Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om en översyn av lagstiftningen rörande förmynderskapsförvaltningen. Första lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 272 i första kammaren av fröken Ranmark m. fl. samt nr 318 i andra kammaren av fru Holmberg och herr Martinsson.

1963-11-28 · 17 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 14 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1963:49, Utlåtande i anledning av väckta motioner om en översyn av lagstiftningen rörande förmynderskapsförvaltningen. Första lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 272 i första kammaren av fröken Ranmark m. fl. samt nr 318 i andra kammaren av fru Holmberg och herr Martinsson.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1963

1

Nr 49

Utlåtande i anledning av väckta motioner om en översyn av lagstiftningen

rörande förmynderskapsförvaltningen.

Första lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, nr 272 i första kammaren av fröken Ranmark

m. fl. samt nr 318 i andra kammaren av fru Holmberg och herr Martinsson.

I motionerna, vilka är likalydande, hemställes att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Maj :t begära särskild utredning för översyn av föräldrabalkens

bestämmelser om förmynderskapsförvaltningen och därmed sammanhängande

lagstiftning.

Beträffande skälen för motionärernas hemställan får utskottet hänvisa

till motionen 11:318.

Motionerna har varit föremål för remissbehandling.

Gällande bestämmelser

Reglerna om förmynderskap återfinnes i föräldrabalken, som i dessa delar

återger vad tidigare gällde enligt lagen den 27 juni 1924 om förmynderskap.

I fråga om ersättning till förmyndare gäller enligt 15 kap. 19 § föräldrabalken

att denne äger årligen uppbära arvode med belopp, som kan anses

skäligt med hänsyn till förvaltningens omfattning. Arvodet må emellertid

icke, med mindre rätten annorlunda förordnar, överstiga för år räknat ett

belopp, motsvarande fem procent av den omyndiges behållna inkomst enligt

årsräkning eller sluträkning. Därest särskild avgift erlagts för vård av den

omyndiges värdehandlingar, skall emellertid förmyndarens arvode minskas

därmed intill ett belopp av högst två procent av inkomsten från värdehandlingarna.

Vidare stadgas i samma paragraf, att rätt till förmyndararvode

ej skall tillkomma fader eller moder, som på grund av lag är förmyndare,

med mindre rätten med hänsyn till särskilda omständigheter lämnar tillstånd

därtill.

Då förmyndaren tillvaratar sin myndlings intressen i ett oskiftat dödsbo,

äger han på motsvarande sätt rätt till skäligt arvode. Jämväl vid godmanskap

utgår i regel arvode på motsvarande sätt.

Genom ö v c r f ö r in yn darens verksamhet underkastas förmyndarnas

förvaltning av de omyndigas tillgångar en fortlöpande reglering och

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 sand. 1 avd. Nr 49

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1963

kontroll. I Stockholm finnes i stället för överförmyndare en stadens nämnd,

kallad överförmyndarnämnden.

Vissa åtgärder med avseende å omyndigs egendom får icke företagas utan

överförmyndarens medgivande. Såväl placeringen av penningmedel som

förfogandet över värdehandlingar är sålunda i viss utsträckning beroende

av överförmyndarens tillstånd. För omyndig delägare i dödsbo får endast

med överförmyndarens samtycke slutas avtal om sammanlevnad i oskiftat

bo, och sådant samtycke fordras i allmänhet även för arvskifte i dödsbo

vari omyndig äger del. Vidare får förmyndaren i regel endast med överförmyndarens

samtycke låta den omyndige driva näring eller å dennes vägnar

upptaga lån, ingå växelförbindelse eller borgen eller pantförskriva eller

bortgiva egendom. För upplåtelse av servituts- eller nyttjanderätt till omyndigs

fasta egendom kräves likaledes i regel överförmyndarens samtycke. Om

förmyndaren hos rätten ansökt om tillstånd att försälja eller inteckna sådan

egendom, åligger det överförmyndaren att i ärendet avgiva yttrande.

Med ledning av förteckning över den omyndiges tillgångar och andra redovisningshandlingar,

som förmyndaren har att avgiva till överförmyndaren,

skall denne granska förmyndarens förvaltning. Därvid skall särskilt

tillses att tillgångarna är anbragta med erforderlig trygghet och att de lämnar

skälig avkastning samt att utgifterna för den omyndige icke överstigit

vad som må anses skäligt, överförmyndaren äger genomgå till förvaltningen

hörande räkenskaper, betalningsbevis och andra verifikationer samt

värdehandlingar. I fall där särskild sakkunskap erfordras äger överförmyndaren

anlita annan att utföra eller biträda vid revisionen. Om granskningen

ger anledning därtill, skall överförmyndaren bereda förmyndaren tillfälle

att förklara sig samt i svårare fall påkalla rättens ingripande mot denne.

Varje år skall överförmyndaren till rätten överlämna en uppgift (årsredogörelse)

rörande tillsynen över förmyndarnas förvaltning nnder föregående

år. överförmyndaren skall därjämte föra bok angående de förmynderskap

som inskrivits hos rätten och förteckning över ärenden rörande ej inskrivna

förmynderskap.

I förekommande fall äger överförmyndaren göra ansökan hos rätten att

någon skall förklaras omyndig, att förmyndare skall förordnas eller entledigas

eller att dödsbo, vari omyndig äger del, skall avträdas till förvaltning av

boutredningsman. Sistnämnda befogenhet tillkommer överförmyndaren

jämlikt 19 kap. 1 § första stycket ärvdabalken.

Närmare föreskrifter om överförmyndares verksamhet är meddelade

i överförmyndarkungörelsen den 31 mars 1952.

Enligt 19 kap. 12 § föräldrabalken utgår ersättning till överförmyndare

i form av arvode till belopp motsvarande en procent av

den omyndiges behållna årsinkomst, där denna icke överstigit tvåhundra

kronor, och eljest två procent därav, dock att överförmyndaren icke av en

omyndig äger uppbära mera än ettusen kronor för år. Inkomsten skall be
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Första lagutskottets utlåtande nr A9 år 1963

räknas enligt årsräkning eller sluträkning eller, såvitt fråga är om omyndigs

andel av inkomst från dödsbo, däri delägarna sammanleva i oskiftat

bo, enligt årsuppgift rörande boet. Motsvarande regler om överförmyndararvodet

gäller beträffande dennes tillsyn över godmanskap.

I 13 § nämnda kapitel stadgas, att stad eller annan kommun, om det

finnes lämpligt, äger lämna bidrag till arvode åt överförmyndaren och till

bestridande av de med hans verksamhet förenade kostnaderna. Kommunen

äger ock att i ordning, som av Kungl. Maj :t godkännes, bestrida samtliga utgifter

för detta ändamål, och äger kommunen i sådant fall uppbära ovannämnda

procentuellt beräknade belopp.

Beträffande Stockholm gäller att staden äger uppbära överförmyndararvode.

Sådant arvode kan eftergivas av staden, om särskilda skäl föranleder

därtill.

Reglerna om arvode anknyter, såsom anytts i det föregående, till de årsräkningar

och sluträkningar, som skall avgivas av förmyndaren. Denne

skall före den 15 februari varje år till överförmyndaren avgiva årsräkning,

innefattande redogörelse för förvaltningen under föregående år eller den

del av året, varunder förmyndaren innehaft sin befattning. Sluträkning skall

avgivas till överförmyndaren, då förmyndarens befattning upphör, och avse

förvaltningen under det löpande året intill befattningens upphörande. I årsoch

sluträkning skall upptagas tillgångar och skulder vid såväl början som

utgången av den tid räkningen avser. Därjämte skall i räkningen intagas en

sammanställning av inkomster och utgifter under samma tid. Års- och sluträkningen

är de handlingar genom vilka en förmyndare redovisar för sin

förvaltning. I dessa skall således lämnas redovisning för inkomstbelopp,

som verkligen ingått i förmyndarens förvaltning, och i överensstämmelse

därmed utgår arvode endast efter nämnda inkomst. Lämnar förmyndaren

ändock uppgift även rörande annan inkomst, medför detta icke rätt för

förmyndaren att räkna arvode på denna inkomst. Då underårig över 16 år

och omyndigförklarad i regel själv äger råda över sin arbetsförtjänst, åtnjutes

således icke arvode för denna inkomst. Har emellertid förmyndaren

erhållit särskilt tillstånd att omhändertaga den omyndiges arbetsförtjänst,

kommer denna att ingå i förmyndarens förvaltning och blir således föremål

för arvodesavdrag''.

Beträffande sättet för utbetalning av pension jämlikt lagen om allmän

försäkring förutsättes i kungörelsen den lb september 1962 ang. sättet och

tiden för utbetalning av pension enligt lagen om allmän försäkring m. in.,

att pension, som tillkommer omyndig, skall utbetalas till förmyndaren. På

framställning av den som äger uppbära pension kan allmän försäkringskassa

förordna att annan skall vara betalningsmottagare. Då skäl därtill

föranleder må ock sådan kassa efter framställning förordna, att pension

till den som är under tjuguett år skall utbetalas till denne. Då pensionsbe1*

_ Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 sand. 1 avd. Nr >i9

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1963

rattigad är intagen på viss anstalt, vårdhem, skola o. d. eller är omhändertagen

för samhällsvård, uppbäres — under de i 10 kap. lagen om allmän

försäkring och i kungörelsen den 25 maj 1962 om rätt i vissa fall för kommun

eller annan att uppbära folkpension närmare angivna förutsättningarna

hela pensionen av den som driver ifrågavarande anstalt eller inrättning.

Den pensionsberättigade erhåller emellertid i regel visst belopp såsom

fickpengar.

Historik

Förmyndares rätt till arvode för sitt uppdrag har gammal hävd. I förarbetena

till lagen om förmynderskap fasthölls denna princip. Lagberedningen

uttalade härom:

Ehuru förmyndarens befattning otvivelaktigt är att anse som ett förtroendeuppdrag

och åt rätten till arvode enligt beredningens mening ej bör givas

en betydelse, som är ägnad att beröva befattningen denna karaktär, har beredningen

å andra sidan ej ansett sig kunna föreslå, att befattningen, även

är förenad med förmögenhetsförvaltning, dock i regel lämnas olönad.

Det ar ofta förenat med svårighet att finna lämpliga personer, villiga

att ataga sig förmynderskap, och det kan befaras, att ett borttagande av arvodesratten

för andra fall, än då domstol på grund av särskilda skäl funne

arvode böra utgå, skulle komma att öka denna svårighet. Från denna synpunkt

möter emellertid intet hinder mot borttagandet av rätten till arvode

i de fall, då fader eller moder på grund av lag är förmyndare för eget barn.

Då det får anses bäst överensstämma med såväl den omyndiges som förmyndarens

intressen, att arvode till denne i enlighet med rådande praxis

utgår årligen, har beredningen ansett denna ordning böra uttryckligen lagfastas.

Arvode bör vidare principiellt uppgå till det belopp, soin kan anses

skäligt med hansyn till förvaltningens omfattning. I de årsräkningar, som

avgivas av förmyndaren, upptages vanligen det förmyndaren tillkommande

arvodet såsom utgift under den 31 december. Vid granskningen bör därför

överförmyndaren tillse, att det upptagna arvodet ej överstiger vad som kan

anses skäligt med hänsyn till förvaltningens omfattning. Emellertid har beredningen

ansett, att i lagen ett högsta belopp bör fastställas, utöver vilket

aryodet e.J ma stiga utan särskild prövning av förmynderskapsdomstolen.

1 detta hanseende föreslår lagberedningen i anslutning till rådande praxis

för år räknat fem procent av den omyndiges inkomst enligt avgiven år sräkning

eller sluträkning. Med inkomst avses nettoinkomst under året, d. v. s.

intäkter med frånräknande av skuldräntor.

I enlighet med lagberedningens förslag infördes i lagen om förmynderskap

de sedermera till föräldrabalken överförda reglerna om förmyndares

rätt till arvode.

Beträffande överförmyndarna föreslogs av lagberedningen, att dessa skulle

utses av rätten och att arvode till dem skulle beräknas på visst sätt i förhållande

till den omyndiges årsinkomst. Dessa bestämmelser avvek emellertid

från de stadganden därom, som sedermera inflöt i förmynderskaps
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

ö

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1963

lagen. Sålunda skulle arvode icke få beräknas på förmynderskap med årsinkomst

understigande etthundra kronor. Såsom ersättning för överförmyndares

sysslande med sådant förmynderskap skulle till överförmyndare, som

förordnades av häradsrätt, lämnas bidrag av statsverket och till överförmyndare,

som tillsattes av rådhusrätt, där så erfordrades, utgivas bidrag

av staden. Bidragen skulle beräknas efter vissa av lagberedningen i motiven

till förslaget närmare angivna grunder. I fråga om nödvändigheten av statsbidrag

till överförmyndarna anförde lagberedningen följande:

Då kontrollen över förmyndarnas förvaltning i första hand tillkommit i

de omyndigas intresse, äro helt naturligt de omyndiga närmast att bära

kostnaderna för densamma. Enligt gällande lag utgår också hela det arvode,

som tillkommer gode männen, av de omyndigas egendom. I detta hänseende

är föreskrivet, att till gode männen skall såsom arvode årligen inbetalas

en procent av omyndigs räntor och andra inkomster. I de yttranden,

som av domstolarna avgivits dels i anledning av 1902 års riksdagsskrivelse

angående förbättrad kontroll över förmyndares förvaltning och dels i anledning

av 1911 års sakkunnigförslag till lag om förmynderskapsförvaltning,

har emellertid med styrka framhållits, att den ersättning, som på detta sätt

tillföres gode männen, är för låg, och att denna omständighet i hög grad

medverkat till svårigheten att erhålla dugliga gode män. I detta samband

torde också böra beaktas, att en mängd omyndiga hava egendom av^ så

ringa värde, att arvode efter den angivna beräkningsgrunden mången gång

endast uppgår till några öre. Vid sådant förhållande är det helt naturligt,

att gode männen, på sätt beredningen inhämtat, ofta avstå från dylika små

arvoden, vilket emellertid med hänsyn till det stora antalet sådana fall, är

i sin mån ägnat att ytterligare nedsätta gode männens i och för sig ringa ersättning.

---Av vad ovan anförts lärer utan tvivel framgå, att det ar
vode,

som efter nuvarande beräkningsgrund av en procent å inkomsten kan

tillföras överförmyndaren av de små förmynderskapen, är alltför ringa

för att tillnärmelsevis utgöra ersättning för utgifter och besvär. Någon förhöjning

synes icke kunna komma i fråga med hänsyn till dessa omyndigas

ringa ekonomiska bärkraft. Övervägande skäl tala för att befria dem från

all avgift för förmyndarkontrollen. För en dylik åtgärd talar särskilt önskvärdheten

att fritaga överförmyndaren från indrivning av alltför små arvodesbelopp.

Om man bibehölle den nuvarande anordningen även i fråga om

de minsta förmynderskapen, skulle överförmyndaren förvisso på samma

sätt som gode männen genom förhållandenas makt i många fall nödgas

avstå från arvodet. Den osäkerhet med hänsyn till inkomstens beräknande,

som därav bleve följden, skulle dock säkerligen menligt återverka på möjligheten

att besätta överförmyndarbefattningarna.

Sedan lagberedningen beträffande frågan i vilken ordning överförmyndaren

skulle beredas gottgörelse för de kostnader och besvär handhavandet

av tillsynen över de förmynderskap, som lämnade en årsinkomst understigande

etthundra kronor, avvisat tanken på att låta de större förmynderskapen

vidkännas så stora avgifter alt dessa förslog till ersättning jämväl

för de mindre, anförde beredningen vidare:

Under sådana förhållanden har för beredningen icke återstått annat än

att föreslå, att kostnaden för tillsynen över huru de avgiftsfria förmögen
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ö Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1963

heterna förvaltas lägges på det allmänna. Om det för samhället är önskvärt,

att även den obetydligaste förmögenhetsförvaltning för omyndig eller

bortovarande underkastas samma kontroll som synes påkallad, då°fråga

ar om mera betydande tillgångar, torde det för övrigt kunna betecknas såsom

billigt, att det allmänna också ikläder sig de kostnader för denna kontroll,

som icke lämpligen böra bäras av de mindre bemedlade omvndifa eller

bortovarande själva.

I den i ämnet till 1924 års riksdag avgivna propositionen (nr 53) upptogs

icke någon regel om bidrag av statsverket eller stad till överförmyndarna.

Departementschefen yttrade i propositionen härom lika. följande:

Då.bär är fråga om kontroll över en förmögenhetsförvaltning, synes det

principiellt bora åligga dem, i vilkas intresse kontrollen inrättas, att själva

bara kostnaderna för denna. Med hänsyn härtill torde invändning icke

kunna resas mot bibehållande av den för närvarande gällande grundsatsen

att även omyndiga med obetydlig förmögenhetsförvaltning skola lämna bidrag

till arvode åt kontrollorganet. Häremot talar visserligen den av lagberedningen

framhållna synpunkten, att överförmyndaren bör besparas

besväret att indriva altför små arvodesbelopp. Det torde emellertid nu hava

utbildats en bestämd praxis, att förmyndaren själv beräknar beloppet av

det arvode, som tillkommer kontrollorganet, och inbetalar detta belopp vid

ingivandet av årsräkning. Ett bibehållande av skyldighet för alla omyndiga,

vilka haft inkomst av kapital under förmyndares förvaltning, att bidraga till

arvode åt kontrollorganet lärer med hänsyn härtill icke behöva befaras skola

i alltför stor utsträckning medföra besvär för överförmyndarna.---

Det torde emellertid icke kunna förnekas, att det även med dessa nya grunder

för arvodets beräknande kan komma att inträffa, att vissa överförmyndare

av de omyndigas medel erhålla arvode till så ringa belopp, att detta

icke med säkerhet täcker ens de utgifter vederbörande måste ådraga sig

löi befattningens vederbörliga uppehållande. Detta kan särskilt befaras

beträffande vissa tingslag i övre Norrland. Det bör därför tagas under övervägande,

huruvida icke sådana överförmyndare skola av statsmedel tillförsäkras

ett ringa förvaltningsbidrag.

A id 1940 års riksdag genomfördes på grundval av en av professorn Åke

Holmbäck verkställd utredning (SOU 1939: 33) vissa ändringar i lagen om

förmynderskap. De med systemet för arvoden till överförmyndarna

sammanhängande spörsmålen upptogs i Holmbäcks utredning.

I denna del anförde Holmbäck:

Vid en reform i riktning av att med eller utan ökning av distriktets storlek

skapa ett medel att få mera kvalificerade överförmyndare måste emellertid

en synpunkt beaktas: mera kvalificerade överförmyndare torde man

icke ha möjlighet att erhålla, om man icke kan erbjuda dem ett tillräckligt

arvode. ö

överförmyndare uppbär för närvarande 1 procent av myndlings behållna

inkomst, där denna icke uppgår till mer än 200 kronor, och eljest 2 procent,

med ett maximum av 1 000 kronor från ett och samma förmynderskap. I

realiteten betyda dessa stadgänden, att överförmyndaren från det stora flertalet

förmynderskap erhåller ett blott obetydligt arvode. Vid de flesta förmynderskapen

ligga myndlingens inkomster väsentligt under 200 kronor

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1963 7

per år, och överförmyndarens arvode från vart och ett av dem uppgår i måhända

flertalet fall till blott några öre eller till ingenting alls. Även från

åtskilliga förmynderskap, där kapitaltillgång finnes, har överförmyndaren

ingen eller blott ringa inkomst. Om t. ex. far- eller morföräldrar förordnat,

att förmögenhet skall tillfalla barnbarnen såsom dessas egendom men att

barnbarnens föräldrar under sin livstid skola erhålla inkomsterna av förmögenheten,

uppstår en förmögenhetsmassa, som otvivelaktigt måste kontrolleras

av överförmyndaren men som icke för denne medför något arvode.

Den ersättning för sitt arbete överförmyndaren erhåller kommer i följd härav

att utgå från ett fåtal förmynderskap, i vilka finnas större inkomster;

de större förmynderskapen äro med andra ord belastade med avgifter,

som läcka överförmyndarens arbete även med de smärre förmynderskapen,

d. v. s. de äro beskattade till de smärre förmynderskapens förmån.

Detta är icke blott orättvist — det arbete, överförmyndaren har att nedlägga

å ett större förmynderskap, kan stundom, särskilt då en bank sköter

den reella förvaltningen, vara rätt obetydligt i förhållande till det arvode

han får för just detta förmynderskap — utan det medför en olämplig

nyckfullhet i överförmyndarens inkomster från överförmynderiet. Om

överförmyndaren över huvud erhåller skälig ersättning för sitt arbete

är beroende på, om i hans distrikt finnes en eller annan större förmögenhet

som står under förmyndarvård. I de smärre städerna och å landsbygden

äro dessa förmögenheter så fåtaliga, att överförmyndaren måhända

som regel får fullgöra sitt uppdrag, vilket även är förenat med ett

betydande ekonomiskt ansvar, utan att erhålla nämnvärd ersättning.

Större eller säkrare arvoden åt överförmyndarna betyda emellertid ökade

utgifter för stat eller kommun eller för bäggedera. Så länge överförmyndare

utses av kommunerna, ter det sig mest naturligt att utgifterna läggas å

dessa. Redan enligt den gällande lagstiftningen ha kommunerna möjlighet

att gripa in; de kunna tillerkänna en överförmyndare ett fast arvode mot

att han till kommunen avstår från de inkomster han erhåller från de förmynderskap,

som stå under hans tillsyn, eller också lämna bidrag till arvode

åt överförmyndaren och till de med hans verksamhet förenade kostnaderna.

Kn eventuell ny lagstiftning torde då böra vila på den grundsatsen,

att kommunerna skulle tvingas att giva arvode åt överförmyndare. Skulle

man införa stadganden om att överförmyndare skola utses av rätten, torde

åter statsmedel böra ställas till disposition, vilket också förutsattes i 1924

års kungliga proposition med förslag till ny förmynderskapslagstiftning.

Under de förhållanden, som för närvarande äro rådande, och med den belastning

av de skattedragande, vilken därigenom uppstår, torde det emellertid

icke vara lämpligt att söka genomföra arvoden åt överförmyndare vare

sig genom nya anslag på kommunernas stater eller på riksstaten.

I motioner (I: 2411 och II: 291) vid 1950 års riksdag upptogs ånyo frågan

om ersättning åt överförmyndare. I motionerna gjordes gällande, alt systemet

att ersätta överförmyndarnas arbete genom procentuellt beräknat arvode

av myndlingarnas inkomster var otidsenligt. Eftersom överförmyndares tillsättning

var eu kommunal angelägenhet, skulle man enligt motionärernas

mening kunna ifrågasätta, att kommunen också ålades alt helt svara för

överförmyndarens arvode och alt därvid den nuvarande arvodcsbetalningen

ur myndlingarnas medel bortföll. Motionerna, i vilka även andra förmenta

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1963

brister i förmynderskapslagstiftningen påtalades, utmynnade i hemställan

att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla om en översyn av förmynderskapslagstiftningen

i de avseenden, som berördes i motionerna.

I avgivet utlåtande (nr 9) över motionerna erinrade första lagutskottet

om den kritik, som vid den tidigare utredningen riktats mot gällande regler

om arvode åt överförmyndare, samt anförde vidare:

Jämväl enligt utskottets mening kunna erinringar göras med de gällande

reglerna om arvode åt överförmyndare. Dessa regler äga emellertid samband

med bestämmelserna om arvoden åt förmyndare och gode män. Då avsevärda

olägenheter icke synas vara förknippade med det nuvarande arvodessystemet,

synes det icke vara anledning att nu överväga en reform på

hela detta område. Utskottet får därjämte framhålla, att de förut åberopade

finansiella skälen alltjämt äga giltighet.

Redan vid 1951 års riksdag väcktes emellertid åter motioner (I: 153 och

II: 128), vari framställdes önskemål om att överförmyndare skulle avlönas

med allmänna medel.

Motionerna behandlades av första lagutskottet, som i sitt av riksdagen

godkända utlåtande (nr 9) hemställde, att de icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd. Utskottet erinrade i sitt yttrande om de skäl utskottet år

1950 åberopat mot ändringar av arvodesreglerna samt framhöll därjämte

bl. a. att det allmänna skulle komma att belästas med betydande utgifter,

uppskattningsvis ej under en miljon kronor, därest stat eller kommun helt

skulle avlöna överförmyndarna.

Vid 1954 års riksdag väcktes en motion (II: 152), vari begärdes utredning

för att åstadkomma en sådan lagändring, att omyndiga pensionärers

levnadsstandard ej beskars genom förmyndares rätt till arvode och att förmyndare

i sådana fall erhöll arvode i annan ordning.

Vid första lagutskottets behandling av motionen avgavs yttranden över

densamma av bl. a. ärvdabalkssakkunniga. Därvid erinrade de sakkunniga

om att man med hänsyn till bestämmelserna i 3 § kungörelsen angående sättet

och tiden för utbetalning av folkpensionerna och 18 § 2 mom. folkpensioneringslagen

syntes kunna räkna med att folkpension ofta icke behövde

uppbäras av förmyndaren och att denne i sådant fall näppeligen kunde anses

berättigad till arvode beräknat på pensionen. De sakkunniga fortsatte:

Om förmyndaren däremot haft att uppbära och redovisa för pensionen,

synes det icke böra förvägras honom arvode därför. Utbetalning av åtskilliga

utgifter, såsom för hyra m. m., kan ha ankommit på förmyndaren. Har

förmyndarens arbete varit mycket ringa, kan emellertid arvodet enligt lagen

reduceras i proportion därtill. Det tillhör överförmyndarens uppgift att

granska förmyndarens förvaltning och sålunda även att tillse att denne ej

tillgodoräknat sig större arvode än som kan anses skäligt med hänsyn till

förvaltningens omfattning.

Det är naturligtvis tänkbart att, såsom i motionen synes vara åsyftat, låta

förmyndarens arvode utgå av allmänna medel. Påpekas må emellertid att,

ehuru en omyndigförklaring är en åtgärd från samhällets sida, den dock

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1963

sker i vederbörandes eget eller hans närståendes intresse. I och för sig är

därför den omyndige närmare till att svara för förmyndararvodet än statsverket.

Om den omyndige, utöver folkpensionen, har andra tillgångar av

någon betydelse, synas ej heller billighetsskäl tala för den ifrågasatta lösningen.

I utlåtande över motionen (nr It) framhöll utskottet inledningsvis, att

bestämmelsen om att förmyndare ägde i arvode uppbära fem procent av den

omyndiges inkomst var allenast en maximiregel, varav följde, att arvodet

stundom ej kom att uppgå till den sålunda angivna gränsen. Detta syntes

ofta böra bli förhållandet just i sådana fall, då förmyndarens uppgift inskränkte

sig till att utkvittera och omedelbart vidarebefordra: myndlingen

tillkommande pension. Vidare fastslog utskottet, att då en omyndighetsförklaring

skedde till skydd för den enskilde, denne var allmänt sett närmare

till att svara för kostnaderna för förmyndarförvaltningen än statsverket.

Med hänsyn härtill liksom av statsfinansiella skäl borde enligt utskottet såsom

huvudprincip alltjämt gälla, att kostnaden för förmyndararvodet skulle

utgå ur den omyndiges tillgångar. Vad därefter gällde folkpensionärerna

fann utskottet, att av motionärerna påtalade obilliga konsekvenser torde

uppkomma endast i sällsynta undantagsfall och att en lagstiftning till förmån

för folkpensionärerna skulle komma att på ett ej sakligt motiverat sätt

gynna denna grupp framför andra omyndiga i liknande ekonomiska villkor.

Motionen föranledde ej någon riksdagens åtgärd.

Frågan om ersättning åt överförmyndare berördes ånyo i två motioner

(I: 367 och II: 447) vid 1955 års riksdag. I dessa framfördes kritik i skilda

avseenden mot gällande organisation av överförmyndarinstitutionen. Bl. a.

riktades kritiken mot att överförmyndarna erhöllo ersättning i form av arvoden

ur myndlingarnas medel, och motionärerna syntes vilja förorda, att

överförmyndarna skulle vara fasta befattningshavare med lön av allmänna

medel.

I över motionerna avgivet utlåtande (nr 40) uttalade första lagutskottet beträffande

de av motionärerna framförda anmärkningarna mot arvoderingsreglerna:
Det

av motionärerna framförda önskemålet att ersättningen till överförmyndarna

skall bestridals av allmänna medel var törcmal för riksdagens

behandling senast år 1951 och avvisades därvid under åberopande av bland

annat statsfinansiella skäl. Dessa skäl göra sig uppenbarligen alltjämt gällande

med oförminskad styrka. Även bortsett härifrån saknas emellertid anledning

att frångå principen att kostnaden för kontrollen över förmyndarna

skall iitgå ur de omyndigas tillgångar. Då denna kontroll inrättats i de

omyndigas intresse, måste dessa nämligen anses vara närmare till att svara

för kostnaderna för densamma än det allmänna. Utskottet kan alltså icke

dela motionärernas uppfattning att överförmyndarinstitutionen är eu allmän

angelägenhet av samma art som t. ex. polisväsendet.

Utan tvivel kunna vissa erinringar göras mot de gällande arvodesreglerna.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1963

I synnerhet kan den kritiken riktas mot dem, att överförmyndarnas ersättning

stundom blir ojämn och slumpartad samt icke alltid står i direkt förhållande

till det arbete de haft att utföra. Såsom första lagutskottet yttrade

vid 1950 års riksdag synas likväl några avsevärda olägenheter icke vara

förknippade med de gällande reglerna, utan dessa torde verka så att ersättningen

till överförmyndarna i stort sett utgår med skäliga belopp. Tillräckliga

skäl för att anse arvodesreglerna i behov av revision föreligga enligt

utskottets mening därför icke.

På förslag av utskottet lämnade riksdagen motionerna utan bifall.

Vid 1956 års riksdag slutligen väcktes en motion (II: 295) med yrkande att

förmyndar- och överförmyndararvoden ej skulle utgå på omyndigförldarad

folkpensionärs pension.

Utskottet avstyrkte (uti. nr 15) motionen på i huvudsak samma skäl, som

utskottet tidigare anfört i liknande fråga.

Motionen föranledde icke någon riksdagens åtgärd.

Remissyttrandena

Utskottet har på sätt § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat yttrande

över motionerna från socialstyrelsen samt hovrätten över Skåne och

Blekinge. Härjämte har tillfälle att avgiva yttrande över motionerna beretts

överförmyndarnämnden i Stockholm, Sveriges advokatsamfund, Föreningen

Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare, Svenska landskommunernas

förbund och Svenska stadsförbundet.

Den i motionerna påyrkade utredningen tillstyrkes av socialstyrelsen,

hovrätten över Skåne och Blekinge, överf örmyndarnämnden, som hänvisar

till ett vid sitt yttrande fogat tjänstememorial av kanslichefen vid nämnden,

samt av stadsdomarföreningen och stadsförbundet, medan motionerna avstyrkes

av advokatsamfundet, häradshövdingeföreningen och landskommunernas

förbund.

Socialstyrelsen anför i sitt över motionerna avgivna yttrande:

Befattningen som förmyndare respektive överförmyndare kan sägas innefatta

uppdrag att å samhällets vägnar lämna stöd i ekonomiska frågor åt

omyndiga, d. v. s. i huvudsak åt minderåriga och sjuka. Ur denna synpunkt

ter det sig uppenbarligen önskvärt att i första hand försäkringsbelopp, underhållsbidrag

och andra socialrättsliga förmåner i den mån de utgör den

omyndiges huvudsakliga inkomst icke minskas genom förmynderskapsarvoden.

Över huvud taget synes det önskvärt att kostnaderna för förvaltningen

av omyndigs inkomster och egendom icke kommer att belasta omyndiga i

små ekonomiska omständigheter. Visserligen har i de bestämmelser som

reglera ifrågavarande arvoden — 15 kap. 19 § och 19 kap. 12 § föräldrabalken

— stadgats att arvodet skall beräknas på den omyndiges behållna inkomst

enligt årsräkning eller sluträkning, vilket torde innebära att exempelvis

försäkringsförmåner, underhållsbidrag etc. som utbetalas till den

underåriges föräldrar och som endast motsvarar nödiga underhållskostnader

icke skall medräknas vid arvodesberäkningen. I övriga fall torde emel
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1963

lertid samtliga inkomster medräknas. Det torde med hänsyn till det anförda

kunna ifrågasättas om icke arvodena — såväl förmyndararvodena som överlörmyndararvodena

-— i den mån de belöpa på ett belopp motsvarande exempelvis

högst existensminimum borde gäldas av'' allmänna medel.

I det till överförmgndarnämndens yttrande fogade memorialet erinras

inledningsvis om att den nu gällande lagstiftningen på förevarande område

tillkom i början av 1920-talet och i stort sett gällt oförändrad från den 1

januari 1925. Efter de stora förändringar i såväl ekonomiskt som socialt

hänseende, vilka samhället därefter genomgått, har, framhalles det, lagstiftningen

helt naturligt blivit i vissa avseenden föråldrad och i andra avseenden

ofullständig. En översyn av lagstiftningen synes därför icke blott

önskvärd utan även nödvändig.

Stadsförbundet finner angeläget, att vissa pensioner och underhållsbidrag

icke förminskas med förmyndararvoden, och instämmer i motionärernas

yrkande om en översyn av förmynderskapsförvaltningen.

Landskommunernas förbund anser däremot, att det icke finns tillräckliga

skäl för utredning rörande de frågor som förts fram i motionerna.

Beträffande tolkningen av gällande regier för beräknandet av förmyndararvode

framhåller hovrätten över Skåne och Blekinge, under hänvisning till

bl. a. tidigare uttalanden av första lagutskottet, att ett inkomstbelopp, för

att arvode skall få räknas på detta, verkligen måste ha ingått i förvaltningen

samt att ifrågavarande bestämmelse är en maximiregel. Hovrätten anför vidare

:

Enligt hovrättens uppfattning måste det anses vara i princip riktigt att

förmyndare skall erhålla ersättning av myndlingens medel. Det är dock angeläget

att härvid små inkomstbelopp, som är avsedda för den omyndiges

försörjning, icke oskäligt belastas med kostnader för förmyndarförvaltningen.

Gällande regler torde, om de tillämpas i enlighet med vad som varit

avsett, få anses i stort sett tillfredsställande i detta hänseende. De klagomål

som tid efter annan förekommit synes sammanhänga med att lagen icke ger

ett tydligt uttryck åt att små inkomstbelopp, som icke ingår i förmyndarförvaltningen

eller varmed förmyndaren endast i obetydlig omfattning tar

befattning", icke hör läggas till grund för arvodesberäkning. Utskottet uttalade

vid tillkomsten av" 1924 års lag att ett förtydligande för att utmärka

vad som menas med behållen inkomst skulle medföra att lagtexten blev

alltför tyngande. Hovrätten anser att detta knappast behöver bli fallet och

finner det önskvärt att de begränsningar i arvodesrätten som nu anses gälla

kommer till uttryck i lagtexten. Hovrätten vill därför tillstyrka en revision

av reglerna om förmyndares arvode i detta syfte.

Även huradsliövdingeföreningen erinrar om att förenämnda bestämmelse

har karaktären av maximiregel. Föreningen framhåller vidare, alt arvodet

till förmyndaren icke sällan hör sättas lägre än fem procent av den behållna

inkomsten, samt anför:

Ett sådant fall föreligger, när förmyndarens uppgifter i huvudsak inskränka

sig till att uppbära den omyndiges folkpension och utbetala avgif
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1963

ter för den omyndiges vård pa anstalt. Det ankommer på överförmyndaren

att tillse, att förmyndarens arvode icke överstiger vad som kan anses skäligt.

Vidare är att märka, att förmyndaren är berättigad till arvode endast för

den förvaltning, som utövas av honom, samt att överförmyndarens arvode

skall beräknas endast å de inkomster, som stå under förmyndarens förvaltning.

Några arvoden å folkpension böra därför icke utgå, när pensionen förvaltas

av annan än förmyndaren. Detta är fallet då den omyndige själv uppbär

sin folkpension. Så är ock förhållandet då folkpensionen förvaltas av

kommun, som ombesörjer den omyndiges vård eller försörjning, eller av

anstalt, på vilken den omyndige är intagen.

Häradshövdingeföreningen erinrar därefter om gällande bestämmelser om

rätt i vissa fall för kommun och andra att uppbära folkpension samt fortsätter:
Till

följd av de nu nämnda bestämmelserna utbetalas, när den omyndige

är intagen på anstalt, folkpensionsmedel till förmyndaren endast när överskott

uppkommer, sedan vårdkostnaderna erlagts och den omyndige erhållit

föreskrivna fickpengar. Dessa utbetalningar kunna emellertid leda till

att den omyndige vid sin död till sina arvingar efterlämnar några tusen kronor,

som inbesparats på folkpensionen.

Av vad nu anförts torde framgå att, såvitt angår omyndig som vårdas på

anstalt och åtnjuter folkpension, arvoden till förmyndare och överförmyndare

sällan utgöra någon belastning för den omyndige. I de fall, då förmyndaren

uppbär folkpension för omyndig, som ej är intagen på anstalt, kunna

arvodena till förmyndare och överförmyndare dock tydligen inskränka den

omyndiges knappa försörjning. Detsamma kan förekomma i de — icke

särskilt vanliga — fall då underhållsbidrag utbetalas till särskilt förordnad

förmyndare.

Statsdomarföreningen anför:

Det kan [sålunda] konstateras att oklarhet om innebörden av gällande

lag råder såtillvida, att motivens och kommentarernas mer restriktiva tolkning

av rätten till arvode saknar direkt täckning i lagrummens ordalydelse.

Styrelsen kan icke uttala sig om hur arvodena i allmänhet beräknas. Vid

undersökning av förhållandena i enstaka städer har styrelsen emellertid kunnat

konstatera, att praxis icke är enhetlig. Det förekommer sålunda på sina

håll att arvode uttages på pensioner och livräntor, under det att på andra håll

arvode i dylika fall icke uttages. Redan det förhållandet att hithörande bestämmelser

tolkas på olika sätt kan vara skäl till att frågan närmare utredes.

Styrelsen vill framhålla att frågan är av icke ringa praktisk räckvidd, eftersom

såväl antalet pensioner som dessas belopp undergått en avsevärd ökning,

sedan bestämmelserna om arvodenas beräkning tillkom.

Frågan huruvida det allmänna bör i någon form åtaga sig ansvaret för

förmyndararvodena beröres av flera remissinstanser.

Socialstyrelsen ifrågasätter sålunda, såsom framgår av vad ovan antecknats,

huruvida icke arvodena till såväl förmyndare som överförmyndare

borde gäldas av allmänna medel i den mån arvodena belöper på ett belopp,

motsvarande exempelvis högst existensminimum.

I det till överförmyndarnämndens yttrande fogade memorialet framhål
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Första lagutskottets utlåtande nr W år 1963

les, att det redan med nu gällande beräkningsgrunder föreligger svårigheter

att få lämpliga förmyndare. Ett borttagande av förmyndararvodet skulle

sannolikt öka dessa svårigheter. Om man vill att en av sin pension helt beroende

folkpensionär inte skall belastas med förmyndararvode, torde det,

framhåller man, icke finnas någon annan utväg än att låta förmyndaren få

ersättning av allmänna medel.

Mot ersättning direkt av allmänna medel uttalar sig advokatsamfundet,

häradshövdingeföreningen och landskommunernas förbund.

Advokatsamfundet, som behandlar förmyndar- och överförmyndararvodena

i ett sammanhang, anför sålunda:

Gällande system för beredande av ersättning åt förmyndare och överförmyndare

bygger såsom framhållits vid tidigare behandling i riksdagen av

samma fråga på principen att förmyndarförvaltning och den däröver av

överförmyndare upprätthållna kontrollen anordnas i den omyndiges intresse

samt att denne därför även bör bära de därmed förbundna kostnaderna.

Liksom myndiga personer, vilka av någon anledning, exempelvis ålder eller

sjukdom, önskar överlåta förvaltningen av sin egendom åt annan betrodd

person eller av denne erhålla biträde därvid, måste räkna med att erlägga

de med det lämnade uppdragets fullgörande förenade kostnaderna anser styrelsen

det vara i princip riktigt att även omyndiga personer får vidkännas

kostnaderna för förmynderskapsförvaltningen. Med hänsyn till det särskilda

skydd som rimligtvis bör beredas de omyndiga finnes på sätt i motionerna

angives regler i föräldrabalken, varigenom de arvoden som förmyndare

och överförmyndare må tillgodoräkna sig maximeras till i allmänhet vissa

procent av den omyndiges behållna inkomst. Det är givet att de medel som

står såväl omyndiga som myndiga personer till buds efter det att nödvändiga

förvaltningskostnader erlagts i många fall kan bli obetydliga och icke förslår

till skälig försörjning.

Enligt styrelsens uppfattning kan av motionärerna påtalade olägenheter

icke avhjälpas genom en översyn av lagstiftningen rörande förmynderskap.

Det kan nämligen icke vara lämpligt att helt eller delvis övervältra kostnaderna

för förmynderskapsförvaltningen å det allmänna, medan motsvarande

kostnader för ekonomisk förvaltning helt får bäras av personer, vilka utan

att förmyndare förordnats för dem nödgas anlita annan för biträde i sina

ekonomiska angelägenheter. Ett högst otillfredsställande resultat skulle

uppnås om exempelvis sjuka eller ålderstigna personer, som icke utan biträde

kan handha sin ekonomi, skulle finna det nödvändigt att underkasta

sig förmynderskap blott för att helt eller delvis erhålla befrielse från de

med den ekonomiska förvaltningen förenade kostnaderna. Styrelsen anser

därför att det i motionerna åsyftade resultatet, vilket i och för sig är eftersträvansvärt,

måste sökas efter andra linjer. Det synes sålunda vara riktigare

att såväl myndiga som omyndiga personer i små ekonomiska omständigheter

efter prövning i det individuella fallet erhåller kompensation av det

allmänna för de kostnader som understundom oskäligt belastar dem på

grund av förmynderskapsförvaltning eller nödvändig ekonomisk förvaltning

i annan form. Redan enligt gällande lagstiftning torde det sålunda vara

möjligt all i ärenden rörande socialhjälp taga hänsyn till kostnader av nu

angiven art och i fall då förhållandena så påkallar lämna viss kompensation

för denna.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1963

Häradshövdingeföreningen framhåller, att det i allmänhet icke torde vara

möjligt att få någon att åtaga sig förmynderskap utan ersättning. Att låta alla

förmyndare få ersättning av allmänna medel torde enligt föreningen vara

uteslutet av kostnadsskäl. Härtill kommer, påpekar föreningen, att det får

anses principiellt riktigt alt den omyndige själv får svara för kostnaderna

för förvaltningen av hans tillgångar. Föreningen fortsätter därefter:

En i och för sig tänkbar utväg är, att förmyndaren erhåller arvode av allmänna

medel när den omyndiges inkomster understiger visst belopp och den

omyndige ej heller har nämnvärda tillgångar. Om detta är möjligt från statsfinansiell

synpunkt undandrager sig föx-eningens bedömande. Föreningen

anser dock föga tillfredsställande, att i de mycket vanliga fall, då enligt vad

ovan anförts folkpension lämnar överskott, statsverket skulle genom att

betala förmyndarens arvode bidraga till att den omyndiges kapital ytterligare

ökas, i regel till gagn endast för hans arvingar. Det skulle också möta

betydande svårigheter att reglera förmyndarnas rätt till arvode av allmänna

medel. Sannolikt skulle det bli nödvändigt att beträffande varje enskilt förmynderskap

anordna särskild prövning av förmyndarens rätt till arvode av

allmänna medel.

Landskomunernas förbund framhåller — under hänvisning till yttrande,

som förbundet avgivit i anledning av ovan berörda motioner vid 1955 års

riksdag — att det ligger närmare till hands att låta den omyndige svara för

ifrågavarande kostnader framför att stat och kommun belastas med dessa.

Vad angår den särskilda frågan om ersättningen till överförmyndarna förordar

hovrätten över Skåne och Blekinge, överförmgndarnämnden och stadsdomarföreningen,

att dessa skall utgå av allmänna medel. Häradshövdingeföreningen

vill inte motsätta sig en sådan ordning. Som framgår av vad

ovan antecknats ställer sig socialstyrelsen positiv till en lösning i nu angiven

riktning. Däremot avvisar advokatsamfundet och landskommunernas

förbund en sådan lösning av det föreliggande problemet.

Hovrätten över Skåne och Blekinge erinrar i förevarande sammanhang

om de uttalanden under förarbetena till 1924 års lagstiftning, enligt vilka

kontrollen över förmyndarens förvaltning i första hand tillkommit i den

omyndiges intresse och att denne borde vara närmast att bära kostnaderna

för denna kontroll. Hovrätten anför vidare:

Hovrätten är icke övertygad om riktigheten av den angivna principen;

det synes här icke gälla en principfråga utan en Iämplighetsfråga. Det bör

i första hand framhållas att det framstår som otillfredsställande och föråldrat

att avlöna överförmyndare genom arvoden. På andra områden av

samhällslivet har man avvecklat avlöningsformer av denna typ. Lagen möjliggör

redan nu att kommun bestrider samtliga kostnader för överförmyndarkontrollen.

En reform som gör denna ordning obligatorisk är icke av sådan

storleksordning att den kan anses utesluten av finansiella skäl. Genom

att kommun bestrider kostnaderna torde det bli möjligt att ordna överförmyndarkontrollen

på ett mera rationellt sätt än för närvarande. Denna kontroll

har två sidor av delvis olikartad karaktär. Den innebär i första hand

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1963

en granskning av förmyndarens årliga förvaltning, varigenom garantier

vinnes för att omyndigas medel icke förskingras eller eljest användes till

obehöriga ändamål. Den innebär vidare en skyldighet att ta ställning till

sådana fall av förmögenhetsdisposition där enligt lagen överförmyndarens

samtycke erfordras; härtill anknyter självfallet en viss rådgivning till förmyndare

i ekonomiska frågor. Dessa båda uppgifter kräver olikartade arbetsinsatser.

Den förra utföres bäst av en revisionsutbildad person, medan

den senare lämpar sig för en person med framstående erfarenhet i ekonomiska

angelägenheter. Med kommun såsom huvudman för verksamheten

och ej för små distrikt torde en lämplig arbetsfördelning inom granskningsorganet

lättare kunna åstadkommas.

Arvodesfrågan skulle med kommun såsom huvudman komma att begränsas

till en fråga, om anlitande av överförmyndare bör vara avgiftsbelagt eller

ej. Enligt hovrättens uppfattning är denna kontroll icke enbart inrättad

i den enskildes intresse. Det gäller här en rättslig kontroll som ur samhällssynpunkt

är av stor vikt. Kontrollen är icke frivillig utan genomföres med

tvång. På många andra områden tillhandahåller samhället den enskilde

tjänster utan att fordra betalning eller utan att i varje fall utkräva hela

kostnaden. Hovrätten anser att starka skäl sålunda kan anföras för att överförmyndarkontrollen

icke bör vara avgiftsbelagd.

Under hänvisning till det anförda tillstyrker hovrätten en utredning i

syfte att låta kommunerna helt övertaga kostnaderna för överförmyndarkontrollen

samt att avskaffa överförmyndararvodena.

I överförmgndarnämndens memorial upplyses, att överförmyndarnämnden

i syfte att mildra gällande bestämmelser begagnar sig av sin rätt att i

vissa fall efterskänka överförmyndararvodena. Sålunda efterskänkes regelmässigt

arvoden i de fall då den omyndiges inkomst i sin helhet eller till

sin huvudsakliga del utgöres av folkpension och behållen förmögenhet vid

årets slut icke överstiger 1 500 kronor. Även i andra fall förekommer efterskänkande

efter prövning i varje särskilt fall.

Vidare uttalas att tiden får anses mogen för en prövning av frågan om

avskaffande av överförmyndararvodena i samband med en översyn av överförmyndarinstitutionen

i dess helhet, överförmyndararvoden torde, framhålles

det, vara en av de sista formerna av sportler, som förekommer i landet.

Även om det vid lagstiftningens tillkomst ansågs naturligt att överförmyndaren

fick ersättning för sitt arbete i form av viss provision, torde detta

avlöningssystem vara främmande för nuvarande tänkesätt. Mera tilltalande

är, enligt vad som framhålles i memorialet, att överförmyndarna får ersättning

av allmänna medel.

Stadsdomarföreningen framhåller, att det nuvarande systemet för uttagande

av arvode till överförmyndarna drabbar myndlingarna ojämnt och

även orättvist, varför det så snart som möjligt bör ävskaffas.

Häradshövdingeföreningen anser att de principiella skäl, som talar för

att kostnaderna för förvaltningen betalas av den omyndige, icke gör sig

gällande med samma styrka i fråga om den kontrollverksamhet som utövas

av överförmyndarna. Som en tänkbar utväg anvisas att överförmyndararvo
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

1(5

Första lagutskottets utlåtande nr it) år 1963

dena avskaffas och att överförmyndarna avlönas helt av stat eller kommun.

En sådan ordning skulle enligt föreningen otvivelaktigt stärka tillsynens

effektivitet. Föreningen vill därför ej motsätta sig en sådan anordning men

finner att frågan härom främst bör bedömas från andra utgångspunkter än

dem som ligger till grund för motionerna.

Utskottet

I förevarande motioner yrkas, att riksdagen måtte hos Kungi. Maj :t begära

särskild utredning för översyn av föräldrabalkens bestämmelser om

förmynderskapsförvaltning och därmed sammanhängande lagstiftning, därvid

motionärerna i huvudsak uppehåller sig vid det rådande systemet med

ersättning till förmyndare och överförmyndare i form av arvode, beräknat

på myndlingens behållna inkomst. Detta kan mången gång leda till att folkpensioner,

underhållsbidrag och dylika förmåner, som är avsedda att trygga

myndlingens försörjning, minskas med belopp som motsvarar ifrågavarande

arvoden. En sådan ordning är enligt motionärerna otillfredsställande. Enahanda

olägenhet, påpekar motionärerna, kan också uppkomma, då fråga är

om andra inkomster som ej överstiger nämnda förmåner. Som en möjlig

utväg att avhjälpa den påtalade bristen i det rådande systemet anvisar motionärerna

att låta överförmyndarna erhålla ersättning av allmänna medel.

En sådan lösning skulle, menar motionärerna, kunna övervägas i vart fall

beträffande myndlingar utan betydande tillgångar. Mot bakgrunden av vad

sålunda framhållits finner motionärerna, att hela förmynderskapsförvaltningen

bör göras till föremål för en allmän översyn.

Flertalet remissinstanser har, från skilda utgångspunkter, förordat den

av motionärerna påyrkade översynen.

Föräldrabalkens bestämmelser om förmynderskapsförvaltning motsvarar

i allt väsentligt 1924 års lag om förmynderskap. De stora ekonomiska och

sociala omdaningar som ägt rum efter ifrågavarande lagstiftnings tillkomst

har naturligen medfört att lagstiftningen numera framstår som föråldrad i

vissa hänseenden. Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har

ock under senare tid vid ett flertal tillfällen framförts krav på reformer

inom förevarande rättsområde. Särskilt har överförmyndarinstitutionen varit

under debatt, och vidare har krav framförts på en ändring av det rådande

systemet till förmån för folkpensionärerna.

Vid sin behandling av de ovan berörda spörsmålen har utskottet, på skäl

som ovan redovisats, ej funnit anledning förorda ändring i gällande bestämmelser

i de speciella hänseenden som sålunda aktualiserats. Vad utskottet

anfört till stöd för sina tidigare ståndpunktstaganden i hithörande frågor

äger enligt utskottet i huvudsak alltjämt sin giltighet. Emellertid vill utskottet,

såsom utskottet ock tidigare uttalat, ej bestrida att den gällande ordningen

för förmyndar- och överförmyndararvodenas bestämmande i vissa

s. 17 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr A9 år 1963 17

fall kan få otillfredsställande resultat. Att detta skulle förekomma i sådan

omfattning, att en översyn av förmynderskapsförvaltningen enbart på den

grunden kan anses påkallad, synes dock ej antagligt. Emellertid är för

utskottet bekant att det numera inom justitiedepartementet överväges att

låta företaga en översyn av förmynderskapslagstiftningen. Utskottet vill därför

nu förorda, att de av motionärerna uppmärksammade särskilda problemen

kommer under övervägande i samband med nämnda väntade översyn.

Vidare torde i detta sammanhang formerna och kostnaderna för tillsynen

över förmyndarnas förvaltning böra bli föremål för prövning.

Vad utskottet sålunda anfört torde böra bringas till Kungl. Maj :ts kännedom.

I övrigt synes förevarande motioner icke böra föranleda något initiativ

från riksdagens sida.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner, I: 272

och II: 318, i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte giva till känna

vad utskottet i det föregående anfört.

Stockholm den 28 november 1963

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Per-Olof Hanson, Erik Svedberg*,

Ferdinand Nilsson*, Hilding, Wikner och Lundin;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, herr Landgren, fru Johansson,

herrar Östrand*, Svensson i Vä, Ekström i Björkvik, Keijer och

Fröding.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Fröding.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1963:416 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 a1 i texten