Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i sjukförsäkringslagens bestämmelser om karenstid.
1963-02-26 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1963:10, Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i sjukförsäkringslagens bestämmelser om karenstid.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1963
1
Nr 10
Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i sjukförsäkringslagens
bestämmelser om karenstid.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 330,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har fru Ryding och herr Holmberg
föreslagit, ”att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer om förslag till
ändring av sjukförsäkringslagens bestämmelser om karenstiden, så att sjukpenning
utgår från första dagen vid sjukdom, som varar i 3 dagar eller längre samt
att karenstiden helt slopas i fråga om olycksfall”.
Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får
utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionen.
Gällande bestämmelser m. m.
Enligt lagen om allmän försäkring utgår ej sjukpenning under karenstiden,
d. v. s. de tre första dagarna av varje sjukperiod, den dag då sjukdomsfallet
inträffade inräknad.
Lagen om allmän försäkring har samordnats med yrkesskadeförsäkringslagen.
Samordningen innebär att personer, som är både sjukförsäkrade och
obligatoriskt yrkesskadeförsäkrade, vid yrkesskada får ersättning från yrkesskadeförsäkringen
först sedan viss tid, den s. k. samordningstiden, gått till
ända. Samordningstiden omfattar som regel tiden till och med nittionde dagen
efter den då skadan inträffade. Under denna tid utgår i allmänhet ersättning
från allmän försäkringskassa enligt samma grunder som vid annan sjukdom.
Om yrkesskada skulle drabba någon som ej är berättigad till sjukpenning från
allmän försäkringskassa, utgives som regel i stället ersättning enligt yrkesskadeförsäkringslagen
med samma belopp som eljest skulle ha uppburits.
Enligt den äldre lagstiftningen gällde i fråga om försäkringsförmånerna
vid olycksfall i arbetet eller yrkessjukdom bl. a. att om sjukdom uppkommit,
som varat mer än två dagar efter dagen för olycksfallet resp. dagen
för yrkessjukdomens yppande, sjukpenning utgavs fr. o. m. dagen efter olycksfallsdagen
resp. yppandedagen så länge sjukdomen förorsakade förlust av
arbetsförmågan eller nedsättning av densamma med minst en fjärdedel.
Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 saml. 2 avd. Nr 10
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1963
Tidigare behandling av förevarande frågor
Frågor om karenstid vid yrkesskada och vid arbetsoförmåga på grund av
annan sjukdom har varit föremål för riksdagens behandling vid ett flertal tillfällen.
I den mån redogörelse härför icke lämnas i det följande hänvisas till
utskottets utlåtanden nr 56 år 1956 och nr 30 år 1961.
I motionerna 1:5 och 11:8 vid 1956 års riksdag föreslogs ändrade bestämmelser
i fråga om beräkning av karenstid. Tre olika lösningar diskuterades i
motionerna. Det första alternativet gick ut på att minska karensdagarnas antal
eller helt slopa karensdagarna. Det andra innebar tillämpning av förmånligare
regler vid olycksfalls- och yrkesskador. Enligt det tredje alternativet slutligen
skulle genom lagstiftning vederbörande arbetsgivare förpliktas att betala sjukpenning
för karensdagarna under samordningstiden.
Andra lagutskottet yttrade i utlåtande nr 56 år 1956 i anledning av motionerna
bl. a.
Utskottet hyser alltjämt den uppfattningen att det av bl. a. ekonomiska skäl
icke torde finnas anledning att nu genomföra en allmän minskning av karensdagarnas
antal inom sjukförsäkringslagstiftningen. När det gäller att bedöma
konsekvenserna för de yrkesskadeförsäkrade av samordningen mellan sjuk- och
yrkesskadeförsäkringarna bör man enligt utskottets mening beakta, att samordningen
för de yrkesskadade inneburit vissa betydelsefulla förbättringar i
förhållande till vad som gällde enligt den tidigare lagstiftningen på området.
Det är emellertid ofrånkomligt att den minskning av försäkringsförmånerna
för de yrkesskadade, som karenstidens utformning medfört, i vissa fall kan bli
ganska kännbar. För utskottet står klart att det är en ytterst svårlöst fråga
att, med bibehållande av den för sjuk- och yrkesskadeföräkringarna grundläggande
samordningsprincipen, härutinnan åstadkomma en förbättring av de
yrkesskadades försäkringsförmåner. Att samordningen ur skilda synpunkter är
förenad med så stora fördelar att den i princip bör behållas är enligt utskottets
mening ställt utom allt tvivel, önskvärdheten av att på förevarande område
en förbättring av de yrkesskadades förmåner kommer till stånd torde
emellertid motivera att frågan om möjligheterna härtill, inom ramen för en
bibehållen samordning i stort, göres till föremål för undersökning. Utskottet
vill därför föreslå att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer, att
Kungl. Maj :t ville låta utreda möjligheterna till förkortning eller slopande av
karenstiden vid yrkesskada i enlighet med det ovan anförda.
I skrivelse nr 417 år 1956 hemställde riksdagen i enlighet med utskottets
utlåtande. Skrivelsen slutbehandlades av Kungl. Maj:t genom proposition nr
90 år 1962.
I 1958 års social^ försäkring skommittés betänkande Förtidspensionering och
sjukpenningförsäkring m. m., avgivet år 1961 (SOU 1961:29), anfördes bl. a.
I en av chefen för socialdepartementet till kommittén den 25 oktober 1960
överlämnad skrivelse från Svenska byggnadsarbetareförbundet har detta —
Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1963
3
under åberopande av att karensdagarna innebär ett så allvarligt ekonomiskt
avbräck för den som exempelvis råkar ut för olycksfall i arbetet — hemställt
att frågan om förutsättningarna för ett slopande av karensdagarna blir
föremål för utredning från socialförsäkringskommitténs sida. Förbundet framhåller
emellertid att ett borttagande av karenstiden enbart för vissa kategorier
sjuka, t. ex. yrkesskadade, framstår som en föga lyckad lösning.
Svenska gjutareförbundet har i en till socialförsäkringskommittén den 10
november 1960 avlåten skrivelse framställt önskemål om att karensdagarna
avskaffas men att, om kostnadsskäl utgjorde hinder härför, en spärr för erhållande
av sjukpenning för karensdagarna sattes vid högre dagantal, t. ex. så att
den som vore berättigad till sjuk- eller yrkeskadeersättning för fem eller sju
dagar därjämte skulle erhålla ersättning för karensdagarna. Förbundet betecknade
en kategoriklyvning mellan sjukdom och olycksfall som olämplig av
flera skäl.
I en av chefen för socialdepartementet till kommittén den 4 februari 1961
överlämnad skrivelse från Svenska fabriksarbetareförbundet har — under
påpekande av den försämring av förmånerna som genom samordningen uppkommit
vid yrkesskada genom övergång från den tidigare villkorliga karenstiden
till sjukförsäkringens ovillkorliga karenstid — hemställts att den av riksdagen
begärda utredningen i denna fråga måtte företagas.
Framför allt av ekonomiska skäl anser sig kommittén inte kunna tillstyrka
att karenstiden inom sjukförsäkringen slopas eller förkortas.
Kommittén kan inte heller förorda att man — såsom Svenska gjutareförbundet
ifrågasatt — inom sjukförsäkringen ändrar karenstiden från att vara
ovillkorlig till att vara villkorlig. En villkorlig utformning av karenstidsbestämmelsen
leder erfarenhetsmässigt till att sjukskrivningstiderna tenderar
att förlängas så att villkoret för att sjukpenning skall utgå under karensdagarna
blir uppfyllt, även då så lång sjukskrivningstid inte av omständigheterna
är påkallad.
Samordningen mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen har
tvivelsutan medfört vissa försämringar för de yrkesskadade i förhållande till
vad som gällde enligt tidigare bestämmelser. Man bör emellertid beakta att
samordningen införts i samband med totalt sett väsentliga förbättringar av
försäkringsförmånerna. Ett slopande av karenstiden vid yrkesskada eller införande
av olika karenstider vid yrkesskada och vid annan sjukdom skulle medföra
att fördelarna av samordningen mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen
i väsentlig mån eliminerades. Om olika karenstidsbestämmelser
skulle gälla inom sjukförsäkringen för yrkesskador och för andra sjukdomar,
bleve det nämligen nödvändigt att i de fall då framställning om sjukhjälp
avsåg yrkesskada omedelbart verkställa prövning av frågan om riktigheten
härav. Utrednings- och prövningssvårigheter skulle mången gång föreligga.
Tidsutdräkt med utbetalning av sjukhjälp skulle därvid inträda. Ett mycket
stort antal tvister skulle uppkomma. Måhända bleve det nödvändigt att i vissa
hänseenden begränsa yrkesskadebegreppet. Kommittén kan med hänsyn till det
anförda inte förorda särskilda karenstidsbestämmelser för yrkesskadefall.
I Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962 med förslag till lag om allmän försäkring,
m. m., godtog föredragande departementschefen, statsrådet Nilsson, de
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1963
åsikter rörande bestämmelserna om karenstid som socialförsäkringskommittén
givit uttryck för. Några ändringar i dessa avseenden föreslogs således ej i propositionen.
Propositionen behandlades av andra lagutskottet, som i sitt utlåtande nr 27
anförde bl. a.
En ofta behandlad fråga rörande samordningen mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna
gäller karenstiden vid yrkesskada. Den samordning som
år 1955 genomfördes mellan de båda försäkringarna gick ut på att de yrkesskadeförsäkrade
under den första tiden efter yrkesskadefallet — som regel
under 90 dagar — skulle erhålla sina förmåner från sjukförsäkringen enligt
reglerna i SFL. Därigenom kom sjukförsäkringens karenstid om tre dagar att
gälla även för de yrkesskadeförsäkrade, vilket för dem innebar en försämring
i förmånerna. Samordningen medförde emellertid stora fördelar, bl. a. därigenom
att det i ett stort antal fall inte längre blev erforderligt att avgöra,
huruvida ett sjukdomstillstånd härrörde från yrkesskada eller ej. Vid ett flertal
tillfällen har det väckts förslag om att slopa karenstiden vid yrkesskada,
men dessa förslag har hittills inte lett till resultat. Motiveringen har därvid
genomgående varit, att ett slopande av karenstiden enbart för de yrkesskadade
i väsentlig mån skulle eliminera fördelarna med samordningen. Senast har
frågan prövats av socialförsäkringskommittén, som också kommit till slutsatsen
att nuvarande regler bör bestå. Till denna uppfattning har även departementschefen
anslutit sig.
I motionerna 1: 632 och II: 760 yrkas att karenstiden, såvitt gäller yrkesskada,
måtte slopas. Utskottet delar emellertid den uppfattning, som vid ett flertal
tillfällen kommit till uttryck i denna fråga, och kan följaktligen inte tillstyrka
motionerna.
Ett förslag, som skulle tillgodose även önskemålet i de nyssnämnda motionerna,
framlägges i motionen II: 610 och motionen II: 762, där det yrkas att
regeln om karenstid inom sjukförsäkringen skall slopas. Detta förslag
skulle uppenbarligen medföra en betydande kostnadsökning för sjukförsäkringen,
en kostnadsökning som till stor del fick bekostas av de försäkrade
själva genom höjda sjukförsäkringsavgifter. Utskottet avstyrker därför dessa
motionsyrkanden.
Riksdagen godkände vad utskottet anfört i frågan.
Motionen
Motionärerna framhåller, att flera förbättringar genomförts genom lagen om
allmän försäkring men att den s. k. karenstiden alltjämt kvarstår, till och med
där arbetsoförmåga orsakats genom olycksfall i arbetet. Man förmenar att
bestämmelsen om karenstid har menliga verkningar såväl ekonomiskt som ur
hälsosynpunkt och att den därför bör slopas.
Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1963
5
Utskottet
Enligt regler i lagen om allmän försäkring utgår ej sjukpenning under de tre
första dagarna av varje sjukperiod (karenstiden). Till följd av samordningen
mellan nyssnämnda lag och yrkesskadeförsäkringslagen gäller samma begränsning
i de fall sjukdomen är att hänföra till yrkesskada.
I förevarande motion syftas till sådana ändringar av bestämmelserna om
karenstid att sjukpenning skall utgå från första sjukdagen i de fall sjukdomen
varar minst tre dagar samt att karenstiden skall helt bortfalla vid sjukdom på
grund av olycksfall.
Ifrågavarande spörsmål har varit föremål för utredning och riksdagsbehandling
vid ett flertal tillfällen.
I sitt år 1961 avgivna betänkande uttalade 1958 års socialförsäkringskommitté,
att den framför allt av ekonomiska skäl ej kunde tillstyrka att karenstiden inom
sjukförsäkringen helt slopades. Kommittén kunde ej heller förorda att man —
såsom i förevarande motion föreslagits — införde en villkorlig karenstid. Sadan
karenstid skulle nämligen kunna leda till att sjukskrivningstiderna opåkallat
förlängdes så att villkoret för att erhålla sjukpenning under karensdagarna
uppfylldes. Någon särreglering beträffande yrkesskada kunde ej heller tillstyrkas
av kommittén. Om man uppgav samordningen mellan sjukförsäkringen
och yrkesskadeförsäkringen skulle nämligen utrednings- och prövningssvårigheter
uppkomma och som följd därav även dröjsmål med utbetalningen av sjukhjälp.
I detta sammanhang påpekade kommittén, att samordningen i det stora
hela medfört betydande förbättringar av försäkringsförmånerna för de yrkesskadeförsäkrade.
I propositionen nr 90 år 1962 med förslag till lag om allmän försäkring godtogs
den uppfattning kommittén givit uttryck för. Andra lagutskottet, som vid
behandlingen av propositionen i anledning av motionsyrkanden hade att ta
ställning till liknande spörsmål som nu förevarande, instämde i kommitténs
slutsatser.
Utskottet anser det fortfarande icke möjligt att införa särskilda bestämmelser
beträffande karenstiden vid yrkesskada eller sjukdom i anledning av olycksfall.
En sådan särreglering skulle medföra svårbemästrade problem utan motsvarande
fördelar. Utskottet avstyrker alltså motionen i denna del.
Ett slopande av karenstiden över huvud eller införandet av en villkorlig
karenstid skulle kunna leda till en ökning av antalet sjukskrivningar eller en
förlängning av sjukskrivningstiderna på sätt socialförsäkringskommittén befarat.
En sådan utveckling skulle innebära väsentligt höjda avgifter för de försäkrade
och därjämte en försening av utbyggnaden av andra och betydelsefullare
delar av sjukförsäkringen. Sådana följder av en reform enligt motio
-
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1963
närernas önskemål anser utskottet sig icke kunna acceptera och avstyrker därför
motionen även i denna del.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion, II: 330, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 26 februari 1963
På andra lagutskottets vägnar:
JOHN R. ANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Nils Elowsson, Axel Svensson, fru HamrinThorell,
fru Carlqvist, fru Gärda Svenson, fröken Nordström, herrar Enarsson
och Dahlberg;
från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Lundberg, fröken
Wetterström, herrar Wiklund i Stockholm*, Johansson i Södertälje, Wahrendorff,
fru Svensson i Kungsör och herr Svensson i Kungälv.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
av herr Lundberg.
Reservation
Tryck: Rotopress, Stockholm 1963
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.