Sök i Ratio Lex

Andra lagutskottets utlåtande nr 23 dr 1963

1963-03-21 · 11 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 10 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1963:23, Andra lagutskottets utlåtande nr 23 dr 1963

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 23 dr 1963

i

Nr 23

Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning rörande

ökat skydd för arbetstagare mot obefogade uppsägningar

samt om lagstadgad ersättning till korttidspermitterade.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft fyra inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nämligen JJl.

1) de likalydande motionerna nr 56 i första kammaren av herrar Lager

och Adolfsson samt nr 66 i andra kammaren av herr Nilsson i Gävle och fru

Ryding angående lagstadgad ersättning till korttidspermitterade, samt

2) de likalydande motionerna nr 280 i första kammaren av herr Hanson,

Per-Olof, och nr 328 i andra kammaren av fru Nettelbrandt m. fl. om utredning

rörande ökat skydd för arbetstagare mot obefogade uppsägningar.

I motionerna 1:56 och 11:66 hemställes »att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj:t begär skyndsam utredning och förslag till sådan lagstiftning

att korttidspermitterade löneanställda hålles ekonomiskt skadeslösa av företagen

under permitteringstiden».

I motionerna I: 280 och II: 328 yrkas »att riksdagen måtte besluta att i

skrivelse till Kungl. Maj:t begära utredning om ökat skydd för arbetstagare

mot obefogade uppsägningar samt framläggande för riksdagen av de

förslag, vartill en dylik utredning kan ge anledning».

Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sina yrkanden får

utskottet, i den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande, hänvisa

till, såvitt angår det första motionsparet, motionen 1:56 och, såvitt angår

det andra motionsparet, motionen II: 328.

Gällande bestämmelser

I Sverige saknas till skillnad från flertalet andra europeiska länder generella

lagstadganden angående förbud mot obefogade uppsägningar av anställda.

För vissa fall finns dock — såsom framgår av redogörelsen nedan

— lagfästa regler om uppsägningsskydd. I övrigt regleras frågan genom avgöranden

i rättspraxis, genom olika avtal mellan arbetsmarknadens parter

samt genom tjänstereglementen. Bestämmelserna blir härigenom tämligen

svåröverskådliga, och meningarna är stundom delade när det gäller tolkningen

av olika grundsatser och reglers innebörd. Till belysning av vad som

finns stadgat på ifrågavarande område lämnas i det följande redogörelse

för vissa lagstadganden, domstolsavgöranden, avtal och reglementen.

Bihang till riksdagens protokoll i963. 9 samt. 2 avd. Nr 23

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andrä lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

Kontant hjälp vid arbetslöshet har främst ordnats enligt försäkringslinjen.

Flertalet arbetstagare med större arbetslöshetsrisk är genom arbetslöshetsförsäkringen

tillförsäkrade kontant hjälp vid arbetslöshet. Arbetslöshetsförsäkringen

handhas av s. k. erkända arbetslöshetskassor, som upprättats

av arbetstagarorganisationerna men står öppna för alla som arbetar

inom respektive yrke. Kassornas verksamhet regleras bl. a. genom särskilda

författningar, främst förordningen den U december 1956 om erkända arbetslöshetskassor.

Förmånerna är daghjälp med högst 20 kronor per dag

samt make- och barntillägg. För att utfå daghjälp kräves att ett bestämt

antal avgifter inbetalats samt att arbetsförmedlingen intygar att arbete ej

kunnat beredas. Karenstid finns föreskriven. Denna innebär att medlem

ej kan erhålla understöd för de första dagarna under en arbetslöshet, i regel

sex dagar, vilka skall ligga under loppet av 21 dagar. Om särskilda skäl

föreligger, äger kassa föreskriva längre karenstid. Den tid under vilken

daghjälp må utgå är begränsad till 156 dagar under varje försäkringsår

(den 1/9 ett år—31/8 påföljande år). Arbetsmarknadsstyrelsen kan dock

för viss kassa eller viss klass i en kassa medge att daghjälp får utgå för

högst 210 dagar under försäkringsåret. För kassor med medlemmar inom

säsongbetonade yrken kan särskilda inskränkningar göras i rätten till ersättning,

s. k. säsongbegränsningsregler. Arbetslöshetsförsäkringen finansieras

i huvudsak genom avgifter från medlemmarna och statsbidrag.

Lagregler om uppsägnings skydd

Enligt lagen den li oktober 1939 om förbud mot arbetstagares avskedande

med anledning av värnpliktstjänstgöring m. m. stadgas, att en anställd icke

får skiljas från sin anställning på grund av tjänstgöring som åligger honom

enligt värnpliktslagen eller som han eljest jämlikt stadgande i lag är skyldig

att utföra åt det allmänna. Ej heller må den som hör till krigsmaktens reservpersonal

eller antagits såsom frivillig vid krigsmakten skiljas från anställning

med anledning av tjänstgöring som det på sådan grund åligger honom

att fullgöra. Skall arbetstagaren fullgöra värnpliktstjänstgöring, som

är till tiden i lag bestämd och skall pågå mer än tre månader, är arbetsgivaren

dock utan hinder av vad nu sagts berättigad att på grund därav skilja

arbetstagaren från hans anställning, därest vid arbetsavtalets ingående överenskommits

att anställningen skall upphöra vid värnpliktstjänstgöringens

början. Vägrar arbetsgivaren i strid mot lagen att låta arbetstagaren återinträda

i arbetet eller skiljer han eljest i strid mot vad i lagen är stadgat arbetstagaren

från hans anställning, är han pliktig att ersätta uppkommen

skada.

Lagen den 21 december 19b5 om förbud mot arbetstagares avskedande i

anledning av äktenskap eller havandeskap m. m. innehåller bestämmelser

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 23 dr 1963

3

om att arbetstagare ej må skiljas från sin anställning på den grund att han

slutit trolovning eller ingått äktenskap. Vidare stadgas, att kvinnlig arbetstagare,

som sedan minst ett år haft stadigvarande anställning hos arbetsgivaren,

icke må skiljas från anställningen på den grund att hon blivit havande

eller fött barn. Ej heller må arbetsgivaren, där han har vetskap om

havandeskapet eller barnsbörden, skilja arbetstagaren från anställningen

på den grund att hon i samband med havandeskapet eller barnsbörden avhåller

sig från arbetet under skälig tid, högst sex månader. Har arbetsgivare

i strid mot lagen skilt arbetstagare från anställningen, är åtgärden ogill

samt arbetsgivaren skyldig ersätta av densamma uppkommen skada.

Beträffande båda dessa lagar gäller att vid bedömande om och i vad mån

skada uppstått hänsyn skall tagas även till arbetstagarens intresse av arbetsavtalets

upprätthållande och övriga sådana omständigheter av annan

än rent ekonomisk betydelse. Om det med hänsyn till arbetsgivarens ringa

skuld, arbetstagarens förhållande i avseende å tvistens uppkomst, skadans

storlek eller omständigheterna i övrigt finnes skäligt, kan skadeståndets belopp

nedsättas; fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet kan också

äga rum. Mål som avser tillämpningen av lagarna upptages av allmän domstol;

dock att mål beträffande arbetstagare, vilkas arbetsavtal regleras av

kollektivavtal, skall anhängiggöras vid arbetsdomstolen.

Lagen den 11 september 1936 om förenings- och förhandlingsrätt upptager

bl. a. bestämmelser innebärande förbud mot avskedande av arbetstagare

i föreningsrättskränkande syfte.

Arbetar skyddslagen den 3 januari 19i9 innehåller bestämmelser med förbud

mot avskedande av arbetstagare med anledning av att han utsetts till

skyddsombud eller i anledning av hans verksamhet som skyddsombud.

Mål som avser tillämpningen av bestämmelserna i de båda sistnämnda

lagarna skall anhängiggöras hos arbetsdomstolen även då det icke är fråga

om i kollektivavtal reglerat anställningsförhållande.

I detta sammanhang må också erinras om stadgandet i § 36 regeringsformen

innebärande att befattningshavare som erhållit fullmakt på sina befattningar

icke kan avsättas annat än genom domstols dom.

Rättspraxis

Domstolarnas praxis i rättstvister beträffande giltigheten av uppsägningar

har med prejudicerande verkan fastslagits i arbetsdomstolens dom dr

1932 nr 100. I denna dom heter det bl. a.: »Vad angår upphörande av arbetsavtal,

som slutits för obestämd tid, råder dock icke någon tvekan därom,

att i Sverige lika väl som i andra länder den allmänna rättsgrundsatsen gäller,

att dylikt avtal kan å ömse sidor uppsägas till upphörande efter viss

uppsägningstid och att skäl för uppsägningen icke behöver anföras, vare sig

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

denna äger rum från den ena eller den andra sidan.» I senare rättsfall (1933

nr 159, 1936 nr 121) har arbetsdomstolen förklarat, att, om i ett kollektivavtal

icke upptagits några regler om inskränkning i arbetsgivares rätt att

fritt avskeda arbetare, arbetsgivarens rätt gäller oförändrad även om den

icke uttryckligen bekräftats i avtalet. Arbetsdomstolen har i senare avgöranden

icke frångått principen om den fria uppsägningsrätten, som domstolen

genom de angivna rättsfallen godtagit. Emellertid är principens tilllämplighet

i viss utsträckning begränsad. Redan i domen nr 100 år 1932

uttalade arbetsdomstolen att arbetsgivaren ej fick begagna uppsägningsrätten

för ett syfte som stred mot lag eller goda seder. Med tillämpning härav

har domstolen t. ex. i domen nr 110 år 1935 förklarat ogiltig en uppsägning

av en lastbilsförare, vilken avskedats därför att han vägrat att på sin bil

ta en last, som översteg den tillåtna maximilasten. Den fria uppsägningsrätten

har även i olika hänseenden begränsats genom lagstiftning, som redan

genoingåtts, samt genom uttryckliga avtalsbestämmelser.

Huvudavtalet m. m.

Bland viktigare avtalsregleringar på området är främst att nämna de bestämmelser

som återfinnes i det mellan Svenska arbetsgivareföreningen

och Landsorganisationen ingångna huvudavtalet av år 1938 samt det mellan

samma parter träffade avtalet om företagsnämnder av år 1946. I dessa avtal

— som har karaktären av ramavtal och blir gällande såsom kollektivavtal

så snart de antagits för två motstående förbunds gemensamma verksamhetsområde

— stadgas skyldighet för arbetsgivare att vid uppsägning av arbetare

från anställning, som varat minst nio månader, i förväg varsla om

åtgärden varefter samråd kan äga rum. Frågan om uppsägningens berättigande

kan därefter hänskjutas till en central nämnd, arbetsmarknadsnämnden,

som innehåller representanter för såväl’arbetsgivar- som arbetstagarsidan.

Arbetsmarknadsnämnden har att genom noggrann undersökning av

dit hänskjuten fråga söka få en sakligt riktig uppfattning om omständigheterna

i det särskilda fallet. Nämnden skall söka komma till en samstämmig

uppfattning i bedömandet av frågan och finna utvägar för utjämning av

motsättningen mellan parterna. Det beslut varom flertalet i nämnden förenar

sig skall delgivas resp. förbund; beslutet har icke bindande verkan utan har

närmast formen av en rekommendation.

En motsvarighet till dessa avtal har för icke kollektivanställda tillkommit

dels genom ett år 1957 träffat huvudavtal mellan Svenska arbetsgivareföreningen

och Svenska industritjänstemannaförbundet och dels genom ett

år 1959 träffat huvudavtal mellan Arbetsgivareföreningen och Sveriges arbetsledareförbund.

I enstaka kollektivavtal förekommer därjämte i flera fall särskilda reg
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 23 dr 1963

ler rörande begränsning av uppsägningsrätten, i vilka fall arbetsdomstolen

på talan av part har att ta ställning till uppsägningsfrågan. Sådana bestämmelser

kan ha skiftande formuleringar. Vanligen begränsas arbetsgivarens

uppsägningsrätt till fall då arbetstagaren misskött sig och fall då arbetsgivaren

har brist på arbete. Några klausuler tar sikte på båda dessa fall,

medan andra enligt ordalydelsen endast avser arbetsbrist. Klausuler av sistnämnda

slag gäller bl. a. för två stora arbetargrupper, nämligen arbetare

vid statliga företag och kommunalarbetare.

Anställda i offentlig tjänst

Bestämmelser angående uppsägning är vidare att söka i olika tjänstereglementen

rörande anställda i offentlig tjänst. Dessa reglementen innehåller

dock utöver föreskrifter om uppsägningstider mera sällan några närmare

upplysningar för bedömande av frågan om uppsägningars giltighet. Beträffande

ordinarie befattningshavare i statlig tjänst torde med fog kunna

göras gällande, att de innehar en relativt tryggad rätt till sin anställning,

varvid dock är att märka att denna trygghet i viss mån modifieras av en

långtgående förflyttningsskyldighet (13 § statens allmänna avlöningsreglemente).

Beträffande i annan offentlig tjänst än statlig — utom i vad avser

fullmaktshavare som går in under den ovannämnda § 36 i regeringsformen

_ligger det något annorlunda till. Här torde ofta från arbetsgivarhåll — i

den mån annat icke följer av uttryckligt stadgande i föreliggande anställningsavtal

— hävdas en oinskränkt befogenhet att utan närmare angivande

av skäl säga upp en anställd. Det är dock att nämna att Svenska stadsförbundets

och Svenska landskommunernas förbunds normaltjänstereglementen

innehåller bl. a. följande bestämmelser: »Den, som innehaft ordinarie

tjänst under minst 15 år, eller, därest han fyllt 40 år, under minst 10 ar,

kan uppsägas endast om den tjänst han innehar blir överflödig och skall i

sådant fall åtnjuta ett års uppsägningstid. Han skall om möjligt beredas

annan anställning hos kommunen. Äterinrättas den indragna tjänsten inom

tre år, äger tjänstemanen, om han därvid anmäler sig som sökande, återfå

denna.» Bestämmelsernas tillämpning lider inskränkning av vad som föreskrivits

om avgångsskyldighet i gällande pensionsreglementen och av vad

som enligt reglementet stadgats om skiljande av befattningshavare från

tjänsten på grund av fel eller försummelse i tjänsten eller liknande. Vidare

skall vid stridsåtgärd bestämmelserna i gällande förhandlingsordning äga

tillämpning.

Historik

Vid 1957 års riksdag väcktes motioner, i vilka förordades att möjligheterna

att genom lagstiftningsåtgärder bereda arbetstagare ökat skydd mot

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

obefogade uppsägningar gjordes till föremål för utredning. Motionerna behandlades

av andra lagutskottet, som i sitt av riksdagen godkända utlåtande

nr 25 underströk vikten av trygghet i anställningen men avstyrkte motionerna

under följande motivering:

Vid en avvägning av skälen för och emot en lagstiftning på området inställer

sig i första hand frågan huruvida en lagstiftning är den väg, varigenom

det effektivaste skyddet kan skapas för arbetstagaren. En lagstiftning

skulle vara av visst värde för dem, som icke har sådan ställning på

arbetsmarknaden, att de genom starka organisationer kan hävda sig gentemot

arbetsgivarna, och för vilka det därför finns de största riskerna för

mindre tillfredsställande förhållanden i berörda avseende. Mot tanken på

en lagstiftning kan å andra sidan anföras, att vi här rör oss på ett område,

där förhållandena av hävd reglerats genom avtal mellan arbetsmarknadens

parter utan påverkan av lagstiftning. Att tillgripa lagstiftning i en tid, då

utvecklingen visar hän mot att arbetsmarknadens parter i allt större utsträckning

löser inbördes problem genom frivilliga överenskommelser synes

opåkallat. Det torde också vara så, att en på frivillig överenskommelse grundad

reglering är bättre ägnad att vinna berörda parters stöd och förtroende

an en lagstiftning. Här kommer också partsorganisationernas betydelse för

kontrollen av reglernas efterföljd in i bilden. Det torde nämligen kunna förutskickas,

att vederbörande organisationer var för sig har ett särskilt intresse

av att tillse, att deras medlemmar följer under organisationernas medverkan

och på deras ansvar slutna överenskommelser.

Det torde icke kunna bli fråga om att — därest lagstiftningsvägen väljes

— i lag stadga ett undantagslöst uppsägningsskydd. Skyddet kan inte komma

att omfatta annat än vad som kan betecknas som obefogade uppsägningar.

Från både saklig och lagteknisk synpunkt måste det bli en vansklig

uppgift att verkställa gränsdragningen härvidlag. De domstolar som finge

att handlägga frågor om lagens tillämpning skulle komma att ställas inför

en mängd svårbemästrade problem, sasom exempelvis bedömande av skickligheten

eller lämpligheten hos en arbetstagare. Härtill kommer att i den

män uppsägningstvister komme att handläggas vid allmän domstol man med

hänsyn till instansordningen finge räkna med risk för en avsevärd tidsutdräkt

innan det slutgiltiga avgörandet kunde träffas. Sådan tidsutdräkt

skulle vara synnerligen oläglig med tanke på den ovisshet med avseende

å det med tvisten avsedda anställningsförhållandet som skulle vara rådande

under tiden tvisten påginge.

Mot bakgrunden av det anförda finner utskottet ett uppsägningsskydd

baserat på frivillig överenskommelse vara förenat med så betydande fördelar,

att en lagstiftning på området icke bör aktualiseras förrän det ådagalagts,

att det ej är möjligt att avtalsvägen na en godtagbar lösning av frågan.

Med utgångspunkt härifrån kan utskottet för sin del icke finna, att det för

närvarande föreligger anledning att överväga lagstiftningsåtgärder. Enligt

utskottets mening finns det berättigad anledning att antaga, att den hitintills

förelupna utvecklingen mot större trygghet för arbetstagarna skal!

fortsätta och även komma att omfatta grupper, som ännu icke nått lika

långt som andra i förevarande avseende.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

7

Även vid 1962 års riksdag väcktes motioner med yrkanden om utredning

i syfte att lagstiftningsvägen bereda anställda skydd mot obefogade uppsägningar.

Motionerna hänvisades till behandling av andra lagutskottet. På

utskottets begäran avgavs yttranden över motionerna av Svenska arbetsgivareföreningen,

Landsorganisationen i Sverige och Tjänstemännens centralorganisation.

Arbetsgivareföreningen avstyrkte motionerna. Landsorganisationen

ville icke heller tillstyrka motionerna då enligt dess uppfattning lagstiftningsingripanden

borde övervägas endast i den mån avtalsvägen respektive

domstolspraxis visade sig oframkomliga samt organisationen dittills inte

haft orsak att aktualisera frågan om att avlösa den nuvarande avtalsordningen

med lagstiftning. Tjänstemännens centralorganisation fann emellertid

det nuvarande rättstillståndet långt ifrån tillfredsställande och ansåg

det därför vara av synnerligt värde om ifrågavarande problemkomplex blev

föremål för en allsidig utredning. I sitt av riksdagen godkända utlåtande

nr 22 framhöll utskottet, att flertalet arbetstagare, vilkas anställningsförhållanden

reglerades genom kollektivavtal, fått sina anspråk på att icke utan

bärande skäl bli skilda från sina anställningar i viss utsträckning beaktade

och att även en del tjänstemannagrupper lyckats lösa frågan på detta sätt.

För anställda i offentlig tjänst hade den fria uppsägningsrätten ofta modifierats

genom föreskrifter i tjänstereglementen. Fortfarande kvarstod dock

grupper av anställda, för vilka en fullt tillfredsställande lösning av problemet

ännu inte uppnåtts, vilket i synnerhet gällde tjänstemän i enskild

tjänst. I utlåtandet anfördes vidare:

Utskottet vill i likhet med motionärerna understryka vikten av största

möjliga trygghet i anställningen för den enskilde arbetstagaren. Att denne

har sin försörjningsfråga för sig och sin familj säkrad utgör icke blott en

väsentlig faktor för den anställde själv utan kommer även arbetsgivaren

till godo i form av ökad trivsel och arbetsglädje på arbetsplatsen och därav

följande förbättring av arbetsprestationerna. Också för samhället utgör

trygghet i anställningen en betydande tillgång, enär den sociala anpassningen

stimuleras och risken för att samhället skall nödgas inskrida med

ekonomisk hjälp blir mindre.

Frågan om en lagstiftning på förevarande område har varit föremål för

riksdagens behandling 1957, varvid yrkanden av i stort sett samma innebörd

som de nu föreliggande avvisades. Riksdagen anförde därvid att det

syntes opåkallat att tillgripa en lagstiftning i en tid, då utvecklingen visade

hän mot att arbetsmarknadens parter i allt större utsträckning löste inbördes

problem genom frivilliga överenskommelser. Vidare pekades på svårigheterna

från både saklig och lagteknisk synpunkt att verkställa en gränsdragning

mellan obefogade och icke obefogade uppsägningar samt på den

risk som med hänsyn till rådande instansordning förelåg för avsevärd tidsutdräkt

i mål vid allmän domstol angående tillämpning av den ifrågasatta

lagstiftningen. Sammanfattningsvis anförde riksdagen att ett uppsägnings
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

skydd baserat på frivillig överenskommelse var förenat med så betydande

fördelar, att en lagstiftning på området icke borde aktualiseras förrän det

ådagalagts att det ej var möjligt att avtalsvägen nå en godtagbar lösning

av frågan. Riksdagen antog därjämte att den ditintills förelupna utvecklingen

mot större trygghet för arbetstagarna skulle fortsätta och även

komma att omfatta grupper, som då icke nått lika långt som andra i hänseendet.

Det uttalande riksdagen sålunda gjorde om den kommande utvecklingen

har sedermera visat sig vara riktigt. Därefter har nämligen avtal träffats

dels mellan Arbetsgivareföreningen och Industritjänstemannaförbundet och

dels mellan Arbetsgivareföreningen och Arbetsledareförbundet om uppsägningsskydd

efter samma principer som i avtalen mellan Arbetsgivareföreningen

och Landsorganisationen. Därigenom har nya och stora grupper av

anställda fått frågan reglerad. De till Landsorganisationen knutna arbetstagarna

har fått frågan om sitt uppsägningsskydd aktualiserad vid årets centrala

löneförhandlingar och enligt vad som uppges i Landsorganisationens

remissyttrande över motionerna kommer förhandlingar i frågan att återupptagas

mellan de båda organisationerna. Vidare må noteras att problemet

angående anställnings upphörande satts upp på dagordningen för Internationella

arbetsorganisationens allmänna arbetskonferens i år.

Efter riksdagsbehandlingen 1957 har sålunda en icke obetydlig verksamhet

bedrivits för att genom frivilliga överenskommelser lösa problemet med

de anställdas uppsägningsskydd. Detta är också för närvarande föremål

för uppmärksamhet såväl inom arbetsmarknadens huvudorganisationer som

i internationellt sammanhang. Utskottet — som ansluter sig till riksdagens

tidigare ställningstagande att lagstiftning på området icke bör tillgripas

förrän det visat sig omöjligt att avtalsvägen nå en godtagbar lösning av

frågan — kan mot bakgrund av dessa omständigheter icke finna att något

behov av lagstiftning på området för närvarande föreligger. Utskottet avstyrker

därför de i motionerna framförda utredningsyrkandena.

Utskottet

I vårt land saknas generella lagstadganden om förbud mot obefogade

uppsägningar av arbetstagare. Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen

har emellertid de största kategorierna anställda i enskild tjänst genom

överenskommelser mellan huvudorganisationerna på arbetsmarknaden

tillförsäkrats ett visst skydd mot uppsägningar. För arbetstagare i offentlig

tjänst är den fria uppsägningsrätten ofta modifierad genom föreskrifter i

t j änste reglementen.

Frågan om att lagstiftningsvägen bereda arbetstagare skydd mot obefogade

uppsägningar, vilken fråga aktualiseras i motionerna I: 280 och II: 328,

har tidigare varit föremål för riksdagens behandling.

Vid 1957 års riksdag avvisades motionsyrkanden av nämnd innebörd.

Riksdagen anförde därvid sammanfattningsvis, att ett uppsägningsskydd

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 23 dr 1963

9

baserat på frivillig överenskommelse var förenat med så betydande fördelar,

att en lagstiftning på området icke borde övervägas förrän det ådagalagts,

att det ej var möjligt att avtalsvägen nå en godtagbar lösning av frågan.

Riksdagen antog därjämte, att utvecklingen mot större trygghet för

arbetstagarna skulle fortsätta och även komma att omfatta grupper, som

då icke nått lika långt som andra i hänseendet.

Även vid 1962 års riksdag förekom motioner i frågan. Vid behandlingen

av motionerna hänvisade riksdagen till vad som uttalats år 1957 och framhöll,

att efter 1957 nya och stora grupper av anställda genom avtal mellan

arbetsmarknadens huvudorganisationer erhållit ett uppsägningsskydd av

den på arbetsmarknaden gängse utformningen. Det påpekades vidare, att

problemet var föremål för uppmärksamhet såväl inom arbetstagarorganisationerna

som i internationellt sammanhang. Riksdagen fann därför att

något behov av lagstiftning på området icke förelåg och avslog motionerna.

I de vid innevarande riksdag väckta motionerna yrkas att frågan om

ökat skydd mot obefogade uppsägningar utredes och att de förslag, vartill

en sådan utredning kan ge anledning, förelägges riksdagen. Motionärerna

anser att de hittillsvarande överenskommelserna icke tillgodoser kravet på

ett gott skydd i anställningen och att frågan efter föregående års riksdag

knappast kommit något steg närmare sin lösning. I motionerna framhålles

vidare, att även om arbetsmarknadsparterna genom förhandlingar skulle

kunna uppnå tillfredsställande läsningar dessa likväl icke skulle komma

dem till godo som står utanför organisationerna.

Såsom utskottet tidigare anfört är det angeläget att arbetstagaren beredes

största möjliga trygghet i anställningen. Utskottet är emellertid fortfarande

av den uppfattningen, att lagstiftning på området icke bör tillgripas förrän

det visat sig omöjligt att avtalsvägen nå en godtagbar läsning av frågan. Enligt

vad som upplysts har i dagarna förhandlingar inletts mellan Arbetsgivareföreningen

och arbetstagarorganisationerna om en förbättring av gällande

ordning i fråga om skydd mot uppsägningar. Enligt utskottets mening

kan det förväntas, att de lösningar av frågan som uppnåtts eller kan komma

att uppnås vid förhandlingar mellan organisationerna även kommer att i

viss mån bli normgivande för de kategorier som inte direkt omfattas av en

eventuell uppgörelse. Utskottet anser därför att skäl för en utredning av

hithörande frågor för närvarande icke föreligger och avstyrker motionerna

1: 280 och II: 328.

Vad därefter beträffar de i motionerna 1:56 och 11:66 framställda yrkandena,

som syftar till att genom lagstiftning tillerkänna anställda rätt

till ersättning av arbetsgivare vid korttidspermittering, anser utskottet frågan

vara av sådan beskaffenhet, att det bör överlåtas åt parterna på arbetsmarknaden

att lösa densamma avtalsvägen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 23 dr 1963

På grund av det anförda hemställer utskottet,

att förevarande motioner, nämligen

v . A. I: 280 och II: 328 samt

B. I: 56 och II: 66,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 21 mars 1963

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson*, Axel Svensson*,

fru Carlqvist, fröken Nordström*, herrar Enarsson, Eric Carlsson och Erik

Filip Petersson;

från andra .''kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Rimmerfors,

fröken Wetterström, herrar Odhe, Bengtsson i Varberg, Johansson i Södertälje,

Wahrendorff och Sundelin.

: • • i ; i V'' fri;» '' ■■i. s *c i ,

* Ej närvarande vtM utlåtandets justering.

Reservation

vid utskottets hemställan under A.

av fröken Nordström, herrar Erik Filip Petersson, Anderson i Sundsvall

och Rimmerfors, vilka ansett,

a) att det avsnitt av utskottets utlåtande som börjar å s. 9 med orden

»Såsom utskottet tidigare» och slutar med orden »avstyrker motionerna

I: 280 och II: 328.» bort ersättas med text av följande lydelse:

»Enligt utskottets mening finns det starka skäl att överväga att skapa

någon form av dispositiv lagstiftning som skulle kunna påskynda avtal

om stärkt uppsägningsskydd utan att fördenskull inkräkta på den frihet

som arbetsmarknadens parter har att söka egna vägar för en lösning av

problemet. Bl. a. på grund av att nya kontakter i frågan tagits mellan Arbetsgivareföreningen

och arbetstagarorganisationerna finner utskottet i likhet

med motionärerna att ett omedelbart beslut om en sådan lagstiftning

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

11

inte är påkallat. Emellertid bör utredning ske så att hithörande problem

kartlägges. Härvid bör undersökas vilka lösningar som nåtts på skilda områden

och i vilken utsträckning frågorna är helt olösta eller otillfredsställande

lösta. Ävenledes bör det klargöras hur detta spörsmål behandlats i

länder där det blivit föremål för lagstiftning.»

b) att utskottet under A. bort hemställa,

»A. 1) att riksdagen i anledning av motionerna 1:280

och II: 328 i skrivelse till Kungl. Maj:t såsom sin mening

måtte giva Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört;

samt

A. 2) att motionerna, i den mån de icke kan anses besvarade

genom vad utskottet under A. 1) hemställt, icke

måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.