Skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller om förslag till sådan ändring av sjukförsäkringsbestämmelserna att sjukvården blir helt kostnadsfri för patienterna, alternativt att den begränsning av sjukvårdstidens längd till 180 dagar som fastställts för folkpensionärer upphäves».
1963-03-21 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1963:26, Skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller om förslag till sådan ändring av sjukförsäkringsbestämmelserna att sjukvården blir helt kostnadsfri för patienterna, alternativt att den begränsning av sjukvårdstidens längd till 180 dagar som fastställts för folkpensionärer upphäves».
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1963
1
Nr 26
Utlåtande i anledning av väckta motioner om helt kostnadsfri
sjukvård, m. m.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft följande inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna nr 449 i första kammaren av herr Adolfsson
och nr 548 i andra kammaren av herr Nilsson i Gävle m. fl. om helt kostnadsfri
sjukvård, m. m., samt
2) motionen nr 446 i andra kammaren av herr Nilsson i Gävle m. fl. angående
folkpensionärernas läkar- och medicinkostnader.
I motionerna I:iU9 och II:5i8 hemställes »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhåller om förslag till sådan ändring av sjukförsäkringsbestämmelserna
att sjukvården blir helt kostnadsfri för patienterna, alternativt
att den begränsning av sjukvårdstidens längd till 180 dagar som fastställts
för folkpensionärer upphäves».
I motionen II:Ai6 hemställes »att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om utredning och förslag som tillerkänner i
första hand folkpensionärerna full ersättning för de faktiska läkar- och
medicinkostnader dessa kan styrka sig ha».
Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får
utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionerna 11:548 och 11:446.
Gällande bestämmelser
S jukvårdsersättning
Huvudreglerna om sjukvårdsersättning återfinns i 2 kap. lagen om allmän
försäkring. Enligt dessa regler har en försäkrad rätt till ersättning för
utgifter för läkarvård, viss tandläkarvård samt sjukhusvård ävensom i samband
därmed företagna resor.
Ersättning för utgifter för läkarvård utgår vid sjukdom, som enligt läkares
utsago kräver sådan vård, med tre fjärdedelar av utgifterna, dock
högst med tre fjärdedelar av beloppet enligt en av Kungl. Maj:t fastställd
taxa. I utgifter för läkarvård inräknas kostnader för läkares resa och
för läkarintyg, som erfordras för utfående av sjukpenning. Med läkarvård
avses i detta sammanhang inte vård, som lämnas försäkrad vilken åtnjuter
sjukhusvård.
Bortsett från viss tandbehandling i samband med havandeskap utgår er
-
1 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 saml. 2 avd. Nr 26
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1963
sättning för tandläkarvård endast för sådan av sjukdom föranledd behandling,
som anges i en av Kungi. Maj:t fastställd förteckning och som av tandläkare
meddelas vid centraltandpoliklinik, tandläkarhögskola eller allmänt
sjukhus. Ersättningen är maximerad till tre fjärdedelar av utgifterna, dock
högst tre fjärdedelar av beloppet enligt en av Kungl. Maj :t fastställd taxa.
Ersättning för utgifter för sjukhusvård, som varit erforderlig på grund av
sjukdom eller förlossning, utgår enligt huvudregeln med det belopp som
motsvarar avgiften på allmän sal vid hemortssjukhus. Härmed avses sjukhus
drivet av landstingskommun eller stad, inom vars område den försäkrade
är bosatt. Har vård beretts genom riksförsäkringsverkets försorg annorstädes
än på allmänt sjukhus, motsvarar ersättningsbeloppet den lägsta
för sådan vård utgående avgiften.
Om en försäkrad är berättigad till ersättning för utgifter för läkarvård,
för annan tandläkarvård än den som utgår till barnaföderskor eller för
sjukhusvård, får han också ersättning för resor till och från läkaren, tandläkaren
eller sjukvårdsinrättningen, såvida ej med hänsyn till resans längd
samt den sjukes tillstånd skäligen kunnat fordras, att han gått eller färdats
på annat sätt som inte krävt särskild kostnad. Närmare bestämmelser om
resersättning finns intagna i sjukreseförordningen.
Sjukpenning
Sjukpenningsförmånerna regleras i 3 kap. lagen om allmän försäkring.
Den försäkrades rätt till sjukpenning är beroende av att han är placerad
1 sjukpenningklass. Varje försäkrad, som är inskriven hos försäkringskassa
och som har inkomst av förvärvsarbete (anställning eller annat förvärvsarbete)
om minst 1 800 kronor om året, skall vara placerad i sjukpenningklass.
Det avgörande för vilken sjukpenningklass en försäkrad skall tillhöra
är inkomstens storlek.
Kvinnlig försäkrad, som är inskriven hos allmän försäkringskassa men
vars inkomst av förvärvsarbete inte uppgår till 1 800 kronor, skall ändå
vara placerad i sjukpenningklass, om hon är gift och stadigvarande sammanbor
med sin make eller med barn under 16 år till henne eller hennes
make eller med någon, med vilken hon varit gift eller bär eller har haft barn
(den s. k. hemmafruförsäkringen). Sjukpenningplacering enligt denna regel
gäller dock icke för tid efter den månad, varunder kvinnan fyller 67 år.
Kvinna som omfattas av hemmafruförsäkringen skall tillhöra sjukpenningklass
nr 1.
För dag då försäkrad åtnjuter sjukhusvård skall sjukpenning med visst
undantag minskas med 5 kronor, dock högst med hälften av sjukpenningens
belopp. Sjukpenning utgår i allmänhet icke under de tre första dagarna av
varje sjukperiod (karenstiden).
Sjukpenningbeloppen för dag varierar från 5 kronor i klasserna nr 1 och
2 till 28 kronor i klass nr 15.
Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1963 3
Läkemedelsförmåner
Läkemedelsförmånerna regleras i förordningen den 4 juni 1954 (nr 519)
angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel.
Vid sjukdom äger den som omfattas av lagen om allmän försäkring eller
är i allmän eller enskild tjänst här i riket åtnjuta viss rabatt å läkemedel,
som ej tillhandahålles kostnadsfritt. Rabatt lämnas för sådana av läkare
ordinerade läkemedel, som enligt apoteksvarustadgan är att hänföra till
apoteksvara eller som innehåller gift av första klassen. Det fastställda priset
nedsättes därvid med hälften av det belopp, varmed priset överstiger karensbeloppet
tre kronor. Nedsättningen sker å det apotek där läkemedlet
utlämnas. Försäkrad, som lider av långvarig och allvarlig sjukdom, kan i
vissa fall utan kostnad på apotek erhålla av läkare ordinerade läkemedel.
Samordningen mellan sjukförsäkringen och den allmänna pensioneringen
Förmånerna från sjukförsäkringen och pensioneringen är samordnade
enligt regler i 4 kap. lagen om allmän försäkring. Rätten till ersättning från
sjukförsäkringen är ej begränsad till visst antal dagar utom för dem som åtnjuter
ålderspension eller hel förtidspension från den allmänna försäkringen.
En ålderspensionär har rätt till sjukpenning och ersättning för sjukhusvård
för sammanlagt högst 180 dagar, räknat från ingången av den månad
han fyller 67 år eller dessförinnan börjar åtnjuta ålderspension. Den som åtnjuter
hel förtidspension kan ej ha rätt till sjukpenning, men däremot har
han rätt till ersättning för sjukhusvård under en tid av sammanlagt högst
180 dagar. För den som har partiell förtidspension gäller vanliga regler
d. v. s. han är sjukvårdsförsäkrad för obegränsad tid och kan vara sjukpenningförsäkrad
för den förvärvsinkomst han har.
Historik m. m.
Läkarvårdskostnader
I Kungl. Maj:ts proposition nr 312 år 1946 med förslag till lag om allmän
sjukförsäkring anförde föredragande departementschefen angående läkarvårdförsäkringens
konstruktion bl. a.:
Därest försäkringen, såsom jag förordar, grundar sig på den principen,
att försäkringen icke själv skall tillhandahålla läkarvård utan i stället ersätta
de försäkrades utgifter härför, torde det särskilt av kostnadsskäl vara
ofrånkomligt, att de försäkrade själva få vidkännas en del av kostnaden för
läkarvården samt att ersättningen från försäkringen baseras på en maximi
tclXQ
I
sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 35 år 1953 anförde andra lagutskottet
i anledning av väckta motioner, att det av såväl kostnads- som
psykologiska skäl fick anses lämpligt, att den försäkrade, såsom dittills
varit brukligt inom de erkända sjukkassorna, själv fick svara för en del
av läkarvårdskostnaderna.
2 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 saml. 2 avd. Nr 26
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1963
De i sjukförsäkringslagen intagna reglerna om ersättning för läkarvård
har i huvudsak oförändrade överförts till lagen om allmän försäkring.
Sjukpenning vid sjukhusvård
I sitt år 1961 avgivna betänkande Förtidspensionering och sjukpenningförsäkring
m. m. (SOU 1961:29) anförde 1958 års socialförsäkringskommitté
bl. a.:
I fråga om sjukpenningens storlek vid sjukhusvård får kommittén anföra
följande. Nu gäller att för tid, då sjukpenningförsäkrad medlem åtnjuter
sjukhusvård, hempenning skall utgivas i stället för sjukpenning. Hempenningen
utgår, med nedan angivet undantag, med belopp motsvarande den
sjukpenning, som eljest skolat utgå, minskat med 3 kr. dock med högst
hälften av sjukpenningens belopp. Den minskning som göres skall intill ett
belopp av en krona 50 öre anses utgöra minskning av grundsjukpenningen.
Återstoden — högst en krona 50 öre — utgör minskning å tilläggssjukpenningen.
För kvinnlig medlem, som i hemmet har minst ett barn under
tio år, vilket är sjukvårdsförsäkrat som barn till henne eller hennes make,
skall hempenningen utgöra minst 3 kr. om dagen.
Vårdavgiften för patienter å allmän sal vid sjukhus och andra sjukvårdsinrättningar
uppgår för närvarande i allmänhet till 5 kr. om dagen mot
tidigare 3 kr. För patienter, vilkas sjukhjälpstid inom den allmänna sjukförsäkringen
inte gått till ända, betalas vårdavgiften av vederbörande sjukkassa.
Minskningen av sjukpenningen under sjukhusvistelse har motiverats med
de besparingar i fråga om föda, klädslitage m. m. som uppkommer vid
sjukhusvistelse. Därjämte har framhållits bl. a. att läkarvård och läkemedel
är helt fria vid sjukhusvård.
Med hänsyn främst till att de besparingar, som sålunda uppkommer för
den sjuke vid sjukhusvistelse, numera torde kunna uppskattas till ett högre
belopp än 3 kr., finner kommittén skäligt att den ifrågavarande minskningen
jämkas uppåt. Kommittén förordar att sjukpenningen vid sjukhusvistelse
skall minskas med 5 kr., dock att minskningen med nedan angivet
undantag skall göras med högst hälften av den sjukpenning som eljest
skolat utgå.
Vad kommittén uttalat lades i huvudsak oförändrat till grund för denna
del av Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962 med förslag till lag om allmän
försäkring, m. m. Andra lagutskottet, som i sitt härutinnan av riksdagen
godkända utlåtande nr 27 behandlade propositionen, reste ej invändningar
mot förslaget i förevarande avseende.
Läkemedelskostnader
Till grund för den proposition, genom vilken förordningen angående kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedel underställdes riksdagen, låg ett förslag
av en särskilt tillkallad utredningsman. Enligt detta förslag skulle rabatt
medgivas med 50 procent å det belopp för recipe — dvs. varje särskilt
förskrivet läkemedel — som översteg 2 kr. Vid remissbehandlingen tillstyrktes
systemet med karensbelopp nästan genomgående.
Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1963 5
Föredragande departementschefen uttalade i proposition nr 163 år 195U
bl. a.:
Enligt min uppfattning är systemet med visst karensbelopp förenat med
avgjorda fördelar. Därmed kommer en mängd smärre läkemedelsinköp
automatiskt att undantagas från rabatteringen, och det torde i dessa faU
vanligen röra sig om icke receptbelagda läkemedel. Här förhindras alltså
en övergång till receptköp. Karenssystemet ger vidare möjlighet till att
genom en något högre rabattsats bereda en större prisnedsättning för dyrare
läkemedel, varigenom de mera behjärtansvärda fallen kan bättre tillgodoses.
Andra lagutskottet behandlade propositionen i sitt utlåtande nr 37 och
hade därvid även att taga ställning till ett i motionen 11:646 framställt yrkande
att karensbeloppet skulle helt slopas och att den merkostnad, som
blev en följd härav, finge uttagas genom förhöjd sjukvårdsersättningsavgift,
om den ej kunde täckas på annat sätt. Utskottet framhöll härvid bland
annat följande.
Vid sin bedömning av frågan utgår utskottet från att den av statsmakterna
vid 1953 års beslut förutsatta kostnadsramen för reformen bör hållas.
Härför talar såväl statsfinansiella skäl som intresset av att begränsa storleken
av avgifterna till sjukvårdsförsäkringen. Det är vidare enligt utskottets
mening önskvärt — ej minst med hänsyn till att det här är fråga om
en reform, vars verkningar i olika hänseenden det är svårt att i förväg överblicka
— att försiktighet iakttages vid utformningen av rabattsystemet i
avvaktan på praktisk erfarenhet av reformens verkningar.
Systemet med karensbelopp är förenat med bl. a. den väsentliga fördelen,
att det inom en given kostnadsram medger en högre rabattsats och således
ger en effektivare hjälp vid dyrare och för den enskilde mera betungande
inköp av medicin. Kostnaderna för läkemedelsreformen kommer vidare icke
att belastas med mindre läkemedelsinköp av i allmänhet ringa ekonomisk betydelse
för den enskilde. Genom att dessa inköp undantages förbilligas även
administrationen av reformen, varigenom en större del av utgifterna för
denna kommer att användas för dess egentliga syfte. — -—• -—
Vad nu sagts om systemets fördelar kan givetvis motivera endast ett tämligen
lågt karensbelopp. Ett högt karensbelopp får till följd att kostnaderna
för de läkemedel, som på grund av karensbeloppet ej rabatteras eller rabatteras
allenast i ringa mån, kan bli alltför kännbara för den enskilde. Ett
karensbelopp å tre kronor synes utskottet mot bakgrunden av de på senare
år allmänt ökade realinkomsterna och de genom den allmänna sjukförsäkringen
förbättrade sjukförmånerna icke behöva möta avgörande betänkligheter.
På grund av vad utskottet sålunda anfört godtager utskottet därför
propositionens förslag i detta hänseende.
Riksdagen godkände utskottets utlåtande.
Samma fråga har även därefter varit föremål för riksdagens behandling.
Här må hänvisas till andra lagutskottets utlåtande nr 38 år 1956.
Motionsyrkanden om höjning av karensbeloppet har likaså behandlats av
riksdagen vid flera tillfällen. I denna fråga hänvisas till andra lagutskottets
utlåtande nr 11 år 1963.
6 Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1963
Samordningen mellan sjukförsäkringen och den allmänna pensioneringen
Socialvårdskommittén föreslog i sitt sjukförsäkringsbetänkande (SOU
1944:15) att personer, som ägde uppbära (efter behovsprövning utgående)
tilläggspension eller invalidunderstöd enligt dåvarande lagstiftning, inte
skulle vara sjukpenningförsäkrade. Förslaget föranleddes huvudsakligen av
önskemålet att draga en tydlig gräns mellan folkpensioneringen och sjukförsäkringen.
Uppnåendet av 67-årsåldern skulle däremot inte i och för sig
medföra att vederbörande utestängdes från sjukpenningförsäkringen. Såväl
sjukpenningbeloppen som sjukhjälpstiden föreslogs emellertid nedsatta.
Sjukhjälp skulle sålunda inte utges för mer än sammanlagt högst 365
dagar för tid efter ingången av den månad, varunder den försäkrade
fyllt 67 år. I den därefter inom socialdepartementet upprättade sjukförsäkringspromemorian
uttalades, att tillräckligt bärande skäl saknades att från
sjukpenningförsäkringen undantaga personer, vilkas årsinkomst uppginge
till det för tillhörighet till denna försäkring föreslagna minimibeloppet, 600
kr., enbart på grund av att de tillerkänts tilläggspension eller invalidunderstöd.
I promemorian berördes inte frågan om den kortare sjukhjälpstiden.
I propositionen nr 312 till 1946 års riksdag framhöll föredragande departementschefen
att frågan kommit i ett något annat läge genom den då i
propositionen nr 220 föreslagna nya folkpensioneringslagstiftningen. Att
helt utestänga dem, som uppbure en inkomstprövad form av folkpension,
från sjukpenningförsäkringen syntes inte böra ifrågakomma. Visst utrymme
för denna försäkring torde enligt departementschefens uppfattning finnas
även för dem som inte åtnjöte annan folkpensionsförmån än den allmänna
ålderspensionen. Den omständigheten, att någon får rätt till folkpension enligt
den nya lagstiftningen därom, borde enligt departementschefens mening
inte utesluta honom från tillhörigheten till sjukpenningförsäkringen.
Det vore emellertid då erforderligt med vissa särbestämmelser för folkpensionärerna
för att vinna erforderlig samordning mellan ifrågavarande båda
grenar av socialförsäkringen. Anpassningen borde -—- i enlighet med vad
socialvårdskommittén föreslagit i sitt betänkande angående lag om folkpensionering
(SOU 1945:46) — ske på så sätt, att sjukpenningen för de
sjukpenningförsäkrade folkpensionärerna begränsades till 2 kr. om dagen
och att sjukhjälpstiden begränsades till 90 dagar för varje sjuklighetstillstånd.
1946 års riksdag beslöt på denna punkt i enlighet med vad som föreslagits
i propositionen.
Socialförsäkringsutredningen föreslog i sitt betänkande angående sjukförsäkring
och yrkesskadeförsäkring (SOU 1952:39) ingen annan ändring
i sak i bestämmelsen att sjukhjälpstiden skulle vara högst 730 dagar för
försäkrade i allmänhet och 90 dagar för folkpensionärer än att dessa tider
skulle gälla även den nya försäkringsförmånen ersättning för sjukhusvård.
7
Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1963
Utredningen framhöll emellertid, att förslaget var av preliminär natur i
fråga om folkpensionärernas sjukhjälpstid vid sjukhusvård.
I propositionen nr 178 till 1953 års riksdag, varigenom förslag till ändring
i sjukförsäkringslagen framlades, anslöt sig föredragande departementschefen
till utredningens förslag, såvitt nu är i fråga. Departementschefen anförde
härvid i huvudsak följande.
Inkomstbortfall vid långvarig sjukdom skapade i regel förutsättningar för
en höjning av invalidpensionen. Folkpensionärernas ställning i den föreslagna
ändrade sjukförsäkringen i övrigt bleve gynnsammare än enligt den
antagna lagen. Det vore önskvärt att försiktighet iakttoges vid lagstiftningens
utformning. Det vore nödvändigt att kostnaden för försäkringen begränsades.
Principen om gemensam sjukhjälpstid vid sjukpenning och sjukhusvårdsersättning
överensstämde med vad som gällde enligt sjukkasseförordningen.
Det vore emellertid inte i och för sig givet, att samma begränsning,
som stadgats angående folkpensionärers sjukhjälpstid med avseende å sjukpenning,
borde gälla i fråga om deras rätt till ersättning vid sjukhusvård.
Skäl kunde anföras för en längre sjukhjälpstid i dessa fall. Ä andra sidan
kunde den omständigheten, att folkpensionen i regel försloge till vårdkostnaderna,
åberopas som ett argument för att folkpensionärerna borde bekosta
sin sjukhusvistelse även under de första 90 dagarna. Avgifterna a de allmänna
sjukhusen torde väl inrymmas inom ramen för de förhöjda folkpensionerna.
Man kunde därför säga, att de folkpensionärer, som vore mera stadigvarande
intagna å sjukvårdsinrättningar, komme i minst lika gott lage
som de å ålderdomshem intagna.
Andra lagutskottet framhöll i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 35
bl. a., att pensionärernas arbetsförmåga i regel måste anses vara starkt tidsbegränsad.
Därjämte borde beaktas, att för folkpensionärernas försörjning
anordnats en annan socialförsäkringsgren, nämligen folkpensioneringen, och
att den i propositionen föreslagna regeln angående sjukhjälpstiden kunde
anses innebära ett steg mot en samordning mellan de båda socialförsäkringsgrenarna.
Det var emellertid enligt utskottets mening angeläget att denna
samordningsfråga vann ytterligare beaktande vid de utredningar rörande
socialförsäkringen, som framdeles kom att äga rum. Utskottet erinrade
även om att propositionen för folkpensionärernas del så till vida innebar
en förbättring vid jämförelse med den år 1946 antagna lagen, att någon
särskild regel om begränsning av storleken av dessa sjukkassemedlemmars
sjukpenning icke föreslagits.
I sitt ovan angivna betänkande anförde 1958 års socialförsäkring skommitté
bl. a.:
Frågan om behovet av sjukpenning efter fyllda 67 år har kommit i ett
delvis annat läge genom de senaste årens reformer på pensioneringens område.
Folkpensioneringens ålderspension har sålunda höjts väsentligt och
ytterligare höjningar planeras under de närmaste åren. Dessutom kommer
ålderspensioner från tilläggspensioneringen att utgivas fr. o. m. ingången
av år 1963. Pensioneringen kommer sålunda att på ett helt annat sätt än
tidigare tillgodose försörjningsbehoven i förevarandc fall. Med hänsyn till
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1963
de omställningssvårigheter, som uppkommer vid av sjukdom förorsakat
bortfall av förvärvsinkomst, anser kommittén det likväl motiverat, att förvärvsarbetande
ålderspensionärer kan vara sjukpenningförsäkrade och erhålla
sjukpenning för en begränsad tid. Den som åtnjuter hel förtidspension
får enligt förslaget i det föregående inte vara sjukpenningförsäkrad.
Avlöses förtidspension av ålderspension, bör vederbörande givetvis inte
heller vara sjukpenningförsäkrad.
Den som fyllt 67 år äger enligt nu gällande bestämmelser för tid efter
utgången av den månad då han uppnått nämnda ålder vid varje sjukdom
åtnjuta sjukpenning för högst 90 dagar. Kommittén föreslår att sjukpenning
i fortsättningen skall kunna utgå för högst 180 dagar för tid efter ingången
av den månad, då vederbörande fyllt 67 år, oavsett om arbetsoförmågan
förorsakas av en eller flera sjukdomar. Förslaget innebär en förlängning
av nuvarande sjukhjälpstid för sjukpenning med vanligen 90 dagar, därvid
dock bör erinras om att nuvarande sjukhjälpstid om högst 90 dagar avser
varje sjukdom för sig. I de flesta fall blir den nu föreslagna regeln fördelaktigare
för de försäkrade än de nuvarande bestämmelserna och den har
även den fördelen att det inte blir nödvändigt att tillämpa några medicinska
sammanläggningsregler — något som bereder särskilda svårigheter i fråga
om åldringarna.
Nyss förordade regler bör enligt kommitténs mening i princip gälla inte
blott för den som fyllt 67 år och på grund därav uppbär ålderspension utan
också för den som valt att taga ut ålderspension före nämnda ålder. Den
som skjutit upp ålderspensionsuttaget, bör i förevarande avseende betraktas
som om han uppbär ålderspension.
För den som uppbär ålderspension eller hel förtidspension bör frågan om
sjukhjälpstiden för rätt till ersättning för sjukhusvård lösas på samma
sätt som föreslagits i fråga om rätten för ålderspensionär till sjukpenning.
Härvid bör ej någon skillnad göras mellan den som uppbär ålderspension
på grund av fyllda 67 år eller som valt att taga ut ålderspension i förtid eller
som skjutit upp ålderspensionsuttaget. Kommittén förordar sålunda att
ersättning för sjukhusvård i samtliga nu nämnda fall må utgivas för högst
180 dagar, oavsett om det rör sig om en eller flera sjukdomar. De 180 dagarna
skall räknas från ingången av den månad, fr. o. m. vilken pensionen
utgår respektive fr. o. m. den månad under vilken 67-årsåldern uppnås eller
ålderspension dessförinnan börjar utgå. Sjukhjälpstiden räknas i förekommande
fall gemensamt för sjukpenning och ersättning för sjukhusvård.
För den som är berättigad till partiell förtidspension blir enligt kommitténs
förslag sjukhjälpstiden för rätt till sjukhusvårdsersättning inte begränsad
till visst antal dagar. Ersättes den partiella förtidspensionen av hel
förtidspension, blir sjukhjälpstiden enligt vad nyss sagts begränsad till
180 dagar.
Kommitténs förslag ligger i huvudsak oförändrat till grund för lagen om
allmän försäkring i denna del.
1961 års sjukförsäkringsutredning
I utredningens direktiv anföres, att ännu en del spörsmål inom sjukförsäkringens
område kvarstår och att tiden nu är mogen för en översyn av
sjukförsäkringslagstiftningen i de delar, där denna inte uppmärksammats
Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1963
9
under de senaste årens reformarbete. Härvid framhålles bl. a. att fördelarna
och nackdelarna av en helt avgiftsfri sjukhusvård bör undersökas. Vidare
uttalas i direktiven, att kommittén bör verkställa en bearbetning av det betänkande
angående läkemedelsförmånerna som år 1959 framlades av en
särskild utredning, varvid huvudlinjen liksom tidigare bör vara, att medborgaren
skall beredas skydd mot att vid sjukdom betungas med alltför
stora utgifter för läkemedel, samtidigt som systemet inrymmer möjligheter
att hålla totalkostnaderna för läkemedelsförmånerna på en rimlig nivå.
Enligt direktiven står det utredningen fritt att upptaga sådana spörsmål som
aktualiseras under översynen och som faller inom ramen för de uppgifter
som tillagts utredningen.
Utskottet
Reglerna om ersättning för läkarvård och sjukhusvård samt om sjukpenning
återfinnes i lagen om allmän försäkring. Sjukförsäkrad erhåller för
läkarvård ersättning med i princip tre fjärdedelar av sina utgifter. För
sjukhusvård utgår enligt huvudregeln ersättning med belopp, motsvarande
avgiften på allmän sal vid hemortssjukhus. Under den tid sjukhusvård
åtnjutes, minskas emellertid den försäkrades sjukpenning i allmänhet med
fem kronor per dag, dock högst med halva sjukpenningen.
Läkemedelsförmånerna regleras i förordningen om kostnadsfria eller prisnedsatta
läkemedel. Enligt förordningen lämnas viss rabatt å läkemedel
som enligt läkarrecept utlämnas å apotek. Härvid nedsättes det fastställda
priset med hälften av det belopp, varmed priset överstiger tre kronor (karensbeloppet).
Den som lider av långvarig och allvarlig sjukdom kan i
vissa fall få av läkare ordinerade läkemedel kostnadsfritt.
I lagen om allmän försäkring finnes vissa regler som samordnar förmånerna
från sjukförsäkringen och den allmänna pensioneringen. Sålunda har
ålderspensionär rätt till sjukpenning och ersättning för sjukhusvård för
sammanlagt högst 180 dagar efter det han fyllt 67 år. Den som åtnjuter hel
förtidspension kan ej få sjukpenning men har rätt till ersättning för sjukhusvård
under en tid av sammanlagt högst 180 dagar.
I motionerna 1:449 och 11:548 yrkas i första hand att sjukhusvården skall
bli helt kostnadsfri för patienterna och i andra hand att begränsningen av
ersättningstiden till 180 dagar för folkpensionärer skall upphävas. I motionen
11:446 yrkas att folkpensionärerna skall tillerkännas full ersättning för
sina faktiska läkar- och medicinkostnader. Motionärerna anför bl. a. att folkpensionärernas
begränsade ekonomiska resurser borde motivera, att de tillerkännes
särskilda förmåner inom sjukförsäkringen och i allt fall inte i
högre grad än andra försäkrade belastas med kostnader för sjukhusvård.
1961 års sjukförsäkringsutredning har tillkallats för att verkställa en
översyn av sjukförsäkringen och därmed sammankopplade förmåner. Enligt
10 Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1963
direktiven skall utredningen bl. a. undersöka fördelarna och nackdelarna
av en helt avgiftsfri sjukhusvård ävensom frågan om hur läkemedelsförmånerna
bör utformas. Det står även utredningen fritt att upptaga andra till
sjukförsäkringen hörande problem, som aktualiseras under arbetets gång.
Utskottet finner det ej lämpligt eller möjligt att ur det pågående utredningsarbetet
till särskild behandling utbryta de av motionärerna aktualiserade
spörsmålen. Det synes utskottet i stället mest ändamålsenligt om de
delar av sjukförsäkringen som kan anses i behov av ytterligare översyn behandlas
i ett sammanhang. Utskottet får alltså hemställa,
att förevarande motioner, nämligen
1) motionerna 1:449 och 11:548, samt
2) motionen 11:446
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 21 mars 1963
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson*, Axel Svensson*,
fru Carlqvist, fröken Nordström*, herrar Enarsson, Eric Carlsson och
Erik Filip Petersson;
från andra kammaren: herr Rimmerfors, fröken Wetterström, herrar
Odhe, Bengtsson i Varberg, Wiklund i Stockholm, Johansson i Södertälje,
Wahrendorff och Sundelin.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1963
680284
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.