Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om inrättande av ett ekonomiskt förvaltarskap som alternativ till omyndigförklaring. Första lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 54 i första kammaren av herr Andersson, Torsten, och herr Sundin, samt nr 62 i andra kammaren av herr Börjesson i Falköping m. fl.

1963-11-28 · 13 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 11 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1963:50, Utlåtande i anledning av väckta motioner om inrättande av ett ekonomiskt förvaltarskap som alternativ till omyndigförklaring. Första lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 54 i första kammaren av herr Andersson, Torsten, och herr Sundin, samt nr 62 i andra kammaren av herr Börjesson i Falköping m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 50 år 1963

1

Nr 50

Utlåtande i anledning av väckta motioner om inrättande av ett

ekonomiskt förvaltarskap som alternativ till omyndigförklaring.

Första lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, nr 54 i första kammaren av herr Andersson,

Torsten, och herr Sundin, samt nr 62 i andra kammaren av herr Börjesson

i Falköping m. fl. I motionerna, vilka är likalydande, hemställes ”att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning beträffande

vidgandet av stadgandet i 18 kap. 3 § föräldrabalken om god man till att

även gälla förordnande av förvaltare i enlighet med vad i motionen anförts”.

Beträffande det närmare innehållet i motionerna får utskottet, i den mån

redogörelse härför ej lämnas nedan, hänvisa till motionen II: 62.

Motionerna har varit föremål för remissbehandling.

Gällande bestämmelser

Om omyndighet på grund av rättens beslut stadgas i 10 kap. föräldrabalken.

Enligt 1 § skall den som fyllt 21 år förklaras omyndig i fall som

angives i fyra punkter, nämligen

1. om han på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning

av själsverksamheten är ur stånd att vårda sig eller sin egendom;

2. om han genom slöseri eller annan grov vanvård av sin egendom eller

eljest genom otillbörligt förfarande med avseende å egendomen äventyrar

sin eller sin familjs välfärd;

3. om han är hemfallen åt missbruk av rusgivande medel och i följd därav

icke kan vårda sig eller sin egendom; eller

4. om han på grund av sjukdom, försvagat hälsotillstånd, lyte, oerfarenhet

eller annan orsak behöver annans bistånd i vården av sina angelägenheter

och av sådan anledning själv begär att bliva förklarad omyndig eller samtycker

därtill.

Föreligger beträffande underårig sådant fall som sägs i 1 § må enligt 2 §

rätten förklara, att han skall förbliva omyndig jämväl efter uppnådd myndighetsålder.

För den som förklarats omyndig enligt nu återgivna bestämmelser skall

förordnas förmyndare, som har att förvalta hans egendom och företräda

1_5530 63 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 1 avd. Nr 50

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Första lagutskottets utlåtande nr 50 år 1963

honom i ekonomiska angelägenheter. Förmynderskapet står under tillsyn

av överförmyndaren och förmynderskapsdomstolen. Den omyndige äger ej

råda över sin egendom eller åtaga sig förbindelser i vidare mån än som följer

a\ vad som skall gälla på grund av lag eller villkor vid förvärv genom

gåva eller testamente. Enligt särskilda bestämmelser gäller i detta hänseende

bl. a. att den omyndige själv får sluta avtal om tjänst eller annat

arbete. Rätten kan dock, när hänsynen till den omyndiges välfärd kräver

det, förordna att sådant avtal skall ingås och uppsägas av förmyndaren.

\ idare äger den omyndige att själv råda över vad han genom eget arbete

förvärvat efter omyndighetsförklaringen. Detsamma gäller avkastningen av

sadan egendom och vad som trätt i egendomens ställe. Det föreligger emellertid

en möjlighet för förmyndaren att med överförmyndarens tillstånd

omhändertaga även egendom som nu avses. Om den omyndige ingått avtal

utan samtycke, där sådant erfordras, blir inte avtalet bindande för honom.

Frågan om avtalets giltighet mot medkontrahenten blir enligt huvudregeln

svävande, tills avtalet blivit godkänt eller behörigen fullgjort. Under tiden

kan medkontrahenten frånträda avtalet. Undantag från huvudregeln gäller

för det fall, att medkontrahenten kände till omyndigheten och ej hade anledning

antaga, att den omyndige, t. ex. på grund av förmyndarens samtycke,

ägde behörighet att sluta avtalet.

Den som är omyndigförklarad står icke under annans vårdnad. Däremot

åligger det förmyndaren att sörja för den omyndiges person, i den mån det

med hänsyn till grunden för omyndighetsförklaringen eller eljest finnes

nödigt.

Omyndighetsförklaring skall av rätten hävas, om den omyndige finnes i

stånd att själv taga vård om sina angelägenheter.

I 18 kap. föräldrabalken lämnas bestämmelser om förordnande av god

man i skilda situationer. I förevarande sammanhang är bestämmelserna i

3 § av särskilt intresse. Där stadgas, att om någon för sjukdom, som kan

antagas vara övergående, är ur stånd att bevaka sin rätt eller förvalta sin

egendom, rätten där så erfordras skall förordna god man att bevaka hans

rätt eller förvalta egendomen. Sådant förordnande får icke givas utan den

sjukes samtyckte, med mindre sjukdomen medför hinder mot inhämtande

av samtycket.

Ett godmanskap av angivet slag medför, utan hänsyn till dess omfattning,

icke någon begränsning i den sjukes rättsliga handlingsförmåga. Är ej

sjukdomen sådan att den betager huvudmannen handlingsförmågan, kan

han därför vidtaga åtgärder som kolliderar med förfoganden, vilka företagits

av gode mannen. De kolliderande rättshandlingarna bedömes då som

om båda handlingarna vidtagits av huvudmannen.

Godmanskap står liksom förmynderskap under tillsyn av överförmyndaren

och rätten. God man som förordnats enligt nyssnämnda lagrum skall

entledigas, så snart huvudmannen begär det.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 50 år 1963

3

Bestämmelserna om omyndighet och om god man har i stort sett oförändrade

överförts till föräldrabalken från 1924 års lag om förmynderskap.

I motiven till förmynderskapslagen behandlade lagberedningen (förslag till

revision av ärvdabalken I) frågan om att införa ett kuratel med mera begränsade

rättsverkningar än omyndighet. Efter en redogörelse för vissa

utländska system med olika arter eller grader av myndighet anförde lagberedningen

(s. 132 f):

Då beredningen avstått från att härutinnan följa utländska förebilder,

som medgiva en mera individualiserande behandling av faktiskt förefintliga

olika grader av rättslig handlingsförmåga, har detta skett i enkelhetens och

rättssäkerhetens intresse. Vad fransk, schweizisk och dansk rätt i berörda

hänseende innehåller är visserligen ägnat att åt rättslivet och rättstillämpningen

giva en större smidighet, men innebär tillika en fara, att de mindre

ingripande anordningarna i längden uttränga den verkligt effektiva åtgärden,

omyndighetsförklaringen. Ställer man av hänsyn till den, som ej själv

kan vårda sig eller sin egendom, principiellt jämte omyndighetsförklaringen

ett kuratel med mindre vittgående rättsverkningar, blir lätt omyndighetsförklaringen

stämplad såsom något i och för sig nedsättande. En dylik uppfattning

bör dock på allt sätt undvikas. Då förslaget i princip i berörda hänseende

kvarstår på den svenska rättens ståndpunkt, hava i förevarande

kapitel endast jämförelsevis få bestämmelser varit erforderliga. Emellertid

kompletteras dessa genom stadgandet i It kap. 3 §, som i viss begränsad

omfattning tillåter en åtgärd, som är ägnad att, utan att medföra inskränkning

i den rättsliga handlingsförmågan, i viss mån ersätta en omyndighetsförklaring.

Det av lagberedningen åsyftade stadgandet i It kap. 3 § lagen om förmynderskap

motsvarar stadgandet om god man i 18 kap. 3 § föräldrabalken.

I specialmotiveringen beträffande det numera i 10 kap. 1 § 4. upptagna

rekvisitet för omyndighetsförklaring anförde lagberedningen vidare (s.

140 f):

I samtliga nu omförmälda fall, där en person icke är ur stånd att själv

vårda sina angelägenheter men väl behöver annans bistånd därtill, har

omyndighetsförklaringen gjorts beroende därav, att den person, om vars

försättande i omyndighet fråga är, själv begär eller samtycker till sådan

åtgärd. Det kan anmärkas, att denna åtgärd här i viss mån går längre än

behovet kräver. Men dels med hänsyn till de fall, där med en viss sannolikhet

fullt objektiva — om ock icke fullt bevisliga — grunder för omyndighetsförklaring

föreligga, dels ock med hänsyn till de praktiska olägenheter,

som införandet av kuratel vid sidan av förmynderskapet skulle medföra,

har beredningen stannat vid omyndighetsförklaringen. Mot införandet

hos oss av angivna främmande rättsinstitut talar ock faran, att omyndighetsförklaring

därigenom ofta icke skulle komma till stånd, oaktat ett verkligt

behov därav förelåge. Jämväl må erinras om de svårigheter, som kunna

uppstå, såframt enighet ej vinnes beträffande förvaltningsåtgärder, som

kräva samverkan mellan kuratorn och den, för vilken han förordnats. De

olägenheter, som äro förknippade med omyndighetsförklaringen, såsom

nödvändigheten av publikation o.s.v. skulle icke heller kunna undvaras vid

anordnandet av ett kuratel. Kontroll över kurators förvaltning måste ock

anordnas i huvudsaklig överensstämmelse med kontrollen över förmyndar
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första lagutskottets utlåtande nr 50 år 1963

förvaltningen. Anmärkas bör jämväl att även vid omyndighetsförklaring

det står förmyndaren Öppet att i viss omfattning lämna den omyndige en

nagot storre frihet än lagen själv giver honom. Förmyndaren kan på sitt

eget ansvar överlämna viss egendom till den omyndiges förfogande ävensom

flva ^?nom fullmakt att företaga vissa rättshandlingar, som enligt lag tillhora

förmyndaren. Härigenom kan omyndigheten i många fall göras mindre

kannbar för den omyndigforklarade och sålunda tillfälle beredas honom afl

sjalv ombesörja små ekonomiska angelägenheter, där dessa äro av mindre

vikt. Särskilt i de fall, då omyndighetsförklaring skett efter vederbörandes

egen °nskan, ar det naturligt, att förmyndaren lämnar den omyndigförklaa

im ,a ...den ekonomiska rörelsefrihet, som omständigheterna medgiva Ett

dylikt iormynderskap närmar sig ofta faktiskt kuratelet, sådant detta i

vissa främmande lagar utbildats.

Motionerna

Den i motionerna anförda motiveringen innehåller i huvudsak följande

synpunkter.

Då omyndighetsförklaring i många fall betraktas som en mycket betydande

begränsning av den enskildes fri- och rättigheter, förekommer det att en

person som uppenbarligen icke själv är kapabel att sköta t. ex. förvaltningen

av små tillgångar, även om han är medveten om detta förhållande, icke är

villig medverka till en omyndighetsförklaring.

Mycket talar enligt motionärerna för att möjligheter att erhålla ett begränsat

ekonomiskt skydd utan omyndighetsförklaring borde skapas. De krav

som bör kunna ställas på ett dylikt skydd sammanfattas på följande sätt:

Huvudmannen skall tills vidare eller för viss tid ha möjlighet överlämna

förvaltningen av sina tillgångar — helt eller delvis — till annan utan bibehållande

av dispositionsrätt. Tillfredsställande garantier bör föreligga mot

misskötsel av förvaltningsuppdraget. Motionärerna erinrar om att det genom

priyaträttsligt avtal föreligger möjlighet att uppdraga åt någon fysisk

eller juridisk person att handha förmögenhetsförvaltningen, s. k. sysslomannaskap.

Därvid är att märka att omfattningen av sysslomannens befogenheter

helt bestämmes genom avtalet med huvudmannen, som även när som

helst kan återkalla uppdraget. Huvudmannens förmåga att själv företaga

rättshandlingar begränsas ej heller genom etablerande av ett sysslomannaskap,

varför det mycket väl kan tänkas att han och sysslomannen företar

kolliderande dispositioner beträffande tillgångarna. Risk för misskötsel av

förvaltningen från sysslomannens sida föreligger knappast när funktionen

fylles av ett bankföretag. Rimligt skydd mot trolöshet eller vårdslöshet av

fysisk person kan i allmänhet erhållas genom garantiförsäkring.

Den möjlighet, som föreligger i vissa utländska rättssystem, att under

vissa förutsättningar genom myndighets försorg etablera en mindre omfattande

form av förmögenhetsrättslig representation än förmynderskapet,

s. k. kuratel, föreligger endast i mycket begränsad utsträckning i svensk

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 50 år 1963

5

rätt. Tillämpligt i detta sammanhang torde endast stadgandet i 18 kap. 3 §

föräldrabalken vara. Med hänsyn till de snäva förutsättningarna för anordnande

av godmanskap eller kuratel enligt detta lagrum torde denna

möjlighet mera sällan utnyttjas. Godmanskapet uppfyller för övrigt lika

litet som sysslomannaskapet kravet på att huvudmannen skall, så länge han

har en företrädare i förmögenhetsrättsligt avseende, sakna rätt att företaga

egna förmögenhetsdispositioner. Däremot är kontrollen över den gode mannens

förvaltning betryggande ordnad eftersom denne står under överförmyndarens

uppsikt.

Uppenbart är enligt motionärerna, att det finns ett stort behov av ett

effektivt ekonomiskt stöd för vad man skulle kunna kalla ”bräckliga” personer,

d.v.s. personer som på grund av ålderdom, viljesvaghet eller annan

orsak är oförmögna att bedöma räckvidden av sina ekonomiska transaktioner.

Om dessa personer själva får behålla dispositionsrätten till sina tillgångar

eller när som helst kan återkalla stödet saknar arrangemanget praktisk

betydelse.

Motionärerna anser det motiverat att domstol får möjlighet att efter anhållan

från enskild person eller honom närstående förordna en särskild

förvaltare. Förvaltarens uppgift skulle vara att på bästa sätt förvalta de

anförtrodda tillgångarna med beaktande av aftt huvudmannen skulle få sina

rimliga intressen tillgodosedda även vad beträffar personliga utgifter. Förordnandet

av förvaltare bör kungöras på sätt som skulle vara tillfredsställande

för tredjemans godtroskydd. Förvaltarens verksamhet bör stå under

offentlig kontroll.

Det synes motionärerna tänkbart att vidga tillämpningsområdet för kuratel

enligt 18 kap. 3 § föräldrabalken till att även omfatta förvaltning i enlighet

med vad motionärerna skisserat. De anser att detta i många fall

skulle vara ett bättre alternativ än den mera drastiska omyndighetsförklaringen.

Remissyttranden

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat

yttranden över motionerna från socialstyrelsen, hovrätten över Skåne och

Blekinge samt Stockholms rådhusrätt. Härjämte har tillfälle att avgiva

yttrande över motionerna beretts överförmyndarnämnden i Stockholm,

Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare,

Sveriges advokatsamfund och Svenska bankföreningen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge förordar en inventering av det behov

som kan föreligga av lagändring i det syfte motionärerna angivit. Stockholms

rådhusrätt uttalar sig bl. a. för en utredning angående möjligheterna

att anordna godmanskap för s. k. ”bräckliga” personer, överförmyndarnämnden,

som i annat ärende (se utskottets utlåtande nr 49) tillstyrkt en

allmän översyn av förmynderskapslagstiftningen och därmed sammanhäng
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

ö Första lagutskottets utlåtande nr 50 år 1963

ande lagstiftning, föreslår att den i motionerna upptagna frågan hänskjutes

till den utredning som kan komma att tillsättas för nämnda översyn.

Övriga remissinstanser uttalar sig i avstyrkande riktning.

Nämnda hovrätt anför:

Motionerna innehåller uppenbarligen en riktig tanke. Omyndighetsförklaring

användes för närvarande i mycket begränsad omfattning. Det kan

antagas att det likväl i åtskilliga fall finnes ett behov av att få till stånd

en egendomsförvaltning av särskilt förordnad person och under offentlig

kontroll men att hinder däremot möter på grund av de olägenheter som

följer med en omyndighetsförklaring. Härvid torde det icke \ första hand

vara inskränkningar i den ekonomiska rörelsefriheten som spelar roll. Gällande

lag torde i detta hänseende, såsom framhölls av lagberedningen under

förarbetena till 1924 års lag om förmynderskap, erbjuda tillräckliga möjligheter

att i den praktiska tillämpningen mildra verkningarna av omyndighetsförklaringen.

Motviljan mot omyndighetsförklaring torde snarare hem

på de sekundära rättsverkningar som anknyter därtill, såsom förlusten av

rösträtt och andra inskränkningar i den personliga friheten. En anordning

varigenom åldrade personer och andra som av olika orsaker är oförmögna

att själva handhava förvaltningen av sin egendom får möjlighet att genom

rättens beslut få denna ställd under särskild förvaltning utan att därmed

följer några sekundära rättsverkningar av angivet slag, kan därför antagas

svara mot ett aktuellt behov. Hovrätten saknar dock möjlighet att bilda sig

någon säker uppfattning, om behovet härav kan vara så omfattande att det

uppväger olägenheten av att införa mera komplicerade lagregler.

Under förarbetena till 1924 års lag diskuterade lagberedningen möjligheten

att efter utländska förebilder införa ett kuratel med mera begränsade

rättsverkningar än omyndighet. Denna tanke avvisades dock under hänvisning

främst till faran för att de mindre ingripande anordningarna i längden

skulle tränga ut den verkligt effektiva åtgärden, omyndighetsförklaringen

(lagberedningens förslag till revision av ärvdabalken I, sid. 133, 140). Mot

denna lagberedningens uppfattning vill hovrätten framhålla att det icke

finns något samhälleligt intresse att mera ingripande åtgärder skall vidtagas

än de som är nödvändiga. Att bereda erforderlig hjälp med den minst

ingripande åtgärden synes vara det mest effektiva.

Motionärernas förslag synes gå ut på att den vars egendom ställes under

särskild förvaltning skall vara utesluten från att disponera över egendomen

och ej heller kunna när som helst begära återkallelse av förordnandet. Anordningen

synes alltså icke närmast anknyta till godmanskap enligt 18 kap.

3 § utan snarare innebära att i fall som avses i 10 kap. 1 § 4. rättens beslut

skall kunna innehålla att, i stället för att förklara den med ärendet avsedda

personen omyndig, hans egendom eller del därav ställes under särskild förvaltning.

Denna förvaltning skulle praktiskt sett ha samma innebörd som

förmyndarförvaltningen och vara på samma sätt kontrollerad, men genom

att förordnandet hade ett annat namn skulle biverkningarna enligt andra

lagar och författningar icke inträda. Värdet därav skulle närmast vara

psykologiskt.

Hovrätten är icke beredd att nu tillstyrka en utredning i syfte att ett sådant

institut skall införas i lagen, men hovrätten anser motionärernas förslag

vara värt ett närmare övervägande. I första hand bör därvid göras en

inventering av det behov som kan ha visat sig i överförmyndarnas och

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Första lagutskottets utlåtande nr 50 år 1963

underrätternas praxis. Endast om denna inventering ger vid handen att behovet

av ett sådant rättsligt institut är mera framträdande bör arbetet på

en lagrevision upptagas.

I rådhusrättens yttrande redogöres inledningsvis för motionärernas förslag.

Härefter anföres:

Ett anordnande av förvaltarskap efter angivna riktlinjer med inskränkning

i huvudmannens rådighet över sin egnedom synes i realiteten komma

en omyndighetsförklaring så nära, att skillnaden bleve av övervägande terminologisk

art.

Om motionärerna avse, att nuvarande möjligheter att beröva någon

rådigheten över sin egendom mot hans vilja skola utvidgas, kan rådhusrätten

icke tillstyrka en sådan utvidgning. Bestämmelserna i 10 kap. 1 §

första till tredje punkterna föräldrabalken måste nämligen enligt rådhusrättens

åsikt anses fullt tillräckliga, vartill kommer att svårigheterna att

klart angiva i vilka ytterligare fall ett sådant tvångsingrepp skulle kunna

ske torde bliva betydande.

För den, som av någon anledning finner sig behöva annans bistånd i

vården av sina ekonomiska angelägenheter men ej anser sig själv kunna

instruera och övervaka en fullmäktig eller annan syssloman, finnes jämlikt

fjärde punkten i sistnämnda lagrum möjlighet att frivilligt avhända sig

dispositionsrätten till sin egendom även om fall enligt första till tredje punkterna

ej föreligger. Då i ansökan enligt fjärde punkten endast behöver angivas

någon omständighet, som objektivt sett medför behov av sådant bistånd

och i praktiken närmare utredning om den åberopade omständighetens

förhandenvaro kräves endast i undantagsfall, fungerar stadgandet

smidigt och är det användbart i en mängd olika fall. Visserligen saknas

möjlighet att från början tidsbegränsa sådan omyndigförklaring. Samma

resultat uppnås emellertid därigenom, att förklaringen förhållandevis lätt

kan hävas. För ett hävande fordras principiellt, att den omständighet, som

legat till grund för omyndigförklaringen, visas ej ha förelegat eller ej längre

föreligga "eller i vart fall icke vidare medföra behov av förmyndare men i

rättstillämpningen fordras i allmänhet ej heller i detta fall någon närmare

utredning härom så snart den omyndige och förmyndaren äro ense om hävandet.

Även ett önskemål om möjlighet för huvudmannen att delvis själv

disponera sina tillgångar kan tillgodoses inom ramen för en omyndigförklaring

i det att förmyndaren på eget ansvar kan låta den omyndige själv

förfoga över viss egendom.

Sammanfattningsvis anser rådhusrätten sålunda, att nu gällande regler

om omyndigförklaring väl tillgodose uppkommande behov av att inskränka

enskildas rättsliga handlingsförmåga. I motionerna har framhållits, att även

personer med insikt om att de icke själva kunna sköta sin egendom ofta

äro obenägna att medverka till en omyndigförklaring med hänsyn till de

begränsningar i deras fri- och rättigheter, som en sådan medför. Rådhusrätten

kan vitsorda att så är förhållandet. Då emellertid ett förvaltarskap

efter de linjer, som skisserats i motionerna, såsom förut framhållits skulle

få så gott som samma materiella innehåll som en omyndigförklaring, kan

ifrågasättas om blott genom införandet av eu ny beteckning något skulle

stå att vinna i förevarande avseende. Härtill komma de svåröverskådliga

konsekvenser i lagtekniskt hänseende, som införandet av ett sådant för
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Första lagutskottets utlåtande nr 50 år 1963

valtarskap skulle medföra och angelägenheten av klarhet och enhetlighet

i lagstiftningen på området. Möjligen vore det tänkbart, att rättsverkningarna

av en omyndigförklaring enligt 10 kap. 1 § fjärde punkten föräldrabalken

pa grund av behov av bistånd i ekonomiska angelägenheter skulle

kunna i vissa avseenden begränsas, exempelvis i fråga om rösträtten och

rätten att utan förmyndarens samtycke ingå äktenskap.

Rådhusrätten anser vidare starka skäl tala för att godmanskap för ”bräckhga”

personer skulle kunna anordnas jämväl i andra fall än som nu är

möjligt åtminstone vid en strikt tillämpning av 18 kap. 3 § föräldrabalken.

Vid tillkomsten av 1924 års lag om förmynderskap, vars bestämmelser i

förevarande ämne i stort sett oförändrade överförts till föräldrabalken,

framfördes starka betänkligheter mot införandet av mera allmänna bestämmelser

om kuratel, främst med hänsyn till riskerna för att erforderlig

omyndigförklaring icke skulle komma till stånd och att huvudmannen företager

rättshandlingar som kollidera med gode mannens förfoganden. Uppenbart

är, att när sådan kollisionsrisk kan förutses godmanskap icke bör

anordnas och vid behov i stället omyndigförklaring bör tillgripas. Emellertid

förekomma enligt rådhusrättens erfarenhet ej sällan fall, då behov av

annans bistånd i ekonomiska angelägenheter med offentlig kontroll över

förvaltningen föreligger, ehuru omyndigförklaring med åtföljande förlust

av rättslig handlingsförmåga framstår såsom ett onödigt ingrepp med hänsyn

till att olämpliga dispositioner från huvudmannens sida ej behöva befaras.

Rådhusrätten åsyftar härvid främst personer med lyten eller andra

fysiska sjukdomstillstånd av icke övergående natur men även personer med

vissa psykiska insufficienstillstånd, vilka ha sjukdomsinsikt och äro beredda

att lojalt rätta sig efter en god man. I sådana fall borde med huvudmannens

samtycke godmanskap kunna anordnas. I praktiken förekomma

redan nu godmanskap enligt 18 kap. 3 § föräldrabalken av lång varaktighet

bland annat för lindrigt psykiskt sjuka — utan att rådhusrätten

veterligt några olägenheter därav förmärkts. Skulle i något fall huvudmannen

själv företaga förmögenhetsdispositioner i strid mot gode mannens

förfoganden, torde ofta grund för tvångsvis omyndigförklaring föreligga,

och gode mannen har då möjlighet att i sista hand genom hänvändelse till

överförmyndaren åvägabringa sådan förklaring.

Under hänvisning till det anförda får rådhusrätten avgiva det utlåtandet,

afl införandet av ett förvaltarskap med inskränkning i huvudmannens

rådighet över sin egendom icke synes böra ifrågakomma, att en utvidgning

av möjligheterna att anordna godmanskap för så kallade ”bräckliga” personer

bör utredas samt att beträffande omyndigförklaring jämlikt 10 kap.

1 § fjärde punkten föräldrabalken på grund av behov av bistånd i ekonomiska

angelägenheter måhända borde undersökas, i vad mån dess rättsverkningar

kunde i vissa avseenden begränsas i förhållande till vad som

gäller.

Överförmyndarnämnden aberopar ett av kanslichefen Björn Nordqvist

utarbetat tjänstememorial, som bl. a. innehåller följande:

överförmyndarnämnden får ofta framställningar från anhöriga till någon

person, som är i behov av förmyndare, att bistå dem genom att hos rätten

ansöka om att vederbörande skall förklaras omyndig. Enär omyndighetsförklaringen

anses vara ett så kraftigt ingrepp i en persons fri- och rättig
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Första lagutskottets utlåtande nr 50 år 1963

heter drar man sig för att själv ställa sig som sökande för att inte stöta sig

med den, för vilken omyndighetsförklaring sättes i fråga. En stor svårighet

är ofta att anskaffa läkarintyg, enär vederbörande vägrar att låta sig

undersökas, överförmyndaren saknar helt befogenheter att i dylika fall

föranstalta om undersökning. Det kan inte uteslutas att på grund av de

anhörigas tvekan många fall aldrig kommer till överförmyndarens kännedom.

Alla dessa faktorer kan samverka till att en person, som rätteligen

borde förklaras omyndig icke blir det, och sålunda icke kommer i åtnjutande

av det skydd mot oöverlagda ekonomiska transaktioner som han

borde ha.

överförmyndarnämnden har även funnit att domstolorna stundom genom

en extensiv tolkning av 18 kap. 3 § föräldrabalken åtminstone tillfälligt

söker lösa de problem, som kan uppstå i dylika eller likartade situationer.

De ovan skisserade omständigheterna pekar hän mot att behov kan

föreligga av någon form av kuratel av mera omfattande slag än det som

avses i 18 kap. 3 § föräldrabalken men mindre ingripande än en omyndighetsförklaring.

Det kan emellertid förutses, att det kommer att stöta på

stora svårigheter att finna en ur privaträttslig synpunkt tillfredsställande

lösning på detta problem.

Socialstyrelsen påpekar, att enligt vad som framgår av motionerna tilllämpningen

av den ifrågasatta bestämmelsen skulle medföra en väsentlig

begränsning av vederbörandes rättsliga handlingsförmåga och denna begränsning

skulle kunna genomföras även med vederbörandes bestridande

om han ”på grund av ålderdom, viljesvaghet eller annan orsak är oförmögen

att bedöma räckvidden av sina ekonomiska transaktioner”. Såvitt

socialstyrelsen kan finna är en bestämmelse av denna karaktär närmast

att betrakta som en parallell till bestämmelserna i 10 kap. 1 § styckena

1—3 av föräldrabalken, vilka bestämmelser reglerar frågan om omyndighetsförklaring

mot vederbörandes bestridande. Socialstyrelsen har i sin ämbetsutövning

begränsade möjligheter att vinna erfarenheter från fältet

rörande behovet" av en bestämmelse i föreslagen riktning. Några omständigheter

som tyder på behov av en dylik bestämmelse speciellt i fråga om

åldringar har dock icke framkommit. Med hänsyn härtill och då motionärerna

icke i övrigt åberopat några vid tillkomsten av föräldrabalken obeaktade

omständigheter, som skulle kunna motivera ett så väsentligt ingrepp

i den personliga friheten som det föreslagna, avstyrker socialstyrelsen bifall

till motionerna.

I häradshövdingeföreningens yttrande anföres i huvudsak följande.

Såvitt föreningen kan finna skiljer sig till sitt innehåll den av motionärerna

skisserade anordningen från ett godmansförordnande enligt 18 kap.

3 § föräldrabalken i ett mycket väsentligt avseende, nämligen såtillvida att

huvudmannen enligt motionärernas förslag helt förlorar sin dispositionsrätt.

Godmansförordnande jämlikt nämnda § medför ju icke någon begränsning

av huvudmannens rättsliga handlingsförmåga. Skulle av godemannen och

huvudmannen kolliderande rättshandlingar företagas, bedömas rättsverkningarna

som om båda företagits av huvudmannen. Tredje man är väl

skyddad, om han avtalar med en huvudman som har god man, medan han

däremot kan komma att stå rättslös, om han träffat avtal med eu huvud
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

io

Första lagutskottets utlåtande nr 50 år 1963

man, som honom ovetande avstått sin dispositionsrätt till en sådan förvaltare

som motionärerna önska. Att i samma lagrum som under samma eller

liknande beteckningar behandla två till sina konsekvenser så skilda förvaltningsformer

måste redan i och för sig anses olämpligt.

Med omyndigförklaring har motionärernas förvaltningsform gemensamt

att huvudmannen helt förlorar egen dispositionsrätt inom det område och

under den tid förvaltningen omfattar. Däremot skulle han äga full dispositionsrätt

i allt övrigt. Om en sådan förvaltningsform infördes genom att

18 kap. 3 § föräldrabalken utvidgades, måste man fråga sig om, i sådana

fall då huvudmannen helt överlämnade förvaltningen, han icke ens skulle

äga den i och för sig ganska omfattande, i föräldrabalken reglerade, rättsliga

handlingsförmåga som tillkommer en omyndigförklarad person.

Föreningen finner alldeles uppenbart att en förvaltningsanordning av det

slag motionärerna avse skulle medföra mycket allvarliga, kanske oöverkomliga

svårigheter för tredje man. Det torde icke vara möjligt att genom

ett kungörelseförfarande garantera ett tillfredsställande godtrosskydd. Särskilt

skulle dessa svårigheter accentueras vid förordnande med begränsad

omfattning. Även om denna omfattning omsorgsfullt bestämdes i förordnandet,

skulle det icke kunna undvikas att stora svårigheter framdeles likväl

kunde uppkomma vid gränsdragning mellan de områden, där huvudmannen

saknade egen dispositionsrätt och de inom vilka han bibehållits

vid denna rätt. Huvudmannen själv skulle riskera att möta lika stor misstro

och komma att bli utsatt för lika stort obehag som om han vore omyndigförklarad.

Han skulle ständigt riskera att anses sakna dispositionsrätt till

dess han styrkt motsatsen. Tvistigheter skulle dessutom lätt uppkomma angående

giltigheten av ingångna avtal.

Det förekommer såsom motionärerna framhållit otvivelaktigt att person

som borde omyndigförklaras icke är villig medverka till att så sker, men

att fördenskull införa en förvaltningsform med samma reella innebörd men

med annan beteckning torde icke vara motiverat, i synnerhet som i sådana

fall i regel möjlighet finnes för omyndigförklaring utan vederbörandes samtycke.

Gentemot huvudmannens önskemål om en diskret form kommer

alltid att stå tredje mans berättigade krav på offenlighet och information.

Föreningen kan icke finna att avvägningen mellan dessa intressen bör ske

på annat sätt än föräldrabalken nu gör. Dessutom må framhållas att redan

nu i praxis en tendens är märkbar att begära godmansförordnande jämlikt

18 kap. 3 § föräldrabalken i fall då omyndigförklaring rätteligen skall ske.

Ytterligare utveckling i sådan riktning bör icke uppmuntras utan tvärtom

motverkas.

I advokatsamfundets yttrande erinrar samfundsstyrelsen inledningsvis

om de olägenheter som enligt lagberedningens uttalanden var förknippade

med ett kuratel som medför begränsning i vederbörandes rättsliga handlingsförmåga.

Fn annan nackdel med ett förvaltarskap av angivet slag torde

enligt styrelsen vara att svårigheter skulle uppstå att avgränsa de områden

inom vilka åtgärder finge företagas av förvaltaren respektive den för vilken

förvaltare förordnats. Styrelsen, som finner de angivna olägenheterna

med det av motionärerna föreslagna förvaltarskapet väsentliga, anser de

möjligheter som finnes för envar och sålunda även för personer, som av

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Första lagutskottets utlåtande nr 50 år 1963

en eller annan anledning har svårt att själva förvalta sin egendom, att uppdraga

åt annan betrodd person eller institution att handha deras egendomsförvaltning

eller att biträda dem därmed fullt tillräckliga. Med hänsyn till

de möjligheter som således föreligger att genom privaträttsliga avtal erhålla

biträde vid egendomsförvaltning tror sig styrelsen även kunna utgå från

att ett institut med ett genom förordnande av domstol tillkommet förvar

tarskap, som i allmänhet skulle förutsätta samtycke av den för vilken sådant

förordnande ifrågasättes, skulle komma att i praktiken erhålla ringa

tillämpning.

I stadsdomareföreningens yttrande uttalar styrelsen att det av motionärerna

föreslagna institutet skulle innebära en lägre grad av omyndighetsförklaring.

Att här införa en gradering synes styrelsen såväl teoretiskt som

praktiskt olämpligt.

Bankföreningen anför:

För den som frivilligt vill överlämna förvaltningen av hela eller en del av

sin egendom till annan synes tillräckliga utvägar därtill redan stå till buds.

Bankernas notariatavdelningar ombesörjer i stor utsträckning sådan förvaltning

och dessutom finns möjlighet att anlita fullmäktig eller begära

förordnande av god man enligt 18 kap. 3 § föräldrabalken.^

Vad motionärerna önskar är emellertid något annat, nämligen ett förvaltarskap

som skulle kunna anordnas och bibehållas även mot huvudmannens

vilja och som bland annat skulle innebära, att han sattes ur stånd att

själv företaga förmögenhetsrättsliga dispositioner. Det förefaller bankföreningen

som om ett dylikt arrangemang i praktiken skulle komma att skilja

sig så obetydligt från förmynderskap att det i själva verket endast bleve

fråga om en olikhet i benämningen.

Utskottet

I 18 kap. 8 § föräldrabalken stadgas att, om någon för sjukdom, som kan

antagas vara övergående, är ur stånd att bevaka sin rätt och förvalta sin

egendom, rätten där så erfordras skall förordna god man att bevaka hans

rätt eller förvalta egendomen. Sådant förordnande får icke givas utan den

sjukes samtycke, med mindre sjukdomen medför hinder mot inhämtande

av samtycket. Ett godmanskap av angivet slag medför icke någon begränsning

i den sjukes rättsliga handlingsförmåga.

I förevarande motioner föreslås en utredning beträffande utvidgning av

nämnda stadgande till att även gälla förordnande av förvaltare i enlighet

med vissa i motionerna angivna riktlinjer. Av vad därutinnan anförts synes

framgå att motionärerna vill införa ett kuratel, som skulle kunna anordnas

eller vidmakthållas även mot huvudmannens vilja och som skulle medföra

att hans rättshandlingsförmåga begränsades. I båda dessa avseenden skulle

kuratelct alltså stå nära vad som gäller efter omyndighetsförklaring. Däremot

skulle huvudmannen tydligen icke få vidkännas sadana för omyndig
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Första lagutskottets utlåtande nr 50 år 1963

heten karakteristiska följdverkningar som t. ex. förlust av rösträtten. Kuratelet

skulle stå under offentlig tillsyn på samma sätt som förmynderskap

och godmanskap.

De motiv som anförts för reformförslaget hänför sig främst till iakttagelsen

att det förekommer, att personer som uppenbarligen icke är i stånd

att själva sköta t. ex. förvaltningen av sina tillgångar, även om de är medvetna

härom, icke är villiga att medverka till omyndighetsförklaring, eftersom

en sådan medför betydande inskränkningar i den enskildes fri- och

rättigheter. Motionärernas förslag syftar till att genom en mindre drastisk

åtgärd än omyndighetsförklaringen fylla ett behov av effektivt stöd för

bräckliga personer”, varmed i sammanhanget menas personer som på

grund av ålderdom eller viljesvaghet eller av annan orsak är oförmögna att

bedöma räckvidden av sina ekonomiska transaktioner.

Under remissbehandlingen har förslaget avstyrkts av flertalet hörda

instanser. Även de remissyttranden som går i tillstyrkande riktning, röjer

viss tvekan om behovet och lämpligheten av den föreslagna reformen. Jämväl

utskottet hyser starka betänkligheter mot förslaget, särskilt med hänsyn

till att det förordade rättsinstitutet för att bli effektivt skulle få utformas

så, att på det civilrättsliga planet föga mer än namnet skilde det från omyndighetsförklaringen.

Utskottet är på grund härav icke övertygat om att en

utredning med det av motionärerna angivna syftet skulle vara befogad.

Emellertid är det för utskottet bekant, att en översyn av förmynderskapsIagstiftningen

överväges inom justitiedepartementet. Beträffande den närmare

inriktningen av översynsarbetet torde det ännu ha varit för tidigt att

bestämma. Enligt utskottets uppfattning torde direktiven böra utformas så,

att därigenom ej uteslutes möjligheten att i samband med översynen pröva

frågan i vad mån de önskemål som uppbär motionärernas förslag kan på

lämpligt sätt tillgodoses.

Det sagda synes böra bringas till Kungl. Maj :ts kännedom. I övrigt bör

motionerna ej föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottet får sålunda hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner, 1:54

och 11:62, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna

vad utskottet ovan anfört.

Stockholm den 28 november 1963

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 50 år 1963

13

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Erik Svedberg*, Ferdinand

Nilsson*, Hilding, Wikner och Lundin;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, herr Landgren, fru Johansson,

herrar östrand*, Svensson i Vä, Ekström i Björkvik, Keijer och

Fröding.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1963:417 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om inrättande av ett ekonomiskt förvaltarskap som alternativ till omyndigförklaring. a1 i texten