Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om tillsättande snarast möjligt av eu utredning angående en generell förkortning av arbetstiden».

1963-03-12 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1963:17, Skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om tillsättande snarast möjligt av eu utredning angående en generell förkortning av arbetstiden».

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1963

1

Nr 17

Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning rörande

en allmän förkortning av arbetstiden, m. m.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft sex inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nämligen

1. de likalydande motionerna nr 18 i första kammaren av herrar Geijer,

Arne, och Johansson, Knut, samt nr 20 i andra kammaren av fru Ekendahl

m. fl,

2. de likalydande motionerna nr 84 i första kammaren av herrar Lager

och Adolfsson samt nr 40 i andra kammaren av herrar Hagberg och Holmberg,

samt

3. de likalydande motionerna nr 540 i första kammaren av herr Hanson,

Per-Olof, samt nr 653 i andra kammaren av fröken Elmén m. fl.

Motionsyrkandena

I motionerna 1:18 och 11:20 har yrkats, »att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj:t måtte anhålla om tillsättande snarast möjligt av eu utredning

angående en generell förkortning av arbetstiden».

I motionerna 1:34 och 11:40 har yrkats, »att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj:t begär förslag till sådan ändring av arhetstidslagstiftningen,

att den lagstadgade arbetsdagen icke får överstiga 8 timmar och att arbetsveckan

begränsas till 40 timmar, samt om eu översyn av stadgandena om

övertid i enlighet med vad som framhållits i denna motion».

1 motionerna 1:540 och 11:653 har yrkats, »att riksdagen hos Kungl. Maj:t

anhåller om utredning angående förutsättningarna och formerna för eu

fortsatt successiv, allmän arbetstidsförkortning, varvid särskilt bör uppmärksammas

frågan om arbetstiden för arbetstagare med påfrestande och/

eller hälsofarligt arbete samt behov av eu tillfredsställande lösning av de

problem beträffande uttagande av eu sammanhängande fritid som uppstår

för de allt fler anställda inom handeln, kommunikationer och andra serviceorgan

samt de många i vårdyrken sysselsatta».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får

utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa

till motionerna 1:18, 1:34 och 11:653.

Hihany till riksdagens protokoll 1963. 9 sand. 2 avd. Nr 17

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande nr J7 år 1963

Gällande bestämmelser

Lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens begränsning (allmänna arbetstidslagen)

är med vissa undantag tillämplig på rörelse, industriell eller

icke, samt på hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning eller annat

sådant särskilt arbetsföretag, såvitt i rörelsen eller företaget för arbetsgivarens

räkning i regel användes flera än fyra arbetare. Till arbetare räknas

därvid inte medlem av arbetsgivarens familj samt inte heller verkmästare eller

annan befattningshavare i överordnad ställning, ritare, bokhållare eller

därmed jämställd person eller kontorsvaktmästare eller annat underordnat

kontorsbiträde.

Jämlikt 4 § får den ordinarie arbetstiden, raster oräknade, inte överstiga

45 timmar i veckan och inte heller 9 timmar per dygn. Bedrives arbete med

regelbunden skiftindelning, får annan arbetstid tillämpas, såvida arbetstiden

under en tidrymd av högst tre veckor icke överstiger i genomsnitt 45

timmar i veckan.

Dessa bestämmelser är emellertid på visst sätt dispositiva. Avsteg kan

nämligen göras genom kollektivavtal, som å arbetstagarsidan slutits eller

godkänts av huvudorganisation (fackförbund), överenskommelse kan därvid

träffas om längre veckoarbetstid, längre begränsningsperiod eller högre

dygnsmaximum än lagen anger. Arbetarskyddsstyrelsen får därjämte medge

undantag från bestämmelserna i 4 §. Utan att det stora flertalet av de

berörda arbetarna samtycker därtill eller eljest särskilda skäl föreligger

får dock icke sådant undantag göras i vidare mån än att arbetstiden under en

tidrymd, som ej får överstiga 12 månader, uppgår till i genomsnitt 45 timmar

i veckan.

I stort sett liknande bestämmelser om ordinarie arbetstid finns intagna i

lantarbetstidslagen, arbetstidslagen för detaljhandeln samt arbetstidslagen

för hotell, restauranger och kaféer.

1 kollektivavtal inrymmes därjämte ofta bestämmelser om arbetstidens

längd.

Historik

Principen om 48 timmars arbetsvecka lagfästes i vårt land år 1919. Principen

låg jämväl till grund för bestämmelserna i lagen den 16 maj 1930 om

arbetstidens begränsning, vilken alltjämt är gällande. Till stadgandena i denna

lag anslöt sig reglerna i de s. k. speciella arbetstidslagarna.

År 1947 tillkallades särskilda sakkunniga för att verkställa en översyn av

arbetstidslagstiftningen. De sakkunniga, som antog benämningen arbetstidsutredningen,

skulle, enär förutsättningar för en allmän förkortning av

normalarbetstiden icke ansågs föreligga vid denna tidpunkt, inrikta sitt arbete

på frågan om en förkortning av arbetstiden för vissa grupper med särskilt

påfrestande arbete. Utredningen avlämnade sitt betänkande år 1954.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1963

1 detta föreslogs att principen om 48 timmars ordinarie arbetsvecka skulle

bibehållas, att arbetstidslagstiftningen skulle utvidgas så att den med få

undantag blev tillämplig på alla arbetstagare samt att snävare gränser

skulle uppdragas för hur mycket övertid som skulle vara tillåten. Utredningen

föreslog därjämte bland annat förkortad ordinarie arbetstid för arbetstagare

med särskilt påfrestande eller hälsofarligt arbete, nämligen 40

timmar i veckan vid vissa arbeten under jord och 4‘2 timmar vid kontinuerligt

skiftarbete, vid arbete i vilket arbetstagare utsattes för röntgenstrålning

eller radioaktiv strålning, som kunde innebära hälsofara, samt

vid arbete som utfördes av sjuksköterska vid kirurgisk operationsavdelning

på lasarett.

Arbetstidsutredningens betänkande gjordes till föremål för remissbehandling,

varvid åsikterna gick starkt isär i åtskilliga av de frågor, som behandlades

i detsamma.

Redan innan arbetstidsutredningen framlade sitt betänkande, tillkallades

år 1954 särskilda sakkunniga för att biträda med utredning om arbetstidens

längd och förläggning i syfte att uppnå en allmän förkortning av den

lagstadgade arbetstiden. De sakkunniga, som arbetade under namnet utredningen

om kortare arbetstid, framlade år 1956 betänkande med förslag till

lagstiftning om allmän förkortning av den ordinarie arbetstiden till 45

timmar i veckan.

I enlighet med sistnämnda betänkande föreslogs i propositionen nr SO

till 1957 års riksdag att den ordinarie arbetstiden skulle förkortas till 45

timmar i veckan samt att förkortningen skulle genomföras med en timme

vid början av ett vart av åren 1958, 1959 och 1960. I propositionen uttalade

föredragande departementschefen att först sedan erfarenhet vunnits rörande

verkningarna av den föreslagna arbetstidsförkortningen, tiden torde vara

inne att ta ställning till de av arbetstidsutredningen framlagda förslagen

ävensom till spörsmålet om ytterligare arbetstidsförkortning, allmän

eller begränsad till vissa arbetstagargrupper. Riksdagen biföll propositionen.

1 september 1957 uppdrogs åt socialstyrelsen att verkställa undersökningar

rörande arbetstidsförkortningens ekonomiska och sociala verkningar.

I direktiven för utredningen anförde chefen för socialdepartementet, statsrådet

Nilsson:

Jag vill erinra om att dåvarande chelen för socialdepartementet i sina

direktiv för utredningen om kortare arbetstid framhöll, att man enligt hans

mening borde sikta på en normal arbetstid av 40 timmar per vecka såsom

ett mål för strävandena på arbetstidens område men att detta mål endast

kunde uppnås i etapper och genom successiva framsteg.

När vi i vårt land kan fortsätta på arbetstidsförkortningens väg är tills

vidare en öppen fråga. Då detta kan ske bör emellertid verkningarna av (ten

nu beslutade reformen så gott sig göra låter vara kända. En undersökning

i detta syfte bör därför komma till stånd.---

Undersökningen bör syfta till att mot bakgrunden av utvecklingen av den

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 196.1

totala produktionen inom enskilda företag, olika näringsgrenar och samhälle*1

dess helhet belysa bl. a. arbetsprestationer per arbetad timme, frånvarooch

olycksfallsfrekvens, övertid och extraarbete. Det kan även visa sig önskvärt

att klarlägga företagens åtgärder bl. a. i vad gäller investering, organisation

och planering. Undersökningen bör omfatta utvecklingen på arbetsmarknaden,

icke minst vad beträffar löneavtalen, varvid kompensationsfragan

och ackordsvolymen hör till de viktigare undersökningsobjekten.

I mars 1959 befriades socialstyrelsen från utredningsuppdraget och tillkallades

särskilda sakkunniga. Dessa har antagit benämningen 1959 års undersökning

av arbetstidsförkortningens verkningar.

Vid 1959 års riksdag väcktes motioner, i vilka bl. a hemställdes att 40- timmars arbetsvecka måtte införas. Andra lagutskottet avstyrkte i sitt av

liksdagen godkända utlåtande nr 30 motionerna med den motiveringen, att

ytterligare arbetstidsförkortning icke borde genomföras, förrän tillräckliga

erfarenheter vunnits av den år 1957 beslutade arbetstidsförkortningen.

Vid 1960 års riksdag väcktes ånyo en motion, i vilken yrkades genomförande

av 40-timmars arbetsvecka. Denna avslogs med samma motivering

som motionerna vid föregående års riksdag.

I december 1960 tillkallades särskilda sakkunniga för att verkställa eu

översyn av semesterlagstiftningen med inriktning på införande av fyra veckors

semester. De sakkunniga har antagit benämningen 1960 års semesterkommitté.

I direktiven för utredningen erinrade chefen för socialdepartementet,

statsrådet Nilsson, om att Internationella arbetsorganisationen vid

sin allmänna konferens år 1960 beslutat att låta utarbeta en rekommendation,

som går ut på att 40-timmarsvecka stegvis införes, samt att de svenska

iegeringsombuden röstade för detta beslut. Enligt departementschefen svntes

det naturligt, alt en fortsatt arbetstidsförkortning koin till stånd i vårt

land, varvid formen för eu minskning av den tid som tillbringades på arbetsplatsen

inte var bunden (ill en nedsättning av maximalarbetstiden per

vecka. Goda skäl kunde anföras för en kortare årlig arbetstid i form av

utökning av den lagstadgade semestern. De sakkunniga, som huvudsakligen

skulle syssla med semesterlagstiftningen, skulle emellertid, om överväganden

under utredningsarbetet föranledde därtill, även kunna gå in på frågor, som

hängde samman med lagstiftningen om arbetstidens begränsning.

Vid 1961 års riksdag återkom i eu motion yrkandet om förkortning av

arbetstiden till 40 timmar i veckan. Samtidigt väcktes yrkande om förkortning

av aibetstiden till 35 timmar i veckan för arbete under jord samt tungt

och hälsovådligt arbete. Motionen avslogs med den motiveringen att det

icke förelag förutsättningar för att redan då genomföra ytterligare förkortning

av arbetstiden.

Även 1962 års riksdag hade att taga ställning till motioner som syftade

till en förkortning av arbetstiden till 40 timmar i veckan. Motionerna avslogs

med samma motivering som tidigare år.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1965 5

I september 1962 avgav 1962 års seineslerkomnutté betänkande (SOU

1962:44) med förslag till ny semesterlag. Kommittén har ansett det vara

en given förutsättning för dess arbete att den lagstadgade semestern vid

lämplig tidpunkt i en icke alltför avlägsen framtid kommer att förlängas

från aderton till tjugufyra dagar om året. Som eu följd härav har kommittén

icke ansett sig böra närmare pröva lämpligheten i och för sig av

en sådan reform. Kommitténs överväganden av lämplighetsnatur i frågor

som direkt sammanhänger med semesterns förlängning har därför inskränkt

sig till de spörsmål, som har samband med själva förläggningen av

en fyraveckorssemester. Härvid har kommittén ägnat intresse bl. a. åt de

ekonomiska förutsättningarna vid skilda tänkbara alternativ. Kommittén

har också diskuterat frågan om den fjärde semesterveckan efter överenskommelse

skall kunna få utnyttjas i form av en förkortning av den dagliga

arbetstiden. I denna fråga har kommittén anfört:

Kommittén har efter närmare övervägande icke ansett den omständigheten

att semestern förlänges till fyra veckor böra föranleda några väsentliga

avsteg från grundtanken bakom semesterlagstiftningen. Redan i sin nuvarande

utformning medger semesterlagen att arbetsgivaren och arbetstagaren

träffar överenskommelse om utläggning av semester i form av enstaka

ledighetsdagar. Någon anledning att inskränka denna avtalsfrihet finnes

icke, oaktat det med semestern avsedda rekreationssyftet måhända synes bli

bäst tillgodosett därest semestern icke splittras i alltför stor utsträckning.

I den mån överenskommelse om semester i form av lediga dagar kommer

att träffas får de emellertid antagas huvudsakligen avse en mindre del av

densamma; måhända blir stundom den fjärde semesterveckan utnyttjad

för utläggande av några fria lördagar. Häremot synes intet vara att erinra.

Rekreationsvärdet av en weekendledighet torde städse vara påtagligt. Skulle

emellertid parterna ges rätt att avtala om semesterns uttagande i form av

förkortning av den dagliga arbetstiden kunde enligt kommitténs uppfattning

följden bli att semesterreformen förfelade sitt syfte. Det torde nämligen

vara uteslutet att en förkortning av den dagliga arbetstiden skulle kunna

tillgodose det för semestern specifika syftet att skänka arbetstagaren

möjlighet att mer effektivt avkoppla från arbetet och söka stimulans i annan

miljö) än arbetsortens. Kommittén har icke ansett sig kunna förutsätta

att det från rekreationssynpunkt alltid skulle vara likgiltigt om viss semesterledighet

utbyttes mot arbetstidsförkortning i stället för att uttagas i

form av hela ledighetsdagar.

Proposition på grundval av kommitténs förslag är att vänta till årets

riksdag.

I mars 1962 har 1959 års undersökning av arbetstidsförkortningens verkningar

publicerat eu redogörelse över den skedda arbetstidsförkortningens

omfattning och utläggning (SOU 1962:17). I en senare redogörelse kommer

frågan om arbetsförkortningens verkningar att behandlas.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 11 är 1963

Utskottet

Förevarande motioner syftar till en generell förkortning av arbetstiden.

I motionerna 1:18 och 11:20 hemställes om utredning i detta syfte. Samma

yrkande återkommer i motionerna 1:540 och 11:653, där även frågan om arbetstiden

för arbetare med påfrestande och hälsofarligt arbete samt problemet

med uttagande av sammanhängande fritid för dem som är sysselsatta

inom service- och vårdyrken särskilt uppmärksammas. I motionerna 1:34

och 11:40 yrkas ändring av arbetstidslagstiftningen på sådant sätt att den

dagliga arbetstiden icke får överstiga 8 timmar och att arbetstiden per vecka

begränsas till 40 timmar. Dessutom hemställes i de sistnämnda motionerna

om en översyn av stadgandena om övertid.

År 1957 beslöts på grundval av ett av utredningen om kortare arbetstid

framlagt förslag en allmän förkortning av arbetstiden. I direktiven för utredningen

uttalades, att man såsom ett mål för strävandena borde sikta på

en normal arbetstid av 40 timmar i veckan men att detta mål endast kunde

uppnås i etapper och genom successiva framsteg. I enlighet därmed beslöts

att arbetstidsförkortningen med hänsyn till de samhällsekonomiska förutsättningarna

för en sådan reform, som då var för handen, skulle till en början

begränsas till tre timmar och den ordinarie arbetstiden sålunda minskas

från 48 till 45 timmar i veckan. Förkortningen genomfördes successivt med

en timme vid början av ettvart av åren 1958, 1959 och 1960. Verkningarna

av reformen är för närvarande under utredning inom 1959 års undersökning

av arbetstidsförkortningens verkningar. Enligt vad som uppgivits kan resultatet

av den företagna utredningen väntas föreligga under innevarande år.

Huruvida möjligheterna till ytterligare förkortning av arbetstiden kan

bedömas innan resultat av den pågående utredningen föreligger har varit

föremål för delade meningar inom utskottet. Såsom framgår av motionerna

inrymmer emellertid frågan om en generell förkortning av arbetstiden

många problem av såväl samhällsekonomisk som annan natur. Spörsmålet i

sin helhet bör därför redan nu göras till föremål för en allsidig utredning.

Denna måste nämligen förutsättas bli både tidskrävande och omfattande.

Vid utredningsarbetets bedrivande bör särskilt beaktas de synpunkter i olika

avseenden som motionärerna framhållit angående arbetstidens längd för

arbetstagare i tungt och hälsofarligt arbete samt de problem som är förknippade

med en arbetstidsförkortning för dem som är sysselsatta inom

service- och vårdyrken.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

A. att riksdagen, i anledning av förevarande motioner,

nämligen

1) 1:18 och 11:20,

2) 1:34 och 11:40 samt

3) 1:540 och 11:653,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 19671

7

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om utredning

angående en generell förkortning av arbetstiden;

B. att motionerna 1:34 och 11:40, i den män de icke kan

anses besvarade genom vad utskottet under A. hemställt,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 12 mars 1963

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson,

fru Hamrin-Thorell, herr Kaijser, fru Carlqvist, herrar Erik Filip Petersson

och Thorsten Larsson;

från andra kammaren: herrar Nilsson i Göteborg, Odhe, fröken Sandell*,

herrar Wiklund i Stockholm, Wahrendorff, Fredriksson*, Jönsson i

Ingemarsgården och Björkman.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Kaijser och Björkman, vilka ansett,

dels att utskottets yttrande fr. o. in. det stycke å s. 6 som börjar med

orden »Huruvida möjligheterna till» bort ha följande lydelse:

»I en rekommendation vid 1962 års Internationella arbetskonferens har

40-timmarsveckan angetts som mål för strävandena att förkorta arbetstiden.

I rekommendationen har såsom även framgår av motionerna framhållits,

att både formerna och tidpunkten för detta måls uppnående måste

skifta från land till land och vara beroende av landets egna förhållanden beträffande

arbetstidsregleringen. Innehållet i rekommendationen överensstämmer

i princip med vad som anfördes redan i direktiven till 1904 års

utredning om kortare arbetstid.

Några delade meningar råder icke om önskvärdheten av en fortgående

arbetstidsförkortning i enlighet med de ovan återgivna tankegångarna. Enligt

utskottets mening bör det emellertid i första hand ankomma på arbetsmarknadens

parter att söka träffa överenskommelse härom. Det bör i princip

icke vara en statsmakternas angelägenhet att avgöra, i vilken form eu

väntad produktionsökning hör tagas ut, d. v. s. i vad mån ersättningen för

denna produktionsökning skall fördelas mellan ökad kontantlön och förkortad

arbetstid.

Å andra sidan har frågan om en förkortning av arbetstiden samhällsekonomiska

och sociala aspekter, som gör det angeläget att staten genom all
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1963

sidiga utredningar skaffar nödigt underlag för ett sakligt bedömande av

den tidpunkt då målet kan nås, den takt i vilken arbetstidsförkortningen

kan genomföras samt de sociala och andra åtgärder som kan betingas av

reformens genomförande.

Som ovan anförts pågår för närvarande eu undersökning av de ekonomiska

och sociala verkningarna av den arbetstidsförkortning som genomfördes

i etapper under åren 1958—1960. Ett delbetänkande har framlagts

under 1962, och utredningens huvudbetänkande väntas bli framlagt under

innevarande år. Enligt utskottets mening bör resultatet av denna utredning

avvaktas innan ställning lages till frågan om ytterligare utredning. Såsom

chefen för socialdepartementet anförde i direktiv i september 1957 till socialstyrelsen

i samband med uppdrag att verkställa undersökning rörande

arbetstidsförkortningens ekonomiska och sociala verkningar, bör nämligen

ett fortsättande på arbetstidsförkortningens väg icke ske förrän verkningarna

av den 1957 beslutade reformen var kända.

Under åren 1959— 1962 har motioner väckts med yrkande om förkortning

av arbetstiden, i princip till 40 timmar i veckan. Utskottet har avstyrkt dessa

motioner, huvudsakligen med den motiveringen att tillräckliga erfarenheter

icke vunnits av den 1957 beslutade arbetstidsförkortningen. Då utredning

rörande denna arbetstidsförkortnings verkningar alltjämt pågår,

finner utskottet icke skäl ändra denna sin avvaktande hållning.

Utskottet vill understryka, att någon försening av utredningsarbetet icke

behöver uppkomma på grund av utskottets ställningstagande. Det får nämligen

anses uteslutet att en ny utredning skulle kunna uträtta något värdefullt

arbete, innan den fått del av resultatet av de pågående undersökningarna

rörande 1957 års reform. Dessutom är det Kungl. Maj:t obetaget att

vid vilken tidpunkt som helst, då skäl därtill kan uppkomma, igångsätta en

ny utredning i syfte att skaffa underlag för eu arbetstidsförkortning.

Utskottet vill slutligen erinra om att innevarande riksdag har att vänta

förslag om en generell förlängning av semestern från 3 till 4 veckor, vilket

motsvarar ungefär en timmes arbetstidsförkortning per vecka.

Av här anförda skäl kan utskottet icke tillstyrka bifall till föreliggande

motioner.»

dels att utskottet bort hemställa,

»att förevarande motioner, nämligen

1) 1:18 och 11:20,

2) 1:34 och 11:40 samt

3) 1:540 och 11:653,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.»

Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1963

680223

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1963:94 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om utredning rörande en allmän förkortning av arbetstiden, m. TO. a1 i texten