Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om utbyte i lagstiftningen av uttrycket »psykiskt efterblivna» mot »psykiskt utvecklingsstörda». Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 17 i första kammaren av fru Carlqvist och fröken Ranmark samt nr 24 i andra kammaren av herr Svenning och fru Skantz.

1963-04-02 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1963:37, Utlåtande i anledning av väckta motioner om utbyte i lagstiftningen av uttrycket »psykiskt efterblivna» mot »psykiskt utvecklingsstörda». Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 17 i första kammaren av fru Carlqvist och fröken Ranmark samt nr 24 i andra kammaren av herr Svenning och fru Skantz.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 37 dr 1963

1

Nr 37

Utlåtande i anledning av väckta motioner om utbyte i lagstiftningen

av uttrycket »psykiskt efterblivna» mot »psykiskt utvecklingsstörda».

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 17 i första kammaren av fru Carlqvist

och fröken Ranmark samt nr 24 i andra kammaren av herr Svenning

och fru Skantz.

I motionerna, vilka är likalydande, bär hemställts, »att riksdagen måtte

besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att uttrycket ''psykiskt efterblivna’

i för dessa gällande lagstiftning måtte utbytas mot ''psykiskt utvecklingsstörda’».

över motionerna bär utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver

inhämtat yttranden från kungl. medicinalstyrelsen och kungl. skolöverstyrelsen.

Historik m. in.

Termen »sinnesslö» eller »sinnesslöhet» förekommer på flera ställen i

vår lagstiftning bl. a. i giftermålsbalken, föräldrabalken och strafflagen.

Begreppet synes icke ha samma innebörd i alla dessa lagar men alltid torde

åsyftas någon grad av en defekt på intellektets område, som inom psykiatrien

benämnes oligofrcni. I den numera upphävda lagen av dr 19U om undervisning

och vård av bildbara sinnesslöa fanns en närmare bestämning i

det att i dess första paragraf stadgades, att i lagen med sinnesslö förstods

den, som på grund av bristande förståndsutveckling icke kunde tillgodogöra

sig folkskolans vanliga undervisning eller hjälpundervisning. Med bildbar

sinnesslö avsågs i samma lag den, som var mottaglig för sådan teoretisk

Dihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 2 avd. Nr 37

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 37 dr 1963

och praktisk undervisning, som meddelades i sinnesslöskola. Övriga sinnesslöa

betecknades i lagen som obildbara.

Inom psykiatrien brukade de oligofrena efter graden av undermålighet indelas

i tre undergrupper — debila, imbecilla och idioter. Av dessa räknas

dock i allmänhet icke de debila, i praktiken i stort sett hjälpklassklientelet,

till de sinnesslöa. Ej heller motsvarar grupperna imbecilla och idioter helt

kategorierna »bildbara» och »obildbara» i 1944 års lagstiftning. Vanligen

hänfördes nämligen till imbecilla icke endast sådana efterblivna, som kunde

tillgodogöra sig undervisningen vid sinnesslöskolor, utan även de högre

stående »obildbara».

1951 års sinnesslövårdsutredning tillkallades med uppdrag att inom inrikesdepartementet

biträda med utredning angående organisationen och finansieringen

av sinnesslövården. Utredningen redovisade delvis sitt uppdrag

genom ett år 1952 överlämnat stencilerat betänkande med förslag till lag

om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna.

Vad angår sinnesslöbegreppet och den därmed sammanhängande frågan

om lagens tillämpningsområde ansåg utredningen att sinnesslönamnet

icke borde bibehållas såsom beteckning i lagen för de psykiskt defekta personer,

som borde falla under densamma och som då innefattades under

detta namn. I stället förslogs beteckningen »psykiskt efterblivna». I fråga

om avgränsningen av detta klientel förordade utredningen i anknytning

till vissa uttalanden i direktiven, att lagen i fråga om andra än barn skulle

avse vuxna, som på grund av allmän psykisk efterblivenhet var ur stånd

att taga vård om sig själva. Beträffande barn i skolåldern borde däremot

avgränsningen ske liksom dittills och alltså under lagen föras barn, som

på grund av sådan efterblivenhet icke kunde tillgodogöra sig folkskolans

vanliga undervisning eller hjälpklassundervisning.

I sin motivering framhöll utredningen till en början, att beteckningen sinnesslö

icke längre godtogs inom psykiatrien. Anledningen härtill torde bl. a.

vara, att namnet icke motsvarar hela den grupp, det här rör sig om, utan

på sin höjd en del av densamma. Slöhet till sinnet utgör nämligen knappast

något väsentligt karakteristiskt drag gemensamt för alla inom gruppen.

Efter att ha redogjort för terminologien på området fortsatte utredningen.

De inom psykiatrien brukade termerna synas sålunda icke kunna användas

som beteckning för dem, som f. n. benämnas »bildbara» och »obildbara»

sinnesslöa. Ej heller bör enligt utredningens mening sinnesslönamnet kvarstå

som beteckning för de »obildbara», vilket förordats i yttranden över

1949 års betänkande. Icke heller här är nämligen beteckningen adekvat. Inskränkes

användningen av sinnesslönamnet till att avse de »obildbara»

vuxna, skulle dessutom beteckningen här få en helt annan betydelse än i

övrig lagstiftning (giftermålsbalken, steriliseringslagen etc.), vilket måste

vara olämpligt. Härtill kommer, att svårigheterna vid gränsdragningen

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 37 dr 1963 3

mellan så kallade »bildbara» och »obildbara» göra det olämpligt att i lagföreskrifter

beteckna grupperna med olika namn. Olägenheterna med en

dylik uppdelning skulle också framträda vid till exempel eftermognad och

i samband med variationer i de individuella utvecklingskurvorna. Ingenting

skulle sålunda kunna hindra, att en person vid ett tillfälle måste betraktas

som sinnesslö och en tid efteråt kanske icke längre kunna rubriceras

som sådan eller tvärtom.

I själva verket torde det icke vara möjligt att finna någon beteckning för

hela det ifrågavarande klientelet, som i och för sig på ett i förevarande

sammanhang tillfredsställande sätt avgränsar detta från andra psykiskt

defekta och från normala. Denna avgränsning torde nämligen få ske efter

olika principer för barn och vuxna, och benämningen på defekttillstandet

måste i varje fall kompletteras så att det härpå grundade undervisningseller

vårdbehovet preciseras på ett i görligaste mån objektivt sätt. Enbart

intelligensdefekten — uttryckt t. ex. i en viss låg intelligenskvot — kan ju

icke utgöra grund för omhändertagande.

I frågan om en adekvat och samtidigt avgränsande bestämning på det

grundläggande defekttillståndet, det som f. n. betecknas som sinnesslöhet

(oligofreni), fastslog utredningen därefter att man inom psykiatrien anlade

ett helt annat betraktelsesätt på dessa problem än tidigare. Då antog man

allmänt att intelligensen var en konstant faktor. Nu hade man bl. a. genom

de efarenheter, som vunnits inom barnpsykiatrisk verksamhet, samt genom

systematiska intelligensundersökningar allt oftare funnit, att intelligensfaktorerna

förändras. Främst inträffade dylika förändringar i sådana situationer,

då brister i barnets miljö icke medfört tillräckliga stimuli för den

intellektuella utvecklingen. Tillkomsten av sådana stimuli kunde då förbättra

situationen. Även i andra situationer kunde man räkna med möjligheten

av förändringar. En snabb utveckling kunde sätta in efter tidpunkten

för en intelligensundersökning och medföra en t. ex. högre intelligenskvot

vid undersökning kort tid efteråt. — Härutöver måste man också ta

hänsyn till sen- och eftermognadsprocesser av annat slag.

Med hänsyn till det anförda ansåg sig utredningen böra övergiva uppfattningen

av sinnesslöhcten som ett relativt väldefinierbart statiskt tillstånd

hos ett klientel, som innefattade från varandra klart avskilda grupper.

Utredningen fortsatte.

De intellektuella undermålighetstillstånden eller utvecklingshämningarna

utgöra en mycket heterogen och till sin etiologi (orsak) skild grupp, ur

vilken, allt efter som forskningen gör framsteg, mer eller mindre enhetliga

delar utkristallisera sig. Man finner sålunda ärftliga och medfödda men

också förvärvade sjukdomar i centrala nervsystemet, de senare ofta skador

av olika slag, vilka direkt eller indirekt drabbat hjärnan under skilda

åldrar och mognadsstadier. Det finnes också en hel del tillstånd, som gå

under benämningen pseudodebilitet, där det alltså endast rör sig om en

skenbar intellektuell utvecklingshämning. Det kan vara barn, som på

grund av en eller annan anledning ej fått tillfälle visa sina optimala intcl
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 37 dr 1963

lektuella möjligheter. Hit hör t. ex. de svårt miljöskadade barn, som utvecklats

ogynnsamt socialt på grund av upprepade skilsmässor från modern,

institutionsvård etc. Vidare hör till utvecklingshämningar även partiella

sådana, t. ex. den grupp av barn, som lider av brister antingen inom

den auditiva eller den visuella perceptionen (bristande ljud- resp. synupptattning)

och därigenom hämmats i sin utveckling, samt barn med t. ex.

utpräglat motorisk talhämning, döva resp. blinda barn, där lytet avskärmat

dem och omintetgjort ett rikare växelspel mellan dem själva och deras omgivning.

Det kan vidare vara motoriskt sent utvecklade eller på annat sätt

kroppsligt sjuka barn, som på grund av åtföljande psykiska hämningar ej

kunna göra sig gällande i intellektuellt avseende.

Utredningen har funnit uttrycket »allmän psykisk efterblivenhet» bäst

angiva och avgränsa det klientel, som lagen bör omfatta. Med personer

lidande av »allmän psykisk efterblivenhet» åsyftas endast de, som på grund

av brister i centrala nervsystemet hämmats i sina intellektuella helhetsfunktioner.

Lagen avses sålunda icke omfatta t. ex. sådana intellektuella

utvecklingshämningar, som utan att sammanhänga med brister inom det

centrala nervsystemet bero på miljöförhållanden, uppväxtförhållanden

o. dyl. Inte heller avses utvecklingshämningar, som direkt kunna sättas

i samband med kroppslig svaghet eller sådana kroppsliga sjukdomstillstånd,

som icke beröra det centrala nervsystemet. Vidare avser lagen inte heller

de partiellt utvecklingshämmade, hos vilka de intellektuella funktionerna

i flera avseenden kunna vara normala, medan brister framträda på t. ex.

enbart ljuduppfattningens och synuppfattningens område med åtföljande

svårigheter för kunskapstillägnande.

Utredningens betänkande utsändes på remiss till ett stort antal myndigheter

och sammanslutningar. Förslaget att i den nya lagstiftningen ersätta

sinnesslönamnet med beteckningen psykiskt efterbliven och göra »allmän

psykisk efterblivenhet» till grundläggande förutsättning för att någon

skall falla under lagen godtogs i flertalet yttranden. Medicinalstyrelsen,

Sinnesslöskolornas föreståndarförening och styrelsen för Allmänna svenska

föreningen för vård av sinnessjuka och fallandesjuka uttalade sin tillfredsställelse

över den föreslagna ändringen. De båda sistnämnda remissinstanserna

ansåg emellertid icke benämningen psykiskt efterbliven fullt adekvat

ur medicinsk synpunkt och medicinalstyrelsen sade sig hellre skola ha sett

att termen »intellektuellt utvecklingshämmad» kommit till användning.

Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, styrelsen för Svenska landstingsförbundet

och Svenska socialvårdsförbundet ifrågasatte om »psykiskt

efterbliven» vore den bästa benämningen. Skolöverstyrelsen och folkskoledirektionen

i Stockholm ifrågasatte om begreppet efterhlivenhet genom förslaget

blivit så preciserat, att missförstånd ej kunde uppkomma.

Termen »intellektuellt utvecklingshämmad» föredrogs — förutom av medicinalstyrelsen

— av Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott och

folkskolestyrelsen i Göteborg medan Stockholms läns landstings förvaltningsutskott

ansåg uttrycket »oligofreni» vara den term, som bäst angav

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 37 år 1963 5

vilken grupp som avsågs och samtidigt icke verkade frånstötande. »Efterbliven»

hade en dålig klang i den allmänna folkmeningen. Härtill kom att

det även begagnas om den stora gruppen debila eller hjälpklassmässiga

barn, för vilka lagen icke avsågs skola gälla. Sistnämnda synpunkter anfördes

även av Sinnesslöskolornas föreståndarförening, som ansåg det vara av

stor betydelse att samma benämning ej användes för både elever och patienter.

Risken för att uttrycket psykiskt efterbliven då snart skulle komma att

få samma dåliga klang som ordet sinnesslö var enligt föreningens mening

mycket stor.

I Kungl. Maj. ts proposition nr 26 år 195i med förslag till nu gällande lag

om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna anförde föredragande

departementschefen bl. a.

Att finna en lämplig sammanfattande beteckning för både skol- och vårdfallen

inom »sinnesslövården» är emellertid svårt. Varken den senaste utredningens

förslag »(allmänt) psykiskt efterbliven» eller någon av de vid

remissbehandlingen framkomna synes mig helt tillfredsställande. Efter

övervägande av skälen för och emot de olika förslagen har jag dock stannat

för utredningens linje, som rent språkligt synes mig bäst täcka vad man

avser utan att därför ha en mera uttalad diskrediterande karaktär. Även

i fråga om innebörden av uttrycket »allmän psykisk efterblivenhet», som

får betydelse för avgränsningen av dem som bör falla under lagen, kan jag

ansluta mig till utredningen, då denna fastslår att härunder endast faller

den, som på grund av brister i det centrala nervsystemet hämmats i sina

intellektuella helhetsfunktioner. Detta innebär visserligen, att lagen icke

blir tillämplig på de icke sällsynta fall, där utvecklingshämningen beror på

t. ex. miljö eller uppväxtförhållanden eller på kroppsliga sjukdomar, som ej

berör det centrala nervsystemet, eller där hämningen endast är partiell, något

som också kritiserats i en del remissyttranden. Men en sådan gränsdragning

torde vara nödvändig, om icke en ganska obestämd och till sin

storlek "oberäknelig krets av personer skall träffas av lagens skolpliktsbestämmelser

och få förmånen av fri undervisning och vård.

Med den gjorda bestämningen av »allmän psykisk efterblivenhet» faller

därunder även barn med en lägre grad av utvecklingshämning, som icke behöver

särskild undervisning eller vård, närmast de s. k. debila. En ytterligare

avgränsning måste alltså ske för att bestämma lagens tillämpningsområde.

I fråga om barn i skolåldern synes härvid i enlighet med utredningens

utan erinran lämnade förslag de i 1944 års lag fastslagna grunderna

alltjämt böra gälla. Detta innebär alltså att under lagen bör falla barn i skolåldern,

som på grund av allmän psykisk efterblivenhet icke kan tillgodogöra

sig folkskolans vanliga undervisning eller hjälpundervlsning. Att inom

denna grupp i lagen skilja på »bildbara» och »obildbara» synes icke påkallat.

I den särskilda skolan för dessa barn, vilken efter sinnesslönamnets avskaffande

bör benämnas särskola i stället för sinncsslöskola, kommer självfallet

att gå alla sådana efterblivna barn, som kan tillgodogöra sig undervisningen

där, medan övriga i den mån anstaltsvård är nödvändig får vårdas

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 37 år 1963

på vårdhem. Någon uppdelning i »bildbara» och »obildbara» bör emellertid

icke heller förekomma i fråga om vuxna efterblivna. Detta skulle nämligen

innebära, att förmågan att tillgodogöra sig undervisning, i allmänhet fastslagen

genom intelligensprövningar, blev avgörande även efter skolpliktens

slut. Såsom uttalats redan i direktiven för 1951 års sinnesslövårdsutredning

bör avgränsningen av de vuxna, som skall falla under lagen, i stället ske

efter vederbörandes förmåga att reda sig på egen hand i livet. Endast om

oförmåga härutinnan föreligger, finns ju något behov av ingripande från

samhällets sida. Utredningen har i enlighet härmed föreslagit att under lagen

skall falla vuxna, som på grund av allmän psykisk efterblivenhet är ur

stånd att taga vård om sig själva, och jag kan ansluta mig till detta förslag.

Vad departementschefen anfört i frågan godtogs av riksdagen.

I enlighet med det framlagda förslaget erhöll 1 § lagen den b juni 195b

om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna följande, nu gällande

lydelse:

Denna lag avser dels barn under skolåldern, som på grund av allmän

psykisk efterblivenhet icke kunna erhålla tillfredsställande vård i enskilt

hem, dels andra barn under aderton år, som av sådan orsak icke kunna

tillgodogöra sig folkskolans vanliga undervisning eller hjälpundervisning,

dels ock personer över aderton år, som av samma grund äro ur stånd att

taga vård om sig själva.

Från lagens tillämpning undantagas de som äro intagna på eller försöksutskrivna

från sinnessjukhus eller staten tillhörig anstalt för psykiskt

efterblivna.

Remissyttranden

Båda remissinstanserna anser att frågan om utbyte av uttrycket »psykiskt

efterblivna» bör hänskjutas till mentalsjukvårdsberedningen, som tillkallats

för att inom inrikesdepartementet biträda vid handläggningen av frågorna

om mentalsjukvårdens utbyggnad och upprustning samt därmed sammanhängande

spörsmål. Skolöverstyrelsen uttalar därjämte att den anser benämningen

»psykiskt utvecklingsstörd» väl karakterisera den grupp av

elever som avses med ifrågavarande lagstiftning.

Utskottet

Uttrycken »sinnesslö» och »sinnesslöhet» i 1944 års lagstiftning om undervisning

och vård av bildbara sinnesslöa har i nu gällande lag av år 1954

om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna ersatts med uttrycken

»psykiskt efterbliven» och »allmän psykisk efterblivenhet».

I förevarande motioner göres gällande att de nu använda uttrycken visserligen

är väsentligt bättre än den tidigare terminologien, men att även

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 37 år 1963

7

beteckningen »psykiskt efterbliven» för de omhändertagnas anhöriga måste

te sig stötande. Med hänsyn härtill föreslår motionärerna att såsom beteckning

på den kategori som avses med ifrågavarande lagstiftning i stället

måtte användas uttrycket »psykiskt utvecklingsstörda».

Såsom uttalades redan vid tillkomsten av 1954 års lag kan uttrycken

»psykiskt efterbliven» och »allmän psykisk efterblivenhet» icke anses i allo

tillfredsställande. Den av motionärerna föreslagna beteckningen är i vissa

avseenden mera tilltalande. Om den även ur medicinska och andra synpunkter

är godtagbar torde emellertid böra bedömas i ett större sammanhang.

Så kan ske genom att åt mentalsjukvårdsberedningen uppdrages att

pröva frågan om lämplig terminologi i förevarande avseende. Vad utskottet

sålunda anfört synes böra bringas till Kungl. Maj:ts kännedom.

Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

1) att riksdagen i anledning av förevarande motioner,

1:17 och 11:24, i skrivelse till Kungl. Maj:t såsom sin mening

måtte giva Kungl. Maj :t till känna vad utskottet anfört;

samt

2) att motionerna i den mån de icke kan anses besvarade

genom vad utskottet under 1) hemställt, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 2 april 1963

På andra lagutskottets vägnar:

JOHN R. ANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Nils Elowsson, fru Hamrin-Thorell, fru

Carlqvist, fru Gärda Svenson, herrar Lars Larsson, Dahlberg, Nyman* och

Hiibinette;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Nilsson i Göteborg*,

Rimmerfors, Wahrendorff, fru Eriksson i Ängelholm, fru Svensson

i Kungsör, herrar Hamilton och Carlsson i Göteborg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1963:144 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om utbyte i lagstiftningen av uttrycket ”psykiskt efterblivna” mot ”psykiskt utvecklingsstörda”. a1 i texten