Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om överförande på staten av kommunernas kostnader för förtidspensionering m. m. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 539 i första kammaren av herr Bengtson m. fl. samt nr 656 i andra kammaren av herr Hedlund m. fl.

1963-03-21 · 10 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 8 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1963:24, Utlåtande i anledning av väckta motioner om överförande på staten av kommunernas kostnader för förtidspensionering m. m. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 539 i första kammaren av herr Bengtson m. fl. samt nr 656 i andra kammaren av herr Hedlund m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 54 dr 1903

1

Nr 24

Utlåtande i anledning av väckta motioner om överförande på staten

av kommunernas kostnader för förtidspensionering

m. m.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 539 i första kammaren av herr Bengtson

m. fl. samt nr 656 i andra kammaren av herr Hedlund m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen måtte

besluta att kommunernas kostnader för förtidspensionering, änkepensionering,

hustru- och barntillägg fr. o. in. nästa budgetår må överföras till statsbudgeten

i enlighet med vad i motionen anförts, samt att vederbörande utskott

måtte utarbeta förslag till härför erforderliga författningsändringar».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för yrkandet får utskottet,

i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följnade, hänvisa till

motionen II: 656.

Gällande bestämmelser

Folkpensioneringen, beträffande vilken huvudbestämmelserna finns i

lagen om allmän försäkring, omfattar ett flertal förmåner, av vilka en del

är inkomstprövade, d. v. s. beroende av pensionstagarens inkomst- och förmögenhetsförhållanden.

Kostnaderna för folkpensioneringen bestrides av

staten med bidrag från kommunerna. Bestämmelser om kommunbidrag

finns i lagen den 25 maj 1962 om finansiering av folkpensioneringen. Kommunernas

årliga bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen utgör 1 %

för varje skattekrona per invånare i kommunen av kostnaderna för följande

förmåner, som under året utbetalats för inom kommunen mantalsskrivna

pensionsberättigade, nämligen förtidspensioner jämte barntillägg till sådana

pensioner, änkepensioner i anledning av dödsfall, som inträffat före den 1

juli 1960, och hustrutillägg samt 2 % för varje skattekrona per invånare

i kommunen av kostnaderna för kommunala bostadstillägg, som under året

utbetalats för pensionsberättigade, mantalsskrivna inom kommunen. Bidraget

skall vad gäller bostadstilläggen utgöra högst 80 % och lägst 25 %

av kostnaderna. Bidraget till övriga förmåner är maximerat till 60 % av

kostnaderna och får ej heller överstiga en krona för varje skattekrona i

kommunen. Varje kommuns bidrag uträknas av riksförsäkringsverket.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 2 avd. Nr ''2''t

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 dr 1963

Historik

De tidigare gällande kostnadsfördelningsreglerna tillkom huvudsakligen

genom beslut vid 1947 och 1952 års riksdagar och innebar i huvudsak följande.

Kommunbidrag beräknades på de inkonistprövade förmånerna — alltså

tilläggspensioner, änkepensioner till kvinnor, vilkas män avlidit före den

1 juli 1960, hustrutillägg samt kommunala bostadstillägg — ävensom på

vårdtilläggen. Kommunbidraget utgjorde, utom på de kommunala bostadstilläggen,

för varje kalenderår 3/20 procent för varje fullt tiotal skatteören

per invånare i kommunen av kostnaden för de förmåner av förevarande

slag som under året utbetalts till pensionsberättigade, som var mantalsskrivna

i kommunen. Bidraget fick dock icke överstiga 60 procent av denna

utgift. I fråga om de kommunala bostadstilläggen var bidragsandelen något

högre, 1/5 procent för varje fullt tiotal skatteören i kommunen. Även för

detta bidrag var stadgat ett maximum vid 60 procent. Dessutom var beträffande

detta bidrag föreskrivet, att det inte fick understiga 25 procent av

kostnaden för de kommunala bostadstilläggen i kommunen. Kommunbidraget

utgjorde alltså i princip 1,5 procent för varje skattekrona per invånare,

dock att det beträffande de kommunala bostadstilläggen uppgick till 2 procent.

I motioner till 1954 års riksdag hemställdes att riksdagen måtte hos

Kungl. Maj:t begära utredning om fördelningen mellan staten och kommunerna

av kostnaderna för folkpensioneringen. I motionerna framhölls bl. a.

att kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna avsevärt förskjutits

till kommunernas nackdel, vilket delvis varit en följd av att genom penningvärdeförsämringen

skattekrontalet per invånare stigit. Detta gällde oavsett

om kommunbidragen sattes i relation till de inkonistprövade förmånerna

eller till de totala kostnaderna. Denna utveckling hade inneburit ett

övervältrande av en större andel av härvid aktuella kostnader från staten

till landsbygdskommunerna. Vidare åberopades att andra lagutskottet vid

1947 års riksdag i sitt utlåtande (nr 39) i anledning av propositionen nr 222

med förslag till lag om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen

gjort följande uttalande: »I folkpensioneringspropositionen till

1946 års riksdag hade kommunbidragen beräknats till 67 miljoner kronor,

och riksdagen utgick ifrån att den fördelning av kostnaderna som föreslagits

i propositionen i huvudsak borde bibehållas. Den föreslagna bidragsprocenten

synes därför i nuvarande läge vara väl avvägd. I den mån medelskatteunderlaget

per invånare i riket stiger avsevärt över 18 skattekronor, måste

emellertid en sänkning av talet 1,5 ske, om den avsedda fördelningen mellan

kommunerna och staten skall bibehållas. Talet 1,5 kan därför icke vara

definitivt.»

Sammansatt stats- och andra lagutskott, som avgav utlåtande över motio
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 2b år 1963 3

nerna, fann att en viss förskjutning av folkpensionskostnaderna till kommunernas

nackdel ägt rum och alltjämt ägde rum. Utskottet, vars utlåtande

godkändes av riksdagen, förordade att samtliga för kommunernas ekonomi

betydelsefulla omständigheter blev belysta genom en allsidig utredning och

förväntade att Kungl. Maj:t med särskild uppmärksamhet följde utvecklingen

på området och vid lämplig tidpunkt lät verkställa en sådan utredning.

Genom skrivelse den 15 augusti 1958 överlämnade Kungl. Maj:t till 1958

års socialförsäkringskommitté ifrågavarande motioner jämte utskottsutlåtandet

att av kommittén övervägas vid fullgörande av dess utredningsuppdrag.

Frågan om kostnadsfördelningen mellan stat och kommun har även behandlats

i remissyttranden av skattelindringsnämnden och Svenska landskommunernas

förbund till statsutskottet vid 1956 års riksdag över motioner

om en effektiv kommunal skatteutjämning.

I motioner till 1957 års riksdag har hemställts att riksdagen måtte besluta

att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om så skyndsam utredning

av frågan om kommunernas andel av folkpensioneringskostnaderna, att

förslag till provisoriska bestämmelser i syfte att ernå lindring för ekonomiskt

svaga kommuner kunde föreläggas redan 1958 års riksdag i enlighet

med vad i motionerna anförts.

På närmare anförda skäl fann andra lagutskottet i utlåtande nr 38 inte

påkallat att riksdagen gjorde en särskild framställning om utredning av

frågan om kommunernas andel av folkpensioneringskostnaderna. Utskottet

hemställde därför att motionerna inte måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd, vilket också blev riksdagens beslut.

I propositionen nr 55 till 1958 års riksdag upptog Kungl. Maj:t inte till

bedömande frågan om folkpensionskostnadernas fördelning mellan stat och

kommun. Frågan bragtes emellertid under riksdagens prövning genom

motioner i vilka framställdes yrkande om skyndsam prövning av frågan om

kommunernas andel i folkpensionskostnaderna.

Särskilda utskottet framhöll i utlåtande nr 1 att förevarande fråga prövats

av riksdagen åren 1954 och 1957 i anledning av motioner. Utskottet anförde

vidare bl. a. följande.

Utskottet vill erinra om att utvecklingen hittills gått i den riktningen, att

kommunerna fått bidraga med en allt högre procentuell andel av folkpensionskostnaderna

med avseende på de inkomstprövade förmånerna liksom

för övrigt även totalt sett. Detta förhållande i förening med höjningar av

folkpensionernas belopp har inneburit en ökad påfrestning på kommunernas

ekonomi. Med hänsyn till bidragsreglernas konstruktion drabbas kommunerna

mycket ojämnt. De i ekonomiskt hänseende svagaste kommunerna

drabbas hårdast och därmed skärpes skillnaderna i det kommunala skattetrycket.

Frågan om fördelningen av folkpensionskostnaderna torde ligga

1+ Bihang till riksdagens protokoll 19G3. 9 samt. 2 aud. Nr 24

opaginerad Kontrollera mot PDF

1 Andra lagutskottets utlåtande nr 24 dr 1963

inom ramen för det uppdrag som lämnats den pågående utredningen om

den kommunala skatteutjämningen. Enär det emellertid inte kan vara att

förvänta, att denna utredning kan bli slutförd inom en nära framtid, finner

utskottet det påkallat, att frågan snarast upptages till utredning i särskild

ordning.

Utskottet föreslog slutligen att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville

hemställa om skyndsam utredning. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets

förslag.

I direktiven för den i det citerade utskottsutlåtandet nämnda utredningen,

1958 års skatteutjämningskommitté, har chefen för finansdepartementet

anfört bl. a., att kritik från kommunalt håll riktats mot reglerna för olika

.statsbidrag och för det kommunala bidraget till folkpensionskostnaderna.

Det har sålunda anmärkts att den fortskridande penningvärdeförsämringen

medfört en avsevärd förskjutning av kostnadsfördelningen mellan staten

och kommunerna till de senares nackdel. Å andra sidan är det uppenbart att

ej minst kommuner med svagt skatteunderlag erhållit väsentlig ekonomisk

lättnad genom den successiva utbyggnad som skett med statliga bidrag av

exempelvis sjukförsäkringen, ålders- och invalidpensioneringen, arbetslöshetsförsäkringen

och andra arbetslöshetsbekämpande åtgärder m. in.

Dessa förhållanden synes, fortsätter departementschefen, nödvändiggöra

en omprövning av grunderna för bl. a. de skatteunderlagsgraderade kommunbidragen.

Vid arbetets planläggning måste självfallet beaktas att statsmakterna

innan utredningen hunnit slutföra sitt arbete kan komma att

besluta om ändrade grunder för bl. a. de kommunala bidragen till folkpensionskostnaderna

vid en eventuell omläggning av folkpensionsförmånerna.

Frågan om de kommunala bostadstilläggens anordning och finansiering

diskuterades av allmänna pensionsberedningen i dess betänkande om förbättrad

pensionering (SOU 1957: 7). Beredningen erinrade om att det med

dåvarande nivå i fråga om folkpensionsförmånerna befunnits nödvändigt

att komplettera dessa med tillägg, avpassade efter de skiftande kostnaderna

för bostad och bränsle på olika orter. Detta hade skett genom de inkomstprövade

kommunala bosLadstilläggen. Om folkpensioneringens grundförmåner

avsevärt höjdes, så borde dessa enligt beredningens mening i större

utsträckning än dittills räcka till bestridande av kostnader för bostad och

bränsle. Behovet av kommunalt bostadstillägg skulle därvid minska. Enligt

beredningens förslag skulle i anslutning härtill bostadstilläggen automatiskt

minskas i samband med att de statliga folkpensionsförmånerna höjdes.

Minskningen skulle ske med halva beloppet av de förordade folkpensionshöjningarna

år 1960 och senare. Förslaget ingick som ett led i de åtgärder,

som beredningen föreslog för avveckling i möjlig män av inkomstprövningen

inom folkpensioneringen. Beredningen uttalade slutligen att om man i samband

med invalidpensionsfrågans lösning kunde avskaffa inkomstprövning
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 2b dr 1963 o

en beträffande samtliga folkpensionsförmåner utom bostadstilläggen, torde

böra omprövas huruvida dessa tillägg kunde föras utanför folkpensioneringen

att handhavas av kommunerna på egen bekostnad.

Beträffande finansieringen av de kommunala bostadstilläggen fiainhöll

beredningen, att den avräkning som beredningen förordat torde göra det

motiverat att överväga en viss ändring i reglerna för kommunernas bidragsskyldighet

till dessa förmåner. Med hänsyn till de utgiftsminskningar i fråga

om bostadstilläggen, som avräkningsregeln skulle medföra för kommunerna,

borde en höjning eller ett borttagande av maximigränsen framstå såsom

motiverat. Beredningen stannade vid att föreslå att maximigränsen höjdes

från 60 till 80 procent.

Beredningens förslag avstyrktes i vissa remissyttranden och tillstyrktes i

andra, medan i några yttranden förordades en hastigare avveckling av bostadstilläggen

än beredningen föreslog.

I propositionen nr 55 till 1958 års riksdag uttalade föredragande departementschefen,

att han ansåg frågan om de kommunala bostadstilläggen och

inkomstprövningen i övrigt böra prövas ytterligare. Han erinrade i det sammanhanget

om att en minskning av bostadstilläggen i första hand skulle

drabba de många pensionärer, som inte hade andra inkomster än folkpensionen

eller endast mycket små sådana inkomster.

Vidare må här erinras om socialförsäkringskommitténs i oktober 1958

framlagda förslag om förbättrade grundpensionsförmåner m. in. Enligt förslaget

skulle grundpensionen förbättras genom att indextilläggen fr. o. in.

den 1 juli 1959 anordnades som förhöjning av grundpensionen och i samband

därmed befriades från inkomstprövning. Kommittén föreslog samtidigt

i finansieringsfrågan en kombination av två olika åtgärder, nämligen

dels att kommunbidraget till kostnaderna för indextilläggen skulle slopas

och att staten i likhet med vad som gällde beträffande grundpensionerna

skulle ensam svara för finansieringen, varigenom skulle uppkomma en ökning

av .statens kostnader och en lindring för kommunernas del, och dels att

kommunernas bidrag till kostnaderna för de kommunala bostadstilläggen

skulle öka något, varigenom viss kostnad skulle överföras från staten till

kommunerna. Slutresultatet skulle bli en ökning av statens kostnader för

folkpensionsändamål och en minskning av kommunernas del.

Kommittén hade bl. a. framhållit, att dess förslag beträffande höjningen

av kommunbidraget till bostadstilläggen åsyttade att utgöra ett steg i riktning

mot att låta kommunerna helt övertaga finansieringen av bostadstillläggen,

varvid staten skulle svara för övriga folkpensionsförmåner. I flertalet

remissyttranden hade förslaget i denna del starkt kritiserats, varvid

framhållits att en ändring av reglerna för bostadstilläggens finansiering på

sätt kommittén förordat inte borde övervägas innan hela spörsmålet om för
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 2i dr 1963

delningen mellan staten och kommunerna av folkpensionskostnaderna blivit

utrett.

Mot bakgrunden av remisskritiken ansåg föredragande departementschefen

i proposition nr 29 till 1959 års riksdag att det i detta sammanhang,

då fråga blott var om eu provisorisk omreglering av vissa folkpensionsförmåner,

inte borde göras någon omfördelning av statens och kommunernas

andelar i folkpensionskostnaderna och att indextilläggen och de kommunala

bostadstilläggen alltjämt borde bekostas på sätt som då skedde. Riksdagen

beslöt i enlighet med departementschefens förslag.

1 proposition nr 75 till 1960 års riksdag berörde föredragande departementschefen

vissa riktlinjer för socialförsäkringens samordning och komplettering.

Han erinrade bl. a. om att socialförsäkringskommitténs närmast

i iamförliggande uppgifter avsag invalid- respektive förtidspensioneringens

utformning och att det i det sammanhanget blev aktuellt att avskaffa inkomstprövningen

i fråga om folkpensioneringens förmåner till invalider.

Därigenom skulle uppstå förutsättningar, som tidigare inte funnits, för att

tillgodose behovet av en närmare samordning av olika förmåner inom det

nuvarande socialförsäkringssystemet. Departementschefen yttrade vidare.

En mycket betydelsefull, inkomstprövad del av folkpensioneringen beröres

inte av det nämnda utredningsarbetet, nämligen de kommunala bostadstilläggen.

Jag vill i detta sammanhang förklara, att jag inte har för avsikt

att medverka till att dessa tillägg försvinner eller reduceras på det sätt som

allmänna pensionsberedningen föreslog 1957. De kommunala bostadstilläggen

är av utomordentligt stor betydelse för de nuvarande folkpensionärerna

och dem som snart blir folkpensionärer. De aktuella samordningssträvandena

hindras inte heller av bostadstilläggens existens eller av inkomstprövningen

av dem. En sak för sig är, att en framtida omprövning av finansieringsfrågorna

kan komma att beröra kostnadsfördelningen även då det gäller

bostadstilläggen.

År 1961 framlade 1958 års socialförsäkringskommitté förslag (SOU

1961: 29) i bland annat frågan om fördelningen av folkpensionskostnaderna

mellan staten och kommunerna. Kommittén uttalade att den i princip hade

den uppfattningen, att kommunerna borde bestrida kostnaderna för de

kommunala bostadstilläggen och staten svara för övriga folkpensionskostnader.

Emellertid ansåg kommittén, att denna lösning inte kunde uppnås

under de närmaste åren, och hänvisade därvid till att frågan var föremål

för prövning i andra sammanhang, bl. a. i 1958 års skatteutjämningskommitté

och i allmänna skatteberedningen. Enligt kommitténs mening borde

med hänsyn härtill de gällande grunderna för kostnadsfördelningen inte

rubbas i mera avsevärd mån. I enlighet härmed föreslog kommittén att kommunbidrag

skulle utgå till förtidspensioner, änkepensioner i övergångsfallen,

hustrutillägg och kommunala bostadstillägg. Beträffande barntilläggen

påpekades, att de ersatte de särskilda barnbidragen samt att de tekniskt

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 2b är 1963

7

var att anse som tillägg till försörjarens folkpension, vilken i regel utgjordes

av förtidspension och endast i undantagsfall av ålderspension. Kommittén

föreslog därför, att kommunerna skulle bidraga jämväl till kostnaderna

för barntillägg till förtidspensioner. Kostnaderna för övriga folkpensionsförmåner

borde däremot enligt kommitténs mening bestridas helt av staten.

Inte heller i principerna för bestämmande av kommunernas bidragsskyldighet

ansåg sig kommittén i då rådande läge böra föreslå någon förändring.

Kommittén förordade således, att den gällande avvägningsnormen för bidragsskyldigheten,

dvs. det faktiska skatteunderlaget per invånare i kommunen,

bibehölls. Kommitténs övervägande utmynnade i förslag att kommunernas

andel i kostnaderna för förtidspensioner med därtill knutna barntillägg,

änkepensioner i övergångsfallen och hustrutillägg skulle bestämmas

till Vio procent för varje fullt tiotal skatteören per invånare, dvs. 1 procent

per skattekrona mot tidigare 1 Va procent. Bidragets maximum föreslogs

vara oförändrat 60 procent.

I fråga om kommunbidraget till de kommunala bostadstilläggen erinrade

kommittén om kommunernas bestämmanderätt beträffande dessa förmåner.

Denna bestämmanderätt motiverade enligt kommitténs mening att kommunbidraget

till bostadstilläggen blev relativt stort. Kommittén hänvisade

också till att den uttalat sig för alt kommunerna i princip borde helt svara

för bostadstilläggen samt till att den förordat en sänkning av kommunbidragen

till förtidspensionerna in. in. På grund härav föreslog kommittén,

att kommunbidragen till bostadstilläggen höjdes genom att maximum för

bidragen ökades från 60 till 80 procent. Däremot anser kommittén att bidragsfaktorn

[lj:> procent för varje fullt tiotal skatteören eller 2 procent per

skattekrona) och minimibidraget (25 procent) inte borde ändras.

I proposition nr 90 är 1962 med förslag till lag om allmän försäkring

följde departementschefen socialförsäkringskommitténs förslag. Vid riksdagsbehandlingen

av propositionen väcktes motioner med yrkanden om annan

fördelning mellan stat och kommun av kostnaderna än vad som föreslogs

i propositionen.

Andra lagutskottet anförde i utlåtande nr 27 år 1962 i frågan:

Enligt utskottets mening är folkpensioneringen i princip en statlig angelägenhet.

Staten bör därför svara för kostnaderna för samtliga folkpensionsförmåner

utom de inkomstprövade tilläggsförmånerna. Emellertid synes eu

sådan ordning inte kunna genomföras omedelbart. Frågan om kommunernas

bidrag till folkpensioneringen inverkar på lösningen av den större frågan

om skatteutjämningen mellan kommunerna och bör inte ses isolerad

från denna senare fråga. Kostnadsfördelningen bör därför i princip inte

ändras i avbidan på eu lösning av skatteutjämningsfrågan. Det måste dock

anses angeläget att redan nu lätta bördan för de kommuner som är särskilt

tyngda av kostnader för folkpensioneringen. Det i propositionen framlagda

förslaget innebär ett steg i denna riktning. Samtidigt medför förslaget kost
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 är 1963

nadsökningar för andra kommuner, vilka har högt skatteunderlag, men mot

denna konsekvens finns inte något att erinra, eftersom kostnadsökningen

hänför sig till de kommunala bostadstilläggen, vilka i princip bör bekostas

av kommunerna själva.

En ytterligare lättnad för de mest skattetyngda kommunerna synes emellertid

önskvärd. Från denna synpunkt skulle motionsförslaget om maximering

av kommuns utdebitering för förtidspensioner, änkepensioner i övergångsfallen

och hustrutillägg till 1 kr. per skattekrona medföra vissa lättnader

för kommuner, vars kostnader ligger högre. Det skulle emellertid

icke vara annat än ett provisorium, eftersom skatteutjämningsfrågan icke

finner sin lösning genom en sådan anordning. I den till årets riksdag framlagda

propositionen nr 111 har i avvaktan på en definitiv lösning av nämnda

fråga föreslagits en annan väg för att minska ifrågavarande kommuners utdebiteringsbehov.

Propositionen innehåller förslag till ändrade regler för

skattelindringsbidrag åt synnerligt skattetyngda kommuner. Förslaget beräknas

medföra en sänkning av utdebiteringsbehovet i dessa kommuner med

upp till cirka 4 kr. per skattekrona. Vidare föreslås att efter Kungl. Maj:ts

prövning extra skattelindringsbidrag skall utgå till kommuner med särskilt

stora kostnader för bl. a. folkpensionsändamål. Anslagsmässigt innebär propositionen

en ökning av skattelindringsbidragen från cirka 15 milj. kr. till

60 milj. kr. per budgetår. Enligt utskottets mening ger förslaget i proposition

nr 111 ett gynnsammare resultat från skatteutjämningssynpunkt än

nyssnämnda motionsförslag.

Vid utlåtandet fanns fogade reservationer, i vilka hemställdes alt staten

som ett första steg till en mera genomgripande reform skulle överta samtliga

kostnader för folkpensioneringen — utom för de kommunala bostadstilläggen

— till den del dessa översteg 1 krona per skattekrona.

Riksdagen biföll reservationerna.

I en annan vid utlåtandet fogad reservation hemställdes att riksdagen

som sin mening skulle uttala att staten som ett led i en senare kommande,

kommunal skatteutjämningsreform skulle överta återstående kommunala

kostnader för förtidspensioneringen. Beträffande denna reservation stannade

kamrarna i skiljaktiga beslut i följd varav frågan föll.

Utskottet

Kostnaderna för folkpensioneringen bestrides av staten med bidrag från

kommunerna. Dessas årliga bidrag till folkpensionskostnaderna utgör 1 %

för varje skattekrona per invånare i kommunen av kostnaderna för förtidspensioner

jämte barntillägg till sådana pensioner, änkepensioner i anledning

av dödsfall, som inträffat före den 1 juli 1960, och hustrutillägg samt

2 % för varje skattekrona per invånare i kommunen av kostnaderna för

kommunala bostadstillägg. Bidraget får såvitt gäller bostadstilläggen utgöra

högst 80 % och lägst 25 % av kostnaderna. Bidraget till övriga förmåner

är maximerat till 60 % av kostnaderna och får ej heller överstiga en krona

för varje skattekrona i kommunen.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 2i dr 1963

9

I förevarande motioner framhålles, att folkpensioneringen bör betraktas

som en statlig angelägenhet och att staten därför också bör svara för kostnaderna

för pensioneringen. Motionerna utmynnar i ett yrkande om att

riksdagen måtte besluta att kommunernas kostnader för förtidspensionering,

änkepensionering samt hustru- och barntillägg från och med nästa

budgetår skall överföras till statsbudgeten.

Frågan om folkpensionskostnadernas fördelning mellan stat och kommun

har varit föremål för behandling såväl i riksdagen som i andra sammanhang

vid ett flertal tillfällen under senare år. I det betänkande som år

1961 framlades av 1958 års socialförsäkringskommitté uttalade kommittén

såsom sin principiella uppfattning att staten borde svara för samtliga folkpensionskostnader

med undantag för kostnaderna för de kommunala bostadstilläggen.

Emellertid ansåg kommittén, att denna lösning inte kunde

uppnås under de närmaste åren och hänvisade därvid till att frågan var

föremål för prövning i andra sammanhang, bland annat i 1958 års skatteutjämningskommitté

och i allmänna skatteberedningen.

Utskottet ansluter sig till den av socialförsäkringskommittén uttalade

uppfattningen att staten i princip bör svara för kostnaderna för folkpensioneringen

med undantag för kostnaderna för de kommunala bostadstilläggen.

Enligt vad som upplysts kommer skatteutjämningskommittén att avsluta

sitt arbete innevarande år. Sedan så har skett bör frågan snarast möjligt

bringas i ett sådant skick, att förslag till lösning därav kan föreläggas

riksdagen. Denna utskottets mening synes böra bringas till Kungl.

Maj:ts kännedom.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

A. att riksdagen i anledning av förevarande motioner,

1:539 och 11:656, i skrivelse till Kungl. Maj:t såsom sin

mening måtte giva Kungl. Maj:t till känna vad utskottet

anfört;

B. att motionerna, i den mån de icke kan anses besvarade

genom vad utskottet under A. hemställt, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 21 mars 1963

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1963

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson*, Axel Svensson*,

fru Carlqvist, fröken Nordström*, herrar Enarsson, Eric Carlsson och

Erik Filip Petersson;

från andra kammaren: herr Rimmerfors, fröken Wetterström, herrar

Odhe, Bengtsson i Varberg, Wiklund i Stockholm, Johansson i Södertälje,

Wahrendorff och Sundelin.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Eric Carlsson och Wahrendorff.

I

Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1963

621905

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1963:133 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående utredning om JO- och MO-ämbetenas organisation och verksamhetsformer samt en av justitieombudman a1 i texten