Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 21 december 1949

1963-11-21 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1963:48, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 21 december 1949

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1963

1

Nr 48

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 21 december

1949 (nr 655) med särskilda bestämmelser om

utskrivning från sinnessjukhus.

Genom en den 25 oktober 1963 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,

nr 194, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj :t

under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet hållna

protokoll föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade

förslag till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 21 december 1949 (nr 655) med

särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus

Härigenom förordnas, att lagen den 21 december 1949 med särskilda bestämmelser

om utskrivning från sinnessjukhus, vilken jämlikt lag den 23

mars 1961 (nr 53) gäller till och med den 31 december 1963, skall äga fortsatt

giltighet till och med den 31 december 1965.

Genom lagen den 21 december 1949 (nr 655) med särskilda bestämmelser

om utskrivning från sinnessjukhus fick Kungl. Maj :t fullmakt att beträffande

visst sinnessjukhus förordna, att de ärenden om utskrivning därifrån

av straffriförklarade m. fl., vilka enligt sinnessjuklagen i första hand

skall prövas av sinnessjuknämnden, i stället skall handläggas av en lokal

utskrivningsnämnd. I avbidan på att man skulle vinna erfarenhet av den

nya ordningen erhöll lagen giltighet till och med den 30 juni 1952. Giltighetstiden

för lagen har därefter vid fem tillfällen förlängts, senast genom

lag den 23 mars 1961 (nr 53). Efter sista förlängningen gäller lagen till

och med den 31 december 1963.

I förevarande proposition föreslås att giltighetstiden för 1949 års lag skall

förlängas t. o. in. den 31 december 1965.

Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 sand. 1 avd. Nr 48

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1963

Gällande bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus

Bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus finnes f. n. dels i sinnessjuklagen

den 19 september 1929 (nr 321), dels i lagen den 21 december

1949 med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus. TillIämpningen

av sistnämnda lag vid visst sjukhus är beroende av Kungl

Maj :ts förordnande. Har sådant förordnande ej meddelats, är sålunda sinnessjuklagens

regler tillämpliga.

Enligt sinncssjuklagen meddelas beslut om utskrivning från sinnessjukhus

antingen av vederbörande sjukvårdsläkare eller av sinnessjuknämnden,

överinspektören för sinnessjukvården äger därjämte befogenhet att förordna

om utskrivning i sådana fall, då det enligt lagen ankommer på sjukvårdsläkaren

att besluta därom. Vad om överinspektören för sinnessjukvården

är stadgat äger, såvitt angår sinnesslövården, i stället tillämpning

å inspektören för sinnesslövården.

Sinnessjuknämnden är utskrivningsmyndighet beträffande den som på

grund av sin sinnesbeskaffenhet av domstol förklarats icke kunna fällas

till ansvar för begånget brott (N-fall) eller som, enligt vad känt är, under

inflytande av sinnessjukdom begått mot annans personliga säkerhet riktat

brott, vilket icke blivit beivrat, s. k. O-fall (20 § första stycket, jämfört

med 18 § andra stycket). Vidare handlägger sinnessjuknämnden fråga om

utskrivning från sinnessjukhus av personer som intagits där i samband med

frigivning från straffarbete eller fängelse och vissa därmed jämförliga

kategorier.

Sinnessjuknämnden kan uppdraga åt sjukvårdsläkaren att beträffande

viss person meddela beslut om utskrivning i nämndens ställe. Har sådant

uppdrag meddelats och begår därefter den, om vilkens utskrivning är fråga,

mot annans personliga säkerhet riktat brott, skall uppdraget anses återkallat

(20 § första stycket).

I andra fall än sådana, i vilka beslut om utskrivning enligt nyss återgivna

bestämmelser i första hand skall meddelas av sinnessjuknämnden,

ankommer det på vederbörande sjukvårdsläkare — samt överinspektören

för sinnessjukvården — att förordna därom (P-fall; 20 § andra stycket).

Jämte det sinnessjuknämnden i första hand beslutar om utskrivning av

förut angivna kategorier sinnessjuka fungerar nämnden i fråga om övriga

sinnessjuka såsom överinstans i förhållande till sjukvårdsläkaren i utskrivningsfrågor.

Har sjukvårdsläkaren lämnat framställning om utskrivning

utan bifall, må nämligen envar, som äger påkalla utskrivning, hänskjuta

utskrivningsfrågan till sinnessjuknämndens prövning (23 §). Nämnden är

dock icke skyldig att mer än en gång var fjärde månad pröva sådan framställning

om utskrivning. Samma begränsning gäller i fråga om nämndens

skyldighet att pröva framställning om utskrivning av straffriförklarad eller

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1963 3

annan, om vars utskrivning nämnden i första hand äger besluta (22 § andra

stycket).

Sinnessjuknämnden består av fem ledamöter. Chefen för medicinalstyrelsen

är självskriven ledamot; övriga ledamöter jämte suppleanter utses

av Kungl. Maj :t. Av de särskilt utsedda ledamöterna skall två vara i sinnessjukvård

särskilt kunniga läkare. För de båda övriga gäller att ingen får

vara läkare och att den ene av dem skall vara eller hava varit ordinarie

innehavare av domarämbete.

Har förordnande meddelats om tillämpning av 1949 års lag beträffande

visst sinnessjukhus, skall jämlikt 1 och 3 §§ nämnda lag de utskrivningsfrågor,

som enligt vad nyss sagts prövas av sinnessjuknämnden såsom

första instans, i stället handläggas av en lokal utskrivningsnämnd. I andra

fall ankommer det vid dessa sjukhus på sjukvårdsläkaren ensam att besluta

om utskrivning, sjukvårdsläkaren dock obetaget att i dylika fall hänskjuta

ärendet till utskrivningsnämndens prövning.

Utskrivningsnämnd skall bestå av sjukvårdsläkaren, en lagfaren ordförande,

vilken bör vara innehavare av domarämbete, och en person med

erfarenhet i allmänna värv. För särskilt utsedd ledamot förordnar Kungl.

Maj :t en eller flera suppleanter. Närmare bestämmelser om nämndens verksamhet

meddelas av Kungl. Maj :t (2 §). Detta har skett genom instruktion

den 10 mars 1950 (nr 79) för utskrivningsnämnd vid sinnessjukhus, ändrad

genom kungörelser den 29 juni 1950 (nr 460) och den 12 december 1952

(nr 747).

För att en lokal utskrivningsnämnd skall få skriva ut en intagen fordras

att nämnden är enig. Är ledamöterna icke ense, skall, därest någon ledamot

så yrkar, ärendet hänskjutas till sinnessjuknämndens prövning. Innan

utskrivningsnämnden fattar beslut i ett utskrivningsärende, skall nämndens

ledamöter lia skaffat sig personlig kännedom angående den, om vars utskrivning

är fråga. Är denne redan utskriven på försök, får dock beslut

fattas även om icke samtliga ledamöter har sådan kännedom (4 §).

Har utskrivningsnämnden avslagit framställning om utskrivning, kan

var och en, som äger påkalla utskrivning, begära att fråga härom hänskjutes

till sinnessjuknämndens prövning (7 §). Under förutsättning att

förbehåll därom gjorts kan även ett beslut av den lokala nämnden om utskrivning

av straffriförklarad eller likställd överklagas hos den centrala

nämnden av överinspektören för sinnessjukvården (inspektören för sinnesslövården)

eller statsåklagare. Framställning härom skall göras inom

fjorton dagar från dagen för beslutet. Har förbehåll gjorts enligt vad nu

sagts, får utskrivningsbeslutet ej gå i verkställighet förrän det visat sig

att beslutet blivit beståndande eller sinnessjuknämnden annorlunda förordnat

(8 §).

Om tillämpning av 1949 års lag meddelades till eu början förordnande

för fyra sinnessjukhus, nämligen Psykiatriska sjukhuset i Stockholm, Ul
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första lagutskottets utlåtande nr i8 år 1963

lerakels sjukhus i Uppsala, S:t Sigfrids sjukhus i Växjö och Sidsjöns sjukhus

i Sundsvall. Enligt förordnande i samband med förlängningen av lagens

giltighetstid år 1952 skall lagen tillämpas vid samtliga statens sinnessjukhus

samt vid de kommunala sinnessjukhusen i Stockholm, Malmö, Hälsingborg,

Göteborg och Sundsvall. Vid övriga kommunala sinnessjukhus -—

sex sjukhus med förhållandevis ringa patientantal — är lagen däremot icke

tillämplig. Några enskilda sinnessjukhus med kvarhållningsrätt finns ej

längre. Lagen gäller ej heller vid de till fångvården anknutna sinnessjukavdelningarna,

å vilka bl. a. intages häktade personer, som skall undergå

sinnesundersökning.

Av årsberättelserna för 1962 från sinnessjuknämnden och de lokala utskrivningsnämnderna

framgår, att sinnessjuknämnden detta år behandlat

446 utskrivningsärenden (motsvarande antal var år 1950 2 306 ärenden,

år 1951 2 209 ärenden, år 1952 2 072 ärenden, år 1953 523 ärenden, år 1954

577 ärenden, år 1955 527 ärenden, år 1956 686 ärenden, år 1957 583 ärenden,

år 1958 546 ärenden, år 1959 570 ärenden, år 1960 517 ärenden och år 1961

564 ärenden) samt att de lokala nämnderna behandlat sammanlagt 7 212

utskrivningsärenden.

Sinnessjuklagstiftningskommittén

Direktiv

Den 17 juni 1954 tillkallades inom inrikesdepartementet med stöd av

Kungl. Maj :ts bemyndigande en sakkunnig för utredning av vissa rättssäkerhetsfrågor

inom sinnessjukvården. I direktiv för utredningen uttalades

hl. a., att såvitt känt erfarenheterna av utskrivningsnämndernas arbete över

lag varit goda och att det syntes vara en allmän uppfattning att systemet

med sådana nämnder borde bibehållas. Det borde emellertid noggrant utredas

hur systemet verkat i praktiken och om några förbättringar av detsamma

borde genomföras. I direktiven erinrades vidare om att år 1952

fråga varit uppe om att utvidga området för de lokala utskrivningsnämndernas

verksamhet till att omfatta även P-fallen och uttalades att utredningen

borde avse även detta spörsmål. I samband därmed borde utredas

frågan om nämndens sammansättning och beslutförhet och vidare också

huruvida och i vad mån nämnden borde äga delegera sin beslutanderätt till

sjukvårdsläkaren. Vid sidan av de nu berörda spörsmålen om formerna

för utskrivningsprövningen pekades i direktiven även på andra utredningsuppgifter,

bl. a. frågor om undantag i vissa fall från sinnessjuklagens bestämmelser

om retentionsrätt och om ökad lekmannainsyn även i andra

vårdfrågor än utskrivningsfrågor.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande uppdrogs den 27 juni 1957 åt

utredningen — som därefter antog benämningen sinnessjuklagstiftningskommittén

— att, i samband med utredningens tidigare erhållna uppdrag,

verkställa en fullständig översyn av sinnessjuklagstiftningen och i anslut
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1963 5

ning därtill utfärdade föreskrifter. I samband med denna utvidgning av

uppdraget framhölls i direktiven, att utgångspunkten för en ny lagstiftning

borde vara att så långt möjligt likställa mentalsjukvård med annan sjukvård.

Därvid uttalades, att anledningen till att man även i fortsättningen

måste ha kvar särskilda bestämmelser om mentalsjukvården hade sin grund

framför allt däri, att det under vissa omständigheter var nödvändigt, att

kunna å sinnessjukhus kvarhålla en patient mot hans vilja. Med hänsyn

därtill måste i lag noga regleras, när en person mot sin vilja skulle få intagas

å sinnessjukhus och när han ägde bli utskriven därifrån ävensom

förfarandet vid in- och utskrivning. En särskild lagstiftning erfordrades

huvudsakligen i dessa hänseenden och en ny lag i ämnet horde såvitt möjligt

begränsas till att omfatta nämnda spörsmål. Den borde å andra sidan

omfatta samtliga de lagbestämmelser, som befanns erforderliga för vård

av psykiskt sjuka på såväl sinnessjukhus som psykopatsjukhus.

I direktiven uttalade föredragande departementschefen tillika, att, om

kommitténs uppdrag utvidgades på angivet sätt, det syntes bli ofrånkomligt

att ytterligare förlänga de tidsbegränsade bestämmelserna om lokala utskrivningsnämnder.

Kommitténs skrivelse den 3 september 1963

I skrivelse den 3 september 1963 har sinnessjuklagstiftningskommittén

föreslagit, att 1949 års lag med särskilda bestämmelser om utskrivning från

sinnessjukhus skall förlängas för ytterligare två år.

Kommittén erinrar inledningsvis om att den i samband med förlängningen

av lagens giltighetstid år 1961 uttalade förhoppningen, att kommitténs

arbete skulle kunna slutföras under våren 1962. Denna förhoppning

var emellertid alltför optimistisk. Ett flertal av de spörsmål, vartill kommittén

sedermera tagit ställning, visade sig sålunda synnerligen svårlösta.

Särskilt gällde detta den ömtåliga frågan, hur förutsättningarna för tvångsintagning

borde anges i en ny lag. Det visade sig härvidlag, framhåller

kommittén, nödvändigt med en synnerligen ingående och arbetskrävande

motivering för att tillräckligt klargöra innebörden av kommitténs förslag.

Även andra frågor krävde mycket noggranna bedömanden för att kunna

lösas tillfredsställande.

Numera har, fortsätter kommittén, dess arbete fortskridit så långt, att utredningsarbetet

i dess helhet beräknats vara slutfört kring årsskiftet 1963

_64. Kommitténs betänkande kan därför antagas föreligga i tryck omkring

den 1 april 1964. Med hänsyn härtill och då betänkandet bör göras till föremål

för grundlig remissbehandling, är det enligt kommitténs uppfattning

inte möjligt att genomföra en ny lag förrän den 1 januari 1966. På grund

härav föreslår kommittén, att 1949 års lag med särskilda bestämmelser om

utskrivning från sinnessjukhus förlänges under ytterligare två år. Enligt

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1963

kommitténs mening torde en sådan förlängning inte medföra några olägenheter.

Departementschefen

Vid lagrådsremissen har föredragande departementschefen, statsrådet

Aspling, anfört följande.

Lagen den 21 decemher 1949 med särskilda bestämmelser om utskrivning

från sinnessjukhus erhöll från början giltighet t. o. m. den 30 juni

1952. Giltighetstiden har därefter vid flera tillfällen utsträckts så att lagen

nu galler till utgången av år 1963. Anledningen till att bestämmelserna

i fråga upptogs i en särskild lag i stället för att inarbetas i sinnessjuklagen

var från början, att man ville pröva reformen vid ett begränsat antal mentalsjukhus,

innan man tog ställning till om den skulle genomföras för alla

sådana sjukhus. Ganska snart stod det klart, att de nya bestämmelserna,

som innebär att utskrivning från mentalsjukhus av straffriförklarade och

med dem jämställda prövas av lokala utskrivningsnämnder, medförde väsentliga

fördelar. Redan i samband med den första förlängningen av lagens

giltighetstid gjordes den därför tillämplig på alla statliga och större kommunala

mentalsjukhus. Undantagna från tillämpningen av 1949 års lag är

nu endast vissa mindre kommunala mentalsjukhus och sinnessjukavdelningarna

inom fångvården. Vid dessa sjukhus och avdelningar, där alltså

ordningen med lokala utskrivningsnämnder inte genomförts, förekommer

blott ett litet fåtal sådana utskrivningsärenden, som det på andra håll ankommer

på utskrivningsnämnd att handlägga. De kommunala sjukhus som

det här är fråga om är vidare under avveckling. Vad beträffar sinnessjukavdelningarna

inom fångvården strävar man efter att med kortast möjliga

dröjsmål överföra straffriförklarade och jämställda till de statliga mentalsjukhusen.

Det har därför inte ansetts påkallat att utsträcka tillämpligheten

av 1949 års lag mer än som redan skett.

Att de särskilda utskrivningsbestämmelserna sedermera inte gjorts permanenta,

trots att erfarenheterna av systemet med lokala utskrivningsnamnder

varit goda, beror på att en undersökning ansetts böra ske av rättssäkerheten

inom sinnessjukvården, vilken särskilt skulle avse utskrivningsproceduren.

För detta ändamål tillsattes 1954 en utredning, vars uppdrag

1957 utvidgades till att avse en fullständig översyn av hela sinnessjuklagstiftningen.

Enligt uppgift överväger utredningen — sinnessjuklagstiftningskommittén

— bl. a. betydelsefulla ändringar i fråga om utskrivningsnämndernas

kompetens. Med hänsyn härtill bör den nuvarande

provisoriska lagstiftningen gälla till dess en definitiv reglering kan ske i en

ny mentalsjuklag.

Vid den senaste förlängningen av 1949 års lag utgick man från att en på

grundval av sinnessjuklagstiftningskommitténs arbete tillkommen ny men
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1963

talsjuklag skulle kunna träda i kraft den 1 januari 1964. Slutförandet av

kommitténs arbete har emellertid av olika skäl dragit längre ut på tiden

än man från början beräknat. Vissa grundläggande frågor — främst spörsmålet

om indikationerna för tvångsintagning — har sålunda visat sig svårlösta.

Kommittén upplyser nu att dess arbete fortskridit så långt, att kommitténs

betänkande med förslag till ny mentalsjuklag bör kunna föreligga i

tryck under våren 1964. Med hänsyn härtill och till den tid som erfordras för

remissbehandling m. m. är det inte antagligt att den nya lagen kan träda i

kraft före den 1 januari 1966. På grund härav vill jag förorda, att giltighetstiden

för 1949 års lag med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus

förlänges till utgången av år 1965 eller sålunda med ytterligare

två år.

Lagrådet

Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran.

Utskottet

Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj :ts förslag

och får alltså hemställa,

att förevarande proposition, nr 194, måtte av riksdagen

bifallas.

Stockholm den 21 november 1963

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Erik Svedberg, Ferdinand

Nilsson, Hilding, Wikner och Lundin;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, herr Landgren, fru Johansson,

herrar östrand, Svensson i Vä, Ekström i Björkvik, Keijer och

Fröding.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1963:391 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 21 december 191+9 a1 i texten