Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om semester, m. m., dels o c k i ämnet väckta motioner.

1963-04-18 · 56 sidor, varav 56 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 56 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1963:40, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om semester, m. m., dels o c k i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

1

Nr 40

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till lag om semester, m. m., dels o c k i ämnet

väckta motioner.

Genom en den 8 mars 1963 dagtecknad proposition, nr 68, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag

till

1) lag om semester och

21 lag om förlängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt

arbete.

I samband med propositionen har utskottet behandlat följande i anledning

av densamma väckta motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna nr 605 i första kammaren av herr Hjorth

och herr Jansson, Paul, samt nr 748 i andra kammaren av fru Thunvall

m. fl.,

2) de likalydande motionerna nr 607 i första kammaren av herrar Adolfsson

och Lager samt nr 751 i andra kammaren av fru Rgding m. fl.,

3) de likalydande motionerna nr 616 i första kammaren av herr Carlsson,

Oscar, och nr 767 i andra kammaren av herr Andersson i Billingsfors

m. fl.,

4) de likalydande motionerna nr 617 i första kammaren av herr Geijer,

Lennart, m. fl., och nr 768 i andra kammaren av herr Carbell m. fl.,

5) de likalydande motionerna nr 619 i första kammaren av fru HamrinThorell

och nr 770 i andra kammaren av fröken Elmén,

6) de likalydande motionerna nr 620 i första kammaren av fru HamrinThorell

och herr Jacobsson, Per, samt nr 771 i andra kammaren av herr

Gustafson i Göteborg och fröken Elmén,

7) de likalydande motionerna nr 622 i första kammaren av herr Kronstrand

m. fl., och nr 772 i andra kammaren av herr Hyltander m. fl.,

8) de likalydande motionerna nr 623 i första kammaren av herr Mattsson

m. fl., samt nr 775 i andra kammaren av herrar Svensson i Vä och Persson

i Heden,

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 saml. 2 avd. Nr 40

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

9) de likalydande motionerna nr 624 i första kammaren av herr Nordenson

och nr 774 i andra kammaren av herr Magnusson i Borås m. fl.,

10) motionen nr 618 i första kammaren av herr G orthon,

11) motionen nr 621 i första kammaren av herr Jacobsson, Gösta,

12) motionen nr 625 i första kammaren av herr Wärnberg,

13) motionen nr 769 i andra kammaren av herr Christenson i Malmö, samt

14) motionen nr 773 i andra kammaren av herrar Johansson i Norrköping

och Andersson i Linköping.

De vid propositionen fogade författningsförslagen är av följande lydelse.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr M år 1963

3

Förslag

till

Lag

om semester

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §•

Denna lag äger tillämpning å arbetstagare i allmän eller enskild tjänst

med undantag av sådana arbetstagare, för vilka enligt statliga föreskrifter

gälla särskilda bestämmelser rörande semester. Från lagens tillämpning är

ock undantagen arbetstagare, som är medlem av arbetsgivarens fanulj eller

som avlönas uteslutande genom andel i vinst.

2 §•

Har mellan arbetsgivare och arbetstagare träffats avtal, som innefattar

avstående från rätt till semester eller i något avseende mindre förmåner

för arbetstagaren än vad i denna lag stadgas, är avtalet i sådan del ogiltigt,

med mindre annat angives i lagen.

3 §.

Arbetstagare äger på grund av det arbete, som han under ett kalenderår

(kvalifikationsår) utfört för arbetsgivarens räkning, rätt att av denne erhålla

semester. Såsom kvalifikationsår må, såframt överenskommelse därom

träffas, gälla annan period av samma längd.

Semestern skall utgå under året näst efter kvalifikationsåret; dock må

efter överenskommelse semestern, helt eller delvis, åtnjutas tidigare.

Under semestern skall arbetstagaren åtnjuta lön (semesterlön).

4 §•

Arbetstagare, som utför arbetet i sitt hem eller eljest under sådana förhållanden

att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets

anordnande, är icke berättigad till semester utan äger i stället uppbära

särskild semesterlön enligt 16 §.

Vad i 3 § första och andra styckena är stadgat om semester skall äga

motsvarande tillämpning beträffande sådan semesteilön.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

5 §•

Upphör anställning innan arbetstagaren åtnjutit semester eller semesterlön,

vartill han förvärvat rätt enligt denna lag, skall han erhålla ersättning

därför (.semesterersättning).

Motsvarande skall gälla, därest arbetstagares anställningsvillkor, utan att

anställningen upphör, ändras så att semester skall utgå under kvalifikationsåret

i stället för under året näst efter detta. I sådant fall skall vid tillämpning

av lagens bestämmelser om semesterersättning så anses som om anställningen

upphört vid den tidpunkt, från vilken anställningsvillkoren

ändrats.

6 §•

överlåtelse av företag eller fartyg må icke inverka på arbetstagarens rätt

enligt denna lag.

Semesterns längd

7 §•

Semester utgår med två dagar för varje kalendermånad av kvalifikationsåret,

under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete

å minst femton dagar. Har arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört

arbete å minst åtta och högst fjorton dagar under en kalendermånad, utgår

semester för den månaden med en dag.

Med dag, å vilken arbete utförts, jämställes dag, varunder arbetstagaren

under pågående anställning

a) åtnjutit semester;

b) varit oförmögen till arbetet på grund av sjukdom, dock att dag, som

infaller efter det att arbetstagaren till följd av sjukdom varit frånvarande

från arbetet under sammanlagt nittio dagar av kvalifikationsåret, jämställes

endast om arbetsoförmågan föranletts av yrkesskada;

c) i samband med havandeskap eller barnsbörd avhållit sig från arbetet,

i den mån bortovaron icke överstigit nittio dagar;

d) fullgjort sådan i 27 § värnpliktslagen eller med stöd därav föreskriven

militärövning om högst sextio dagar, som ej är beredskapsövning eller

direkt ansluter sig till första tjänstgöring, dock att av tid för militärövning

högst sextio dagar under varje kvalifikationsår må räknas arbetstagaren

till godo; eller

e) efter det kalenderår under vilket han fyllt tjugotvå år fullgjort tjänstgöring

i civilförsvaret å annan tid än då civilförsvarsberedskap råder eller då

beredskapsövning må anordnas vid krigsmakten, dock att av tjänstgöring i

civilförsvaret högst sextio dagar under varje kvalifikationsår må räknas

arbetstagaren till godo.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

Dag, under vilken arbetstagaren varit frånvarande från arbetet av anledning,

som i andra stycket b)—e) sägs, skall icke jämställas med dag å

vilken arbete utförts, därest arbete eljest uppenbarligen icke kunnat beredas

arbetstagaren å sådan dag. Har arbetstagaren varit frånvarande från

arbetet av anledning, som i andra stycket b) sägs, och har frånvaron fortgått

oavbrutet under två kvalifikationsår, skall därefter infallande dag av

frånvaroperioden icke jämställas med dag, å vilken arbete utförts.

I fall som avses i andra stycket b) är arbetstagaren skyldig att, om arbetsgivaren

så påfordrar, genom intyg av läkare eller uppgift från allmän

försäkringskassa styrka att han på grund av sjukdom varit oförmögen till

arbetet.

Om förlängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt arbete

stadgas i särskild lag.

8 §■

I semestern inräknas icke söndagar. Helgdagar inräknas däri, om semestern

utgår med flera dagar i en följd än sex. Sedvanliga fridagar inräknas i

semestern.

Arbetstagare, som har att utföra sitt arbete jämväl å söndag, äger åtnjuta

ledighet från arbetet å söndag, som infaller under eller omedelbart

efter semestern, ehuru sådan dag ej skall inräknas i semestern. Är arbetstagare,

varom här är fråga, berättigad till ledighet från arbetet å annan

veckodag än söndag och infaller dylik ledighetsdag under semestern, skall

den dagen inräknas i semestern.

Vad i andra stycket första punkten sägs med avseende å söndag skall

äga motsvarande tillämpning å sådan helgdag, som icke enligt första stycket

skall inräknas i semestern.

9 §•

Äger arbetstagare enligt avtal med arbetsgivaren rätt till längre semester

än som föreskrives i 7 §, skola övriga bestämmelser i denna lag, i de avseenden

ej annat överenskommits, gälla jämväl beträffande den överskjutande

delen av semestern. I sådant fall skall en tolftedel av semestern anses belöpa

å varje kalendermånad av kvalifikationsåret. Uppstår vid beräkningen av

semesterns längd brutet dagantal, skall semestern utgå med närmast högre

antal dagar.

Semesterns förläggning

10 §.

Arbetsgivaren äger bestämma, när semester skall utgå; dock bör semestern,

om arbetstagaren icke annat begär, såvitt möjligt förläggas till sommartid.

Utan arbetstagarens medgivande må semestern icke förläggas till

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

tid, då arbetstagaren på grund av sjukdom, som inträffat innan semestern

börjat, är oförmögen till arbetet, eller till sådan tid för hans bortovaro från

arbetet, som enligt 7 § andra stycket c)—e) skall jämställas med tid å vilken

arbete utförts. Dylikt medgivande erfordras dock icke, därest arbete

eljest uppenbarligen icke kunnat beredas arbetstagaren å tid som nu sagts.

Semestern skall utgå i ett sammanhang, såframt icke överenskommelse

om annan ordning träffas med arbetstagaren, överstiger semestertiden

tjugofyra dagar, må dock semestern förläggas till två skilda perioder, av

vilka den ena utgör minst tjugofyra dagar.

Semester för arbetstagare å fartyg må icke utan arbetstagarens medgivande

utgå annat än i svensk hamn.

11 §•

Arbetsgivaren skall i god tid före semesterns början på lämpligt sätt

underrätta arbetstagaren om tiden för semestern. Underrättelsen bör lämnas

såvitt möjligt en månad före semesterns början och må icke i något fall givas

senare än fjorton dagar dessförinnan.

Å fartyg anställd arbetstagare, som önskar erhålla semester, skall göra

skriftlig ansökan därom hos arbetsgivaren. Har sådan ansökan icke gjorts,

skall arbetsgivaren i stället för semester utgiva ersättning till arbetstagaren

med belopp, motsvarande vad denne skulle hava uppburit i semesterlön;

dock må arbetsgivaren i stället, såframt överenskommelse därom träffas

med arbetstagaren, under högst ett år uppskjuta semestern.

Semesterlön

12 §.

Arbetstagare, som är avlönad med tidlön, beräknad för vecka eller längre

tidsenhet, äger uppbära den å semestertiden belöpande lönen.

För annan arbetstagare än i första stycket sägs utgör semesterlönen för

hela semestertiden nio procent av arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst

i anställningen under kvalifikationsåret. Är arbetstagaren berättigad

till längre semester än som föreskrives i 7 §, skall för varje dag, varmed

semestern för år räknat överstiger tjugofyra dagar, semesterlönen höjas med

fyra tiondels procent av inkomsten.

Vid tillämpning av andra stycket skall i arbetsinkomsten icke inräknas

semesterlön, sjuklön eller sådant tillägg till lönen, som utgått för tid utöver

den för arbetstagaren normala arbetstiden (övertidstillägg). För varje

dag som arbetstagaren varit frånvarande från arbetet och som enligt 7 §

andra stycket b)—e) jämställes med dag, å vilken arbete utförts, skall

arbetsinkomsten ökas med ett belopp, motsvarande arbetstagarens genomsnittliga

dagsinkomst i anställningen under kvalifikationsåret.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

Vid beräkning av semesterlön skall hänsyn icke tagas till förmån av fri

bostad eller till löneförmån, som är avsedd att utgöra ersättning för särskilda

kostnader.

För arbetstagare, vars semesterlön helt eller delvis skall beräknas på

sätt i andra stycket sägs, må överenskommelse träffas om annan beräkning

än ovan föreskrives, såframt överenskommelsen har form av kollektivavtal

och å arbetstagarsidan slutits eller godkänts av organisation, som

enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt är att anse såsom huvudorganisation.

Arbetsgivare, som är bunden av dylikt kollektivavtal, må tilllämpa

det jämväl beträffande arbetstagare, vilken ej är medlem av den avtalsslutande

organisationen å arbetstagarsidan men sysselsättes i sådant arbete,

som avses med avtalet; dock gäller vad nu sagts ej arbetstagare, som

omfattas av annat tillämpligt kollektivavtal.

13 §.

Arbetstagare, som är i arbetsgivarens kost, äger för varje dag, då han

under semestern icke till någon del erhåller denna förmån, rätt till skälig

ersättning därför. Ersättning för kost utgår härvid jämväl för söndag och

helgdag, som infaller under semestern.

14 §.

Semesterlön skall, såvida ej överenskommelse om annat träffas enligt 12 §

sista stycket, utbetalas till arbetstagaren i samband med semestern.

15 §.

Arbetstagare mister rätten till semesterlön, om han under någon del av

semestern utför avlönat arbete inom sitt yrke. Utan sådan påföljd äger dock

arbetstagare i anställning, som innehaves jämsides med den vari semestern

åtnjutes, utföra arbete som ej går utöver det vanliga.

16 §.

Arbetstagare, som avses i 4 §, är berättigad till särskild semesterlön med

nio procent av arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst hos arbetsgivaren

under kvalifikationsåret.

Beträffande arbetstagare, varom här är fråga, skall vad i 12 § fjärde

stycket och 13 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Särskild semesterlön skall utbetalas till arbetstagaren senast den 30

juni näst efter kvalifikationsårets utgång eller, därest kvalifikationsåret

utlöper efter den 30 april, senast två månader efter dess utgång.

17 §.

Har arbetstagare under viss kalendermånad för arbetsgivarens räkning

utfört, förutom arbete som avses i 4 §, jämväl annat arbete utan att semes
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

terlön skall beräknas enligt 12 §, skall jämväl sistnämnda arbete anses vara

utfört under förhallanden, som avses i 4 §, och arbetstagaren förty vara berättigad

till särskild semesterlön för arbetet i dess helhet enligt bestämmelserna

i 16 §.

Semesterersättning

18 §.

Semesterersättning skall bestämmas enligt de i 12, 13, 16 och 17 §§ stadgade

grunderna. Vid beräkning av semesterersättningens storlek skall, där

arbetstagaren var avlönad med tidlön, beräknad för vecka eller månad,

av lönen å varje dag, för vilken semesterersättning skall utgå, anses belöpa

vid veckolön en sjättedel och vid månadslön en tjugofemtedel. För arbetstagare

i arbetsgivarens kost skall ersättning för kosten utgå allenast för

det antal dagar, för vilket ersättning i övrigt skall beräknas.

Har arbetstagare utan invändning mottagit semester, vartill han ännu

icke förvärvat rätt eller som han eljest ännu icke varit berättigad åtnjuta,

må honom tillkommande semesterersättning minskas med så stor del av ersättningen

som svarar mot förhållandet mellan den i förskott åtnjutna

semestern och den semester vartill arbetstagaren vid tidpunkten för anställningens

upphörande förvärvat rätt. Vad nu sagts skall dock ej gälla,

om förskottssemestern åtnjutits mer än fem år före anställningens upphörande.

19 §.

Semesterersättning skall utbetalas inom en vecka från utgången av det

kalenderkvartal, varunder arbetstagarens anställning upphört, eller, därest

arbetstagaren innehaft sin anställning sedan minst tre månader, inom en

vecka efter anställningens upphörande.

Möter hinder mot att inom den i första stycket angivna tiden beräkna

semesterersättningens storlek, må semesterersättningen utbetalas senare

än där sägs; dock skall semesterersättningen i dylikt fall utbetalas inom en

vecka sedan hindret upphört.

Särskilda bestämmelser

20 §.

Åsidosätter arbetsgivare sina förpliktelser enligt denna lag, skall han

gälda, förutom den semesterlön eller semesterersättning vartill arbetstagaren

på grund av lagen kan vara berättigad, ersättning för uppkommen

skada.

Vid bedömande om och i vad mån skada uppstått skall hänsyn tagas även

till arbetstagarens intresse av att erhålla semester och övriga sådana omständigheter

av annan än rent ekonomisk betydelse.

Om det med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes

förhållande i avseende å tvistens uppkomst, skadans storlek eller om
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

ständigheterna i övrigt finnes skäligt, må skadeståndets belopp nedsättas;

fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet må ock äga rum.

21 §.

Ålägges skadeståndsskyldighet flera, skall den fördelas mellan dem efter

den större eller mindre skuld, som prövas ligga envar till last.

22 §.

Envar, som vill fordra lön, ersättning eller skadestånd enligt denna lag,

skall anhängiggöra sin talan inom två år från utgången av det år, varunder

arbetstagaren enligt lagen ägt åtnjuta den förmån, till vilken anspråket

hänför sig. Försummas det, är talan förlorad.

23 §.

Mål, som avse tillämpningen av denna lag, upptagas och avgöras av allmän

domstol; dock skola mål beträffande arbetstagare, vilkas arbetsavtal

regleras av kollektivavtal, anhängiggöras vid arbetsdomstolen. Att betalningsföreläggande

för fordran på semesterlön eller semesterersättning enligt

lag må sökas vid allmän underrätt jämväl om arbetsavtalet regleras

av kollektivavtal, därom är särskilt stadgat.

I fråga om anhängiggörande och utförande hos arbetsdomstolen av talan

jämlikt denna lag skall gälla vad i 13 § lagen om arbetsdomstol stadgas,

ändock att målet ej är sådant som i sistnämnda lag sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963, från och med vilken dag semesterrätt

enligt lagen kan förvärvas.

Genom denna lag upphäves lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om semester.

Beträffande det antal dagar under en kalendermånad, å vilka arbetstagare

skall hava utfört arbete för arbetsgivarens räkning för att bliva berättigad

till semester, skall såvitt avser månad före den 1 januari 1964 i

stället för bestämmelserna i 7 § första stycket nya lagen tillämpas vad som

stadgas i 7 § första stycket i den äldre lagen.

Angående semester, vartill rätt förvärvats före den 1 januari 1964, skola

i stället för bestämmelserna i 12 § andra och tredje styckena nya lagen gälla

bestämmelserna i 14 § andra stycket i den äldre lagen samt i stället för 16

och 17 §§ nya lagen bestämmelserna i 17—-19 §§ i den äldre lagen; dock

skall den i 18 § sistnämnda lag avsedda semesterlönen utgöra nio procent

av arbetsinkomst som belöper på tid efter den 30 juni 1963.

Arbetstagare som den 1 juli 1963 förvärvat semesterrätt enligt den äldre

lagen skall, i den mån han icke då åtnjutit honom enligt nämnda lag tillkommande

förmån, äga åtnjuta semesterförmån enligt bestämmelserna i

den nya lagen, med iakttagande dock av vad i tredje och fjärde styckena

ovan är stadgat.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

Förslag

till

Lag

om förlängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt arbete

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Semester, vartill rätt förvärvats enligt lagen om semester, skall utgå med

tre dagar för varje kalendermånad av kvalifikationsåret, under vilken arbetstagaren

för arbetsgivarens räkning å minst femton dagar utfört radiologiskt

arbete, vari arbetstagaren utsatts för joniserande strålning i sådan

utsträckning, att menlig inverkan därav kan befaras.

Med avseende å semester, som utgår enligt första stycket, skola bestämmelserna

i 7 § andra och tredje styckena lagen om semester äga motsvarande

tillämpning. Därvid skall iakttagas,

1) att dag, varunder arbetstagaren åtnjutit semester, må räknas honom

till godo för erhållande av förhöjt antal semesterdagar endast därest han

omedelbart före och efter semestern utfört arbete, som avses i denna lag,

samt

2) att dag, varunder arbetstagaren varit frånvarande från arbetet av

anledning, varom förmäles i 7 § andra stycket b)—e) lagen om semester,

icke må räknas arbetstagaren till godo för erhållande av förhöjt antal semesterdagar,

därest arbete, som avses i denna lag, uppenbarligen icke kunnat

beredas honom å sådan dag.

2 §.

På begäran av domstol eller den, vars rätt beröres, åligger det arbetarskyddsstyrelsen

att avgöra, huruvida visst arbete är sådant, som avses i

denna lag.

Är mål, som handlägges vid domstol, beroende av fråga, som i första

stycket sägs, skall domstolen hänskjuta frågan till arbetarskyddsstyrelsen,

när part sådant yrkar eller domstolen finner det nödigt; och må dom ej

meddelas, förrän arbetarskyddsstyrelsens beslut kommit domstolen tillhanda.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963 11

3 §•

Om semester, som utgår med tillämpning av denna lag, gäller i övrigt

vad i lagen om semester är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964, från och med vilken dag

semesterrätt enligt lagen kan förvärvas.

Genom denna lag upphäves lagen den 25 maj 1951 (nr 304) om förlängd

semester för vissa arbetstagare med hälsofarligt arbete.

Arbetstagare, som den 1 januari 1964 förvärvat semesterrätt enligt den

äldre lagen, skall, i den mån han icke då åtnjutit honom enligt nämnda

lag tillkommande förmån, äga åtnjuta semesterförmån enligt föreskrifterna

i den nya lagen.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en ny semesterlag, som skall ersätta den nu gällande

lagen av år 1945. Förslaget innebär, att den lagstadgade semestern

förlänges från tre till fyra veckor. Eftersom den längre semestern skall

kunna börja intjänas fr. o. m. den 1 juli 1963, blir semestern under 1964

maximalt tre och en halv vecka. Under 1965 kan full fyraveckorssemestér

utgå.

Kvalifikationsvillkoren för rätt till semester uppmjukas, vilket blir till

gagn i synnerhet för korttidsanställda och anställda med intermittent arbete.

För månad då arbete utförts å minst 8 dagar skall sålunda en dags semester

utgå. Har arbete utförts å minst 15 dagar blir semestern för den månaden

2 dagar.

Liksom hittills skall beträffande semesterns förläggning gälla, att arbetsgivaren

bestämmer när semester skall utgå men att arbetstagaren har rätt

att påfordra att hela den lagstadgade semestern utlägges i ett sammanhang.

Det skall alltjämt vara tillåtet att träffa överenskommelser, både enskilt och

kollektivt, om uppdelning av semestern på skilda perioder.

Propositionen innehåller vidare förslag om införande av en procentlönemetod

för beräkning av semesterlönen för arbetstagare, som är avlönade

med tim- eller ackordslön eller med provision. Semesterlönen för sådan

arbetstagare skall utgöra 9 procent av arbetstagarens inkomst i anställningen

under kvalifikationsåret. De s. k. okontrollerade arbetstagarna skall

enligt förslaget få särskild semesterlön med 9 procent av all inkomst i

anställningen under kvalifikationsåret.

Den rätt till sex veckors semester som f. n. enligt en särskild lag av år

1951 tillkommer vissa arbetstagare med radiologiskt arbete föreslås bibehållen

i en ny lag i ämnet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

Av propositionen redovisas här endast vad föredragande departementschefen

anfört i sin allmänna motivering och specialmotivering. Beträffande

övriga delar av propositionen, såsom redogörelse för gällande rätt och

förslag av 1960 års semesterkommitté samt remissyttranden däröver, hänvisas

till propositionen.

Motionsyrkandena

I motionerna 1:605 och 11:748 har yrkats, att riksdagen måtte besluta,

att 11 § lagen om semester måtte erhålla följande lydelse:

11 §•

Arbetsgivaren skall i god tid före semesterns början på lämpligt sätt

underrätta arbetstagaren om tiden för semestern. Underrättelsen bör lämnas

så vitt möjligt två månader före semesterns början och må icke i något

fall givas senare än en månad dessförinnan.

Å fartyg anställd---år uppskjuta semestern.

I motionerna I: 607 och II: 751 har yrkats, att riksdagen måtte antaga

propositionen med följande ändringar i lagen om semester:

7 §•

Semester utgår med---med en dag.

Med dag, å vilken arbete utförts, jämställes dag, varunder arbetstagaren

under pågående anställning

a) åtnjutit semester, fullgjort fackliga och kommunala uppdrag, varit

tillfälligt permitterad;

b) varit oförmögen till---arbetstagaren till godo.

Dag, under vilken---vilken arbete utförts.

I fall som---oförmögen till arbetet.

Om förlängd semester---i särskild lag.

B §•

I semestern inräknas icke söndagar. Ej heller inräknas helgdagar eller

sedvanliga fridagar.

Arbetstagare, som har —---inräknas i semestern.

Vad i andra---inräknas i semestern.

10 §.

Arbetsgivaren äger bestämma, när semester skall utgå; dock bör semestern,

om arbetstagaren icke annat begär, såvitt möjligt förläggas till som
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

martid. Utan arbetstagarens medgivande må semestern icke förläggas till

tid, då arbetstagaren på grund av sjukdom är oförmögen till arbetet, eller

till sådan tid för hans bortvaro från arbetet, som enligt 7 § andra stycket

c)—e) skall jämställas med tid å vilken arbete utförts. Dylikt medgivande

erfordras dock icke, därest arbete eljest uppenbarligen icke kunnat beredas

arbetstagaren å tid som nu sagts.

Semestern skall utgå---minst tjugofyra dagar.

Semester för arbetstagare — •—- — i svensk hamn.

11 §•

Arbetsgivaren skall i god tid före semesterns början på lämpligt sätt underrätta

arbetstagaren om tiden för semestern. Underrättelsen bör lämnas såvitt

möjligt två månader före semesterns början och må icke i något fall

givas senare än en månad dessförinnan.

Å fartyg anställd — — — uppskjuta semestern.

12 §.

Arbetstagare, som är avlönad med tidlön, beräknad för vecka eller längre

tidsenhet, äger uppbära den å semestertiden belöpande lönen.

För annan arbetstagare än i första stycket sägs, utgör semesterlönen för

hela semestertiden nio och en halv procent av arbetstagarens sammanlagda

arbetsinkomst i anställningen under kvalifikationsåret. Är arbetstagaren

berättigad--— procent av inkomsten.

Vid tillämpning av — — — anställningen under kvalifikationsåret.

Vid beräkning av---för särskilda kostnader.

För arbetstagare, vars---annat tillämpligt kollektivavtal.

16 §.

Arbetstagare, som avses i 4 §, är berättigad till särskild semesterlön med

nio och en halv procent av arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst hos

arbetsgivaren under kvalifikationsåret.

Beträffande arbetstagare---motsvarande tillämpning.

Särskild semesterlön skall---- efter dess utgång.

I motionerna 1: 616 och II: 767 har yrkats, att riksdagen måtte besluta att

*1. Bestämmelsen i 7 § andra stycket b) ändras så till vida, att 90 dagars

sjukdom räknas såsom arbetad tid, oavsett om sjukdomsfallet inträffar

före eller efter yrkesskadefall.

2. Varseltiden för semesterns förläggning fastställs till 2 månader och

att arbetsgivaren skall lämna arbetstagarna detta varsel.

3. Bestämmelsen i § 12, andra stycket, ändras så, att det semesterlönegrundande

beloppet utgöres av hela den arbetsinkomst, som uppnås i för

arbetsgivarens räkning utfört arbete (övertidstillägg inräknat) under kvalifikationsåret.

»

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Andra lagutskottets utlåtande nr hO år 1963

I motionerna 1:617 och 11: 768 har yrkats, att riksdagen måtte besluta

att 10 § lagen om semester skall erhålla följande lydelse:

10 §.

Arbetsgivaren äger bestämma, när semester skall utgå; dock bör semestern,

om arbetstagaren icke annat begär, såvitt möjligt förläggas till sommartid.

Utan arbetstagarens medgivande må semestern icke förläggas till

tid då arbetstagaren på grund av sjukdom är oförmögen till arbete. Insjuknar

arbetstagaren under semestern må sjukdomsdagar som styrkts genom

läkarintyg avräknas på semestertiden. Motsvarande avräkningsförfarande

skall gälla om arbetsgivaren tillämpar semesterstängning och sjukdom,

som inträffat före semestertidens inträde, upphör under semestertiden.

Anmälan om rätt att avräkna sjukdomstid skall göras till arbetsgivaren

snarast möjligt efter semestern. Ej heller må semestern utan arbetstagarens

medgivande förläggas till sådan tid för arbetstagarens bortovaro

från arbetet, som enligt 7 § andra stycket c)—e) skall jämställas med tid

å vilken arbete utförts. Tillämpar arbetsgivaren semesterstängning och

upphör eller börjar sådan bortovarotid som nyss sagts under tiden för semesterstängningen

tillämpas samma avräkningsförfarande som vid bortovaro

på grund av sjukdom.

Semestern skall utgå---minst tjugofyra dagar.

Semester för arbetstagare---i svensk hamn.

I motionerna I: 619 och 11: 770 har yrkats, »att riksdagen vid behandlingen

av Kungl. Maj :ts proposition nr 68 med förslag till lag om semester

m. m. måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära att frågan om någon form

av särskild semesterersättning till barnaföderska, som genom bortovaro

från arbetet utöver 90 dagar upp till högst 180 dagar förlorar semesterrätt

för sistnämnda tid, blir föremål för utredning».

I motionerna 1:620 och 11:771 har yrkats, att riksdagen måtte besluta,,

att 10 § lagen om semester skall erhålla följande lydelse:

10 §.

Arbetsgivaren äger bestämma, när semester skall utgå, dock bör semestern

om arbetsgivaren ej annat begär, såvitt möjligt förläggas till sommartid.

Utan arbetstagarens medgivande må semestern icke förläggas till tid,

då arbetstagaren på grund av sjukdom är oförmögen till arbete eller till

sådan tid för hans bortovaro från arbetet som enligt 7 § andra stycket

c)—d) skall jämställas med tid å vilken arbetet utförts. Dylikt medgivande

erfordras dock icke, därest arbete eljest uppenbarligen icke kunnat

beredas arbetstagaren å tid som nu sagts.

Semestern skall utgå — — — minst tjugofyra dagar.

Semester för arbetstagare----i svensk hamn.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 dr 1963

I motionerna I: 622 och II: 772 har yrkats, »att riksdagen vid sin behandling

av Kungl. Maj :ts proposition nr 68 måtte för sin del besluta, att

§ 10, andra stycket, lagen om semester ändras därhän, att arbetsgivaren

ges rätt att efter samråd med arbetstagaren besluta om uppdelning av semestern,

varvid en period skall utgöra minst 18 dagar».

I motionerna I: 623 och II: 775 har yrkats, »att riksdagen vid sin behandling

av proposition nr 68 i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla

om skyndsam allsidig utredning av företagarnas semesterproblem samt behovet

av och förutsättningarna för en organiserad ersättarverksamhet ev.

kombinerad med semesterkassa i enlighet med vad i motionen anförts».

I motionerna I: 62k och II: 774 har yrkats, »att riksdagen vid behandlingen

av proposition nr 68 måtte besluta

a) att arbetsgivaren utan arbetstagarens samtycke skall kunna besluta

om semesterns uppdelning i den mån densamma överstiger 18 dagar,

b) att procentsatsen vid beräkning av semesterlön skall fastställas till

8,5 procent av inkomstunderlaget,

c) att lagen om semester skall träda i kraft den 1 januari 1964».

I motionen 1:618 har yrkats, att riksdagen måtte besluta att 11 § lagen

om semester skall erhålla följande lydelse:

11 §•

Arbetsgivaren skall i god tid före semesterns början på lämpligt sätt

underrätta arbetstagaren om tiden för semestern. Underrättelsen bör lämnas

såvitt möjligt en månad före semesterns början och må icke i något

fall givas senare än fjorton dagar dessförinnan; dock att beträffande arbetstagare

å fartyg, för vilka sådana förhållanden föreligger att underrättelse

icke kan givas förrän vid senare tidpunkt, sådan skall givas så snart

ske kan.

Å fartyg anställd---år uppskjuta semestern.

I motionen I: 621 har yrkats, »att riksdagen icke måtte nu antaga det i

proposition nr 68 innefattade förslaget till lag om utökning av den lagstadgade

semestern från tre till fyra veckor med ikraftträdande den 1 juli

1963, utan att riksdagen måtte inskränka sig till att fatta principbeslut i

ärendet innefattande jämväl beslut om skrivelse till Kungl. Maj :t med hemställan

att de ekonomiska konsekvenserna måtte närmare klarläggas, innan

statsmakterna fattar slutgiltigt beslut rörande frågan om tidpunkten för

reformens ikraftträdande».

I motionen I: 625 har yrkats, att riksdagen måtte besluta »att i semesterlagen

införa en bestämmelse som alltid gör sjukdom under 90 dagar per år

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

semesterkvalificerande oavsett om sjukdomen inträffar före eller efter en

yrkesskada under samma år, samt att vederbörande utskott ges uppdraget

att utarbeta nödvändig lagtext».

I motionen 11: 769 har yrkats, »att riksdagen vid behandlingen av proposition

nr 68 måtte besluta

1. att såsom arbetstagare skall vid tillämpningen av den i propositionen

föreslagna lagen även anses den som, utan att anställningsförhållande

föreligger, i huvudsak på samma sätt som arbetstagare utför arbete för

annans räkning och skall den för vars räkning arbetet utföres anses såsom

arbetsgivare enligt lagen, samt att stadgande härom införes i lagtexten samt

2. att de i § 14 i den i propositionen föreslagna lagen stadgade utbetalningsreglerna

för semesterlön till kontrollerbara arbetstagare jämväl skall

äga motsvarande tillämpning på okontrollerbara arbetstagares särskilda semesterersättning».

I motionen II: 773 har yrkats, att riksdagen måtte »besluta att reglerna

för beräkning av semesterlön i den nya lagen om semester, måtte utformas

med beräkning av genomsnittsinkomsten per dag, eller lika med den nu

gällande regeln».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får

utskottet, i deu mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa

till motionerna I: 605, II: 751, II: 767, I: 617, II: 770, II: 771, I: 622, I: 623,

II: 774, I: 618, I: 621, I: 625, II: 769 och II: 773.

''i Departementschefen

Föredragande departementschefen, statsrådet Aspling, har anfört:

»Allmänna frågor

I Sverige och i andra industriländer med ett expanderande näringsliv och

ett stigande allmänt välstånd har arbetstagarnas ansträngningar att förbättra

sina villkor bl. a. inriktats på att öka fritiden. Det torde vara en allmän

mening, att ökad fritid i förening med stigande inkomster vidgar möjligheterna

till ett rikare personligt liv.

I vårt land lagfästes principen om 48 timmars arbetsvecka redan år 1919,

och numera, sedan 1957 års arbetstidsreform fått full effekt, överstiger

veckoarbetstiden normalt ej 45 timmar. Med vår första semesterlag av år

1938 fick i princip alla arbetstagare i allmän och enskild tjänst en lagstadgad

rätt till två veckors semester. Den lagstadgade semestern har sedermera

genom beslut år 1951 utsträckts till tre veckor.

Vi står nu inför avgörandet om nästa steg mot en utökning av fritiden.

Det står klart att vårt lands arbetstagare i gemen önskar att den lagstadgade

semestern förlänges till fyra veckor så snart det är möjligt. Remiss
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

behandlingen av 1960 års semesterkommittés förslag till ny semesterlag bekräftar

att så är fallet.

Kommitténs förslag om en lagstadgad fyraveckorssemester har emellertid

på arbetsgivarhåll föranlett erinringar av både principiell och ekonomisk

natur. Utifrån tanken att semesterlagen liksom arbetstidslagarna uppbäres

av arbetarskyddssynpunkter och avser att värna om arbetstagarnas

hälsa och krafter har det från detta håll sagts, att en förlängning av semestern

utöver nu lagstadgade tre veckor inte är en fråga som statsmakterna

bör reglera genom lagstiftning. En utökad semesterledighet utgör en

standardhöjning av i princip samma slag som en löneökning, och eftersom

ansvaret för löneutvecklingen ligger hos arbetsmarknadsparterna bjuder

konsekvensen, enligt den berörda arbetsgivaruppfattningen, att även frågan

om semesterns längd i fortsättningen överlämnas till samma parter att

lösas i avtalen.

Det skall inte bestridas, att en förlängning av semestern från tre till fyra

veckor mindre är en arbetarskyddsfråga än en ekonomisk avvägningsfråga.

Fritiden har sitt pris, och den som vill ha mer fritid måste finna sig i att utrymmet

för standardökning i annan form blir mindre. Lagstiftaren har emellertid

av gammalt del i ansvaret för utvecklingen på arbetstidsområdet. Jag

anser för min del att lagstiftarens ansvar inte är uttömt med att arbetstagarna

tillförsäkrats den rekreation som är medicinskt nödvändig eller angelägen.

Det bör i fråga om semester och arbetstid rent allmänt åvila lagstiftaren

att utstaka normer för en minimistandard. I ett ekonomiskt framåtskridande

samhälle stiger standardanspråken på detta område som på

andra, och förskjutningar i den allmänna uppfattningen om vad som utgör en

godtagbar minimistandard måste rimligen avspegla sig i lagstiftningens innehåll.

Det förhåller sig i allmänhet också så, att en lagstiftning bäst garanterar

att en såsom riktig ansedd norm slår igenom snabbt och fullständigt.

Det sagda betyder inte att jag är främmande för att lagstiftaren kan och

bör lämna ett betydande utrymme för avtalsfriheten. Inom arbetstidslagstiftningen

ökades arbetsmarknadsparternas frihet och ansvar i samband

med 1957 års arbetstidsreform. Numera kan partsorganisationerna under

vissa förutsättningar genom kollektivavtal överenskomma om ett annat

arbetstidsmått och eu annan förläggning av arbetstiden per dag och vecka

än lagen anvisar. På motsvarande sätt ger gällande semesterlag möjligheter

att avtala om annan beräkning än lagens av semesterlönen för tim- och

ackordsavlönade arbetstagare. Beträffande semesterns förläggning kan lagens

regler frångås både genom enskilda avtal och genom kollektivavtal.

Bestämmelser med i huvudsak samma innehåll som de nu berörda återfinnes

i förslaget till ny semesterlag.

Svenska arbetsgivareföreningen har i silt remissyttrande förordat att

avtalsfriheten vidgas därhän att semesterlagen i sin helhet blir dispositiv.

2_Biliang till riksdagens protokoll 1963. 9 sand. 2 avd. Nr W

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

Enligt föreningen bör vilken som helst av lagens bestämmelser kunna sättas

ur kraft genom ett kollektivavtal, som på arbetstagarsidan slutits eller

godkänts av en huvudorganisation. Konsekvenserna av detta förslag är svåra

att överblicka utan närmare utredning, och jag har för min del inte blivit

övertygad om att förslaget motsvaras av något egentligt behov.

Inte heller tror jag att tiden är mogen för en sådan sammansmältning av

semester- och arbetstidslagstiftning att semesterledighet efter överenskommelse

skall kunna utbytas mot en förkortning av den dagliga arbetstiden.

Frågan om de ekonomiska förutsättningarna för en lagstadgad fyraveckorssemester

sammanhänger nära med frågan om tidpunkten för reformens

ikraftträdande. Kommittén har föreslagit att den nya semesterlagen skall

träda i kraft den 1 juli 1963. Fr. o. m. denna tidpunkt skall rätt till en längre

semester än den nuvarande kunna börja intjänas. Eftersom semesterledighet

i allmänhet utgår först året efter det att semesterrätten förvärvats, betyder

detta att en arbetstagare under år 1964 normalt kommer i åtnjutande av

tre och en halv veckors semester och att han får fyra veckors semester

fr. o. m. år 1965.

En förlängning av den lagstadgade semestern med en vecka motsvarar

från produktionens synpunkt en förkortning av veckoarbetstiden med en

timme. En reform av denna omfattning lär inte, om den genomföres successivt

på det sätt som följer av kommitténs förslag, i och för sig kunna utgöra

något hinder för fortsatt ekonomisk expansion. Däremot verkar reformen

begränsande då det gäller utrymmet för löneökningar. Den insikt

i ekonomiska ting och den ansvarskänsla som är utmärkande för de stora

organisationerna på arbetsmarknaden borgar för att arbetsmarknaden skall

kunna inrätta sig efter fyraveckorssemestern på sådant sätt, att reformen

inte hammar vårt näringslivs utvecklingsmöjligheter och internationella

konkurrenskraft.

Jag förordar alltsa, att beslut nu fattas om införande av en lagstadgad

fyraveckorssemester och att den nya lagstiftningen får träda i kraft den 1

juli 1963.

Som kommittén föreslagit bör den nya semesterlagen i det väsentliga bygga

på den nuvarande lagens grund. Skäl saknas att förändra semesterrättens

grundkonstruktion. I likhet med kommittén och en nära nog enhällig remissopinion

anser jag det inte påkallat att nu genom lagstiftning utvidga

den personkrets som semesterlagen omfattar till att avse nya grupper.

Under den tid som den nuvarande semesterlagen varit i kraft har semesterförmånerna

genom förskjutningar i tolkningen av arbetstagarbegreppet

successivt gjorts tillgängliga för allt fler. Den utveckling som arbetstagarbegreppet

genomgått torde inte vara avslutad. Det är att vänta att

tolkningen av detta begrepp så småningom kommer att ske efter mer

schablonmässiga normer än som hittills vanligen kommit till användning i

domstolarnas praxis. Härvidlag vill jag hänvisa till de uttalanden som gjor
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Andra lagutskottets utlåtande nr iO år 1963

des vid riksdagsbehandlingen förra året av förslaget till lag om allmän försäkring

dels rörande arbetstagarbegreppet inom socialförsäkringslagstiftningen

och dels rörande det inflytande, som praxis i den stora mängden av

socialförsäkringsärenden kan väntas få på rättstillämpningen i ärenden som

berör andra delar av sociallagstiftningen.

Semesterns förläggning

Gällande semesterlag ger arbetsgivare och arbetstagare full frihet att

genom överenskommelser bestämma både den tid på året, till vilken semestern

skall förläggas, och huruvida semestern skall utgå i ett sammanhang,

i skilda semesterperioder eller i form av enstaka ledighetsdagar. För

den händelse ingen överenskommelse träffas äger arbetsgivaren i princip

förlägga semestern till tid som passar honom bäst. Å andra sidan har arbetstagaren

rätt att kräva att få hela semesterledigheten i ett sammanhang.

Kommittén har föreslagit att dessa regler bibehålies oförändrade även

sedan den lagstadgade semestern förlängts från tre till fyra veckor. En

minoritet inom kommittén har reserverat sig för att arbetsgivaren skall få

en självständig rätt att besluta om uppdelning av semestern i den män

denna överstiger tre veckor.

Under remissbehandlingen har intressemotsättningarna i denna fråga

framträtt med skärpa. Arbetstagarnas organisationer har givit kommittén

sitt stöd, medan företrädarna för arbetsgivarintressen har slutit upp kring

reservanterna.

En arbetstagare kan enligt min mening ha goda skäl för en begäran att

få hela sin semester i en följd. Ett starkt skäl kan vara att han saknar

ekonomiska och praktiska möjligheter att utnyttja mer än en semesterperiod

till ett miljöombyte som ger verklig rekreation.

Å andra sidan kan en arbetsgivare ha fog för att motsätta sig att de

anställda får en sammanhängande semester. Talrika exempel bär anförts

i remissyttranden från arbetsgivarsidan på att en så lång sammanhängande

ledighet för arbetstagarna som fyra veckor kan vålla avbräck eller

störningar i produktion, leveranser eller service eller på annat sätt betunga

företagen.

Det går inte att väga de motstående intressena mot varandra på ett sådant

sätt, att man får ett svar med generell giltighet för alla arbetsgivare

och arbetstagare på frågan, huruvida en sammanhängande semester eller

en semester uppdelad på flera perioder utgör det lämpligaste eller rättvisaste

förläggningsalternativet. På goda grunder har lagstiftaren hittills

avstått från att ingripa med tvingande regler rörande semesterns förläggning

och i stället lämnat fältet fritt för individuella och kollektiva överenskommelser

i ämnet. Ingen har ifrågasatt annat än alt denna avtalsfrihet

bör beslå.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

Den regel som det nu gäller att utforma är en dispositiv lagregel. Den

får en dubbel funktion. Dels skall den fylla ut en lucka i avtal, som inte

innehåller några bestämmelser om när eller i vilken ordning semestern

skall utgå. Dels skall den utgöra ett underlag för förhandlingar och uppgörelser

i förläggningsfrågan mellan enskilda parter eller mellan organisationer.

I några remissyttranden från arbetsgivarsidan har det sagts, att lagstiftaren

överhuvudtaget inte bör ingripa i maktförhållandena på arbetsmarknaden.

Denna kritik beaktar inte det faktum, att en lagregel i förläggningsfrågan

måste finnas för det fall att parterna inte kan enas. Hur regeln

än utformas, måste den få betydelse för parternas förhandlingspositioner

och för deras möjligheter att nå önskade uppgörelser.

Den regel, som man på arbetsgivarsidan vill se lagfäst, lägger hela bestämmanderätten

beträffande förläggningen av den fjärde semesterveckan

i arbetsgivarens hand. Arbetsgivaren skulle ensidigt kunna besluta

om både tiden och formen för uttagandet av den fjärde semesterveckan.

Skälet för denna ordning skulle vara att omsorgen om näringslivets konkurrenskraft

och utvecklingsmöjligheter kräver att arbetsgivaren får förlägga

åtminstone en del av semestern på sätt som han anser bäst, oberoende

av om han kan vinna förståelse för sina åtgärder bland arbetstagarna.

Erfarenheterna från treveckorssemestern berättigar till antagandet, att

parterna i samförstånd skall lyckas lösa frågan hur semestern bör utgå.

Trots att arbetstagaren nu enligt lagen har rätt till en sammanhängande

semesterledighet har överenskommelser om delning av semestern kunnat

träffas inom åtskilliga grenar av näringslivet, där detta av företagsekonomiska

eller liknande skäl tett sig särskilt angeläget. Som exempel kan nämnas

riksavtalen för jordbruket, transportfacket, bryggerierna, hotell- och

restauranger samt lokala avtal vid handelsföretagen. Åtskilliga tecken tyder

dessutom på att allt fler arbetstagare själva önskar få ut sin semester i

form av en sommar- och en vinterperiod, och denna utvecklingstendens

kan antagas bli förstärkt när den sammanlagda semestern blir så lång som

fyra veckor.

Mina överväganden i förläggningsfrågan leder till slutsatsen, att de nuvarande

reglerna i semesterlagen även efter semesterns förlängning till fyra

veckor fördelar inflytandet mellan parterna på ett sätt som skapar goda förutsättningar

för uppgörelser, vilka i varje enskilt fall så långt möjligt beaktar

båda sidors berättigade intressen. Jag är därför ense med kommittén om

att dessa regler bör bibehållas oförändrade i den nya semesterlagen.

Om semestern på grund av avtal överstiger det lagstadgade minimimåttet,

bör arbetsgivaren kunna självständigt bestämma om en uppdelning av

ledigheten på två perioder, varav den ena utgör minst fyra veckor. En uttrycklig

bestämmelse härom bör intagas i lagen.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

Kvalifikationsreglerna

Enligt semesterlagen förvärvar en arbetstagare semesterrätt på

grund av utfört arbete på så sätt, att arbete under ett år kvalificerar

för semesterledighet under nästa år. För varje kalendermånad av

kvalifikationsåret, under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning

utfört arbete å 16 dagar, har han f. n. rätt till en och en halv dags semester.

Ett beslut att förlänga den lagstadgade semestern från tre till fyra veckor

innebär, att i berörda bestämmelser talet en och en halv utbytes mot talet

två. Den fulla semestern kommer då att utgöras av 24 semesterdagar. Eftersom

söndagar tillkommer uppnås i normalfallet det uppställda målet, fyra

veckors ledighet.

Kommitténs förslag till kvalifikationsregler innehåller emellertid härutöver

väsentliga nyheter. Semesterrätt skall i fortsättningen förvärvas

successivt på det sättet, att redan 8 dagars arbete i en månad skall ge rätt

till en semesterdag. För att arbetstagaren skall ha rätt till två semesterdagar

skall det räcka med att arbete utförts på 15 dagar.

Liksom flertalet remissorgan anser jag att de av kommittén föreslagna

kvalifikationsreglerna har uppenbara förtjänster framför de nu gällande.

De nuvarande kvalifikationsreglerna kan leda till att en arbetstagare med

flera kortvariga anställningar under kvalifikationsåret eller med intermittent

arbete i en och samma anställning blir utan semester fastän han

sammanlagt under året arbetat ett stort antal dagar. Även andra arbetstagare

löper på grund av stelheten i nuvarande regler risk att för en eller

annan månad gå förlustiga semesterrätt. Tillämpas femdagarsvecka på arbetsplatsen,

blir under en månad med flera helgdagar marginalen smal

mellan antalet arbetsdagar i månaden och de 16 dagar på vilka arbete

enligt nuvarande lag måste utföras för att arbetstagaren skall få rätt till

semester. Några enstaka dagars frånvaro från arbetet på grund av t. ex.

permittering kan få till följd att arbetstagaren mister sin semesterrätt för

månaden ifråga. Dessa olägenheter avhjälpes inte helt med de föreslagna

kvalifikationsreglerna, men arbetstagarna får en väsentligt tryggare ställning

i semesterhänseende än hittills. Jag tillstyrker förslaget.

De nya reglerna medför, att en arbetstagare som byter anställning under

löpande kalendermånad i vissa fall kan förvärva rätt till mer än två semesterdagar

för den månaden. Att komma ifrån denna konsekvens genom

något slag av spärregel tror jag inte är praktiskt möjligt. Problemets ekonomiska

betydelse minskas emellertid avsevärt om man, såsom kommittén

föreslagit och som jag strax kommer att tillstyrka, för den stora gruppen

av tim- och ackordsavlönade arbetstagare inför en metod för beräkning

av semesterlönen, som gör semesterlönens storlek oberoende av antalet

semesterdagar.

I ett par remissyttranden har framförts förslag om att de s. k. åtta- och

femtondagarsreglerna kompletteras med en regel, som alternativt gör se
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

mesterrätten beroende av antalet fullgjorda arbetstimmar under en kalendermånad.

Detta förslag skulle leda till ett invecklat system, om man inte

vill tillåta att förbättringar i semesterförmånerna för somliga grupper skall

åstadkommas till priset av försämringar för andra. Jag kan inte tillstyrka

den föreslagna kompletteringen.

Principen att semesterrätten grundas på arbete har i semesterlagen uppmjukats

genom regler som inom angivna gränser jämställer frånvaro av

vissa anledningar med utfört arbete. De privilegierade frånvaroanledningarna

är förutom semester — yrkesskada, sjukdom, havandeskap och

barnsbörd samt militärtjänstgöring utom första värnpliktstjänstgöring och

beredskapsövning. Kommitténs mycket grundliga genomgång av gällande

bestämmelser om semesterrätt på grund av sådan frånvaro

som skall jämställas med arbetad tid utmynnar i

att kommittén förordat, att bestämmelserna överflyttas oförändrade till den

nya semesterlagen med endast ett par jämkningar, till vilka jag återkommer

i specialmotiveringen.

I fråga om avgränsningarna i olika hänseenden av den semesterkvalificerande

frånvaron har jag kommit till samma slutsats som kommittén.

Gentemot det av en reservant i kommittén framförda förslaget, att den

semesterkvalificerande frånvarotiden vid havandeskap och barnsbörd

utsträckes från tolv veckor till 180 dagar, står kommittémajoritetens

uttalande att det inte kan vara motiverat att i semesterlagen privilegiera

havandeskap och barnsbörd i vidare omfattning än sjukdom. Den semesterkvalificerande

frånvarotiden vid sjukdom är begränsad till 90 dagar per

kalenderår. Jag förordar kommitténs förslag.

Jag delar kommitténs uppfattning att i semesterkvalificerande militärtjänstgöring

inte bör ingå den första värnpliktstjänstgöringen.

Av skäl som redovisas i specialmotiveringen bör civilförsvarstjänstgöring i

viss utsträckning göras semesterkvalificerande.

Lön under semester

Sedan gammalt utgår reglerna i semesterlagen rörande beräkningen av

arbetstagarens lön under semestern från att denna lön så nära som möjligt

bör svara mot den lön, som skulle ha utgått om arbetstagaren i stället under

samma tid varit i arbete. Detta sätt att se har giltighet även i dag.

Arbetstagare med veck o- eller månadslön får enligt gällande

bestämmelser under semestern sin vanliga lön, den på semestertiden belöpande

lönen. Denna regel är, såsom kommittén framhållit, lätt att tillämpa,

och den ger rättvisande resultat även om semestern förlänges eller arbetstiden

förkortas eller omdisponeras. Berörda parter på arbetsmarknaden synes

vara tillfreds med regeln. Jag finner inte anledning att överväga en

ändring av densamma.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

För arbetstagare som inte är avlönade med vecko- eller månadslön — i

praktiken främst de som avlönas med t i m- eller ackordslön —

gäller särskilda bestämmelser. Sådan arbetstagare skall för varje semesterdag

erhålla semesterlön med ett belopp motsvarande hans genomsnittliga

dagsinkomst under de dagar av kvalifikationsåret, på vilka han utfört arbete

för arbetsgivarens räkning, övertidstillägg inräknas inte i underlaget

för genomsnittsberäkningen, men däremot skall hänsyn tagas till övrig ersättning

för övertidsarbete.

Dessa bestämmelser kan frångås genom kollektivavtal, som på arbetstagarsidan

slutes eller godkännes av huvudorganisation. I praktiken har avtalsmöjligheten

inom åtskilliga branscher utnyttjats till att införa helt

andra metoder för semesterlöneberäkningen än den i lagen föreskrivna.

Metoden att beräkna semesterlönen för den tim- eller ackordsavlönade

arbetstagaren på grundval av en genomsnittlig dagsinkomst synes inte längre

vara helt ändamålsenlig. Regeln medför att den samlade semesterlönen

för semestertiden blir beroende av veckoarbetstidens förläggning. En arbetsvecka

på mindre än sex dagar resulterar i att semesterlönen blir högre

än som avsetts. Med nuvarande treveckorssemester får arbetstagaren i semesterlön

ett belopp motsvarande 18 genomsnittliga dagsförtjänster, medan

tre arbetade femdagarsveckor ger 15 dagsförtjänster. Detta innebär att arbetstagaren

får omkring 20 procent högre lön när han har semester än när

han är i arbete.

Provisoriskt har dessa verkningar av gällande regler för en stor del av

arbetsmarknaden undanröjts genom överenskommelser, enligt vilka inarbetade

eller genom arbetstidsförkortning frilagda dagar skall anses som

arbetsdagar i semesterlagens mening. Av flera skäl lämpar det sig emellertid

inte att överföra bestämmelserna i dessa överenskommelser till semesterlagen.

Kommittén har med viss förebild i bl. a. jordbrukets och tändsticksindustrins

kollektivavtal föreslagit, att man i semesterlagen skall övergå till en

ny metod för beräkning av de tim- och ackordsavlönades semesterlön. Denna

metod går ut på att beräkna en semesterlön för hela semestertiden efter

viss procent av arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst under kvalifikationsåret.

Förslaget har under remissbehandlingen understötts av alla de

stora organisationerna på den privata arbetsmarknaden.

De remissorgan som företräder statliga och kommunala arbetsgivare har

emellertid i allmänhet föredragit en annan metod, som de känner från sina

egna kollektivavtal. Den bygger på en genomsnittlig timförtjänst under kvalifikationsåret.

För att få fram en semesterlön per dag multiplicerar man

enligt denna metod den genomsnittliga timförtjänsten med det genomsnittliga

antalet arbetstimmar per arbetsvecka, och produkten divideras därefter

med antalet semesterdagar i en semestervecka, dvs. sex.

Både timförtjänstmetoden och den av kommittén förordade procentlöne
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

metoden har den fördelen framför lagens nuvarande metod, att semesterlönens

storlek blir oberoende av arbetstidens utläggning på veckans olika

dagar. Den förut berörda överkompensationen vid femdagarsvecka uppkommer

inte. Av remissyttrandena framgår också, att de administrativa

erfarenheterna av båda metoderna varit goda på de områden där de prövats.

Vid en jämförelse mellan timförtjänstmetoden och procentlönemetoden

visar det sig att timförtjänstmetoden har olägenheter, som man inte kan

bortse från. Det finns grupper av arbetstagare med ackordslön och provision,

vilkas arbetstid i timmar inte alls eller endast med svårighet kan fastställas

i efterhand. Vidare förstärker timförtjänstmetoden den i och för sig

icke eftersträvade effekten av de nya kvalifikationsreglerna, att en arbetstagare

under vissa förhållanden kan förvärva rätt till mer än fyra veckors

semester per år. Med timförtjänstmetoden skulle arbetstagaren också få en

i motsvarande mån högre semesterlön.

Procentlönemetoden är på visst sätt smidigare än timförtjänstmetoden.

Den tillåter att man vid bestämmandet av den procentsats, efter vilken semesterlönen

skall utgå, även beträffande de tim- och ackordsavlönade arbetstagarna

i möjligaste mån förverkligar principen om att semester skall

innebära ledighet med bibehållen lön. Likställigheten mellan denna kategori

och de vecko- och månadsavlönade kan reellt sett bli större. Jag skall strax

i annat sammanhang återkomma till denna synpunkt.

Såsom framgått av det sagda, är jag ense med kommittén om att procentlönemetoden

är överlägsen både lagens nuvarande metod och timförtjänstmetoden.

Beträffande den närmare utformningen av procentlönemetoden

har jag emellertid på ett par punkter kommit till en annan uppfattning än

kommittén. Jag syftar på bestämmelserna i kommittéförslaget om inkomstunderlaget

för beräkningen av semesterlön.

I första hand skall enligt kommittéförslaget underlaget för semesterlöneberäkningen

utgöras av arbetstagarens arbetsinkomster

under kvalifikationsåret. Eftersom viss frånvaro kvalificerar för semester

är det emellertid nödvändigt att på något sätt ta hänsyn till sådan frånvaro

när man bestämmer semesterlönen. Beträffande den semester som utgått

under kvalifikationsåret kan detta, efter vad kommittén funnit, ske så,

att den tillämpliga procentsatsen bestämmes från utgångspunkten att arbetstagaren

tagit ut lagstadgad semester. Liknande schematiska antaganden

är inte möjliga när det gäller andra privilegierade frånvaroanledningar såsom

t. ex. sjukdom. Kommittén har föreslagit att man, när arbetstagaren

kan tillgodoräkna sig annan privilegierad frånvaro än semester, skall göra

en sannolikhetskalkyl rörande vad han skulle ha kunnat förtjäna under

den privilegierade frånvarotiden. Denna sannolika inkomst skall inräknas

i inkomstunderlaget.

Förslaget om en individuell sannolikhetsberäkning rörande inkomstbortfallet

under privilegierad frånvarotid har mötts av åtskillig kritik under

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

25

remissbehandlingen. Enligt min mening finns det på denna punkt behov av

en schablonmässig hjälpregel. Det synes inte vara en praktisk ordning, att

arbetsgivaren för varje enskild arbetstagare och varje frånvaroperiod under

kvalifikationsåret skall göra en uppskattning av vilka arbetsuppgifter arbetstagaren

under perioden i fråga skulle ha kunnat få, i vad mån han

skulle ha sysselsatts med tim- eller ackordslönearbete, i vad mån han skulle

ha utfört arbete på övertid osv. Även om olägenheterna i viss omfattning

skulle kunna avhjälpas genom kollektivavtalsbestämmelser om beräkning

av lön under privilegierad frånvarotid, kvarstår olägenheter i varje fall för

den del av arbetsmarknaden som inte är kollektivavtalsreglerad. Riskerna

för onödiga tvister och administrativt merarbete förefaller inte obetydliga.

För att komma till rätta med problemet föreslår jag, att i lagtexten intages

en bestämmelse av innehåll att, för varje dag som arbetstagaren varit frånvarande

från arbetet och som i kvalifikationshänseende skall jämställas

med arbetad dag, den i inkomstunderlaget ingående arbetsinkomsten ökas

med ett belopp motsvarande arbetstagarens genomsnittliga inkomst för dag

då han utfört arbete i anställningen under kvalifikationsåret.

Ett exempel kan belysa hur denna bestämmelse är avsedd att tillämpas.

En arbetstagare har under kvalifikationsåret varit anställd hos en arbetsgivare

två månader. Under denna tid har han varit permitterad några dagar,

sjuk 15 dagar och arbetat 30 dagar. För den arbetade tiden har han

uppburit en sammanlagd inkomst av 900 kronor. Vid semesterlöneberäkningen

skall han för var och en av de 15 sjukdagarna gottskrivas en in
-

En fråga, som uppkommer i samband med avgränsningen av inkomstunderlaget,

är hur man skall behandla inkomst som hänför sig till en månad

under vilken arbetstagaren ej arbetat tillräckligt många dagar för att

förvärva rätt till semesterledighet. Kommittén har formulerat regeln så, att

inkomstunderlaget skall utgöras av arbetstagarens arbetsinkomst hos arbetsgivaren

under de månader av kvalifikationsåret, för vilka semesterrätt

föreligger eller vilka infallit sedan semesterrätt hos arbetsgivaren uppkommit.

Även här är ett klargörande exempel på sin plats. Antag att en servitris

arbetat på en restaurang 6 dagar under januari i samband med nyårs- och

treltonhelgerna, 6 dagar under februari, 8 dagar under april i samband med

påsken och 6 dagar under december i samband med julhelgen. Kommitténs

förslag innebär, att i inkomstunderlaget för beräkning av servitrisens semesterlön

skall medräknas inkomsterna under april och december men däremot

inte inkomsterna under januari och februari, eftersom hon först på

grund av arbetet under april förvärvat rätt till semesterledighet.

Exemplet ger intrycket att regeln i kommittéförslaget är godtycklig, vilket

även flera remissorgan ansett. Hade den semestergrundande perio
-

komst av

(

30 kronor.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

den — åttadagarsperioden — hänfört sig till januari månad skulle semesterlönen

ha beräknats på all inkomst från restaurangen under hela kvalifikationsåret.

Om åttadagarsperioden hade infallit i december skulle man

däremot inte ha tagit hänsyn till inkomst före denna månad.

Den lösning som bäst överensstämmer med grundsatsen att semester skall

utgöra ledighet med bibehållen lön är, såsom kommittén påpekat, att i inkomstunderlaget

medräknas endast inkomst som hänför sig till månad för

vilken semesterrätt föreligger. Av praktiska skäl är emellertid denna väg

inte framkomlig. Vid vissa slag av ackordsarbeten skulle denna s. k. nettolinje

tvinga till ackordsmätningar vid varje månadsskifte. Jag har för min

del kommit fram till att det bästa som kan göras är att knyta an till anställningsförhållandet

på så sätt att all inkomst som hänför sig till samma

anställning lägges till grund för semesterlöneberäkningen. I ett fall som det

nyss såsom exempel valda torde det vara vanligt, att varje arbetsperiod är

att betrakta som en fristående anställning. Under sådana förhållanden bör

servitrisen få sin semesterlön beräknad endast på inkomst som hänför sig

till den månad under vilken hon fullgjort 8 dagars arbete.

Det kan inte uteslutas att den nu förordade lösningen ger upphov till

tvister om vad som skall förstås med en anställning. Jag räknar inte med

att svårigheterna att avgöra sådana frågor, även utan domstols medverkan,

skall visa sig alltför stora.

Enligt kommittéförslaget skall från inkomstunderlaget undantagas semesterlön,

övertidstillägg och sjuklön. Landsorganisationen har i sitt remissyttrande

förordat, att alla dessa poster medtages vid semesterlöneberäkningen.

Ett väsentligt skäl för organisationens ståndpunkt synes vara,

att det blir lättare för den enskilde arbetstagaren att kontrollera sin semesterlön,

om denna beräknas på all inkomst. Kommittéförslaget var på

denna punkt enhälligt, och jag finner inte tillräckliga skäl föreligga att

nu utan närmare utredning frångå det. Ett exempel kan belysa de vanskligheter,

som skulle möta om man ville låta lagens regler ansluta till Landsorganisationens

uppfattning. Beträffande sjuklön skulle det te sig oegentligt

att inräkna denna i inkomstunderlaget, om man i enlighet med vad här

tidigare förordats för sjukdomstid även skall beräkna en sannolik inkomst

efter en schablonregel. Man bör inte för samma sjukdomsperiod tillgodoräkna

arbetstagaren både en faktiskt utgiven sjuklön och en uppskattad inkomst.

Frågan om vilken procentsats som bör fastställas för semesterlöneberäkningen

är ett känsligt awägningsproblem. Kommittén har föreslagit

8,5 procent av inkomstunderlaget. Därvid har kommittén utgått från att semesterdagarna

utgör omkring 8 procent av årets omkring 300 vardagar. Sistnämnda

procentsats har kommittén höjt med en halv enhet med hänsyn

till att semesterlönen under kvalifikationsåret inte skall inräknas i inkomstunderlaget.

En ledamot i kommittén är skiljaktig och vill fastställa procentsatsen

till 9.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

Under remissbehandlingen har inte från arbetsgivarhåll gjorts någon invändning

mot den av kommittén föreslagna procentsatsen, men Landsorganisationen

har förordat en höjning till 9,5 procent.

Vid bedömandet av kommittéförslaget är att märka, att kommittén syftar

till att procentlönemetoden skall ge i huvudsak samma resultat som

lagens nuvarande beräkningsmetod, om arbetsveckan omfattar sex dagar.

Detta syfte nås också i stort sett med den föreslagna procentsatsen för det

fall att arbetstagaren under kvalifikationsåret inte haft annan frånvaro än

sådan som kvalificerar för semester. Varje dags frånvaro av icke privilegierad

anledning —- t. ex. permittering eller fullgörande av förtroendeuppdrag

— minskar emellertid semesterlönen när man använder procentlönemetoden

men inte när man använder den nuvarande beräkningsmetoden.

Jämförelser bör dock snarare göras mellan procentlönemetoden och reglerna

för de vecko- och månadsavlönade. De vecko- och månadsavlönade

löper inte den nyss berörda risken att få sin semesterlön sänkt på grund

av några enstaka dagars icke semesterkvalificerande frånvaro under kvalifikationsåret.

Dessutom får de sin semesterlön beräknad på det löpande

årets inkomster och inte, såsom i allmänhet de tim- och ackordsavlönade,

på det sist förflutna årets. Då stigande löner får antagas vara det normala

måste denna skillnad anses ställa de tim- och ackordsavlönade i viss mån

ogynnsamt. Å andra sidan är sistnämnda grupp av arbetstagare bättre ställd

än de vecko- och månadsavlönade i det att viss del av eventuell övertidsersättning

inräknas i underlaget för semesterlöneberäkningen.

För att olika kategorier av arbetstagare i möjligaste mån skall bli likställda

och principen om bibehållen lön under semester så långt det går bli

förverkligad, bör enligt min mening procentsatsen sättas något högre än

kommittén gjort. Jag har stannat för 9 som det procenttal, vilket närmast

uppfyller de angivna syftemålen.

Den nya metoden för beräkning av semesterlön är lika litet som den nu

gällande avsedd att vara exklusiv. Möjligheten att genom kollektivavt

a 1 frångå lagen bör bibehållas. Bestämmelserna i detta ämne bör inte

undergå annan ändring än att, på sätt kommittén förordat, lydelsen närmare

anpassas till arbetstidslagstiftningens regler om avvikelse från lagbestämmelser

genom kollektivavtal. Av den nya lagtexten bör klart framgå

att kollektivavtal kan slutas även för s. k. kombinationsfall, dvs. för arbetstagare

som är avlönade både med vecko- eller månadslön och med lön som

beräknas på annat sätt (t. ex. ackordsersättning eller provision).

På arbetsmarknaden förekommer en typ av avtal varigenom semesterlönen

inräknas i den löpande arbetslönen. Dylika avtal står i mindre god

överensstämmelse med semesterlagens grundtanke. I likhet med kommittén

tror jag att man bäst garanterar arbetstagaren den avsedda inkomsten under

semestertiden genom en regel om utbetalning stid för semesterlön.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

Den av kommittén föreslagna regeln, att semesterlön skall utbetalas i

samband med semestern, kan jag i sak godta. Jag anser det utan vidare klart

att, när semestern är uppdelad på flera perioder, i samband med varje semesterperiod

skall utbetalas den på samma period belöpande semesterlönen.

Uttrycket »i samband med» får inte tolkas så snävt att det i något fall skulle

förhindra ett bibehållande av den praxis beträffande vecko- och månadsavlönade

arbetstagare, som innebär att dessa får sin semesterlön i samma

ordning som den vanliga lönen och på vanliga utbetalningsdagar.

Semester för arbetstagare med radiologiskt arbete

Kommitténs förslag att bibehålla den i den särskilda semesterlagen stadgade

sexveckorssemestern för vissa arbetstagare med radiologiskt arbete

har allmänt godtagits av remissorganen. Såsom framgår av yttrandet från

medicinalstyrelsens strålskyddsnämnd är det medicinska behovet av en

förlängd semester för nu ifrågavarande kategorier av arbetstagare inte

oomtvistligt. Å andra sidan har inte tillkommit någon avgörande ny omständighet,

som motiverar en ändrad uppfattning angående detta behov.

Härav drar jag slutsatsen, att den särskilda sexveckorssemestern bör upprätthållas

och att det tills vidare bör finnas en lagstiftning i ämnet.

Det torde vara lämpligt att, såsom kommittén förordat, ersätta den nuvarande

särskilda semesterlagen med en ny lag som har i sak samma räckvidd.

Som en följd av nyheterna i den allmänna semesterlagen bör vissa

ändringar vidtagas. Kommitténs förslag att en och en halv dags semester

skall intjänas redan genom åtta dagars radiologiskt arbete under en

månad torde dock inte böra följas. Dels har det inte ansetts föreligga

något medicinskt behov av ett väsentligt utökat skydd i semesterhänseende

inom ramen för den särskilda semesterlagen. Dels skulle en åttadagarsregel

inom den särskilda semesterlagen kunna ge upphov till vissa

samordningssvårigheter, närmast för det fall att en arbetstagare för samma

månad och i samma anställning uppfyller såväl kvalifikationsvillkoret

för rätt till två dagars semester enligt den allmänna semesterlagen som

kvalifikationsvillkoret för rätt till en och en halv dags semester enligt den

särskilda lagen. Som enda kvalifikationsregel bör därför gälla att arbetstagaren

utfört radiologiskt arbete å minst 15 dagar under en månad, i vilket

fall tre dagars semester utgår för den månaden.

Arbetarskydds styrelsen bör alltjämt vara centralt remissorgan för ärenden

angående tillämpning av den särskilda semesterlagen.»

Specialmotivering

Föredragande departementschefen har anfört:

»I överensstämmelse med de riktlinjer som uppdragits i det föregående

har inom socialdepartementet upprättats förslag till lag om semester samt

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963 29

förslag till lag om förlängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt

arbete.

Utöver vad tidigare anförts torde följande böra nämnas angående förslagen.

Förslaget till lag om semester

1 §•

Denna paragraf motsvarar 1 § i gällande semesterlag. En jämkning har

vidtagits så att undantag från lagens tillämpning göres inte bara för anställda

hos staten med särskilda föreskrifter om semester utan även för sådana

anställda hos andra arbetsgivare (t. ex. kommuner), för vilka gäller semesterföreskrifter

enligt statliga reglementen m. m.

2-4 §§.

Bestämmelserna i dessa paragrafer har motsvarighet i 2 § första stycket

samt 3 och 4 §§ i den nuvarande lagen. I 3 § tredje stycket har texten jämkats

med hänsyn till att termen semesterlön införts såsom en allmän benämning

för lön under semestertid.

5 §•

Upphör en arbetstagares anställning, innan han åtnjutit semester vartill

han förvärvat rätt, skall han enligt 5 § gällande lag i stället för semester

få semesterersättning. Denna regel har med en redaktionell jämkning

överförts till första stycket i förevarande paragraf.

Byte av anställning kan medföra att olika kvalifikationsår skall tilllämpas.

Arbetstagaren kan t. ex. i den gamla anställningen ha följt lagens

huvudregel att semester utgår året näst efter kvalifikationsåret, medan

han i den nya anställningen skall ha semester under löpande kvalifikationsår.

Det kan då inträffa att arbetstagaren det år då bytet sker dels får uppbära

semesterersättning i anledning av den gamla anställningen, dels får

full semester i den nya anställningen.

Skulle bytet av anställning ske på så sätt att arbetstagaren övergår från

en befattning till en annan hos samme arbetsgivare, konsumeras däremot

enligt 9 § i nuvarande lag den i den gamla befattningen intjänade semesterförmånen

av den första semestern i den nya befattningen. Lämnar arbetstagaren

den nya befattningen innan han blivit berättigad till minst det antal

semesterdagar, vartill han förvärvat rätt i den gamla befattningen, får han

dock enligt 21 § semesterersättning för felande semesterdagar.

I enlighet med kommitténs förslag har de nuvarande bestämmelserna i

9 och 21 §§ utgått och ersatts med bestämmelsen i andra stycket av denna

paragraf. Den nya regeln innebär, att semesterersättning skall tillkomma

arbetstagaren även för det fall att hans anställningsvillkor, utan att anställningen

upphör, ändras så att semester utgår under löpande år i stället

för under året näst efter kvalifikationsåret. I dylikt fall skall bestämmel
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 är 1963

serna om semesterersättning tillämpas så som om anställningen upphört

vid den tidpunkt, från och med vilken anställningsvillkoren ändrades.

6 §•

Denna paragraf är likalydande med 6 § i gällande semesterlag.

7 §•

Paragrafen motsvarar 7 § i gällande semesterlag.

För huvuddragen i de nya kvalifikationsreglerna har redogjorts i den

allmänna motiveringen.

Beträffande semesterkvalificerande frånvaro har i andra stycket gjorts

den ändringen i förhållande till gällande rätt att den semesterkvalificerande

frånvarotiden vid havandeskap och barnsbörd bestämts till 90 dagar i stället

för som nu tolv veckor. Därigenom ernås en likartad behandling i semesterhänseende

av sjukdom samt havandeskap och barnsbörd.

Med den utformning som tjänstgöringsskyldigheten inom civilförsvaret

fått till följd av statsmakternas beslut 1959 och 1960 kan i civilförsvaret inskrivna

personer åläggas, förutom att deltaga i övningar, alt undergå civilförsvarsutbildning

högst 30, i vissa fall högst 60 dagar. Värnpliktig personal,

som överföres från krigsmakten till civilförsvaret, kan åläggas mer vittgående

tjänstgöringsskyldighet. För denna personal kommer civilförsvarstjänstgöringen

delvis att träda i stället för militärtjänstgöring. Med hänsyn

till dessa förhållanden bör tjänstgöring i civilförsvaret i semesterhänseende

jämställas med militärtjänstgöring. För att göra gränsdragningen kring den

semesterkvalificerande civilförsvarstjänstgöringen så likartad gränsdragningen

kring den semesterkvalificerande militärtjänstgöringen som möjligt

har i en ny punkt e) i andra stycket föreskrivits, att civilförsvarstjänstgöring

under högst 60 dagar av ett kvalifikationsår skall jämställas med arbetade

dagar, såvida tjänstgöringen fullgjorts efter det kalenderår under vilket

arbetstagaren fyllt 22 år och inte ägt rum under tid då civilförsvarsberedskap

råder eller då beredskapsövning må anordnas vid krigsmakten

(jfr 12 § civilförsvarslagen, SFS 1960:74, och la§ familjebidragsförordningen,

SFS 1962:674).

Den semesterkvalificerande frånvarotiden har i punkterna b)—e) i andra

stycket uttryckts i dagar. Arbetsdomstolen har i en dom 1960 nr 14 vid tilllämpning

av punkt b) ställts inför frågan om ordet dagar skall betyda kalenderdagar

eller dagar å vilka arbete normalt skulle ha utförts. Domstolen

har därvid givit företräde åt den förstnämnda tolkningen. Ordet bör ha

denna innebörd vid tillämpningen av samtliga nu berörda punkter. Någon

jämkning av lagtexten för att klargöra detta torde inte vara erforderlig.

I tredje stycket har på förslag av kommittén tillagts en ny bestämmelse.

Som lagen nu är skriven förvärvar en arbetstagare, som är sjuk under en

lång följd av år, för varje år viss rätt till semester utan att han utfört

något som helst arbete. Denna konsekvens av reglerna om semesterkvali
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Andra lagutskottets utlåtande nr tO år 1963

ficerande sjukdomstid har ansetts stå i mindre god överensstämmelse med

lagens syfte, och den är också ägnad att väcka betänkligheter från social

synpunkt. En arbetsgivare kan föranledas att avskeda en långvarigt sjuk

arbetstagare enbart för att bli befriad från skyldighet att bereda honom

semesterlön. I förevarande stycke har införts den begränsningen, att sjukdom

inte skall kvalificera för semester sedan sjukdomsperioden varat oavbrutet

under två kvalifikationsår.

Införandet av ordet uppgift i fjärde stycket har föranletts av att de allmänna

försäkringskassornas skriftliga meddelanden om sjukdom inte har

formen av intyg.

8 §.

Paragrafen motsvarar 8 § i den nuvarande semesterlagen.

Enligt gällande bestämmelser inräknas söndagar ej i semestern. Helgdagar

inräknas om semestern utgår med flera dagar i en följd än fem,

annars ej.

Kommittén har övervägt att helt frilägga helgdagarna, oavsett semesterns

längd, men slutligen stannat för att inte föreslå någon ändring. Ett skäl

för en reform skulle vara att en regel om inräknande av helgdagar i semestern

kan innebära en frestelse för arbetsgivaren att förlägga semestern

till en period med flera helgdagar för att på så sätt nedbringa antalet arbetsfria

dagar under året. Å andra sidan skulle ett fullständigt friläggande

av helgdagarna i praktiken ofta medföra att semestern blev en eller flera

dagar längre än fyra kalenderveckor, och eftersom redan den fjärde semesterveckan

är en genomgripande reform har kommittén inte ansett sig

kunna medverka till ytterligare utökning av fritiden.

Under remissbehandlingen har föreslagits både att helgdagarna skall helt

friläggas och att helgdagar alltid skall inräknas i semestern. Landsorganisationen

anser att mycket vore vunnet för arbetstagarna om lagen ändrades

därhän att helgdagar inräknas endast om semestern utgår med flera dagar

än sex i en följd. En korttidssemester, som omfattar sex semesterdagar (en

kalendervecka), är vanlig, men en semesterperiod om fem semesterdagar

är, enligt vad organisationen funnit, förhållandevis sällsynt. Av Svenska

arbetsgivareföreningens remissyttrande framgår att föreningen i och för

sig inte är främmande för Landsorganisationens tanke.

Då det får anses angeläget att minska den av kommittén berörda risken

för att arbetstagaren får en kortare sammanlagd ledighet under året på

grund av att semestern förlägges till en period med en eller flera helgdagar,

har första stycket i förevarande paragraf utformats i enlighet med vad

Landsorganisationen förordat.

Andra stycket innehåller från nuvarande lag överförda bestämmelser för

arbetstagare, som har sin arbetstid förlagd så att de normalt arbetar på

söndagen och i stället är lediga på annan dag. Trots det förhållandet att

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Andra lagutskottets utlåtande nr it) år 1963

för sådana arbetstagare söndagar normalt är arbetsdagar, skall de under

semestern infallande söndagarna ej inräknas i semestern. I gengäld inräknas

emellertid fridagarna i semestern. Med anledning av ett påpekande i ett

remissyttrande må framhållas, att det inte kan vara i överensstämmelse

med lagens syfte, om arbetsgivaren utnyttjar sin frihet att bestämma tidpunkten

för semestern till att förlägga denna till en period under vilken

arbetstagaren är berättigad till ett större antal fridagar.

9 §•

Bestämmelserna i denna paragraf har motsvarighet i 2 § andra stycket

första punkten och i 11 § i gällande semesterlag.

Den nu gällande lagen upptar i 10 § ett stadgande till skydd för bättre

sedvänja. Sedan semestern förlängts till fyra veckor torde detta stadgande

sakna praktisk betydelse. Såsom kommittén förordat har bestämmelsen

utelämnats i den föreslagna lagen.

10 §.

I denna paragraf har upptagits bestämmelser motsvarande dem i 12 §

i gällande lag. Dessutom har i andra stycket tillagts ett stadgande, som har

viss motsvarighet i 2 § andra stycket andra punkten i gällande lag.

De grundläggande reglerna om semesterns förläggning har behandlats

i den allmänna motiveringen. Här skall endast beröras frågan om semesterns

förläggning till tid då arbetstagaren är sjuk eller eljest förhindrad

att utnyttja semestern till rekreation.

Enligt gällande bestämmelser får arbetsgivaren inte utan arbetstagarens

medgivande förlägga semestern till tid då arbetstagaren på grund av sjukdom,

som inträffat före semesterns början, är oförmögen till arbete eller

till tid för sådan frånvaro från arbetet på grund av havandeskap och barnsbörd

eller militärtjänstgöring, som är semesterkvalificerande. Förläggningsförbudet

gäller dock inte om arbetsgivaren under frånvarotiden inte

skulle ha kunnat bereda arbetstagaren arbete. Det vanligaste fall, som avses

med detta undantag från förläggningsförbudet, torde vara att arbetsgivaren

tillämpar s. k. semesterstängning vid sitt företag. Undantaget kan

även få betydelse vid permittering.

Kommittén har övervägt möjligheterna att utvidga förläggningsförbudet

så att arbetstagaren får en bättre garanti än för närvarande för att semestern

kan användas till rekreation. Kommittén har dock avstått från att

föreslå en lagändring. En utvidgning av förläggningsförbudet förutsätter

enligt kommittén en icke önskvärd detaljreglering. Svårigheterna att tillfredsställande

utreda under semestertiden förekommande sjukdomsfall och

riskerna för tvister i bevisfrågor bedöms av kommittén vara betydande.

Kommitténs förhoppning är, att arbetstagarnas intressen i större utsträckning

än hittills skall kunna tillgodoses genom avtal.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

Vid kommitténs förslag är fogad eu reservation av herrar Geijer och

Nihlfors. Reservanterna vill i lagen införa ett ovillkorligt förbud att förlägga

semester till sjukdomstid eller eljest till semesterkvalificerande frånvarotid.

Under remissbehandlingen har kommittémajoritetens ståndpunkt fått

stöd av Svenska landskommunernas förbund och av Landsorganisationen.

Landsorganisationen understryker behovet av en avtalsreglering. Flera

remissorgan har dock föredragit en lösning genom lagstiftning. Bland dem

märkes arbetsdomstolens ordförande, Tjänstemännens centralorganisation

och Statstjänstemännens riksförbund. Arbetsdomstolens ordförande anser,

att undantaget från förbudet att förlägga semester till tid för sjukdom, som

inträffat före semesterns början, inte har tillräckliga skäl för sig. Beträffande

sjukdom, som inträffat efter det att semestern börjat, föreslår domstolens

ordförande att sjukdomstiden skall avräknas från semestern under

förutsättning att sjukdomen varat viss, ej alltför kort tid. Semester, som

arbetstagaren får till godo på grund av dylik avräkning, bör enligt domstolens

ordförande kunna utläggas å särskild tid, alltså även utan samband

med semestern i övrigt.

Av det föregående har framgått att det i och för sig råder enighet om att

det är önskvärt att semestern inte förlägges till annan tid än sådan, då

arbetstagaren har möjlighet att rekreera sig. Motsättningarna gäller i vad

mån garantier för att semestern kan användas på sådant sätt kan och bör

skapas genom lagstiftning.

Som kommittén påpekat skulle lagstiftningsvägen vara förenad med åtskilliga

praktiska och lagtekniska problem. Det torde knappast vara möjligt

att låta varje, aldrig så kort sjukdom, som inträffar under semestertid,

medföra rätt för arbetstagaren att avbryta semestern eller avräkna sjukdomstiden

på den utlagda semestern. Uppställes en karenstid av något

slag, måste ställning tagas till frågan om hela sjukdomstiden eller endast

den del därav, som överstiger karenstiden, skall gå i avräkning på semestern.

Om arbetstagaren tillfrisknar innan semesterperioden utlöpt, uppkommer

frågor om han skall fortsätta sin semester omedelbart efter tillfrisknandet,

om hans återstående semester i så fall skall utgå i ett sammanhang

eller om semesterledigheten skall avbrytas vid den ursprungligen

planerade tidpunkten. Motsvarande spörsmål uppkommer, om arbetstagaren

insjuknat efter det semestern utlagts men innan den påbörjats. Den

lämpliga lösningen på dessa och andra problem kan skifta från fall till

fall beroende på olika omständigheter, t. ex. om företaget i fråga tillämpar

semesterstängning eller delar upp semestrarna så att olika grupper inom

arbetsstyrkan är lediga vid olika tidpunkter.

Trots det behjärtansvärda i att förstärka arbetstagarnas ställning i nu

ifrågavarande hänseende torde det av anförda skäl vara lämpligast att, som

kom mitt émajoriteten förordat, låta gällande lagregler stå kvar i huvudsak

3_Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 sand. 2 avd. Nr 40

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

oförändrade och lita till arbetsinarknadsparternas vilja och förmåga att i

sina avtal finna lösningar, som är anpassade efter förhållandena inom olika

branscher, vid olika företag och för olika grupper av arbetstagare. Det bör

vara möjligt för arbetsmarknadsparterna att i sina avtal beakta inte bara

semesterförläggningsfrågorna vid sjukdom utan även motsvarande problem,

som sammanhänger med t. ex. militärtjänstgöring. Landsorganisationens

remissyttrande ger stöd för uppfattningen att avtalsvägen är den lämpligaste.

Det begränsade törbud som redan nu finns mot förläggning av semester

till semesterkvalificerande militärtjänstgöring bär utsträckts att gälla även

semesterkvalificerande civilförsvarstjänstgöring.

11 §■

Denna paragraf motsvarar 13 § i gällande semesterlag.

Den nuvarande regeln att arbetsgivaren senast 14 dagar före semesterns

början skall lämna arbetstagaren underrättelse om tiden för semestern

har på förslag av kommittén skärpts genom tillägg av en rekommendation,

som innebär att arbetsgivaren, såvitt möjligt, bör lämna underrättelse av

ifrågavarande slag senast eu månad i förväg. Det har inte ansetts lämpligt

att, på sätt förordats i ett par remissyttranden, utsträcka den obligatoriska

varseltiden utöver 14 dagar.

I motsats till nu skall enligt förslaget varselskyldighet gälla även beträffande

arbetstagare till sjöss.

12 §.

Denna paragraf motsvarar 14 § i gällande semesterlag.

För de nya reglerna i andra och tredje styckena om beräkning av semesterlön

för tim- och ackordsavlönade arbetstagare bar lämnats en utförlig

redogörelse i den allmänna motiveringen. Procentsatsen 9 måste för arbetstagare,

som har längre årlig semester än 24 dagar, ökas för att den

längre semesterledigheten skall ge utslag i en högre semesterlön, ökning
(9

\

—= ) 0,375 procent för varje

överskjutande dag, men detta tal har av praktiska skäl avrundats till 0,4

procent.

Beträffande utfyllnaden av inkomstunderlaget för procentberäkningen

med en uppskattad dagsinkomst för semesterkvalificerande frånvarodagar

må, utöver vad som framgår av den allmänna motiveringen, tilläggas att

denna dagsinkomst är avsedd att beräknas efter samma principer som gäller

vid fastställandet av den faktiska inkomsten under arbetad tid. Man skall

följaktligen vid framräknande av den genomsnittliga dagsinkomsten i anställningen

ta hänsyn till eventuell övertidsersättning med bortseende från

övertidstillägg.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Andra lagutskottets utlåtande nr AO år 1963

Bestämmelserna i femte stycket har anpassats till motsvarande bestämmelser

i 4 a § i den allmänna arbetstidslagen. I fortsättningen skall en arbetsgivare,

vilken är bunden av ett kollektivavtal som innehåller från lagen

avvikande regler, kunna tillämpa avtalet på oorganiserade arbetstagare även

utan särskilda överenskommelser med arbetstagarna härom.

13 §.

Paragrafen motsvarar 15 § i den nuvarande lagen.

14 §.

I fråga om denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen.

15 §.

Denna paragraf motsvarar 16 § i gällande semesterlag.

16 och 17 §§.

Dessa paragrafer motsvarar 17—19 §§ i gällande semesterlag.

De s. k. okontrollerade arbetstagarna har inte rätt till semesterledighet

men väl till särskild semesterlön. I den nu gällande lagen har för dessa

arbetstagare uppställts särskilda kvalifikationsregler, vilka knyter an till

storleken av den under ett kalenderkvartal hos arbetsgivaren förvärvade inkomsten.

I anslutning till att kvalifikationsreglerna för arbetstagare i allmänhet

uppmjukats har de speciella kvalifikationsreglerna för okontrollerade arbetstagare

här slopats i enlighet med ett förslag av kommittén. Detta betyder

att de okontrollerade arbetstagarna får semesterlön på all arbetsinkomst.

Om de därigenom i viss mån blir bättre ställda än andra arbetstagare,

motväges denna fördel av att de okontrollerade arbetstagarna inte

har samma förmån som andra att i viss utsträckning kunna tillgodoräkna

sig frånvaro såsom grund för förvärv av semesterrätt.

För att de okontrollerade arbetstagarnas semesterförmåner skall komma

i paritet med andra arbetstagares har i förslaget den procentsats efter vilken

den särskilda semesterlönen skall utgå höjts från nuvarande 6 till 9 procent.

Beträffande den särskilda semesterlönen har ej upptagits någon utbetalningsregel,

vilken binder arbetsgivaren lika snävt som den i 14 § föreslagna.

Skälen för att motverka avtal om inberäknande av semesterlön i arbetsersättningen

kan inte anses vara lika starka när det gäller okontrollerade

arbetstagare som när del gäller andra arbetstagare.

I andra stycket i den nuvarande 19 § finns ett stadgande av innebörd, att

en arbetstagare, som utför både kontrollerat och okontrollerat arbete, inte

får särskild semesterlön för okontrollerat arbete under en månad, för vilken

han förvärvat semesterrätt i det kontrollerade arbetet. Kommittén har

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

anfört, att med den nya metoden för beräkning av semesterlön för tim- och

ackordsavlönat arbete detta stadgande, om det bibehölls, skulle bli till större

nackdel för berörda arbetstagare än hittills. Kommittén har därför förordat

att bestämmelsen skall utgå, och remissorganen har inte haft något att invända.

I enlighet härmed har stadgandet slopats.

18 §.

Denna paragraf motsvarar 20 § i gällande semesterlag.

Semesterersättning beräknas efter samma grunder som semesterlön. I

denna ordning föreslås ingen ändring.

Stadgandet i andra stycket om hänsynstagande till förskottssemester vid

bestämmandet av semesterersättning har undergått en redaktionell ändring,

som har samband med den nya metoden för beräkning av de timoch

ackordsavlönade arbetstagarnas semesterlön. Dessutom har införts den

nyheten att förskottssemester, som åtnjutits mer än fem år före anställningens

upphörande, inte skall verka reducerande på semesterersättningen.

Bestämmelserna härom går tillbaka på ett förslag av kommittén och har

även viss förebild i kollektivavtalen på tjänstemannaområdet.

Tredje stycket i den nuvarande 20 § upptar ett stadgande om avräkning

av pension från semesterersättning. I enlighet med vad kommittén föreslagit

har detta stadgande borttagits. Det i ett par remissyttranden påpekade

förhållandet, att det inom den offentliga sektorn förekommer en viss samordning

mellan pension och lön för arbetstagare som utför arbete åt arbetsgivaren

efter pensionsålderns inträde, har inte ansetts utgöra ett tillräckligt

starkt skäl för att bibehålla den nuvarande samordningen mellan pension

och semesterersättning.

19—23 §§.

Dessa paragrafer överensstämmer med 22—26 §§ i gällande semesterlag.

övergångsbestämmelserna

Såsom framgått av den allmänna motiveringen är avsikten att den nya

lagen, som ersätter 1945 års semesterlag, skall träda i kraft den 1 juli 1963.

Från och med denna dag kan arbetstagarna förvärva rätt till en längre

semester än för närvarande.

Vissa tillämpningssvårigheter kan emellertid vara förenade med att låta

den nu gällande semesterlagen avlösas av en ny lag under löpande kalenderår.

Delvis sammanhänger dessa svårigheter med att huvudparten av de nu

bestående kollektivavtalen, vilka anknyter till gällande lag, äger fortsatt

giltighet under hela år 1963.

I övergångsbestämmelserna till den nya lagen har därför föreslagits att

vissa av den nya lagens regler skall sättas i kraft först den 1 januari 1964.

Detta gäller reglerna om de grundläggande villkoren för förvärv av semesterrätt.

För envar av månaderna juli—december 1963 utgår semester

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

med 2 dagar, om arbete utförts å 16 dagar av månaden. Kortare arbetad tid

än 16 dagar ger ej semesterrätt.

De nya reglerna för beräkning av semesterlön för tim- och ackordsavlönade

arbetstagare samt om okontrollerade arbetstagares förvärv av rätt till

särskild semesterlön skall inte heller gälla med avseende på tiden före den

1 januari 1964. Beträffande den särskilda semesterlönen för okontrollerade

arbetstagare föreslås dock procentsatsen 9 skola tillämpas från och med den

1 juli 1963.

Ett särskilt problem erbjuder förhållandet mellan den nya lagen och

de kollektivavtal, som innehåller bestämmelser om en annan metod för

beräkning av de tim- och ackordsavlönade arbetstagarnas semesterlön än

den i gällande lag anvisade. I kollektivavtal, som föreskriver en procentlönemetod,

måste den avtalade procentsatsen höjas från och med den

1 juli 1963 för att semesterlönerna skall svara mot den nya, längre semestern.

Något stadgande härom har emellertid inte upptagits i övergångsbestämmelserna.

Det har förutsatts att arbetsmarknadsparterna själva skall vidta

de jämkningar som fordras för att bringa avtalen i överensstämmelse med

den nya lagen. Av den centrala uppgörelsen våren 1962 mellan Svenska

arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen synes framgå att dessa

organisationer själva är inställda på att en sådan anpassning måste komma

till stånd.

Förslaget till lag om förlängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt

arbete

1 §•

Denna paragraf motsvarar 1 § i den nuvarande särskilda semesterlagen.

Första stycket har jämkats så att de nu i praxis iakttagna förutsättningarna

för semesterrätt framgår av lagtexten. För rätt till förlängd semester

fordras att arbetstagaren sysselsatts med radiologiskt arbete i sådan utsträckning

att menlig inverkan av strålning kan befaras.

Terminologin i den särskilda semesterlagen har anpassats till den som

förekommer i strålskyddslagen. Med radiologiskt arbete förstås enligt 1 §

strålskyddslagen arbete med radioaktivt ämne, arbete vari brukas röntgenutrustning

eller annan teknisk anordning, avsedd att utsända joniserande

strålning, och arbete vid anläggning för utvinning av atomenergi. I

samma lagrum definieras joniserande strålning såsom strålning från radioaktivt

ämne, röntgenstrålning och till sin biologiska verkan likartad strålning.

2 §•

Denna paragraf har samma innehåll som 2 § i gällande lag.

3 §•

Denna paragraf motsvarar 3 § i gällande lag.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

Enligt gällande bestämmelser har arbetsgivaren rätt att med arbetarskyddsstyrelsens

medgivande dela upp semestern i två perioder, av vilka

den ena utgör minst 18 dagar. Med anledning av förlängningen av den lagstadgade,

allmänna semestern till fyra veckor blir siffran 18 utbytt mot

24. I gengäld har arbetsgivaren inom den nya ramen fått en helt självständig

rätt att besluta om uppdelning av semestern; arbetarskyddsstyrelsens

medgivande behöver inte inhämtas. Att så är fallet framgår av 10 § andra

stycket andra punkten i den allmänna semesterlagen, vartill förevarande

paragraf hänvisar.

Av hänvisningen till den allmänna semesterlagen (12 § andra stycket)

följer, att procentsatsen för semesterlönen för tim- och ackordsavlönade

arbetstagare vid sex veckors semester blir 13,8. Skulle en arbetstagare i

samma anställning under olika delar av kvalifikationsåret ha utfört såväl

radiologiskt som annat arbete, får semesterlön beräknas för varje sådan

del av kvalifikationsåret för sig. Om exempelvis arbetstagaren haft radiologiskt

arbete under sex månader och annat arbete under sex månader av

kvalifikationsåret, blir semesterlönen 13,8 procent av inkomsten under den

förstnämnda sexmånadersperioden och 9 procent av inkomsten under återstoden

av året.

Övergångsbestämmelserna

Den nya lagen, som är avsedd att ersätta 1951 års särskilda semesterlag,

föreslås träda i kraft den 1 januari 1964. Ingen av de nya bestämmelserna

påkallar ett tidigare ikraftträdande.»

Lagrådet

Lagrådet har lämnat förslagen utan erinran.

Utskottet

I förevarande proposition framlägges förslag till en ny semesterlag, som

skall ersätta den nu gällande lagen av år 1945. Förslaget innebär, att den

lagstadgade semestern förlänges från tre till fyra veckor. Kvalifikationsvillkoren

för rätt till semester uppmjukas, vilket blir till gagn i synnerhet

lör korttidsanställda och anställda med intermittent arbete. För månad då

arbete utförts å minst 8 dagar skall sålunda en dags semester utgå. Har arbete

utförts å minst 15 dagar blir semestern för den månaden 2 dagar. Liksom

hittills skall beträffande semesterns förläggning gälla, att arbetsgivaren

bestämmer när semester skall utgå men att arbetstagaren har rätt att påfordra

att hela den lagstadgade semestern utlägges i ett sammanhang. Det

skall alltjämt vara tillåtet att träffa överenskommelser, både enskilt och

kollektivt, om uppdelning av semestern på skilda perioder. Propositionen

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

innehåller vidare förslag om införande av en procentlönemetod för beräkning

av semesterlönen för arbetstagare, som är avlönade med tim- eller

ackordslön eller med provision. Semesterlönen för sådan arbetstagare skall

utgöra 9 procent av arbetstagarens inkomst i anställningen under kvalifikationsåret.

De s. k. okontrollerade arbetstagarna skall enligt förslaget få

särskild semesterlön med 9 procent av all inkomst i anställningen under

kvalifikationsåret. Den rätt till sex veckors semester som f. n. enligt en särskild

lag av år 1951 tillkommer vissa arbetstagare med radiologiskt arbete

föreslås bibehållen i en ny lag i ämnet.

Det framlagda förslaget till ny semesterlagstiftning bygger på ett förslag

av 1960 års semesterkommitté. Denna har utgått från att det varit en i utredningsuppdraget

given förutsättning för dess arbete att den lagstadgade

semestern i en nära framtid skall förlängas från tre till fyra veckor. Kommittén

har därför inte prövat lämpligheten av reformen.

I motionen 1:621 har yrkats, att riksdagen måtte avslå propositionen och

nöja sig med att fatta principbeslut i frågan samt hemställa om utredning

av de ekonomiska konsekvenser som reformen kan komma att medföra.

Motionären motiverar sitt yrkande med farhågor för negativa verkningar

av reformen bl. a. på det svenska näringslivets konkurrensläge i förhållande

till länder där fyraveckorssemester icke är genomförd och icke inom överskådlig

tid kommer att införas.

Remissbehandlingen av semesterkommitténs förslag till ny semesterlag

ger vid handen att vårt lands arbetstagare i gemen önskar att den lagstadgade

semestern förlänges till fyra veckor så snart som möjligt. Beträffande

det ekonomiska utrymmet för att ta detta steg mot utökning av fritiden

har departementschefen i propositionen uttalat att den föreslagna förlängningen

av semestern, som från produktionens synpunkt motsvarar en förkortning

av veckoarbetstiden med en timme, icke i och för sig kan utgöra

något hinder för fortsatt ekonomisk expansion. Däremot torde reformen

enligt departementschefens bedömning komma att verka begränsande för

löneökningar. Den insikt i ekonomiska ting och den ansvarskänsla som är

utmärkande för de stora organisationerna på arbetsmarknaden borgar enligt

departementschefens uppfattning för att arbetsmarknaden skall kunna inrätta

sig efter fyraveckorssemestern på ett sådant sätt, att reformen inte

hämmar vårt näringslivs utvecklingsmöjligheter och internationella konkurrenskraft.

Utskottet ansluter sig till departementschefens uppfattning och kan följaktligen

icke biträda yrkandet i motionen 1:621.

I propositionen föreslås att den nya semesterlagen skall träda i kraft den

I juli 1963. Detta innebär att den längre semestern skall kunna börja intjänas

fr. o. in. denna dag. Under 1964 blir semestern på grund härav maximalt

tre och en halv vecka, och under 1965 kan full fyraveckorssemester

utgå.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

I motionerna l: 624 och II: 114 har yrkats att ikraftträdandet av

den nya lagen skall uppskjutas till den 1 januari 1964. Motionärerna motiverar

yrkandet med att ett beslut om förlängning av semestern med eu

vecka, vilket innebär detsamma som en löneökning med i det närmaste tre

procent, icke bör sättas i kraft under löpande avtalsperiod. Om så sker

åsamkas företagen kostnader under innevarande år som de icke haft anledning

att räkna med.

Den i propositionen föreslagna ordningen för reformens ikraftträdande

innebär såsom nämnts att semester under 1964 utgår med tre och en halv

vecka, och att fyra veckors semester utgår först under 1965. Reformen träder

alltså i kraft successivt på ett sådant sätt att de ekonomiska verkningarna

därav för företagens del enligt utskottets bedömning bör kunna bemästras.

Med hänsyn till att det på arbetsmarknaden löper olika avtalsperioder

inom olika branscher är det inte heller möjligt att anpassa ikraftträdandet

av reformen på ett sådant sätt att det infaller i skarven mellan gammalt och

nytt avtal för alla de av semesterreformen berörda. Det förtjänar också framhållas,

att parterna på arbetsmarknaden givetvis har möjligheter att vid

kommande avtalsförhandlingar beakta den genomförda semesterförlängningen.

Med hänsyn till vad sålunda anförts finner sig utskottet icke böra biträda

förevarande motionsyrkande.

Den personkrets för vilken den nya semesterlagen skall gälla föreslås

i propositionen liksom enligt den nu gällande lagen omfatta arbetstagare.

I motionen II: 169 har yrkats, att den nya semesterlagen skall kompletteras

med ett stadgande av innebörd att lagen skall omfatta även den som,

utan att anställningsförhållande föreligger, i huvudsak på samma sätt som

arbetstagare utför arbete för annans räkning. Motionären framhåller att

dessa s. k. beroende uppdragstagares arbetsvillkor ofta är likartade med

vissa arbetstagares och att de därför i lag bör tillförsäkras semesterförmåner

på samma sätt som arbetstagarna.

Semesterkommiltén har i fråga om de beroende uppdragstagarna efter en

redogörelse för rättspraxis påvisat hur flertalet av de grupper som på 1940- talet hänfördes till kategorien beroende uppdragstagare numera i förhållande

till sociallagstiftningen kommit att behandlas som arbetstagare. Två

utredningar har, påpekar kommittén, under senare år sysslat med frågan

om de beroende uppdragstagarnas ställning inom sociallagstiftningen. Båda

dessa utredningar har kommit till slutsatsen att lagstiftningsåtgärder inte

är en lämplig väg, om man vill förbättra de beroende uppdragstagarnas

sociala positioner. Denna ståndpunkt har godtagits av statsmakterna så

sent som under 1962 års riksdag i samband med behandlingen av propositionen

nr 90 med förslag till lag om allmän försäkring. Kommittén har där
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

för inte funnit skäl att i samband med införandet av en ny semesterlag

aktualisera frågan på nytt.

Departementschefen liar i propositionen anslutit sig till kommitténs uppfattning

och erinrat om att under den tid som den nuvarande semesterlagen

varit i kraft semesterförmånerna genom förskjutningar i tolkningen av

arbetstagarbegreppet successivt har gjorts tillgängliga för allt fler. Den

utveckling som arbetstagarbegreppet genomgått torde enligt departementschefens

uppfattning inte vara avslutad. Det är tvärtom att vänta att tolkningen

av detta begrepp så småningom kommer att ske efter mer schablonmässiga

normer än som hittills vanligen kommit till användning i domstolarnas

praxis. Härvidlag hänvisar departementschefen till de uttalanden

som gjordes vid riksdagsbehandlingen förra året av förslaget till lag om

allmän försäkring dels rörande arbetstagarbegreppet inom socialförsäkringslagstiftningen

och dels rörande det inflytande, som praxis i den stora

mängden av socialförsäkringsärenden kan väntas få på rättstillämpningen

i ärenden som berör andra delar av sociallagstiftningen.

Såsom framgår av det sagda har frågan om lagstiftningsåtgärder till förbättrande

av de beroende uppdragstagarnas ställning i socialförsäkringsoch

semesterhänseende varit föremål för noggranna överväganden ett flertal

gånger under senare år. Utskottet, som instämmer i departementschefens

uttalande att arbetstagarbegreppets utveckling inte är avslutad, anser

att det icke finns anledning till ändrat ställningstagande. På grund härav

kan utskottet icke biträda motionsyrkandet.

Andra spörsmål som har samband med frågan om den personkrets soni

skall komma i åtnjutande av semesterförmånerna aktualiseras i motionerna

I: 623 och II: 775. I dessa motioner framhålles att man vid bedömningen

av semesterfrågan har förbisett de folkgrupper som icke är att anse som

arbetstagare i semesterlagens mening. Motionärerna laster uppmärksamheten

på se in ester problem en för småföretagare och

jordbrukare, som icke har möjlighet att nedlägga sin verksamhet

under någon sammanhängande tid. För dessa folkgrupper anser motionärerna

att semesterfrågan skulle kunna lösas genom att det organiserades någon

form av ersättarverksamhet, eventuellt kombinerad med semesterkassa.

Motionerna utmynnar i en hemställan om att dessa problem måtte utredas.

Enligt utskottets mening är semesterfrågan för de grupper, som motionerna

tar sikte på, värd allt beaktande. Särskilt för företagare inom jordbruk

och vissa servicenäringar, där driftsavbrott är omöjliga, måste svårigheterna

att bereda sig semesterledighet vara stora. Det är möjligt att någon

form av organiserad ersättarverksamhet kan innebära en lösning av problemet.

Enligt vad som upplysts inom utskottet har försök med sådan verksamhet

skett på privat initiativ. Fortsatta sådana försök borde kunna vara

av värde. Att en statlig utredning på förevarande område skulle fylla nå4—Dihang

till riksdagens protokoll 1963. 9 sand. 2 avd. Nr 40

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

gon uppgift förefaller emellertid utskottet mindre troligt. På grund härav

anser sig utskottet icke kunna biträda motionerna.

Frågan om den förlängda semesterns förläggning har tilldragit

sig stort intresse. Semesterkommittén har ägnat detta problem stor uppmärksamhet

och har bland annat genom en enkät inhämtat synpunkter i

förläggningsfrågan från arbetsmarknadens organisationer. Kommittén har

efter noggrant övervägande inte funnit sig böra föreslå någon ändring i

gällande ordning, enligt vilken arbetsgivaren beslutar om tidpunkten för

semestern och arbetstagaren i princip har rätt att erhålla hela semestern

i en följd. Kommittén har tillfogat, att man kan räkna med att intresset

för en delad semester även hos arbetstagarna kommer att växa betydligt i

och med att den lagstadgade semestern kommer att omfatta en så lång tidrymd

som fyra veckor. Under remissbehandlingen av detta förslag har frågan

om den fjärde semesterveckans förläggning splittrat remissopinionen

i två läger. Kommittéförslaget stödes genomgående av arbetstagarorganisationerna.

Arbetsgivarna har däremot samlat sig kring den av tre reservanter

i kommittén förordade linjen att arbetsgivaren bör ha en självständig

rätt att uppdela semestern i den mån denna överstiger 18 dagar. Kommitténs

förslag har godtagits av departementschefen. Propositionens förslag

går alltså ut på att arbetsgivaren beslutar om tidpunkten för semestern och

arbetstagaren i princip har rätt att erhålla hela semestern i en följd.

Förslaget kritiseras i motionerna I: 622 och II: 772 samt I: 624 och

II: 774. I det förstnämnda motionsparet har yrkats att arbetsgivaren skall

ges rätt att efter samråd med arbetstagaren besluta om uppdelning av semestern,

varvid en period skall utgöra minst 18 dagar. I det sistnämnda

motionsparet har yrkats, att arbetsgivaren utan arbetstagarens samtycke

skall kunna besluta om uppdelning av semestern i den mån den överstiger

18 dagar.

De överväganden som utförligt redovisats i propositionen och ligger till

grund för kommitténs och departementschefens ställningstaganden i fråga

om förläggningen av den fjärde semesterveckan har enligt utskottets mening

sådan tyngd att utskottet med avstyrkande av de nämnda motionerna

vill ansluta sig till det i propositionen framlagda förslaget. Utskottet gör

detta ställningstagande i medvetande om att en sammanhängande fyraveckorssemester

otvivelaktigt kan komma att medföra vissa problem. Det bör

därför framhållas, att de föreslagna reglerna om semesterns förläggning

icke är tvingande utan lämnar utrymme såväl för kollektiva som enskilda

överenskommelser om uppdelning och förläggning av semestern. I vilken

utsträckning denna avtalsfrihet kommer att utnyttjas för överenskommelser

om uppdelning av semestern är svårt att förutsäga. Det kan emellertid

inte anses uteslutet att det i många fall finnes intresse hos såväl arbetsgivare

som arbetstagare för att någon del av arbetstagarnas semester för
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

lägges till annan tid än sommarmånaderna. Om så skulle ske i icke alltför

liten utsträckning kommer säkerligen flera av de problem som kan uppkomma

genom semesterförlängningen att reduceras. Utskottet tänker i detta

sammanhang inte enbart på anpassningsproblemen till reformen inom näringslivet

över huvud taget utan i lika hög grad på svårigheterna att under

semestertid hålla verksamheten i gång inom service- och vårdområdena. En

omständighet som kan väntas medverka till att många kan komma att föredraga

att ta ut någon del av semestern vid annan tid än under sommarmånaderna

är att man inom turistnäringen säkerligen kommer att ha större

möjligheter att ge de semestrande service vid annan årstid än under sommarmånaderna.

Det kan inte heller anses uteslutet att många kommer att

ha intresse av att kunna disponera sin fjärde semestervecka i anslutning

till skolornas vårvinterlov.

Enligt propositionens förslag får arbetsgivaren inte utan arbetstagarens

medgivande förlägga semestern till tid då arbetstagaren på grund av s j u kd

o in, som börjat före semestern, är oförmögen till arbete eller till tid för

sådan frånvaro från arbetet på grund av havandeskap och barnsbörd

eller in i 1 i t ä r t j ä n s t g ör i n g, som är semesterkvalificerande.

Förläggningsförbudet gäller dock inte om arbetsgivaren under frånvarotiden

inte skulle ha kunnat bereda arbetstagaren arbete. Det vanligaste fall,

som avses med detta undantag från förläggningsförbudet, torde \ara att

arbetsgivaren tillämpar s. k. semesterstängning vid sitt företag. Undantaget

kan även få betydelse vid permittering.

I motionerna 1: 607 och II: 751, 1:617 och II: 768 samt I. 620 och

11: 771 framliålles att det måste anses olämpligt om semestern förlägges

till sådan tid då arbetstagaren på grund av någon omständighet icke kan

använda semestern till vila. Det påpekas att de föreslagna reglerna ur dessa

synpunkter ger utrymme för kritiska anmärkningar i två situationer. För

det första kan arbetsgivaren tvinga den som är sjuk, fullgör repetitionsövning

eller är frånvarande från arbetet på grund av havandeskap att ta

semester, om företaget tillämpar s. k. semesterstängning. Vidare får den

som insjuknar under semestern ej avräkna sjukdomstiden, utan denna räknas

soin semestertid. Motionärerna önskar ändring av lagen på sådant sätt

att semester icke utan arbetstagarens medgivande får förläggas till tid då

arbetstagaren av de anledningar som nämnts icke kan använda semestern

för rekreation.

Semesterkommittén har övervägt möjligheterna att utvidga förläggningsförbudet

så att arbetstagaren får en bättre garanti än för närvarande för

att semestern kan användas till rekreation. Kommittén har dock avstått

från att föreslå eu lagändring. En utvidgning av förläggningsförbudet förutsätter

enligt kommittén en icke önskvärd detaljreglering. Svårigheterna

att tillfredsställande utreda under semestertiden förekommande sjukdoms
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

fall och riskerna för tvister i bevisfrågor bedöms av kommittén vara betydande.

Kommitténs förhoppning är, att arbetstagarnas intressen i större

utsträckning än hittills skall kunna tillgodoses genom avtal. Vid kommitténs

förslag är fogad en reservation. Reservanterna vill i lagen införa ett

förbud att utan medgivande av arbetstagaren förlägga semestern till sjukdomstid

eller eljest till semesterkvalificerande frånvarotid.

Departementschefen har konstaterat, att det i och för sig råder enighet

om att det är önskvärt att semestern inte förlägges till annan tid än sådan,

då arbetstagaren har möjlighet att rekreera sig. Frågan gäller i vad mån

garantier för att semestern kan användas på sådant sätt kan och bör skapas

genom lagstiftning.

Enligt departementschefens uppfattning skulle lagstiftningsvägen vara

förenad med åtskilliga praktiska och lagtekniska problem. Det torde knappast

vara möjligt att låta varje, aldrig så kort sjukdom, som inträffar under

semestertid, medföra rätt för arbetstagaren att avbryta semestern eller

avräkna sjukdomstiden på den utlagda semestern. Uppställes en karenstid

av något slag, måste, framhåller departementschefen, ställning tagas

till frågan om hela sjukdomstiden eller endast den del därav, som överstiger

karenstiden, skall gå i avräkning på semestern. Om arbetstagaren

tillfrisknar innan semesterperioden utlöpt, uppkommer frågor om han skall

fortsätta sin semester omedelbart efter tillfrisknandet, om hans återstående

semester i så fall skall utgå i ett sammanhang eller om semesterledigheten

skall avbrytas vid den ursprungligen planerade tidpunkten. Motsvarande

spörsmål uppkommer, påpekar departementschefen, om arbetstagaren insjuknat

efter det semestern utlagts men innan den påbörjats. Den lämpliga

lösningen på dessa och andra problem kan skifta från fall till fall beroende

på olika omständigheter, t. ex. om företaget i fråga tillämpar semesterstängning

eller delar upp semestrarna så att olika grupper inom arbetsstyrkan

är lediga vid olika tidpunkter.

Trots det i och för sig önskvärda i att förstärka arbetstagarnas ställning

i nu ifrågavarande hänseende vill utskottet i likhet med departementschefen

uttala att det på grund av de anförda skälen synes lämpligast att, som

kommittémajoriteten förordat, låta gällande lagregler stå kvar i huvudsak

oförändrade. Utskottet utgår därvid ifrån att arbetsmarknadsparterna kommer

att söka finna lämpliga lösningar i avtal och att, på områden där avtal

ej kommit till stånd, arbetsgivaren skall tillämpa sin rätt att räkna sjukdomstid

och havandeskapstid som semestertid med moderation. Av det sagda

följer att utskottet icke anser sig kunna biträda motionsyrkandena såvitt

de tar sikte på sjukdom och havandeskap. Vad däremot beträffar frågan

om repetitionsövningarnas inräknande i semester i de fall då företaget

tillämpar semesterstängning anser utskottet att i viss mån andra synpunkter

träder i förgrunden. Det är här fråga om en tjänstgöringsskyldighet som

samhället ålägger den enskilde. Därför kan det synas mindre tillfredsstäl
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

lande att han helt eller delvis skall gå miste om sin semester av sådan anledning.

Till detta kommer att svårigheterna för företagen att vid sin planering

av semestrarna ta hänsyn till repetitionsövningarna säkerligen kan anses

överkomliga med hänsyn till att inkallelse till repetitionsövning regelmässigt

sker i mycket god tid. Även om ett utbrytande av frågan om repetitionsövningarnas

avräkning från semestern från de övriga i motionerna behandlade

spörsmålen kan vara förenat med vissa lagtekniska problem vill utskottet

förorda att frågan utredes så att förslag till lösning därav snarast kan

föreläggas riksdagen.

I 8 § i den föreslagna semesterlagen finnes regler av innebörd att helgdagar

skall inräknas i semestern om denna utgår med flera dagar i en

följd än sex. Sedvanliga fridagar skall inräknas i semestern.

I motionerna 1:607 och 11: 751 har yrkats att helgdagar och sedvanliga

fridagar icke skall inräknas i semestern.

Semesterkommittén har övervägt att helt frilägga helgdagarna, oavsett

semesterns längd, men slutligen stannat för att inte föreslå någon ändring

i nu gällande ordning, som innebär att helgdagar inräknas, om semestern

utgår med flera dagar i en följd än fem. Ett skäl för en reform skulle vara

att en regel om inräknande av helgdagar i semestern kan innebära en frestelse

för arbetsgivaren att förlägga semestern till en period med flera helgdagar

för att på så sätt nedbringa antalet arbetsfria dagar under året. Å

andra sidan skulle ett fullständigt friläggande av helgdagarna i praktiken

ofta medföra att semestern blev en eller flera dagar längre än fyra kalenderveckor,

och eftersom redan den fjärde semesterveckan är en genomgripande

reform har kommittén inte ansett sig kunna medverka till ytterligare utökning

av fritiden.

Departementschefen har följt kommitténs förslag, dock med den ändringen

att — såsom nämnts — det antal dagar som semestern skall utgöra för

att helgdagar skall inräknas i semestern bestämts till sex.

Utskottet vill för sin del ansluta sig till kommitténs uttalande att den

fjärde semesterveckan är en så genomgripande reform att det i dagens läge

icke är möjligt att föreslå någon ytterligare förlängning av semestern. På

grund härav kan utskottet icke tillmötesgå motionärernas önskemål.

De grundläggande kvalifikationsreglerna för rätt till semester finnes i 7 §

i den föreslagna semesterlagen. Häri stadgas, att semester skall utgå med två

dagar för varje kalendermånad av kvalifikationsåret, under vilken arbetstagaren

för arbetsgivarens räkning utfört arbete å minst femton dagar. Har

arbetstagaren utfört arbete å minst åtta och högst fjorton dagar skall semester

för den månaden utgå med en dag. Frånvaro på grund av sjukdom,

havandeskap och barnsbörd samt militärtjänstgöring och civilförsvarstjänstgöring

skall i viss utsträckning jämställas med arbetad tid.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

De föreslagna reglerna om privilegiering av sjukdomstid, som överensstämmer

med gällande ordning, har den innebörden att frånvaro på grund

av sjukdom under tillhopa högst 90 dagar av ett kvalifikationsår skall berättiga

till semester oavsett sjukdomens orsak och att sjukdom utöver 90

dagar skall beaktas såsom semesterkvalificerande, om sjukdomen har sin

grund i yrkesskada. Av reglernas konstruktion följer att den arbetstagare

som är frånvarande från arbetet på grund av sjukdom i exempelvis sju

månader av ett år, varav de sista fyra månaderna till följd av yrkesskada,

äger tillgodoräkna sig hela frånvarotiden såsom kvalifikationstid, medan

den arbetstagare som är frånvarande under lika lång tid, varav de första

fyra månaderna på grund av yrkesskada och återstoden på grund av vanlig

sjukdom, inte får tillgodoräkna sig mer än den förstnämnda sjukdomsperioden.

I motionerna I: 616 och II: 767 samt motionen 1: 625 har yrkats, att dessa

regler skall ändras på så sätt att sjukdom under 90 dagar om året blir semesterkvalificerande

oavsett om sjukdomen inträffar före eller efter en

frånvaro på grund av yrkesskada under samma år.

Semesterkommittén har undersökt om det låter sig göra att införa en sådan

ordning att 90 dagars frånvaro om året på grund av vanlig sjukdom

alltid skall grunda semesterrätt oavsett när under året sjukdomen inträffar

och oavsett om arbetstagaren samma år varit sjuk även på grund av

yrkesskada. Den ifrågavarande 90-dagarsbestämmelsen i semesterlagen

måste, säger kommittén, ses mot sin historiska bakgrund. Ursprungligen

var endast frånvaro på grund av yrkesskada semesterkvalificerande. Den

nuvarande regeln tillkom i samband med 1954 års lagstiftning om samordning

av sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen. Denna samordning

innebär att den sjuke, även i yrkesskadefallen, under de första 90 dagarna

av sin sjukdom får sjukhjälp uteslutande från sjukförsäkringen och att

hjälpen från yrkesskadeförsäkringen träder in först sedan 90-dagarstiden

gått till ända. Praktiskt sett betyder samordningen från socialförsäkringsorganens

synpunkt att det vid sjukdomsfall inte förrän sjukdomen varat

mera än 90 dagar finns något behov av att pröva huruvida den orsakats av

yrkesskada eller ej. Då semesterlagens 90-dagarsbestämmelse infördes åberopades

såsom ett av skälen härför att man ville undvika att sjukdomsorsaken

skulle behöva fastställas i korttidsfallen enbart med hänsyn till den

sjukes semesterrätt. Bidragande var också önskemål att vidga semesterrätten

för dem som varit sjuka under en del av kvalifikationsåret.

Kommittén har, efter att ha framhållit den betydande arbetsbesparing

som samordningen mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen

medfört, kommit till den uppfattningen att den eftersträvade större rättvisan

inte kan uppnås utan att man spolierar de betydande praktiska fördelar

som är förenade med 90-dagarsregeln. Enda utvägen synes nämligen

vara att i semesterlagen helt skilja mellan sjukdom som föranletts av yr
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

kesskada och annan sjukdom. Enligt kommitténs uppfattning torde detta

leda till att arbetstagare, som drabbas av sjukdom, i en helt annan utsträckning

än hittills varit vanligt, skulle påkalla utredning om att sjukdomen

föranletts av yrkesskada, eftersom det skulle ligga i arbetstagarens intresse

att i görlig mån »spara» det antal dagar, som vid vanlig sjukdom kvalificerar

till semester. Med hänsyn härtill och till att yrkesskadeförsäkringens

framtida utformning f. n. är under utredning, har kommittén funnit sig

böra avstå från att föreslå ändring i bestämmelserna om sjukdomstid som

kvalifikationsgrund för semester. Departementschefen har icke ansett sig

böra frångå kommitténs ståndpunktstagande. Icke heller utskottet är berett

att frångå förslaget och kan alltså icke biträda de förevarande motionsyrkandena.

Såväl enligt propositionens förslag som i gällande semesterlag jämställes

frånvaro från arbetet på grund av havandeskap och barnsbörd

i kvalifikationshänseende med arbetad tid i den mån frånvaron ryms inom

en 90-dagarsperiod.

I motionerna 1: 619 och II: 770 har yrkats, att frågan om någon form av

särskild semesterersättning till barnaföderskor, som genom bortovaro från

arbetet utöver 90 dagar upp till högst 180 dagar förlorar semesterrätt för

nämnda tid, måtte göras till föremål för utredning. Till stöd för sitt yrkande

åberopar motionärerna att såväl lagstiftningen om uppsägningsskydd

som förmånerna från moderskapsförsäkringen bygger på en 180-dagarstid.

Den i motionerna aktualiserade frågan har övervägts av semesterkommittén.

Denna har lagt vikt vid att man når en viss kongruens mellan de privilegierade

frånvaroanledningarna sjukdom å ena samt havandeskap eller

barnsbörd å andra sidan. Det kan enligt kommitténs mening knappast

med fog sägas att rekreationssynpunkter skulle ge kraftigare utslag vid havandeskap

eller barnsbörd än vid sjukdom. Då kommittén inte ansett sig

böra föreslå förlängning av den privilegierade frånvarotiden vid sjukdom i

allmänhet har kommittén funnit konsekvensen bjuda att inte heller motsvarande

tid vid havandeskap eller barnsbörd utsträckes. Utskottet instämmer

i kommitténs uppfattning och kan alltså icke biträda motionsyrkandet.

I motionerna I: 607 och II: 751 har yrkats, att de privilegierade frånvaroanledningarna

skall utökas med permittering samt fackliga

och kommunala uppdrag.

Såväl den gällande semesterlagens som den föreslagna nya lagens kvalifikationsregler

bygger på förutsättningen att arbetstagaren genom arbete för

arbetsgivarens räkning förvärvar rätt till semester. De undantag därifrån

som gjorts — de privilegierade frånvaroanledningarna — har avseende på

tid då arbetstagaren oförskyllt måst avhålla sig från arbete. Frågan om semesterrätt

för tid då fackliga och kommunala uppdrag fullgjorts låter sig

icke väl förena med de nämnda grundsatserna. Vad slutligen beträffar frå
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

gan om permitteringstid bör erinras om att riksdagen i andra sammanhang

uttalat sig för att spörsmålet om ersättning till permitterade icke bör lösas

lagstiftningsvägen. Samma synpunkt bör enligt utskottets mening läggas på

frågan om semesterrätt för sådan tid.

Av det sagda följer att utskottet icke biträder motionsyrkandena. I sammanhanget

vill utskottet erinra om att de nya kvalifikationsreglerna lämnar

visst utrymme för frånvaro av bland annat de anledningar motionärerna

berört utan att arbetstagaren går förlust^ semesterrätt.

I fråga om den lön som skall utgå under semester innebär propositionen

att arbetstagare med vecko- eller månadslön liksom enligt gällande

bestämmelser skall erhålla den på semestertiden belöpande lönen.

Tim- eller ackordsavlönade erhåller enligt gällande bestämmelser för varje

dag semesterlön med ett belopp motsvarande deras genomsnittliga dagsinkomst

under de dagar av kvalifikationsåret, på vilka de utfört arbete för

arbetsgivarens räkning. Beträffande dessa kategorier arbetstagare föreslås i

propositionen att semesterlönen skall beräknas för hela semestertiden efter

viss procent av arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst under kvalifikationsåret.

I motionen 11: 773 har yrkats, att propositionens förslag om införande av

en sådan procentlönemetod måtte avslås och att den nu gällande genomsnittslönemetoden

måtte bibehållas i den nya semesterlagen. Motionärerna

har motiverat sitt yrkande med att procentlönemetoden enligt deras uppfattning

kan ge sämre resultat ur arbetstagarens synpunkt när antalet frånvarodagar

är stort.

Frågan om beräkningsmetod för semesterlön åt tim- och ackordslönade

arbetstagare har ingående diskuterats såväl av semesterkommittén som av

departementschefen. Det avgörande argumentet mot den nu tillämpade ordningen

har därvid varit, att resultatet av beräkningen blir beroende av

veckoarbetstidens förläggning. Procentlönemetoden däremot ger samma resultat

oavsett hur arbetstiden har varit förlagd under kvalifikationsåret. På

grund av detta och andra i propositionen närmare redovisade skäl har såväl

kommittén som departementschefen stannat för att förorda denna metod,

som under remissbehandlingen har godtagits av alla de stora organisationerna

på den privata arbetsmarknaden. Utskottet vill för sin del biträda

propositionens förslag och kan alltså icke tillmötesgå motionärernas önskemål.

Det bör i sammanhanget erinras om att den procentsats som skall tilllämpas

vid beräkningen av lönen fastställts med beaktande av viss frånvarotid

under kvalifikationsåret.

Beträffande underlaget för semesterlöneberä k ningen

föreslås i propositionen att detta skall utgöras av arbetstagarens arbetsinkomster

under kvalifikationsåret, dock att semesterlön, övertidstillägg och

sjuklön icke skall inräknas i underlaget.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

I motionerna 1:616 och 11: 767 har yrkats, att övertidstillägg skall inräknas

i det semesterlönegrundande beloppet.

Enligt nu gällande regler medräknas den i övertidsersättningen ingående

grundlönen men icke övertidstillägget vid uträknandet av semesterlön. Varken

kommittén eller departementschefen har ansett ändring av dessa regler

påkallad. Icke heller utskottet vill taga initiativ till ändring av reglerna i

detta avseende. Härav följer att utskottet icke kan biträda motionsyrkandet.

Det bör i sammanhanget framhållas att vecko- och månadsavlönades semesterlön

beräknas utan hänsynstagande till vare sig övertidsersättning eller

övertidstillägg.

Den procentsats som skall tillämpas vid beräkningen av de timoch

ackordsavlönades semesterlön föreslås i propositionen skola fastställas

till 9.

Motionerna I: 607 och II: 751 samt motionerna I: 624- och II: 774 innehåller

yrkanden om andra procenttal. I det förstnämnda motionsparet yrkas

att procentsatsen skall fastställas till 9,5. I det sistnämnda motionsparet

framställes yrkande om att procenttalet skall bestämmas till 8,5.

Vid bestämmandet av den procentsats, efter vilken semesterlönen skall

beräknas, har semesterkommittén till utgångspunkt tagit semesterdagarnas

andel i årets vardagar, omkring 300 till antalet. Denna andel utgör omkring

åtta procent. Eftersom semestertid skall kvalificera för semester men en beräkning

av lönen under sådan semestertid likväl inte skall behöva göras,

måste procentsatsen sättas högre. Kommittén förordar, att semesterlönen

skall beräknas till 8,5 procent av arbetsinkomsten under kvalifikationsåret.

Med denna procentsats kommer semesterlönen, säger kommittén, att på någon

tiondels procent när motsvara en med genomsnittslönemetoden uträknad

semesterlön för den som utfört arbete under sex dagar i veckan eller

som enligt överenskommelse i kollektivavtal skall få semesterlönen beräknad

som om han hade veckoarbetstiden förlagd på detta sätt.

Departementschefen har vid bestämmandet av procentsatsen till 9 tagit

hänsyn till att några dagars frånvaro från arbetet under kvalifikationsåret

av ej semesterkvalificerande anledning icke bör föranleda, att de kategorier

det här är fråga om blir oförmånligare behandlade i semesterlönehänseende

än de vecko- och månadsavlönade. Vidare har departementschefen beaktat,

att semesterlöneunderlaget för de tim- och ackordsavlönade utgöres av det

sist förflutna årets inkomst, som med hänsyn till den troliga löneutvecklingen

kan antagas vara något lägre än det löpande årets.

Frågan om vilken procentsats som skall fastställas är ett problem där de

olika synpunkter som framkommit får vägas mot varandra. Vid denna avvägning

har utskottet stannat för att biträda propositionen och förordar

alltså att procenttalet fastställes till 9. Härav följer att utskottet avstyrker

de ifrågavarande motionsyrkandena.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Andra lagutskottets utlåtande nr 4G år 1963

I 14 § i den föreslagna semesterlagen finnes en regel om utbetalning

av semesterlön. Sådan lön skall om ej annat överenskommits i kollektivavtal

utbetalas till arbetstagaren i samband med semestern. Regeln

har icke avseende på den särskilda semesterlön som utgår till de s. k. okontrollerade

arbetstagarna.

I motionen II: 769 har yrkats, att regeln om utbetalning av semesterlön

måtte ges sådan avfattning att den kommer att omfatta även de okontrollerade

arbetstagarnas särskilda semesterlön.

Departementschefen har i propositionen uttalat, att skälen för att motverka

avtal om inberäknande av semesterlön i arbetsersättningen icke

kan anses vara lika starka när det gäller okontrollerade arbetstagare som

när det gäller andra arbetstagare. Enligt utskottets mening måste det emellertid

anses önskvärt, att den särskilda semesterlönen icke inräknas i arbetsersättningen,

och det bör förutsättas att sådant inräknande kommer

att ske endast i fall då annan ordning för den särskilda semesterlönens utbetalning

icke lämpligen kan följas. Med hänsyn till de skiftande anställningsformer

det här är fråga om och de olika utbetalningstider för arbetsersättning

som tillämpas beträffande okontrollerade arbetstagare vill utskottet

dock icke förorda en utbetalningsregel som binder arbetsgivaren lika snävt

som den i 14 § föreslagna. På grund härav anser sig utskottet icke böra biträda

förevarande motionsyrkande.

I 11 § i den föreslagna semesterlagen finnes regler om arbetsgivarens

skyldighet att varsla om arbetstagarnas semester. Det åligger arbetsgivaren

att i god tid före semesterns början på lämpligt sätt underrätta

arbetstagaren om tiden för semestern. Underrättelse bör lämnas såvitt möjligt

en månad före semesterns början och får icke i något fall givas senare

än fjorton dagar dessförinnan.

I motionerna I: 605 och II: 7i8, I: 607 och II: 751 samt 1: 616 och II: 767

kritiseras dessa regler och framställes önskemål om att varseltiden skall

förlängas. I de båda förstnämnda motionsparen hemställes att regeln skall

ändras på så sätt att underrättelse såvitt möjligt skall lämnas två månader

före semesterns början och icke i något fall senare än en månad dessförinnan.

I det sistnämnda motionsparet yrkas att varseltiden skall fastställas

till två månader. Motionärerna motiverar yrkandena med att den i propositionen

föreslagna varseltiden är för kort för att arbetstagarna skall kunna

planera för sin semester. Det erinras i motionerna om att det i regel krävs

beställning i mycket god tid hos researrangörer samt hotell och andra semesteranläggningar.

Enligt utskottets mening är det ett berättigat önskemål att besked om när

semestern skall utgå erhålles så långt i förväg att det blir möjligt för arbetstagarna

att planera för och på bästa sätt utnyttja semestern. Propositionens

huvudregel om att underrättelse skall lämnas i god tid före semesterns bör
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

jan synes ägnad att tillgodose detta önskemål. Den i paragrafen angivna

minimitiden, fjorton dagar, måste enligt utskottets mening anses vara en

absolut minimiregel som får utnyttjas endast i undantagsfall. Enligt vad

som upplysts inom utskottet bestämmes semestertiden inom de flesta företag

redan flera månader i förväg. Det kan förutsättas att så kommer att ske

även framdeles. Med hänsyn till att det undantagsvis på grund av oförutsebara

omständigheter kan vara berättigat med så kort varseltid som fjorton

dagar anser sig utskottet emellertid icke kunna tillmötesgå motionärernas

önskemål om att i lagen inskriva absolut skyldighet att iakttaga längre

varseltid.

I motionen I: 618 göres gällande att de föreslagna reglerna om arbetsgivarens

varselskyldighet kan komma att medföra svårigheter för sjöfartsnäringen.

Motionären framhåller, att ett fartyg kan bli fördröjt på grund

av omständigheter som arbetsgivaren icke råder över, och uttalar farhågor

för att arbetsgivaren skall kunna drabbas av ersättningsskyldighet om arbetstagarnas

semester på grund av sådan fördröjning skulle komma att förskjutas.

Motionen utmynnar i ett yrkande om att underrättelse beträffande

semesterns början för anställd på fartyg skall få lämnas kortare tid före

semesterns början än fjorton dagar om omständigheterna är sådana att

fjortondagar sregeln icke kan iakttagas.

Det kan enligt utskottets uppfattning icke förnekas att det på grund av

sjöfartsnäringens speciella natur inom denna näring kan uppkomma särskilda

problem i fråga om skyldigheten att underrätta om tidpunkt för

arbetstagarnas semester. Enligt vad utskottet kan finna kan det emellertid

icke komma i fråga att arbetsgivaren drabbas av skadeståndsskyldighet på

grund av en förskjutning av arbetstagarnas semester som beror på omständigheter,

varöver arbetgivaren icke kan råda. Med hänsyn härtill finnes icke

skäl att biträda motionsyrkandet.

Enligt 13 § i den föreslagna semesterlagen har arbetstagare, som är i

arbetsgivarens kost, för varje dag då han under semestern icke till någon

del erhåller denna förmån, rätt till skälig kostersättning. Vägledande

för uppskattningen av kostens värde har tidigare varit det belopp som

av taxeringsmyndigheterna åsatts sådan förmån. Frågan om ersättningens

belopp beröres ej i propositionen. Utskottet förutsätter emellertid att uppskattningen

i framtiden kommer att ske enligt samma regler som hittills.

Utöver vad ovan anförts har de i propositionen framlagda förslagen och

de av departementschefen i anslutning därtill gjorda uttalandena inte givit

utskottet anledning till erinran eller särskilt uttalande.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen, i anledning av följande motioner, nämligen
1)

motionerna I: 607 och II: 751,

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

2) motionerna I: 617 och II: 768, samt

3) motionerna I: 620 och II: 771,

i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om förslag till

sådan lagändring att repetitionsövning under semestertid

icke må inräknas i semestern i fall då företaget tillämpar

semester stängning;

B. att riksdagen, med avslag å följande motioner, nämligen

1) motionerna I: 624 och II: 774, såvitt däri yrkats rätt för

arbetsgivare att uppdela semestern,

2) dels motionerna I: 624 och II: 774, såvitt däri yrkats

sänkning av procentsatsen för semesterlön, dels ock motionerna

1:607 och II: 751, såvitt däri yrkats höjning av procentsatsen

för semesterlön,

3) motionerna I: 624 och II: 774, i den mån de icke kan

anses besvarade genom vad utskottet under B. 1) och 2)

hemställt,

4) motionerna I: 607 och II: 751, i den mån de icke kan

anses besvarade genom vad utskottet under A. och B. 2)

hemställt,

5) motionerna I: 605 och II: 748,

6) motionerna I: 616 och II: 767,

7) motionerna 1:617 och II: 768, i den mån de icke kan anses

besvarade genom vad utskottet under A. hemställt,

8) motionerna I: 620 och II: 771, i den mån de icke kan

anses besvarade genom vad utskottet under A. hemställt,

9) motionerna I: 622 och II: 772,

10) motionen I: 618,

11) motionen I: 621,

12) motionen I: 625,

13) motionen II: 769, samt

14) motionen II: 773,

måtte bifalla förevarande proposition, nr 68, i motsvarande

delar;

C. att riksdagen måtte bifalla propositionen i de delar som

icke omfattas av utskottets hemställan under B.

D. att följande motioner, nämligen

1) motionerna I: 619 och II: 770 samt

2) motionerna I: 623 och II: 775,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 18 april 1963

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Strand, fru Hamrin-Thorell, herr Kaijser,

fru Carlqvist, fru Gärda Svenson, herrar Lars Larsson, Lennart Geijer

och Erik Filip Petersson;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Nilsson i Göteborg,

Rimmerfors, fru Ekendahl, fröken Sandell, herrar Johansson i Södertälje,

Gustavsson i Alvesta och Hamilton.

Reservationer

I. Vid utskottets hemställan under B. 1) av herrar Kaijser och Hamilton,

vilka ansett,

a) att det stycke å s. 42 i utskottets yttrande som börjar med orden »De

överväganden som» och slutar å s. 43 med orden »skolornas vårvinterlov»,

bort ersättas med text av följande lydelse:

»Vid remissbehandlingen i denna fråga har, såsom i propositionen redovisas,

remissopinionen splittrats i två läger. Kommittéförslaget stödes genomgående

av arbetstagarorganisationerna. De privata, kommunala och

statliga arbetsgivarna har däremot samlat sig kring den av tre reservanter

i kommittén förordade linjen att arbetsgivaren bör ha en självständig

rätt att uppdela semestern i den mån denna överstiger 18 dagar.

Otvivelaktigt kommer en sammanhängande fyraveckorssemester att medföra

vissa problem. De i propositionen föreslagna reglerna om semesterns

förläggning är visserligen icke tvingande och lämnar utrymme såväl för

kollektiva som enskilda överenskommelser om uppdelning och förläggning

av semestern. Det är emellertid mycket svårt att förutsäga i vilken utsträckning

denna avtalsfrihet kan komma att utnyttjas för överenskommelser om

en uppdelning av semestern och i vad mån man på denna väg kan reducera

de problem som semesterförlängningen kommer att föra med sig. Utskottet

tänker i detta sammanhang inte enbart på anpassningsproblemen

till reformen inom näringslivet över huvud taget utan i lika hög grad på

svårigheterna att under semestertid hålla verksamheten i gång inom service-

och vårdyrkena.

Inte bara arbetsgivare utan även arbetstagare kan tänkas ha intresse av

en uppdelning av semestern, så att någon del av denna förlägges till annan

tid än sommarmånaderna. En omständighet som torde medverka härtill är

att man inom turistnäringen helt visst kommer att ha större möjligheter

att ge de semestrande service vid annan årstid än under sommarmånaderna.

Det är inte heller uteslutet att många arbetstagare kommer att ha intresse

av att kunna disponera sin fjärde semestervecka i anslutning till skolornas

vårvinterlov.

I sitt remissyttrande erinrar Svenska stadsförbundet om att man vid treveckorssemesterns

införande fann det lämpligt att medge arbetsgivaren en

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Andra lagutskottets utlåtande nr W år 1963

självständig rätt att dela semestern och att man fem år senare när arbetsgivarsidan

ansågs ha anpassat sig till en längre semester slopade denna rätt.

Förbundet anser att det finns motiv för att tillämpa ett liknande förfarande

även när semestern skall utsträckas till fyra veckor. Även kommerskollegium

föreslår en viss övergångstid under vilken arbetsgivaren ensam skall

få träffa avgörande om den fjärde semesterveckans förläggning.

Utskottet finner en lösning efter de linjer som antydes i dessa både remissyttranden

vara synnerligen beaktansvärd.

Principbeslut bör nu fattas om en rätt för arbetstagaren till fyra veckors

odelad semester vid en tidpunkt då arbetslivet anpassat sig till de förhållanden

som den förlängda semestern innebär. Under övergångstiden innan

denna anpassning skett bör man ge arbetsgivaren rätt att ensam få träffa

avgörande om den fjärde semesterveckans förläggning.»

b) att utskottet under B. 1) bort hemställa,

»att riksdagen, i anledning av yrkandet i motionerna

I: 624 och II: 774 om rätt för arbetsgivaren att uppdela semestern,

måtte

dels — med avslag å propositionen såvitt gäller 10 § i

förslaget till lag om semester — för sin del antaga nämnda

paragraf i följande, såsom utskottets förslag betecknade lydelse:
-

10 §.

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

Arbetsgivare äger-----som nu sagts.

Semestern skall utgå i ett sam- Arbetsgivaren äger rätt att beslumanhang,

såframt icke överenskom- ta om uppdelning av semestern, varmelse

om annan ordning träffas vid en period skall utgöra minst

med arbetstagaren, överstiger semes- aderton dagar,

tertiden tjugofyra dagar, må dock

semestern förläggas till två skilda

perioder, av vilka den ena utgör

minst tjugofyra dagar.

Semester för---svensk hamn.

dels ock i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl.

Maj :t vid den tidpunkt då näringslivet anpassat sig till fyraveckorssemestem

måtte förelägga riksdagen förslag till sådan

lagändring att arbetstagarna erhåller rätt att få hela

semestern i en följd.»

II. Vid utskottets hemställan under B. 2)

av herrar Kaijser och Hamilton, vilka ansett,

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 dr 1963

a) att det avsnitt i utskottets yttrande å s. 49 som börjar med orden »Departementschefen

har» och slutar med orden »ifragavarande motionsyrkandena.

» bort ersättas med text av följande lydelse:

»Departementschefen har vid bestämmandet av procentsatsen stannat

vid talet 9. Frågan om vilken procentsats som skall fastställas är i själva

verket ett problem där olika synpunkter som framkommit kan vägas mot

varandra. Vid denna avvägning har utskottet med bifall till motionerna

I: 624 och II: 774 i denna punkt stannat för procentsatsen 8,5, den siffra

som kommittén föreslagit. Härav följer att utskottet avstyrker yrkandet i

motionerna I: 607 och II: 751.»

b) att utskottet under B. 2) bort hemställa,

»att riksdagen, med bifall till yrkandet i motionerna I: 624

och II: 774 om fastställande av procentsatsen vid semesterlöneberäkningen

till 8,5 samt med avslag å propositionen

och motionerna I: 607 och II: 751 i motsvarande delar, för

sin del måtte antaga 12 och 16 §§ i förslaget till lag om semester

i följande, såsom utskottets förslag betecknade lydelse

:

12 §.

(Kungl. Maj:ts förslag)

Arbetstagare, som — ---belöpande lönen.

(Utskottets förslag)

För annan arbetstagare än i första

stycket sägs utgör semesterlönen för

hela semestertiden nio procent av arbetstagarens

sammanlagda arbetsinkomst

i anställningen under kvalifikationsåret.

Är arbetstagaren berättigad

till längre semester än som

föreskrives i 7 §, skall för varje dag,

varmed semestern för år räknat överstiger

tjugofyra dagar, semesterlönen

höjas med fyra tiondels procent

av inkomsten.

Vid tillämpning---under kvalifikationsåret.

För annan arbetstagare än i första

stycket sägs utgör semesterlönen för

hela semestertiden åtta och en halv

procent av arbetstagarens sammanlagda

arbetsinkomst i anställningen

under kvalifikationsåret. Är arbetstagaren

berättigad till längre semester

än som föreskrives i 7 §, skall för

varje dag, varmed semestern för år

räknat överstiger tjugofyra dagar,

semesterlönen höjas med fyra tiondels

procent av inkomsten.

Vid beräkning-----särskilda kostnader.

För arbetstagare — - — — tillämpligt kollektivavtal.

16 §.

Arbetstagare, som avses i 4 §, är

berättigad till särskild semesterlön

med nio procent av arbetstagarens

sammanlagda arbetsinkomst hos arbetsgivaren

under kvalifikationsåret.

Arbetstagare, som avses i 4 §, är

berättigad till särskild semesterlön

med åtta och en halv procent av arbetstagarens

sammanlagda arbetsinkomst

hos arbetsgivaren under kvalifikationsåret.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56 Andra lagutskottets utlåtande nr it) år 1963

Beträffande arbetstagare —---motsvarande tillämpning.

Särskild semesterlön---dess utgång.»

III. av fru Gärda Svenson och herr Gustavsson i Alvesta.

IV. av fru Hamrin-Thorell och herr Rimmerfors.

Särskilt yttrande

i fråga om tidpunkten för semesterreformens ikraftträdande av herrar

Kaijser och Hamilton, vilka anfört:

»I anslutning till vad utskottet anför i frågan om tidpunkten för ikraftträdandet

av den nya lagen vill vi under hänvisning till yrkandet i denna

punkt i motionerna 1:624 och 11:774 understryka olägenheterna av att

under en löpande avtalsperiod genom lagstiftningsåtgärder rubba förutsättningarna

för mellan arbetsmarknadens parter träffade avtal. Så sker

här genom en semesterförlängning som motsvarar en löneökning av i det

närmaste tre procent. Särskilt vid kontrakt som avser leveranser efter den

nya lagens ikraftträdande och som icke innefattar möjlighet att täcka de ökade

lönekostnaderna genom uttagande av höjda priser måste detta medföra

avsevärda svårigheter. Enär det synes vara en allmän önskan bland arbetstagarna

att lagen skall träda i kraft snarast möjligt, har vi dock ej velat

biträda det i motionerna framförda yrkandet om lagens ikraftträdande

först den 1 januari 1964, då nytt huvudavtal på arbetsmarknaden avses

komma att träda i kraft. \''i förutsätter nämligen att parterna själva vid de

kommande förhandlingarna kommer att beakta den lagstiftningsvägen tillskapade

ändringen i förutsättningarna för den gångna avtalsperiodens

överenskommelser.»

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM SS

312461

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1963:181 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om semester, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. a1 i texten