Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående den öppna alkoholistvården m. m. i vad motionen hänvisats till lagutskott.

1963-04-02 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1963:39, Utlåtande i anledning av väckt motion angående den öppna alkoholistvården m. m. i vad motionen hänvisats till lagutskott.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963

1

Nr 39

Utlåtande i anledning av väckt motion angående den öppna alkoholistvården

m. m. i vad motionen hänvisats till lagutskott.

I en inom andra kammaren väckt motion, nr 159, har herr von Friesen

framställt yrkanden i fråga om nykterhetsvården. I motionen hemställes

hl. a. »att föreskrifterna om läkares anmälningsplikt beträffande alkoholskadade

helt utgår». Motionen har isåvitt avser denna hemställan hänvisats

till lagutskott och i övrigt till statsutskottet. I det avseende motionen hänvisats

till lagutskott har den behandlats av andra lagutskottet.

över motionen, såvitt nu är i fråga, har utskottet i den ordning § 46

riksdagsordningen föreskriver inhämtat yttranden från medicinalstyrelsen

och socialstyrelsen. Yttranden har därjämte på utskottets begäran avgivits

av Svenska nykterhetsvårdsförbundet och Sveriges läkarförbund.

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt 10 § andra stycket lagen den 27 juli 195i om nykterhetsvård skall

läkare, som i sin verksamhet erhåller kännedom om att någon missbrukar

alkoholhaltiga drycker, göra anmälan därom hos nykterhetsnämnden. Sådan

skyldighet föreligger dock icke, då den, varom fråga är, genom läkarens

försorg blir föremål för behandling, ägnad att undanröja skadeverkningarna

av missbruket, eller då uttrycklig begäran, att anmälan ej skall göras,

framställes av någon alkoholmissbrukaren närstående person och läkaren

med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet finner åtgärd av

nykterhetsnämnd icke böra ifrågakomma.

Anmälningsskyldigheten för läkare infördes 1938 och var ursprungligen

lika vidsträckt och ovillkorlig som den i första stycket av 10 § nuvarande

lag intagna anmälningsplikten för polis- och åklagarmyndighet. På förslag

llihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 2 avd. Nr 39

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963

av 1946 års alkoholistvårdsutredning genomfördes vid tillkomsten av nykterhetsvårdslagen

de inskränkningar av läkarnas anmälningsskyldighet

som nu upptages i lagrummet. I den proposition, nr 159 år 195i, varigenom

förslag till nykterhetsvårdslag förelädes riksdagen, anförde föredragande

departementschefen i ifrågavarande avseende följande:

Beträffande läkare har utredningen föreslagit vissa undantag från den generella

anmälningsskyldigheten, så att läkare icke skulle vara pliktig anmäla

den, som blir föremål för behandling, ägnad att undanröja förutsättningarna

för missbruket, eller att göra anmälan i de fall, då läkaren eljest

av särskilda skäl anser att åtgärd av nykterhetsnämnd ej bör komma i fråga.

Införandet av dessa undantag har avstyrkts av vissa remissinstanser. Med

hänsyn till vikten av att på allt sätt stärka det medicinska inflytandet inom

nykterhetsvården synes det emellertid angeläget, att läkarna i största utsträckning

åtnjuter alkoholmissbrukarnas förtroende. En ovillkorlig anmälningsplikt

kunde vara ägnad att rubba detta förtroende och föranleda

att missbrukare ej söker läkare av fruktan för att bli anmälda för nykterhetsnämnden.

En sådan skyldighet kan också tvinga läkaren in i svåra intressekollisioner.

Med hänsyn till dessa olägenheter bör vissa modifikationer

göras i den ovillkorliga anmälningsplikten. Jag anser det sålunda rimligt,

att läkare befrias från sin ifrågavarande förpliktelse om alkoholmissbrukaren

på angivet isätt kommer under behandling. Anmälningsplikt bör

emellertid inträda, om alkoholmissbrukaren undandrager sig föreskriven behandling

eller underlåter att följa läkarens ordinationer. Härutinnan är jag

alltså ense med utredningen. Utredningen har vidare tänkt sig, att läkaren

ej skulle vara anmälningsskyldig, om han av särskilda skäl funne åtgärd av

nykterhetsnämnd ej böra ifrågakomma. Sådana skäl skulle föreligga i de fall,

då exempelvis missbrukarens hustru, som är ekonomiskt beroende av denne,

bestämt motsätter sig att läkaren gör anmälan eller att hon konsulterar denne

för att hon själv är sjuk, varvid mannens alkoholmissbruk föres på tal

utan att hon därmed önskar framkalla åtgärder mot mannen. I de fall, då

det sålunda uttryckligen begäres av läkaren att denne ej skall göra anmälan,

bör läkaren enligt min mening företaga en avvägning av de skilda intressen,

som i det särskilda fallet kan göra sig gällande, och finner han därvid, att

åtgärd av nykterhetsnämnd bör kunna underlåtas, bör han villfara det framställda

önskemålet. Helst bör han genom samtal med berörda personer söka

ernå en lösning av den föreliggande situationen, som både för alkoholmissbrukaren

själv och dennes anhöriga framstår som acceptabel och som ur

vårdsynpunkt ej innebär ett uppgivande av väsentliga intressen.

Den i lagen stadgade anmälningsskyldigheten är lika för tjänsteläkare

och läkare med enskild praktik.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 dr 1963

3

Remissyttrandena

Av remissinstanserna avstyrker medicinalstyrelsen och socialstyrelsen

motionen, såvitt nu är i fråga. Enligt medicinalstyrelsens uppfattning har

anmälningsskyldigheten för läkare uppmjukats så långt i gällande nykterhetsvårdslag,

att en ytterligare inskränkning knappast kan anses godtagbar

ur samhällets synpunkt. Socialstyrelsen anser att den nuvarande utformningen

av anmälningsplikten tar stor hänsyn till läkarnas behov av sekretesskydd.

Enligt socialstyrelsens åsikt är det i de fall, då läkaren inte

själv ombesörjer erforderlig vård av alkoholmissbrukaren, ofta så angeläget

att vård från nykterhetsnämndens sida kommer till stånd, att skäl finnes

för bibehållande av anmälningsplikten.

Ej heller Svenska nykterhetsvårdsförbundet anser att anmälningsplikten

för läkare bör upphävas. Förbundet är av den uppfattningen, att anmälningsplikten

i vissa fall kan vara en hjälp i behandlingen isåväl för läkaren

som den hjälpsökande. Förbundet understryker emellertid angelägenheten

av att anmälningsplikten får en sådan utformning att flertalet läkare

accepterar den. En ytterligare modifiering av anmälningsplikten synes därför

enligt förbundets åsikt böra komma till stånd, så att endast de allvarligaste

fallen av missbruk ifrågakommer för anmälningstvång till nykterhetsvården.

Förbundet föreslår, att anmälningsskyldigheten begränsas till

sådana fall där farlighet för annans personliga säkerhet eller eget liv bedömes

föreligga eller där alkoholmissbrukaren utsätter anhöriga eller andra

för psykiska eller kroppsliga skador av svårare beskaffenhet eller där alkoholmissbrukaren

bedömes vara ur stånd att taga vård om sig själv. Därutöver

föreslås att nuvarande undantag från anmälningsplikten bibehålies.

Sveriges läkarförbund understryker betydelsen av att personer med begynnande

alkoholbesvär vågar söka sig till läkarbehandling utan att behöva

snegla åt risken för samhällsingripanden småningom. Beträffande den

alkoholsjukes inställning till risken för anmälan till nykterhetsvård anföres

i yttrandet följande:

Nu är det otvetydigt omvittnat, att alkoholsjuka är ytterligt känsliga på

den här punkten. Deras rädsla för hotande samhällsingripanden kan te sig

alldeles irrationell. Men den är ändock en avgörande realitet, när de skall

bestämma sig för om de ska våga söka behandling för sina alkoholproblem

eller icke. Det synes förbundet vara ett mycket starkt samhällsintresse, att

man tillhandahåller sådana slags behandlingsmöjligheter för denna stora

grupp höggradigt behandlingsbara alkoholsjuka, som de vågar begagna sig

av. Man bör således ge lagligt utrymme för institutioner, helt inriktade på

behandling och till ingen del på samhällsskydd. Om resurserna vore mycket

goda, borde man sikta på behandlingslag bestående av läkare, psykolog,

socialarbetare och sjuksköterska. Resurserna är nu starkt begränsade, men

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963

enligt läkarförbundets mening kan man medelst den enkla lagändring som

herr von 1''riesen föreslår, öka tillströmningen till redan existerande behandlingsorgan

av olika slag, och öka den just med tidiga, väl behandlingsbara

fall, genom att borttaga bestämmelsen om läkarnas anmälningsplikt.

Detta skulle i nuvarande läge ha betydelse framför allt för de tämligen

talrika läkarmottagningar för ambulent behandling av alkoholskadade, isom

linns spridda över landet. Patienter som nu söker sig till dessa är ofta

mycket intresserade av att få veta, om läkaren rapporterar till nykterhetsnämnden,

om återfall inträffar. Ofta hör man sig för i förväg, genom erfarna

länkmedlemmar eller andra som kan tänkas känna till det, men ofta

är det en väsentlig fråga patienten har att komma med vid första besöket

hos läkaren. Kan institutionen ge hundraprocentiga garantier för att man

icke anmäler vidare till nämnden, blir detta dels på olika sätt känt för presumtiva

patienter och tillströmningen blir större, och dels ock lika viktigt

blir behandlingen framgångsrikare. Det är till ytterlighet sällsynt att en

aldrig så välmotiverad patient, efter att vid behandlingens inledning ha avbrutit

sin alkoholkonsumtion, för all framtid kan vidmakthålla sin totalabstinens.

Även i på det stora hela taget synnerligen lyckade behandlingar hör

enstaka återfall till ordningen. Dessa återfall utgör de verkligt kritiska

punkterna i behandlingen. De är vid rätt genomförd samtalsbchandling genomdiskuterade

i förväg, och patienten är konditionerad att söka läkarkontakt

så fort återfallet uppstår. Gör han det, kan återfallet mycket ofta bli en

endast några dagar lång episod i en f. ö. lyckad behandling. Underlåter patienten

av skamkänsla och rädsla för följderna att återknyta behandlingskontakten

aktiveras mycket ofta hans gamla vanliga försvarsmekanismer,

och han sjunker ned i undanglidande, förnekande och fortsatt missbruk.

Genom avskaffande av läkares anmälningsplikt skulle skapas legal grund

för att läkare, som behandlar alkoholsjuka — i allmän praktik eller vid

speciell läkarmottagning för alkoholsjuka eller i annat sammanhang —

kunde av patienten uppfattas såsom enbart hjälpande och behandlande.

Läkarförbundet tillstyrker på angivna grunder motionen. Förbundet framhåller

avslutningsvis, att det även efter ett slopande av anmälningsplikten

för läkare kan tänkas förekomma fall, då läkaren bör påkalla nykterhetsnämnds

åtgärd för att — såsom ett led i behandlingen av den alkoholsjuke

— få lång abstinens tvångsvis genomförd.

Utskottet

Enligt 10 § andra stycket nykterhetsvårdslagen åligger det läkare, som

i sm verksamhet erhåller kännedom om att någon missbrukar alkoholhaltiga

drycker, att göra anmälan därom hos nykterhetsnämnden. Denna anmälningsplikt

är emellertid begränsad genom ett par betydelsefulla undantag.

Läkaren är sålunda befriad från anmälningsplikten, då alkoholmiss
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963

5

brukaren genom läkarens försorg blir föremål för behandling, ägnad att

undanröja skadeverkningarna av missbruket. Anmälningsskyldigheten återinträder

dock, om alkoholmissbrukaren undandrar sig föreskriven behandling

eller underlåter att följa läkarens ordinationer. Det andra undantaget

från anmälningsplikten avser fall, då någon alkoholmissbrukaren närstående

person uttryckligen begär, att anmälan ej skall göras, samt läkaren

med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet finner åtgärd av

nykterhetsnämnd icke böra ifrågakomma. För underlåtenhet att göra anmälan

i sistnämnda fall torde enligt motiven till nykterhetsvårdslagen böra

föreligga ganska starka skäl.

Anmälningsplikten i berörda hänseende för läkare infördes år 1938 och

var ursprungligen ovillkorlig. Den motiverades med att den ansågs kunna

göra avsevärd nytta för att öka nykterhetsvårdens effektivitet. Undantagen

från anmälningsskyldigheten infördes i samband med tillkomsten av nykterhetsvårdslagen

år 1954. Därvid åberopades, att en ovillkorlig anmälningsplikt

kunde vara ägnad att rubba alkoholmissbrukarnas förtroende för läkarna

och föranleda att missbrukare inte sökte läkare av fruktan för att

bli anmälda för nykterhetsnämnden. Vidare åberopades att en ovillkorlig

skyldighet kunde tvinga in läkaren i svåra intressekollisioner.

I förevarande motion har hemställts att anmälningsplikten för läkare beträffande

alkoholskadade måtte upphävas helt. Motionären anser, att anmälningsskyldigheten

aldrig varit till någon nytta ens i den uppmjukade

form i vilken den nu förekommer och att samma tystnadsplikt som gäller

beträffande andra sjuka bör gälla även i fråga om de alkoholskadade.

Av remissinstanserna har medicinalstyrelsen och socialstyrelsen avstyrkt

motionen. Svenska nykterhetsvårdsförbundet har ansett, att tillräckliga skäl

icke föreligger för ett upphävande av anmälningsplikten, men föreslagit, att

ytterligare modifieringar göres så att endast de allvarligaste fallen av missbruk

behöver rapporteras till nykterhetsnämnden. Sveriges läkarförbund

slutligen har — under åberopande av betydelsen av att personer med begynnande

alkoholbesvär vågar söka läkare utan att riskera anmälning till nykterhetsnämnd

— tillstyrkt motionsyrkandet.

Givetvis är det — såsom också framhållits vid tillkomsten av gällande

begränsningar i anmälningsplikten — av stor betydelse, att alkoholskadade

personer hyser förtroende för den läkare de vänder sig till. Å andra sidan

kan inte heller bortses från det intresse som motiverat införandet av rapporteringsskyldigheten

för läkare, nämligen att möjliggöra nykterhetsvårdande

åtgärder i önskvärd utsträckning. Det torde också förhålla sig så,

att nykterhetsnämnderna mången gång först efter anmälan av läkare får

kännedom om fall av missbruk som påkallar åtgärder från samhällets sida.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963

Läkarnas betydelse som upplysningskälla för nykterhetsnämnderna bör därför

inte underskattas.

Med hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion, 11:159, såvitt den avser frågan

om upphävande av läkares anmälningsplikt enligt nykterhetsvårdslagen,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 2 april 1963

På andra lagutskottets vägnar:

JOHN R. ANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Nils Elowsson, fru Hamrin-Thorell, fru

Carlqvist, fru Gärda Svenson, herrar Lars Larsson, Nyman* och Hiibinette;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Nilsson i Göteborg*,

Rimmerfors, Wahrendorff, fru Eriksson i Ängelholm, fru Svensson

i Kungsör, herrar Hamilton och Carlsson i Göteborg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.