Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om successiv avveckling av pantlånerörelsen. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 32 i första kammaren av herrar Bengtson och Sundin samt nr 38 i andra kammaren av herr Börjesson i Falköping m. fl.

1963-04-17 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1963:41, Utlåtande i anledning av väckta motioner om successiv avveckling av pantlånerörelsen. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 32 i första kammaren av herrar Bengtson och Sundin samt nr 38 i andra kammaren av herr Börjesson i Falköping m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 41 år 1963

1

Nr 41

Utlåtande i anledning av väckta motioner om successiv avveckling

av pantlånerörelsen.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 32 i första kammaren av herrar Bengtson

och Sundin samt nr 38 i andra kammaren av herr Börjesson i Falköping

m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj:t måtte hemställa om utredning syftande till pantlånerörelsens

successiva avveckling i enlighet med vad i motionen anförts».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sin hemställan får

utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa

till motionen 11:38.

över motionerna har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver

inhämtat yttranden från socialstyrelsen, kommerskollegium, överståthållarämbetet

och länsstyrelsen i Malmöhus län. Yttranden har därjämte

på utskottets begäran avgivits av polischefen i Stockholm och Stockholms

varubelåningsidkares förening.

Gällande regler

Med pantlånerörelse avses lånerörelse, i vilken lösören mottages som

pant. Reglerna härom återfinnes i 1949 års lag om pantlånerörelse. Sådan

rörelse får icke bedrivas utan särskilt tillstånd av vederbörande länsstyrelse.

Tillstånd meddelas för viss tid, högst tio år, och endast om behov av rörelsen

anses föreligga. Företrädesrätt att erhålla tillstånd har medgivits

kommun samt bolag eller ekonomisk förening som har till syfte att driva

rörelsen på villkor, fördelaktiga för låntagarna, och utan rätt för delägare

eller annan att njuta del i vinst. Enskild person må beviljas tillstånd endast

om han gjort sig känd för redbarhet och ordentlighet och i övrigt anses

lämplig. För det fall att enskild pantlånare avlidit har stadgats rätt för dödsboet

att genom särskild föreståndare fortsätta rörelsen under återstående

tillståndstid. Lämnade tillstånd må återkallas om anmärkningar mot rörelsens

skötsel föranleder därtill. Bestämmelser för tillvaratagande av låntagarnas

intressen har givits. Sålunda skall länsstyrelsen fastställa låneavgifter

för pantlånerörelse, och förbud har meddelats för pantlånare att utan särskilt

tillstånd av länsstyrelsen taga eller betinga sig vederlag för lån annorle
-

Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 2 avd. Nr 41

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1963

des än i form av låneavgift eller att fordra eller mottaga skuldförbindelse å

lånebeloppet. Vidare har föreskrifter lämnats om skyldighet för pantlånare

att hålla pant försäkrad, om lånetid och om försäljning av pant som icke blivit

löst. För att underlätta polisens spaningsarbete efter stulet gods har stadgats

bl. a. att okänd pantsättare skall avkrävas tillfredsställande legitimation

och att polismyndighet i orten äger ålägga pantlånare att anmäla mottagande

av föremål av visst eller vissa slag. Pantlånerörelse står under

tillsyn av vederbörande länsstyrelse, som har att genom inspektion eller på

annat lämpligt sätt kontrollera att rörelsen bedrives i överensstämmelse med

gällande lag och meddelade föreskrifter.

Historik

Tidigare bestämmelser på området fanns intagna i förordningen den 28

maj 1918 angående idkande av pantlånerörelse. Denna reglerade pantiåneverksamheten

främst ur polisiära synpunkter. Huvudsyftet med förordningen

var att motarbeta tillgreppsbrottsligheten. För detta ändamål gavs

i förordningen bestämmelser, som skulle försvåra avsättningen av tjuvgods

och underlätta polismyndigheternas spaningsarbete. Härutinnan överensstämde

förordningen med den samma dag utfärdade förordningen angående

handel med vissa begagnade föremål m. in. ,

Vid 192i års riksdag väcktes frågan om en av sociala synpunkter betingad

revision av bestämmelserna angående idkande av pantlånerörelse. I

skrivelse den 3 juni 1924, nr 242, anhöll riksdagen, att Kungi. Maj:t måtte

föranstalta om utredning rörande vilka åtgärder som från det allmännas

sida skulle kunna vidtagas för borttagande eller minskande av pantlånerörelsens

sociala nackdelar samt, därest så erfordrades, för riksdagen framlägga

de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Den 20 juni 1924

anbefallde Kungl. Maj :t socialstyrelsen att verkställa den av riksdagen begärda

utredningen. Till fullgörande av detta uppdrag avlät socialstyrelsen

den 12 juni 1930 skrivelse jämte förslag till förordning angående idkande

av pantlånerörelse. 1 underdånig skrivelse den 30 maj 1936, nr 275, anhöll

1936 års riksdag om slutförande av den påbörjade utredningen samt framläggande

för riksdagen av de förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

Med anledning härav anbefallde Kungl. Maj :t i skrivelse den 29 oktober

1937 socialstyrelsen att, i den mån så kunde finnas erforderligt på

grund av ändrade förhållanden, verkställa förnyad utredning i frågan och

inkomma med de förslag, vartill utredningen kunde giva anledning. Den 8

mars 1943 framlade socialstyrelsen utredning med nytt förslag till förordning

angående idkande av pantlånerörelse. Över socialstyrelsens år 1943

avgivna förslag inhämtade Kungl. Maj :t yttranden från ett flertal myndigheter

och sammanslutningar.

Då socialstyrelsens förslag framlades, hade frågan om en revision av förordningen

angående handel med vissa begagnade föremål m. m. blivit ak
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 41 år 1963

tuell. Den 30 juni 1945 tillkallade dåvarande chefen för handelsdepartementet

sju sakkunniga för att verkställa utredning och avgiva förslag rörande

revision av sistnämnda förordning. Med hänsyn till intresset av överensstämmelse

i väsentliga avseenden mellan bestämmelserna om handeln

med begagnade föremål, å ena sidan, samt om pantlånerörelse, å andra sidan,

ålades de sakkunniga att ägna uppmärksamhet även åt socialstyrelsens

betänkande och däröver avgivna yttranden samt att framställa de ändringsförslag,

vartill denna granskning kunde föranleda. I sitt den 10 mars

1947 avgivna betänkande (SOU 1947:22) föreslog de sakkunniga bl. a.

vissa mindre ändringar i socialstyrelsens förslag, över de sakkunnigas betänkande

inkom yttranden från olika myndigheter och organisationer.

I socialstyrelsens betänkande lämnades uppgifter rörande antalet pantlåneföretag

i landet åren 1936 och 1941. Hänsyn hade därvid icke tagits till

vissa i Stockholm bedrivna pantlånerörelser, gällande enbart motorfordon,

konstföremål, varupartier, möbler och andra skrymmande föremål. Enligt de

lämnade uppgifterna fanns förstnämnda år sammanlagt 69 pantlåneföretag,

fördelade på 32 orter. Av företagen drevs 37 av enskilda personer, 21 av

aktiebolag och 11 av kommuner. År 1941 fanns å 30 orter sammanlagt 65

pantlåneinrättningar, av vilka 33 drevs av enskilda personer, 19 av aktiebolag,

2 av allmännyttiga bolag och It av kommuner. Såväl 1936 som 1941

var de kommuner, som själva drev pantlånerörelse, städerna Uppsala, Nyköping,

Linköping, Jönköping, Karlskrona, Lund, Borås, Falun, Gävle, Söderhamn

och Östersund. Den 1 januari 1949 fanns i hela landet 56 pantlåneföretag

av de slag, som socialstyrelsen medräknat, fördelade å sammanlagt

27 orter. Av dessa företag innehades 22 av enskilda personer, 21 av

aktiebolag, 2 av allmännyttiga bolag och 11 av kommuner.

Socialstyrelsens betänkande lades med smärre, av de sakkunniga föreslagna

ändringar till grund för Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 19k9.

Föredragande departementschefen anförde i propositionen:

Det torde icke kunna bestridas, att den yrkesmässiga pantlåneverksamheten

fyller en viktig uppgift på kreditväsendets område. Den erbjuder för

många den enda till buds stående utvägen att vinna en åtminstone tillfällig

lättnad vid penningbrist. Emellertid innebär eu oreglerad utövning av denna

verksamhet allvarliga risker i så måtto att den situation, vari de lånesokande,

särskilt mindre bemedlade sådana, befinna sig, kan komma att utnyttjas

på ett otillbörligt sätt. Det är därför ett samhälleligt intresse att pantlåneverksamheten

göres till föremål för en reglering, som ej endast beaktar

polisens intresse att komma åt tjuvgods utan också skapar ett någorlunda

verksamt skydd för låntagarna. Därvid måste emellertid tillses, att regleringen

icke göres så restriktiv, att pantlåneverksamheten icke kan fylla sitt

ändamål att tillgodose talrika medborgares kreditbehov. Vid övervägande

av frågan, i vilka former denna verksamhet skall få bedrivas, bör även beaktas

att näringsfriheten icke i onödan inskränkes.

Efter behandling i första lagutskottet, som förordade vissa ändringar i

propositionen, antogs av riksdagen nu gällande lag om pantlånerörelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1963

Remissyttrandena

Forevarande motioner avstyrkes helt av kommerskollegium, överståthålarämbetet,

länsstyrelsen i Malmöhus län och polischefen i Stockholm De

synpunkter och erfarenheter som härvidlag framföres av länsstyrelsen torde

vara representativa även för de andra remissinstanserna. I länsstyrelsens

yttrande anföres bl. a.

.. Ge"om sm 8ranskningsverksamhet och övrig befattning med hithörande

ärenden har lansstyrelsen erhållit en god insyn i förhållandena inom länets

pantlåneforetag. En viss nedgång i rörelsens omfattning under senare år

har därvid kunnat konstateras bl. a. i de fall, då länsstyrelsen haft att fasteV7~

låsnea7^fterna, vilka vid samtliga företag i länet nu utgår

efter 36 procent for år. Till narmare belysande av läget inom pantlånerörelsen

i lanet hanvisar länsstyrelsen till följande tabell:

... UpPf1!t å summan av utestående lån vid pantlåneföretagen i Malmöhus

lan vid årsskiftena

1958/59

1959/60

1960/61

1961/62

Malmö

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

AB H. Månssons låneaffär

227 500

217 500

207 900

189 800

AB Malmö pantlåneinrättning

485 700

487 600

467 900

452 600

M. Johnssons dödsbo

124 000

128 000

132 300

128 800

U. Månsson

44 800

41 500

39 200

35 500

Hälsingborgs pant AB

322 400

334 800

330 000

300 000

H. Tillgren, Landskrona

79 700

75 200

76 400

81 900

Lunds stads pantlåneinrättning

172 600

152 600

135 000

132 700

Erfarenheterna från granskningsverksamheten ger enligt länsstyrelsens

bedömande vid handen, att här ifrågavarande kreditform icke i någon högre

grad utnyttjas under förhållanden, då socialvård skulle varit en lämpligare

utväg.. Mycket ofta torde kunderna vara personer, vars penningbehov har

rent tillfälliga orsaker och varit av kort varaktighet, d. v. s. fall då en hänvändelse

till socialvården icke framstår som den naturliga lösningen av de

föreliggande ekonomiska problemen och kanske icke heller kunnat leda

till önskat resultat. Möjligheten av att anlita ett pantlåneriföretag synes i dylika

fall fylla ett behov och vara till gagn även ur den synpunkten, att lånebehovet

tillgodoses av en av myndigheterna kontrollerad rörelse. Avsaknaden

av en dylik möjlighet skulle bl. a. kunna medföra, att vederbörande

tvingades salja värdefulla ägodelar till underpris.

1 anledning av vad motionärerna anfört därom, att det i viss omfattning

förekommer att tjuvgods pantsättes med hjälp av falska legitimationshandhngar,

får lansstyrelsen framhålla, att — såvitt kan bedömas av

va som 1 detta avseende anförts i ett par av de överlämnade yttrandena1_

sagda omständighet icke synes utgöra något bärande skäl för avskaffande

av pantlånerirorelsen.

EU mera vägande skäl härvidlag är den successiva nedgång i pantlånerorelsernas

verksamhet, som under senare tid obestridligen ägt rum och som

m!w län!Styrf1f“ famlade yttranden från poliskamrarna i Hälsingborg, Lund och

Malmo samt socialnämnderna i Hälsingborg och Malmö.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr fri år 1963

5

synes ge ett visst belägg för uppfattningen, att det här är fråga om en låneform

på avskrivning. Emellertid ifrågasätter länsstyrelsen — med hänsyn

till att låneformen alltjämt synes ha ett visst berättigande och då i varje

fall såvitt angår länet inga mera påtagliga missbruk därav synes förekomma

—- om anledning finnes att i nuvarande läge upptaga frågan om pantlånerörelsens

avveckling. Länsstyrelsen anser sig dock icke böra motsätta sig, att

en sådan utredning företages, därest en bedömning av vad som framkommit

i frågan anses ge anledning därtill.

Polischefen i Stockholm anför beträffande de polisiära aspekterna bl. a.

Genom att en del stöldgods finner vägen till varubelåningarna ökas i själva

verket polisens möjligheter att uppspåra förövaren av det bakomliggande

brottet. Personalen på varubelåningarna är enligt lagen om pantlånerörelse

skyldig att omedelbart underrätta polisen om misstänkta fall av pantsättning.

Genom dylika meddelanden och genom det intima samarbete i övrigt

som råder mellan kriminalpolisen och varubelåningarnas personal, ha

många brottslingar kunnat gripas och stöldgodset tillrättaskaffas. Däremot

har det ofta visat sig svårt att spåra brottslingar som under hand avyttrat

det oärligen åtkomna godset till privatpersoner.

Rörande behovet av pantlånerörelse framför socialstyrelsen i sitt yttrande

i huvudsak samma åsikter som de tidigare nämnda remissinstanserna. I

yttrandet anföres emellertid därutöver bl. a.

Då pantlånerirörelsen sålunda i många fall kan fylla ett behov, som är

svårt att tillgodose på annat sätt, vill socialstyrelsen icke biträda förslaget

om dess avveckling. Med hänsyn till att klientelet huvudsakligen torde utgöras

av människor som befinner sig i en beträngd situation kan det dock

enligt socialstyrelsens mening starkt ifrågasättas om denna verksamhet

lämpligen bör bedrivas i vinstsyfte. I 1943 års utredning uttalade styrelsen

att pantlånerörelse icke borde få bedrivas av enskild person utan endast av

kommun, allmännyttigt bolag eller bolag med begränsad vinstudelning. Motiveringen

härtill angavs vara att det visat sig att de av enskilda drivna företagen

i vissa fall betingade högre låneavgifter än bolagen och de i kommunal

regi drivna rörelserna. Såvitt styrelsen har sig bekant finnes i Stockholm

endast ett kommunalt företag i branschen medan övriga femton företag

synes drivas i vinstsyfte. Enligt uppgift skulle låneavgifterna i det kommunala

företaget, som icke är subventionerat, ligga väsentligt mycket lägre

än avgifterna vid övriga rörelser. Med hänvisning till det anförda vill socialstyrelsen

ifrågasätta om icke en utredning hörde verkställas rörande

möjligheterna att under en övergångstid avveckla pantlåneföretag som hedrivas

i vinstsyfte.

Stockholms varubelåningsidkares förening avstyrker motionerna. Föreningen

gör gällande, att allmänhetens behov av pantlånerirörelse icke försvunnit,

och varnar för följderna av sådan privat, okontrollerbar låneverksamhet

som skulle framträda vid en avveckling av pantlånerirörelsen.

Flera av de myndigheter som yttrat sig till utskottet har i sin tur inhämtat

yttranden från åtskilliga lokala organ. Av dessa har polis kammaren

i Hälsingborg, socialnämnden i Hälsingborg, Stockholms handelskammare,

Smålands och Illckinge handelskammare, handelskammaren i Göteborg,

handelskammaren i Karlstad, handelskammaren i Gefle samt Norr
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1963

bottens och Västerbottens läns handelskammare avstyrkt motionerna. Östergötlands

och Södermanlands handelskammare, Gotlands handelskammare,

Skånes handelskammare samt handelskammaren för Örebro och Västmanlands

län har förklarat sig ej ha något att erinra mot bifall till motionsyrkandena.

Avveckling av pantlånerörelsen har förordats av poliskamrarna

i Malmö och Lund, av socialnämnden i Malmö samt av Västergötlands och

norra Hallands handelskammare. Svenska Bankföreningen, slutligen, har

förklarat, att bankerna endast i begränsad omfattning bedriver utlåning

mot panträtt i bilar, smycken eller andra lösören och att intresse ej föreligger

att utvidga denna verksamhet.

Utskottet

Reglerna om pantlånerörelse, dvs. lånerörelse i vilken lösören mottages

som pant, återfinnes i 1949 års lag om pantlånerörelse. För att driva sådan

rörelse erfordras tillstånd av vederbörande länsstyrelse. Tillstånd lämnas

på viss tid, högst tio år, och endast om behov av rörelsen prövas föreligga.

Kommun samt bolag eller förening, som ej drives i vinstsyfte, har företrädesrätt

att erhålla tillstånd. Pantlånerörelse övervakas av länsstyrelsen som

också fastställer låneavgifterna. Till underlättande av polisens spaningsarbete

finnes regler om skyldighet för företaget att avkräva låntagare legitimation

och att enligt meddelade ålägganden till polisen anmäla pantsättning

av vissa slags föremål.

I förevarande motioner ifrågasättes om pantlånerörelsen längre har något

berättigande. Motionärerna framhåller att den kreditform rörelsen erbjuder

är dyrbar och att allmänheten numera har möjlighet att på annat sätt klara

en tillfällig penningförlägenhet, i sista hand genom socialvårdens försorg.

Vidare göres gällande att bland pantlånerörelsens kunder finns en del asociala

element, som med hjälp av falska legitimationshandlingar pantsätter

stulet gods. Motionerna utmynnar i en hemställan om utredning för successiv

avveckling av pantlånerörelsen.

I ärendet har på utskottets begäran avgivits yttranden av socialstyrelsen,

kommerskollegium, överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Malmöhus län,

polischefen i Stockholm och Stockholms varubelåningsidkares förening.

Samtliga remissinstanser avstyrker motionerna. Socialstyrelsen ifrågasätter

dock om icke en utredning borde verkställas rörande möjligheterna att under

en övergångstid avveckla pantlåneföretag som bedrives i vinstsyfte.

Det för utskottet tillgängliga materialet visar att pantlånerörelsen sedan

flera år minskar i omfattning. Av remissinstansernas uttalanden framgår

emellertid att denna rörelse alltjämt fyller ett behov, som icke lämpligen

kan tillgodoses genom socialvård eller inom en annan kreditform än den

pantlånerörelsen tillhandahåller. Utskottet kan ej heller utan vidare dela

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr il år 1963

7

motionärernas mening att krediten betingar ett alltför högt pris. Det måste

nämligen beaktas att lånebeloppen ofta är ringa och kredittiden kort samt

att expeditions- och förvaringskostnaderna i dessa fall måste utgöra en avsevärd

del av räntan.

Vad gäller motionärernas farhågor för att pantlånerörelsen underlättar

möjligheterna att avsätta stulet gods, vill utskottet hänvisa till polischefens

i Stockholm remissyttrande, vari uttalas, att polisens möjligheter att uppspåra

en gärningsman underlättas genom att en del stöldgods finner vägen

till varubelåningarna.

Sammanfattningsvis finner utskottet alltså att ett behov av pantlånerörelse

alltjämt förefinnes och att nackdelarna av denna rörelse i dess nuvarande

form icke är särskilt framträdande. En avveckling av pantlånerörelsen

skulle måhända framkalla en av myndigheterna icke kontrollerbar låneverksamhet,

som kunde medföra betydande skadeverkningar.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1:32 och 11:38, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 17 april 1963

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand*, Nils Elowsson, Axel Svensson,

fru Gärda Svenson, herrar Edström, Enarsson, Dahlberg och Erik Filip

Petersson* *

från andra kammaren: herr Nilsson i Göteborg, fröken Wetterström*,

herrar Odhe*, Wiklund i Stockholm, fru Eriksson i Ängelholm, herrar Jönsson

i Ingemarsgården, Svensson i Kungälv* och Gomér.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Gomér, som ansett

a) att det avsnitt av utskottets utlåtande som börjar å s. 6 med orden »I

ärendet har» och slutar med orden »medföra betydande skadeverkningar»

bort ersättas med text av följande lydelse:

»I ärendet har på utskottets begäran avgivits yttrande av socialstyrelsen,

kommerskollegium, överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Malmöhus län,

polischefen i Stockholm och Stockholms varubelåningsidkares förening. I

remissyttrandena verifieras vad som i motionerna framhållits om att varu
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Andra lagutskottets utlåtande nr it år 1963

belåningen är en dyrbar låneform. Socialstyrelsen ifrågasätter om icke en

utredning borde verkställas rörande möjligheterna att under en övergångstid

avveckla pantlåneföretag som bedrives i vinstsyfte. Länsstyrelsen i Malmöhus

län vill ej motsätta sig utredning, övriga remissinstanser avstyrker

utredning, polismästaren i Stockholm utifrån utgångspunkten att pantlåneriverksamheten

ej utgör något polisiärt problem.

Vad först angår behovet av den kreditform som varubelåningen utgör,

visar det för utskottet tillgängliga materialet att pantlånerörelsen sedan

flera år minskar i omfattning. Det bör också uppmärksammas att pantlåneriföretag

nu helt saknas i 9 av landets 24 län. Några vådor härav har icke

försports. Härav drar utskottet slutsatsen att behovet av varubelåning som

kreditform uppenbarligen icke är av den art att tvingande omständigheter

kan anses föreligga att upprätthålla pantlånerirörelse i nuvarande omfattning.

Enligt utskottets mening måste stor vikt fästas vid vad motionärerna och

flera remissinstanser anfört om att varubelåningen är en dyrbar kreditform.

Lägsta förekommande räntesats synes vara 12 procent, vilken gäller för

obligationer och värdehandlingar. För flertalet varuslag uppgår räntan till

36 procent, dvs. till mer än en tredjedel av lånebeloppet. Härtill kommer en

särskild låneavgift på högst 10 procent per låneärende. Varubelåningen är

således den dyrbaraste nu förekommande kreditformen för personer som

i vissa situationer utnyttjar denna möjlighet till anskaffning av kontanter.

Det får enligt utskottets mening anses otillfredsställande med en sådan

ekonomisk belastning i en situation som i övrigt torde te sig besvärande

för vederbörande. Starka skäl talar således för en successiv avveckling av

den nu förekommande pantlånerirörelsen i enlighet med motionernas syfte.

Utskottet finner sig i anledning av motionerna böra förorda att riksdagen

hos Kungl. Maj :t anhåller om utredning av frågan rörande möjligheterna

till en successiv avveckling.»

b) att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen i anledning av förevarande motioner,

1:32 och 11:38, i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om

utredning av möjligheterna att successivt avveckla pantlånerörelsen,

samt

2) att motionerna, i den mån de icke kan anses besvarade

genom vad utskottet under 1) hemställt, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1963

630845

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.