Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående utformningen av brottsbalkens stadgande om djurplågeri, m. m. Första lagutskottet har behandlat en i andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 18, av herr Gustafsson i Borås m. fl.

1963-02-26 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1963:5, Utlåtande i anledning av väckt motion angående utformningen av brottsbalkens stadgande om djurplågeri, m. m. Första lagutskottet har behandlat en i andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 18, av herr Gustafsson i Borås m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 5 år 1963

1

Nr 5

Utlåtande i anledning av väckt motion angående utformningen av

brottsbalkens stadgande om djurplågeri, m. m.

Första lagutskottet har behandlat en i andra kammaren väckt, till lagutskott

hänvisad motion, nr 18, av herr Gustafsson i Borås m. fl. I motionen

föreslås »att riksdagen måtte hemställa hos Kungl. Maj :t om en översyn av

16 kap. 13 § Brottsbalken som föreslås få följande innehåll: Om någon

genom misshandel, överansträngning, vanvård eller annorledes o t i 11 b o rligen

utsätter djur för lidande, dömes för djurplågeri till böter eller fängelse

i högst två år, samt

att en ny paragraf införes i kapitlet av följande lydelse: Begår någon gärning

som i 13 § sägs, må domstolen, om skäl därtill äro, meddela honom förbud

för viss tid, minst ett år och högst fem år, eller för alltid att sköta, kora,

slakta eller eljest syssla med djur.

Överträder någon honom meddelat förbud som nu är sagt, straffes med

böter eller fängelse i högst sex månader.»

Beträffande skälen för motionärernas yrkande får utskottet hänvisa till

motionen.

Nuvarande bestämmelser

Brottsbalken, som antogs år 1962 men ännu ej satts i kraft, upptager i 16

kap. 13 § följande stadgande:

Om någon genom misshandel, överansträngning, vanvård eller annorledes

utsätter djur för otillbörligt lidande, dömes för djurplågeri till böter eller

fängelse i högst två år.

Motsvarande bestämmelse har i gällande strafflag (11 kap. 13 §, tidigare

18 kap. 16 §) följande lydelse:

Den som, genom misshandel, överansträngning, vanvård eller annorledes,

utsätter djur för otillbörligt lidande, dömes för djurplågeri till böter eller

fängelse.

Eftersom enligt strafflagen fängelse utom såsom gemensamt straff ej må

sättas över två år, är de nu återgivna stadgandena sakligt överensstämmande.

Historik

Straff för djurplågeri infördes i svensk rätt först genom en förordning den

21 december 1857 angående ansvar för misshandling av djur. Enligt denna

Rihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 1 avd. Nr 5

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Första lagutskottets utlåtande nr ö år 1963

förordning skulle den som i behandling av egna eller andras kreatur visade

uppenbar grymhet straffas med böter från fem till och med etthundra riksdaler

riksmynt. Förordningen var alltså icke tillämplig beträffande andra

djur än husdjur. Stadgandet upptogs oförändrat i 18 kap. 16 § i 1864 års

strafflag. Genom lag den 20 juni 1890 höjdes straffmaximum till 500 kronors

böter och genom lag den 20 juni 1900 erhöll paragrafen ett tillägg, enligt

vilket straffet, därest omständigheterna vore synnerligen försvårande skulle

kunna bestämmas till fängelse i högst sex månader. I syfte att straffbelägga

misshandel av varje slag av djur ersattes genom lag den 12 juli 1907 uttrycket

»egna eller andras kreatur» med ordet »djur». Efter senare ändringar

hade bestämmelsen i sin avfattning före den 1 januari 1945 följande lydelse:

Visar någon i behandling av djur uppenbar grymhet genom misshandel,

överansträngning, vanvård eller annorledes, straffes för djurplågeri med

böter. Är djurplågeriet av svår beskaffenhet eller äro omständigheterna eljest

försvårande, må till fängelse i högst sex månader dömas.

Samtidigt med att djurskyddslagen sistnämnda datum trädde i kraft erhöll

straffbestämmelsen mot djurplågeri den avfattning, vari den nu återfinnes

i 11 kap. 13 § strafflagen.

I det betänkande (SOU 1938: 36), som lag till grund för den nya lagstiftningen,

föreslog utredningsmannen, dåvarande revisionssekreteraren G. A.

Bouveng, att åsidosättande av de i förslaget till djurskyddslag upptagna bestämmelserna

om djurs vård och behandling skulle föranleda straff enligt

en särskild bestämmelse i samma lag, om det ej innefattade djurplågeri.

Stiaff för djurplågeri skulle jämväl i fortsättningen inträda allenast där

någon visar uppenbar grymhet i behandling av djur. Bestämmelsen i strafflagen

(18 kap. 16 §) föreslogs erhålla följande lydelse:

Visar någon i behandling av djur uppenbar grymhet, genom misshandel,

överansträngning, vanvård eller annorledes, straffes för djurplågeri med

böter eller fängelse i högst sex månader. Finnes brottet vara att tillskriva

synnerlig råhet hos gärningsmannen eller äro omständigheterna eljest försvårande,

må till straffarbete i högst ett år dömas.

Därjämte föreslogs en ny paragraf (18 kap. 17 §) av följande lydelse:

Begår någon gärning, som i 16 § sägs, må domstolen, om gärningsmannen

kan antagas vara för framtiden uppenbart olämplig att handhava djur, meddela

honom förbud för viss tid, minst ett och högst fem år, eller för alltid

att äga, sköta, köra, slakta eller eljest syssla med djur. överträder någon

honom meddelat förbud, som nu sagts, straffes med böter eller fängelse i

högst sex månader.

I propositionen (nr 43 år 1944) upptogs icke i förslaget till djurskyddslag

något stadgande om straff för den som åsamkar djur lidande genom

åsidosättande av där givna föreskrifter. Med anledning härav ingick departementschefen

på fråga om utvidgning av bestämmelsen i strafflagen

och anförde vid lagrådsremissen bland annat följande:

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Första lagutskottets utlåtande nr 5 år 1063

Vid utformandet av en brottsbeskrivning med något vidare omfattning

har det synts mig lämpligare att direkt anknyta brottsbegreppet till effekten,

nämligen djurets lidande, än till det av gärningsmannen ådagalagda

sinnelaget. Givetvis kunna icke alla handlingar, som förorsaka lidande tor

djur, bestraffas såsom djurplågeri. Vissa sådana handlingar aro påkallade

av fullt legitima intressen. Till en del ha de intressekollisioner som härvidlag

kunna uppkomma uttryckligen reglerats i den föreslagna lagen om djurskydd.

Så är t. ex. fallet beträffande djurs användande for vetenskapliga

ändamål. Med hänsyn till sådana fall bär såsom förutsättning för straff i

departementsförslaget upptagits ett krav, att det lidande för vilket djuret

utsättes är »otillbörligt». Detta uttryck torde innebara, att garningen skall

ha otvetydigt överskridit gränsen för det tillåtna.

I det till lagrådet remitterade förslaget upptogs straffbestämmelsen med

den lydelse som sedermera antogs och alltjämt gäller.

Utredningsmannens förslag om ett stadgande, enligt vilket domstol skulle

kunna i vissa fall ådöma den, som gjort sig skyldig till djurplågeri, förbud

att syssla med djur, kunde departementschefen icke biträda. Härom anfördes:
______I

och för sig torde behovet av en sådan bestämmelse vara ganska

ringa, och det är sannolikt att den komme att tillämpas mycket sällan. Därtill

kommer den i yttrandena och för övrigt jämväl av utredningsmannen

påpekade omständigheten, att de flesta fall, där förutsättningarna. för bestämmelsens

tillämpande komme att föreligga, förmodligen skulle galla

personer, vilka vore straffria på grund av sin sinnesbeskaffenhet. Eu överträdelse

från deras sida av meddelat förbud skulle sålunda icke kunna medföra

straffansvar för dem. Såsom även framhållits har man dessutom att

räkna med att förbudets efterlevnad icke skulle kunna nöjaktigt övervakas.

I lagrådet yttrade justitieråden Alsén och Ericsson bl. a. följande:

______Det lider intet tvivel att eu ändring av brottsbeskrivningen i

föreslagen riktning skulle, vid ett genomförande av förslaget till lag om

djurskydd, komma att bättre än den nuvarande angiva syftet med straitskyddet

och omfattningen av detsamma. Mot lagtexten kunde möjligen erinras,

att ordet »otillbörligt» rent språkligt icke skulle vara agnat att utmärka

graden av lidandet utan endast att lidandet eller rättare dess tillskyndande

icke vore uppburet av något berättigat intresse; ordet borde salunda

anknyta till handlingen, icke till effekten. En närmare bestämning

av lidandet skulle till synes ej heller vara nödig, då redan i detta ord såsom

sådant ligger, att det onda som tillfogas skall ha en viss, ej alltför ringa

intensitet och varaktighet. Det torde emellertid vara oemotsägligt, att uttrycket

»otillbörligt lidande» till sin språkliga valör leder tanken på ett

visst, högre mått av lidande, ett mått jämväl bestämt i forhållande till den

intressekollision som föreligger, alt uttrycket med andra ord, såsom departementschefen

framhåller, utmärker att gärningen skall ha otvetydigt

överskridit gränsen för det tillåtna. Invändas kunde måhanda vidare, att av

de i lagbudet såsom exempel nämnda handlingarna åtminstone »vanvard»

efter vanlig uppfattning i sig städse innebure något otillbörligt. Till den

del däri får anses ligga ett visst berättigande skulle oegenlliglieten framträda

mindre, därest den förtydligande exemplifikationen, såsom nu ar tallet,

sättes efter själva brottsbeskrivningen. På grund av det antorda toran

led er förslaget icke vidare erinran.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första lagutskottets utlåtande nr 5 år 1963

Regeringsrådet Eklund yttrade:

Enligt min mening bör en jämkning ske i den föreslagna avfattningen av

förevarande paragraf. Ordet »otillbörligt» torde nämligen, rent språkligt

sett, icke böra komma till användning för att, på sätt här sYnes vara avsett,

utmärka graden av ett lidande. En närmare bestämning av »lidande» torde

för övrigt knappast vara nödig. Redan i detta ord såsom sådant lärer nämligen

ligga att den smärta eller plågsamma behandling varom är fråga skall

äga en sådan grad av intensitet och varaktighet att den som utan tillräckliga

skal utsätter djuret därför bör kunna drabbas av straff. Däremot synes det

vara sakenligt att i lagtexten gives en antydan om att, på sätt anföres i remissprotokollet,

vissa handlingar som förorsaka djur lidande äro påkallade

av fullt legitima intressen. Detta torde lämpligen kunna ske genom att

palagrafen sa utformas att den som genom misshandel, överansträngning,

vanvård eller annorledes otillbörligen utsätter djur för lidande, dömes för

djurplågeri till böter eller fängelse.

Justitierådet Lind ifrågasatte att i gällande avfattning av stadgandet ej

skulle göras annan ändring än att fordran på att grymheten skulle vara

»uppenbar» eftergavs.

Det remitterade förslaget upptogs oförändrat i propositionen, vilken på

hemställan av första lagutskottet (uti. nr 28 år 1944) bifölls av riksdagen,

såvitt nu är i fråga.

Strafflagens stadgande om djurplågeri har i väsentligen oförändrat skick

överförts till brottsbalken. Som framgar av 1958 års lagrådsremiss (prop.

nr 10 år 1962 s. B 238) skedde detta i avbidan på den pågående djurskyddsutredningen.

Djurskyddsutredmngen

Djurskyddsutredningen har den 15 augusti 1961 framlagt betänkandet

»Djurplågeri, vetenskapliga djurförsök samt djurskyddsordning» (SOU

1961:45). Betänkandet upptager bl. a. förslag dels att 11 kap. 13 § strafflagen

erhåller ett skärpt innehåll, dels att i anslutning till nämnda lagrum

införes en ny paragraf, 14 §, innefattande en förbudsbestämmelse.

Det föreslås således att 11 kap. 13 § erhåller följande lydelse:

Den som, genom misshandel, överansträngning, vanvård eller annorledes,

otillbörligen utsätter djur för lidande, dömes för djurplågeri till böter eller

fängelse.

Finnes brottet vara att tillskriva synnerlig råhet hos gärningsmannen eller

äro omständigheterna eljest försvårande, må till straffarbete i högst ett år

dömas.

Den nya 14 § föreslås erhålla följande avfattning:

Begår någon gärning som i 13 § sägs, må domstolen, om skäl därtill äro,

meddela honom förbud för viss tid, minst ett och högst fem år, eller för

alltid att sköta, köra, slakta eller eljest syssla med djur.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Första lagutskottets utlåtande nr 5 år 1963

överträder någon honom meddelat förbud som nu är sagt, straffes med

böter eller fängelse i högst sex månader.

Beträffande brottsbeskrivningen vid djurplågeri må ur de av utredningsmannen

anförda motiven återgivas följande:

För egen del håller utredningsmannen före, att judikaturen under den

gångna tiden väl icke i och för sig ger anledning till en ändring i gällande

bestämmelser. Emellertid lär å andra sidan icke kunna förnekas, att avfattningen

ger anledning till erinringar. Uttrycket »otillbörligt lidande» leder

språkligt sett till antagande, att ordet »otillbörligt» skall hänföras till den

som utsättes för lidandet. Detta har uppenbarligen icke varit lagstiftarens

mening. Begreppet otillbörlighet synes böra hänföras till den åtgärd som

givit upphov till lidandet. Detta kan lämpligen i lagtexten uttryckas så att

den som otillbörligen utsätter djur för lidande skall dömas för djurplågeri.

Om det mått av lidande, som i de olika fallen skall föreligga för att i förening

med den otillbörliga åtgärden medföra straffansvar, kan självfallet råda

olika meningar. Allmänt synes böra gälla, att den smärta, för vilken djuret

blivit utsatt, haft en icke obetydlig intensitet och varaktighet.

Med avseende på förbudspåföljden anför utredningsmannen:

Det är, synes det, allenast ett antagande att en sådan påföljd skulle i de

flesta fall drabba personer, som på grund av sin sinnesbeskaffenhet icke

kan fällas till straffansvar vid lagöverträdelse. Tankegången borde i sina

konsekvenser också leda till att straff för djurplågeri i sina grövre former

vore onyttigt eftersom gärningsmannen vore i de flesta fall stratfri. För

övrigt synes den föreslagna nya strafflagen (skyddslagen) genom bestämmelserna

i 7 och 10 kap. kunna komma att rymma möjligheter till eu in

social synpunkt tillfredsställande reaktion mot återfall.

Det är å andra sidan, förefaller det, otillfredsställande att den som, måhända

upprepade gånger, fällts för djurplågeri och därigenom visai sig

oemottaglig för straffet skall lämnas i okvald möjlighet att obegränsat fortsätta

med sitt lagstridiga handlingssätt, när möjlighet dock finnes att i

praktiken om icke helt förhindra så dock väsentligt beskära hans möjligheter

till fortsatt brottslighet. Att ett ingripande i detta fall skulle framstå

såsom mera vittgående än vad fallet är med indragning av körkort för en

yrkeschaufför är svårt att inse.

Vad angår utformningen av ett stadgande med åsyftad innebörd vill utredningsmannen

dock föreslå den avvikelsen från det Bouvengska förslaget

att ett förbud icke skall kunna avse ägandet av djur. Det synes nämligen

tillräckligt att förbjuda även en för djurplågeri dömd ägare av djuret att

sköta, köra, slakta eller eljest syssla med djur, d. v. s. att över huvud taget

komma med sin hand vid djur. År fråga om eu djurägare i någorlunda stor

skala, synes ett sådant förbud ur djurskyddssynpunkt tillräckligt. Han kan

tydligtvis anställa lämpliga personer för djurens skötsel m. in. Och är det

en djurägare i mindre skala, kommer ganska visst ett förbud att sköta

o. s. v. djuren att rent faktiskt medföra att han måste avhända sig djuren.

Det kan visserligen häremot invändas, alt även ett förbud mot ägandet

skulle medföra ett tvång att avliända sig djuren. Men frånsett all detta,

såsom nyss antytts, skulle i vissa fall befinnas onödigt för syftet med påföljden

lär man vara nödsakad att till ett ägandeförbud anknyta kompletterande

bestämmelser om eventuell tvångsförsäljning. Denna följdverkan har

opaginerad Kontrollera mot PDF

c

Första lagutskottets utlåtande nr 5 år 1963

synts utredningsmannen kunna vara till förfång för bestämmelsernas praktabilitet.

Den till förbudsbestämmelsen anknytande straffsanktionen synes

kunna utformas i enlighet med det Bouvengska förslaget. —--

Beträffande de av utredningsmannen åsyftade bestämmelserna i förslaget

till skyddslag torde numera få hänvisas till 31 och 33 kap. brottsbalken.

1 interpellationssvar i andra kammaren den 5 december 1962 upplyste

chefen för justitiedepartementet att, sedan remissbehandlingen av djurskyddsutredningens

betänkande avslutats, det inkomna materialet bearbetades

i departementet. Arbetet hade ännu icke fortskridit så långt, att departementschefen

kunnat taga ställning till utredningens förslag. Arbetet vore

emellertid inriktat på att, i den mån det ledde till förslag som skulle underställas

riksdagen, propositionen skulle kunna framläggas till 1963 års riksdag.

Utskottet

Brottsbalken, som antogs år 1962 men ännu ej satts i kraft, upptager i

16 kap. 13 § eu straffbestämmelse mot djurplågeri. Sådant brott föreligger,

om någon genom misshandel, överansträngning, vanvård eller annorledes

utsätter djur för otillbörligt lidande. Straffet är böter eller fängelse i högst

två år. Som framgår av departementschefens uttalande vid remiss till lagrådet

av 1958 års förslag till brottsbalk, har bestämmelsen i väsentligen

oförändrat skick överförts från gällande strafflag i avvaktan på djurskyddsutredningens

resultat.

1 förevarande motion framlöres önskemål om en översyn genom Kungl.

Maj :ts försorg av nämnda bestämmelse i brottsbalken. Motionärerna föreslår

dels att brottsbeskrivningen vid djurplågeri ändras till att avse det fall

att någon genom misshandel etc. otillbörligen utsätter djur för lidande, dels

att genom ett tilläggsstadgande domstolen får möjlighet att, om någon begår

djurplågeri, meddela honom ett straffsanktionerat förbud för viss tid, minst

elt år och högst fem år, eller för alltid att sköta, köra, slakta eller eljest

syssla med djur.

I vad mån straffrättsliga medel kan på ett verksammare sätt än för närvarande

användas för alt främja ett förbättrat djurskydd, är enligt utskottets

mening en fråga som förtjänar stor uppmärksamhet. Utskottet biträder

alltså det allmänna syftet som uppbär förevarande motion. Det synes emellertid

icke erforderligt att riksdagen nu ingår på att bedöma lämpligheten

av de lagändringar motionärerna förordar. Motionärernas förslag ansluter

nämligen i huvudsak till det som numera framlagts av djurskyddsutredningen.

Utredningens betänkande har remissbehandlats och Kungl. Maj :t

torde taga ställning därtill inom kort. Med hänsyn härtill synes ett initiativ

til! översyn av ifrågavarande bestämmelse icke för närvarande böra tagas

av riksdagen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 5 år 1963 7

Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion, II: 18, icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 26 februari 1963

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Nyström, Arvidson, Erik Svedberg,

fröken Mattson*, herrar Ferdinand Nilsson, Hilding, Wikner och Nyman;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, herr Landgren, fru Boman,

herrar Svensson i Vä, Gustafsson i Borås, fru Löfqvist*, fröken Bergegren

och fröken Andersson i Strängnäs.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.