Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller om förslag till sådan ändring av sjukförsäkringsbestämmelserna att sjukvården blir helt kostnadsfri för patienterna, alternativt att den begränsning av sjukvårdstidens längd till 180 dagar som fastställts för folkpensionärer upphäves».

1963-03-21 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1963:26, Skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller om förslag till sådan ändring av sjukförsäkringsbestämmelserna att sjukvården blir helt kostnadsfri för patienterna, alternativt att den begränsning av sjukvårdstidens längd till 180 dagar som fastställts för folkpensionärer upphäves».

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1963

1

Nr 26

Utlåtande i anledning av väckta motioner om helt kostnadsfri

sjukvård, m. m.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft följande inom riksdagen

väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna nr 449 i första kammaren av herr Adolfsson

och nr 548 i andra kammaren av herr Nilsson i Gävle m. fl. om helt kostnadsfri

sjukvård, m. m., samt

2) motionen nr 446 i andra kammaren av herr Nilsson i Gävle m. fl. angående

folkpensionärernas läkar- och medicinkostnader.

I motionerna I:iU9 och II:5i8 hemställes »att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj:t anhåller om förslag till sådan ändring av sjukförsäkringsbestämmelserna

att sjukvården blir helt kostnadsfri för patienterna, alternativt

att den begränsning av sjukvårdstidens längd till 180 dagar som fastställts

för folkpensionärer upphäves».

I motionen II:Ai6 hemställes »att riksdagen måtte besluta att i skrivelse

till Kungl. Maj :t hemställa om utredning och förslag som tillerkänner i

första hand folkpensionärerna full ersättning för de faktiska läkar- och

medicinkostnader dessa kan styrka sig ha».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får

utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa

till motionerna 11:548 och 11:446.

Gällande bestämmelser

S jukvårdsersättning

Huvudreglerna om sjukvårdsersättning återfinns i 2 kap. lagen om allmän

försäkring. Enligt dessa regler har en försäkrad rätt till ersättning för

utgifter för läkarvård, viss tandläkarvård samt sjukhusvård ävensom i samband

därmed företagna resor.

Ersättning för utgifter för läkarvård utgår vid sjukdom, som enligt läkares

utsago kräver sådan vård, med tre fjärdedelar av utgifterna, dock

högst med tre fjärdedelar av beloppet enligt en av Kungl. Maj:t fastställd

taxa. I utgifter för läkarvård inräknas kostnader för läkares resa och

för läkarintyg, som erfordras för utfående av sjukpenning. Med läkarvård

avses i detta sammanhang inte vård, som lämnas försäkrad vilken åtnjuter

sjukhusvård.

Bortsett från viss tandbehandling i samband med havandeskap utgår er
-

1 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 saml. 2 avd. Nr 26

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1963

sättning för tandläkarvård endast för sådan av sjukdom föranledd behandling,

som anges i en av Kungi. Maj:t fastställd förteckning och som av tandläkare

meddelas vid centraltandpoliklinik, tandläkarhögskola eller allmänt

sjukhus. Ersättningen är maximerad till tre fjärdedelar av utgifterna, dock

högst tre fjärdedelar av beloppet enligt en av Kungl. Maj :t fastställd taxa.

Ersättning för utgifter för sjukhusvård, som varit erforderlig på grund av

sjukdom eller förlossning, utgår enligt huvudregeln med det belopp som

motsvarar avgiften på allmän sal vid hemortssjukhus. Härmed avses sjukhus

drivet av landstingskommun eller stad, inom vars område den försäkrade

är bosatt. Har vård beretts genom riksförsäkringsverkets försorg annorstädes

än på allmänt sjukhus, motsvarar ersättningsbeloppet den lägsta

för sådan vård utgående avgiften.

Om en försäkrad är berättigad till ersättning för utgifter för läkarvård,

för annan tandläkarvård än den som utgår till barnaföderskor eller för

sjukhusvård, får han också ersättning för resor till och från läkaren, tandläkaren

eller sjukvårdsinrättningen, såvida ej med hänsyn till resans längd

samt den sjukes tillstånd skäligen kunnat fordras, att han gått eller färdats

på annat sätt som inte krävt särskild kostnad. Närmare bestämmelser om

resersättning finns intagna i sjukreseförordningen.

Sjukpenning

Sjukpenningsförmånerna regleras i 3 kap. lagen om allmän försäkring.

Den försäkrades rätt till sjukpenning är beroende av att han är placerad

1 sjukpenningklass. Varje försäkrad, som är inskriven hos försäkringskassa

och som har inkomst av förvärvsarbete (anställning eller annat förvärvsarbete)

om minst 1 800 kronor om året, skall vara placerad i sjukpenningklass.

Det avgörande för vilken sjukpenningklass en försäkrad skall tillhöra

är inkomstens storlek.

Kvinnlig försäkrad, som är inskriven hos allmän försäkringskassa men

vars inkomst av förvärvsarbete inte uppgår till 1 800 kronor, skall ändå

vara placerad i sjukpenningklass, om hon är gift och stadigvarande sammanbor

med sin make eller med barn under 16 år till henne eller hennes

make eller med någon, med vilken hon varit gift eller bär eller har haft barn

(den s. k. hemmafruförsäkringen). Sjukpenningplacering enligt denna regel

gäller dock icke för tid efter den månad, varunder kvinnan fyller 67 år.

Kvinna som omfattas av hemmafruförsäkringen skall tillhöra sjukpenningklass

nr 1.

För dag då försäkrad åtnjuter sjukhusvård skall sjukpenning med visst

undantag minskas med 5 kronor, dock högst med hälften av sjukpenningens

belopp. Sjukpenning utgår i allmänhet icke under de tre första dagarna av

varje sjukperiod (karenstiden).

Sjukpenningbeloppen för dag varierar från 5 kronor i klasserna nr 1 och

2 till 28 kronor i klass nr 15.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1963 3

Läkemedelsförmåner

Läkemedelsförmånerna regleras i förordningen den 4 juni 1954 (nr 519)

angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel.

Vid sjukdom äger den som omfattas av lagen om allmän försäkring eller

är i allmän eller enskild tjänst här i riket åtnjuta viss rabatt å läkemedel,

som ej tillhandahålles kostnadsfritt. Rabatt lämnas för sådana av läkare

ordinerade läkemedel, som enligt apoteksvarustadgan är att hänföra till

apoteksvara eller som innehåller gift av första klassen. Det fastställda priset

nedsättes därvid med hälften av det belopp, varmed priset överstiger karensbeloppet

tre kronor. Nedsättningen sker å det apotek där läkemedlet

utlämnas. Försäkrad, som lider av långvarig och allvarlig sjukdom, kan i

vissa fall utan kostnad på apotek erhålla av läkare ordinerade läkemedel.

Samordningen mellan sjukförsäkringen och den allmänna pensioneringen

Förmånerna från sjukförsäkringen och pensioneringen är samordnade

enligt regler i 4 kap. lagen om allmän försäkring. Rätten till ersättning från

sjukförsäkringen är ej begränsad till visst antal dagar utom för dem som åtnjuter

ålderspension eller hel förtidspension från den allmänna försäkringen.

En ålderspensionär har rätt till sjukpenning och ersättning för sjukhusvård

för sammanlagt högst 180 dagar, räknat från ingången av den månad

han fyller 67 år eller dessförinnan börjar åtnjuta ålderspension. Den som åtnjuter

hel förtidspension kan ej ha rätt till sjukpenning, men däremot har

han rätt till ersättning för sjukhusvård under en tid av sammanlagt högst

180 dagar. För den som har partiell förtidspension gäller vanliga regler

d. v. s. han är sjukvårdsförsäkrad för obegränsad tid och kan vara sjukpenningförsäkrad

för den förvärvsinkomst han har.

Historik m. m.

Läkarvårdskostnader

I Kungl. Maj:ts proposition nr 312 år 1946 med förslag till lag om allmän

sjukförsäkring anförde föredragande departementschefen angående läkarvårdförsäkringens

konstruktion bl. a.:

Därest försäkringen, såsom jag förordar, grundar sig på den principen,

att försäkringen icke själv skall tillhandahålla läkarvård utan i stället ersätta

de försäkrades utgifter härför, torde det särskilt av kostnadsskäl vara

ofrånkomligt, att de försäkrade själva få vidkännas en del av kostnaden för

läkarvården samt att ersättningen från försäkringen baseras på en maximi
tclXQ
I

sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 35 år 1953 anförde andra lagutskottet

i anledning av väckta motioner, att det av såväl kostnads- som

psykologiska skäl fick anses lämpligt, att den försäkrade, såsom dittills

varit brukligt inom de erkända sjukkassorna, själv fick svara för en del

av läkarvårdskostnaderna.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 saml. 2 avd. Nr 26

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1963

De i sjukförsäkringslagen intagna reglerna om ersättning för läkarvård

har i huvudsak oförändrade överförts till lagen om allmän försäkring.

Sjukpenning vid sjukhusvård

I sitt år 1961 avgivna betänkande Förtidspensionering och sjukpenningförsäkring

m. m. (SOU 1961:29) anförde 1958 års socialförsäkringskommitté

bl. a.:

I fråga om sjukpenningens storlek vid sjukhusvård får kommittén anföra

följande. Nu gäller att för tid, då sjukpenningförsäkrad medlem åtnjuter

sjukhusvård, hempenning skall utgivas i stället för sjukpenning. Hempenningen

utgår, med nedan angivet undantag, med belopp motsvarande den

sjukpenning, som eljest skolat utgå, minskat med 3 kr. dock med högst

hälften av sjukpenningens belopp. Den minskning som göres skall intill ett

belopp av en krona 50 öre anses utgöra minskning av grundsjukpenningen.

Återstoden — högst en krona 50 öre — utgör minskning å tilläggssjukpenningen.

För kvinnlig medlem, som i hemmet har minst ett barn under

tio år, vilket är sjukvårdsförsäkrat som barn till henne eller hennes make,

skall hempenningen utgöra minst 3 kr. om dagen.

Vårdavgiften för patienter å allmän sal vid sjukhus och andra sjukvårdsinrättningar

uppgår för närvarande i allmänhet till 5 kr. om dagen mot

tidigare 3 kr. För patienter, vilkas sjukhjälpstid inom den allmänna sjukförsäkringen

inte gått till ända, betalas vårdavgiften av vederbörande sjukkassa.

Minskningen av sjukpenningen under sjukhusvistelse har motiverats med

de besparingar i fråga om föda, klädslitage m. m. som uppkommer vid

sjukhusvistelse. Därjämte har framhållits bl. a. att läkarvård och läkemedel

är helt fria vid sjukhusvård.

Med hänsyn främst till att de besparingar, som sålunda uppkommer för

den sjuke vid sjukhusvistelse, numera torde kunna uppskattas till ett högre

belopp än 3 kr., finner kommittén skäligt att den ifrågavarande minskningen

jämkas uppåt. Kommittén förordar att sjukpenningen vid sjukhusvistelse

skall minskas med 5 kr., dock att minskningen med nedan angivet

undantag skall göras med högst hälften av den sjukpenning som eljest

skolat utgå.

Vad kommittén uttalat lades i huvudsak oförändrat till grund för denna

del av Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962 med förslag till lag om allmän

försäkring, m. m. Andra lagutskottet, som i sitt härutinnan av riksdagen

godkända utlåtande nr 27 behandlade propositionen, reste ej invändningar

mot förslaget i förevarande avseende.

Läkemedelskostnader

Till grund för den proposition, genom vilken förordningen angående kostnadsfria

eller prisnedsatta läkemedel underställdes riksdagen, låg ett förslag

av en särskilt tillkallad utredningsman. Enligt detta förslag skulle rabatt

medgivas med 50 procent å det belopp för recipe — dvs. varje särskilt

förskrivet läkemedel — som översteg 2 kr. Vid remissbehandlingen tillstyrktes

systemet med karensbelopp nästan genomgående.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1963 5

Föredragande departementschefen uttalade i proposition nr 163 år 195U

bl. a.:

Enligt min uppfattning är systemet med visst karensbelopp förenat med

avgjorda fördelar. Därmed kommer en mängd smärre läkemedelsinköp

automatiskt att undantagas från rabatteringen, och det torde i dessa faU

vanligen röra sig om icke receptbelagda läkemedel. Här förhindras alltså

en övergång till receptköp. Karenssystemet ger vidare möjlighet till att

genom en något högre rabattsats bereda en större prisnedsättning för dyrare

läkemedel, varigenom de mera behjärtansvärda fallen kan bättre tillgodoses.

Andra lagutskottet behandlade propositionen i sitt utlåtande nr 37 och

hade därvid även att taga ställning till ett i motionen 11:646 framställt yrkande

att karensbeloppet skulle helt slopas och att den merkostnad, som

blev en följd härav, finge uttagas genom förhöjd sjukvårdsersättningsavgift,

om den ej kunde täckas på annat sätt. Utskottet framhöll härvid bland

annat följande.

Vid sin bedömning av frågan utgår utskottet från att den av statsmakterna

vid 1953 års beslut förutsatta kostnadsramen för reformen bör hållas.

Härför talar såväl statsfinansiella skäl som intresset av att begränsa storleken

av avgifterna till sjukvårdsförsäkringen. Det är vidare enligt utskottets

mening önskvärt — ej minst med hänsyn till att det här är fråga om

en reform, vars verkningar i olika hänseenden det är svårt att i förväg överblicka

— att försiktighet iakttages vid utformningen av rabattsystemet i

avvaktan på praktisk erfarenhet av reformens verkningar.

Systemet med karensbelopp är förenat med bl. a. den väsentliga fördelen,

att det inom en given kostnadsram medger en högre rabattsats och således

ger en effektivare hjälp vid dyrare och för den enskilde mera betungande

inköp av medicin. Kostnaderna för läkemedelsreformen kommer vidare icke

att belastas med mindre läkemedelsinköp av i allmänhet ringa ekonomisk betydelse

för den enskilde. Genom att dessa inköp undantages förbilligas även

administrationen av reformen, varigenom en större del av utgifterna för

denna kommer att användas för dess egentliga syfte. — -—• -—

Vad nu sagts om systemets fördelar kan givetvis motivera endast ett tämligen

lågt karensbelopp. Ett högt karensbelopp får till följd att kostnaderna

för de läkemedel, som på grund av karensbeloppet ej rabatteras eller rabatteras

allenast i ringa mån, kan bli alltför kännbara för den enskilde. Ett

karensbelopp å tre kronor synes utskottet mot bakgrunden av de på senare

år allmänt ökade realinkomsterna och de genom den allmänna sjukförsäkringen

förbättrade sjukförmånerna icke behöva möta avgörande betänkligheter.

På grund av vad utskottet sålunda anfört godtager utskottet därför

propositionens förslag i detta hänseende.

Riksdagen godkände utskottets utlåtande.

Samma fråga har även därefter varit föremål för riksdagens behandling.

Här må hänvisas till andra lagutskottets utlåtande nr 38 år 1956.

Motionsyrkanden om höjning av karensbeloppet har likaså behandlats av

riksdagen vid flera tillfällen. I denna fråga hänvisas till andra lagutskottets

utlåtande nr 11 år 1963.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1963

Samordningen mellan sjukförsäkringen och den allmänna pensioneringen

Socialvårdskommittén föreslog i sitt sjukförsäkringsbetänkande (SOU

1944:15) att personer, som ägde uppbära (efter behovsprövning utgående)

tilläggspension eller invalidunderstöd enligt dåvarande lagstiftning, inte

skulle vara sjukpenningförsäkrade. Förslaget föranleddes huvudsakligen av

önskemålet att draga en tydlig gräns mellan folkpensioneringen och sjukförsäkringen.

Uppnåendet av 67-årsåldern skulle däremot inte i och för sig

medföra att vederbörande utestängdes från sjukpenningförsäkringen. Såväl

sjukpenningbeloppen som sjukhjälpstiden föreslogs emellertid nedsatta.

Sjukhjälp skulle sålunda inte utges för mer än sammanlagt högst 365

dagar för tid efter ingången av den månad, varunder den försäkrade

fyllt 67 år. I den därefter inom socialdepartementet upprättade sjukförsäkringspromemorian

uttalades, att tillräckligt bärande skäl saknades att från

sjukpenningförsäkringen undantaga personer, vilkas årsinkomst uppginge

till det för tillhörighet till denna försäkring föreslagna minimibeloppet, 600

kr., enbart på grund av att de tillerkänts tilläggspension eller invalidunderstöd.

I promemorian berördes inte frågan om den kortare sjukhjälpstiden.

I propositionen nr 312 till 1946 års riksdag framhöll föredragande departementschefen

att frågan kommit i ett något annat läge genom den då i

propositionen nr 220 föreslagna nya folkpensioneringslagstiftningen. Att

helt utestänga dem, som uppbure en inkomstprövad form av folkpension,

från sjukpenningförsäkringen syntes inte böra ifrågakomma. Visst utrymme

för denna försäkring torde enligt departementschefens uppfattning finnas

även för dem som inte åtnjöte annan folkpensionsförmån än den allmänna

ålderspensionen. Den omständigheten, att någon får rätt till folkpension enligt

den nya lagstiftningen därom, borde enligt departementschefens mening

inte utesluta honom från tillhörigheten till sjukpenningförsäkringen.

Det vore emellertid då erforderligt med vissa särbestämmelser för folkpensionärerna

för att vinna erforderlig samordning mellan ifrågavarande båda

grenar av socialförsäkringen. Anpassningen borde -—- i enlighet med vad

socialvårdskommittén föreslagit i sitt betänkande angående lag om folkpensionering

(SOU 1945:46) — ske på så sätt, att sjukpenningen för de

sjukpenningförsäkrade folkpensionärerna begränsades till 2 kr. om dagen

och att sjukhjälpstiden begränsades till 90 dagar för varje sjuklighetstillstånd.

1946 års riksdag beslöt på denna punkt i enlighet med vad som föreslagits

i propositionen.

Socialförsäkringsutredningen föreslog i sitt betänkande angående sjukförsäkring

och yrkesskadeförsäkring (SOU 1952:39) ingen annan ändring

i sak i bestämmelsen att sjukhjälpstiden skulle vara högst 730 dagar för

försäkrade i allmänhet och 90 dagar för folkpensionärer än att dessa tider

skulle gälla även den nya försäkringsförmånen ersättning för sjukhusvård.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1963

Utredningen framhöll emellertid, att förslaget var av preliminär natur i

fråga om folkpensionärernas sjukhjälpstid vid sjukhusvård.

I propositionen nr 178 till 1953 års riksdag, varigenom förslag till ändring

i sjukförsäkringslagen framlades, anslöt sig föredragande departementschefen

till utredningens förslag, såvitt nu är i fråga. Departementschefen anförde

härvid i huvudsak följande.

Inkomstbortfall vid långvarig sjukdom skapade i regel förutsättningar för

en höjning av invalidpensionen. Folkpensionärernas ställning i den föreslagna

ändrade sjukförsäkringen i övrigt bleve gynnsammare än enligt den

antagna lagen. Det vore önskvärt att försiktighet iakttoges vid lagstiftningens

utformning. Det vore nödvändigt att kostnaden för försäkringen begränsades.

Principen om gemensam sjukhjälpstid vid sjukpenning och sjukhusvårdsersättning

överensstämde med vad som gällde enligt sjukkasseförordningen.

Det vore emellertid inte i och för sig givet, att samma begränsning,

som stadgats angående folkpensionärers sjukhjälpstid med avseende å sjukpenning,

borde gälla i fråga om deras rätt till ersättning vid sjukhusvård.

Skäl kunde anföras för en längre sjukhjälpstid i dessa fall. Ä andra sidan

kunde den omständigheten, att folkpensionen i regel försloge till vårdkostnaderna,

åberopas som ett argument för att folkpensionärerna borde bekosta

sin sjukhusvistelse även under de första 90 dagarna. Avgifterna a de allmänna

sjukhusen torde väl inrymmas inom ramen för de förhöjda folkpensionerna.

Man kunde därför säga, att de folkpensionärer, som vore mera stadigvarande

intagna å sjukvårdsinrättningar, komme i minst lika gott lage

som de å ålderdomshem intagna.

Andra lagutskottet framhöll i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 35

bl. a., att pensionärernas arbetsförmåga i regel måste anses vara starkt tidsbegränsad.

Därjämte borde beaktas, att för folkpensionärernas försörjning

anordnats en annan socialförsäkringsgren, nämligen folkpensioneringen, och

att den i propositionen föreslagna regeln angående sjukhjälpstiden kunde

anses innebära ett steg mot en samordning mellan de båda socialförsäkringsgrenarna.

Det var emellertid enligt utskottets mening angeläget att denna

samordningsfråga vann ytterligare beaktande vid de utredningar rörande

socialförsäkringen, som framdeles kom att äga rum. Utskottet erinrade

även om att propositionen för folkpensionärernas del så till vida innebar

en förbättring vid jämförelse med den år 1946 antagna lagen, att någon

särskild regel om begränsning av storleken av dessa sjukkassemedlemmars

sjukpenning icke föreslagits.

I sitt ovan angivna betänkande anförde 1958 års socialförsäkring skommitté

bl. a.:

Frågan om behovet av sjukpenning efter fyllda 67 år har kommit i ett

delvis annat läge genom de senaste årens reformer på pensioneringens område.

Folkpensioneringens ålderspension har sålunda höjts väsentligt och

ytterligare höjningar planeras under de närmaste åren. Dessutom kommer

ålderspensioner från tilläggspensioneringen att utgivas fr. o. m. ingången

av år 1963. Pensioneringen kommer sålunda att på ett helt annat sätt än

tidigare tillgodose försörjningsbehoven i förevarandc fall. Med hänsyn till

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1963

de omställningssvårigheter, som uppkommer vid av sjukdom förorsakat

bortfall av förvärvsinkomst, anser kommittén det likväl motiverat, att förvärvsarbetande

ålderspensionärer kan vara sjukpenningförsäkrade och erhålla

sjukpenning för en begränsad tid. Den som åtnjuter hel förtidspension

får enligt förslaget i det föregående inte vara sjukpenningförsäkrad.

Avlöses förtidspension av ålderspension, bör vederbörande givetvis inte

heller vara sjukpenningförsäkrad.

Den som fyllt 67 år äger enligt nu gällande bestämmelser för tid efter

utgången av den månad då han uppnått nämnda ålder vid varje sjukdom

åtnjuta sjukpenning för högst 90 dagar. Kommittén föreslår att sjukpenning

i fortsättningen skall kunna utgå för högst 180 dagar för tid efter ingången

av den månad, då vederbörande fyllt 67 år, oavsett om arbetsoförmågan

förorsakas av en eller flera sjukdomar. Förslaget innebär en förlängning

av nuvarande sjukhjälpstid för sjukpenning med vanligen 90 dagar, därvid

dock bör erinras om att nuvarande sjukhjälpstid om högst 90 dagar avser

varje sjukdom för sig. I de flesta fall blir den nu föreslagna regeln fördelaktigare

för de försäkrade än de nuvarande bestämmelserna och den har

även den fördelen att det inte blir nödvändigt att tillämpa några medicinska

sammanläggningsregler — något som bereder särskilda svårigheter i fråga

om åldringarna.

Nyss förordade regler bör enligt kommitténs mening i princip gälla inte

blott för den som fyllt 67 år och på grund därav uppbär ålderspension utan

också för den som valt att taga ut ålderspension före nämnda ålder. Den

som skjutit upp ålderspensionsuttaget, bör i förevarande avseende betraktas

som om han uppbär ålderspension.

För den som uppbär ålderspension eller hel förtidspension bör frågan om

sjukhjälpstiden för rätt till ersättning för sjukhusvård lösas på samma

sätt som föreslagits i fråga om rätten för ålderspensionär till sjukpenning.

Härvid bör ej någon skillnad göras mellan den som uppbär ålderspension

på grund av fyllda 67 år eller som valt att taga ut ålderspension i förtid eller

som skjutit upp ålderspensionsuttaget. Kommittén förordar sålunda att

ersättning för sjukhusvård i samtliga nu nämnda fall må utgivas för högst

180 dagar, oavsett om det rör sig om en eller flera sjukdomar. De 180 dagarna

skall räknas från ingången av den månad, fr. o. m. vilken pensionen

utgår respektive fr. o. m. den månad under vilken 67-årsåldern uppnås eller

ålderspension dessförinnan börjar utgå. Sjukhjälpstiden räknas i förekommande

fall gemensamt för sjukpenning och ersättning för sjukhusvård.

För den som är berättigad till partiell förtidspension blir enligt kommitténs

förslag sjukhjälpstiden för rätt till sjukhusvårdsersättning inte begränsad

till visst antal dagar. Ersättes den partiella förtidspensionen av hel

förtidspension, blir sjukhjälpstiden enligt vad nyss sagts begränsad till

180 dagar.

Kommitténs förslag ligger i huvudsak oförändrat till grund för lagen om

allmän försäkring i denna del.

1961 års sjukförsäkringsutredning

I utredningens direktiv anföres, att ännu en del spörsmål inom sjukförsäkringens

område kvarstår och att tiden nu är mogen för en översyn av

sjukförsäkringslagstiftningen i de delar, där denna inte uppmärksammats

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1963

9

under de senaste årens reformarbete. Härvid framhålles bl. a. att fördelarna

och nackdelarna av en helt avgiftsfri sjukhusvård bör undersökas. Vidare

uttalas i direktiven, att kommittén bör verkställa en bearbetning av det betänkande

angående läkemedelsförmånerna som år 1959 framlades av en

särskild utredning, varvid huvudlinjen liksom tidigare bör vara, att medborgaren

skall beredas skydd mot att vid sjukdom betungas med alltför

stora utgifter för läkemedel, samtidigt som systemet inrymmer möjligheter

att hålla totalkostnaderna för läkemedelsförmånerna på en rimlig nivå.

Enligt direktiven står det utredningen fritt att upptaga sådana spörsmål som

aktualiseras under översynen och som faller inom ramen för de uppgifter

som tillagts utredningen.

Utskottet

Reglerna om ersättning för läkarvård och sjukhusvård samt om sjukpenning

återfinnes i lagen om allmän försäkring. Sjukförsäkrad erhåller för

läkarvård ersättning med i princip tre fjärdedelar av sina utgifter. För

sjukhusvård utgår enligt huvudregeln ersättning med belopp, motsvarande

avgiften på allmän sal vid hemortssjukhus. Under den tid sjukhusvård

åtnjutes, minskas emellertid den försäkrades sjukpenning i allmänhet med

fem kronor per dag, dock högst med halva sjukpenningen.

Läkemedelsförmånerna regleras i förordningen om kostnadsfria eller prisnedsatta

läkemedel. Enligt förordningen lämnas viss rabatt å läkemedel

som enligt läkarrecept utlämnas å apotek. Härvid nedsättes det fastställda

priset med hälften av det belopp, varmed priset överstiger tre kronor (karensbeloppet).

Den som lider av långvarig och allvarlig sjukdom kan i

vissa fall få av läkare ordinerade läkemedel kostnadsfritt.

I lagen om allmän försäkring finnes vissa regler som samordnar förmånerna

från sjukförsäkringen och den allmänna pensioneringen. Sålunda har

ålderspensionär rätt till sjukpenning och ersättning för sjukhusvård för

sammanlagt högst 180 dagar efter det han fyllt 67 år. Den som åtnjuter hel

förtidspension kan ej få sjukpenning men har rätt till ersättning för sjukhusvård

under en tid av sammanlagt högst 180 dagar.

I motionerna 1:449 och 11:548 yrkas i första hand att sjukhusvården skall

bli helt kostnadsfri för patienterna och i andra hand att begränsningen av

ersättningstiden till 180 dagar för folkpensionärer skall upphävas. I motionen

11:446 yrkas att folkpensionärerna skall tillerkännas full ersättning för

sina faktiska läkar- och medicinkostnader. Motionärerna anför bl. a. att folkpensionärernas

begränsade ekonomiska resurser borde motivera, att de tillerkännes

särskilda förmåner inom sjukförsäkringen och i allt fall inte i

högre grad än andra försäkrade belastas med kostnader för sjukhusvård.

1961 års sjukförsäkringsutredning har tillkallats för att verkställa en

översyn av sjukförsäkringen och därmed sammankopplade förmåner. Enligt

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1963

direktiven skall utredningen bl. a. undersöka fördelarna och nackdelarna

av en helt avgiftsfri sjukhusvård ävensom frågan om hur läkemedelsförmånerna

bör utformas. Det står även utredningen fritt att upptaga andra till

sjukförsäkringen hörande problem, som aktualiseras under arbetets gång.

Utskottet finner det ej lämpligt eller möjligt att ur det pågående utredningsarbetet

till särskild behandling utbryta de av motionärerna aktualiserade

spörsmålen. Det synes utskottet i stället mest ändamålsenligt om de

delar av sjukförsäkringen som kan anses i behov av ytterligare översyn behandlas

i ett sammanhang. Utskottet får alltså hemställa,

att förevarande motioner, nämligen

1) motionerna 1:449 och 11:548, samt

2) motionen 11:446

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 21 mars 1963

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson*, Axel Svensson*,

fru Carlqvist, fröken Nordström*, herrar Enarsson, Eric Carlsson och

Erik Filip Petersson;

från andra kammaren: herr Rimmerfors, fröken Wetterström, herrar

Odhe, Bengtsson i Varberg, Wiklund i Stockholm, Johansson i Södertälje,

Wahrendorff och Sundelin.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1963

680284

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.