Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 21 december 1949
1963-11-21 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1963:48, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 21 december 1949
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1963
1
Nr 48
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 21 december
1949 (nr 655) med särskilda bestämmelser om
utskrivning från sinnessjukhus.
Genom en den 25 oktober 1963 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 194, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj :t
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet hållna
protokoll föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade
förslag till
Lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 21 december 1949 (nr 655) med
särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus
Härigenom förordnas, att lagen den 21 december 1949 med särskilda bestämmelser
om utskrivning från sinnessjukhus, vilken jämlikt lag den 23
mars 1961 (nr 53) gäller till och med den 31 december 1963, skall äga fortsatt
giltighet till och med den 31 december 1965.
Genom lagen den 21 december 1949 (nr 655) med särskilda bestämmelser
om utskrivning från sinnessjukhus fick Kungl. Maj :t fullmakt att beträffande
visst sinnessjukhus förordna, att de ärenden om utskrivning därifrån
av straffriförklarade m. fl., vilka enligt sinnessjuklagen i första hand
skall prövas av sinnessjuknämnden, i stället skall handläggas av en lokal
utskrivningsnämnd. I avbidan på att man skulle vinna erfarenhet av den
nya ordningen erhöll lagen giltighet till och med den 30 juni 1952. Giltighetstiden
för lagen har därefter vid fem tillfällen förlängts, senast genom
lag den 23 mars 1961 (nr 53). Efter sista förlängningen gäller lagen till
och med den 31 december 1963.
I förevarande proposition föreslås att giltighetstiden för 1949 års lag skall
förlängas t. o. in. den 31 december 1965.
Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 sand. 1 avd. Nr 48
2
Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1963
Gällande bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus
Bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus finnes f. n. dels i sinnessjuklagen
den 19 september 1929 (nr 321), dels i lagen den 21 december
1949 med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus. TillIämpningen
av sistnämnda lag vid visst sjukhus är beroende av Kungl
Maj :ts förordnande. Har sådant förordnande ej meddelats, är sålunda sinnessjuklagens
regler tillämpliga.
Enligt sinncssjuklagen meddelas beslut om utskrivning från sinnessjukhus
antingen av vederbörande sjukvårdsläkare eller av sinnessjuknämnden,
överinspektören för sinnessjukvården äger därjämte befogenhet att förordna
om utskrivning i sådana fall, då det enligt lagen ankommer på sjukvårdsläkaren
att besluta därom. Vad om överinspektören för sinnessjukvården
är stadgat äger, såvitt angår sinnesslövården, i stället tillämpning
å inspektören för sinnesslövården.
Sinnessjuknämnden är utskrivningsmyndighet beträffande den som på
grund av sin sinnesbeskaffenhet av domstol förklarats icke kunna fällas
till ansvar för begånget brott (N-fall) eller som, enligt vad känt är, under
inflytande av sinnessjukdom begått mot annans personliga säkerhet riktat
brott, vilket icke blivit beivrat, s. k. O-fall (20 § första stycket, jämfört
med 18 § andra stycket). Vidare handlägger sinnessjuknämnden fråga om
utskrivning från sinnessjukhus av personer som intagits där i samband med
frigivning från straffarbete eller fängelse och vissa därmed jämförliga
kategorier.
Sinnessjuknämnden kan uppdraga åt sjukvårdsläkaren att beträffande
viss person meddela beslut om utskrivning i nämndens ställe. Har sådant
uppdrag meddelats och begår därefter den, om vilkens utskrivning är fråga,
mot annans personliga säkerhet riktat brott, skall uppdraget anses återkallat
(20 § första stycket).
I andra fall än sådana, i vilka beslut om utskrivning enligt nyss återgivna
bestämmelser i första hand skall meddelas av sinnessjuknämnden,
ankommer det på vederbörande sjukvårdsläkare — samt överinspektören
för sinnessjukvården — att förordna därom (P-fall; 20 § andra stycket).
Jämte det sinnessjuknämnden i första hand beslutar om utskrivning av
förut angivna kategorier sinnessjuka fungerar nämnden i fråga om övriga
sinnessjuka såsom överinstans i förhållande till sjukvårdsläkaren i utskrivningsfrågor.
Har sjukvårdsläkaren lämnat framställning om utskrivning
utan bifall, må nämligen envar, som äger påkalla utskrivning, hänskjuta
utskrivningsfrågan till sinnessjuknämndens prövning (23 §). Nämnden är
dock icke skyldig att mer än en gång var fjärde månad pröva sådan framställning
om utskrivning. Samma begränsning gäller i fråga om nämndens
skyldighet att pröva framställning om utskrivning av straffriförklarad eller
Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1963 3
annan, om vars utskrivning nämnden i första hand äger besluta (22 § andra
stycket).
Sinnessjuknämnden består av fem ledamöter. Chefen för medicinalstyrelsen
är självskriven ledamot; övriga ledamöter jämte suppleanter utses
av Kungl. Maj :t. Av de särskilt utsedda ledamöterna skall två vara i sinnessjukvård
särskilt kunniga läkare. För de båda övriga gäller att ingen får
vara läkare och att den ene av dem skall vara eller hava varit ordinarie
innehavare av domarämbete.
Har förordnande meddelats om tillämpning av 1949 års lag beträffande
visst sinnessjukhus, skall jämlikt 1 och 3 §§ nämnda lag de utskrivningsfrågor,
som enligt vad nyss sagts prövas av sinnessjuknämnden såsom
första instans, i stället handläggas av en lokal utskrivningsnämnd. I andra
fall ankommer det vid dessa sjukhus på sjukvårdsläkaren ensam att besluta
om utskrivning, sjukvårdsläkaren dock obetaget att i dylika fall hänskjuta
ärendet till utskrivningsnämndens prövning.
Utskrivningsnämnd skall bestå av sjukvårdsläkaren, en lagfaren ordförande,
vilken bör vara innehavare av domarämbete, och en person med
erfarenhet i allmänna värv. För särskilt utsedd ledamot förordnar Kungl.
Maj :t en eller flera suppleanter. Närmare bestämmelser om nämndens verksamhet
meddelas av Kungl. Maj :t (2 §). Detta har skett genom instruktion
den 10 mars 1950 (nr 79) för utskrivningsnämnd vid sinnessjukhus, ändrad
genom kungörelser den 29 juni 1950 (nr 460) och den 12 december 1952
(nr 747).
För att en lokal utskrivningsnämnd skall få skriva ut en intagen fordras
att nämnden är enig. Är ledamöterna icke ense, skall, därest någon ledamot
så yrkar, ärendet hänskjutas till sinnessjuknämndens prövning. Innan
utskrivningsnämnden fattar beslut i ett utskrivningsärende, skall nämndens
ledamöter lia skaffat sig personlig kännedom angående den, om vars utskrivning
är fråga. Är denne redan utskriven på försök, får dock beslut
fattas även om icke samtliga ledamöter har sådan kännedom (4 §).
Har utskrivningsnämnden avslagit framställning om utskrivning, kan
var och en, som äger påkalla utskrivning, begära att fråga härom hänskjutes
till sinnessjuknämndens prövning (7 §). Under förutsättning att
förbehåll därom gjorts kan även ett beslut av den lokala nämnden om utskrivning
av straffriförklarad eller likställd överklagas hos den centrala
nämnden av överinspektören för sinnessjukvården (inspektören för sinnesslövården)
eller statsåklagare. Framställning härom skall göras inom
fjorton dagar från dagen för beslutet. Har förbehåll gjorts enligt vad nu
sagts, får utskrivningsbeslutet ej gå i verkställighet förrän det visat sig
att beslutet blivit beståndande eller sinnessjuknämnden annorlunda förordnat
(8 §).
Om tillämpning av 1949 års lag meddelades till eu början förordnande
för fyra sinnessjukhus, nämligen Psykiatriska sjukhuset i Stockholm, Ul
-
4 Första lagutskottets utlåtande nr i8 år 1963
lerakels sjukhus i Uppsala, S:t Sigfrids sjukhus i Växjö och Sidsjöns sjukhus
i Sundsvall. Enligt förordnande i samband med förlängningen av lagens
giltighetstid år 1952 skall lagen tillämpas vid samtliga statens sinnessjukhus
samt vid de kommunala sinnessjukhusen i Stockholm, Malmö, Hälsingborg,
Göteborg och Sundsvall. Vid övriga kommunala sinnessjukhus -—
sex sjukhus med förhållandevis ringa patientantal — är lagen däremot icke
tillämplig. Några enskilda sinnessjukhus med kvarhållningsrätt finns ej
längre. Lagen gäller ej heller vid de till fångvården anknutna sinnessjukavdelningarna,
å vilka bl. a. intages häktade personer, som skall undergå
sinnesundersökning.
Av årsberättelserna för 1962 från sinnessjuknämnden och de lokala utskrivningsnämnderna
framgår, att sinnessjuknämnden detta år behandlat
446 utskrivningsärenden (motsvarande antal var år 1950 2 306 ärenden,
år 1951 2 209 ärenden, år 1952 2 072 ärenden, år 1953 523 ärenden, år 1954
577 ärenden, år 1955 527 ärenden, år 1956 686 ärenden, år 1957 583 ärenden,
år 1958 546 ärenden, år 1959 570 ärenden, år 1960 517 ärenden och år 1961
564 ärenden) samt att de lokala nämnderna behandlat sammanlagt 7 212
utskrivningsärenden.
Sinnessjuklagstiftningskommittén
Direktiv
Den 17 juni 1954 tillkallades inom inrikesdepartementet med stöd av
Kungl. Maj :ts bemyndigande en sakkunnig för utredning av vissa rättssäkerhetsfrågor
inom sinnessjukvården. I direktiv för utredningen uttalades
hl. a., att såvitt känt erfarenheterna av utskrivningsnämndernas arbete över
lag varit goda och att det syntes vara en allmän uppfattning att systemet
med sådana nämnder borde bibehållas. Det borde emellertid noggrant utredas
hur systemet verkat i praktiken och om några förbättringar av detsamma
borde genomföras. I direktiven erinrades vidare om att år 1952
fråga varit uppe om att utvidga området för de lokala utskrivningsnämndernas
verksamhet till att omfatta även P-fallen och uttalades att utredningen
borde avse även detta spörsmål. I samband därmed borde utredas
frågan om nämndens sammansättning och beslutförhet och vidare också
huruvida och i vad mån nämnden borde äga delegera sin beslutanderätt till
sjukvårdsläkaren. Vid sidan av de nu berörda spörsmålen om formerna
för utskrivningsprövningen pekades i direktiven även på andra utredningsuppgifter,
bl. a. frågor om undantag i vissa fall från sinnessjuklagens bestämmelser
om retentionsrätt och om ökad lekmannainsyn även i andra
vårdfrågor än utskrivningsfrågor.
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande uppdrogs den 27 juni 1957 åt
utredningen — som därefter antog benämningen sinnessjuklagstiftningskommittén
— att, i samband med utredningens tidigare erhållna uppdrag,
verkställa en fullständig översyn av sinnessjuklagstiftningen och i anslut
-
Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1963 5
ning därtill utfärdade föreskrifter. I samband med denna utvidgning av
uppdraget framhölls i direktiven, att utgångspunkten för en ny lagstiftning
borde vara att så långt möjligt likställa mentalsjukvård med annan sjukvård.
Därvid uttalades, att anledningen till att man även i fortsättningen
måste ha kvar särskilda bestämmelser om mentalsjukvården hade sin grund
framför allt däri, att det under vissa omständigheter var nödvändigt, att
kunna å sinnessjukhus kvarhålla en patient mot hans vilja. Med hänsyn
därtill måste i lag noga regleras, när en person mot sin vilja skulle få intagas
å sinnessjukhus och när han ägde bli utskriven därifrån ävensom
förfarandet vid in- och utskrivning. En särskild lagstiftning erfordrades
huvudsakligen i dessa hänseenden och en ny lag i ämnet horde såvitt möjligt
begränsas till att omfatta nämnda spörsmål. Den borde å andra sidan
omfatta samtliga de lagbestämmelser, som befanns erforderliga för vård
av psykiskt sjuka på såväl sinnessjukhus som psykopatsjukhus.
I direktiven uttalade föredragande departementschefen tillika, att, om
kommitténs uppdrag utvidgades på angivet sätt, det syntes bli ofrånkomligt
att ytterligare förlänga de tidsbegränsade bestämmelserna om lokala utskrivningsnämnder.
Kommitténs skrivelse den 3 september 1963
I skrivelse den 3 september 1963 har sinnessjuklagstiftningskommittén
föreslagit, att 1949 års lag med särskilda bestämmelser om utskrivning från
sinnessjukhus skall förlängas för ytterligare två år.
Kommittén erinrar inledningsvis om att den i samband med förlängningen
av lagens giltighetstid år 1961 uttalade förhoppningen, att kommitténs
arbete skulle kunna slutföras under våren 1962. Denna förhoppning
var emellertid alltför optimistisk. Ett flertal av de spörsmål, vartill kommittén
sedermera tagit ställning, visade sig sålunda synnerligen svårlösta.
Särskilt gällde detta den ömtåliga frågan, hur förutsättningarna för tvångsintagning
borde anges i en ny lag. Det visade sig härvidlag, framhåller
kommittén, nödvändigt med en synnerligen ingående och arbetskrävande
motivering för att tillräckligt klargöra innebörden av kommitténs förslag.
Även andra frågor krävde mycket noggranna bedömanden för att kunna
lösas tillfredsställande.
Numera har, fortsätter kommittén, dess arbete fortskridit så långt, att utredningsarbetet
i dess helhet beräknats vara slutfört kring årsskiftet 1963
_64. Kommitténs betänkande kan därför antagas föreligga i tryck omkring
den 1 april 1964. Med hänsyn härtill och då betänkandet bör göras till föremål
för grundlig remissbehandling, är det enligt kommitténs uppfattning
inte möjligt att genomföra en ny lag förrän den 1 januari 1966. På grund
härav föreslår kommittén, att 1949 års lag med särskilda bestämmelser om
utskrivning från sinnessjukhus förlänges under ytterligare två år. Enligt
6 Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1963
kommitténs mening torde en sådan förlängning inte medföra några olägenheter.
Departementschefen
Vid lagrådsremissen har föredragande departementschefen, statsrådet
Aspling, anfört följande.
Lagen den 21 decemher 1949 med särskilda bestämmelser om utskrivning
från sinnessjukhus erhöll från början giltighet t. o. m. den 30 juni
1952. Giltighetstiden har därefter vid flera tillfällen utsträckts så att lagen
nu galler till utgången av år 1963. Anledningen till att bestämmelserna
i fråga upptogs i en särskild lag i stället för att inarbetas i sinnessjuklagen
var från början, att man ville pröva reformen vid ett begränsat antal mentalsjukhus,
innan man tog ställning till om den skulle genomföras för alla
sådana sjukhus. Ganska snart stod det klart, att de nya bestämmelserna,
som innebär att utskrivning från mentalsjukhus av straffriförklarade och
med dem jämställda prövas av lokala utskrivningsnämnder, medförde väsentliga
fördelar. Redan i samband med den första förlängningen av lagens
giltighetstid gjordes den därför tillämplig på alla statliga och större kommunala
mentalsjukhus. Undantagna från tillämpningen av 1949 års lag är
nu endast vissa mindre kommunala mentalsjukhus och sinnessjukavdelningarna
inom fångvården. Vid dessa sjukhus och avdelningar, där alltså
ordningen med lokala utskrivningsnämnder inte genomförts, förekommer
blott ett litet fåtal sådana utskrivningsärenden, som det på andra håll ankommer
på utskrivningsnämnd att handlägga. De kommunala sjukhus som
det här är fråga om är vidare under avveckling. Vad beträffar sinnessjukavdelningarna
inom fångvården strävar man efter att med kortast möjliga
dröjsmål överföra straffriförklarade och jämställda till de statliga mentalsjukhusen.
Det har därför inte ansetts påkallat att utsträcka tillämpligheten
av 1949 års lag mer än som redan skett.
Att de särskilda utskrivningsbestämmelserna sedermera inte gjorts permanenta,
trots att erfarenheterna av systemet med lokala utskrivningsnamnder
varit goda, beror på att en undersökning ansetts böra ske av rättssäkerheten
inom sinnessjukvården, vilken särskilt skulle avse utskrivningsproceduren.
För detta ändamål tillsattes 1954 en utredning, vars uppdrag
1957 utvidgades till att avse en fullständig översyn av hela sinnessjuklagstiftningen.
Enligt uppgift överväger utredningen — sinnessjuklagstiftningskommittén
— bl. a. betydelsefulla ändringar i fråga om utskrivningsnämndernas
kompetens. Med hänsyn härtill bör den nuvarande
provisoriska lagstiftningen gälla till dess en definitiv reglering kan ske i en
ny mentalsjuklag.
Vid den senaste förlängningen av 1949 års lag utgick man från att en på
grundval av sinnessjuklagstiftningskommitténs arbete tillkommen ny men
-
7
Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1963
talsjuklag skulle kunna träda i kraft den 1 januari 1964. Slutförandet av
kommitténs arbete har emellertid av olika skäl dragit längre ut på tiden
än man från början beräknat. Vissa grundläggande frågor — främst spörsmålet
om indikationerna för tvångsintagning — har sålunda visat sig svårlösta.
Kommittén upplyser nu att dess arbete fortskridit så långt, att kommitténs
betänkande med förslag till ny mentalsjuklag bör kunna föreligga i
tryck under våren 1964. Med hänsyn härtill och till den tid som erfordras för
remissbehandling m. m. är det inte antagligt att den nya lagen kan träda i
kraft före den 1 januari 1966. På grund härav vill jag förorda, att giltighetstiden
för 1949 års lag med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus
förlänges till utgången av år 1965 eller sålunda med ytterligare
två år.
Lagrådet
Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran.
Utskottet
Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj :ts förslag
och får alltså hemställa,
att förevarande proposition, nr 194, måtte av riksdagen
bifallas.
Stockholm den 21 november 1963
På första lagutskottets vägnar:
INGRID GÄRDE WIDEMAR
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Ahlkvist, Erik Svedberg, Ferdinand
Nilsson, Hilding, Wikner och Lundin;
från andra kammaren: fru Gärde Widemar, herr Landgren, fru Johansson,
herrar östrand, Svensson i Vä, Ekström i Björkvik, Keijer och
Fröding.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1963:391 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 21 december 191+9 a1 i texten