Utlåtande i anledning av väckta motioner om inrättande av ett ekonomiskt förvaltarskap som alternativ till omyndigförklaring. Första lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 54 i första kammaren av herr Andersson, Torsten, och herr Sundin, samt nr 62 i andra kammaren av herr Börjesson i Falköping m. fl.
1963-11-28 · 13 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 11 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1963:50, Utlåtande i anledning av väckta motioner om inrättande av ett ekonomiskt förvaltarskap som alternativ till omyndigförklaring. Första lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 54 i första kammaren av herr Andersson, Torsten, och herr Sundin, samt nr 62 i andra kammaren av herr Börjesson i Falköping m. fl.
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande nr 50 år 1963
1
Nr 50
Utlåtande i anledning av väckta motioner om inrättande av ett
ekonomiskt förvaltarskap som alternativ till omyndigförklaring.
Första lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 54 i första kammaren av herr Andersson,
Torsten, och herr Sundin, samt nr 62 i andra kammaren av herr Börjesson
i Falköping m. fl. I motionerna, vilka är likalydande, hemställes ”att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning beträffande
vidgandet av stadgandet i 18 kap. 3 § föräldrabalken om god man till att
även gälla förordnande av förvaltare i enlighet med vad i motionen anförts”.
Beträffande det närmare innehållet i motionerna får utskottet, i den mån
redogörelse härför ej lämnas nedan, hänvisa till motionen II: 62.
Motionerna har varit föremål för remissbehandling.
Gällande bestämmelser
Om omyndighet på grund av rättens beslut stadgas i 10 kap. föräldrabalken.
Enligt 1 § skall den som fyllt 21 år förklaras omyndig i fall som
angives i fyra punkter, nämligen
1. om han på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning
av själsverksamheten är ur stånd att vårda sig eller sin egendom;
2. om han genom slöseri eller annan grov vanvård av sin egendom eller
eljest genom otillbörligt förfarande med avseende å egendomen äventyrar
sin eller sin familjs välfärd;
3. om han är hemfallen åt missbruk av rusgivande medel och i följd därav
icke kan vårda sig eller sin egendom; eller
4. om han på grund av sjukdom, försvagat hälsotillstånd, lyte, oerfarenhet
eller annan orsak behöver annans bistånd i vården av sina angelägenheter
och av sådan anledning själv begär att bliva förklarad omyndig eller samtycker
därtill.
Föreligger beträffande underårig sådant fall som sägs i 1 § må enligt 2 §
rätten förklara, att han skall förbliva omyndig jämväl efter uppnådd myndighetsålder.
För den som förklarats omyndig enligt nu återgivna bestämmelser skall
förordnas förmyndare, som har att förvalta hans egendom och företräda
1_5530 63 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 1 avd. Nr 50
2 Första lagutskottets utlåtande nr 50 år 1963
honom i ekonomiska angelägenheter. Förmynderskapet står under tillsyn
av överförmyndaren och förmynderskapsdomstolen. Den omyndige äger ej
råda över sin egendom eller åtaga sig förbindelser i vidare mån än som följer
a\ vad som skall gälla på grund av lag eller villkor vid förvärv genom
gåva eller testamente. Enligt särskilda bestämmelser gäller i detta hänseende
bl. a. att den omyndige själv får sluta avtal om tjänst eller annat
arbete. Rätten kan dock, när hänsynen till den omyndiges välfärd kräver
det, förordna att sådant avtal skall ingås och uppsägas av förmyndaren.
\ idare äger den omyndige att själv råda över vad han genom eget arbete
förvärvat efter omyndighetsförklaringen. Detsamma gäller avkastningen av
sadan egendom och vad som trätt i egendomens ställe. Det föreligger emellertid
en möjlighet för förmyndaren att med överförmyndarens tillstånd
omhändertaga även egendom som nu avses. Om den omyndige ingått avtal
utan samtycke, där sådant erfordras, blir inte avtalet bindande för honom.
Frågan om avtalets giltighet mot medkontrahenten blir enligt huvudregeln
svävande, tills avtalet blivit godkänt eller behörigen fullgjort. Under tiden
kan medkontrahenten frånträda avtalet. Undantag från huvudregeln gäller
för det fall, att medkontrahenten kände till omyndigheten och ej hade anledning
antaga, att den omyndige, t. ex. på grund av förmyndarens samtycke,
ägde behörighet att sluta avtalet.
Den som är omyndigförklarad står icke under annans vårdnad. Däremot
åligger det förmyndaren att sörja för den omyndiges person, i den mån det
med hänsyn till grunden för omyndighetsförklaringen eller eljest finnes
nödigt.
Omyndighetsförklaring skall av rätten hävas, om den omyndige finnes i
stånd att själv taga vård om sina angelägenheter.
I 18 kap. föräldrabalken lämnas bestämmelser om förordnande av god
man i skilda situationer. I förevarande sammanhang är bestämmelserna i
3 § av särskilt intresse. Där stadgas, att om någon för sjukdom, som kan
antagas vara övergående, är ur stånd att bevaka sin rätt eller förvalta sin
egendom, rätten där så erfordras skall förordna god man att bevaka hans
rätt eller förvalta egendomen. Sådant förordnande får icke givas utan den
sjukes samtyckte, med mindre sjukdomen medför hinder mot inhämtande
av samtycket.
Ett godmanskap av angivet slag medför, utan hänsyn till dess omfattning,
icke någon begränsning i den sjukes rättsliga handlingsförmåga. Är ej
sjukdomen sådan att den betager huvudmannen handlingsförmågan, kan
han därför vidtaga åtgärder som kolliderar med förfoganden, vilka företagits
av gode mannen. De kolliderande rättshandlingarna bedömes då som
om båda handlingarna vidtagits av huvudmannen.
Godmanskap står liksom förmynderskap under tillsyn av överförmyndaren
och rätten. God man som förordnats enligt nyssnämnda lagrum skall
entledigas, så snart huvudmannen begär det.
Första lagutskottets utlåtande nr 50 år 1963
3
Bestämmelserna om omyndighet och om god man har i stort sett oförändrade
överförts till föräldrabalken från 1924 års lag om förmynderskap.
I motiven till förmynderskapslagen behandlade lagberedningen (förslag till
revision av ärvdabalken I) frågan om att införa ett kuratel med mera begränsade
rättsverkningar än omyndighet. Efter en redogörelse för vissa
utländska system med olika arter eller grader av myndighet anförde lagberedningen
(s. 132 f):
Då beredningen avstått från att härutinnan följa utländska förebilder,
som medgiva en mera individualiserande behandling av faktiskt förefintliga
olika grader av rättslig handlingsförmåga, har detta skett i enkelhetens och
rättssäkerhetens intresse. Vad fransk, schweizisk och dansk rätt i berörda
hänseende innehåller är visserligen ägnat att åt rättslivet och rättstillämpningen
giva en större smidighet, men innebär tillika en fara, att de mindre
ingripande anordningarna i längden uttränga den verkligt effektiva åtgärden,
omyndighetsförklaringen. Ställer man av hänsyn till den, som ej själv
kan vårda sig eller sin egendom, principiellt jämte omyndighetsförklaringen
ett kuratel med mindre vittgående rättsverkningar, blir lätt omyndighetsförklaringen
stämplad såsom något i och för sig nedsättande. En dylik uppfattning
bör dock på allt sätt undvikas. Då förslaget i princip i berörda hänseende
kvarstår på den svenska rättens ståndpunkt, hava i förevarande
kapitel endast jämförelsevis få bestämmelser varit erforderliga. Emellertid
kompletteras dessa genom stadgandet i It kap. 3 §, som i viss begränsad
omfattning tillåter en åtgärd, som är ägnad att, utan att medföra inskränkning
i den rättsliga handlingsförmågan, i viss mån ersätta en omyndighetsförklaring.
Det av lagberedningen åsyftade stadgandet i It kap. 3 § lagen om förmynderskap
motsvarar stadgandet om god man i 18 kap. 3 § föräldrabalken.
I specialmotiveringen beträffande det numera i 10 kap. 1 § 4. upptagna
rekvisitet för omyndighetsförklaring anförde lagberedningen vidare (s.
140 f):
I samtliga nu omförmälda fall, där en person icke är ur stånd att själv
vårda sina angelägenheter men väl behöver annans bistånd därtill, har
omyndighetsförklaringen gjorts beroende därav, att den person, om vars
försättande i omyndighet fråga är, själv begär eller samtycker till sådan
åtgärd. Det kan anmärkas, att denna åtgärd här i viss mån går längre än
behovet kräver. Men dels med hänsyn till de fall, där med en viss sannolikhet
fullt objektiva — om ock icke fullt bevisliga — grunder för omyndighetsförklaring
föreligga, dels ock med hänsyn till de praktiska olägenheter,
som införandet av kuratel vid sidan av förmynderskapet skulle medföra,
har beredningen stannat vid omyndighetsförklaringen. Mot införandet
hos oss av angivna främmande rättsinstitut talar ock faran, att omyndighetsförklaring
därigenom ofta icke skulle komma till stånd, oaktat ett verkligt
behov därav förelåge. Jämväl må erinras om de svårigheter, som kunna
uppstå, såframt enighet ej vinnes beträffande förvaltningsåtgärder, som
kräva samverkan mellan kuratorn och den, för vilken han förordnats. De
olägenheter, som äro förknippade med omyndighetsförklaringen, såsom
nödvändigheten av publikation o.s.v. skulle icke heller kunna undvaras vid
anordnandet av ett kuratel. Kontroll över kurators förvaltning måste ock
anordnas i huvudsaklig överensstämmelse med kontrollen över förmyndar
-
4 Första lagutskottets utlåtande nr 50 år 1963
förvaltningen. Anmärkas bör jämväl att även vid omyndighetsförklaring
det står förmyndaren Öppet att i viss omfattning lämna den omyndige en
nagot storre frihet än lagen själv giver honom. Förmyndaren kan på sitt
eget ansvar överlämna viss egendom till den omyndiges förfogande ävensom
flva ^?nom fullmakt att företaga vissa rättshandlingar, som enligt lag tillhora
förmyndaren. Härigenom kan omyndigheten i många fall göras mindre
kannbar för den omyndigforklarade och sålunda tillfälle beredas honom afl
sjalv ombesörja små ekonomiska angelägenheter, där dessa äro av mindre
vikt. Särskilt i de fall, då omyndighetsförklaring skett efter vederbörandes
egen °nskan, ar det naturligt, att förmyndaren lämnar den omyndigförklaa
im ,a ...den ekonomiska rörelsefrihet, som omständigheterna medgiva Ett
dylikt iormynderskap närmar sig ofta faktiskt kuratelet, sådant detta i
vissa främmande lagar utbildats.
Motionerna
Den i motionerna anförda motiveringen innehåller i huvudsak följande
synpunkter.
Då omyndighetsförklaring i många fall betraktas som en mycket betydande
begränsning av den enskildes fri- och rättigheter, förekommer det att en
person som uppenbarligen icke själv är kapabel att sköta t. ex. förvaltningen
av små tillgångar, även om han är medveten om detta förhållande, icke är
villig medverka till en omyndighetsförklaring.
Mycket talar enligt motionärerna för att möjligheter att erhålla ett begränsat
ekonomiskt skydd utan omyndighetsförklaring borde skapas. De krav
som bör kunna ställas på ett dylikt skydd sammanfattas på följande sätt:
Huvudmannen skall tills vidare eller för viss tid ha möjlighet överlämna
förvaltningen av sina tillgångar — helt eller delvis — till annan utan bibehållande
av dispositionsrätt. Tillfredsställande garantier bör föreligga mot
misskötsel av förvaltningsuppdraget. Motionärerna erinrar om att det genom
priyaträttsligt avtal föreligger möjlighet att uppdraga åt någon fysisk
eller juridisk person att handha förmögenhetsförvaltningen, s. k. sysslomannaskap.
Därvid är att märka att omfattningen av sysslomannens befogenheter
helt bestämmes genom avtalet med huvudmannen, som även när som
helst kan återkalla uppdraget. Huvudmannens förmåga att själv företaga
rättshandlingar begränsas ej heller genom etablerande av ett sysslomannaskap,
varför det mycket väl kan tänkas att han och sysslomannen företar
kolliderande dispositioner beträffande tillgångarna. Risk för misskötsel av
förvaltningen från sysslomannens sida föreligger knappast när funktionen
fylles av ett bankföretag. Rimligt skydd mot trolöshet eller vårdslöshet av
fysisk person kan i allmänhet erhållas genom garantiförsäkring.
Den möjlighet, som föreligger i vissa utländska rättssystem, att under
vissa förutsättningar genom myndighets försorg etablera en mindre omfattande
form av förmögenhetsrättslig representation än förmynderskapet,
s. k. kuratel, föreligger endast i mycket begränsad utsträckning i svensk
Första lagutskottets utlåtande nr 50 år 1963
5
rätt. Tillämpligt i detta sammanhang torde endast stadgandet i 18 kap. 3 §
föräldrabalken vara. Med hänsyn till de snäva förutsättningarna för anordnande
av godmanskap eller kuratel enligt detta lagrum torde denna
möjlighet mera sällan utnyttjas. Godmanskapet uppfyller för övrigt lika
litet som sysslomannaskapet kravet på att huvudmannen skall, så länge han
har en företrädare i förmögenhetsrättsligt avseende, sakna rätt att företaga
egna förmögenhetsdispositioner. Däremot är kontrollen över den gode mannens
förvaltning betryggande ordnad eftersom denne står under överförmyndarens
uppsikt.
Uppenbart är enligt motionärerna, att det finns ett stort behov av ett
effektivt ekonomiskt stöd för vad man skulle kunna kalla ”bräckliga” personer,
d.v.s. personer som på grund av ålderdom, viljesvaghet eller annan
orsak är oförmögna att bedöma räckvidden av sina ekonomiska transaktioner.
Om dessa personer själva får behålla dispositionsrätten till sina tillgångar
eller när som helst kan återkalla stödet saknar arrangemanget praktisk
betydelse.
Motionärerna anser det motiverat att domstol får möjlighet att efter anhållan
från enskild person eller honom närstående förordna en särskild
förvaltare. Förvaltarens uppgift skulle vara att på bästa sätt förvalta de
anförtrodda tillgångarna med beaktande av aftt huvudmannen skulle få sina
rimliga intressen tillgodosedda även vad beträffar personliga utgifter. Förordnandet
av förvaltare bör kungöras på sätt som skulle vara tillfredsställande
för tredjemans godtroskydd. Förvaltarens verksamhet bör stå under
offentlig kontroll.
Det synes motionärerna tänkbart att vidga tillämpningsområdet för kuratel
enligt 18 kap. 3 § föräldrabalken till att även omfatta förvaltning i enlighet
med vad motionärerna skisserat. De anser att detta i många fall
skulle vara ett bättre alternativ än den mera drastiska omyndighetsförklaringen.
Remissyttranden
Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttranden över motionerna från socialstyrelsen, hovrätten över Skåne och
Blekinge samt Stockholms rådhusrätt. Härjämte har tillfälle att avgiva
yttrande över motionerna beretts överförmyndarnämnden i Stockholm,
Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare,
Sveriges advokatsamfund och Svenska bankföreningen.
Hovrätten över Skåne och Blekinge förordar en inventering av det behov
som kan föreligga av lagändring i det syfte motionärerna angivit. Stockholms
rådhusrätt uttalar sig bl. a. för en utredning angående möjligheterna
att anordna godmanskap för s. k. ”bräckliga” personer, överförmyndarnämnden,
som i annat ärende (se utskottets utlåtande nr 49) tillstyrkt en
allmän översyn av förmynderskapslagstiftningen och därmed sammanhäng
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
ö Första lagutskottets utlåtande nr 50 år 1963
ande lagstiftning, föreslår att den i motionerna upptagna frågan hänskjutes
till den utredning som kan komma att tillsättas för nämnda översyn.
Övriga remissinstanser uttalar sig i avstyrkande riktning.
Nämnda hovrätt anför:
Motionerna innehåller uppenbarligen en riktig tanke. Omyndighetsförklaring
användes för närvarande i mycket begränsad omfattning. Det kan
antagas att det likväl i åtskilliga fall finnes ett behov av att få till stånd
en egendomsförvaltning av särskilt förordnad person och under offentlig
kontroll men att hinder däremot möter på grund av de olägenheter som
följer med en omyndighetsförklaring. Härvid torde det icke \ första hand
vara inskränkningar i den ekonomiska rörelsefriheten som spelar roll. Gällande
lag torde i detta hänseende, såsom framhölls av lagberedningen under
förarbetena till 1924 års lag om förmynderskap, erbjuda tillräckliga möjligheter
att i den praktiska tillämpningen mildra verkningarna av omyndighetsförklaringen.
Motviljan mot omyndighetsförklaring torde snarare hem
på de sekundära rättsverkningar som anknyter därtill, såsom förlusten av
rösträtt och andra inskränkningar i den personliga friheten. En anordning
varigenom åldrade personer och andra som av olika orsaker är oförmögna
att själva handhava förvaltningen av sin egendom får möjlighet att genom
rättens beslut få denna ställd under särskild förvaltning utan att därmed
följer några sekundära rättsverkningar av angivet slag, kan därför antagas
svara mot ett aktuellt behov. Hovrätten saknar dock möjlighet att bilda sig
någon säker uppfattning, om behovet härav kan vara så omfattande att det
uppväger olägenheten av att införa mera komplicerade lagregler.
Under förarbetena till 1924 års lag diskuterade lagberedningen möjligheten
att efter utländska förebilder införa ett kuratel med mera begränsade
rättsverkningar än omyndighet. Denna tanke avvisades dock under hänvisning
främst till faran för att de mindre ingripande anordningarna i längden
skulle tränga ut den verkligt effektiva åtgärden, omyndighetsförklaringen
(lagberedningens förslag till revision av ärvdabalken I, sid. 133, 140). Mot
denna lagberedningens uppfattning vill hovrätten framhålla att det icke
finns något samhälleligt intresse att mera ingripande åtgärder skall vidtagas
än de som är nödvändiga. Att bereda erforderlig hjälp med den minst
ingripande åtgärden synes vara det mest effektiva.
Motionärernas förslag synes gå ut på att den vars egendom ställes under
särskild förvaltning skall vara utesluten från att disponera över egendomen
och ej heller kunna när som helst begära återkallelse av förordnandet. Anordningen
synes alltså icke närmast anknyta till godmanskap enligt 18 kap.
3 § utan snarare innebära att i fall som avses i 10 kap. 1 § 4. rättens beslut
skall kunna innehålla att, i stället för att förklara den med ärendet avsedda
personen omyndig, hans egendom eller del därav ställes under särskild förvaltning.
Denna förvaltning skulle praktiskt sett ha samma innebörd som
förmyndarförvaltningen och vara på samma sätt kontrollerad, men genom
att förordnandet hade ett annat namn skulle biverkningarna enligt andra
lagar och författningar icke inträda. Värdet därav skulle närmast vara
psykologiskt.
Hovrätten är icke beredd att nu tillstyrka en utredning i syfte att ett sådant
institut skall införas i lagen, men hovrätten anser motionärernas förslag
vara värt ett närmare övervägande. I första hand bör därvid göras en
inventering av det behov som kan ha visat sig i överförmyndarnas och
7
Första lagutskottets utlåtande nr 50 år 1963
underrätternas praxis. Endast om denna inventering ger vid handen att behovet
av ett sådant rättsligt institut är mera framträdande bör arbetet på
en lagrevision upptagas.
I rådhusrättens yttrande redogöres inledningsvis för motionärernas förslag.
Härefter anföres:
Ett anordnande av förvaltarskap efter angivna riktlinjer med inskränkning
i huvudmannens rådighet över sin egnedom synes i realiteten komma
en omyndighetsförklaring så nära, att skillnaden bleve av övervägande terminologisk
art.
Om motionärerna avse, att nuvarande möjligheter att beröva någon
rådigheten över sin egendom mot hans vilja skola utvidgas, kan rådhusrätten
icke tillstyrka en sådan utvidgning. Bestämmelserna i 10 kap. 1 §
första till tredje punkterna föräldrabalken måste nämligen enligt rådhusrättens
åsikt anses fullt tillräckliga, vartill kommer att svårigheterna att
klart angiva i vilka ytterligare fall ett sådant tvångsingrepp skulle kunna
ske torde bliva betydande.
För den, som av någon anledning finner sig behöva annans bistånd i
vården av sina ekonomiska angelägenheter men ej anser sig själv kunna
instruera och övervaka en fullmäktig eller annan syssloman, finnes jämlikt
fjärde punkten i sistnämnda lagrum möjlighet att frivilligt avhända sig
dispositionsrätten till sin egendom även om fall enligt första till tredje punkterna
ej föreligger. Då i ansökan enligt fjärde punkten endast behöver angivas
någon omständighet, som objektivt sett medför behov av sådant bistånd
och i praktiken närmare utredning om den åberopade omständighetens
förhandenvaro kräves endast i undantagsfall, fungerar stadgandet
smidigt och är det användbart i en mängd olika fall. Visserligen saknas
möjlighet att från början tidsbegränsa sådan omyndigförklaring. Samma
resultat uppnås emellertid därigenom, att förklaringen förhållandevis lätt
kan hävas. För ett hävande fordras principiellt, att den omständighet, som
legat till grund för omyndigförklaringen, visas ej ha förelegat eller ej längre
föreligga "eller i vart fall icke vidare medföra behov av förmyndare men i
rättstillämpningen fordras i allmänhet ej heller i detta fall någon närmare
utredning härom så snart den omyndige och förmyndaren äro ense om hävandet.
Även ett önskemål om möjlighet för huvudmannen att delvis själv
disponera sina tillgångar kan tillgodoses inom ramen för en omyndigförklaring
i det att förmyndaren på eget ansvar kan låta den omyndige själv
förfoga över viss egendom.
Sammanfattningsvis anser rådhusrätten sålunda, att nu gällande regler
om omyndigförklaring väl tillgodose uppkommande behov av att inskränka
enskildas rättsliga handlingsförmåga. I motionerna har framhållits, att även
personer med insikt om att de icke själva kunna sköta sin egendom ofta
äro obenägna att medverka till en omyndigförklaring med hänsyn till de
begränsningar i deras fri- och rättigheter, som en sådan medför. Rådhusrätten
kan vitsorda att så är förhållandet. Då emellertid ett förvaltarskap
efter de linjer, som skisserats i motionerna, såsom förut framhållits skulle
få så gott som samma materiella innehåll som en omyndigförklaring, kan
ifrågasättas om blott genom införandet av eu ny beteckning något skulle
stå att vinna i förevarande avseende. Härtill komma de svåröverskådliga
konsekvenser i lagtekniskt hänseende, som införandet av ett sådant för
-
8 Första lagutskottets utlåtande nr 50 år 1963
valtarskap skulle medföra och angelägenheten av klarhet och enhetlighet
i lagstiftningen på området. Möjligen vore det tänkbart, att rättsverkningarna
av en omyndigförklaring enligt 10 kap. 1 § fjärde punkten föräldrabalken
pa grund av behov av bistånd i ekonomiska angelägenheter skulle
kunna i vissa avseenden begränsas, exempelvis i fråga om rösträtten och
rätten att utan förmyndarens samtycke ingå äktenskap.
Rådhusrätten anser vidare starka skäl tala för att godmanskap för ”bräckhga”
personer skulle kunna anordnas jämväl i andra fall än som nu är
möjligt åtminstone vid en strikt tillämpning av 18 kap. 3 § föräldrabalken.
Vid tillkomsten av 1924 års lag om förmynderskap, vars bestämmelser i
förevarande ämne i stort sett oförändrade överförts till föräldrabalken,
framfördes starka betänkligheter mot införandet av mera allmänna bestämmelser
om kuratel, främst med hänsyn till riskerna för att erforderlig
omyndigförklaring icke skulle komma till stånd och att huvudmannen företager
rättshandlingar som kollidera med gode mannens förfoganden. Uppenbart
är, att när sådan kollisionsrisk kan förutses godmanskap icke bör
anordnas och vid behov i stället omyndigförklaring bör tillgripas. Emellertid
förekomma enligt rådhusrättens erfarenhet ej sällan fall, då behov av
annans bistånd i ekonomiska angelägenheter med offentlig kontroll över
förvaltningen föreligger, ehuru omyndigförklaring med åtföljande förlust
av rättslig handlingsförmåga framstår såsom ett onödigt ingrepp med hänsyn
till att olämpliga dispositioner från huvudmannens sida ej behöva befaras.
Rådhusrätten åsyftar härvid främst personer med lyten eller andra
fysiska sjukdomstillstånd av icke övergående natur men även personer med
vissa psykiska insufficienstillstånd, vilka ha sjukdomsinsikt och äro beredda
att lojalt rätta sig efter en god man. I sådana fall borde med huvudmannens
samtycke godmanskap kunna anordnas. I praktiken förekomma
redan nu godmanskap enligt 18 kap. 3 § föräldrabalken av lång varaktighet
bland annat för lindrigt psykiskt sjuka — utan att rådhusrätten
veterligt några olägenheter därav förmärkts. Skulle i något fall huvudmannen
själv företaga förmögenhetsdispositioner i strid mot gode mannens
förfoganden, torde ofta grund för tvångsvis omyndigförklaring föreligga,
och gode mannen har då möjlighet att i sista hand genom hänvändelse till
överförmyndaren åvägabringa sådan förklaring.
Under hänvisning till det anförda får rådhusrätten avgiva det utlåtandet,
afl införandet av ett förvaltarskap med inskränkning i huvudmannens
rådighet över sin egendom icke synes böra ifrågakomma, att en utvidgning
av möjligheterna att anordna godmanskap för så kallade ”bräckliga” personer
bör utredas samt att beträffande omyndigförklaring jämlikt 10 kap.
1 § fjärde punkten föräldrabalken på grund av behov av bistånd i ekonomiska
angelägenheter måhända borde undersökas, i vad mån dess rättsverkningar
kunde i vissa avseenden begränsas i förhållande till vad som
gäller.
Överförmyndarnämnden aberopar ett av kanslichefen Björn Nordqvist
utarbetat tjänstememorial, som bl. a. innehåller följande:
överförmyndarnämnden får ofta framställningar från anhöriga till någon
person, som är i behov av förmyndare, att bistå dem genom att hos rätten
ansöka om att vederbörande skall förklaras omyndig. Enär omyndighetsförklaringen
anses vara ett så kraftigt ingrepp i en persons fri- och rättig
-
9
Första lagutskottets utlåtande nr 50 år 1963
heter drar man sig för att själv ställa sig som sökande för att inte stöta sig
med den, för vilken omyndighetsförklaring sättes i fråga. En stor svårighet
är ofta att anskaffa läkarintyg, enär vederbörande vägrar att låta sig
undersökas, överförmyndaren saknar helt befogenheter att i dylika fall
föranstalta om undersökning. Det kan inte uteslutas att på grund av de
anhörigas tvekan många fall aldrig kommer till överförmyndarens kännedom.
Alla dessa faktorer kan samverka till att en person, som rätteligen
borde förklaras omyndig icke blir det, och sålunda icke kommer i åtnjutande
av det skydd mot oöverlagda ekonomiska transaktioner som han
borde ha.
överförmyndarnämnden har även funnit att domstolorna stundom genom
en extensiv tolkning av 18 kap. 3 § föräldrabalken åtminstone tillfälligt
söker lösa de problem, som kan uppstå i dylika eller likartade situationer.
De ovan skisserade omständigheterna pekar hän mot att behov kan
föreligga av någon form av kuratel av mera omfattande slag än det som
avses i 18 kap. 3 § föräldrabalken men mindre ingripande än en omyndighetsförklaring.
Det kan emellertid förutses, att det kommer att stöta på
stora svårigheter att finna en ur privaträttslig synpunkt tillfredsställande
lösning på detta problem.
Socialstyrelsen påpekar, att enligt vad som framgår av motionerna tilllämpningen
av den ifrågasatta bestämmelsen skulle medföra en väsentlig
begränsning av vederbörandes rättsliga handlingsförmåga och denna begränsning
skulle kunna genomföras även med vederbörandes bestridande
om han ”på grund av ålderdom, viljesvaghet eller annan orsak är oförmögen
att bedöma räckvidden av sina ekonomiska transaktioner”. Såvitt
socialstyrelsen kan finna är en bestämmelse av denna karaktär närmast
att betrakta som en parallell till bestämmelserna i 10 kap. 1 § styckena
1—3 av föräldrabalken, vilka bestämmelser reglerar frågan om omyndighetsförklaring
mot vederbörandes bestridande. Socialstyrelsen har i sin ämbetsutövning
begränsade möjligheter att vinna erfarenheter från fältet
rörande behovet" av en bestämmelse i föreslagen riktning. Några omständigheter
som tyder på behov av en dylik bestämmelse speciellt i fråga om
åldringar har dock icke framkommit. Med hänsyn härtill och då motionärerna
icke i övrigt åberopat några vid tillkomsten av föräldrabalken obeaktade
omständigheter, som skulle kunna motivera ett så väsentligt ingrepp
i den personliga friheten som det föreslagna, avstyrker socialstyrelsen bifall
till motionerna.
I häradshövdingeföreningens yttrande anföres i huvudsak följande.
Såvitt föreningen kan finna skiljer sig till sitt innehåll den av motionärerna
skisserade anordningen från ett godmansförordnande enligt 18 kap.
3 § föräldrabalken i ett mycket väsentligt avseende, nämligen såtillvida att
huvudmannen enligt motionärernas förslag helt förlorar sin dispositionsrätt.
Godmansförordnande jämlikt nämnda § medför ju icke någon begränsning
av huvudmannens rättsliga handlingsförmåga. Skulle av godemannen och
huvudmannen kolliderande rättshandlingar företagas, bedömas rättsverkningarna
som om båda företagits av huvudmannen. Tredje man är väl
skyddad, om han avtalar med en huvudman som har god man, medan han
däremot kan komma att stå rättslös, om han träffat avtal med eu huvud
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
io
Första lagutskottets utlåtande nr 50 år 1963
man, som honom ovetande avstått sin dispositionsrätt till en sådan förvaltare
som motionärerna önska. Att i samma lagrum som under samma eller
liknande beteckningar behandla två till sina konsekvenser så skilda förvaltningsformer
måste redan i och för sig anses olämpligt.
Med omyndigförklaring har motionärernas förvaltningsform gemensamt
att huvudmannen helt förlorar egen dispositionsrätt inom det område och
under den tid förvaltningen omfattar. Däremot skulle han äga full dispositionsrätt
i allt övrigt. Om en sådan förvaltningsform infördes genom att
18 kap. 3 § föräldrabalken utvidgades, måste man fråga sig om, i sådana
fall då huvudmannen helt överlämnade förvaltningen, han icke ens skulle
äga den i och för sig ganska omfattande, i föräldrabalken reglerade, rättsliga
handlingsförmåga som tillkommer en omyndigförklarad person.
Föreningen finner alldeles uppenbart att en förvaltningsanordning av det
slag motionärerna avse skulle medföra mycket allvarliga, kanske oöverkomliga
svårigheter för tredje man. Det torde icke vara möjligt att genom
ett kungörelseförfarande garantera ett tillfredsställande godtrosskydd. Särskilt
skulle dessa svårigheter accentueras vid förordnande med begränsad
omfattning. Även om denna omfattning omsorgsfullt bestämdes i förordnandet,
skulle det icke kunna undvikas att stora svårigheter framdeles likväl
kunde uppkomma vid gränsdragning mellan de områden, där huvudmannen
saknade egen dispositionsrätt och de inom vilka han bibehållits
vid denna rätt. Huvudmannen själv skulle riskera att möta lika stor misstro
och komma att bli utsatt för lika stort obehag som om han vore omyndigförklarad.
Han skulle ständigt riskera att anses sakna dispositionsrätt till
dess han styrkt motsatsen. Tvistigheter skulle dessutom lätt uppkomma angående
giltigheten av ingångna avtal.
Det förekommer såsom motionärerna framhållit otvivelaktigt att person
som borde omyndigförklaras icke är villig medverka till att så sker, men
att fördenskull införa en förvaltningsform med samma reella innebörd men
med annan beteckning torde icke vara motiverat, i synnerhet som i sådana
fall i regel möjlighet finnes för omyndigförklaring utan vederbörandes samtycke.
Gentemot huvudmannens önskemål om en diskret form kommer
alltid att stå tredje mans berättigade krav på offenlighet och information.
Föreningen kan icke finna att avvägningen mellan dessa intressen bör ske
på annat sätt än föräldrabalken nu gör. Dessutom må framhållas att redan
nu i praxis en tendens är märkbar att begära godmansförordnande jämlikt
18 kap. 3 § föräldrabalken i fall då omyndigförklaring rätteligen skall ske.
Ytterligare utveckling i sådan riktning bör icke uppmuntras utan tvärtom
motverkas.
I advokatsamfundets yttrande erinrar samfundsstyrelsen inledningsvis
om de olägenheter som enligt lagberedningens uttalanden var förknippade
med ett kuratel som medför begränsning i vederbörandes rättsliga handlingsförmåga.
Fn annan nackdel med ett förvaltarskap av angivet slag torde
enligt styrelsen vara att svårigheter skulle uppstå att avgränsa de områden
inom vilka åtgärder finge företagas av förvaltaren respektive den för vilken
förvaltare förordnats. Styrelsen, som finner de angivna olägenheterna
med det av motionärerna föreslagna förvaltarskapet väsentliga, anser de
möjligheter som finnes för envar och sålunda även för personer, som av
11
Första lagutskottets utlåtande nr 50 år 1963
en eller annan anledning har svårt att själva förvalta sin egendom, att uppdraga
åt annan betrodd person eller institution att handha deras egendomsförvaltning
eller att biträda dem därmed fullt tillräckliga. Med hänsyn till
de möjligheter som således föreligger att genom privaträttsliga avtal erhålla
biträde vid egendomsförvaltning tror sig styrelsen även kunna utgå från
att ett institut med ett genom förordnande av domstol tillkommet förvar
tarskap, som i allmänhet skulle förutsätta samtycke av den för vilken sådant
förordnande ifrågasättes, skulle komma att i praktiken erhålla ringa
tillämpning.
I stadsdomareföreningens yttrande uttalar styrelsen att det av motionärerna
föreslagna institutet skulle innebära en lägre grad av omyndighetsförklaring.
Att här införa en gradering synes styrelsen såväl teoretiskt som
praktiskt olämpligt.
Bankföreningen anför:
För den som frivilligt vill överlämna förvaltningen av hela eller en del av
sin egendom till annan synes tillräckliga utvägar därtill redan stå till buds.
Bankernas notariatavdelningar ombesörjer i stor utsträckning sådan förvaltning
och dessutom finns möjlighet att anlita fullmäktig eller begära
förordnande av god man enligt 18 kap. 3 § föräldrabalken.^
Vad motionärerna önskar är emellertid något annat, nämligen ett förvaltarskap
som skulle kunna anordnas och bibehållas även mot huvudmannens
vilja och som bland annat skulle innebära, att han sattes ur stånd att
själv företaga förmögenhetsrättsliga dispositioner. Det förefaller bankföreningen
som om ett dylikt arrangemang i praktiken skulle komma att skilja
sig så obetydligt från förmynderskap att det i själva verket endast bleve
fråga om en olikhet i benämningen.
Utskottet
I 18 kap. 8 § föräldrabalken stadgas att, om någon för sjukdom, som kan
antagas vara övergående, är ur stånd att bevaka sin rätt och förvalta sin
egendom, rätten där så erfordras skall förordna god man att bevaka hans
rätt eller förvalta egendomen. Sådant förordnande får icke givas utan den
sjukes samtycke, med mindre sjukdomen medför hinder mot inhämtande
av samtycket. Ett godmanskap av angivet slag medför icke någon begränsning
i den sjukes rättsliga handlingsförmåga.
I förevarande motioner föreslås en utredning beträffande utvidgning av
nämnda stadgande till att även gälla förordnande av förvaltare i enlighet
med vissa i motionerna angivna riktlinjer. Av vad därutinnan anförts synes
framgå att motionärerna vill införa ett kuratel, som skulle kunna anordnas
eller vidmakthållas även mot huvudmannens vilja och som skulle medföra
att hans rättshandlingsförmåga begränsades. I båda dessa avseenden skulle
kuratelct alltså stå nära vad som gäller efter omyndighetsförklaring. Däremot
skulle huvudmannen tydligen icke få vidkännas sadana för omyndig
-
12 Första lagutskottets utlåtande nr 50 år 1963
heten karakteristiska följdverkningar som t. ex. förlust av rösträtten. Kuratelet
skulle stå under offentlig tillsyn på samma sätt som förmynderskap
och godmanskap.
De motiv som anförts för reformförslaget hänför sig främst till iakttagelsen
att det förekommer, att personer som uppenbarligen icke är i stånd
att själva sköta t. ex. förvaltningen av sina tillgångar, även om de är medvetna
härom, icke är villiga att medverka till omyndighetsförklaring, eftersom
en sådan medför betydande inskränkningar i den enskildes fri- och
rättigheter. Motionärernas förslag syftar till att genom en mindre drastisk
åtgärd än omyndighetsförklaringen fylla ett behov av effektivt stöd för
bräckliga personer”, varmed i sammanhanget menas personer som på
grund av ålderdom eller viljesvaghet eller av annan orsak är oförmögna att
bedöma räckvidden av sina ekonomiska transaktioner.
Under remissbehandlingen har förslaget avstyrkts av flertalet hörda
instanser. Även de remissyttranden som går i tillstyrkande riktning, röjer
viss tvekan om behovet och lämpligheten av den föreslagna reformen. Jämväl
utskottet hyser starka betänkligheter mot förslaget, särskilt med hänsyn
till att det förordade rättsinstitutet för att bli effektivt skulle få utformas
så, att på det civilrättsliga planet föga mer än namnet skilde det från omyndighetsförklaringen.
Utskottet är på grund härav icke övertygat om att en
utredning med det av motionärerna angivna syftet skulle vara befogad.
Emellertid är det för utskottet bekant, att en översyn av förmynderskapsIagstiftningen
överväges inom justitiedepartementet. Beträffande den närmare
inriktningen av översynsarbetet torde det ännu ha varit för tidigt att
bestämma. Enligt utskottets uppfattning torde direktiven böra utformas så,
att därigenom ej uteslutes möjligheten att i samband med översynen pröva
frågan i vad mån de önskemål som uppbär motionärernas förslag kan på
lämpligt sätt tillgodoses.
Det sagda synes böra bringas till Kungl. Maj :ts kännedom. I övrigt bör
motionerna ej föranleda någon riksdagens åtgärd.
Utskottet får sålunda hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande motioner, 1:54
och 11:62, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet ovan anfört.
Stockholm den 28 november 1963
På första lagutskottets vägnar:
INGRID GÄRDE WIDEMAR
Första lagutskottets utlåtande nr 50 år 1963
13
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Ahlkvist, Erik Svedberg*, Ferdinand
Nilsson*, Hilding, Wikner och Lundin;
från andra kammaren: fru Gärde Widemar, herr Landgren, fru Johansson,
herrar östrand*, Svensson i Vä, Ekström i Björkvik, Keijer och
Fröding.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1963:417 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om inrättande av ett ekonomiskt förvaltarskap som alternativ till omyndigförklaring. a1 i texten