Utlåtande i anledning av väckt motion om tillägg till livräntor åt pensionärer från Svenska tobaksmonopolet.
1963-04-02 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1963:38, Utlåtande i anledning av väckt motion om tillägg till livräntor åt pensionärer från Svenska tobaksmonopolet.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 38 år 1963
1
Nr 38
Utlåtande i anledning av väckt motion om tillägg till livräntor åt
pensionärer från Svenska tobaksmonopolet.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 22,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr von Friesen hemställt »att
riksdagen måtte bemyndiga Kung]. Maj :t att träffa avtal om bestridande
från bolagets medel av ytterligare tillägg å de livräntor som avses i förordningen
den 11 juni 1943 om vissa ersättningar vid införandet av statsmonopol
å importen av tobaksvaror med ett skäligt belopp, förslagsvis 15 procent».
över motionen har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttrande från statens pensionsanstalt. Yttrande har därjämte
på utskottets begäran avgivits av styrelsen för Svenska tobaks aktiebolaget.
Historik m. m.
Enligt förordningen den 11 juni 1943 (nr 347) om vissa ersättningar vid
införandet av statsmonopol å importen av tobaksvaror — som utfärdats i
enlighet med riksdagens skrivelse den 2 juni 1943 (nr 266; jfr prop. nr 200)
— skall under vissa förutsättningar ersättning i form av livränta utgå till de
tidigare enskilda tobaksimportörerna och deras anställda samt tobaksagenterna.
I 9 § stadgas sålunda, att grossistimportör, som bedrivit sin rörelse sedan
den 1 januari 1937 och som personligen handhaft den omedelbara ledningen
av rörelsen, äger erhålla ersättning för förlorad näringsverksamhet i form
av livränta. Till grund för beräkningen därav skall läggas en på visst sätt beräknad
årslön till affärsledaren dock högst 10 000 kronor. Livränta skall
till den som under minst 20 år bedrivit importverksamhet utgå med sex tiondelar
av sålunda fastställd ledarlön samt till den som icke uppnått 20 verksamhetsår
med ett i förhållande till verksamhetstidens längd nedsatt belopp.
Hos tobaksimportör stadigvarande anställd person, som till följd av importmonopolets
införande mist sin anställning, äger jämlikt 11 § erhålla
ersättning under följande villkor, nämligen
a) att han vid monopolets ikraftträdande var svensk medborgare samt
uppnått 21 års ålder,
b) att hans inkomst av arbetet under de fem närmaste kalenderåren före
monopolets ikraftträdande uteslutande eller till väsentlig del härflutit av
anställning hos tobaksimportör, samt
1 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 saml. 2 avd. Nr 38
2 Andra lagutskottets utlåtande nr 38 år 1963
c) att han icke erhållit och icke kunnat erhålla likvärdig anställning i statens
tjänst eller hos monopolets utövare. — Ersättningen skall till den som
vid importmonopolets ikraftträdande uppnått minst 45 års ålder utgå i form
av livränta och till övriga anställda i form av inkomstersättning. Livräntan
respektive inkomstersättningen är fastställd på grundval av ersättningstagarens
medelårsinkomst, varmed förstås medeltalet av den vederbörligen styrkta
årsinkomst som åtnjutits i den mistade anställningen åren 1938 och 1939,
dock att, därest sagda medeltal överstiger 10 000 kronor, överskjutande belopp
icke medräknats. Livränta skall till den som under minst 20 år innehaft
anställning hos tobaksimportör utgå med sex tiondelar av medelårsinkomsten
samt till den som icke uppnått 20 anställningsår med ett i förhålland
till anställningstidens längd nedsatt belopp. Om ersättningstagare på
grund av sin anställning beretts pension, skall livräntan minskas med pensionens
belopp.
Enligt 13 § äger tobaksagent, varmed förstås envar, som yrkesmässigt för
utländsk fabrikants räkning verkat för avsättning inom riket av importerade
tobaksvaror och som bedrivit sin verksamhet sedan den 1 januari 1937
och i medeltal för de mellan den 31 december 1934 och den 1 januari 1940
fallande verksamhetsåren genom agenturen erhållit minst en tiondel av sin
hela inkomst av förvärvsverksamhet, uppbära livränta, om han vid importmonopolets
ikraftträdande nedlagt sin verksamhet som tobaksagent. Till
grund för beräkningen av livräntan skall läggas medelårsinkomsten av toboksagenturen
under de verksamhetsår som nyss nämnts, dock att, därest
medelårsinkomsten överstiger 10 000 kronor, överskjutande belopp ej medräknas.
Livräntan skall till den som under minst 20 år bedrivit verksamhet
som tobaksagent utgå med sex tiondelar av den sålunda fastställda medelårsinkomsten
samt till den som icke uppnått 20 verksamhetsår med ett i
förhållande till verksamhetstidens längd nedsatt belopp.
Bestämmandet av de ersättningar som enligt förordningen skall utgå anförtroddes
åt en för riket gemensam kommission (tobakskommissionen) med
viss i förordningen angiven sammansättning. Kommissionens verksamhet
har numera upphört.
Den 22 juni 1943 träffades mellan svenska staten, å ena, samt Aktiebolaget
Svenska tobaksmonopolet, numera Svenska tobaks aktiebolaget (Tobaksbolaget),
å andra sidan, ett avtal, varigenom tobaksmonopolet bland annat
förband sig att till de inom tobaksbranschen sysselsatta personer som avses
i förordningen utgiva de ersättningar som fastställts av kommissionen.
Motiven till de nu berörda ersättningsreglerna återfinnes främst i det
betänkande rörande reglering av import- och detaljhandeln med tobaksvaror
(SOU 1940: 34), som den 16 december 1940 avgavs av tillkallade sakkunniga
(1938 års tobakshandelsutredning). Utredningsmännen har i ersättningsfrågan
uttalat bland annat följande:
Vad de inom tobaksimporten anställda angår, synes en särskild omständighet
böra tillbörligt beaktas. Av såväl arbetsgivare som anställda inom
branschen har gjorts gällande, att importnäringens svårigheter nödvändig
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande nr 38 år 1963 .‘5
gjort en mycket låg lönestandard för importörernas personal. Vid verkställda
undersökningar ha vi ansett detta påstående vinna bekräftelse.
Till stöd för detta uttalande kan exempelvis anföras, att genomsnittslönen
till de hos grossisterna anställda manliga kontoristerna år 1938 synes ha utgjort
allenast 2/3 av medelinkomsten samma år för motsvarande personalgrupp
hos monopolbolaget. Hos grossisterna anställda kassörskor ha uppburit
föga mer än hälften (56 procent) av medelinkomsten för samma kategori
av bolagets personal. Vid bedömandet av dessa siffror bör märkas, att
avsevärt större del av grossisternas personal än av bolagets har sin verksamhet
förlagd till den högsta dyrorten (Stockholm).
Vidare kan nämnas, att manlig lagerpersonal hos grossistfirmor i Stockholm
år 1938 i genomsnitt uppnådde en lön av allenast 2 422 kronor.
Efter övervägande av nu berörda förhållanden ha vi funnit oss böra föreslå,
att ersättningen till äldre personal gives formen av livränta och att anställda
i yngre åldersklasser erhålla engångsbelopp. Den ålder, som minst
skall hava uppnåtts för att livränta skall utgå, ha vi icke ansett oss kunna
sätta lägre än till 50 år. Engångsersättning skulle sålunda utgå till personer
med en ålder av 49 år eller därunder.
Såsom villkor för erhållande av ersättning synes böra uppställas, att ersättningstagarens
inkomst av arbete under de fyra kalenderåren närmast
före monopolets ikraftträdande uteslutande eller till väsentlig del härflutit
av anställning inom tobaksimporten.
Med hänsyn till vad nyss anförts rörande de anställdas i allmänhet anmärkningsvärt
låga lönenivå, finna vi ersättningarna böra tillmätas efter
jämförelsevis generösa grunder, då risk eljest i åtskilliga fall synes föreligga
att existensminimum underskrides. Vi finna anledning särskilt understryka,
att några direkta jämförelser med gängse grunder för pensionering
icke böra kunna anställas. Det synes oss nämligen vara en klar principiell
skillnad på det fall, att en person vid fastställd avgångsålder, eller på grund
av sjukdom dessförinnan, pensioneras enligt de med anställningen forbundna
pensionsvillkoren eller därmed jämförliga grunder, och det fall, att staten
förbjuder en förut lovlig näring och därmed på en gång berövar en hel
kår dess levebröd.
Vad de närmare reglerna för ersättningarnas beräknande angår, foresla
vi, att livränta bestämmes efter medeltalet av inkomsten under år 1938
och 1939, dock att, om medelårsinkomsten överstiger 10 000 kronor, överskjutande
belopp ej medräknas. Under förutsättning av minst 20 anställningsår
skulle livränta utgå med sjuttiofem procent av medelårsinkomsten.
För personer med mindre än 20 anställningsår skulle livränta utgå med ett
i förhållande till anställningstidens längd reducerat belopp.
Alternativt föreslog utredningsmännen, att lägsta åldern för erhållande
av livränta sänktes till 45 år.
Ur betänkandet må här vidare återgivas följande av utredningsmännen
gjorda uttalande:
I detta sammanhang torde även böra framhållas, att vi — här som på
andra punkter — funnit oss böra bedöma det föreliggande spörsmålet så
som det framstår under normala förhållanden. Därest frågan om ett inlösningsförfarande
nu icke vunnit aktualitet på grund av denna utredning, vilken
ju igångsatts före stormaktskrigets utbrott, hade importörerna måhända
till följd av importsvårigheterna sett sig nödsakade att efter hand avskeda
åtminstone större delen av sin personal, liksom deras egna utsikter till inkomst
av rörelsen undan för undan minskats. Huruvida och i vad mån dessa
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 38 år 1963
omständigheter böra beaktas vid inlösningsförfarandet är en fråga, till vilken
vi icke ansett oss böra taga ställning.
På grundval av betänkandet utarbetades inom finansdepartementet förslag
till lag angående statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror
ävensom till förordning om vissa ersättningar vid införande av statsmonopol
å importen av tobaksvaror. Förslagen framlades för riksdagen genom
Kungl. Maj:ts den 9 april 1943 dagtecknade proposition nr 200.
Föredragande departementschefen, statsrådet Wigforss, anförde däri följande,
som här är av intresse.
För egen del finner jag de av utredningsmännen anförda skälen för ett
statsingripnade så vägande, att den sedan lång tid tillbaka aktuella frågan
icke längre bör undanskjutas. Vid detta ståndpunktstagande har jag särskilt
fast avseende vid de sakkunnigas uppgift, att engrosimportens vinstmarginal
av olika skäl undan för undan uttunnats, vilket bland annat haft till
följd, att lönestandarden för importörernas personal genomsnittligt nedpressats
till en anmärkningsvärt låg nivå. Härigenom har en reglering av
tobaksimporten obestridligen i viss mån kommit att framstå som" en social
angelägenhet.
Vad angår ersättningen till importörernas personal finner jag icke anledning
frångå de sakkunnigas förslag, att medeltalet av inkomster under
aren 1938 och 1939 tages till utgångspunkt. Härav följer, att såsom villkor
för erhållande av ersättning måste gälla, att vederbörande innehaft anställning
hos tobaksimportör sedan den 1 januari 1938, mot vilken regel med
hansyn till omständigheterna i förevarande fall intet torde vara att erinra.
I likhet med utredningsmännen finner jag starka skäl tala för användande
av ersättningstormen livränta i största möjliga utsträckning och föreslår
för egen de! 45 års ålder såsom nedre gräns för erhållande av livränta.
Vad angår livräntans storlek anser jag mig icke kunna ifrågasätta högre
belopp än 60 procent av medelårsinkomsten.
Propositionen behandlades av sammansatt bevillnings- och första lagutskott,
vilket i sitt utlåtande nr 2 till 1943 års riksdag fann de föreslagna
ersättningsreglerna i stort sett väl tillgodose ersättningstagarnas berättigade
intressen. Utskottet, vars utlåtande godkändes av riksdagen, gjorde ej heller
någon erinran mot lydelsen av de bestämmelser, varom nu är fråga.
I anledning av väckt motion hade andra lagutskottet år 1950 att ta ställning
till yrkande om höjning av ifrågavarande livräntor. I sitt av riksdagen
godkända utlåtande nr 24 anförde utskottet bl. a.
Vid bedömandet av frågan huruvida dyrtidstillägg bör utgå å de livräntor,
som åtnjutas av tobaksimportörernas förutvarande personal, är främst
att märka tobakshandelsutredningens här ovan återgivna uttalande, enligt
vilket utredningen funnit, att livräntorna bort tillmätas efter jämförelsevis
generösa grunder. Ehuru livräntorna sedermera i propositionen nedsatts
att utgå med lägre belopp än vad utredningen föreslagit, liksom å andra
sidan åldern för erhållande av livränta sänkts från 50 till 45 år, fann sammansatta
bevillnings- och första lagutskottet, som utlät sig över propositionen,
att livräntetagarnas berättigade intressen blivit väl tillgodosedda genom
de föreslagna ersättningsreglerna, ett uttalande, som måste ses mot
a grunden av den nödställda belägenhet, vari förevarande vrkesgrupp vid
Andra lagutskottets utlåtande nr 38 år 1963
5
tiden för importmonopolets införande befann sig. Föredragande departementschefens
ovan anmärkta uttalande, att regleringen av tobaksimporten
obestridligen i viss mån kommit att framstå såsom en social angelägenhet,
torde också utgöra ett vittnesbörd om att statsmakterna genom de gällande
ersättningsreglerna velat tillförsäkra den berörda personalen nödiga existensvillkor.
Av förarbetena till förordningen framgår ej annat än att de
fastställda livräntorna skola vara definitiva. Endast inträdet av förhållanden,
som i väsentlig grad äro ägnade att rubba värdet av livräntorna, torde
böra föranleda till en jämkning av dessa.
Den skiftning av det ekonomiska läget, som skett från tiden för importmonopolets
införande till 1949, framgår av de statistiska uppgifter, som
återfinnas i motionen och monopolets till utskottet avgivna yttrande. Dessa
utvisa, att levnadskostnaderna under nämnda tid undergått en viss stegring.
Härigenom ha livräntorna otvivelaktigt i motsvarande mån förlorat i
värde, men utskottet anser sig med hänsyn till det anförda icke kunna i
förevarande sammanhang tillstyrka, att åtgärder vidtagas för att tillförsäkra
nu ifrågavarande kategori livräntetagare dyrtidstillägg. Utskottet förutsätter
emellertid, att Kungl. Maj :t har sin uppmärksamhet riktad på
spörsmålet och, om så kan anses påkallat, överväger möjligheterna att med
monopolet träffa överenskommelse rörande en höjning av ersättningsnivån
för de personer, varom här är fråga.
I proposition nr 158 år 1952 hemställde Kungl. Maj :t om riksdagens bemyndigande
att med Tobaksmonopolet träffa avtal om bestridande från bolagets
medel av ett tillägg om 25 procent å de livräntor som utgick från och
med den 1 juli 1952. Riksdagen lämnade det begärda bemyndigandet (L2U
32). Den 30 juni 1952 träffades avtal mellan staten och bolaget om det föreslagna
tillägget å livräntorna.
Med hänsyn till inträffad ytterligare stegring av levnadskostnaderna höjdes
dyrtidstillägget till 50 procent från och med den 1 juli 1957, se Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 år 1957 (L2U 1957: 1). Genom avtal den 10 maj
1957 åtog sig bolaget att bestrida kostnaden även för detta tillägg.
För närvarande utgår livräntor till 42 personer med ett sammanlagt årligt
belopp inklusive dyrtidstillägg av cirka 163 600 kronor. Storleken av utgående
livräntors grundbelopp varierar mellan 100—6 000 kronor per år. Av
livräntetagarna är 34 födda före år 1897, 3 år 1897, 4 år 1898 och 1 år 1900.
Remissyttranden
Statens pensionsanstalt har anfört bl. a.
De båda höjningarna med vardera 25 procent ansluter sig huvudsakligen
till förändringarna av konsumentprisindex. Vid fastställandet av livräntorna
år 1943 uppgick indextalet — omräknat till nuvarande indexserie — till 92
och vid höjningarna år 1952 och 1957 till 126 respektive 145. För januari
månad 1963 är indextalet fastställt till 173, vilket i förhållande till 1943 års
värden innebär en ökning av i det närmaste 88 procent. Om hänsyn skulle
tagas enbart till förändringarna i levnadskostnaderna synes — med beaktande
av statsmakternas tidigare ställningstagande i denna fråga — i och
för sig eu ytterligare höjning av tillägget vara motiverad. Flertalet av liv
-
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 38 år 1963
räntetagarna är emellertid även folkpensionärer. Under den period livräntor
utbetalats har folkpensionsförmånerna avsevärt ökat. Under budgetåret
1944/45 utgick i genomsnitt enligt huvudbestämmelsen till ogift pensionär
på ortsgrupp (dåvarande) 3 med samtliga tillägg 879 kronor, varmed må
jämföras nuvarande 3 325 kronor. Folkpensionsnivån har sålunda ej endast
höjts så mycket som motsvarar levnadskostnadsökningen utan dessutom
realvärdemässigt fördubblats.
Frågor sådana som pensionernas värdebeständighet samt samordning av
olika pensionsförmåner har under senare år fått en helt annan aktualitet
än vid tiden för införandet av tobaksimportmonopolet. Sålunda har folkpensionen
från och med år 1953 formligen indexreglerats, likaså är den från
och med innevarande år utgående allmänna tilläggspensionen indexreglerad.
Ersättning på grund av yrkesskada i form av livränta har under senare år
förbättrats vid olika tidpunkter och med olika stora belopp, beroende på när
livräntorna beviljats. De tidigast beviljade har därvid erhållit de största förbättringarna.
Samtidigt med dessa förändringar har i vad gäller personalpensioneringen
samordning införts med socialförsäkringsförmånerna, antingen
—- såsom fallet är huvudsakligen beträffande statlig och kommunal
personalpensionering — enligt ett bruttosystem eller på annat sätt.
Mot bakgrunden av dessa förhållanden, vilka hittills ej närmare utretts
vid de tillfällen överenskommelse träffats om tillägg å här avsedda livräntor
från Svenska tobaksaktiebolaget, kan det enligt statens pensionsanstalts mening
ifrågasättas huruvida det icke nu är erforderligt med en närmare utredning
om vilken bedömning som för framtiden bör ligga till grund för
eventuella förhöjningar av dessa livräntor.
Såsom torde framgå av vad sålunda anförts är pensionsanstalten icke beredd
att tillstyrka bifall till motionen.
Styrelsen för Tobaksbolaget har anfört bl. a. att man vid bedömande av föreliggande
fråga även borde ta hänsyn till den ökning av folkpensionerna som
inträtt, innefattande kompensation för den levnadskostnadsstegring som
den allmänna varuskatten medfört. I detta sammanhang påpekar styrelsen,
att av de 42 livräntetagarna 34 är folkpensionärer innevarande år och övriga
8 uppnår folkpensionsåldern inom de närmaste tre åren. Styrelsen finner
med hänsyn till det anförda, att skäl för höjning av dyrtidstillägget å ifrågavarande
livräntor icke föreligger för närvarande.
Utskottet
Enligt en förordning av år 1943 har i samband med införandet av statsmonopol
å importen av tobaksvaror ersättning i form av livränta tillerkänts
enskilda tobaksimportörer och deras anställda samt tobaksagenter. Livräntorna
är icke indexreglerade. På grund av särskilt avtal mellan Kungl. Maj:t
och Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet — numera Svenska tobaks aktiebolaget
(Tobaksbolaget) -—• utgives livräntorna av Tobaksbolaget.
Vid 1950 års riksdag väcktes motion med yrkande om dyrtidstillägg å
ifrågavarande livräntor. I enlighet med andra lagutskottets utlåtande i ämnet
avslog riksdagen motionen. Det förutsattes emellertid därvid, att Kungl.
Maj :t skulle ha sin uppmärksamhet riktad på spörsmålet och, om så kunde
Andra lagutskottets utlåtande nr 38 år 1963
7
anses påkallat, överväga möjligheterna att höja ersättningsnivån för de personer,
varom var fråga.
I enlighet med förslag av Kungl. Maj :t fastställdes dyrtidstillägg å livräntorna
med 25 procent år 1952 och med 50 procent år 1957. Tobaksbolaget
utger enligt åtagande även dyrtidstillägget.
Med hänvisning till den stegring av levnadskostnaderna som inträtt sedan
år 1957 föreslås i förevarande motion en ytterligare höjning av livräntorna
med 15 procent.
I yttrande till utskottet uttalar styrelsen för Tobaksbolaget, att av de fyrtiotvå
livräntetagarna trettiofyra är folkpensionärer innevarande år och att
övriga åtta uppnår folkpensionsåldern inom de närmaste tre åren samt att det
med hänsyn härtill och då folkpensionerna ökat på senare år för närvarande
icke föreligger skäl för höjning av dyrtidstilläggen å ifrågavarande livräntor.
Utskottet har vidare inhämtat yttrande från statens pensionsanstalt. Även
pensionsanstalten pekar på höjningen av folkpensionerna och menar att frågorna
om en samordning mellan folkpension och sådan livränta, varom här
är fråga, samt om grunderna för eventuella höjningar av livräntorna bör utredas.
På dessa skäl avstyrker pensionsanstalten motionen. Pensionsanstalten
uttalar dock, att om hänsyn skall tagas enbart till förändringarna i
levnadskostnaderna synes — med beaktande av statsmakternas tidgare ställningstagande
i frågan — i och för sig en ytterligare höjning av tillägget vara
motiverad.
De stegringar i levnadskostnaderna som inträffat sedan år 1957 motiverar
enligt utskottets mening en höjning av ifrågavarande dyrtidstillägg. Att utan
vidare sammankoppla livräntorna med folkpensionsförmånerna finner utskottet
ej riktigt. Utskottet är för närvarande ej berett ta ställning till vilken
höjning av dyrtidstilläggen som kan anses skälig. Det torde ankomma på
Kungl. Maj :t att enligt samma principer som vid tidigare höjningar föreslå
det dyrtidstillägg som tills vidare bör utgå. Emellertid anser utskottet att det
av statens pensionsanstalt påtalade problemet om grunderna för framtida
höjningar av livräntorna bör utredas.
Vad utskottet anfört om höjning av livräntorna och om behov av utredning
synes böra bringas till Kungl. Maj :ts kännedom.
Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,
1) att riksdagen i anledning av förevarande motion, II: 22,
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte såsom sin mening giva
Kungl. Maj :t till känna vad utskottet här ovan anfört; samt
2) att motionen, i den mån den icke kan anses besvarad
genom vad utskottet under 1) hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 2 april 1963
På andra lagutskottets vägnar:
JOHN R. ANDERSON
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 38 år 1963
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herr Nils Elowsson, fru Hamrin-Thorell, fru
Carlqvist, fru Gärda Svenson, herrar Lars Larsson, Dahlberg, Nyman* och
Hubinette;
från andra kammaren: herrar Anderson i Sundvall, Nilsson i Göteborg*,
Wiklund i Stockholm*, Wahrendorff, fru Eriksson i Ängelholm, fru
Svensson i Kungsör, herrar Hamilton och Carlsson i Göteborg.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 630461
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1963:145 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om utbyte i lagstiftningen av uttrycket ”psykiskt efterblivna” mot ”psykiskt utvecklingsstörda”. a1 i texten