Utlåtande i anledning av väckt motion angående utformningen av brottsbalkens stadgande om djurplågeri, m. m. Första lagutskottet har behandlat en i andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 18, av herr Gustafsson i Borås m. fl.
1963-02-26 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1963:5, Utlåtande i anledning av väckt motion angående utformningen av brottsbalkens stadgande om djurplågeri, m. m. Första lagutskottet har behandlat en i andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 18, av herr Gustafsson i Borås m. fl.
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande nr 5 år 1963
1
Nr 5
Utlåtande i anledning av väckt motion angående utformningen av
brottsbalkens stadgande om djurplågeri, m. m.
Första lagutskottet har behandlat en i andra kammaren väckt, till lagutskott
hänvisad motion, nr 18, av herr Gustafsson i Borås m. fl. I motionen
föreslås »att riksdagen måtte hemställa hos Kungl. Maj :t om en översyn av
16 kap. 13 § Brottsbalken som föreslås få följande innehåll: Om någon
genom misshandel, överansträngning, vanvård eller annorledes o t i 11 b o rligen
utsätter djur för lidande, dömes för djurplågeri till böter eller fängelse
i högst två år, samt
att en ny paragraf införes i kapitlet av följande lydelse: Begår någon gärning
som i 13 § sägs, må domstolen, om skäl därtill äro, meddela honom förbud
för viss tid, minst ett år och högst fem år, eller för alltid att sköta, kora,
slakta eller eljest syssla med djur.
Överträder någon honom meddelat förbud som nu är sagt, straffes med
böter eller fängelse i högst sex månader.»
Beträffande skälen för motionärernas yrkande får utskottet hänvisa till
motionen.
Nuvarande bestämmelser
Brottsbalken, som antogs år 1962 men ännu ej satts i kraft, upptager i 16
kap. 13 § följande stadgande:
Om någon genom misshandel, överansträngning, vanvård eller annorledes
utsätter djur för otillbörligt lidande, dömes för djurplågeri till böter eller
fängelse i högst två år.
Motsvarande bestämmelse har i gällande strafflag (11 kap. 13 §, tidigare
18 kap. 16 §) följande lydelse:
Den som, genom misshandel, överansträngning, vanvård eller annorledes,
utsätter djur för otillbörligt lidande, dömes för djurplågeri till böter eller
fängelse.
Eftersom enligt strafflagen fängelse utom såsom gemensamt straff ej må
sättas över två år, är de nu återgivna stadgandena sakligt överensstämmande.
Historik
Straff för djurplågeri infördes i svensk rätt först genom en förordning den
21 december 1857 angående ansvar för misshandling av djur. Enligt denna
Rihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 1 avd. Nr 5
2 Första lagutskottets utlåtande nr ö år 1963
förordning skulle den som i behandling av egna eller andras kreatur visade
uppenbar grymhet straffas med böter från fem till och med etthundra riksdaler
riksmynt. Förordningen var alltså icke tillämplig beträffande andra
djur än husdjur. Stadgandet upptogs oförändrat i 18 kap. 16 § i 1864 års
strafflag. Genom lag den 20 juni 1890 höjdes straffmaximum till 500 kronors
böter och genom lag den 20 juni 1900 erhöll paragrafen ett tillägg, enligt
vilket straffet, därest omständigheterna vore synnerligen försvårande skulle
kunna bestämmas till fängelse i högst sex månader. I syfte att straffbelägga
misshandel av varje slag av djur ersattes genom lag den 12 juli 1907 uttrycket
»egna eller andras kreatur» med ordet »djur». Efter senare ändringar
hade bestämmelsen i sin avfattning före den 1 januari 1945 följande lydelse:
Visar någon i behandling av djur uppenbar grymhet genom misshandel,
överansträngning, vanvård eller annorledes, straffes för djurplågeri med
böter. Är djurplågeriet av svår beskaffenhet eller äro omständigheterna eljest
försvårande, må till fängelse i högst sex månader dömas.
Samtidigt med att djurskyddslagen sistnämnda datum trädde i kraft erhöll
straffbestämmelsen mot djurplågeri den avfattning, vari den nu återfinnes
i 11 kap. 13 § strafflagen.
I det betänkande (SOU 1938: 36), som lag till grund för den nya lagstiftningen,
föreslog utredningsmannen, dåvarande revisionssekreteraren G. A.
Bouveng, att åsidosättande av de i förslaget till djurskyddslag upptagna bestämmelserna
om djurs vård och behandling skulle föranleda straff enligt
en särskild bestämmelse i samma lag, om det ej innefattade djurplågeri.
Stiaff för djurplågeri skulle jämväl i fortsättningen inträda allenast där
någon visar uppenbar grymhet i behandling av djur. Bestämmelsen i strafflagen
(18 kap. 16 §) föreslogs erhålla följande lydelse:
Visar någon i behandling av djur uppenbar grymhet, genom misshandel,
överansträngning, vanvård eller annorledes, straffes för djurplågeri med
böter eller fängelse i högst sex månader. Finnes brottet vara att tillskriva
synnerlig råhet hos gärningsmannen eller äro omständigheterna eljest försvårande,
må till straffarbete i högst ett år dömas.
Därjämte föreslogs en ny paragraf (18 kap. 17 §) av följande lydelse:
Begår någon gärning, som i 16 § sägs, må domstolen, om gärningsmannen
kan antagas vara för framtiden uppenbart olämplig att handhava djur, meddela
honom förbud för viss tid, minst ett och högst fem år, eller för alltid
att äga, sköta, köra, slakta eller eljest syssla med djur. överträder någon
honom meddelat förbud, som nu sagts, straffes med böter eller fängelse i
högst sex månader.
I propositionen (nr 43 år 1944) upptogs icke i förslaget till djurskyddslag
något stadgande om straff för den som åsamkar djur lidande genom
åsidosättande av där givna föreskrifter. Med anledning härav ingick departementschefen
på fråga om utvidgning av bestämmelsen i strafflagen
och anförde vid lagrådsremissen bland annat följande:
3
Första lagutskottets utlåtande nr 5 år 1063
Vid utformandet av en brottsbeskrivning med något vidare omfattning
har det synts mig lämpligare att direkt anknyta brottsbegreppet till effekten,
nämligen djurets lidande, än till det av gärningsmannen ådagalagda
sinnelaget. Givetvis kunna icke alla handlingar, som förorsaka lidande tor
djur, bestraffas såsom djurplågeri. Vissa sådana handlingar aro påkallade
av fullt legitima intressen. Till en del ha de intressekollisioner som härvidlag
kunna uppkomma uttryckligen reglerats i den föreslagna lagen om djurskydd.
Så är t. ex. fallet beträffande djurs användande for vetenskapliga
ändamål. Med hänsyn till sådana fall bär såsom förutsättning för straff i
departementsförslaget upptagits ett krav, att det lidande för vilket djuret
utsättes är »otillbörligt». Detta uttryck torde innebara, att garningen skall
ha otvetydigt överskridit gränsen för det tillåtna.
I det till lagrådet remitterade förslaget upptogs straffbestämmelsen med
den lydelse som sedermera antogs och alltjämt gäller.
Utredningsmannens förslag om ett stadgande, enligt vilket domstol skulle
kunna i vissa fall ådöma den, som gjort sig skyldig till djurplågeri, förbud
att syssla med djur, kunde departementschefen icke biträda. Härom anfördes:
______I
och för sig torde behovet av en sådan bestämmelse vara ganska
ringa, och det är sannolikt att den komme att tillämpas mycket sällan. Därtill
kommer den i yttrandena och för övrigt jämväl av utredningsmannen
påpekade omständigheten, att de flesta fall, där förutsättningarna. för bestämmelsens
tillämpande komme att föreligga, förmodligen skulle galla
personer, vilka vore straffria på grund av sin sinnesbeskaffenhet. Eu överträdelse
från deras sida av meddelat förbud skulle sålunda icke kunna medföra
straffansvar för dem. Såsom även framhållits har man dessutom att
räkna med att förbudets efterlevnad icke skulle kunna nöjaktigt övervakas.
I lagrådet yttrade justitieråden Alsén och Ericsson bl. a. följande:
______Det lider intet tvivel att eu ändring av brottsbeskrivningen i
föreslagen riktning skulle, vid ett genomförande av förslaget till lag om
djurskydd, komma att bättre än den nuvarande angiva syftet med straitskyddet
och omfattningen av detsamma. Mot lagtexten kunde möjligen erinras,
att ordet »otillbörligt» rent språkligt icke skulle vara agnat att utmärka
graden av lidandet utan endast att lidandet eller rättare dess tillskyndande
icke vore uppburet av något berättigat intresse; ordet borde salunda
anknyta till handlingen, icke till effekten. En närmare bestämning
av lidandet skulle till synes ej heller vara nödig, då redan i detta ord såsom
sådant ligger, att det onda som tillfogas skall ha en viss, ej alltför ringa
intensitet och varaktighet. Det torde emellertid vara oemotsägligt, att uttrycket
»otillbörligt lidande» till sin språkliga valör leder tanken på ett
visst, högre mått av lidande, ett mått jämväl bestämt i forhållande till den
intressekollision som föreligger, alt uttrycket med andra ord, såsom departementschefen
framhåller, utmärker att gärningen skall ha otvetydigt
överskridit gränsen för det tillåtna. Invändas kunde måhanda vidare, att av
de i lagbudet såsom exempel nämnda handlingarna åtminstone »vanvard»
efter vanlig uppfattning i sig städse innebure något otillbörligt. Till den
del däri får anses ligga ett visst berättigande skulle oegenlliglieten framträda
mindre, därest den förtydligande exemplifikationen, såsom nu ar tallet,
sättes efter själva brottsbeskrivningen. På grund av det antorda toran
led er förslaget icke vidare erinran.
4 Första lagutskottets utlåtande nr 5 år 1963
Regeringsrådet Eklund yttrade:
Enligt min mening bör en jämkning ske i den föreslagna avfattningen av
förevarande paragraf. Ordet »otillbörligt» torde nämligen, rent språkligt
sett, icke böra komma till användning för att, på sätt här sYnes vara avsett,
utmärka graden av ett lidande. En närmare bestämning av »lidande» torde
för övrigt knappast vara nödig. Redan i detta ord såsom sådant lärer nämligen
ligga att den smärta eller plågsamma behandling varom är fråga skall
äga en sådan grad av intensitet och varaktighet att den som utan tillräckliga
skal utsätter djuret därför bör kunna drabbas av straff. Däremot synes det
vara sakenligt att i lagtexten gives en antydan om att, på sätt anföres i remissprotokollet,
vissa handlingar som förorsaka djur lidande äro påkallade
av fullt legitima intressen. Detta torde lämpligen kunna ske genom att
palagrafen sa utformas att den som genom misshandel, överansträngning,
vanvård eller annorledes otillbörligen utsätter djur för lidande, dömes för
djurplågeri till böter eller fängelse.
Justitierådet Lind ifrågasatte att i gällande avfattning av stadgandet ej
skulle göras annan ändring än att fordran på att grymheten skulle vara
»uppenbar» eftergavs.
Det remitterade förslaget upptogs oförändrat i propositionen, vilken på
hemställan av första lagutskottet (uti. nr 28 år 1944) bifölls av riksdagen,
såvitt nu är i fråga.
Strafflagens stadgande om djurplågeri har i väsentligen oförändrat skick
överförts till brottsbalken. Som framgar av 1958 års lagrådsremiss (prop.
nr 10 år 1962 s. B 238) skedde detta i avbidan på den pågående djurskyddsutredningen.
Djurskyddsutredmngen
Djurskyddsutredningen har den 15 augusti 1961 framlagt betänkandet
»Djurplågeri, vetenskapliga djurförsök samt djurskyddsordning» (SOU
1961:45). Betänkandet upptager bl. a. förslag dels att 11 kap. 13 § strafflagen
erhåller ett skärpt innehåll, dels att i anslutning till nämnda lagrum
införes en ny paragraf, 14 §, innefattande en förbudsbestämmelse.
Det föreslås således att 11 kap. 13 § erhåller följande lydelse:
Den som, genom misshandel, överansträngning, vanvård eller annorledes,
otillbörligen utsätter djur för lidande, dömes för djurplågeri till böter eller
fängelse.
Finnes brottet vara att tillskriva synnerlig råhet hos gärningsmannen eller
äro omständigheterna eljest försvårande, må till straffarbete i högst ett år
dömas.
Den nya 14 § föreslås erhålla följande avfattning:
Begår någon gärning som i 13 § sägs, må domstolen, om skäl därtill äro,
meddela honom förbud för viss tid, minst ett och högst fem år, eller för
alltid att sköta, köra, slakta eller eljest syssla med djur.
5
Första lagutskottets utlåtande nr 5 år 1963
överträder någon honom meddelat förbud som nu är sagt, straffes med
böter eller fängelse i högst sex månader.
Beträffande brottsbeskrivningen vid djurplågeri må ur de av utredningsmannen
anförda motiven återgivas följande:
För egen del håller utredningsmannen före, att judikaturen under den
gångna tiden väl icke i och för sig ger anledning till en ändring i gällande
bestämmelser. Emellertid lär å andra sidan icke kunna förnekas, att avfattningen
ger anledning till erinringar. Uttrycket »otillbörligt lidande» leder
språkligt sett till antagande, att ordet »otillbörligt» skall hänföras till den
som utsättes för lidandet. Detta har uppenbarligen icke varit lagstiftarens
mening. Begreppet otillbörlighet synes böra hänföras till den åtgärd som
givit upphov till lidandet. Detta kan lämpligen i lagtexten uttryckas så att
den som otillbörligen utsätter djur för lidande skall dömas för djurplågeri.
Om det mått av lidande, som i de olika fallen skall föreligga för att i förening
med den otillbörliga åtgärden medföra straffansvar, kan självfallet råda
olika meningar. Allmänt synes böra gälla, att den smärta, för vilken djuret
blivit utsatt, haft en icke obetydlig intensitet och varaktighet.
Med avseende på förbudspåföljden anför utredningsmannen:
Det är, synes det, allenast ett antagande att en sådan påföljd skulle i de
flesta fall drabba personer, som på grund av sin sinnesbeskaffenhet icke
kan fällas till straffansvar vid lagöverträdelse. Tankegången borde i sina
konsekvenser också leda till att straff för djurplågeri i sina grövre former
vore onyttigt eftersom gärningsmannen vore i de flesta fall stratfri. För
övrigt synes den föreslagna nya strafflagen (skyddslagen) genom bestämmelserna
i 7 och 10 kap. kunna komma att rymma möjligheter till eu in
social synpunkt tillfredsställande reaktion mot återfall.
Det är å andra sidan, förefaller det, otillfredsställande att den som, måhända
upprepade gånger, fällts för djurplågeri och därigenom visai sig
oemottaglig för straffet skall lämnas i okvald möjlighet att obegränsat fortsätta
med sitt lagstridiga handlingssätt, när möjlighet dock finnes att i
praktiken om icke helt förhindra så dock väsentligt beskära hans möjligheter
till fortsatt brottslighet. Att ett ingripande i detta fall skulle framstå
såsom mera vittgående än vad fallet är med indragning av körkort för en
yrkeschaufför är svårt att inse.
Vad angår utformningen av ett stadgande med åsyftad innebörd vill utredningsmannen
dock föreslå den avvikelsen från det Bouvengska förslaget
att ett förbud icke skall kunna avse ägandet av djur. Det synes nämligen
tillräckligt att förbjuda även en för djurplågeri dömd ägare av djuret att
sköta, köra, slakta eller eljest syssla med djur, d. v. s. att över huvud taget
komma med sin hand vid djur. År fråga om eu djurägare i någorlunda stor
skala, synes ett sådant förbud ur djurskyddssynpunkt tillräckligt. Han kan
tydligtvis anställa lämpliga personer för djurens skötsel m. in. Och är det
en djurägare i mindre skala, kommer ganska visst ett förbud att sköta
o. s. v. djuren att rent faktiskt medföra att han måste avhända sig djuren.
Det kan visserligen häremot invändas, alt även ett förbud mot ägandet
skulle medföra ett tvång att avliända sig djuren. Men frånsett all detta,
såsom nyss antytts, skulle i vissa fall befinnas onödigt för syftet med påföljden
lär man vara nödsakad att till ett ägandeförbud anknyta kompletterande
bestämmelser om eventuell tvångsförsäljning. Denna följdverkan har
opaginerad Kontrollera mot PDF
c
Första lagutskottets utlåtande nr 5 år 1963
synts utredningsmannen kunna vara till förfång för bestämmelsernas praktabilitet.
Den till förbudsbestämmelsen anknytande straffsanktionen synes
kunna utformas i enlighet med det Bouvengska förslaget. —--
Beträffande de av utredningsmannen åsyftade bestämmelserna i förslaget
till skyddslag torde numera få hänvisas till 31 och 33 kap. brottsbalken.
1 interpellationssvar i andra kammaren den 5 december 1962 upplyste
chefen för justitiedepartementet att, sedan remissbehandlingen av djurskyddsutredningens
betänkande avslutats, det inkomna materialet bearbetades
i departementet. Arbetet hade ännu icke fortskridit så långt, att departementschefen
kunnat taga ställning till utredningens förslag. Arbetet vore
emellertid inriktat på att, i den mån det ledde till förslag som skulle underställas
riksdagen, propositionen skulle kunna framläggas till 1963 års riksdag.
Utskottet
Brottsbalken, som antogs år 1962 men ännu ej satts i kraft, upptager i
16 kap. 13 § eu straffbestämmelse mot djurplågeri. Sådant brott föreligger,
om någon genom misshandel, överansträngning, vanvård eller annorledes
utsätter djur för otillbörligt lidande. Straffet är böter eller fängelse i högst
två år. Som framgår av departementschefens uttalande vid remiss till lagrådet
av 1958 års förslag till brottsbalk, har bestämmelsen i väsentligen
oförändrat skick överförts från gällande strafflag i avvaktan på djurskyddsutredningens
resultat.
1 förevarande motion framlöres önskemål om en översyn genom Kungl.
Maj :ts försorg av nämnda bestämmelse i brottsbalken. Motionärerna föreslår
dels att brottsbeskrivningen vid djurplågeri ändras till att avse det fall
att någon genom misshandel etc. otillbörligen utsätter djur för lidande, dels
att genom ett tilläggsstadgande domstolen får möjlighet att, om någon begår
djurplågeri, meddela honom ett straffsanktionerat förbud för viss tid, minst
elt år och högst fem år, eller för alltid att sköta, köra, slakta eller eljest
syssla med djur.
I vad mån straffrättsliga medel kan på ett verksammare sätt än för närvarande
användas för alt främja ett förbättrat djurskydd, är enligt utskottets
mening en fråga som förtjänar stor uppmärksamhet. Utskottet biträder
alltså det allmänna syftet som uppbär förevarande motion. Det synes emellertid
icke erforderligt att riksdagen nu ingår på att bedöma lämpligheten
av de lagändringar motionärerna förordar. Motionärernas förslag ansluter
nämligen i huvudsak till det som numera framlagts av djurskyddsutredningen.
Utredningens betänkande har remissbehandlats och Kungl. Maj :t
torde taga ställning därtill inom kort. Med hänsyn härtill synes ett initiativ
til! översyn av ifrågavarande bestämmelse icke för närvarande böra tagas
av riksdagen.
Första lagutskottets utlåtande nr 5 år 1963 7
Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,
att förevarande motion, II: 18, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 26 februari 1963
På första lagutskottets vägnar:
INGRID GÄRDE WIDEMAR
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Nyström, Arvidson, Erik Svedberg,
fröken Mattson*, herrar Ferdinand Nilsson, Hilding, Wikner och Nyman;
från andra kammaren: fru Gärde Widemar, herr Landgren, fru Boman,
herrar Svensson i Vä, Gustafsson i Borås, fru Löfqvist*, fröken Bergegren
och fröken Andersson i Strängnäs.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.