Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om tillägg till livräntor åt pensionärer från Svenska tobaksmonopolet.

1963-04-02 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1963:38, Utlåtande i anledning av väckt motion om tillägg till livräntor åt pensionärer från Svenska tobaksmonopolet.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 38 år 1963

1

Nr 38

Utlåtande i anledning av väckt motion om tillägg till livräntor åt

pensionärer från Svenska tobaksmonopolet.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 22,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr von Friesen hemställt »att

riksdagen måtte bemyndiga Kung]. Maj :t att träffa avtal om bestridande

från bolagets medel av ytterligare tillägg å de livräntor som avses i förordningen

den 11 juni 1943 om vissa ersättningar vid införandet av statsmonopol

å importen av tobaksvaror med ett skäligt belopp, förslagsvis 15 procent».

över motionen har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver

inhämtat yttrande från statens pensionsanstalt. Yttrande har därjämte

på utskottets begäran avgivits av styrelsen för Svenska tobaks aktiebolaget.

Historik m. m.

Enligt förordningen den 11 juni 1943 (nr 347) om vissa ersättningar vid

införandet av statsmonopol å importen av tobaksvaror — som utfärdats i

enlighet med riksdagens skrivelse den 2 juni 1943 (nr 266; jfr prop. nr 200)

— skall under vissa förutsättningar ersättning i form av livränta utgå till de

tidigare enskilda tobaksimportörerna och deras anställda samt tobaksagenterna.

I 9 § stadgas sålunda, att grossistimportör, som bedrivit sin rörelse sedan

den 1 januari 1937 och som personligen handhaft den omedelbara ledningen

av rörelsen, äger erhålla ersättning för förlorad näringsverksamhet i form

av livränta. Till grund för beräkningen därav skall läggas en på visst sätt beräknad

årslön till affärsledaren dock högst 10 000 kronor. Livränta skall

till den som under minst 20 år bedrivit importverksamhet utgå med sex tiondelar

av sålunda fastställd ledarlön samt till den som icke uppnått 20 verksamhetsår

med ett i förhållande till verksamhetstidens längd nedsatt belopp.

Hos tobaksimportör stadigvarande anställd person, som till följd av importmonopolets

införande mist sin anställning, äger jämlikt 11 § erhålla

ersättning under följande villkor, nämligen

a) att han vid monopolets ikraftträdande var svensk medborgare samt

uppnått 21 års ålder,

b) att hans inkomst av arbetet under de fem närmaste kalenderåren före

monopolets ikraftträdande uteslutande eller till väsentlig del härflutit av

anställning hos tobaksimportör, samt

1 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 saml. 2 avd. Nr 38

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 38 år 1963

c) att han icke erhållit och icke kunnat erhålla likvärdig anställning i statens

tjänst eller hos monopolets utövare. — Ersättningen skall till den som

vid importmonopolets ikraftträdande uppnått minst 45 års ålder utgå i form

av livränta och till övriga anställda i form av inkomstersättning. Livräntan

respektive inkomstersättningen är fastställd på grundval av ersättningstagarens

medelårsinkomst, varmed förstås medeltalet av den vederbörligen styrkta

årsinkomst som åtnjutits i den mistade anställningen åren 1938 och 1939,

dock att, därest sagda medeltal överstiger 10 000 kronor, överskjutande belopp

icke medräknats. Livränta skall till den som under minst 20 år innehaft

anställning hos tobaksimportör utgå med sex tiondelar av medelårsinkomsten

samt till den som icke uppnått 20 anställningsår med ett i förhålland

till anställningstidens längd nedsatt belopp. Om ersättningstagare på

grund av sin anställning beretts pension, skall livräntan minskas med pensionens

belopp.

Enligt 13 § äger tobaksagent, varmed förstås envar, som yrkesmässigt för

utländsk fabrikants räkning verkat för avsättning inom riket av importerade

tobaksvaror och som bedrivit sin verksamhet sedan den 1 januari 1937

och i medeltal för de mellan den 31 december 1934 och den 1 januari 1940

fallande verksamhetsåren genom agenturen erhållit minst en tiondel av sin

hela inkomst av förvärvsverksamhet, uppbära livränta, om han vid importmonopolets

ikraftträdande nedlagt sin verksamhet som tobaksagent. Till

grund för beräkningen av livräntan skall läggas medelårsinkomsten av toboksagenturen

under de verksamhetsår som nyss nämnts, dock att, därest

medelårsinkomsten överstiger 10 000 kronor, överskjutande belopp ej medräknas.

Livräntan skall till den som under minst 20 år bedrivit verksamhet

som tobaksagent utgå med sex tiondelar av den sålunda fastställda medelårsinkomsten

samt till den som icke uppnått 20 verksamhetsår med ett i

förhållande till verksamhetstidens längd nedsatt belopp.

Bestämmandet av de ersättningar som enligt förordningen skall utgå anförtroddes

åt en för riket gemensam kommission (tobakskommissionen) med

viss i förordningen angiven sammansättning. Kommissionens verksamhet

har numera upphört.

Den 22 juni 1943 träffades mellan svenska staten, å ena, samt Aktiebolaget

Svenska tobaksmonopolet, numera Svenska tobaks aktiebolaget (Tobaksbolaget),

å andra sidan, ett avtal, varigenom tobaksmonopolet bland annat

förband sig att till de inom tobaksbranschen sysselsatta personer som avses

i förordningen utgiva de ersättningar som fastställts av kommissionen.

Motiven till de nu berörda ersättningsreglerna återfinnes främst i det

betänkande rörande reglering av import- och detaljhandeln med tobaksvaror

(SOU 1940: 34), som den 16 december 1940 avgavs av tillkallade sakkunniga

(1938 års tobakshandelsutredning). Utredningsmännen har i ersättningsfrågan

uttalat bland annat följande:

Vad de inom tobaksimporten anställda angår, synes en särskild omständighet

böra tillbörligt beaktas. Av såväl arbetsgivare som anställda inom

branschen har gjorts gällande, att importnäringens svårigheter nödvändig
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 38 år 1963 .‘5

gjort en mycket låg lönestandard för importörernas personal. Vid verkställda

undersökningar ha vi ansett detta påstående vinna bekräftelse.

Till stöd för detta uttalande kan exempelvis anföras, att genomsnittslönen

till de hos grossisterna anställda manliga kontoristerna år 1938 synes ha utgjort

allenast 2/3 av medelinkomsten samma år för motsvarande personalgrupp

hos monopolbolaget. Hos grossisterna anställda kassörskor ha uppburit

föga mer än hälften (56 procent) av medelinkomsten för samma kategori

av bolagets personal. Vid bedömandet av dessa siffror bör märkas, att

avsevärt större del av grossisternas personal än av bolagets har sin verksamhet

förlagd till den högsta dyrorten (Stockholm).

Vidare kan nämnas, att manlig lagerpersonal hos grossistfirmor i Stockholm

år 1938 i genomsnitt uppnådde en lön av allenast 2 422 kronor.

Efter övervägande av nu berörda förhållanden ha vi funnit oss böra föreslå,

att ersättningen till äldre personal gives formen av livränta och att anställda

i yngre åldersklasser erhålla engångsbelopp. Den ålder, som minst

skall hava uppnåtts för att livränta skall utgå, ha vi icke ansett oss kunna

sätta lägre än till 50 år. Engångsersättning skulle sålunda utgå till personer

med en ålder av 49 år eller därunder.

Såsom villkor för erhållande av ersättning synes böra uppställas, att ersättningstagarens

inkomst av arbete under de fyra kalenderåren närmast

före monopolets ikraftträdande uteslutande eller till väsentlig del härflutit

av anställning inom tobaksimporten.

Med hänsyn till vad nyss anförts rörande de anställdas i allmänhet anmärkningsvärt

låga lönenivå, finna vi ersättningarna böra tillmätas efter

jämförelsevis generösa grunder, då risk eljest i åtskilliga fall synes föreligga

att existensminimum underskrides. Vi finna anledning särskilt understryka,

att några direkta jämförelser med gängse grunder för pensionering

icke böra kunna anställas. Det synes oss nämligen vara en klar principiell

skillnad på det fall, att en person vid fastställd avgångsålder, eller på grund

av sjukdom dessförinnan, pensioneras enligt de med anställningen forbundna

pensionsvillkoren eller därmed jämförliga grunder, och det fall, att staten

förbjuder en förut lovlig näring och därmed på en gång berövar en hel

kår dess levebröd.

Vad de närmare reglerna för ersättningarnas beräknande angår, foresla

vi, att livränta bestämmes efter medeltalet av inkomsten under år 1938

och 1939, dock att, om medelårsinkomsten överstiger 10 000 kronor, överskjutande

belopp ej medräknas. Under förutsättning av minst 20 anställningsår

skulle livränta utgå med sjuttiofem procent av medelårsinkomsten.

För personer med mindre än 20 anställningsår skulle livränta utgå med ett

i förhållande till anställningstidens längd reducerat belopp.

Alternativt föreslog utredningsmännen, att lägsta åldern för erhållande

av livränta sänktes till 45 år.

Ur betänkandet må här vidare återgivas följande av utredningsmännen

gjorda uttalande:

I detta sammanhang torde även böra framhållas, att vi — här som på

andra punkter — funnit oss böra bedöma det föreliggande spörsmålet så

som det framstår under normala förhållanden. Därest frågan om ett inlösningsförfarande

nu icke vunnit aktualitet på grund av denna utredning, vilken

ju igångsatts före stormaktskrigets utbrott, hade importörerna måhända

till följd av importsvårigheterna sett sig nödsakade att efter hand avskeda

åtminstone större delen av sin personal, liksom deras egna utsikter till inkomst

av rörelsen undan för undan minskats. Huruvida och i vad mån dessa

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 38 år 1963

omständigheter böra beaktas vid inlösningsförfarandet är en fråga, till vilken

vi icke ansett oss böra taga ställning.

På grundval av betänkandet utarbetades inom finansdepartementet förslag

till lag angående statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror

ävensom till förordning om vissa ersättningar vid införande av statsmonopol

å importen av tobaksvaror. Förslagen framlades för riksdagen genom

Kungl. Maj:ts den 9 april 1943 dagtecknade proposition nr 200.

Föredragande departementschefen, statsrådet Wigforss, anförde däri följande,

som här är av intresse.

För egen del finner jag de av utredningsmännen anförda skälen för ett

statsingripnade så vägande, att den sedan lång tid tillbaka aktuella frågan

icke längre bör undanskjutas. Vid detta ståndpunktstagande har jag särskilt

fast avseende vid de sakkunnigas uppgift, att engrosimportens vinstmarginal

av olika skäl undan för undan uttunnats, vilket bland annat haft till

följd, att lönestandarden för importörernas personal genomsnittligt nedpressats

till en anmärkningsvärt låg nivå. Härigenom har en reglering av

tobaksimporten obestridligen i viss mån kommit att framstå som" en social

angelägenhet.

Vad angår ersättningen till importörernas personal finner jag icke anledning

frångå de sakkunnigas förslag, att medeltalet av inkomster under

aren 1938 och 1939 tages till utgångspunkt. Härav följer, att såsom villkor

för erhållande av ersättning måste gälla, att vederbörande innehaft anställning

hos tobaksimportör sedan den 1 januari 1938, mot vilken regel med

hansyn till omständigheterna i förevarande fall intet torde vara att erinra.

I likhet med utredningsmännen finner jag starka skäl tala för användande

av ersättningstormen livränta i största möjliga utsträckning och föreslår

för egen de! 45 års ålder såsom nedre gräns för erhållande av livränta.

Vad angår livräntans storlek anser jag mig icke kunna ifrågasätta högre

belopp än 60 procent av medelårsinkomsten.

Propositionen behandlades av sammansatt bevillnings- och första lagutskott,

vilket i sitt utlåtande nr 2 till 1943 års riksdag fann de föreslagna

ersättningsreglerna i stort sett väl tillgodose ersättningstagarnas berättigade

intressen. Utskottet, vars utlåtande godkändes av riksdagen, gjorde ej heller

någon erinran mot lydelsen av de bestämmelser, varom nu är fråga.

I anledning av väckt motion hade andra lagutskottet år 1950 att ta ställning

till yrkande om höjning av ifrågavarande livräntor. I sitt av riksdagen

godkända utlåtande nr 24 anförde utskottet bl. a.

Vid bedömandet av frågan huruvida dyrtidstillägg bör utgå å de livräntor,

som åtnjutas av tobaksimportörernas förutvarande personal, är främst

att märka tobakshandelsutredningens här ovan återgivna uttalande, enligt

vilket utredningen funnit, att livräntorna bort tillmätas efter jämförelsevis

generösa grunder. Ehuru livräntorna sedermera i propositionen nedsatts

att utgå med lägre belopp än vad utredningen föreslagit, liksom å andra

sidan åldern för erhållande av livränta sänkts från 50 till 45 år, fann sammansatta

bevillnings- och första lagutskottet, som utlät sig över propositionen,

att livräntetagarnas berättigade intressen blivit väl tillgodosedda genom

de föreslagna ersättningsreglerna, ett uttalande, som måste ses mot

a grunden av den nödställda belägenhet, vari förevarande vrkesgrupp vid

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 38 år 1963

5

tiden för importmonopolets införande befann sig. Föredragande departementschefens

ovan anmärkta uttalande, att regleringen av tobaksimporten

obestridligen i viss mån kommit att framstå såsom en social angelägenhet,

torde också utgöra ett vittnesbörd om att statsmakterna genom de gällande

ersättningsreglerna velat tillförsäkra den berörda personalen nödiga existensvillkor.

Av förarbetena till förordningen framgår ej annat än att de

fastställda livräntorna skola vara definitiva. Endast inträdet av förhållanden,

som i väsentlig grad äro ägnade att rubba värdet av livräntorna, torde

böra föranleda till en jämkning av dessa.

Den skiftning av det ekonomiska läget, som skett från tiden för importmonopolets

införande till 1949, framgår av de statistiska uppgifter, som

återfinnas i motionen och monopolets till utskottet avgivna yttrande. Dessa

utvisa, att levnadskostnaderna under nämnda tid undergått en viss stegring.

Härigenom ha livräntorna otvivelaktigt i motsvarande mån förlorat i

värde, men utskottet anser sig med hänsyn till det anförda icke kunna i

förevarande sammanhang tillstyrka, att åtgärder vidtagas för att tillförsäkra

nu ifrågavarande kategori livräntetagare dyrtidstillägg. Utskottet förutsätter

emellertid, att Kungl. Maj :t har sin uppmärksamhet riktad på

spörsmålet och, om så kan anses påkallat, överväger möjligheterna att med

monopolet träffa överenskommelse rörande en höjning av ersättningsnivån

för de personer, varom här är fråga.

I proposition nr 158 år 1952 hemställde Kungl. Maj :t om riksdagens bemyndigande

att med Tobaksmonopolet träffa avtal om bestridande från bolagets

medel av ett tillägg om 25 procent å de livräntor som utgick från och

med den 1 juli 1952. Riksdagen lämnade det begärda bemyndigandet (L2U

32). Den 30 juni 1952 träffades avtal mellan staten och bolaget om det föreslagna

tillägget å livräntorna.

Med hänsyn till inträffad ytterligare stegring av levnadskostnaderna höjdes

dyrtidstillägget till 50 procent från och med den 1 juli 1957, se Kungl.

Maj:ts proposition nr 10 år 1957 (L2U 1957: 1). Genom avtal den 10 maj

1957 åtog sig bolaget att bestrida kostnaden även för detta tillägg.

För närvarande utgår livräntor till 42 personer med ett sammanlagt årligt

belopp inklusive dyrtidstillägg av cirka 163 600 kronor. Storleken av utgående

livräntors grundbelopp varierar mellan 100—6 000 kronor per år. Av

livräntetagarna är 34 födda före år 1897, 3 år 1897, 4 år 1898 och 1 år 1900.

Remissyttranden

Statens pensionsanstalt har anfört bl. a.

De båda höjningarna med vardera 25 procent ansluter sig huvudsakligen

till förändringarna av konsumentprisindex. Vid fastställandet av livräntorna

år 1943 uppgick indextalet — omräknat till nuvarande indexserie — till 92

och vid höjningarna år 1952 och 1957 till 126 respektive 145. För januari

månad 1963 är indextalet fastställt till 173, vilket i förhållande till 1943 års

värden innebär en ökning av i det närmaste 88 procent. Om hänsyn skulle

tagas enbart till förändringarna i levnadskostnaderna synes — med beaktande

av statsmakternas tidigare ställningstagande i denna fråga — i och

för sig eu ytterligare höjning av tillägget vara motiverad. Flertalet av liv
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 38 år 1963

räntetagarna är emellertid även folkpensionärer. Under den period livräntor

utbetalats har folkpensionsförmånerna avsevärt ökat. Under budgetåret

1944/45 utgick i genomsnitt enligt huvudbestämmelsen till ogift pensionär

på ortsgrupp (dåvarande) 3 med samtliga tillägg 879 kronor, varmed må

jämföras nuvarande 3 325 kronor. Folkpensionsnivån har sålunda ej endast

höjts så mycket som motsvarar levnadskostnadsökningen utan dessutom

realvärdemässigt fördubblats.

Frågor sådana som pensionernas värdebeständighet samt samordning av

olika pensionsförmåner har under senare år fått en helt annan aktualitet

än vid tiden för införandet av tobaksimportmonopolet. Sålunda har folkpensionen

från och med år 1953 formligen indexreglerats, likaså är den från

och med innevarande år utgående allmänna tilläggspensionen indexreglerad.

Ersättning på grund av yrkesskada i form av livränta har under senare år

förbättrats vid olika tidpunkter och med olika stora belopp, beroende på när

livräntorna beviljats. De tidigast beviljade har därvid erhållit de största förbättringarna.

Samtidigt med dessa förändringar har i vad gäller personalpensioneringen

samordning införts med socialförsäkringsförmånerna, antingen

—- såsom fallet är huvudsakligen beträffande statlig och kommunal

personalpensionering — enligt ett bruttosystem eller på annat sätt.

Mot bakgrunden av dessa förhållanden, vilka hittills ej närmare utretts

vid de tillfällen överenskommelse träffats om tillägg å här avsedda livräntor

från Svenska tobaksaktiebolaget, kan det enligt statens pensionsanstalts mening

ifrågasättas huruvida det icke nu är erforderligt med en närmare utredning

om vilken bedömning som för framtiden bör ligga till grund för

eventuella förhöjningar av dessa livräntor.

Såsom torde framgå av vad sålunda anförts är pensionsanstalten icke beredd

att tillstyrka bifall till motionen.

Styrelsen för Tobaksbolaget har anfört bl. a. att man vid bedömande av föreliggande

fråga även borde ta hänsyn till den ökning av folkpensionerna som

inträtt, innefattande kompensation för den levnadskostnadsstegring som

den allmänna varuskatten medfört. I detta sammanhang påpekar styrelsen,

att av de 42 livräntetagarna 34 är folkpensionärer innevarande år och övriga

8 uppnår folkpensionsåldern inom de närmaste tre åren. Styrelsen finner

med hänsyn till det anförda, att skäl för höjning av dyrtidstillägget å ifrågavarande

livräntor icke föreligger för närvarande.

Utskottet

Enligt en förordning av år 1943 har i samband med införandet av statsmonopol

å importen av tobaksvaror ersättning i form av livränta tillerkänts

enskilda tobaksimportörer och deras anställda samt tobaksagenter. Livräntorna

är icke indexreglerade. På grund av särskilt avtal mellan Kungl. Maj:t

och Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet — numera Svenska tobaks aktiebolaget

(Tobaksbolaget) -—• utgives livräntorna av Tobaksbolaget.

Vid 1950 års riksdag väcktes motion med yrkande om dyrtidstillägg å

ifrågavarande livräntor. I enlighet med andra lagutskottets utlåtande i ämnet

avslog riksdagen motionen. Det förutsattes emellertid därvid, att Kungl.

Maj :t skulle ha sin uppmärksamhet riktad på spörsmålet och, om så kunde

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 38 år 1963

7

anses påkallat, överväga möjligheterna att höja ersättningsnivån för de personer,

varom var fråga.

I enlighet med förslag av Kungl. Maj :t fastställdes dyrtidstillägg å livräntorna

med 25 procent år 1952 och med 50 procent år 1957. Tobaksbolaget

utger enligt åtagande även dyrtidstillägget.

Med hänvisning till den stegring av levnadskostnaderna som inträtt sedan

år 1957 föreslås i förevarande motion en ytterligare höjning av livräntorna

med 15 procent.

I yttrande till utskottet uttalar styrelsen för Tobaksbolaget, att av de fyrtiotvå

livräntetagarna trettiofyra är folkpensionärer innevarande år och att

övriga åtta uppnår folkpensionsåldern inom de närmaste tre åren samt att det

med hänsyn härtill och då folkpensionerna ökat på senare år för närvarande

icke föreligger skäl för höjning av dyrtidstilläggen å ifrågavarande livräntor.

Utskottet har vidare inhämtat yttrande från statens pensionsanstalt. Även

pensionsanstalten pekar på höjningen av folkpensionerna och menar att frågorna

om en samordning mellan folkpension och sådan livränta, varom här

är fråga, samt om grunderna för eventuella höjningar av livräntorna bör utredas.

På dessa skäl avstyrker pensionsanstalten motionen. Pensionsanstalten

uttalar dock, att om hänsyn skall tagas enbart till förändringarna i

levnadskostnaderna synes — med beaktande av statsmakternas tidgare ställningstagande

i frågan — i och för sig en ytterligare höjning av tillägget vara

motiverad.

De stegringar i levnadskostnaderna som inträffat sedan år 1957 motiverar

enligt utskottets mening en höjning av ifrågavarande dyrtidstillägg. Att utan

vidare sammankoppla livräntorna med folkpensionsförmånerna finner utskottet

ej riktigt. Utskottet är för närvarande ej berett ta ställning till vilken

höjning av dyrtidstilläggen som kan anses skälig. Det torde ankomma på

Kungl. Maj :t att enligt samma principer som vid tidigare höjningar föreslå

det dyrtidstillägg som tills vidare bör utgå. Emellertid anser utskottet att det

av statens pensionsanstalt påtalade problemet om grunderna för framtida

höjningar av livräntorna bör utredas.

Vad utskottet anfört om höjning av livräntorna och om behov av utredning

synes böra bringas till Kungl. Maj :ts kännedom.

Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

1) att riksdagen i anledning av förevarande motion, II: 22,

i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte såsom sin mening giva

Kungl. Maj :t till känna vad utskottet här ovan anfört; samt

2) att motionen, i den mån den icke kan anses besvarad

genom vad utskottet under 1) hemställt, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 2 april 1963

På andra lagutskottets vägnar:

JOHN R. ANDERSON

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 38 år 1963

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Nils Elowsson, fru Hamrin-Thorell, fru

Carlqvist, fru Gärda Svenson, herrar Lars Larsson, Dahlberg, Nyman* och

Hubinette;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundvall, Nilsson i Göteborg*,

Wiklund i Stockholm*, Wahrendorff, fru Eriksson i Ängelholm, fru

Svensson i Kungsör, herrar Hamilton och Carlsson i Göteborg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 630461

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1963:145 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om utbyte i lagstiftningen av uttrycket ”psykiskt efterblivna” mot ”psykiskt utvecklingsstörda”. a1 i texten