Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående preskriptionstiden för återbetalning av socialhjälp.

1963-04-23 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1963:47, Utlåtande i anledning av väckt motion angående preskriptionstiden för återbetalning av socialhjälp.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1963

1

Nr 47

Utlåtande i anledning av väckt motion angående preskriptionstiden

för återbetalning av socialhjälp.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 202,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har fröken Karlsson hemställt »att

riksdagen måtte antaga följande

Förslag

till

lag om ändring i lag om socialhjälp den 4 januari 1956 (nr 2)

Härigenom förordnas, att 39 § 1 st. lag om socialhjälp den 4 januari 1956

(nr 2) skall erhålla följande ändrade lydelse.

39 §

Vill kommun erhålla ersättning enligt 33—36 §§ och sker betalning icke

godvilligt äger kommunen att hos länsstyrelsen i det län, där den som sökes

har att vid domstol svara i tvistemål, föra talan om utbekommande av

ersättningen. Om tiden för anhängiggörande av sådan talan skall gälla vad

enligt allmän lag är föreskrivet i fråga om preskription av fordran.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963; dock att äldre bestämmelser alltjämt

skola gälla beträffande fordran som enligt dessa bestämmelser blivit

preskriberad före den 1 juli 1963.»

Beträffande de skäl motionären anfört till stöd för sin hemställan får

utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa

till motionen.

över motionen har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver

inhämtat yttrande från socialstyrelsen. Yttranden har därjämte på

utskottets begäran avgivits av Svenska socialvårdsförbundet. Svenska stadsförbundet

och Svenska landskommunernas förbund. Redogörelse för yttrandena

lämnas i det följande.

Gällande regler

Kommuns rätt till ersättning av enskild för utgiven socialhjälp regleras

i 33—39 §§ lagen den 4 januari 1956 om socialhjälp. I fråga om åtcrbetal
Bihang

till riksdagens protokoll 1963. 9 saml. 2 avd. Nr 47

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr t7 år 1963

ningsbestämmelserna gäller en principiell skillnad mellan socialhjälp, utgiven

enligt 12 §, obligatorisk socialhjälp, och sådan hjälp utgiven enligt

13 §, frivillig socialhjälp. För den förstnämnda är hjälptagaren i princip

icke återbetalningsskyldig, vilket däremot enligt 34 § är fallet beträffande

den frivilliga socialhjälpen, därest hjälptagaren fyllt 16 år. I fråga om den

obligatoriska socialhjälpen finnes emellertid vissa undantag från huvudbestämmelsen,

varigenom dels hjälptagaren själv (33 §), dels make resp.

föräldrar (35 och 36 §§) under vissa förutsättningar kan förpliktas återbetala

sådan socialhjälp. I fråga om all socialhjälp gäller enligt 37 § att socialnämnden

äger meddela eftergift från den ersättningsskyldighet varom

stadgas i 33—66 §§. Vid prövning av frågan om eftergift är socialnämnden

icke bunden av några lagbestämmelser utan äger att med hänsyn till omständigheterna

i varje särskilt fall fritt pröva om eftergift bör ske.

Har kommun icke meddelat eftergift från ersättningsskyldighet och sker

betalning icke godvilligt, äger kommunen jämlikt 39 § att hos länsstyrelsen

i det län, där den som sökes har att vid domstol svara i tvistemål, föra talan

om utbekommande av ersättningen. Sådan talan skall vid påföljd att

rätten till ersättning eljest förloras, anhängiggöras genom skriftlig ansökan,

som skall ha inkommit till länsstyrelsen inom tre år efter det den

hjälp, för vilken ersättning begäres, lämnats eller efter det kommunen fått

vidkännas utgift, varför ersättning fordras. Sedan ersättningsskyldighet fastställts

av länsstyrelse, löper vanlig tioårig preskriptionstid.

Historik

Enligt 1918 års fattigvårdslag ägde fattigvårdsstyrelse i allmänhet att av

den som åtnjutit fattigvård uttaga ersättning härför, i den mån styrelsen

icke fann skäl till eftergift. Talan om återbetalning skulle väckas hos vederbörande

länsstyrelse. Fattigvårdsstyrelsens rätt till återkrav var underkastad

tioårig preskription enligt allmänna regler, vilket innebar att talan ej

behövde anhängiggöras för att ny preskriptionstid skulle börja löpa.

Socialvårds kommittén, som år 1950 överlämnade betänkande (SOU

1950:11) med förslag till lag om socialhjälp, fann ej anledning bestämma

annan preskriptionstid, då återbetalningsskyldigheten enligt kommitténs

förslag inskränktes. På grundval av betänkandet framlades i Kungl. Maj.ts

proposition nr 177 år 1955 förslag till nu gällande lag om socialhjälp. I propositionen

uttalade föredragande departementschefen bl. a.

För att undvika att återbetalningsfrågan hålles svävande alltför länge

synes preskriptionstiden, som f. n. är tio år, böra förkortas avsevärt. Av

den utredning, som kommittén låtit verkställa rörande nuvarande praxis

(bil. 1 i betänkandet), framgår, att återkrav senare än tre år efter understödets

utgivande, är sällsynta. Med hänsyn härtill föreslår jag, att preskriptionstiden

bestämmes till tre år. I vanliga fall bör preskriptionstiden löpa

från den dag hjälpen utgivits. Om hjälpen lämnats i form av borgen, bör

preskriptionstiden däremot räknas från den dag, då kommunen på grund

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1963 3

av sitt borgensåtagande fick vidkännas den utgift, för vilken ersättning

kräves

Andra lagutskottet, som behandlade propositionen i sitt utlåtande nr 39,

uttalade att den föreslagna regeln med hänsyn till arten av socialhjälpsklientelet

kunde tänkas ha en viss positiv psykologisk inverkan på viljan

till självförsörjning och tillstyrkte reformen.

Riksdagen godtog vad utskottet anfört.

Remissyttranden

Socialstyrelsen framhåller i sitt yttrande, att återbetalningsskyldigheten

huvudsakligen har avseende å den frivilliga socialhjälpen, vilken ofta lämnas

för att sätta en hjälpbehövande i stånd att för framtiden försörja sig

genom eget arbete. Bland åtgärder i detta syfte nämner styrelsen omskolning,

yrkesutbildning och utgivande av näringshjälp. Styrelsen fortsätter.

Kostnaderna för uppehälle till dem som genomgår omskolning eller yrkesutbildning

och till deras familjer bestrides genom utbildningsbidrag från

arbetsmarknadsstyrelsen. Före den 1 juli 1962 var en förutsättning härför

som regel att vederbörande kommun skriftligen åtog sig ersätta 25 % av

kostnaderna för utbildningsbidraget, vilken del da utgavs i form av frivillig

socialhjälp. Detta krav på 25-procentigt bidrag har emellertid numera

slopats och från och med den 1 juli 1962 erlägger kommunerna icke någon

del av utbildningsbidraget till arbetsmarknadsstyrelsen.

Den näringshjälp, som arbetsmarknadsstyrelsen utger för startande av

självständig verksamhet, omfattar icke endast små hantverksbetonade verkstäder

utan även affärsrörelser av olika slag, kiosker, korv- och glasstånd,

tobaks- och tidningsaffärer, frukt- och konfektyraffärer, speceriaffärer,

konfektionsaffärer m. m. Kostnaderna för igångsättande av en bärkraftig

egen rörelse har som en följd av utvecklingen ökat kraftigt och statsbidraget

torde numera enligt arbetsmarknadsstyrelsens undersökningar täcka mindre

än hälften av kostnaderna i stället för beräknade tre fjärdedelar. Kompletterande

bidrag måste därför i större omfattning än vad ursprungligen avsågs

utges av hemortskommun och landsting men måste också sökas av

privata institutioner och organisationer.

I fråga om näringshjälpen har arbetsmarknadsstyrelsen vid några tillfällen,

senast i sin skrivelse angående medelsbehovet för budgetåret 1963/64,

föreslagit att det hittills till 5 000 kronor maximerade statsbidraget för enskild

person skulle höjas till 10 000 kronor. Föredragande statsrådet har

emellertid i årets statsverksproposition, Bil. 13, sid. 91, förklarat sig icke

kunna tillstyrka den föreslagna höjningen.

Kommunerna har i betydande utsträckning använt möjligheterna att jämlikt

37 § socialhjälpslagen eftergiva ersättningsskyldighet, då fråga varit

framför allt om sådan frivillig socialhjälp som avsetts för omskolning eller

utbildning. Eftergift torde som regel i dylika fall ansetts särskilt motiverad.

Hade omskolning eller utbildning icke kommit till stånd skulle kommunen

i de flesta fall ha varit tvungen utgiva obligatorisk socialhjälp för den hjälpbehövandes

och i förekommande fall för hans familjs försörjning, vilket

säkerligen ofta ställt sig avsevärt kostsammare. Förhållandet är däremot

ett annat i fråga om bidrag till näringshjälp. Den socialhjälp som utges i

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr U7 år 1963

dessa fall, blir ofta investering i en affärsverksamhet, dvs. ett rent kapitaltillskott,

och några motiv för eftergift förefinnes då sällan.

Frågan om den treåriga preskriptionstiden har under senare år varit föremål

för en del diskussioner i olika tidskrifter. Sålunda har frågan behandlats

bl. a. i fyra artiklar i Socionomförbundets tidskrift nummer 3—6 för

år 1961 samt i Svenska Socialvårdsförbundets tidskrift nummer 1 för år

1962. Sistnämnda artikeln utgör ett referat av förbundsdirektören Wahlbergs

inledningsanförande vid Svenska Socialvårdsförbundets konferens den

23—24 november 1961. Där framhålles bl. a. att den i 39 § socialhjälpslagen

bestämda treårsgränsen är orygglig, dvs. det går icke att förlänga

tiden genom krav eller genom överenskommelse med den ersättningsskyldige

eller på annat sätt. Detta står i motsatsförhållande til! den allmänna

tioåriga preskriptionen för fordran, där ett enkelt krav kan få en ny

preskriptionstid att löpa. Det har visat sig att denna treårsperiod är alldeles

för kort särskilt då det gäller förebyggande hjälp t. ex. näringshjälp.

Innan den som fått sådan hjälp har kommit på fotter igen och kan börja

amortera sin skuld har treårstiden gått till ända och därmed har också

socialnämndens möjligheter att få någon ersättning för denna frivilliga

hjälp förfallit. Skulle nämnden innan de tre åren gått, vända sig till länsstyrelsen

med anhållan att vederbörande skall åläggas ersättningsskyldighet

måste länsstyrelsen pröva saken som förhållandena just då är och följden

blir då ofta att vederbörande anses icke kunna betala någonting och nämnden

får avslag på sin begäran. Därmed blir också hjälptagaren fri från all

ersättningsskyldighet. Som följd härav blir socialnämnderna alltför försiktiga

vid beviljande av eljest behövlig förebyggande hjälp.

I stort sett samma tankegångar har redovisats i de ovannämnda uppsatserna

i Socionomförbundets tidskrift.

Enligt socialstyrelsens erfarenhet är de angivna olägenheterna av den

korta preskriptionstiden ingalunda överdrivna. I olika sammanhang, främst

i samband med diskussioner med företrädare för socialnämnder, har likartade

synpunkter framförts på denna fråga.

Kommunerna har visserligen möjlighet att —- under förutsättning av

kommunalfullmäktiges medgivande — i stället för att utge kontant socialhjälp

teckna borgen å lån för sådant ändamål. Emellertid är på dessa borgensförbindelser

bestämmelserna i 58 § kommunallagen om kommuns rätt

att utan underställning upptaga lån och ingå borgen tillämpliga och för

dem gäller att lånen skall återbetalas inom 5 år och med årliga avbetalningar,

om låntiden sträcker sig över ett år. Såvitt socialstyrelsen har sig

bekant är det endast Stockholms stad som efter Kungl. Maj:ts medgivande

i april 1957 har utsträckt den tid, inom vilken lån med borgen av socialnämnden

skall återbetalas, till tio år.

Socialhjälpslagens bestämmelser angående preskriptionstid och kommunallagens

bestämmelser angående tid för återbetalning av lån med borgen

av socialnämnd lägger sålunda icke sällan hinder i vägen för ett effektivt

och ändamålsenligt utnyttjande av möjligheterna att genom socialhjälp

eller borgen bidraga till kostnaderna för åtgärder för att sätta en hjälpbehövande

människa i stånd att försörja sig. Enligt socialstyrelsens mening är

därför en uppmjukning av bestämmelserna i hög grad påkallad. Såsom

förut nämnts bestrider emellertid kommunerna icke längre någon del av

utbildningskostnaderna för sådan omskolning som kommer till stånd genom

arbetsmarknadsstyrelsens försorg. I den mån kommunerna själva föran
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr U7 år 1963

5

staltar om yrkesutbildning e. d. skulle de som regel ha haft kostnader i

form av obligatorisk socialhjälp för personer, som genomgår sådan omskolning

eller yrkesutbildning, om denna ej kommit till stånd. I dylika fall är

det önskvärt att socialnämnderna i största utsträckning utnyttjar möjligheten

till eftergift och här synes någon förlängning av treårstiden icke behöva

ifrågasättas.

I fråga om socialhjälp, som utgives i samband med näringshjälp, är förhållandena

annorlunda. För att börja en rörelse och göra densamma lönsam

kräves även i fråga om mindre företag numera betydande startkapital,

varav huvuddelen blir en ren investering. Denna investering medför en kapitalökning

och för den, som erhåller socialhjälp härför, bör som regel eftergift

icke komma ifråga. Emellertid är de belopp, som här utgives som socialhjälp,

av sådan storlek, att man med hänsyn till omständigheterna icke

kan vänta att desamma skall kunna återbetalas inom tre år. I dylika fall

skulle det alltså vara av värde både för vederbörande socialnämnd och

hjälpsökande om återbetalningstiden kunde förlängas.

En dylik förlängd återbetalningstid synes kunna åstadkommas i fråga

om frivillig socialhjälp för vissa särskilda ändamål — näringshjälp — genom

att länsstyrelse bemyndigas att på framställning av socialnämnd eller

hjälpsökande i det enskilda fallet fastställa lämplig, förlängd återbetalningstid.

Under åberopande av det anförda får styrelsen föreslå en utredning angående

en partiell utsträckning av den i socialhjälpslagen föreskrivna preskriptionstiden.

Svenska socialvårdsförbundet upplyser att frågan om preskriptionstiden

för återbetalning av socialhjälp varit föremål för uppmärksamhet inom socialnämnderna.

Enligt förbundets uppfattning kan man inte utesluta, att

den treåriga preskriptionstiden i många fall varit till förfång för de hjälpsökande.

Förbundet instämmer i motionens syfte att få till stånd en uppmjukning

av gällande preskriptionsbestämmelser men föreslår, i stället för

den av motionären förordade lösningen, att regeln om treårig preskriptionstid

bibehålies med möjlighet till avbrott genom enkelt krav mot den

ersättningsskyldige. Till lösande av det aktualiserade problemet föreslår

förbundet, att frågan göres till föremål för utredning och överväganden

inom socialpolitiska kommittén.

Även styrelsen för Svenska stadsförbundet vitsordar att nu gällande

preskriptionsregler i vissa fall kan lända den enskilde till förfång och ifrågasätter

om icke ett enkelt krav mot den återbetalningsskyldige skulle kunna

göras preskriptionsavbrytande i vissa fall. Styrelsen förordar att frågan i

hela dess vidd blir föremål för utredning.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund, slutligen, föreslår efter

vissa överväganden sådan ändring i nu gällande bestämmelser, att preskriptionsavbrytande

åtgärd icke skall behöva vidtagas, då socialhjälp lämnas

i form av lån mot revers med längre återbetalningstid än tre år.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1963

Utskottet

Kommuns rätt till ersättning av enskild för utgiven socialhjälp regleras

i lagen om socialhjälp. I fråga om återbetalningsbestämmelserna gäller en

principiell skillnad mellan socialhjälp, utgiven enligt 12 §, obligatorisk socialhjälp,

och sådan hjälp utgiven enligt 13 §, frivillig socialhjälp. För den

förstnämnda är hjälptagaren i princip icke återbetalningsskyldig, vilket däremot

är fallet beträffande den frivilliga socialhjälpen, därest hjälptagaren

fyllt 16 år. Har kommunen icke meddelat eftergift från ersättningsskyldighet

och sker betalning icke godvilligt, äger kommunen jämlikt 39 § att hos vederbörande

länsstyrelse föra talan om utbekommande av ersättningen. Sådan

talan skall vid påföljd att rätten till ersättning eljest förloras, anhängiggöras

inom tre år efter det hjälpen lämnats eller efter det kommunen fått

vidkännas den utgift, varför ersättning fordras. Den treåriga preskriptionstiden

kan icke förlängas genom överenskommelse med den ersättningsskyldige

eller på annat sätt.

I förevarande motion göres gällande att preskriptionsregeln ofta är en

hjälpsökande till förfång. Motionären påpekar att den socialhjälp som lämnas

ej sällan uppgår till betydande belopp och att en återbetalning inom tre

år i många fall är omöjlig. Vederbörande socialnämnd får därför räkna med,

fortsätter motionären, att ett återbetalningskrav inom treårsperioden kommer

att ogillas av länsstyrelsen. Motionären menar att socialnämnderna efter

sådana överväganden blir mindre benägna att lämna i och för sig behövlig

hjälp. Motionen utmynnar i ett förslag till sådan ändring av 39 §

lagen om socialhjälp att de allmänna reglerna om tioårig preskription, liksom

tidigare varit fallet, blir tillämpliga även på socialhjälp. Ändringen

skulle innebära, förutom en förlängning av preskriptionstiden, att preskription

skulle avbrytas genom ett enkelt krav eller en överenskommelse med

den återbetalningsskyldige.

Till utskottet har avgivits yttranden av socialstyrelsen, Svenska socialvårdsförbundet,

Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas

förbund. Samtliga remissinstanser vitsordar och understryker de av motionären

påtalade nackdelarna med den gällande preskriptionsregeln men föreslår

andra lösningar än den som förordas i motionen. Socialstyrelsen, socialvårdsförbundet

och stadsförbundet anser att frågan bör bli föremål för utredning.

Även inom utskottet har framhållits att socialhjälpslagens preskriptionsregel

i vissa fall kan medföra nackdelar för en hjälpsökande. Utskottet är av

den uppfattningen att en ändring bör komma till stånd men anser sig ej nu

kunna ange vilken lösning av problemet som är att förorda. Det synes utskottet

mest ändamålsenligt att Kungl. Maj :t låter utreda frågan och framlägga

de förslag vartill utredningen kan ge anledning. Utskottet vill understryka,

att de med den rådande ordningen förenade olägenheterna är av sådan

art att frågan påkallar en snar lösning.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1963

7

Med hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

1) att riksdagen i anledning av förevarande motion, II:

202, måtte hos Kungl. Maj :t anhålla om förslag till sådan

ändring i lagen om socialhjälp att de i utskottets utlåtande

påtalade olägenheterna undanröjes; samt

2) att motionen, i den mån den icke kan anses besvarad

genom vad utskottet under 1) hemställt, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 23 april 1963

På andra lagutskottets vägnar:

JOHN R. ANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Nils Elowsson*, Axel Svensson, fru Carlqvist,

fru Gärda Svenson, fröken Nordström, herrar Lars Larsson, Edström

och Enarsson;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Nilsson i Göteborg*,

Rimmerfors, fru Ekendahl*, fröken Sandell, fru Gunne, herrar Johansson

i Södertälje och Gustavsson i Alvesta.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1963:201 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående rätt för Konungen att förordna om uttagande av antidumping a1 i texten