Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ersättning av allmänna medel för skada genom brott. Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 530 i första kammaren av herr Bengtson och nr 639 i andra kammaren av herr Börjesson i Falköping.

1963-03-05 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1963:8, Utlåtande i anledning av väckta motioner om ersättning av allmänna medel för skada genom brott. Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 530 i första kammaren av herr Bengtson och nr 639 i andra kammaren av herr Börjesson i Falköping.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 8 år 1963

1

Nr 8

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ersättning av allmänna

medel för skada genom brott.

Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 530 i första kammaren av herr Bengtson

och nr 639 i andra kammaren av herr Börjesson i Falköping. I motionerna,

vilka är likalydande, hemställes, att riksdagen måtte i skrivelse till

Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam prövning av frågan om ersättning av

allmänna medel för skada som drabbat enskild person genom brott mot

honom eller hans egendom.

Beträffande skälen för motionärernas hemställan får utskottet hänvisa

till motionerna.

Gällande rätt m. m.

Enligt 6 kap. 1 § strafflagen skall skada som någon genom brott tillfogar

annan gäldas av den brottslige, evad brottet skett med uppsåt eller av vållande.

För den händelse den skadelidande medverkat till skadan genom

eget vållande, skall skadeståndet jämkas efter vad som prövas skäligt. I 6 §

samma kapitel stadgas att, om skada är gjord av person under femton års

ålder eller sådan som går straffri enligt 5 kap. 5 § strafflagen, han är pliktig

att ersätta skadan endast om och i den mån det med hänsyn till hans sinnesart,

gärningens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt må anses skäligt.

I förevarande sammanhang må erinras om vissa i svensk rätt förekommande

bestämmelser, som avser att förmå en brottsling att ersätta den

skada han orsakat genom sitt brott.

Enligt 6 § lagen om villkorlig dom skall villkorligt dömd, därest han förpliktats

ersätta genom brottet uppkommen skada, göra vad i hans förmåga

står att fullgöra sin skyldighet därutinnan. En motsvarande bestämmelse

har beträffande villkorligt frigivna meddelats i 5 § lagen om villkorlig frigivning.

Jämlikt 8 § lagen om villkorlig dom må i dylik dom meddelas särskilda

föreskrifter rörande den dömdes förhållanden i olika i lagen angivna avseenden.

Bland annat må, där det finnes lämpligt, föreskrivas att den dömde

bör å tid och sätt som i domen angives söka fullgöra honom åliggande skyl1

—Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 1 avd. Nr 8

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 8 år 1963

dighet att gälda ersättning för skada som uppkommit genom brottet. Föreskrift

som nu sagts skall alltid vara förenad med övervakning. Åsidosätter

den dömde, utan att därigenom göra sig skyldig till brott, något som till

följd av den villkorliga domen åligger honom, må domstolen enligt 12 § sistnämnda

lag efter omständigheterna förordna om prövotidens förlängning,

besluta att varning skall tilldelas den dömde eller också förklara det villkorliga

anståndet förverkat.

Vid prövning av fråga om villkorlig frigivning enligt 2 § lagen om villkorlig

frigivning skall beaktas, bland annat, den dömdes beredvillighet att

ersätta genom brottet uppkommen skada.

I huvudsak motsvarande bestämmelser återfinns i 26—28 kap. brottsbalken.

Skadestånd kan icke uttagas genom införsel.

Alltsedan budgetåret 1948/49 har å riksstaten funnits uppfört ett särskilt

anslag under den nuvarande rubriken Ersättning för skador vållade av

vissa rymlingar in. fl. För närvarande tages anslaget i anspråk för utbetalning

av ersättning för skador, som vållats av personer intagna på fångvårdsanstalter,

ungdomsvårdsskolor, mentalsjukhus och vårdanstalter för alkoholmissbrukare.

Ersättning utgår för skada, förorsakad av intagen som

rymt från anstalten eller lämnat denna som frigångare eller för permission.

De ersättningsanspråk, som framställes i anledning av här avsedd skadegörelse,

prövas av Kungl. Maj :t utom när yrkande gäller ersättning med

högst 100 kr. för skada vållad av ungdomsvårdsskoleelever. Utredningen

verkställes av centralmyndigheten — socialstyrelsen, fångvårdsstyrelsen

eller medicinalstyrelsen -— för den anstalt, där skadegöraren är intagen.

Ersättningsmöjligheterna har efter 1948 utsträckts vid två tillfällen. Det

sammanlagda antalet av Kungl. Maj :t avgjorda ärenden under de senaste

sex åren uppgår till 975. Av dessa har utredning i drygt två tredjedelar av

fallen verkställts av socialstyrelsen, medan övriga ärenden främst handlagts

av fångvårdsstyrelsen. Medicinalstyrelsen har endast haft ett trettiotal fall

att utreda. Av ärendena har 750 gällt sakskador i samband med motorfordonstillgrepp

och 200 avsett andra sakskador, medan personskadeärendena

endast uppgått till ett tjugutal. Ersättning har beviljats i 635 fall. Endast i

36 av dessa har ersättningsbeloppet uppgått till minst 2 000 kr.

I statsverkspropositionen vid innevarande års riksdag föreslås att möjligheterna

att lämna ersättning utsträckes att avse skador, vållade av ungdomsvårdsskoleelever,

som vårdas utom skolan, vidare alkoholmissbrukare,

som är inskrivna på vårdanstalt men befinner sig på inackorderingshem

eller i familjevård, samt mentalsjukhuspatienter, som utplacerats i kontrollerad

familjevård. I propositionen föreslås anslag om totalt 60 000 kr. för

ifrågavarande ändamål.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 8 år 1963

3

Vissa betänkande!!

1945 års försäkringsutredning har i sitt principbetänkande rörande försäkringsväsendet

(SOU 1949:25) framhållit, att en vidsträckt utbredning

av skadeförsäkringen ur samhällssynpunkt ter sig i hög grad önskvärd,

vilket framför allt gäller skador som eljest skulle ställa den enskilde inför

oöverstigliga ekonomiska svårigheter eller vålla bestående rubbningar i

företagsamheten. Enligt utredningen har samhället ett allmänt ansvar såväl

för den enskilde medborgaren som för det ekonomiska livet, och ett viktigt

led i uppfyllandet av detta ansvar måste anses vara att befrämja en sund

och ändamålsenlig utveckling av skadeförsäkringen.

Sedan utredningen funnit att en allmän obligatorisk ansvarighetsförsäkring

möter alltför stora praktiska svårigheter, har utredningen ansett det

böra övervägas, om icke betalningsskyldigheten för varje större skadestånd

— med de inskränkningar som kan befinnas nödvändiga eller lämpliga

— borde överflyttas på det allmänna till den del skadeståndet överstiger

någon viss tämligen hög summa. Utredningen, som föreslår att åt särskilda

sakkunniga överlämnas att närmare pröva detta uppslag, har något utfört

de synpunkter som enligt dess mening bör beaktas vid prövningen. Utredningen

finner, att då det gäller brandskador och sjöhaverier ägaren bör

skydda sig genom brand- respektive sjöförsäkring och att han också i regel

gör detta. Det föreligger därför, anser utredningen, icke, i varje fall av hänsyn

till den skadelidande, någon anledning för det allmänna att över huvud

taget ikläda sig ersättningsplikt vid sådana skador. Då man å andra sidan

starkt kan ifrågasätta lämpligheten av att från det allmännas betalningsskyldighet

utesluta vissa slag av egendomsskador men ersätta andra, bör

man måhända inskränka sig till att införa den avsedda ersättningsformen

endast beträffande personskador. Även beträffande sådana tänker sig utredningen

vissa begränsningar. Att den skadelidande medverkat till skadan

eller underlåtit att efter förmåga sörja för avvärjande eller minskning av

denna synes utredningen böra utgöra en grund för inskränkning av det allmännas

prestationsskyldighet. Vidare anser utredningen, att det allmännas

åtagande bör begränsas till sådana fall där en laglig rätt till skadestånd

föreligger. Utredningen anser det också böra övervägas, om och i vad mån

det allmännas förpliktelse bör inskränkas vid skadefall, för vilka ersättning

utgår på grund av försäkring, i varje fall då fråga är om obligatorisk försäkring.

Undantag bör enligt utredningen övervägas jämväl beträffande

skador, för vilka innehavare av järnväg eller ägare av luftfartyg enligt lag

eller författning är skyldig att gälda skadestånd, och eventuellt även i andra

speciella fall. Slutligen anser utredningen, att ersättning bör givas endast i

den mån skadan överstiger visst belopp. Beträffande storleken av den bottensumma,

som skulle undantagas från det allmännas förpliktelse, har

enligt betänkandet diskussionsvis framförts ett belopp av 1 000 kr. rl ill

1* — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 sand. 1 avd. Nr 8

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första lagutskottets utlåtande nr 8 år 1963

anordningen hör, att det allmänna skulle äga regressrätt mot den skadeståndsskyldige

i viss utsträckning, nämligen i regel då denne orsakat skadan

med uppsåt eller av grov vårdslöshet. Kostnaden för ersättningarna skulle

frånsett regressvis inflytande medel, bestridas av skattemedel. Storleksordningen

av den årliga kostnaden anger utredningen genom att nämna beloppet

fem miljoner kronor.

Beträffande försäkringsutredningens uppslag, att det allmänna skulle

övertaga betalningsskyldigheten för skadestånd i viss omfattning, invänder

professorn Ivar Strahl i en förberedande utredning angående lagstiftning på

skadeståndsrättens område (SOU 1950:16), att det är svårt att förstå,

varför det belopp, som det allmänna skulle anslå för detta ändamål, skall

tillfalla just sådana skadelidande som äger ett skadeståndsanspråk mot någon.

Strahl fortsätter:

Dessa aro dock på det hela taget mindre i behov av hjälp från det allmänna

an sadana som lida skada utan att därpå kunna grunda något anspråk mot

annan. Icke heller är det lätt att inse, varför det allmänna skulle lämna dem

som ha låg arbetsförtjänst och därför måhända ej vid förlust av arbetsförmågan

under en kortare tid lida skada uppgående till exempelvis 1 000 kr.

utan ersättning men däremot med fulla beloppet minus 1 000 kr. ersätta

arbetsförmågan hos den vars arbetsförtjänst är stor. I den mån den senares

skada beror på att han har ovanligt hög arbetsinkomst torde med fog kunna

sagas vad utredningen anfört beträffande brand- och sjöskada, nämligen

att det bor ankomma på honom själv att skydda sig genom försäkring.

Även den stundom framförda tanken att det allmänna skulle bereda ersättning

av statsmedel för skada som tillfogats genom brottslig gärning

synes böra avvisas. Det är svårt att inse, varför den omständigheten att skadan

orsakats genom brottslig gärning skall föranleda att det allmänna gåve

ersättning. Varför skulle den som skadats genom mordbrand ha ersättning

av statsmedel men icke den som skadats av blixt? Och varför skulle skattebetalarna

bekosta ersättning åt en av tåg påkörd om föraren varit vållande

men icke annars? Tanken skulle icke vara bättre grundad, om ersättningen

toges av bötesmedel eller annat som influtit i statskassan på grund av

andra brott än det ifrågavarande. Ty genom att dessa tillgångar undandroges

den allmänna budgeten skulle ersättningarna ändock komma att belasta

denna, d. v. s. skattedragarna.

Betrattande vilka åtgärder som skulle kunna vidtagas för att tillgodose

de skadeståndsberättigade anför Strahl i samma utredning:

En regel om införsel för skadestånd på grund av brott kunde tänkas formad

så, att domstolen skulle, när det från kriminalpolitisk synpunkt ansåges

lämpligt eller i allt fall icke olämpligt, äga bestämma en betalningsplan

som kunde förverkligas genom införsel. Domstolen skulle ha att se

till att den dömde icke bleve över hövan betungad och därför kunna inskränka

införseln till en del av skadeståndet. Man kunde tänka sig, att domstolen

när den utdömde skadeståndet tillika, i den mån det kunde ske utan

men för den dömdes anpassning i samhället och utan att han bleve oskäligt

betungad, skulle äga medgiva att den skadeståndsbeträttigade finge erhålla

införsel till gäldande av skadeståndet eller del därav med högst visst belopp

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 8 år 1963 5

för månad eller annan tid som domstolen bestämde. Genom möjligheten

till införsel enligt i hnvudsak dessa regler skulle förrådet av reaktionsmedel

mot brottsligheten ha berikats med ännu ett, vilket skulle ha karaktären av

arbete i frihet till gottgörelse av skadan eller del därav. Ehuru till motivering''

för införande av denna möjlighet till införsel främst synes böra anföras

dess nytta från straff rättslig synpunkt, är det givet, att möjligheten även

skulle vara av värde för de skadeståndsberättigade.

En ytterligare åtgärd för att tillgodose de skadeståndsberättigade torde

förtjäna övervägas. Det har i det löregående nämnts, att enligt äldre rätt

målsäganden bereddes gottgörelse genom att han erhöll böterna eller andel i

dem. Numera har lagstiftningen övergått till en på sätt och vis motsatt

ståndpunkt. Böter utdömas vid sidan av skadestånd, de tillfalla kronan och

kunna indrivas genom införsel samt hot om förvandlingsstraff. Skadeståndsfordringar

äro därför ofta utsatta för en övermäktig konkurrens från de

statliga bötesanspråkens sida. Detta synes icke motiverat. Från straffrättslig

synpunkt är det visserligen angeläget, att den dömde förmås att betala

bötesbeloppet men däremot icke att detta belopp tillfaller kronan. Det synes

icke finnas något hinder mot att låta målsäganden tillgodonjuta böterna,

om det blott fasthålles att böterna äro en offentligrättslig påföljd som till

förutsättningar och belopp helt följer straffrättsliga regler och alltsa adomes

oberoende av målsägandens yrkande och med belopp som icke rattar sig

efter måttet av den skada han lidit. Det kan därför förtjäna overvagas att

införa bestämmelser av innehåll, att om någon av domstol tillerkänts skadestånd

på grund av brott, han skall äga uttå skadeståndet av kronan i den

mån böter som guldits på grund av brottet förslå därtill. Kronan kunde

berättigas att söka sitt åter av den skadeståndsskyldige. Enahanda kunde

stadgas angående förverkad egendom.

Genom sådana bestämmelser skulle staten i viss omfattning garantera

utfående av skadestånd på grund av brott. Mot en garanti av denna omtatt
ning

kunna icke riktas de erinringar, som---framställts mot den

vidaregående tanken att staten skulle på ett eller annat satt garantera

skadeståndsanspråk på grund av brott över huvud. Den nu lfragasatta

anordningen innebär nämligen blott, att statens anspråk pa böter eller lorverkad

egendom sättes i efterhand i förhållande till målsägandens skadeståndsanspråk.

Tidigare riksdagsbehandling

I en vid 1947 års riksdag inom andra kammaren väckt motion (nr 279)

av herr Ekdahl hemställdes om utredning och förslag rörande möjligheten

att, där vederbörandes ekonomiska förhållanden det motiverade, genom

samhälleliga åtgärder bringa ersättning för eller lindra ekonomisk skada

som drabbat av brott träffade personer, vilka icke genom i laga ordning

utdömt skadestånd eller genom ersättning i annan form kunde hållas skadeslösa

för dem tillfogade förluster. Beträffande det sätt, varpå skadelidande

skulle kunna tänkas erhålla ersättning, anförde motionären:

De i anledning av begångna brott till statskassan inflytande bötesmedlen

representera betydande årliga belopp; budgetåret 1944/45 uppgingo de till

nära 5 miljoner. Vore det icke tänkbart att låta en del av dessa statsinkomster

få en ganska moralisk användning genom att årligen avsatta någon det

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr 8 år 1963

av lafytandf botesniedel till ett slags allmän skadeståndsfond. Möjligheterna

att från denna erhålla ersättningar eller understöd borde i så fall ges så

h™«ar°«Ch-f<>®a b?uat!Ska former som möjligt. — En av skada genom

brottshg gärning drabbad, som synbarligen saknade möjlighet att utfå utdömt

skadestånd och som ej heller hade utsikter att erhålla ersättning i

annan form kunde t. ex. vända sig till den allmänne åklagare, som utfört

atalet, för att fa proceduren i gang. Åklagaren kunde förebringa behövlig

utredning angaende vederborandes behov av ersättning från skadeståndsJonden

och andra förhållanden av intresse för frågans bedömande. Eventuellt

kunde domaren i orten avge yttrande innan ärendet slutligen över
amnades

till den myndighet, som hade hand om skadeståndsfonden. _

Om den skadestandsberättigade tillerkändes ersättning ur skadeståndsfonden,

overginge givetvis därmed hans fordran hos brottslingen till statsverket,

som säkerligen med vida större utsikter till resultat kunde vaka över

att den skyldige icke sluppe undan, därest han komme i omständigheter

som gjorde honom betalningskapabel.

Vid samma riksdag väcktes, likaledes inom andra kammaren, jämväl

lyra motioner (nr 84, 139, 221 och 276), vari behandlades frågan om ersättning

av allmänna medel till personer som lidit skada genom åtgärd av vid

sinnessjukhus eller vissa andra anstalter intagna.

I anledning av de sistnämnda motionerna hemställde riksdagen i skrivelse

(nr 47o) om utredning av frågan om ersättning av allmänna medel för

skador vållade av personer, som är eller varit intagna på sinnessjukhus

in. fl. Beträffande det i den förstnämnda motionen framförda önskemålet

anförde riksdagen i samma skrivelse:

Forslaget i motionen II: 279 att ersättning skall kunna utgå av statsmedel

or skada, som tillfogats genom brottslig gärning, finner riksdagen vara

vart beaktande. Onekligen skulle införandet av en sådan ordning innebära

ett värdefullt komplement till det rättsskydd, som samhället genom sina

organ giver den enskilde medborgaren.

Emellertid bilda dessa skador ur ersättningssynpunkt en mycket heterogen

grupp. Detta gäller såväl skadornas art och det sätt, varpå de uppkommit,

som aven frågan om det sätt, varpå de utan statens ingripande i allmanhet

ma bliva reglerade. En utredning i ämnet skulle ställas inför åtskiihga

svarlo st a frågor och måste befaras bli synnerligen omfattande och

tidskravande. Detta torde gälla även med den av motionären angivna begränsningen

av utredningsuppdraget att avse fall, där vederborandes ekonomiska

förhållanden skulle särskilt motivera ersättning av allmänna medel.

Riksdagen anser sig med anledning härav icke beredd att nu påyrka

utredning i ärendet. Emellertid förtjänar utredningsfrågan enligt riksdagens

mening ytterhgare överväganden. Uppmärksamhet synes härvid böra ägnas

spörsmålet, om uppdraget för en eventuell utredning lämpligen kan begränsas

till att avse vissa grupper av de mera angelägna fallen. De erfarenheter,

som vinnas vid den utredning, varom riksdagen här nedan anhåller, kunna

mahanda giva underlag för ett fortsatt övervägande av den berörda frågan.

I anledning av en vid 1953 års riksdag inom första kammaren av herr

Söderquist väckt motion (nr 108), vari hemställdes om utredning och därav

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Första lagutskottets utlåtande nr 8 år 1963

föranlett förslag om sådana bestämmelser — exempelvis genom förskottering

från staten — att den, som av domstol tilldömdes rätt till skadestånd

eller annan ekonomisk ersättning, erhöll möjlighet att få sina genom dom

godkända rättsanspråk uppfyllda, särskilt i sådana fall där den ersättningsberättigade

var starkt beroende av skadeståndet eller ersättningen, anförde

statsutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 164) följande:

Förevarande motion berör ett speciellt problem inom skadeståndsrätten

av vittutseende och samtidigt mycket svårlöst beskaffenhet.

Utskottet vill erinra om att den i motionen väckta frågan ur skilda synpunkter

belysts i ett av tillkallad utredningsman i samråd med representanter

för övriga nordiska länder utarbetat betänkande med förberedande

utredning angående lagstiftning på skadeståndsrättens område (SOU

1950: 16). Utredningsmannen har bl. a. uttalat att den stundom framförda

tanken att det allmänna skulle bereda ersättning av statsmedel för skada,

som tillfogats genom brottslig gärning över huvud, synes böra avvisas men

samtidigt funnit det förtjäna övervägas att införa bestämmelser, genom

vilka staten i viss omfattning skulle garantera utfående av skadestånd på

grund av brott. Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 23 maj 1952 har

chefen för justitiedepartementet sedermera i enlighet med i betänkandet

givna rekommendationer tillkallat två kommittéer, bilskadeutredningen och

kommittén angående det allmännas skadeståndsansvar, vilka har att verkställa

revision på vissa begränsade områden av skadeståndsrätten. Avsikten

är att arbetet på en allmän lag om iskadestånd utanför kontraktsförhållanden

skall upptagas, så snart bilskadeutredningen avslutats.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen har den i motionen avsedda

frågan ägnats en förberedande utredning, avsedd att ytterligare övervägas

vid det fortsatta reformarbetet på skadeståndsrättens område. Under sådana

omständigheter finner utskottet någon framställning i ämnet från riksdagens

sida icke nu vara påkallad.

Vid 1956 års riksdag väcktes i samma ämne som uti motionen II: 279 vid

1947 års riksdag två likalydande motioner, den ena inom första kammaren

av herr Alexanderson in. fl. (nr 170) och den andra inom andra kammaren

av herr Ekdahl in. fl. (nr 333).

Statsutskottet, som behandlade jämväl ifrågavarande motioner, erinrade

inledningsvis i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 183) om vad som

förekommit i saken vid 1947 års riksdag samt framhöll vidare, att sedan

doss under femte huvudtiteln uppförts ett anslag under den nuvarande

rubriken Ersättning för skador vållade av vissa rymlingar m. m., från vilket

anslag från början endast utgått ersättning för skador vållade av rymlingar

från fångvårdsanstalter, ungdomsvårdsskolor, alkoholistanstalter och

sinnessjukhus, men efter förslag i 1952 års statsverksproposition även utgivits

ersättning för skador, som vållats under kortvarig permission av på

dessa anstalter intagna. Sedan utskottet jämväl erinrat om vad det anfört

i anledning av den ovan berörda, vid 1953 års riksdag väckta motionen

I: 108, utlät sig utskottet:

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Första lagutskottets utlåtande nr S år 1963

Utskottet är ense med motionärerna att frågan om ersättning av allmänna

medel för skador, som tillfogats genom brottslig gärning över huvud, fått

ökad aktualitet genom den tilltagande brottsligheten och då särskilt genom

sådana företeelser såsom rån, överfall, skadegörelser m. m. Starka skäl kan

enligt utskottets mening anföras för att samhället inriktar sina ansträngningar

icke enbart på att bekämpa och förhindra brottslighet utan också på

att hålla dem som blivit oförvållat utsatta därför helt eller delvis skadeslösa.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen har frågan emellertid mycket

stark anknytning till de allmänna skadeståndsrättsliga problemen.

---Utskottet får i detta sammanhang även erinra om att 1952 års riksdag

på hemställan av första lagutskottet (ut.l. nr 20) hos Kungl. Maj:t

anhållit om en förutsättningslös utredning angående effektivare former för

uttagande av ådömd ersättning för i samband med tillgrepp av motorfordon

uppkomna skador. Enligt vad utskottet erfarit vilar denna utredningsfråga

i avvaktan på resultatet av bilskadeutredningens arbete.

Vid angivna förhållanden kan utskottet icke finna det välbetänkt att riksdagen

beslutar om en ny omfattande utredning kring de skadeståndsrättsliga

problemen. Om sålunda utskottet icke finner förutsättningar f. n. föreligga

för att tillstyrka motionärernas förslag i den form det framställts, anser

utskottet å andra sidan att det bör undersökas huruvida icke den reglering

av ersättningsanspråk, som redan försöksvis har införts när det gäller skador,

vållade av rymlingar m. fl., kan utsträckas till att avse även andra

avgränsade grupper. Det bör enligt utskottets mening överlämnas åt Kungl.

Maj :t att med ledning av erfarenheterna av nämnda verksamhet närmare

överväga denna fråga och för riksdagen framlägga därav föranledda eventuella

förslag.

I skrivelse (nr 375) till Kungl. Maj :t gav riksdagen till känna vad utskottet

sålunda anfört.

Jämväl vid 1961 års riksdag upptogs den nu aktuella frågan till behandling

av riksdagen i så måtto att inom första kammaren av herr Åman väcktes

en motion (nr 164), vari hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till

Kungl. Maj :t anhålla om en förutsättningslös utredning av frågan om säkerställande

av rätten till skadestånd med sikte på antingen en obligatorisk

försäkring eller statens övertagande av ansvar för personskada, då skadevållaren

icke kunde utge gottgörelse.

Som en framkomlig väg att komma till rätta med i motionen påtalat missförhållande

anvisade motionären genomförandet av obligatorisk försäkring

och som en annan väg, att staten skulle överta skadevållarens ersättningsplikt

(med regressrätt mot skadevållaren). Av statsfinansiella och andra

skäl framstod det emellertid, enligt motionären, som nödvändigt, att vissa

begränsningar gjordes, därest staten skulle övertaga skadeståndsansvaret.

Härvid framhölls i motionen, att det ej framstod som lika motiverat att staten

övertog ansvaret i fråga om sakskador som då det gällde personskador

och att det alltså främst var de senare som kom i åtanke. Jämväl i fråga om

personskador sades vass begränsning böra göras, förslagsvis så att ersättning

från staten skulle utgå först om skadan översteg ett belopp av 2 000 kronor.

Motionen, som behandlades av första lagutskottet, blev föremål för remiss
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 8 år 1963 9

förfarande. Beträffande avgivna yttranden får utskottet hänvisa till sitt i

anledning av motionen avgivna utlåtande (nr 25).

Sedan utskottet funnit sig icke kunna förorda en obligatorisk försäkring

till skydd mot person- och egendoms skador i de med motionen avsedda fallen,

anförde utskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande:

Vad därefter angår möjligheten att staten skulle åtaga sig garanti för

skadeståndsbetalningen är först att märka att motionären härvidlag inskränkt

sitt förslag då han ansett behövligt att statsgarantien begränsas till

att gälla personskada, vars värde överstiger 2 000 kronor. Beträffande personskadorna

är som förut antytts det på försäkringsbas existerande skyddet

vittgående. Det synes vid sådant förhållande nödvändigt att ställa stora krav

på motiveringen för ett användande av allmänna medel till en statsgaranti

för skadestånd vid personskada, då en dylik anordning skulle innebära att

anlitandet av allmänna medel gjordes på särskilt sätt beroende av orsaken

till skadan, medan den i sammanhanget naturliga behovssynpunkten kom

att träda i bakgrunden.

Motionären har som särskilt stötande framhållit fall, då skada på person

eller egendom vållats av minderåriga eller asociala personer, emedan dessa

personer nästan alltid helt saknar möjlighet att utge ersättning. I anslutning

härtill må nämnas, att de skador sådana personer vållar till stor del är sakskador

samt att i den mån fråga är om personskador, dessa i alldeles övervägande

antalet fall stannar under den av motionären föreslagna värdegränsen.

Statsgaranti enligt motionärens förslag skulle alltså ha mycket

begränsad effekt, såvitt avser skada, som vållats av personer inom nämnda

kategorier. Ytterligare kan här nämnas att det i någon mån är sörjt för att

kompensation erhålles i hithörande fall genom att medel årligen brukar

anslås till ersättning för vissa skador som vållats av personer intagna på

fångvårdsanstalter, ungdomsvårdsskolor, mentalsjukhus och vårdanstalter

för alkoholmissbrukare.

Utskottet vill ej bestrida att på en eller annan punkt ett vidgat användande

av statsmedel till skadeståndsbetalning kan te sig befogat även i fall, där

staten icke är skadeståndsskyldig enligt gällande rätt. Utskottet finner dock

ej tillräckliga skäl nu föreligga för införande av den generella statsgaranti

beträffande vissa skadestånd som motionären ifrågasatt.

Under hänvisning till det anförda får utskottet som sin mening uttala, att

närmare utredning i det av motionären angivna syftet utan olägenhet bör

kunna anstå i avvaktan på den fortsatta utvecklingen inom skadeståndsrättens

och försäkringsväsendets områden.

Utskottet

I förevarande motioner framhålles att särskilt bedrägeri- och våldsbrotten

visar en tendens att kraftigt öka samt att dessa brott ofta träffar äldre

människor och medför att de drabbade blir ekonomiskt ruinerade. Enligt

motionärerna borde det vara en angelägen uppgift för samhället att icke

blott söka förhindra och beivra brott utan även i största möjliga mån halla

dem som oförskyllt drabbas av brott skadeslösa. Endast i undantagsfall,

anmärker motionärerna, utgår för närvarande ersättning av allmänna medel

för skador, som uppstått på grund av brott. I motionerna hemslälles

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande nr 8 år 1963

nu om skyndsam prövning av frågan om ersättning av allmänna medel för

skada som nyss sagts.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har den genom motionerna

aktualiserade frågan, liksom angränsande spörsmål, upptagits

till övervägande vid flera tidigare tillfällen och i skilda sammanhang. Utskottet

delar motionärernas uppfattning, att det är angeläget att de som

blir offer för brott i största möjliga mån får gottgörelse för dem åsamkade

skador. En sådan inställning kommer till uttryck redan i strafflagens allmänna

bestämmelser om skadestånd ävensom i lagarna om villkorlig dom

och om villkorlig frigivning. I ovan berörda regler om domstols befogenhet

att i samband med villkorlig dom meddela föreskrift om tid och sätt för

erläggande av ådömt skadestånd kommer denna strävan till ett mera konkretiserat

uttryck. Emellertid må framhållas att de medel, som sålunda

står till buds för att främja fullgörandet av skadeståndsskyldighet, mången

gång saknar praktisk betydelse för den skadelidande på grund av att den

förpliktade saknar förmåga att gälda skadeståndet.

I fråga om vissa, genom brott åsamkade skador gottgöres emellertid den

skadelidande tämligen effektivt genom samhälleliga åtgärder. Härutinnan

må särskilt nämnas den obligatoriska trafikförsäkringen och den allmänna

socialförsäkringen. I icke ringa utsträckning förekommer även att samhällsmedlemmarna

på eget initiativ skyddar sig mot förlust på grund av

sådana skador, varom här är fråga, genom exempelvis stöldförsäkring. I förevarande

sammanhang må även erinras om att ersättning för skador, som

uppkommit genom brott, i viss utsträckning utgives direkt av allmänna medel

i det att sådana medel årligen anslås till ersättning för skador, som

vållats av vissa rymlingar m. fl. Möjligheten att på detta sätt gottgöra genom

brott drabbade personer har fortlöpande utvidgats.

Även om det sålunda i ej ringa utsträckning tillskapats skydd mot skador,

varom här är fråga, är det dock uppenbart, att den skadelidande alltjämt

i många fall själv får bära den skada eller förlust, som kan ha drabbat

honom på grund av annans brottsliga förfarande. Frågan blir då om staten

i sådana fall skall, såsom motionärerna förordar, träda emellan och hålla

den drabbade skadeslös. Utskottet vill ej bestrida, att skäl kan anföras härför,

framför allt i ömmande fall. Emellertid kan å andra sidan vägande,

såväl praktiska som principiella invändningar resas mot en generell ersättningsskyldighet

för staten i fråga om skador, som uppstått genom brott

och som icke kan ersättas av skadevallaren. Genom en dylik anordning

skulle allmänna medel endast komma till användning för gottgörande av

skador, som uppkommit under vissa speciella omständigheter, nämligen

genom brott. Med lika stort fog skulle det emellertid kunna göras gällande,

att staten borde inträda hjälpande i många andra fall då någon oförskyllt

drabbats av skada. Ur den skadelidandes synpunkt måste det nämligen

te sig tämligen likgiltigt, huruvida den skadevållande handlingen juridiskt

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Första lagutskottets utlåtande nr 8 år 1963

innefattar brottslig gärning, grov vårdslöshet eller ursäktligt slarv eller om

den kan hänföras till ren olyckshändelse. I detta sammanhang må även

uppmärksammas att de skador, varom här är fråga, ofta är av mycket skiftande

art.

Såsom redan framgår av det nyss sagda utgör den av motionärerna väckta

frågan ett mycket svårlöst problem. Med hänsyn till att möjligheterna

att av allmänna medel utgiva ersättning för skador på grund av brott av

rymlingar och liknande kategorier alltmera ökats och da det får antagas,

att denna särskilda form för skadeersättning kan komma att vidgas och

fortlöpande vara föremål för uppmärksamhet, anser sig utskottet, som i

detta sammanhang jämväl beaktar att försäkringsskyddet på förevarande

område får förutsättas bli alltmera omfattande och effektivt, vare sig det

sker på enskilt initiativ eller genom det allmännas försorg, icke kunna förorda

en utredning i det av motionärerna angivna syftet.

Utskottet vill slutligen erinra om att frågan, huruvida införselinstitutet

i en eller annan form skall kunna komma till användning även för indrivning

av andra fordringar än som nu omfattas av införsellagen, är under

övervägande av lagberedningen. Dess ställningstagande härutinnan kan,

enligt vad utskottet inhämtat, väntas måhända före innevarande års utgång.

Nämnda fråga saknar icke praktisk betydelse i förevarande sammanhang.

Därest det skulle öppnas möjlighet att genom införsel uttaga

skadestånd, skulle den skadelidande komma i ett gynnsammare läge än,

det som nu är för handen.

Under hänvisning till det sålunda anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1:530 och 11:639, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 5 mars 1963

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Nyström, Arvidson, Erik

Svedberg, Ferdinand Nilsson*, Hilding, Wikner och Nyman;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, herr Landgren, fru Johansson,

fru Boman, herrar Svensson i Vä, Ekström i Björkvik, Gustafsson

i Borås och Haglund.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.