Utlåtande i anledning av väckta motioner om en översyn av lagstiftningen rörande förmynderskapsförvaltningen. Första lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 272 i första kammaren av fröken Ranmark m. fl. samt nr 318 i andra kammaren av fru Holmberg och herr Martinsson.
1963-11-28 · 17 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 14 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1963:49, Utlåtande i anledning av väckta motioner om en översyn av lagstiftningen rörande förmynderskapsförvaltningen. Första lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 272 i första kammaren av fröken Ranmark m. fl. samt nr 318 i andra kammaren av fru Holmberg och herr Martinsson.
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1963
1
Nr 49
Utlåtande i anledning av väckta motioner om en översyn av lagstiftningen
rörande förmynderskapsförvaltningen.
Första lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 272 i första kammaren av fröken Ranmark
m. fl. samt nr 318 i andra kammaren av fru Holmberg och herr Martinsson.
I motionerna, vilka är likalydande, hemställes att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära särskild utredning för översyn av föräldrabalkens
bestämmelser om förmynderskapsförvaltningen och därmed sammanhängande
lagstiftning.
Beträffande skälen för motionärernas hemställan får utskottet hänvisa
till motionen 11:318.
Motionerna har varit föremål för remissbehandling.
Gällande bestämmelser
Reglerna om förmynderskap återfinnes i föräldrabalken, som i dessa delar
återger vad tidigare gällde enligt lagen den 27 juni 1924 om förmynderskap.
I fråga om ersättning till förmyndare gäller enligt 15 kap. 19 § föräldrabalken
att denne äger årligen uppbära arvode med belopp, som kan anses
skäligt med hänsyn till förvaltningens omfattning. Arvodet må emellertid
icke, med mindre rätten annorlunda förordnar, överstiga för år räknat ett
belopp, motsvarande fem procent av den omyndiges behållna inkomst enligt
årsräkning eller sluträkning. Därest särskild avgift erlagts för vård av den
omyndiges värdehandlingar, skall emellertid förmyndarens arvode minskas
därmed intill ett belopp av högst två procent av inkomsten från värdehandlingarna.
Vidare stadgas i samma paragraf, att rätt till förmyndararvode
ej skall tillkomma fader eller moder, som på grund av lag är förmyndare,
med mindre rätten med hänsyn till särskilda omständigheter lämnar tillstånd
därtill.
Då förmyndaren tillvaratar sin myndlings intressen i ett oskiftat dödsbo,
äger han på motsvarande sätt rätt till skäligt arvode. Jämväl vid godmanskap
utgår i regel arvode på motsvarande sätt.
Genom ö v c r f ö r in yn darens verksamhet underkastas förmyndarnas
förvaltning av de omyndigas tillgångar en fortlöpande reglering och
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 sand. 1 avd. Nr 49
2
Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1963
kontroll. I Stockholm finnes i stället för överförmyndare en stadens nämnd,
kallad överförmyndarnämnden.
Vissa åtgärder med avseende å omyndigs egendom får icke företagas utan
överförmyndarens medgivande. Såväl placeringen av penningmedel som
förfogandet över värdehandlingar är sålunda i viss utsträckning beroende
av överförmyndarens tillstånd. För omyndig delägare i dödsbo får endast
med överförmyndarens samtycke slutas avtal om sammanlevnad i oskiftat
bo, och sådant samtycke fordras i allmänhet även för arvskifte i dödsbo
vari omyndig äger del. Vidare får förmyndaren i regel endast med överförmyndarens
samtycke låta den omyndige driva näring eller å dennes vägnar
upptaga lån, ingå växelförbindelse eller borgen eller pantförskriva eller
bortgiva egendom. För upplåtelse av servituts- eller nyttjanderätt till omyndigs
fasta egendom kräves likaledes i regel överförmyndarens samtycke. Om
förmyndaren hos rätten ansökt om tillstånd att försälja eller inteckna sådan
egendom, åligger det överförmyndaren att i ärendet avgiva yttrande.
Med ledning av förteckning över den omyndiges tillgångar och andra redovisningshandlingar,
som förmyndaren har att avgiva till överförmyndaren,
skall denne granska förmyndarens förvaltning. Därvid skall särskilt
tillses att tillgångarna är anbragta med erforderlig trygghet och att de lämnar
skälig avkastning samt att utgifterna för den omyndige icke överstigit
vad som må anses skäligt, överförmyndaren äger genomgå till förvaltningen
hörande räkenskaper, betalningsbevis och andra verifikationer samt
värdehandlingar. I fall där särskild sakkunskap erfordras äger överförmyndaren
anlita annan att utföra eller biträda vid revisionen. Om granskningen
ger anledning därtill, skall överförmyndaren bereda förmyndaren tillfälle
att förklara sig samt i svårare fall påkalla rättens ingripande mot denne.
Varje år skall överförmyndaren till rätten överlämna en uppgift (årsredogörelse)
rörande tillsynen över förmyndarnas förvaltning nnder föregående
år. överförmyndaren skall därjämte föra bok angående de förmynderskap
som inskrivits hos rätten och förteckning över ärenden rörande ej inskrivna
förmynderskap.
I förekommande fall äger överförmyndaren göra ansökan hos rätten att
någon skall förklaras omyndig, att förmyndare skall förordnas eller entledigas
eller att dödsbo, vari omyndig äger del, skall avträdas till förvaltning av
boutredningsman. Sistnämnda befogenhet tillkommer överförmyndaren
jämlikt 19 kap. 1 § första stycket ärvdabalken.
Närmare föreskrifter om överförmyndares verksamhet är meddelade
i överförmyndarkungörelsen den 31 mars 1952.
Enligt 19 kap. 12 § föräldrabalken utgår ersättning till överförmyndare
i form av arvode till belopp motsvarande en procent av
den omyndiges behållna årsinkomst, där denna icke överstigit tvåhundra
kronor, och eljest två procent därav, dock att överförmyndaren icke av en
omyndig äger uppbära mera än ettusen kronor för år. Inkomsten skall be
-
3
Första lagutskottets utlåtande nr A9 år 1963
räknas enligt årsräkning eller sluträkning eller, såvitt fråga är om omyndigs
andel av inkomst från dödsbo, däri delägarna sammanleva i oskiftat
bo, enligt årsuppgift rörande boet. Motsvarande regler om överförmyndararvodet
gäller beträffande dennes tillsyn över godmanskap.
I 13 § nämnda kapitel stadgas, att stad eller annan kommun, om det
finnes lämpligt, äger lämna bidrag till arvode åt överförmyndaren och till
bestridande av de med hans verksamhet förenade kostnaderna. Kommunen
äger ock att i ordning, som av Kungl. Maj :t godkännes, bestrida samtliga utgifter
för detta ändamål, och äger kommunen i sådant fall uppbära ovannämnda
procentuellt beräknade belopp.
Beträffande Stockholm gäller att staden äger uppbära överförmyndararvode.
Sådant arvode kan eftergivas av staden, om särskilda skäl föranleder
därtill.
Reglerna om arvode anknyter, såsom anytts i det föregående, till de årsräkningar
och sluträkningar, som skall avgivas av förmyndaren. Denne
skall före den 15 februari varje år till överförmyndaren avgiva årsräkning,
innefattande redogörelse för förvaltningen under föregående år eller den
del av året, varunder förmyndaren innehaft sin befattning. Sluträkning skall
avgivas till överförmyndaren, då förmyndarens befattning upphör, och avse
förvaltningen under det löpande året intill befattningens upphörande. I årsoch
sluträkning skall upptagas tillgångar och skulder vid såväl början som
utgången av den tid räkningen avser. Därjämte skall i räkningen intagas en
sammanställning av inkomster och utgifter under samma tid. Års- och sluträkningen
är de handlingar genom vilka en förmyndare redovisar för sin
förvaltning. I dessa skall således lämnas redovisning för inkomstbelopp,
som verkligen ingått i förmyndarens förvaltning, och i överensstämmelse
därmed utgår arvode endast efter nämnda inkomst. Lämnar förmyndaren
ändock uppgift även rörande annan inkomst, medför detta icke rätt för
förmyndaren att räkna arvode på denna inkomst. Då underårig över 16 år
och omyndigförklarad i regel själv äger råda över sin arbetsförtjänst, åtnjutes
således icke arvode för denna inkomst. Har emellertid förmyndaren
erhållit särskilt tillstånd att omhändertaga den omyndiges arbetsförtjänst,
kommer denna att ingå i förmyndarens förvaltning och blir således föremål
för arvodesavdrag''.
Beträffande sättet för utbetalning av pension jämlikt lagen om allmän
försäkring förutsättes i kungörelsen den lb september 1962 ang. sättet och
tiden för utbetalning av pension enligt lagen om allmän försäkring m. in.,
att pension, som tillkommer omyndig, skall utbetalas till förmyndaren. På
framställning av den som äger uppbära pension kan allmän försäkringskassa
förordna att annan skall vara betalningsmottagare. Då skäl därtill
föranleder må ock sådan kassa efter framställning förordna, att pension
till den som är under tjuguett år skall utbetalas till denne. Då pensionsbe1*
_ Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 sand. 1 avd. Nr >i9
4 Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1963
rattigad är intagen på viss anstalt, vårdhem, skola o. d. eller är omhändertagen
för samhällsvård, uppbäres — under de i 10 kap. lagen om allmän
försäkring och i kungörelsen den 25 maj 1962 om rätt i vissa fall för kommun
eller annan att uppbära folkpension närmare angivna förutsättningarna
hela pensionen av den som driver ifrågavarande anstalt eller inrättning.
Den pensionsberättigade erhåller emellertid i regel visst belopp såsom
fickpengar.
Historik
Förmyndares rätt till arvode för sitt uppdrag har gammal hävd. I förarbetena
till lagen om förmynderskap fasthölls denna princip. Lagberedningen
uttalade härom:
Ehuru förmyndarens befattning otvivelaktigt är att anse som ett förtroendeuppdrag
och åt rätten till arvode enligt beredningens mening ej bör givas
en betydelse, som är ägnad att beröva befattningen denna karaktär, har beredningen
å andra sidan ej ansett sig kunna föreslå, att befattningen, även
är förenad med förmögenhetsförvaltning, dock i regel lämnas olönad.
Det ar ofta förenat med svårighet att finna lämpliga personer, villiga
att ataga sig förmynderskap, och det kan befaras, att ett borttagande av arvodesratten
för andra fall, än då domstol på grund av särskilda skäl funne
arvode böra utgå, skulle komma att öka denna svårighet. Från denna synpunkt
möter emellertid intet hinder mot borttagandet av rätten till arvode
i de fall, då fader eller moder på grund av lag är förmyndare för eget barn.
Då det får anses bäst överensstämma med såväl den omyndiges som förmyndarens
intressen, att arvode till denne i enlighet med rådande praxis
utgår årligen, har beredningen ansett denna ordning böra uttryckligen lagfastas.
Arvode bör vidare principiellt uppgå till det belopp, soin kan anses
skäligt med hansyn till förvaltningens omfattning. I de årsräkningar, som
avgivas av förmyndaren, upptages vanligen det förmyndaren tillkommande
arvodet såsom utgift under den 31 december. Vid granskningen bör därför
överförmyndaren tillse, att det upptagna arvodet ej överstiger vad som kan
anses skäligt med hänsyn till förvaltningens omfattning. Emellertid har beredningen
ansett, att i lagen ett högsta belopp bör fastställas, utöver vilket
aryodet e.J ma stiga utan särskild prövning av förmynderskapsdomstolen.
1 detta hanseende föreslår lagberedningen i anslutning till rådande praxis
för år räknat fem procent av den omyndiges inkomst enligt avgiven år sräkning
eller sluträkning. Med inkomst avses nettoinkomst under året, d. v. s.
intäkter med frånräknande av skuldräntor.
I enlighet med lagberedningens förslag infördes i lagen om förmynderskap
de sedermera till föräldrabalken överförda reglerna om förmyndares
rätt till arvode.
Beträffande överförmyndarna föreslogs av lagberedningen, att dessa skulle
utses av rätten och att arvode till dem skulle beräknas på visst sätt i förhållande
till den omyndiges årsinkomst. Dessa bestämmelser avvek emellertid
från de stadganden därom, som sedermera inflöt i förmynderskaps
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
ö
Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1963
lagen. Sålunda skulle arvode icke få beräknas på förmynderskap med årsinkomst
understigande etthundra kronor. Såsom ersättning för överförmyndares
sysslande med sådant förmynderskap skulle till överförmyndare, som
förordnades av häradsrätt, lämnas bidrag av statsverket och till överförmyndare,
som tillsattes av rådhusrätt, där så erfordrades, utgivas bidrag
av staden. Bidragen skulle beräknas efter vissa av lagberedningen i motiven
till förslaget närmare angivna grunder. I fråga om nödvändigheten av statsbidrag
till överförmyndarna anförde lagberedningen följande:
Då kontrollen över förmyndarnas förvaltning i första hand tillkommit i
de omyndigas intresse, äro helt naturligt de omyndiga närmast att bära
kostnaderna för densamma. Enligt gällande lag utgår också hela det arvode,
som tillkommer gode männen, av de omyndigas egendom. I detta hänseende
är föreskrivet, att till gode männen skall såsom arvode årligen inbetalas
en procent av omyndigs räntor och andra inkomster. I de yttranden,
som av domstolarna avgivits dels i anledning av 1902 års riksdagsskrivelse
angående förbättrad kontroll över förmyndares förvaltning och dels i anledning
av 1911 års sakkunnigförslag till lag om förmynderskapsförvaltning,
har emellertid med styrka framhållits, att den ersättning, som på detta sätt
tillföres gode männen, är för låg, och att denna omständighet i hög grad
medverkat till svårigheten att erhålla dugliga gode män. I detta samband
torde också böra beaktas, att en mängd omyndiga hava egendom av^ så
ringa värde, att arvode efter den angivna beräkningsgrunden mången gång
endast uppgår till några öre. Vid sådant förhållande är det helt naturligt,
att gode männen, på sätt beredningen inhämtat, ofta avstå från dylika små
arvoden, vilket emellertid med hänsyn till det stora antalet sådana fall, är
i sin mån ägnat att ytterligare nedsätta gode männens i och för sig ringa ersättning.
---Av vad ovan anförts lärer utan tvivel framgå, att det ar
vode,
som efter nuvarande beräkningsgrund av en procent å inkomsten kan
tillföras överförmyndaren av de små förmynderskapen, är alltför ringa
för att tillnärmelsevis utgöra ersättning för utgifter och besvär. Någon förhöjning
synes icke kunna komma i fråga med hänsyn till dessa omyndigas
ringa ekonomiska bärkraft. Övervägande skäl tala för att befria dem från
all avgift för förmyndarkontrollen. För en dylik åtgärd talar särskilt önskvärdheten
att fritaga överförmyndaren från indrivning av alltför små arvodesbelopp.
Om man bibehölle den nuvarande anordningen även i fråga om
de minsta förmynderskapen, skulle överförmyndaren förvisso på samma
sätt som gode männen genom förhållandenas makt i många fall nödgas
avstå från arvodet. Den osäkerhet med hänsyn till inkomstens beräknande,
som därav bleve följden, skulle dock säkerligen menligt återverka på möjligheten
att besätta överförmyndarbefattningarna.
Sedan lagberedningen beträffande frågan i vilken ordning överförmyndaren
skulle beredas gottgörelse för de kostnader och besvär handhavandet
av tillsynen över de förmynderskap, som lämnade en årsinkomst understigande
etthundra kronor, avvisat tanken på att låta de större förmynderskapen
vidkännas så stora avgifter alt dessa förslog till ersättning jämväl
för de mindre, anförde beredningen vidare:
Under sådana förhållanden har för beredningen icke återstått annat än
att föreslå, att kostnaden för tillsynen över huru de avgiftsfria förmögen
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ö Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1963
heterna förvaltas lägges på det allmänna. Om det för samhället är önskvärt,
att även den obetydligaste förmögenhetsförvaltning för omyndig eller
bortovarande underkastas samma kontroll som synes påkallad, då°fråga
ar om mera betydande tillgångar, torde det för övrigt kunna betecknas såsom
billigt, att det allmänna också ikläder sig de kostnader för denna kontroll,
som icke lämpligen böra bäras av de mindre bemedlade omvndifa eller
bortovarande själva.
I den i ämnet till 1924 års riksdag avgivna propositionen (nr 53) upptogs
icke någon regel om bidrag av statsverket eller stad till överförmyndarna.
Departementschefen yttrade i propositionen härom lika. följande:
Då.bär är fråga om kontroll över en förmögenhetsförvaltning, synes det
principiellt bora åligga dem, i vilkas intresse kontrollen inrättas, att själva
bara kostnaderna för denna. Med hänsyn härtill torde invändning icke
kunna resas mot bibehållande av den för närvarande gällande grundsatsen
att även omyndiga med obetydlig förmögenhetsförvaltning skola lämna bidrag
till arvode åt kontrollorganet. Häremot talar visserligen den av lagberedningen
framhållna synpunkten, att överförmyndaren bör besparas
besväret att indriva altför små arvodesbelopp. Det torde emellertid nu hava
utbildats en bestämd praxis, att förmyndaren själv beräknar beloppet av
det arvode, som tillkommer kontrollorganet, och inbetalar detta belopp vid
ingivandet av årsräkning. Ett bibehållande av skyldighet för alla omyndiga,
vilka haft inkomst av kapital under förmyndares förvaltning, att bidraga till
arvode åt kontrollorganet lärer med hänsyn härtill icke behöva befaras skola
i alltför stor utsträckning medföra besvär för överförmyndarna.---
Det torde emellertid icke kunna förnekas, att det även med dessa nya grunder
för arvodets beräknande kan komma att inträffa, att vissa överförmyndare
av de omyndigas medel erhålla arvode till så ringa belopp, att detta
icke med säkerhet täcker ens de utgifter vederbörande måste ådraga sig
löi befattningens vederbörliga uppehållande. Detta kan särskilt befaras
beträffande vissa tingslag i övre Norrland. Det bör därför tagas under övervägande,
huruvida icke sådana överförmyndare skola av statsmedel tillförsäkras
ett ringa förvaltningsbidrag.
A id 1940 års riksdag genomfördes på grundval av en av professorn Åke
Holmbäck verkställd utredning (SOU 1939: 33) vissa ändringar i lagen om
förmynderskap. De med systemet för arvoden till överförmyndarna
sammanhängande spörsmålen upptogs i Holmbäcks utredning.
I denna del anförde Holmbäck:
Vid en reform i riktning av att med eller utan ökning av distriktets storlek
skapa ett medel att få mera kvalificerade överförmyndare måste emellertid
en synpunkt beaktas: mera kvalificerade överförmyndare torde man
icke ha möjlighet att erhålla, om man icke kan erbjuda dem ett tillräckligt
arvode. ö
överförmyndare uppbär för närvarande 1 procent av myndlings behållna
inkomst, där denna icke uppgår till mer än 200 kronor, och eljest 2 procent,
med ett maximum av 1 000 kronor från ett och samma förmynderskap. I
realiteten betyda dessa stadgänden, att överförmyndaren från det stora flertalet
förmynderskap erhåller ett blott obetydligt arvode. Vid de flesta förmynderskapen
ligga myndlingens inkomster väsentligt under 200 kronor
Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1963 7
per år, och överförmyndarens arvode från vart och ett av dem uppgår i måhända
flertalet fall till blott några öre eller till ingenting alls. Även från
åtskilliga förmynderskap, där kapitaltillgång finnes, har överförmyndaren
ingen eller blott ringa inkomst. Om t. ex. far- eller morföräldrar förordnat,
att förmögenhet skall tillfalla barnbarnen såsom dessas egendom men att
barnbarnens föräldrar under sin livstid skola erhålla inkomsterna av förmögenheten,
uppstår en förmögenhetsmassa, som otvivelaktigt måste kontrolleras
av överförmyndaren men som icke för denne medför något arvode.
Den ersättning för sitt arbete överförmyndaren erhåller kommer i följd härav
att utgå från ett fåtal förmynderskap, i vilka finnas större inkomster;
de större förmynderskapen äro med andra ord belastade med avgifter,
som läcka överförmyndarens arbete även med de smärre förmynderskapen,
d. v. s. de äro beskattade till de smärre förmynderskapens förmån.
Detta är icke blott orättvist — det arbete, överförmyndaren har att nedlägga
å ett större förmynderskap, kan stundom, särskilt då en bank sköter
den reella förvaltningen, vara rätt obetydligt i förhållande till det arvode
han får för just detta förmynderskap — utan det medför en olämplig
nyckfullhet i överförmyndarens inkomster från överförmynderiet. Om
överförmyndaren över huvud erhåller skälig ersättning för sitt arbete
är beroende på, om i hans distrikt finnes en eller annan större förmögenhet
som står under förmyndarvård. I de smärre städerna och å landsbygden
äro dessa förmögenheter så fåtaliga, att överförmyndaren måhända
som regel får fullgöra sitt uppdrag, vilket även är förenat med ett
betydande ekonomiskt ansvar, utan att erhålla nämnvärd ersättning.
Större eller säkrare arvoden åt överförmyndarna betyda emellertid ökade
utgifter för stat eller kommun eller för bäggedera. Så länge överförmyndare
utses av kommunerna, ter det sig mest naturligt att utgifterna läggas å
dessa. Redan enligt den gällande lagstiftningen ha kommunerna möjlighet
att gripa in; de kunna tillerkänna en överförmyndare ett fast arvode mot
att han till kommunen avstår från de inkomster han erhåller från de förmynderskap,
som stå under hans tillsyn, eller också lämna bidrag till arvode
åt överförmyndaren och till de med hans verksamhet förenade kostnaderna.
Kn eventuell ny lagstiftning torde då böra vila på den grundsatsen,
att kommunerna skulle tvingas att giva arvode åt överförmyndare. Skulle
man införa stadganden om att överförmyndare skola utses av rätten, torde
åter statsmedel böra ställas till disposition, vilket också förutsattes i 1924
års kungliga proposition med förslag till ny förmynderskapslagstiftning.
Under de förhållanden, som för närvarande äro rådande, och med den belastning
av de skattedragande, vilken därigenom uppstår, torde det emellertid
icke vara lämpligt att söka genomföra arvoden åt överförmyndare vare
sig genom nya anslag på kommunernas stater eller på riksstaten.
I motioner (I: 2411 och II: 291) vid 1950 års riksdag upptogs ånyo frågan
om ersättning åt överförmyndare. I motionerna gjordes gällande, alt systemet
att ersätta överförmyndarnas arbete genom procentuellt beräknat arvode
av myndlingarnas inkomster var otidsenligt. Eftersom överförmyndares tillsättning
var eu kommunal angelägenhet, skulle man enligt motionärernas
mening kunna ifrågasätta, att kommunen också ålades alt helt svara för
överförmyndarens arvode och alt därvid den nuvarande arvodcsbetalningen
ur myndlingarnas medel bortföll. Motionerna, i vilka även andra förmenta
8 Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1963
brister i förmynderskapslagstiftningen påtalades, utmynnade i hemställan
att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla om en översyn av förmynderskapslagstiftningen
i de avseenden, som berördes i motionerna.
I avgivet utlåtande (nr 9) över motionerna erinrade första lagutskottet
om den kritik, som vid den tidigare utredningen riktats mot gällande regler
om arvode åt överförmyndare, samt anförde vidare:
Jämväl enligt utskottets mening kunna erinringar göras med de gällande
reglerna om arvode åt överförmyndare. Dessa regler äga emellertid samband
med bestämmelserna om arvoden åt förmyndare och gode män. Då avsevärda
olägenheter icke synas vara förknippade med det nuvarande arvodessystemet,
synes det icke vara anledning att nu överväga en reform på
hela detta område. Utskottet får därjämte framhålla, att de förut åberopade
finansiella skälen alltjämt äga giltighet.
Redan vid 1951 års riksdag väcktes emellertid åter motioner (I: 153 och
II: 128), vari framställdes önskemål om att överförmyndare skulle avlönas
med allmänna medel.
Motionerna behandlades av första lagutskottet, som i sitt av riksdagen
godkända utlåtande (nr 9) hemställde, att de icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd. Utskottet erinrade i sitt yttrande om de skäl utskottet år
1950 åberopat mot ändringar av arvodesreglerna samt framhöll därjämte
bl. a. att det allmänna skulle komma att belästas med betydande utgifter,
uppskattningsvis ej under en miljon kronor, därest stat eller kommun helt
skulle avlöna överförmyndarna.
Vid 1954 års riksdag väcktes en motion (II: 152), vari begärdes utredning
för att åstadkomma en sådan lagändring, att omyndiga pensionärers
levnadsstandard ej beskars genom förmyndares rätt till arvode och att förmyndare
i sådana fall erhöll arvode i annan ordning.
Vid första lagutskottets behandling av motionen avgavs yttranden över
densamma av bl. a. ärvdabalkssakkunniga. Därvid erinrade de sakkunniga
om att man med hänsyn till bestämmelserna i 3 § kungörelsen angående sättet
och tiden för utbetalning av folkpensionerna och 18 § 2 mom. folkpensioneringslagen
syntes kunna räkna med att folkpension ofta icke behövde
uppbäras av förmyndaren och att denne i sådant fall näppeligen kunde anses
berättigad till arvode beräknat på pensionen. De sakkunniga fortsatte:
Om förmyndaren däremot haft att uppbära och redovisa för pensionen,
synes det icke böra förvägras honom arvode därför. Utbetalning av åtskilliga
utgifter, såsom för hyra m. m., kan ha ankommit på förmyndaren. Har
förmyndarens arbete varit mycket ringa, kan emellertid arvodet enligt lagen
reduceras i proportion därtill. Det tillhör överförmyndarens uppgift att
granska förmyndarens förvaltning och sålunda även att tillse att denne ej
tillgodoräknat sig större arvode än som kan anses skäligt med hänsyn till
förvaltningens omfattning.
Det är naturligtvis tänkbart att, såsom i motionen synes vara åsyftat, låta
förmyndarens arvode utgå av allmänna medel. Påpekas må emellertid att,
ehuru en omyndigförklaring är en åtgärd från samhällets sida, den dock
9
Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1963
sker i vederbörandes eget eller hans närståendes intresse. I och för sig är
därför den omyndige närmare till att svara för förmyndararvodet än statsverket.
Om den omyndige, utöver folkpensionen, har andra tillgångar av
någon betydelse, synas ej heller billighetsskäl tala för den ifrågasatta lösningen.
I utlåtande över motionen (nr It) framhöll utskottet inledningsvis, att
bestämmelsen om att förmyndare ägde i arvode uppbära fem procent av den
omyndiges inkomst var allenast en maximiregel, varav följde, att arvodet
stundom ej kom att uppgå till den sålunda angivna gränsen. Detta syntes
ofta böra bli förhållandet just i sådana fall, då förmyndarens uppgift inskränkte
sig till att utkvittera och omedelbart vidarebefordra: myndlingen
tillkommande pension. Vidare fastslog utskottet, att då en omyndighetsförklaring
skedde till skydd för den enskilde, denne var allmänt sett närmare
till att svara för kostnaderna för förmyndarförvaltningen än statsverket.
Med hänsyn härtill liksom av statsfinansiella skäl borde enligt utskottet såsom
huvudprincip alltjämt gälla, att kostnaden för förmyndararvodet skulle
utgå ur den omyndiges tillgångar. Vad därefter gällde folkpensionärerna
fann utskottet, att av motionärerna påtalade obilliga konsekvenser torde
uppkomma endast i sällsynta undantagsfall och att en lagstiftning till förmån
för folkpensionärerna skulle komma att på ett ej sakligt motiverat sätt
gynna denna grupp framför andra omyndiga i liknande ekonomiska villkor.
Motionen föranledde ej någon riksdagens åtgärd.
Frågan om ersättning åt överförmyndare berördes ånyo i två motioner
(I: 367 och II: 447) vid 1955 års riksdag. I dessa framfördes kritik i skilda
avseenden mot gällande organisation av överförmyndarinstitutionen. Bl. a.
riktades kritiken mot att överförmyndarna erhöllo ersättning i form av arvoden
ur myndlingarnas medel, och motionärerna syntes vilja förorda, att
överförmyndarna skulle vara fasta befattningshavare med lön av allmänna
medel.
I över motionerna avgivet utlåtande (nr 40) uttalade första lagutskottet beträffande
de av motionärerna framförda anmärkningarna mot arvoderingsreglerna:
Det
av motionärerna framförda önskemålet att ersättningen till överförmyndarna
skall bestridals av allmänna medel var törcmal för riksdagens
behandling senast år 1951 och avvisades därvid under åberopande av bland
annat statsfinansiella skäl. Dessa skäl göra sig uppenbarligen alltjämt gällande
med oförminskad styrka. Även bortsett härifrån saknas emellertid anledning
att frångå principen att kostnaden för kontrollen över förmyndarna
skall iitgå ur de omyndigas tillgångar. Då denna kontroll inrättats i de
omyndigas intresse, måste dessa nämligen anses vara närmare till att svara
för kostnaderna för densamma än det allmänna. Utskottet kan alltså icke
dela motionärernas uppfattning att överförmyndarinstitutionen är eu allmän
angelägenhet av samma art som t. ex. polisväsendet.
Utan tvivel kunna vissa erinringar göras mot de gällande arvodesreglerna.
10
Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1963
I synnerhet kan den kritiken riktas mot dem, att överförmyndarnas ersättning
stundom blir ojämn och slumpartad samt icke alltid står i direkt förhållande
till det arbete de haft att utföra. Såsom första lagutskottet yttrade
vid 1950 års riksdag synas likväl några avsevärda olägenheter icke vara
förknippade med de gällande reglerna, utan dessa torde verka så att ersättningen
till överförmyndarna i stort sett utgår med skäliga belopp. Tillräckliga
skäl för att anse arvodesreglerna i behov av revision föreligga enligt
utskottets mening därför icke.
På förslag av utskottet lämnade riksdagen motionerna utan bifall.
Vid 1956 års riksdag slutligen väcktes en motion (II: 295) med yrkande att
förmyndar- och överförmyndararvoden ej skulle utgå på omyndigförldarad
folkpensionärs pension.
Utskottet avstyrkte (uti. nr 15) motionen på i huvudsak samma skäl, som
utskottet tidigare anfört i liknande fråga.
Motionen föranledde icke någon riksdagens åtgärd.
Remissyttrandena
Utskottet har på sätt § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat yttrande
över motionerna från socialstyrelsen samt hovrätten över Skåne och
Blekinge. Härjämte har tillfälle att avgiva yttrande över motionerna beretts
överförmyndarnämnden i Stockholm, Sveriges advokatsamfund, Föreningen
Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare, Svenska landskommunernas
förbund och Svenska stadsförbundet.
Den i motionerna påyrkade utredningen tillstyrkes av socialstyrelsen,
hovrätten över Skåne och Blekinge, överf örmyndarnämnden, som hänvisar
till ett vid sitt yttrande fogat tjänstememorial av kanslichefen vid nämnden,
samt av stadsdomarföreningen och stadsförbundet, medan motionerna avstyrkes
av advokatsamfundet, häradshövdingeföreningen och landskommunernas
förbund.
Socialstyrelsen anför i sitt över motionerna avgivna yttrande:
Befattningen som förmyndare respektive överförmyndare kan sägas innefatta
uppdrag att å samhällets vägnar lämna stöd i ekonomiska frågor åt
omyndiga, d. v. s. i huvudsak åt minderåriga och sjuka. Ur denna synpunkt
ter det sig uppenbarligen önskvärt att i första hand försäkringsbelopp, underhållsbidrag
och andra socialrättsliga förmåner i den mån de utgör den
omyndiges huvudsakliga inkomst icke minskas genom förmynderskapsarvoden.
Över huvud taget synes det önskvärt att kostnaderna för förvaltningen
av omyndigs inkomster och egendom icke kommer att belasta omyndiga i
små ekonomiska omständigheter. Visserligen har i de bestämmelser som
reglera ifrågavarande arvoden — 15 kap. 19 § och 19 kap. 12 § föräldrabalken
— stadgats att arvodet skall beräknas på den omyndiges behållna inkomst
enligt årsräkning eller sluträkning, vilket torde innebära att exempelvis
försäkringsförmåner, underhållsbidrag etc. som utbetalas till den
underåriges föräldrar och som endast motsvarar nödiga underhållskostnader
icke skall medräknas vid arvodesberäkningen. I övriga fall torde emel
-
11
Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1963
lertid samtliga inkomster medräknas. Det torde med hänsyn till det anförda
kunna ifrågasättas om icke arvodena — såväl förmyndararvodena som överlörmyndararvodena
-— i den mån de belöpa på ett belopp motsvarande exempelvis
högst existensminimum borde gäldas av'' allmänna medel.
I det till överförmgndarnämndens yttrande fogade memorialet erinras
inledningsvis om att den nu gällande lagstiftningen på förevarande område
tillkom i början av 1920-talet och i stort sett gällt oförändrad från den 1
januari 1925. Efter de stora förändringar i såväl ekonomiskt som socialt
hänseende, vilka samhället därefter genomgått, har, framhalles det, lagstiftningen
helt naturligt blivit i vissa avseenden föråldrad och i andra avseenden
ofullständig. En översyn av lagstiftningen synes därför icke blott
önskvärd utan även nödvändig.
Stadsförbundet finner angeläget, att vissa pensioner och underhållsbidrag
icke förminskas med förmyndararvoden, och instämmer i motionärernas
yrkande om en översyn av förmynderskapsförvaltningen.
Landskommunernas förbund anser däremot, att det icke finns tillräckliga
skäl för utredning rörande de frågor som förts fram i motionerna.
Beträffande tolkningen av gällande regier för beräknandet av förmyndararvode
framhåller hovrätten över Skåne och Blekinge, under hänvisning till
bl. a. tidigare uttalanden av första lagutskottet, att ett inkomstbelopp, för
att arvode skall få räknas på detta, verkligen måste ha ingått i förvaltningen
samt att ifrågavarande bestämmelse är en maximiregel. Hovrätten anför vidare
:
Enligt hovrättens uppfattning måste det anses vara i princip riktigt att
förmyndare skall erhålla ersättning av myndlingens medel. Det är dock angeläget
att härvid små inkomstbelopp, som är avsedda för den omyndiges
försörjning, icke oskäligt belastas med kostnader för förmyndarförvaltningen.
Gällande regler torde, om de tillämpas i enlighet med vad som varit
avsett, få anses i stort sett tillfredsställande i detta hänseende. De klagomål
som tid efter annan förekommit synes sammanhänga med att lagen icke ger
ett tydligt uttryck åt att små inkomstbelopp, som icke ingår i förmyndarförvaltningen
eller varmed förmyndaren endast i obetydlig omfattning tar
befattning", icke hör läggas till grund för arvodesberäkning. Utskottet uttalade
vid tillkomsten av" 1924 års lag att ett förtydligande för att utmärka
vad som menas med behållen inkomst skulle medföra att lagtexten blev
alltför tyngande. Hovrätten anser att detta knappast behöver bli fallet och
finner det önskvärt att de begränsningar i arvodesrätten som nu anses gälla
kommer till uttryck i lagtexten. Hovrätten vill därför tillstyrka en revision
av reglerna om förmyndares arvode i detta syfte.
Även huradsliövdingeföreningen erinrar om att förenämnda bestämmelse
har karaktären av maximiregel. Föreningen framhåller vidare, alt arvodet
till förmyndaren icke sällan hör sättas lägre än fem procent av den behållna
inkomsten, samt anför:
Ett sådant fall föreligger, när förmyndarens uppgifter i huvudsak inskränka
sig till att uppbära den omyndiges folkpension och utbetala avgif
-
12
Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1963
ter för den omyndiges vård pa anstalt. Det ankommer på överförmyndaren
att tillse, att förmyndarens arvode icke överstiger vad som kan anses skäligt.
Vidare är att märka, att förmyndaren är berättigad till arvode endast för
den förvaltning, som utövas av honom, samt att överförmyndarens arvode
skall beräknas endast å de inkomster, som stå under förmyndarens förvaltning.
Några arvoden å folkpension böra därför icke utgå, när pensionen förvaltas
av annan än förmyndaren. Detta är fallet då den omyndige själv uppbär
sin folkpension. Så är ock förhållandet då folkpensionen förvaltas av
kommun, som ombesörjer den omyndiges vård eller försörjning, eller av
anstalt, på vilken den omyndige är intagen.
Häradshövdingeföreningen erinrar därefter om gällande bestämmelser om
rätt i vissa fall för kommun och andra att uppbära folkpension samt fortsätter:
Till
följd av de nu nämnda bestämmelserna utbetalas, när den omyndige
är intagen på anstalt, folkpensionsmedel till förmyndaren endast när överskott
uppkommer, sedan vårdkostnaderna erlagts och den omyndige erhållit
föreskrivna fickpengar. Dessa utbetalningar kunna emellertid leda till
att den omyndige vid sin död till sina arvingar efterlämnar några tusen kronor,
som inbesparats på folkpensionen.
Av vad nu anförts torde framgå att, såvitt angår omyndig som vårdas på
anstalt och åtnjuter folkpension, arvoden till förmyndare och överförmyndare
sällan utgöra någon belastning för den omyndige. I de fall, då förmyndaren
uppbär folkpension för omyndig, som ej är intagen på anstalt, kunna
arvodena till förmyndare och överförmyndare dock tydligen inskränka den
omyndiges knappa försörjning. Detsamma kan förekomma i de — icke
särskilt vanliga — fall då underhållsbidrag utbetalas till särskilt förordnad
förmyndare.
Statsdomarföreningen anför:
Det kan [sålunda] konstateras att oklarhet om innebörden av gällande
lag råder såtillvida, att motivens och kommentarernas mer restriktiva tolkning
av rätten till arvode saknar direkt täckning i lagrummens ordalydelse.
Styrelsen kan icke uttala sig om hur arvodena i allmänhet beräknas. Vid
undersökning av förhållandena i enstaka städer har styrelsen emellertid kunnat
konstatera, att praxis icke är enhetlig. Det förekommer sålunda på sina
håll att arvode uttages på pensioner och livräntor, under det att på andra håll
arvode i dylika fall icke uttages. Redan det förhållandet att hithörande bestämmelser
tolkas på olika sätt kan vara skäl till att frågan närmare utredes.
Styrelsen vill framhålla att frågan är av icke ringa praktisk räckvidd, eftersom
såväl antalet pensioner som dessas belopp undergått en avsevärd ökning,
sedan bestämmelserna om arvodenas beräkning tillkom.
Frågan huruvida det allmänna bör i någon form åtaga sig ansvaret för
förmyndararvodena beröres av flera remissinstanser.
Socialstyrelsen ifrågasätter sålunda, såsom framgår av vad ovan antecknats,
huruvida icke arvodena till såväl förmyndare som överförmyndare
borde gäldas av allmänna medel i den mån arvodena belöper på ett belopp,
motsvarande exempelvis högst existensminimum.
I det till överförmyndarnämndens yttrande fogade memorialet framhål
-
13
Första lagutskottets utlåtande nr W år 1963
les, att det redan med nu gällande beräkningsgrunder föreligger svårigheter
att få lämpliga förmyndare. Ett borttagande av förmyndararvodet skulle
sannolikt öka dessa svårigheter. Om man vill att en av sin pension helt beroende
folkpensionär inte skall belastas med förmyndararvode, torde det,
framhåller man, icke finnas någon annan utväg än att låta förmyndaren få
ersättning av allmänna medel.
Mot ersättning direkt av allmänna medel uttalar sig advokatsamfundet,
häradshövdingeföreningen och landskommunernas förbund.
Advokatsamfundet, som behandlar förmyndar- och överförmyndararvodena
i ett sammanhang, anför sålunda:
Gällande system för beredande av ersättning åt förmyndare och överförmyndare
bygger såsom framhållits vid tidigare behandling i riksdagen av
samma fråga på principen att förmyndarförvaltning och den däröver av
överförmyndare upprätthållna kontrollen anordnas i den omyndiges intresse
samt att denne därför även bör bära de därmed förbundna kostnaderna.
Liksom myndiga personer, vilka av någon anledning, exempelvis ålder eller
sjukdom, önskar överlåta förvaltningen av sin egendom åt annan betrodd
person eller av denne erhålla biträde därvid, måste räkna med att erlägga
de med det lämnade uppdragets fullgörande förenade kostnaderna anser styrelsen
det vara i princip riktigt att även omyndiga personer får vidkännas
kostnaderna för förmynderskapsförvaltningen. Med hänsyn till det särskilda
skydd som rimligtvis bör beredas de omyndiga finnes på sätt i motionerna
angives regler i föräldrabalken, varigenom de arvoden som förmyndare
och överförmyndare må tillgodoräkna sig maximeras till i allmänhet vissa
procent av den omyndiges behållna inkomst. Det är givet att de medel som
står såväl omyndiga som myndiga personer till buds efter det att nödvändiga
förvaltningskostnader erlagts i många fall kan bli obetydliga och icke förslår
till skälig försörjning.
Enligt styrelsens uppfattning kan av motionärerna påtalade olägenheter
icke avhjälpas genom en översyn av lagstiftningen rörande förmynderskap.
Det kan nämligen icke vara lämpligt att helt eller delvis övervältra kostnaderna
för förmynderskapsförvaltningen å det allmänna, medan motsvarande
kostnader för ekonomisk förvaltning helt får bäras av personer, vilka utan
att förmyndare förordnats för dem nödgas anlita annan för biträde i sina
ekonomiska angelägenheter. Ett högst otillfredsställande resultat skulle
uppnås om exempelvis sjuka eller ålderstigna personer, som icke utan biträde
kan handha sin ekonomi, skulle finna det nödvändigt att underkasta
sig förmynderskap blott för att helt eller delvis erhålla befrielse från de
med den ekonomiska förvaltningen förenade kostnaderna. Styrelsen anser
därför att det i motionerna åsyftade resultatet, vilket i och för sig är eftersträvansvärt,
måste sökas efter andra linjer. Det synes sålunda vara riktigare
att såväl myndiga som omyndiga personer i små ekonomiska omständigheter
efter prövning i det individuella fallet erhåller kompensation av det
allmänna för de kostnader som understundom oskäligt belastar dem på
grund av förmynderskapsförvaltning eller nödvändig ekonomisk förvaltning
i annan form. Redan enligt gällande lagstiftning torde det sålunda vara
möjligt all i ärenden rörande socialhjälp taga hänsyn till kostnader av nu
angiven art och i fall då förhållandena så påkallar lämna viss kompensation
för denna.
14
Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1963
Häradshövdingeföreningen framhåller, att det i allmänhet icke torde vara
möjligt att få någon att åtaga sig förmynderskap utan ersättning. Att låta alla
förmyndare få ersättning av allmänna medel torde enligt föreningen vara
uteslutet av kostnadsskäl. Härtill kommer, påpekar föreningen, att det får
anses principiellt riktigt alt den omyndige själv får svara för kostnaderna
för förvaltningen av hans tillgångar. Föreningen fortsätter därefter:
En i och för sig tänkbar utväg är, att förmyndaren erhåller arvode av allmänna
medel när den omyndiges inkomster understiger visst belopp och den
omyndige ej heller har nämnvärda tillgångar. Om detta är möjligt från statsfinansiell
synpunkt undandrager sig föx-eningens bedömande. Föreningen
anser dock föga tillfredsställande, att i de mycket vanliga fall, då enligt vad
ovan anförts folkpension lämnar överskott, statsverket skulle genom att
betala förmyndarens arvode bidraga till att den omyndiges kapital ytterligare
ökas, i regel till gagn endast för hans arvingar. Det skulle också möta
betydande svårigheter att reglera förmyndarnas rätt till arvode av allmänna
medel. Sannolikt skulle det bli nödvändigt att beträffande varje enskilt förmynderskap
anordna särskild prövning av förmyndarens rätt till arvode av
allmänna medel.
Landskomunernas förbund framhåller — under hänvisning till yttrande,
som förbundet avgivit i anledning av ovan berörda motioner vid 1955 års
riksdag — att det ligger närmare till hands att låta den omyndige svara för
ifrågavarande kostnader framför att stat och kommun belastas med dessa.
Vad angår den särskilda frågan om ersättningen till överförmyndarna förordar
hovrätten över Skåne och Blekinge, överförmgndarnämnden och stadsdomarföreningen,
att dessa skall utgå av allmänna medel. Häradshövdingeföreningen
vill inte motsätta sig en sådan ordning. Som framgår av vad
ovan antecknats ställer sig socialstyrelsen positiv till en lösning i nu angiven
riktning. Däremot avvisar advokatsamfundet och landskommunernas
förbund en sådan lösning av det föreliggande problemet.
Hovrätten över Skåne och Blekinge erinrar i förevarande sammanhang
om de uttalanden under förarbetena till 1924 års lagstiftning, enligt vilka
kontrollen över förmyndarens förvaltning i första hand tillkommit i den
omyndiges intresse och att denne borde vara närmast att bära kostnaderna
för denna kontroll. Hovrätten anför vidare:
Hovrätten är icke övertygad om riktigheten av den angivna principen;
det synes här icke gälla en principfråga utan en Iämplighetsfråga. Det bör
i första hand framhållas att det framstår som otillfredsställande och föråldrat
att avlöna överförmyndare genom arvoden. På andra områden av
samhällslivet har man avvecklat avlöningsformer av denna typ. Lagen möjliggör
redan nu att kommun bestrider samtliga kostnader för överförmyndarkontrollen.
En reform som gör denna ordning obligatorisk är icke av sådan
storleksordning att den kan anses utesluten av finansiella skäl. Genom
att kommun bestrider kostnaderna torde det bli möjligt att ordna överförmyndarkontrollen
på ett mera rationellt sätt än för närvarande. Denna kontroll
har två sidor av delvis olikartad karaktär. Den innebär i första hand
15
Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1963
en granskning av förmyndarens årliga förvaltning, varigenom garantier
vinnes för att omyndigas medel icke förskingras eller eljest användes till
obehöriga ändamål. Den innebär vidare en skyldighet att ta ställning till
sådana fall av förmögenhetsdisposition där enligt lagen överförmyndarens
samtycke erfordras; härtill anknyter självfallet en viss rådgivning till förmyndare
i ekonomiska frågor. Dessa båda uppgifter kräver olikartade arbetsinsatser.
Den förra utföres bäst av en revisionsutbildad person, medan
den senare lämpar sig för en person med framstående erfarenhet i ekonomiska
angelägenheter. Med kommun såsom huvudman för verksamheten
och ej för små distrikt torde en lämplig arbetsfördelning inom granskningsorganet
lättare kunna åstadkommas.
Arvodesfrågan skulle med kommun såsom huvudman komma att begränsas
till en fråga, om anlitande av överförmyndare bör vara avgiftsbelagt eller
ej. Enligt hovrättens uppfattning är denna kontroll icke enbart inrättad
i den enskildes intresse. Det gäller här en rättslig kontroll som ur samhällssynpunkt
är av stor vikt. Kontrollen är icke frivillig utan genomföres med
tvång. På många andra områden tillhandahåller samhället den enskilde
tjänster utan att fordra betalning eller utan att i varje fall utkräva hela
kostnaden. Hovrätten anser att starka skäl sålunda kan anföras för att överförmyndarkontrollen
icke bör vara avgiftsbelagd.
Under hänvisning till det anförda tillstyrker hovrätten en utredning i
syfte att låta kommunerna helt övertaga kostnaderna för överförmyndarkontrollen
samt att avskaffa överförmyndararvodena.
I överförmgndarnämndens memorial upplyses, att överförmyndarnämnden
i syfte att mildra gällande bestämmelser begagnar sig av sin rätt att i
vissa fall efterskänka överförmyndararvodena. Sålunda efterskänkes regelmässigt
arvoden i de fall då den omyndiges inkomst i sin helhet eller till
sin huvudsakliga del utgöres av folkpension och behållen förmögenhet vid
årets slut icke överstiger 1 500 kronor. Även i andra fall förekommer efterskänkande
efter prövning i varje särskilt fall.
Vidare uttalas att tiden får anses mogen för en prövning av frågan om
avskaffande av överförmyndararvodena i samband med en översyn av överförmyndarinstitutionen
i dess helhet, överförmyndararvoden torde, framhålles
det, vara en av de sista formerna av sportler, som förekommer i landet.
Även om det vid lagstiftningens tillkomst ansågs naturligt att överförmyndaren
fick ersättning för sitt arbete i form av viss provision, torde detta
avlöningssystem vara främmande för nuvarande tänkesätt. Mera tilltalande
är, enligt vad som framhålles i memorialet, att överförmyndarna får ersättning
av allmänna medel.
Stadsdomarföreningen framhåller, att det nuvarande systemet för uttagande
av arvode till överförmyndarna drabbar myndlingarna ojämnt och
även orättvist, varför det så snart som möjligt bör ävskaffas.
Häradshövdingeföreningen anser att de principiella skäl, som talar för
att kostnaderna för förvaltningen betalas av den omyndige, icke gör sig
gällande med samma styrka i fråga om den kontrollverksamhet som utövas
av överförmyndarna. Som en tänkbar utväg anvisas att överförmyndararvo
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
1(5
Första lagutskottets utlåtande nr it) år 1963
dena avskaffas och att överförmyndarna avlönas helt av stat eller kommun.
En sådan ordning skulle enligt föreningen otvivelaktigt stärka tillsynens
effektivitet. Föreningen vill därför ej motsätta sig en sådan anordning men
finner att frågan härom främst bör bedömas från andra utgångspunkter än
dem som ligger till grund för motionerna.
Utskottet
I förevarande motioner yrkas, att riksdagen måtte hos Kungi. Maj :t begära
särskild utredning för översyn av föräldrabalkens bestämmelser om
förmynderskapsförvaltning och därmed sammanhängande lagstiftning, därvid
motionärerna i huvudsak uppehåller sig vid det rådande systemet med
ersättning till förmyndare och överförmyndare i form av arvode, beräknat
på myndlingens behållna inkomst. Detta kan mången gång leda till att folkpensioner,
underhållsbidrag och dylika förmåner, som är avsedda att trygga
myndlingens försörjning, minskas med belopp som motsvarar ifrågavarande
arvoden. En sådan ordning är enligt motionärerna otillfredsställande. Enahanda
olägenhet, påpekar motionärerna, kan också uppkomma, då fråga är
om andra inkomster som ej överstiger nämnda förmåner. Som en möjlig
utväg att avhjälpa den påtalade bristen i det rådande systemet anvisar motionärerna
att låta överförmyndarna erhålla ersättning av allmänna medel.
En sådan lösning skulle, menar motionärerna, kunna övervägas i vart fall
beträffande myndlingar utan betydande tillgångar. Mot bakgrunden av vad
sålunda framhållits finner motionärerna, att hela förmynderskapsförvaltningen
bör göras till föremål för en allmän översyn.
Flertalet remissinstanser har, från skilda utgångspunkter, förordat den
av motionärerna påyrkade översynen.
Föräldrabalkens bestämmelser om förmynderskapsförvaltning motsvarar
i allt väsentligt 1924 års lag om förmynderskap. De stora ekonomiska och
sociala omdaningar som ägt rum efter ifrågavarande lagstiftnings tillkomst
har naturligen medfört att lagstiftningen numera framstår som föråldrad i
vissa hänseenden. Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har
ock under senare tid vid ett flertal tillfällen framförts krav på reformer
inom förevarande rättsområde. Särskilt har överförmyndarinstitutionen varit
under debatt, och vidare har krav framförts på en ändring av det rådande
systemet till förmån för folkpensionärerna.
Vid sin behandling av de ovan berörda spörsmålen har utskottet, på skäl
som ovan redovisats, ej funnit anledning förorda ändring i gällande bestämmelser
i de speciella hänseenden som sålunda aktualiserats. Vad utskottet
anfört till stöd för sina tidigare ståndpunktstaganden i hithörande frågor
äger enligt utskottet i huvudsak alltjämt sin giltighet. Emellertid vill utskottet,
såsom utskottet ock tidigare uttalat, ej bestrida att den gällande ordningen
för förmyndar- och överförmyndararvodenas bestämmande i vissa
Första lagutskottets utlåtande nr A9 år 1963 17
fall kan få otillfredsställande resultat. Att detta skulle förekomma i sådan
omfattning, att en översyn av förmynderskapsförvaltningen enbart på den
grunden kan anses påkallad, synes dock ej antagligt. Emellertid är för
utskottet bekant att det numera inom justitiedepartementet överväges att
låta företaga en översyn av förmynderskapslagstiftningen. Utskottet vill därför
nu förorda, att de av motionärerna uppmärksammade särskilda problemen
kommer under övervägande i samband med nämnda väntade översyn.
Vidare torde i detta sammanhang formerna och kostnaderna för tillsynen
över förmyndarnas förvaltning böra bli föremål för prövning.
Vad utskottet sålunda anfört torde böra bringas till Kungl. Maj :ts kännedom.
I övrigt synes förevarande motioner icke böra föranleda något initiativ
från riksdagens sida.
Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande motioner, I: 272
och II: 318, i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte giva till känna
vad utskottet i det föregående anfört.
Stockholm den 28 november 1963
På första lagutskottets vägnar:
INGRID GÄRDE WIDEMAR
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Ahlkvist, Per-Olof Hanson, Erik Svedberg*,
Ferdinand Nilsson*, Hilding, Wikner och Lundin;
från andra kammaren: fru Gärde Widemar, herr Landgren, fru Johansson,
herrar Östrand*, Svensson i Vä, Ekström i Björkvik, Keijer och
Fröding.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herr Fröding.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1963:416 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 a1 i texten