Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om lagändringar i syfte, att öka åldringarnas trygghet till liv och egendom. Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta motioner, nr 532 i första kammaren av herr Holmberg och nr 646 i andra kammaren av fröken Wetterström och fröken Karlsson.

1963-03-14 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1963:9, Utlåtande i anledning av väckta motioner om lagändringar i syfte, att öka åldringarnas trygghet till liv och egendom. Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta motioner, nr 532 i första kammaren av herr Holmberg och nr 646 i andra kammaren av fröken Wetterström och fröken Karlsson.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 9 år 1963

1

Nr 9

Utlåtande i anledning av väckta motioner om lagändringar i syfte,

att öka åldringarnas trygghet till liv och egendom.

Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta

motioner, nr 532 i första kammaren av herr Holmberg och nr 646 i andra

kammaren av fröken Wetterström och fröken Karlsson. I motionerna, vilka

är likalydande, hemställes »att efter erforderlig utredning förslag snarast

möjligt förelägges riksdagen till de lagändringar, vilka kan leda till att öka

åldringarnas trygghet till liv och egendom».

Motionerna

Motionärerna framhåller inledningsvis att åldringsvården utgör ett svårbemästrat

problem i dagens samhälle. Därefter anför de till direkt stöd för

sitt i motionerna framställda yrkande följande:

Under senare tid har därjämte tillkommit ett nytt, allvarligt orosmoment

för åldringarna genom att antalet överfall av och rån från gamla tycks tillta.

Främst gäller detta de äldre i de större städerna och de ensligt boende på

landsbygden. Många äldre människor vågar knappast av fruktan för överfall

och rädsla för s. k. väskryckning och andra kriminella företeelser vistas

ute ensamma ens under dagtid. Detta ökar deras isolering och begränsar

deras möjligheter till den utevistelse, som är betydelsefull för deras välbefinnande.

Det är därför angeläget att åtgärder snarast vidtages för att ge de

gamla ökad trygghet till liv och egendom. Det bör övervägas om inte straffbestämmelserna

vid överfall och rån bör så utformas att det anses som försvårande

omständighet, när övervåldet begåtts mot gamla eller invalidiserade.

----Utan närmare undersökningar är del emellertid svårt att ange

konkreta förslag till lösningar. Vi vill därför förorda att frågan, som vi finner

ytterst angelägen, blir föremål för en skyndsam utredning.

Gällande rätt

Enligt gällande strafflag indelas åtskilliga typer av förmögenhetsbrott i

olika grader. I förevarande sammanhang må särskilt nämnas stöld- och bedrägeribrotten.

Sålunda indelas stöld, nämnt i stigande svårighetsgrad, i

snatteri, stöld och grov stöld samt bedrägeri i bedrägligt beteende, bedrägeri

och grovt bedrägeri. Påföljden för det lindrigaste brottet av ifrågavarande

brottstyper är böter eller fängelse, för normalbrottet straffarbete i

högst två år eller fängelse samt för det svåraste brottet straffarbete i högst

sex år. Vid vissa andra brott förekommer eu indelning i två grader. Härutinnan

må nämnas att beträffande rån och egenmäktigt förfarande finnes

särskilda straffregler för det fall att brottet är grovt. Straffet för rån är

Hihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. I avd. Nr 9

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 9 är 1963

straffarbete från och med ett år till och med åtta år, medan, därest hrottet

är grovt, påföljden är straffarbete på livstid eller från och med sex år till

och med tio år. Påföljden för egenmäktigt förfarande är böter eller fängelse

samt, för det fall att brottet är grovt, straffarbete i högst två år eller

fängelse.

Till vilken brottsgrad ett brott skall hänföras avgöres med hänsyn till

samtliga omständigheter vid hrottet. Omständigheter som rör den brottsliges

person kommer således icke i betraktande i detta sammanhang. I strafflagen

anges i förekommande fall exempel på omständigheter som särskilt

skall beaktas vid bedömandet av brottets svårhetsgrad. Sålunda stadgas i

20 kap. 4 § strafflagen att vid bedömande huruvida stöldhrott är grovt särskilt

skall beaktas om det förövats medelst inbrott eller avsett sak som någon

bar på sig, eller gärningsmannen varit försedd med vapen, sprängämne

eller annat dylikt hjälpmedel, eller om gärningen eljest varit av särskilt

farlig art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada.

Beträffande bedrägeribrotten säges i 21 kap. 3 § att som försvårande

skäl särskilt anses sådana omständigheter som att gärningsmannen missbrukat

allmänt förtroende eller begagnat falsk handling eller vilseledande

bokföring eller om gärningen eljest varit av särskilt farlig art, avsett betydande

värde eller inneburit synnerligen kännbar skada. Det bör emellertid

uppmärksammas att de sålunda nämnda omständigheterna är angivna som

exempel och att det varken är nödvändigt att i de angivna exempelfallen

alltid döma för grovt brott eller uteslutet att till grovt brott hänföra andra

fall än de angivna.

I fråga om brott mot person må i förevarande sammanhang följande antecknas.

Enligt gällande strafflag, 14 kap., hänföres misshandel med dödlig utgång

till dråp även för det fall att gärningsmannens uppsåt omfattat endast

själva misshandeln men ej den dödliga utgången, 4 och 5 §§. Uppsåtlig misshandel

som icke medfört den misshandlades död behandlas främst i 10—

13 §§. Misshandelsbrotten fördelas på sistnämnda lagrum med hänsyn till

den skada som följt av misshandeln. Sålunda avser 10 och 11 §§ svår kroppsskada,

12 § mindre lyte eller kroppsfel eller lindrigare sjukdom och 13 §

ringare eller ingen skada som följd av misshandeln. Uppdelningen mellan

10 och 11 §§ har skett så, att i det förra lagrummet behandlats de fall där

gärningsmannen haft uppsåt att tillfoga svår kroppsskada, medan övriga

tall då sådan skada uppstått hänförts till det senare lagrummet. Enligt

båda lagrummen gäller skilda straffskalor allt eftersom gärningen skett

med berått mod eller av hastigt mod. Enligt 10 § är straffet i förra fallet

straffarbete från och med sex till och med tio år och i senare fallet straffarbete

från och med två till och med sex år. Har gärningsmannen icke åsyftat

att tillfoga svår kroppsskada, skall han enligt 11 § dömas till straffarbete

från och med två till och med sex år om misshandeln skedde med

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 9 år 1963 3

berått mod, och med straffarbete i högst två år om den skedde av hastigt

mod. I 12 och 13 §§ har någon motsvarande uppdelning av straffskalorna

icke skett. Straffet utgör enligt 12 § fängelse eller straffarbete i högst två

år eller, om omständigheterna är synnerligen mildrande, böter. Straffskalan

i 13 § upptager böter eller fängelse i högst ett år. I 15 § första stycket

stadgas om resande av livsfarligt vapen såsom försvårande omständighet

vid misshandel.

I 15 kap. 26 § strafflagen stadgas ansvar för den som bryter annans hemfrid

genom att intränga i hans hemvist med våld eller eljest mot hans vilja

eller vägrar att begiva sig därifrån trots tillsägelse eller genom att smyga

sig in i hans hemvist eller gömma sig undan där utan att kunna visa skälig

anledning därtill. Påföljden är böter eller fängelse i högst sex månader.

Om brottet begås i uppsåt att våldföra annan, kan gärningsmannen —

även om uppsåtet ej fullbordas — dömas till straffarbete i högst två år. Enligt

28 § samma kapitel inträder ansvar, om man bryter hemfrid genom att

slå in fönster i annans hus eller kasta sten eller annat i annans gård, hus

eller fartyg. Påföljden är böter eller fängelse i högst sex månader, om det

skedde av ondska. Skedde det av okynne eller överdåd är straffet böter. Till

böter skall jämväl dömas om man stör hemfrid genom att kasta sten eller

annat å annans hus, bulta eller göra annat våld därå eller genom att åstadkomma

oljud eller oväsende i annans gård eller trädgård.

Brottsbalken

Strafflagens gradindelning av stöld- och bedrägeribrotten har överförts

till brottsbalken, 8 kap. 1,2 och 4 §§ respektive 9 kap. 1—3 §§. Straffen för de

grova fallen har emellertid så till vida höjts, att straffminimum för grov

stöld och grovt bedrägeri, liksom för vissa andra grova förmögenhetsbrott,

satts till det i brottsbalken införda enhetliga frihetsstraffet fängelse sex

månader. Syftet med denna ändring har dock, såsom departementschefen

uttalat i samband med lagrådsremiss år 1958 av förslag till brottsbalk (proposition

nr 10 år 1962), icke varit att åstadkomma en allmän straffskärpning

vid ifrågavarande brott utan att få till stånd en förskjutning av gränsen

mellan normalfallet och den grova formen av brottet.

I 8 kap. 5 och 6 §§ stadgas om rån. Brottet är indelat i två grader. För

normalfallet stadgas fängelse, lägst ett år och högst sex år, samt för grovt

rån fängelse, lägst fyra år och högst tio år. Vid bedömandet huruvida brottet

är grovt skall särskilt beaktas om utövat våld var livsfarligt eller om gärningsmannen

tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller om

han eljest visat synnerlig råhet eller på ett hänsynslöst sätt utnyttjat den

rånades skyddslösa eller utsatta ställning.

I straffrättskommitténs förslag till stadgande om grovt rån var, liksom

beträffande grov misshandel, som försvårande omständighet angivet bl. a.,

att gärningen ådagalagt synnerlig förslagenhet eller grymhet. I det slutliga

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr ''J år 1963

departementsförslaget, vari för övrigt straffsatsen för normalfallet jämkades

nedåt i förhållande till kommittéförslaget, uteslöts nyssnämnda uttryck.

I stället föreslogs den avfattning som stadgandet slutligen erhöll och som

överensstämmer med avfattningen av exempel på omständigheter som skall

beaktas vid bedömandet huruvida misshandel är att anse som grov. Beträffande

exemplen på grovt rån anförde straffrättskommittén bl. a. följande:
Med

uttrycket den rånades skyddslöshet. åsyftas bland annat sådana fall

som avsågos i äldre SL 21:2 punkt 3: rån »å någon som genom allmän farsot,

eldsvåda, vattunöd, skeppsbrott, uppror, fiendens åträngande eller annan

sadan nöd eller fara var i den belägenhet, att han sig och sin egendom

svårligen värja kunde». Rån under mörkläggning i samband med luftskyddstillstånd

eller under utrymning bör således regelmässigt bedömas som grovt.

Med det angivna exemplet på grovt brott åsyftas vidare det fall att rån förövas

mot en ensamboende som på grund av sjukdom eller ålder har särskilt

svårt att värja sig. Rån under sådana omständigheter ådagalägger för övrigt

ofta synnerlig grymhet hos gärningsmannen och föranleder redan på denna

grund att brottet bör bedömas som grovt. Med hänvisningen till den rånades

utsatta ställning åsyftas främst sådana fall där rån förövas mot någon

som på grund av åliggande eller yrke ej har samma möjlighet som människor

i allmänhet att skydda eller försvara sig. De icke ovanliga rånöverfallen

mot droskförare under yrkesutövning skola sålunda enligt förslaget i

regel bedömas såsom grovt rån.

Misshandelsbrotten har, liksom vissa förmögenhetsbrott, i brottsbalken,

3 kap. 5 och 6 §§, indelats i tre svårighetsgrader. För misshandel stadgas

fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, böter. Straffet för grov misshandel

är fängelse lägst ett och högst tio år. Vid bedömande huruvida broltet

är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen var livsfarlig eller om gärningsmannen

tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller eljest

visat synnerlig hänsynslöshet eller råhet.

Såsom ovan antytts upptogs i straffrättskommitténs förslag bland exemplen

på försvårande omständigheter det förhållandet att gärningsmannen ådagalagt

synnerlig förslagenhet eller grymhet. J yttranden över kommittéförslaget

uttalade häradshövdingeföreningen i nämnda hänseende, att det icke

rådde någon tvekan om att misshandel vid gatuöverfall och liknande kunde

hänföras till grov misshandel, även om tillfogandet av kroppsskada varken

åsyftats eller följt av gärningen. Enligt föreningens mening borde därför i

förtydligande syfte såsom exempel på grovt brott medtagas att gärningen

ådagalagt synnerlig hänsynslöshet. I samma riktning uttalade sig Svea hovrätt,

som föreslog att i stället för »förslagenhet» och »grymhet» skulle nämnas

»hänsynslöshet» och »råhet». I remiss till lagrådet anslöt sig departementschefen

till den av Svea hovrätt förordade avfattningen, som därefter

ock upptogs i brottsbalkens stadgande om grov misshandel. I samband med

lagrådsremissen 1958 uttalade departementschefen jämväl, att han delade

av straffrättskommittén uttalad uppfattning, att våldsbrotten över huvud

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 9 är 1963

5

taget i hittillsvarande rättstillämpning icke sällan bedömts alltför lindrigt,

särskilt i jämförelse med förmögenhctsbrottcn. Han uttalade vidare, att

misshandel som icke är bagatellartad, normalt borde föranleda fängelse.

I samband med riksdagsbehandlingen av förslaget till brottsbalk underströks

motionsvis den kriminalpolitiska betydelsen av att samhället med

särskilt eftertryck reagerade mot de former av oprovocerad misshandel som

förekommer i samband med ofredande (motionerna 1:533 och 11.646 år

1962). I sitt av riksdagen i hithörande delar godkända utlåtande över förslaget

till brottsbalk m. m. (nr 42 år 1962) uttalade första lagutskottet som

sin uppfattning, att överensstämmelse förelåg mellan den i propositionen

angivna och den motionsvis framförda uppfattningen såvitt gällde bedömningen

av hur kraftig samhällets reaktion borde vara vid brottslighet av

ifrågavarande art samt att utskottet, som tillstyrkte propositionens avfattning

av ifrågavarande paragraf, för sin del ej hade anledning till eiinran

mot denna bedömning.

Beträffande hemfridsbrott stadgas i brottsbalken, 4 kap. 6 §, böter eller,

där brottet är grovt, fängelse i högst två år. I 7 § samma kapitel stadgas ansvar

för den som handgripligen antastar eller medelst skottlossning, stenkastning,

oljud eller annat hänsynslöst beteende eljest ofredar annan. Brottet

benämnes ofredande och straffas med böter eller fängelse i högst sex

månader.

Straff rått skommittén uttalade beträffande sistnämnda brott bl. a., att under

uttrycket »handgripligen antastar» föll exempelvis att någon avsiktligt

knuffade eller sparkade annan eller ryckte eller slet i hans kläder. Kommittén

anförde vidare, att för att en gärning skulle anses innebära ofredande

genom hänsynslöst beteende måste krävas, att den enligt vanlig värdering

kunde sägas utgöra en kännbar fridskränkning. Såsom exempel på fall som

kunde hänföras hit, utöver de i själva lagtexten angivna, nämnde kommittén

att någon genom telefonpåringningar störde annans nattro eller eljest

trakasserade honom. Som ofredande borde, enligt kommittén, också kunna

bedömas sådana fall som att någon för att göra annan upprörd framförde

falskt meddelande om en närståendes död eller att någon skrämde annan,

t. ex. genom att anordna nattliga spökerier.

Tidigare riksdagsbehandling av angränsande frågor

Vid 1958 års A-riksdag framställdes motionsvis (motionerna 1:199 och

11:241) krav på skärpta bestämmelser för vissa våldsbrott. Vid 1959 års

riksdag väcktes motioner (1:310 och 11:382) i enahanda syfte.

1 utlåtande (nr 12 år 1958) i anledning av de förstnämnda motionerna uttalade

första lagutskottet, sedan det lämnat eu redogörelse för den gällande

straffrättsliga regleringen av ett antal av de vanligaste våldsbrotten och därmed

jämförliga brott ävensom för den ståndpunkt brottsbalksförslaget i

förevarande hänseende intagit beträffande samma brott, följande:

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lat/utskottets utlåtande nr ''J år li)63

Vad angår frågan om användandet av villkorlig dom för brott som avses

i motionerna är att beakta att i gällande lag om villkorlig dom uttryekiigt

förbud mot sådan dom meddelas för sådana fall, där det av allmänpreventiva

hänsyn är påkallat att den brottslige undergår straff. Så är uppenbarligen

ofta fallet vid våldsbrott. 1 fråga om unga lagöverträdare är emellertid möjligheten

att ådöma frihetsstraff genom 1952 års lagstiftning begränsad till

sådana fall där särskilda skäl föreligger. Syftet härmed är, att samhällsingripandet

mot sådana lagöverträdare främst bör ske i form av barnavård,

särskilt skyddsuppfostran, i stället för inom fångvårdens ram. Denna anordning

synes ibland ha föranlett den föreställningen att samhällsingripande

i form av barnavård icke utgör en tillräcklig reaktion. Även i fall som i

och för sig kunnat medföra ingripande inom barnavården kan emellertid

särskilda skäl till ådömande av frihetsstraff föreligga, bl. a. då den brottslige

på grund av bristande resurser inom barnavården icke kan beredas

plats på ungdomsvårdsskola.

Av vad sålunda anförts framgår att lagstiftningen i stort sett öppnar tillräckliga

möjligheter till ett så kraftigt ingripande mot brottslighet av förevarande

art som kan anses erforderligt av hänsyn till allmänpreventionen

och medborgarnas berättigade krav på skydd. I vad mån dessa möjligheter i

önskad utsträckning tillvaratages i rättstillämpningen är självfallet svårt

att avgöra utan eu närmare undersökning. Utskottet är emellertid av den

uppfattningen att för kvalificerade och mera straffvärda brott i regel utinätes

eu tillräckligt kraftig reaktion. I den mån våldsbrotten tenderar att

öka i antal eller eljest förekomma i allt allvarligare former kan det sannolikt

förväntas en reaktion häremot i skärpande riktning från de rättsti 11- lämpande myndigheterna. Till de skärpningar av lagstiftningen på detta

område, som kan komma att följa på grund av framlagda utredningsförslag,

kommer riksdagen att få ta ställning i en nära framtid. Utskottet anser därför

icke erforderligt att något initiativ i nuvarande läge tages från riksdagens

sida. Emellertid synes det angeläget att den fortsatta utvecklingen följes

med skärpt uppmärksamhet från lagstiftarens sida och att tendenser i

ogynnsam riktning föranleder övervägande av lämpliga motåtgärder. Eu

annan omständighet, som icke faller inom ramen för de föreliggande motionerna

men som otvivelaktigt är ägnad att bidraga till uppkomsten av

o trygghetskänsla hos allmänheten, är att polisen, särskilt i storstäderna,

icke har tillräckliga resurser att förekomma och uppdaga brott. Ehuru anledning

saknas att här ingå närmare på denna fråga, vill utskottet dock

som sin mening framhålla, att upprätthållandet av en effektiv polismakt

är eu av de allra viktigaste faktorerna i kampen mot brottsligheten. Det är

därför en angelägen samhällsuppgift att tillse att förekommande brister i

sådant avseende snarast avhjälpes.

I utlåtande (nr 5 år 1959) över de sistnämnda motionerna gav första lagutskottet

uttryck för enahanda uppfattning i frågan samt uttalade därutöver

:

Beaktas bör att någon ökning av våldsbrottsfrekvensen icke torde ha inträtt

under det senaste året. Antagas kan vidare att förekommande allvarliga

former av övergrepp — exempelvis sådana där grymhet eller hänsynslöshet

visats av gärningsmannen — numera undantagslöst föranleder annan

reaktion än bötesstraff och endast undantagsvis villkorlig dom. I fråga om

de lindrigare formerna av dylika brott synes också anledning föreligga till

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 9 är 1963 <

antagande att en viss skärpning i praxis inträtt på senare år. Eu dylik

skärpt bedömning av våldsbrotten bar också säkerligen varit behövlig och

måste därför hälsas med tillfredsställelse.

Utskottet anser alltså tillräckliga skäl icke föreligga att i avvaktan pa den

stora reform på straffrättens område, som snart kommer att föreläggas riksdagen

föreslå ändring i gällande lagstiftning i enlighet med motionärernas

förslag, önskvärt är emellertid ej endast från de synpunkter, som i torevarande

avseende är att beakta, utan framför allt med hänsyn till brottsutvecklingen

över huvud taget att det pågående straffrättsliga reformarbetet

bedrives skyndsamt och att slutliga förslag utan dröjsmål forelagges riksdagen

till antagande.

Båda de nämnda utlåtandena godkändes av riksdagen.

Utskottet

I förevarande motioner hemställes om skyndsam utredning för utarbetande

av förslag till lagändringar, vilka kan leda till att öka åldringarnas

trygghet till liv och egendom.

Såsom framgår av ovan lämnade redogörelse är rån- och misshandelsbrotten,

vilka brottstyper närmast beröres i motionerna, enligt den föregående

år antagna brottsbalken indelade i olika svårighetsgrader. Vid bedömandet

av svårighetsgraden av ett sådant brott skall hänsyn tagas till samtliga vid

brottet föreliggande omständigheter. Enligt utskottets förmenande bör

såsom för övrigt torde kunna utläsas ur förarbetena till brottsbalken —

tvivel ej råda därom att exempelvis en sådan omständighet som att den genom

brottet angripne på grund av ålderdomssvaghet, sjukdom eller lyte

haft svårt att värja sig, i allmänhet föranleder att brottet skall bedömas

som grovt, vilket i sin lur har till följd att den för den grova formen av

brottet angivna straffskalan blir tillämplig. Även i andra fall av brott, da

den angripnes sjukdom, lyte eller ålderdomssvaghet utnyttjats, kan förväntas,

att domstolarna skall beakta sagda omständighet vid brottsrubriceringen

och straffmätningen.

Av vad sålunda anförts framgår att redan inom ramen för befintlig lagstiftning

öppnats möjligheter för domstolarna till ett kraftigt ingiipande

mot den typ av brottslighet, varom bär är fråga. Vid sådant förhållande,

synes något initiativ i den av motionärerna antydda riktningen icke erforderligt.

Emellertid vill utskottet i detta sammanhang — såsom utskottet för övrigt

redan tidigare framhållit — betona vikten av att polisen erhåller sådana

resurser, att den framgångsrikt kan förekomma och uppdaga brott. Genom

ökad effektivitet hos polismakten skulle icke minst skyddet för de i motionerna

angivna grupperna av samhällsmedlemmar i ej ringa grad stärkas.

Anledning saknas emellertid att hur närmare ingå på denna fråga.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1:532 och 11:646, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande nr 9 år 1963

Stockholm den 14 mars 1963

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Nyström, Arvidson, Erik Svedberg*,

fröken Mattson, herrar Ferdinand Nilsson*, Hilding*, Hjorth och Nyman;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, herr Landgren, fru Johansson,

fru Boman, herrar östrand, Svensson i Vä, Ekström i Björkvik*

och Keijer.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1963

680811

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.