Andra lagutskottets utlåtande nr 23 dr 1963
1963-03-21 · 11 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 10 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1963:23, Andra lagutskottets utlåtande nr 23 dr 1963
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande nr 23 dr 1963
i
Nr 23
Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning rörande
ökat skydd för arbetstagare mot obefogade uppsägningar
samt om lagstadgad ersättning till korttidspermitterade.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft fyra inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen JJl.
1) de likalydande motionerna nr 56 i första kammaren av herrar Lager
och Adolfsson samt nr 66 i andra kammaren av herr Nilsson i Gävle och fru
Ryding angående lagstadgad ersättning till korttidspermitterade, samt
2) de likalydande motionerna nr 280 i första kammaren av herr Hanson,
Per-Olof, och nr 328 i andra kammaren av fru Nettelbrandt m. fl. om utredning
rörande ökat skydd för arbetstagare mot obefogade uppsägningar.
I motionerna 1:56 och 11:66 hemställes »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t begär skyndsam utredning och förslag till sådan lagstiftning
att korttidspermitterade löneanställda hålles ekonomiskt skadeslösa av företagen
under permitteringstiden».
I motionerna I: 280 och II: 328 yrkas »att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t begära utredning om ökat skydd för arbetstagare
mot obefogade uppsägningar samt framläggande för riksdagen av de
förslag, vartill en dylik utredning kan ge anledning».
Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sina yrkanden får
utskottet, i den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande, hänvisa
till, såvitt angår det första motionsparet, motionen 1:56 och, såvitt angår
det andra motionsparet, motionen II: 328.
Gällande bestämmelser
I Sverige saknas till skillnad från flertalet andra europeiska länder generella
lagstadganden angående förbud mot obefogade uppsägningar av anställda.
För vissa fall finns dock — såsom framgår av redogörelsen nedan
— lagfästa regler om uppsägningsskydd. I övrigt regleras frågan genom avgöranden
i rättspraxis, genom olika avtal mellan arbetsmarknadens parter
samt genom tjänstereglementen. Bestämmelserna blir härigenom tämligen
svåröverskådliga, och meningarna är stundom delade när det gäller tolkningen
av olika grundsatser och reglers innebörd. Till belysning av vad som
finns stadgat på ifrågavarande område lämnas i det följande redogörelse
för vissa lagstadganden, domstolsavgöranden, avtal och reglementen.
Bihang till riksdagens protokoll i963. 9 samt. 2 avd. Nr 23
2
Andrä lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963
Kontant hjälp vid arbetslöshet har främst ordnats enligt försäkringslinjen.
Flertalet arbetstagare med större arbetslöshetsrisk är genom arbetslöshetsförsäkringen
tillförsäkrade kontant hjälp vid arbetslöshet. Arbetslöshetsförsäkringen
handhas av s. k. erkända arbetslöshetskassor, som upprättats
av arbetstagarorganisationerna men står öppna för alla som arbetar
inom respektive yrke. Kassornas verksamhet regleras bl. a. genom särskilda
författningar, främst förordningen den U december 1956 om erkända arbetslöshetskassor.
Förmånerna är daghjälp med högst 20 kronor per dag
samt make- och barntillägg. För att utfå daghjälp kräves att ett bestämt
antal avgifter inbetalats samt att arbetsförmedlingen intygar att arbete ej
kunnat beredas. Karenstid finns föreskriven. Denna innebär att medlem
ej kan erhålla understöd för de första dagarna under en arbetslöshet, i regel
sex dagar, vilka skall ligga under loppet av 21 dagar. Om särskilda skäl
föreligger, äger kassa föreskriva längre karenstid. Den tid under vilken
daghjälp må utgå är begränsad till 156 dagar under varje försäkringsår
(den 1/9 ett år—31/8 påföljande år). Arbetsmarknadsstyrelsen kan dock
för viss kassa eller viss klass i en kassa medge att daghjälp får utgå för
högst 210 dagar under försäkringsåret. För kassor med medlemmar inom
säsongbetonade yrken kan särskilda inskränkningar göras i rätten till ersättning,
s. k. säsongbegränsningsregler. Arbetslöshetsförsäkringen finansieras
i huvudsak genom avgifter från medlemmarna och statsbidrag.
Lagregler om uppsägnings skydd
Enligt lagen den li oktober 1939 om förbud mot arbetstagares avskedande
med anledning av värnpliktstjänstgöring m. m. stadgas, att en anställd icke
får skiljas från sin anställning på grund av tjänstgöring som åligger honom
enligt värnpliktslagen eller som han eljest jämlikt stadgande i lag är skyldig
att utföra åt det allmänna. Ej heller må den som hör till krigsmaktens reservpersonal
eller antagits såsom frivillig vid krigsmakten skiljas från anställning
med anledning av tjänstgöring som det på sådan grund åligger honom
att fullgöra. Skall arbetstagaren fullgöra värnpliktstjänstgöring, som
är till tiden i lag bestämd och skall pågå mer än tre månader, är arbetsgivaren
dock utan hinder av vad nu sagts berättigad att på grund därav skilja
arbetstagaren från hans anställning, därest vid arbetsavtalets ingående överenskommits
att anställningen skall upphöra vid värnpliktstjänstgöringens
början. Vägrar arbetsgivaren i strid mot lagen att låta arbetstagaren återinträda
i arbetet eller skiljer han eljest i strid mot vad i lagen är stadgat arbetstagaren
från hans anställning, är han pliktig att ersätta uppkommen
skada.
Lagen den 21 december 19b5 om förbud mot arbetstagares avskedande i
anledning av äktenskap eller havandeskap m. m. innehåller bestämmelser
Andra lagutskottets utlåtande nr 23 dr 1963
3
om att arbetstagare ej må skiljas från sin anställning på den grund att han
slutit trolovning eller ingått äktenskap. Vidare stadgas, att kvinnlig arbetstagare,
som sedan minst ett år haft stadigvarande anställning hos arbetsgivaren,
icke må skiljas från anställningen på den grund att hon blivit havande
eller fött barn. Ej heller må arbetsgivaren, där han har vetskap om
havandeskapet eller barnsbörden, skilja arbetstagaren från anställningen
på den grund att hon i samband med havandeskapet eller barnsbörden avhåller
sig från arbetet under skälig tid, högst sex månader. Har arbetsgivare
i strid mot lagen skilt arbetstagare från anställningen, är åtgärden ogill
samt arbetsgivaren skyldig ersätta av densamma uppkommen skada.
Beträffande båda dessa lagar gäller att vid bedömande om och i vad mån
skada uppstått hänsyn skall tagas även till arbetstagarens intresse av arbetsavtalets
upprätthållande och övriga sådana omständigheter av annan
än rent ekonomisk betydelse. Om det med hänsyn till arbetsgivarens ringa
skuld, arbetstagarens förhållande i avseende å tvistens uppkomst, skadans
storlek eller omständigheterna i övrigt finnes skäligt, kan skadeståndets belopp
nedsättas; fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet kan också
äga rum. Mål som avser tillämpningen av lagarna upptages av allmän domstol;
dock att mål beträffande arbetstagare, vilkas arbetsavtal regleras av
kollektivavtal, skall anhängiggöras vid arbetsdomstolen.
Lagen den 11 september 1936 om förenings- och förhandlingsrätt upptager
bl. a. bestämmelser innebärande förbud mot avskedande av arbetstagare
i föreningsrättskränkande syfte.
Arbetar skyddslagen den 3 januari 19i9 innehåller bestämmelser med förbud
mot avskedande av arbetstagare med anledning av att han utsetts till
skyddsombud eller i anledning av hans verksamhet som skyddsombud.
Mål som avser tillämpningen av bestämmelserna i de båda sistnämnda
lagarna skall anhängiggöras hos arbetsdomstolen även då det icke är fråga
om i kollektivavtal reglerat anställningsförhållande.
I detta sammanhang må också erinras om stadgandet i § 36 regeringsformen
innebärande att befattningshavare som erhållit fullmakt på sina befattningar
icke kan avsättas annat än genom domstols dom.
Rättspraxis
Domstolarnas praxis i rättstvister beträffande giltigheten av uppsägningar
har med prejudicerande verkan fastslagits i arbetsdomstolens dom dr
1932 nr 100. I denna dom heter det bl. a.: »Vad angår upphörande av arbetsavtal,
som slutits för obestämd tid, råder dock icke någon tvekan därom,
att i Sverige lika väl som i andra länder den allmänna rättsgrundsatsen gäller,
att dylikt avtal kan å ömse sidor uppsägas till upphörande efter viss
uppsägningstid och att skäl för uppsägningen icke behöver anföras, vare sig
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963
denna äger rum från den ena eller den andra sidan.» I senare rättsfall (1933
nr 159, 1936 nr 121) har arbetsdomstolen förklarat, att, om i ett kollektivavtal
icke upptagits några regler om inskränkning i arbetsgivares rätt att
fritt avskeda arbetare, arbetsgivarens rätt gäller oförändrad även om den
icke uttryckligen bekräftats i avtalet. Arbetsdomstolen har i senare avgöranden
icke frångått principen om den fria uppsägningsrätten, som domstolen
genom de angivna rättsfallen godtagit. Emellertid är principens tilllämplighet
i viss utsträckning begränsad. Redan i domen nr 100 år 1932
uttalade arbetsdomstolen att arbetsgivaren ej fick begagna uppsägningsrätten
för ett syfte som stred mot lag eller goda seder. Med tillämpning härav
har domstolen t. ex. i domen nr 110 år 1935 förklarat ogiltig en uppsägning
av en lastbilsförare, vilken avskedats därför att han vägrat att på sin bil
ta en last, som översteg den tillåtna maximilasten. Den fria uppsägningsrätten
har även i olika hänseenden begränsats genom lagstiftning, som redan
genoingåtts, samt genom uttryckliga avtalsbestämmelser.
Huvudavtalet m. m.
Bland viktigare avtalsregleringar på området är främst att nämna de bestämmelser
som återfinnes i det mellan Svenska arbetsgivareföreningen
och Landsorganisationen ingångna huvudavtalet av år 1938 samt det mellan
samma parter träffade avtalet om företagsnämnder av år 1946. I dessa avtal
— som har karaktären av ramavtal och blir gällande såsom kollektivavtal
så snart de antagits för två motstående förbunds gemensamma verksamhetsområde
— stadgas skyldighet för arbetsgivare att vid uppsägning av arbetare
från anställning, som varat minst nio månader, i förväg varsla om
åtgärden varefter samråd kan äga rum. Frågan om uppsägningens berättigande
kan därefter hänskjutas till en central nämnd, arbetsmarknadsnämnden,
som innehåller representanter för såväl’arbetsgivar- som arbetstagarsidan.
Arbetsmarknadsnämnden har att genom noggrann undersökning av
dit hänskjuten fråga söka få en sakligt riktig uppfattning om omständigheterna
i det särskilda fallet. Nämnden skall söka komma till en samstämmig
uppfattning i bedömandet av frågan och finna utvägar för utjämning av
motsättningen mellan parterna. Det beslut varom flertalet i nämnden förenar
sig skall delgivas resp. förbund; beslutet har icke bindande verkan utan har
närmast formen av en rekommendation.
En motsvarighet till dessa avtal har för icke kollektivanställda tillkommit
dels genom ett år 1957 träffat huvudavtal mellan Svenska arbetsgivareföreningen
och Svenska industritjänstemannaförbundet och dels genom ett
år 1959 träffat huvudavtal mellan Arbetsgivareföreningen och Sveriges arbetsledareförbund.
I enstaka kollektivavtal förekommer därjämte i flera fall särskilda reg
-
5
Andra lagutskottets utlåtande nr 23 dr 1963
ler rörande begränsning av uppsägningsrätten, i vilka fall arbetsdomstolen
på talan av part har att ta ställning till uppsägningsfrågan. Sådana bestämmelser
kan ha skiftande formuleringar. Vanligen begränsas arbetsgivarens
uppsägningsrätt till fall då arbetstagaren misskött sig och fall då arbetsgivaren
har brist på arbete. Några klausuler tar sikte på båda dessa fall,
medan andra enligt ordalydelsen endast avser arbetsbrist. Klausuler av sistnämnda
slag gäller bl. a. för två stora arbetargrupper, nämligen arbetare
vid statliga företag och kommunalarbetare.
Anställda i offentlig tjänst
Bestämmelser angående uppsägning är vidare att söka i olika tjänstereglementen
rörande anställda i offentlig tjänst. Dessa reglementen innehåller
dock utöver föreskrifter om uppsägningstider mera sällan några närmare
upplysningar för bedömande av frågan om uppsägningars giltighet. Beträffande
ordinarie befattningshavare i statlig tjänst torde med fog kunna
göras gällande, att de innehar en relativt tryggad rätt till sin anställning,
varvid dock är att märka att denna trygghet i viss mån modifieras av en
långtgående förflyttningsskyldighet (13 § statens allmänna avlöningsreglemente).
Beträffande i annan offentlig tjänst än statlig — utom i vad avser
fullmaktshavare som går in under den ovannämnda § 36 i regeringsformen
_ligger det något annorlunda till. Här torde ofta från arbetsgivarhåll — i
den mån annat icke följer av uttryckligt stadgande i föreliggande anställningsavtal
— hävdas en oinskränkt befogenhet att utan närmare angivande
av skäl säga upp en anställd. Det är dock att nämna att Svenska stadsförbundets
och Svenska landskommunernas förbunds normaltjänstereglementen
innehåller bl. a. följande bestämmelser: »Den, som innehaft ordinarie
tjänst under minst 15 år, eller, därest han fyllt 40 år, under minst 10 ar,
kan uppsägas endast om den tjänst han innehar blir överflödig och skall i
sådant fall åtnjuta ett års uppsägningstid. Han skall om möjligt beredas
annan anställning hos kommunen. Äterinrättas den indragna tjänsten inom
tre år, äger tjänstemanen, om han därvid anmäler sig som sökande, återfå
denna.» Bestämmelsernas tillämpning lider inskränkning av vad som föreskrivits
om avgångsskyldighet i gällande pensionsreglementen och av vad
som enligt reglementet stadgats om skiljande av befattningshavare från
tjänsten på grund av fel eller försummelse i tjänsten eller liknande. Vidare
skall vid stridsåtgärd bestämmelserna i gällande förhandlingsordning äga
tillämpning.
Historik
Vid 1957 års riksdag väcktes motioner, i vilka förordades att möjligheterna
att genom lagstiftningsåtgärder bereda arbetstagare ökat skydd mot
6 Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963
obefogade uppsägningar gjordes till föremål för utredning. Motionerna behandlades
av andra lagutskottet, som i sitt av riksdagen godkända utlåtande
nr 25 underströk vikten av trygghet i anställningen men avstyrkte motionerna
under följande motivering:
Vid en avvägning av skälen för och emot en lagstiftning på området inställer
sig i första hand frågan huruvida en lagstiftning är den väg, varigenom
det effektivaste skyddet kan skapas för arbetstagaren. En lagstiftning
skulle vara av visst värde för dem, som icke har sådan ställning på
arbetsmarknaden, att de genom starka organisationer kan hävda sig gentemot
arbetsgivarna, och för vilka det därför finns de största riskerna för
mindre tillfredsställande förhållanden i berörda avseende. Mot tanken på
en lagstiftning kan å andra sidan anföras, att vi här rör oss på ett område,
där förhållandena av hävd reglerats genom avtal mellan arbetsmarknadens
parter utan påverkan av lagstiftning. Att tillgripa lagstiftning i en tid, då
utvecklingen visar hän mot att arbetsmarknadens parter i allt större utsträckning
löser inbördes problem genom frivilliga överenskommelser synes
opåkallat. Det torde också vara så, att en på frivillig överenskommelse grundad
reglering är bättre ägnad att vinna berörda parters stöd och förtroende
an en lagstiftning. Här kommer också partsorganisationernas betydelse för
kontrollen av reglernas efterföljd in i bilden. Det torde nämligen kunna förutskickas,
att vederbörande organisationer var för sig har ett särskilt intresse
av att tillse, att deras medlemmar följer under organisationernas medverkan
och på deras ansvar slutna överenskommelser.
Det torde icke kunna bli fråga om att — därest lagstiftningsvägen väljes
— i lag stadga ett undantagslöst uppsägningsskydd. Skyddet kan inte komma
att omfatta annat än vad som kan betecknas som obefogade uppsägningar.
Från både saklig och lagteknisk synpunkt måste det bli en vansklig
uppgift att verkställa gränsdragningen härvidlag. De domstolar som finge
att handlägga frågor om lagens tillämpning skulle komma att ställas inför
en mängd svårbemästrade problem, sasom exempelvis bedömande av skickligheten
eller lämpligheten hos en arbetstagare. Härtill kommer att i den
män uppsägningstvister komme att handläggas vid allmän domstol man med
hänsyn till instansordningen finge räkna med risk för en avsevärd tidsutdräkt
innan det slutgiltiga avgörandet kunde träffas. Sådan tidsutdräkt
skulle vara synnerligen oläglig med tanke på den ovisshet med avseende
å det med tvisten avsedda anställningsförhållandet som skulle vara rådande
under tiden tvisten påginge.
Mot bakgrunden av det anförda finner utskottet ett uppsägningsskydd
baserat på frivillig överenskommelse vara förenat med så betydande fördelar,
att en lagstiftning på området icke bör aktualiseras förrän det ådagalagts,
att det ej är möjligt att avtalsvägen na en godtagbar lösning av frågan.
Med utgångspunkt härifrån kan utskottet för sin del icke finna, att det för
närvarande föreligger anledning att överväga lagstiftningsåtgärder. Enligt
utskottets mening finns det berättigad anledning att antaga, att den hitintills
förelupna utvecklingen mot större trygghet för arbetstagarna skal!
fortsätta och även komma att omfatta grupper, som ännu icke nått lika
långt som andra i förevarande avseende.
Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963
7
Även vid 1962 års riksdag väcktes motioner med yrkanden om utredning
i syfte att lagstiftningsvägen bereda anställda skydd mot obefogade uppsägningar.
Motionerna hänvisades till behandling av andra lagutskottet. På
utskottets begäran avgavs yttranden över motionerna av Svenska arbetsgivareföreningen,
Landsorganisationen i Sverige och Tjänstemännens centralorganisation.
Arbetsgivareföreningen avstyrkte motionerna. Landsorganisationen
ville icke heller tillstyrka motionerna då enligt dess uppfattning lagstiftningsingripanden
borde övervägas endast i den mån avtalsvägen respektive
domstolspraxis visade sig oframkomliga samt organisationen dittills inte
haft orsak att aktualisera frågan om att avlösa den nuvarande avtalsordningen
med lagstiftning. Tjänstemännens centralorganisation fann emellertid
det nuvarande rättstillståndet långt ifrån tillfredsställande och ansåg
det därför vara av synnerligt värde om ifrågavarande problemkomplex blev
föremål för en allsidig utredning. I sitt av riksdagen godkända utlåtande
nr 22 framhöll utskottet, att flertalet arbetstagare, vilkas anställningsförhållanden
reglerades genom kollektivavtal, fått sina anspråk på att icke utan
bärande skäl bli skilda från sina anställningar i viss utsträckning beaktade
och att även en del tjänstemannagrupper lyckats lösa frågan på detta sätt.
För anställda i offentlig tjänst hade den fria uppsägningsrätten ofta modifierats
genom föreskrifter i tjänstereglementen. Fortfarande kvarstod dock
grupper av anställda, för vilka en fullt tillfredsställande lösning av problemet
ännu inte uppnåtts, vilket i synnerhet gällde tjänstemän i enskild
tjänst. I utlåtandet anfördes vidare:
Utskottet vill i likhet med motionärerna understryka vikten av största
möjliga trygghet i anställningen för den enskilde arbetstagaren. Att denne
har sin försörjningsfråga för sig och sin familj säkrad utgör icke blott en
väsentlig faktor för den anställde själv utan kommer även arbetsgivaren
till godo i form av ökad trivsel och arbetsglädje på arbetsplatsen och därav
följande förbättring av arbetsprestationerna. Också för samhället utgör
trygghet i anställningen en betydande tillgång, enär den sociala anpassningen
stimuleras och risken för att samhället skall nödgas inskrida med
ekonomisk hjälp blir mindre.
Frågan om en lagstiftning på förevarande område har varit föremål för
riksdagens behandling 1957, varvid yrkanden av i stort sett samma innebörd
som de nu föreliggande avvisades. Riksdagen anförde därvid att det
syntes opåkallat att tillgripa en lagstiftning i en tid, då utvecklingen visade
hän mot att arbetsmarknadens parter i allt större utsträckning löste inbördes
problem genom frivilliga överenskommelser. Vidare pekades på svårigheterna
från både saklig och lagteknisk synpunkt att verkställa en gränsdragning
mellan obefogade och icke obefogade uppsägningar samt på den
risk som med hänsyn till rådande instansordning förelåg för avsevärd tidsutdräkt
i mål vid allmän domstol angående tillämpning av den ifrågasatta
lagstiftningen. Sammanfattningsvis anförde riksdagen att ett uppsägnings
-
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963
skydd baserat på frivillig överenskommelse var förenat med så betydande
fördelar, att en lagstiftning på området icke borde aktualiseras förrän det
ådagalagts att det ej var möjligt att avtalsvägen nå en godtagbar lösning
av frågan. Riksdagen antog därjämte att den ditintills förelupna utvecklingen
mot större trygghet för arbetstagarna skulle fortsätta och även
komma att omfatta grupper, som då icke nått lika långt som andra i hänseendet.
Det uttalande riksdagen sålunda gjorde om den kommande utvecklingen
har sedermera visat sig vara riktigt. Därefter har nämligen avtal träffats
dels mellan Arbetsgivareföreningen och Industritjänstemannaförbundet och
dels mellan Arbetsgivareföreningen och Arbetsledareförbundet om uppsägningsskydd
efter samma principer som i avtalen mellan Arbetsgivareföreningen
och Landsorganisationen. Därigenom har nya och stora grupper av
anställda fått frågan reglerad. De till Landsorganisationen knutna arbetstagarna
har fått frågan om sitt uppsägningsskydd aktualiserad vid årets centrala
löneförhandlingar och enligt vad som uppges i Landsorganisationens
remissyttrande över motionerna kommer förhandlingar i frågan att återupptagas
mellan de båda organisationerna. Vidare må noteras att problemet
angående anställnings upphörande satts upp på dagordningen för Internationella
arbetsorganisationens allmänna arbetskonferens i år.
Efter riksdagsbehandlingen 1957 har sålunda en icke obetydlig verksamhet
bedrivits för att genom frivilliga överenskommelser lösa problemet med
de anställdas uppsägningsskydd. Detta är också för närvarande föremål
för uppmärksamhet såväl inom arbetsmarknadens huvudorganisationer som
i internationellt sammanhang. Utskottet — som ansluter sig till riksdagens
tidigare ställningstagande att lagstiftning på området icke bör tillgripas
förrän det visat sig omöjligt att avtalsvägen nå en godtagbar lösning av
frågan — kan mot bakgrund av dessa omständigheter icke finna att något
behov av lagstiftning på området för närvarande föreligger. Utskottet avstyrker
därför de i motionerna framförda utredningsyrkandena.
Utskottet
I vårt land saknas generella lagstadganden om förbud mot obefogade
uppsägningar av arbetstagare. Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen
har emellertid de största kategorierna anställda i enskild tjänst genom
överenskommelser mellan huvudorganisationerna på arbetsmarknaden
tillförsäkrats ett visst skydd mot uppsägningar. För arbetstagare i offentlig
tjänst är den fria uppsägningsrätten ofta modifierad genom föreskrifter i
t j änste reglementen.
Frågan om att lagstiftningsvägen bereda arbetstagare skydd mot obefogade
uppsägningar, vilken fråga aktualiseras i motionerna I: 280 och II: 328,
har tidigare varit föremål för riksdagens behandling.
Vid 1957 års riksdag avvisades motionsyrkanden av nämnd innebörd.
Riksdagen anförde därvid sammanfattningsvis, att ett uppsägningsskydd
Andra lagutskottets utlåtande nr 23 dr 1963
9
baserat på frivillig överenskommelse var förenat med så betydande fördelar,
att en lagstiftning på området icke borde övervägas förrän det ådagalagts,
att det ej var möjligt att avtalsvägen nå en godtagbar lösning av frågan.
Riksdagen antog därjämte, att utvecklingen mot större trygghet för
arbetstagarna skulle fortsätta och även komma att omfatta grupper, som
då icke nått lika långt som andra i hänseendet.
Även vid 1962 års riksdag förekom motioner i frågan. Vid behandlingen
av motionerna hänvisade riksdagen till vad som uttalats år 1957 och framhöll,
att efter 1957 nya och stora grupper av anställda genom avtal mellan
arbetsmarknadens huvudorganisationer erhållit ett uppsägningsskydd av
den på arbetsmarknaden gängse utformningen. Det påpekades vidare, att
problemet var föremål för uppmärksamhet såväl inom arbetstagarorganisationerna
som i internationellt sammanhang. Riksdagen fann därför att
något behov av lagstiftning på området icke förelåg och avslog motionerna.
I de vid innevarande riksdag väckta motionerna yrkas att frågan om
ökat skydd mot obefogade uppsägningar utredes och att de förslag, vartill
en sådan utredning kan ge anledning, förelägges riksdagen. Motionärerna
anser att de hittillsvarande överenskommelserna icke tillgodoser kravet på
ett gott skydd i anställningen och att frågan efter föregående års riksdag
knappast kommit något steg närmare sin lösning. I motionerna framhålles
vidare, att även om arbetsmarknadsparterna genom förhandlingar skulle
kunna uppnå tillfredsställande läsningar dessa likväl icke skulle komma
dem till godo som står utanför organisationerna.
Såsom utskottet tidigare anfört är det angeläget att arbetstagaren beredes
största möjliga trygghet i anställningen. Utskottet är emellertid fortfarande
av den uppfattningen, att lagstiftning på området icke bör tillgripas förrän
det visat sig omöjligt att avtalsvägen nå en godtagbar läsning av frågan. Enligt
vad som upplysts har i dagarna förhandlingar inletts mellan Arbetsgivareföreningen
och arbetstagarorganisationerna om en förbättring av gällande
ordning i fråga om skydd mot uppsägningar. Enligt utskottets mening
kan det förväntas, att de lösningar av frågan som uppnåtts eller kan komma
att uppnås vid förhandlingar mellan organisationerna även kommer att i
viss mån bli normgivande för de kategorier som inte direkt omfattas av en
eventuell uppgörelse. Utskottet anser därför att skäl för en utredning av
hithörande frågor för närvarande icke föreligger och avstyrker motionerna
1: 280 och II: 328.
Vad därefter beträffar de i motionerna 1:56 och 11:66 framställda yrkandena,
som syftar till att genom lagstiftning tillerkänna anställda rätt
till ersättning av arbetsgivare vid korttidspermittering, anser utskottet frågan
vara av sådan beskaffenhet, att det bör överlåtas åt parterna på arbetsmarknaden
att lösa densamma avtalsvägen.
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 23 dr 1963
På grund av det anförda hemställer utskottet,
att förevarande motioner, nämligen
v . A. I: 280 och II: 328 samt
B. I: 56 och II: 66,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 21 mars 1963
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson*, Axel Svensson*,
fru Carlqvist, fröken Nordström*, herrar Enarsson, Eric Carlsson och Erik
Filip Petersson;
från andra .''kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Rimmerfors,
fröken Wetterström, herrar Odhe, Bengtsson i Varberg, Johansson i Södertälje,
Wahrendorff och Sundelin.
: • • i ; i V'' fri;» '' ■■i. s *c i ,
* Ej närvarande vtM utlåtandets justering.
Reservation
vid utskottets hemställan under A.
av fröken Nordström, herrar Erik Filip Petersson, Anderson i Sundsvall
och Rimmerfors, vilka ansett,
a) att det avsnitt av utskottets utlåtande som börjar å s. 9 med orden
»Såsom utskottet tidigare» och slutar med orden »avstyrker motionerna
I: 280 och II: 328.» bort ersättas med text av följande lydelse:
»Enligt utskottets mening finns det starka skäl att överväga att skapa
någon form av dispositiv lagstiftning som skulle kunna påskynda avtal
om stärkt uppsägningsskydd utan att fördenskull inkräkta på den frihet
som arbetsmarknadens parter har att söka egna vägar för en lösning av
problemet. Bl. a. på grund av att nya kontakter i frågan tagits mellan Arbetsgivareföreningen
och arbetstagarorganisationerna finner utskottet i likhet
med motionärerna att ett omedelbart beslut om en sådan lagstiftning
Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963
11
inte är påkallat. Emellertid bör utredning ske så att hithörande problem
kartlägges. Härvid bör undersökas vilka lösningar som nåtts på skilda områden
och i vilken utsträckning frågorna är helt olösta eller otillfredsställande
lösta. Ävenledes bör det klargöras hur detta spörsmål behandlats i
länder där det blivit föremål för lagstiftning.»
b) att utskottet under A. bort hemställa,
»A. 1) att riksdagen i anledning av motionerna 1:280
och II: 328 i skrivelse till Kungl. Maj:t såsom sin mening
måtte giva Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört;
samt
A. 2) att motionerna, i den mån de icke kan anses besvarade
genom vad utskottet under A. 1) hemställt, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.»
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.