämbetsbrotten, nämligen tjänstemissbruk,
tagande av muta, brott mot tystnadsplikt och tjänstefel, dels
3
Första lagutskottets utlåtande nr 47 år 1963
att straffskärpning kan inträda om befattningshavaren begår annat brott
dels ock att ämbetsstraffen avsättning och suspension kommer i fråga.
Vid de typer av ansvar, som ej karakteriseras som fullständigt ämbetsansvar,
ligger begränsningarna något olika till i de skilda fallen. De statliga
och kommunala förtroendemän som har blott partiellt ämbetsansvar kan
icke dömas för tjänstemissbruk och tjänstefel. De kan ej heller straffas med
suspension och den som är ledamot av beslutande församling kan blott under
vissa särskilda förutsättningar avsättas. Trafikansvaret vid enskilda
kommunikationsinrättningar medför att, om befattningshavaren åsidosätter
vad honom åligger till förekommande av olyckshändelse, straffskärpning
samt suspension eller avsättning kan följa på gärningen. För den i
brottsbalken tillagda persongruppen, sådana som, utan att vara underkastade
ämbetsansvar, är anställda i allmän tjänst eller fullgör lagstadgad
tjänsteplikt, sanktioneras endast brott mot tystnadsplikt, varvid straffet
kan bestämmas även till suspension eller avsättning.
Enligt § 96 regeringsformen i detta stadgandes nu gällande, år 1957 slutligt
antagna lydelse skall riksdagens ombudsmän »hava tillsyn över lagars
och författningars efterlevnad i vad de skola av dem, som i allo äro underkastade
ämbetsansvar, tillämpas». De befattningshavare, vilka endast har
sådant partiellt ämbetsansvar som ovan berörts eller än mera begränsat ansvar
enligt ämbetsbrottskapitlet, står sålunda icke under tillsyn av justitieombudsmannen
eller militieombudsmannen. En viss begränsning av tillsynsverksamheten
har, såvitt gäller det kommunala området, föreskrivits
genom 9 § i 1957 års instruktion för riksdagens ombudsmän: »Tillsynen
över kommunala myndigheter och befattningshavare skall ske med beaktande
av de särskilda betingelser, under vilka den folkliga självstyrelsen arbetar,
och med iakttagande av att den kommunala verksamheten icke onödigt
hämmas. I sådana fall, då fråga ej är om frihetsberövande eller uppenbart
övergrepp, bör ombudsman ej ingripa innan möjligheten till rättelse
genom hänvändelse till kommunal myndighet eller överklagande av sådan
myndighets beslut prövats.»
Justitiekanslerns kompetensområde enligt § 28 regeringsformen och 1 §
instruktionen för justitiekanslersämbetet är i första hand bestämt av ämbetsansvarets
utsträckning. Något undantag från justitiekanslerns tillsyn
i fråga om dem som är underkastade partiellt ämbetsansvar föreligger icke.
Ej heller finnes motsvarighet till 9 § instruktionen för riksdagens ombudsmän.
Vissa utredningar m. m.
Frågan om ämbetsansvarets omfattning har behandlats av straffrättskommittén
i ett betänkande med förslag till lagstiftning om brott mot staten
och allmänheten (SOU 1944:69). I betänkandet uttalade kommittén bl. a.
1* — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 1 and. Nr 47
4
Första lagutskottets utlåtande nr 47 år 1963
(s. 434 f), att utsträckningen av ämbetsansvaret i princip borde bestämmas
enligt kriminalpolitiska grunder. För att upprätthålla effektiviteten inom
den offentliga verksamheten och skydda denna emot ovärdiga eller olämpliga
funktionärer kunde enligt kommitténs mening ämbetsansvar för statens
och kommunernas tjänstemän i hittills tillämpad omfattning uppenbarligen
icke undvaras. Å andra sidan saknades anledning att utsträcka ansvaret till
underordnade och osjälvständiga befattningshavare annat än beträffande
vissa bestämda verksamhetsområden, där sådan befattningshavares tjänstefel
utsatte allmänhetens eller enskilda medborgares intressen för särskilt
betydelsefulla risker. Liknande synpunkter kunde enligt kommittén anläggas
beträffande den utsträckning, i vilken ämbetsansvar borde tillämpas
å befattningshavare vid enskild inrättning eller stiftelse som fullgör någon
allmän funktion.
Förslag till ändringar i strafflagen, grundade på straffrättskommitténs
nämnda betänkande, framlades för 1948 års riksdag (prop. nr 80). Frågan
om ämbetsansvarets utsträckning upptogs emellertid icke till närmare prövning
i detta sammanhang. I propositionen uttalade departementschefen (s.
66, jfr s. 343) att denna fråga borde utredas i samband med en blivande
undersökning av tjänstemännens förhandlingsrätt. Icke heller i det för
1962 års riksdag framlagda förslaget till brottsbalk upptogs frågan om ämbetsansvarets
omfattning till en allmän omprövning (prop. nr 10 s. B 291).
Även nu framhöll departementschefen, att frågan var beroende av den fortsatta
behandlingen av problemet om tjänstemännens förhandlingsrätt.
Sedan nämnda uttalanden gjordes, har frågan om tjänstemännens förhandlingsrätt
och därmed sammanhängande spörsmål varit föremål för fortsatt
beredning. Senast har innevarande år en inom civildepartementet tillsatt
arbetsgrupp avgivit en promemoria i ämnet, benämnd »De offentliga
tjänstemännens förhandlingsrätt» (SOU 1963:51). I promemorian framlagda
förslag avser ej blott statliga utan även kommunala tjänstemän.
Frågan om en reformering av de statliga företagsformerna behandlades av
1962 års riksdag (statsverksprop. bil. 2. För flera huvudtitlar gemensamma
frågor, punkt 7, statsutskottets utlåtande nr 14). Härvid beslöts vissa partiella
reformer med utgångspunkt i förslag som framlagts av 1953 års utredning
rörande de statliga företagsformerna (SOU 1960:32). Ytterligare
överväganden rörande de statliga företagsformerna torde pågå inom Kungl.
Maj :ts kansli i anslutning till ett av postutredningen avgivet betänkande
om postverkets organisation (SOU 1962: 52). Enligt ett i betänkandet redovisat
förslag skulle postverket få ställning av ett självständigt offentligrättsligt
subjekt, underkastat kontroll och insyn från statsmakternas sida,
bl. a. genom bibehållande av ämbetsansvar för befattningshavarna.
Frågor rörande kommunal förvaltning genom särskilda rättssubjekt utreds
för närvarande av kommunalrättskommittén. Enligt kommitténs direktiv
(1960 års riksdagsberättelse I In 43) skall bl. a. undersökas, om gäl
-
Första lagutskottets utlåtande nr 47 år 1963 5
lande regler för juridiska personer kan för vissa fall jämkas så, att dessa
rättssubjekt lämpar sig för kommunal verksamhet med iakttagande av de
för denna grundläggande kommunalrättsliga principerna, samt huruvida
lämpligen någon ny associationsform skulle kunna tillskapas, avsedd enbart
för kommunal verksamhet och så anordnad att den kunde i allt väsentligt
tillgodose de krav på insyn och kontroll som eljest ställes på verksamhet
som bedrives av det allmänna.
Remissyttrandena
Utskottet har på sätt § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat yttrande
över motionerna från justitiekanslersämbetet, statskontoret samt patentoch
registreringsverket. Därjämte har tillfälle till yttrande över motionerna
beretts Svenska landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet,
Tjänstemännens centralorganisation (TCO) och Sveriges akademikers centralorganisation
(SACO).
Av nämnda remissinstanser har patent- och registreringsverket samt
SACO uttalat sig för motionärernas utredningsförslag. Två reservanter i
stadsförbundets styrelse har jämväl velat tillstyrka motionerna.
I nämnda ämbetsverks yttrande anföres i huvudsak följande.
Ämbetsverket har ej något att erinra mot att en utredning sker beträffande
de huvudspörsmål, motionerna innehåller. Enligt verkets mening bör
vid en dylik utredning övervägas, om ett utsträckt ämbetsansvar bör förekomma
i den generella omfattning, motionärerna synes avse, eller eventuellt
begränsas till vissa speciella områden, framförallt till sådana, där de statliga
och kommunala företagen är av större allmän-social betydelse. Verksamhet,
som omfattar t. ex. verkstadsrörelse eller liknande, kan ej utan vidare
jämställas med t. ex. bostads- och kommunikationsföretag. Men man
bör enligt verkets förmenande även beträffande den statliga och kommunala
drift, som har rent affärsmässig karaktär, uppställa frågan, om de associationsrättsliga
ansvars- och andra regler, som gäller för verksamhet i det enskilda
näringslivet, ur olika offentliga synpunkter kan anses tillfyllest. Vad
beträffar de specialområden, som motionärerna tar sikte på, är det möjligt
att man kan tillskapa en ny, från offentligrättslig synpunkt mera betryggande
associationsform. Om en sådan tillskapas bör kanske också övervägas,
huruvida principerna om allmänna handlingars offentlighet bör tillämpas beträffande
denna. En framkomlig väg kan måhända också vara, att man föreskriver
att styrelse eller andra betydelsefulla organ i företag av hithörande
slag breddas, så att ledamöter obligatoriskt kommer att tillsättas även av
andra intressegrupper än företagsinnehavaren. Härigenom skulle ej blott
rent statliga och kommunala intressen få dominerande betydelse. Möjlighet
därtill föreligger redan enligt aktiebolagslagen.
SACO anför:
Såväl inom den kommunala som den statliga sektorn har verksamheten
bedriven i bolags-, stiftelse- eller föreningsform fatt en ökad omfattning. Utvecklingen
här har dikterats av eu strävan att åstadkomma eu smidigare
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första lagutskottets utlåtande nr 47 år 1963
handläggning av vissa sektorer kommunal och statlig verksamhet. SACO
delar motionärernas asikt att man som en konsekvens av denna utveckling
fatt ett mindre tillfredsställande oftentligrättsligt läge inom denna verksamhet,
även om SACO saknar möjlighet att bedöma om olägenheterna är
av den grad som motionärerna antyder. SACO vill därför icke motsätta sig
en närmare granskning av den offentligrättsliga situationen inom kommunal
och statlig verksamhet bedriven i företagsform av privaträttslig karaktär.
Övriga remissinstanser har uttalat sig i avstyrkande riktning.
Justitiekansler sämbetet ansluter sig till den av straffrättskommittén i betänkande
år 1944 angivna principiella synen på frågan om ämbetsansvarets
omfattning. Med hänsyn till uttalanden i propositionerna nr 80 år 1948 och
nr 10 år 1962 anser ämbetet det kunna förväntas, att en utredning om ämbetsansvarets
omfattning kommer att, utan särskild framställning därom,
inledas så snart arbetet med frågan om förhandlingsrätten för statens tjänstemän
och därmed sammanhängande spörsmål avslutats. De i motionerna
anförda synpunkterna torde, anför ämbetet, därvid komma att beaktas. Ämbetet
erinrar jämväl om utredningsläget beträffande de statliga och kommunala
företagsformerna samt uttalar avslutningsvis följande.
Såsom motionärerna framhållit har frågan om ämbetsansvarets omfattning
stor betydelse i skilda hänseenden och en översyn av hithörande bestämmelser
är jämväl enligt justitiekanslersämbetets uppfattning påkallad.
Med hänsyn till att frågan till en del redan är under utredning och även i
övrigt är uppmärksammad av Kungl. Maj :t synes emellertid anledning till
särskild skrivelse i ämnet till Kungl. Maj :t knappast föreligga för närvarande.
Statskontoret framhåller, att valet av privaträttsliga företagsformer för
statlig och kommunal verksamhet torde ha betingats av önskemålet att vinna
de fördelar bl. a. i form av större frihet i investerings- och personalfrågor
som dessa fristående rättssubjekt erbjuder framför stats- och kommunalförvaltningens
ordinära verksamhetsformer. Övergången till bolags- eller
stiftelseform medför emellertid att varken de anställda eller företagsledningen
blir underkastade ämbetsansvar. Då verksamheten därigenom blir
undandragen den offentliga kontrollen genom JO och JK, finner statskontoret
det naturligt att den angivna utvecklingen framstår som otillfredsställande
ur rättssäkerhetssynpunkt.
Den av motionärerna väckta frågan om utsträckning av ämbetsansvaret
till befattningshavare i här åsyftade fristående företag torde emellertid, anför
statskontoret, vad gäller den kommunala förvaltningen tillhöra de problem,
som faller inom kommunalrättskommitténs uppdrag. Frågan om riksdagens
och allmänhetens insyn i samt kontrollen över de statliga aktiebolagen
har behandlats av 1953 års utredning rörande de statliga företagsformerna,
varvid utredningen ej funnit anledning föreslå utsträckning till dessa
bolag av den generella kontrollrätt avseende statsförvaltningen som till
-
7
Första lagutskottets utlåtande nr M år 1963
kommer riksdagens ombudsmän. Vidare erinrar statskontoret om det uttalande
rörande ämbetsansvarets omfattning som gjordes av chefen för justitiedepartementet
i propositionen med förslag till brottsbalk, varvid hänvisades
till att frågan om ämbetsansvarets omfattning vore beroende av den
fortsatta behandlingen av problemet om tjänstemännens förhandlingsrätt
och därmed sammanhängande spörsmål. Mot bakgrunden härav synes enligt
statskontoret motionärernas yrkande att riksdagen skulle begära en skyndsam
utredning angående lämplig utvidgning av ämbetsansvaret för i motionerna
avsedda fall ej böra bifallas.
Landskommunernas förbunds styrelse anför:
Såsom framhålles i motionerna har inom den kommunala sektorn undan
för undan skett en omfattande utbyggnad av verksamhet, som utövas i bolags-,
stiftelse- eller föreningsform. Ett av de starkaste motiven för kommunerna
att välja någon av dessa företagsformer för viss gren av verksamheten
har varit att verksamheten härigenom kunnat bedrivas i enklare former
och med större rörelsefrihet i administrativa avseenden än som är möjligt
vid kommunallagsreglerad verksamhet. Bevekelsegrunderna är härutinnan
i stort sett desamma som när staten för vissa verksamhetsgrenar funnit
fördelaktigt att anlita aktiebolags-, stiftelse- eller föreningsformen. För
samtliga nämnda företagsformer har lagstiftaren genom särskilda föreskrifter,
såsom exempelvis för bolagen om bokföringsskyldighet och skyldighet att
träda i likvidation då insatskapitalet förbrukats, sökt i rimlig omfattning sörja
för ett tillgodoseende av rättssäkerhetens krav. Dessa bestämmelser gäller
även för det fall att stat eller kommun är huvudandelsägare i företaget.
Utan att gå närmare in på de frågor som uppställer sig i anslutning till
de i motionerna framförda förslagen vill styrelsen konstatera att verksamheten
inom ovanberörda särskilda företagsformer för närvarande inte omfattas
av ämbetsansvaret och att en ändring härutinnan inte torde vara möjlig
utan att fördelarna med dessa företagsformer går till åtminstone vissa
delar förlorade. Styrelsen, som inte har någon anledning att motsätta sig
en utredning, vill emellertid erinra om att kommunalrättskommittén sedan
år 1959 har i uppdrag, bl. a., att utreda frågan angående olika företagsformer
för kommunal verksamhet och härvid torde komma att uppmärksamma
även de i förevarande motioner berörda problemen. Enligt vad som aviserats
skall kommittén i denna fråga etablera en nära kontakt med 1953 års
utredning rörande de statliga företagsformerna. Med hänvisning till vad sålunda
anförts hemställer styrelsen att motionerna icke måtte föranleda till
någon åtgärd.
Stadsförbundets styrelse (majoriteten) erinrar bl. a. om kommunalrättskommittens
direktiv och uttalar att det enligt styrelsens mening icke är påkallat
att nu föranstalta om en speciell utredning rörande ämbetsansvaret
vid kommunal verksamhet i bolags-, stiftelse- eller föreningsform.
TCO anför bl. a. följande.
Motionerna berör väsentliga problem som har stort intresse för TCO:s
medlemmar. Det är angeläget att från principiella synpunkter belysa de framställningar
som i motionerna berörs och vilka knappast kan begränsas till
spörsmålet om ämbetsansvarets utsträckning och tillsyn genom JK och JO.
8 Första lagutskottets utlåtande nr W år 1963
I motionerna diskuteras icke lämpligheten i och för sig av att privaträttsliga
företagsformer, t. ex. aktiebolaget, utnyttjas för verksamheten inom den
offentliga sektorn och tages icke ställning till huruvida nu befintliga affärsdrivande
statliga verk bör organiseras i dylika former. Detta ämne har ingående
behandlats av företagsformsutredningen och sedermera i viss mån
även av postutredningen, men man har i motionerna förbigått denna problematik
och sålunda endast angripit vissa inadvertenser och inkonsekvenser,
som vid jämförelse mellan den vanliga verksformen och privaträttsliga företagsformer
i offentlig verksamhet onekligen är lätt påvisbara men — om
man väljer dessa företagsformer — troligen oundvikliga.
Ifall man som motionärerna vill utsträcka ämbetsansvar, tillsyn genom
JK och JO — fler allmänna medborgerliga rättssäkerhetsgarantier kunde väl
nämnas — till de offentliga bolagen etc., synes det TCO som om man angripit
problemet från fel håll. Man har inrättat bolag för att komma ifrån verksformer
med bl. a. alla dess offentligrättsliga inslag. Därefter upptäcker man,
att bolagen icke står under samma offentliga tillsyn som verken och att bolagens
personal icke är »ämbetsmän». Då föreslår man att på bolagen och deras
personal skall appliceras en hel del av den offentligrättsliga apparat, som
hör till verksformen, såsom JK- och JO-tillsyn samt ämbetsansvar (man får
väl f. ö. antaga, att personalen icke blott skall ha ämbetsansuar utan även
änibetssA-(/dd enligt 10 kap. strafflagen?).
Motionärerna har gjort jämförelse mellan ämbetsansvarets tillämpning på
mycket underordnad personal inom affärsverken och omöjligheten att utkräva
sådant ansvar i den offentliga verksamheten, som bedrives i privaträttslig
form. TCO vill naturligtvis i och för sig icke bestrida, att allmänheten
har berättigade anspråk på sådant skydd och sådan offentlig tillsyn,
som motionärerna efterlyser. Emellertid kunde motionärerna ha utsträckt
jämförelsen längre. Den privata företagsamheten, särskilt inom de verkligt
stora enheterna, t. ex. ASEA, SKF, de stora producentassociationerna inom
jordbruksnäringen, bedrives i våra dagar i mycket högre grad än förr såsom
»samhälleliga» företag. Dessa företags »policy» är icke heller uteslutande
privatekonomiskt inriktad. Om man utsträcker offentligrättsliga rättsskyddsgarantier
till offentlig verksamhet i privaträttslig form, skulle vi få
den situationen att t. ex. Statens reproduktionsaktiebolag, som är eu från
samhällssynpunkt relativt blygsam rörelse, underkastades förvaltningsrättslig
kontroll etc., medan dominerande privatföretag av säkerligen avsevärt
större »samhällelig» relevans ställdes utanför dylik kontroll.
Av vad ovan anförts framgår att TCO icke kan ansluta sig till de förslag
som i motionerna framförts. Ser man saken kortsiktigt bör noteras att ett
genomförande i nuläget av motionsyrkandena kunde medföra egendomliga
konsekvenser. För de offentliga bolagen gäller f. n. förhandlingsrättsligt den
privata arbetsrättens normer och regler. Skulle personalen vid dessa företag
underkastas ämbetsansvar, kunde det väl knappast undvikas att densamma
i förhandlingsrättsligt avseende hänfördes till samma kategori som övriga
statstjänstemän, d. v. s. 1937 års förhandlingsrättskungörelse komme att bli
gällande för statsbolagens personal. Avgörande för rätten att sluta kollektivavtal
har nämligen hittills varit, huruvida ifrågavarande personal är underkastad
ämbetsansvar. Strejkrätten är visserligen icke uteslutande avhängig
av ämbetsansvaret men säkert är, att befattningshavare med ämbetsansvar
icke får strejka. Då vi står inför en reform av stats- och kommunaltjänstemännens
förhandlingsrätt skulle dessa olägenheter på längre sikt försvinna.
9
Första lagutskottets utlåtande nr 47 år 1963
I TCO:s yttrande erinras därefter om bl. a. kommunalrättsskommitténs
utredningsuppdrag och uttalas den meningen att det finns anledning att
räkna med att den pågående översynen av de offentliga verksamhetsformerna
inom en snar framtid skall leda till praktiska och från både allmän och enskild
synpunkt tillfredsställande resultat. Slutligen hemställer TCO att motionerna
måtte avstyrkas.
Utskottet
Bakgrunden till förevarande motioner är att under senare tid privaträttsliga
företagsformer i vidgad utsträckning kommit att användas för statlig
och kommunal verksamhet. Sålunda torde kommunernas medverkan i
den statliga bostadspolitiken endast till en mindre del äga rum i direkt kommunal
regi, och det förekommer att även servicefunktioner såsom eldistribution
och vattenförsörjning m. in. utövas genom särskilda juridiska personer.
Användningen av sådana företagsformer — vanligen aktiebolag och
stiftelser, men även föreningar — medför att de allmänna lagreglerna för
dessa rättssubjekt blir tillämpliga, medan föreskrifter som eljest gäller inom
förvaltningen sätts ur spel. Bland annat blir ämbetsansvar för funktionärerna
i stort sejt uteslutet. Härav följer en motsvarande begränsning av tillsynen
genom justitiekanslern och justitieombudsmannen.
I motionerna hemställes att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
framhålla angelägenheten av att allmänheten, när kommunal eller statlig
verksamhet utövas i bolags-, stiftelse- eller föreningsform, ej ställs utan
det skydd, som ämbetsansvar och tillsyn genom JK och JO eljest normalt erbjuder
inom offentlig förvaltning, samt att riksdagen i anledning härav måtte
begära en skyndsam utredning angående lämplig utvidgning av ämbetsansvaret
för dylika fall i syfte att förbättra allmänhetens rättsskydd och
möjliggöra offentlig tillsyn över kommunala eller statliga bolag, stiftelser
och föreningar.
Den av motionärerna upptagna frågan om ämbetsansvarets lämpliga omfattning
utgör en del i det större problemkomplex som rör det allmännas
insyn och kontroll då statlig och kommunal verksamhet bedrives utanför
de traditionella förvaltningsformerna. Hithörande spörsmål har såvitt gäller
de statliga företagsformerna behandlats i ett år 1960 framlagt utredningsbetänkande,
vilket i vissa avseenden legat till grund för beslut vid 1962 års
riksdag. Ytterligare överväganden rörande de statliga företagsformerna torde
pågå inom Kungl. Maj :ts kansli i anslutning till ett av postutredningen
avgivet betänkande om postverkets organisation. Fragoi rörande kommunal
förvaltning genom särskilda rättssubjekt utredes för närvarande av kommunalrättskommittén.
Knligt kommitténs direktiv skall bland annat undeisökas,
om gällande regler för juridiska personer kan för vissa fall jämkas
så, att dessa rättssubjekt lämpar sig för kommunal verksamhet med iakt
-
10 Första lagutskottets utlåtande nr 47 är 1963
tagande av de för denna grundläggande kommunalrättsliga principerna, samt
huruvida lämpligen någon ny associationsform skulle kunna tillskapas, avsedd
enbart för kommunal verksamhet och så anordnad att den kunde i allt
väsentligt tillgodose de krav på insyn och kontroll som eljest ställes på verksamhet,
som bedrives av det allmänna. I direktiven har departementschefen
erinrat om vissa i sammanhanget aktuella problem och därvid bland annat
fäst uppmärksamheten vid ämbetsansvaret.
Som framgår av den ovan lämnade redogörelsen har frågan om en allmän
omprövning beträffande ämbetsansvarets utsträckning berörts i samband
med 1948 års och 1962 års lagstiftningsåtgärder på det straffrättsliga området.
Omprövningen har därvid med hänsyn till ämbetsansvarets betydelse
för tjänstemännens arbetsrättsliga ställning ansetts vara beroende av
den fortsatta behandlingen av problemet om tjänstemännens förhandlingsrätt.
På grund av vad straffrättskommittén och vederbörande departementschefer
uttalade i nämnda sammanhang synes det uppenbart att en utredning
beträffande ämbetsansvarets omfattning kommer att företagas, så snart de
arbetsrättsliga spörsmålen kommit i sådant läge att det kan ske. I sistnämnde
hänseende får erinras om det förslag rörande de offentliga tjänstemännens
förhandlingsrätt som nyligen framlagts av en inom civildepartementet
tillsatt arbetsgrupp.
Vid angivna förhållanden kan utskottet ej finna tillräckliga skäl för närvarande
föreligga för en hänvändelse till Kungl. Maj :t i det av motionärerna
avsedda syftet. Då det av motionärerna upptagna spörsmålet kommer att
behandlas av kommunalrättskommittén, torde ej heller finnas anledning
att genom motionernas överlämnande eller eljest ytterligare fästa kommitténs
uppmärksamhet på berörda spörsmål.
Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, 1:270 och 11:320, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 19 november 1963
På första lagutskottets vägnar:
INGRID GÄRDE WIDEMAR
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Ahlkvist, Per-Olof Hanson, Arvidson,
Ferdinand Nilsson*, Hilding, Wikner, Hjorth och Lundin;
från andra kammaren: fru Gärde Widemar, herr Landgren*, fru Boman,
herrar östrand, Svensson i Vä, Keijer, fröken Bergegren och herr Martinsson.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
IDUNS TRYCKERI. ESSELTE, STHLM 63
313519
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.