Utlåtande i anledning av väckta motioner om vidgad rätt till reseersättning och sjukpenning för personer med rörelseinvaliditet. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 168 i första kammaren av herr Karlsson, Göran, m. fl. och nr 199 i andra kammaren av fru Eriksson i Ängelholm m. fl.
1963-04-25 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1963:50, Utlåtande i anledning av väckta motioner om vidgad rätt till reseersättning och sjukpenning för personer med rörelseinvaliditet. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 168 i första kammaren av herr Karlsson, Göran, m. fl. och nr 199 i andra kammaren av fru Eriksson i Ängelholm m. fl.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 1963
1
Nr 50
Utlåtande i anledning av väckta motioner om vidgad rätt till reseersättning
och sjukpenning för personer med rörelseinvaliditet.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 168 i första kammaren av herr
Karlsson, Göran, m. fl. och nr 199 i andra kammaren av fru Eriksson i
Ängelholm m. fl.
I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen måtte
besluta
att reseersättning alltid skall utgå till patient, som besöker ortopedisk
klinik för utprovning och erhållande av ortopediskt hjälpmedel;
att invalidiserad, under tid då ortopediskt hjälpmedel är inlämnat för
reparation och annat hjälpmedel icke disponeras, skall kunna sjukskrivas
och erhålla rätt till sjukpenning; samt
att uppdraga åt vederbörande utskott att utforma erforderlig lagtext».
Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sin hemställan får
utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionen 1:168.
över motionerna, såvitt de avser rätt till sjukpenning, har utskottet i
den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver inhämtat yttranden från
medicinalstyrelsen och riksförsäkringsverket.
Gällande bestämmelser m. m.
Enligt bestämmelser i 2 kapitlet i lagen om allmän försäkring har försäkrad
vid sjukdom rätt till ersättning för utgifter för läkarvård och sjukhusvård
ävensom i samband därmed företagna resor. Närmare bestämmelser
om reseersättning finns intagna i sjukreseförordningen. Vid läkarvård
utgår ersättning endast i den mån resekostnaden överstiger ett karensbelopp
av i regel fyra kronor. Den är därjämte maximerad enligt särskilda
Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 2 avd. Nr 50
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 1963
regler. Rätt till ersättning för resor till och från sjukvårdsinrättning föreligger
då försäkrad åtnjutit sjukhusvård, som på grund av sjukdom varit
erforderlig. I princip ersättes hela resan till sjukvårdsinrättningen men
återresan endast i den mån kostnaden överstiger karensheloppet fyra kronor.
Enligt 3 kap. 7 § lagen om allmän försäkring utgår sj ukpenning
vid sjukdom, som förorsakar nedsättning av arbetsförmågan med minst
hälften. Såsom sjukdom anses jämväl sådant tillstånd av nedsatt arbetsförmåga,
som förorsakats av sjukdom för vilken sjukpenning utgivits och
som alltjämt kvarstår efter sjukdomens upphörande.
Begreppet sjukdom är icke närmare definierat i lagen. Nämnda stadganden
hade motsvarighet i 21 § lagen om allmän sjukförsäkring. I det
betänkande som låg till grund för sistnämnda lagstiftning (SOU 1944:15)
anförde socialvårdskommittén (s. 162) att man inte funnit lämpligt eller
ens möjligt att i lagtexten ge en definition av sjukdomsbegreppet. Vidare
anfördes:
Man synes vid bedömande av huruvida sjukdom föreligger eller icke i
första hand ha att hålla sig till vad som enligt vanligt språkbruk och gängse
läkarvetenskaplig uppfattning är att anse som sjukdom. Med denna utgångspunkt
torde såsom sjukdom kunna betecknas varje onormalt kropps- eller
själstillstånd, vilket icke sammanhänger med den normala livsprocessen.
Efter en sjukdomsprocess kvarblivande missbildningar eller stympningar
utan samband med sjukliga symtom böra dock icke räknas såsom sjukdom.
Ett kroppslyte bör alltså ej anses såsom sjukdom. Ä andra sidan bör icke
endast själva sjukdomsprocessen såsom sådan utan även en efter sjukdomsprocessen
kvarstående nedsättning eller rubbning av det fysiska eller
psykiska tillståndet kunna räknas såsom sjukdom.
I samma betänkande uttalade socialvårdskommittén i specialmotiveringen
till berörda bestämmelse (s. 311):
Har vederbörande varit arbetsoförmögen efter sjukdomens slut, kan sedermera
av annan anledning än sjukdom inträdande arbetsoförmåga eller
nedsättning av arbetsförmågan, även om den uppenbarligen har samband
med den tidigare sjukdomen, icke i och för sig medföra rätt till sjukpenning.
Dock bör den omständigheten, att någon efter sjukdomens upphörande
en kortare tid sökt fullgöra sitt arbete i syfte att konstatera, huruvida
han är i stånd att sköta arbetet, icke utgöra avgörande bevis för att arbetsförmåga
då förelegat.
I remissyttrande över socialvårdskommitténs betänkande framhöll försäkring
srådet, att den föreslagna bestämmelsen att med sjukdom skall jämställas
vissa tillstånd av arbetsoförmåga eller nedsatt arbetsförmåga måste
anses innebära att även sådana efter en sjukdomsprocess kvarblivande
3
Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 1963
missbildningar eller stympningar utan samband med sjukliga symptom,
som inte borde räknas såsom sjukdom, omfattades av bestämmelsen. I
anledning av remissyttrandet bekräftade föredragande departementschefen
i proposition nr 312 år 19U6 (s. 224), att enligt de berörda stadgandena sådan
efter sjukdom kvarstående arbetsoförmåga, som föranledes av missbildningar
och stympningar, i förevarande hänseende bör jämställas med
sjukdomstillstånd.
Sjukreseutredningen anförde i betänkandet »Sjukreseersättningar» (SOU
1958:23) i fråga om vanföras resor för byte av proteser och dylikt, att
tillämpningen av sjukförsäkringslagen vore ojämn och att detta sammanhängde
med svårigheten att i enskilda fall bestämma vad som skulle anses
såsom sjukdom. Utredningen föreslog därför, att tillämpningsföreskrifter
beträffande den ortopediska vården skulle utfärdas. Enligt föredragande
departementschefens uttalande i proposition nr 161 till 1959 års riksdag
med förslag till vissa ändringar av sjukförsäkringslagen borde det ankomma
på riksförsäkringsanstalten att utfärda sådana föreskrifter. I anledning
härav föreskrev riksförsäkringsanstalten i cirkulär till de allmänna
sjukkassorna den 31 december 1959 »att läkarvård, som i 14 § sjukförsäkringslagen
avses, alltid skall anses meddelad, då läkare medverkat vid
vård å sådan klinik». I anslutning härtill har medicinalstyrelsen i cirkulärskrivelse
till läkare vid ortopediska kliniker m. m. den 23 juni 1960 anfört,
att undersökning och behandling, som meddelas patient av läkare vid ortopedisk
klinik, enligt styrelsens mening bör jämställas med läkarvård vid
sjukdom och bli ersättningsbar enligt sjukförsäkringslagen. Innebörden av
riksförsäkringsanstaltens och medicinalstyrelsens anvisningar är att i de
fall läkare medverkat vid undersökning och behandling å ortopedisk klinik
ersättning från sjukkassa skall utgå såväl för läkarvården som för resorna
i samband därmed.
När arbetsoförmåga uppkommer genom att protesen ej kan anvandas pa
grund av att den förorsakar sår eller annat sjukdomstillstånd inträder i
princip rätt till sjukpenning. Arbetshinder på grund av skada på
själva protesen har däremot ej ansetts medföra rätt till sjukpenning, enär
den kroppsliga defekten som sådan inte förändrats.
I fråga om vanföras resor för undersökning och behandling kan, då resekostnadsersättning
från sjukkassa inte utges, enligt kungörelsen den 26 maj
195A angående statsbidrag till resor för vanföra m. m. i vissa fall utgå resebidrag
efter behovsprövning. Sålunda får medellös eller mindre bemedlad
vanför, som beretts tillfälle till undersökning, behandling eller yrkesutbildning
på någon av de statsunderstödda vanföreanstalterna, under förutsättning
att ersättning för resor till och från anstalten och hemmet inte skall
4 Andra lagutskottets utlåtande nr SO år 1963
utges av allmän sjukkassa, genom anstaltens försorg beredas bidrag till sådana
resor. Resebidraget utgår med samma belopp som skulle ha utgivits,
om kostnaderna skolat ersättas enligt sjukförsäkringslagens bestämmelser.
Prövningen av bidragsbehovet samt utbetalningen av bidrag ankommer på
anstaltens överläkare.
Historik
Beträffande vanföras resor för byte av proteser o. d. anförde sjukreseutredningen
i sitt betänkande närmare följande:
Vi har dryftat frågan om att utsträcka ersättningsrätten till att avse även
sådana resor till och från ortopediska kliniker som ej står i samband med
läkarvård. Vi har dock inte ansett oss böra framlägga något förslag härom.
Lika angeläget kunde det vara att medge ersättning vid resor för exempelvis
foniatrisk behandling av talpedagog. Liksom när det gäller vård, som lämnas
av sjuksköterska, skulle en dylik utvidgning av försäkringsskyddet innebära
en så betydelsefull förändring av sjukförsäkringens innehåll att
den inte bör genomföras enbart på grund av överväganden om vad som kan
vara motiverat från resekostnadssynpunkt.
Spörsmålet borde därför enligt utredningens mening prövas i ett större
sammanhang.
I propositionen nr 161 till 1959 års riksdag anförde föredragande departementschefen,
att han i likhet med sjukreseutredningen ännu icke fann tiden
vara inne att ta ställning till frågan om gottgörelse för resor vid erhållande
av sjukvård, som meddelades av annan än läkare. Spörsmålet om en
eventuell utvidgning av ersättningsrätten borde anstå till den allmänna
översyn av lagen, som kunde förväntas inom en förhållandevis nära framtid.
Andra lagutskottet biträdde i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 45
uppfattningen, att mera väsentliga utökningar av försäkringsskyddet såvitt
gällde reseersättning icke borde ske i samband med en partiell reform.
Enligt utskottets mening var det emellertid angeläget, att en allmän översyn
av sjukförsäkringsbestämmelserna snarast kom till stånd, varvid bl. a.
frågan om vilka slag av resor som borde omfattas av försäkringsskyddet
kunde bli föremål för förnyat övervägande.
Vid 1962 års riksdag väcktes motioner som syftade till att reseersättning
skulle utges från sjukkassa även i de fall då läkare icke medverkat vid utbyte
eller inprovning av ortopediskt hjälpmedel. Andra lagutskottet behandlade
motionerna i utlåtande nr 20. Utskottet erinrade om att chefen för
socialdepartementet i december 1961 tillkallat särskilda sakkunniga för att
företa en översyn av sjukförsäkringslagstiftningen och att denna utredning
Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 1963 5
enligt direktiven skulle behandla bl. a. frågor som rörde ersättning från
sjukkassa för resekostnader. Utskottet fann det vid sådant förhållande
lämpligt att det av motionärerna aktualiserade spörsmålet gjordes till föremål
för prövning i samband därmed.
I skrivelse till Kungl. Maj :t gav riksdagen såsom sin mening till känna
vad utskottet anfört.
Motionerna
Till stöd för yrkandet om vidgad rätt till sjukpenning för personer med
rörelseinvaliditet anföres i motionerna följande:
Enligt utfärdade anvisningar rörande handläggning av bidrag till ortopediska
hjälpmedel äger patient rätt att erhålla ytterligare en protes, när
den först utprovade visat sig fungera väl. Trots detta händer det icke alltför
sällan, att när en protes går sönder äger den amputerade icke någon
funktionsduglig reservprotes. Samma situation kan även drabba bärare av
andra ortopediska hjälpmedel. Vederbörande blir därvid helt arbetsoförmögen
och måste under den tid, som hjälpmedlet är inlämnat för reparation,
vara borta från sitt arbete med förlorad arbetsförtjänst som följd.
Enligt de principer, som tillämpas av medicinalstyrelsens disciplinnämnd,
bör det antses skäligt att invalidiserad, som icke kan disponera sitt hjälpmedel
och härigenom måste avstå från arbete, betraktas som sjuk och sålunda
äger rätt till sjukpenning mot utfärdat läkarintyg.
Remissyttrandena
Riksförsäkringsverket anser sig böra avstyrka motionerna. Riksförsäkringsverket
redogör för tillämpningen av gällande regler och erinrar om tillkallandet
av 1961 års sjukförsäkringsutredning samt fortsätter:
Utredningen bör enligt föredragande departementschefens uttalande ha
till uppgift att söka nå fram till ytterligare förbättringar i den enskildes
skydd i den utsträckning så befinnes möjligt. Frågan om utvidgning av
rätten till sjukpenning enligt lagen om allmän försäkring torde kunna förväntas
bli föremål för utredningens överväganden. I avvaktan härpå bör
enligt verkets uppfattning någon utvidgning av nämnda ersättningsrätt i
vart fall inte förekomma.
Det bör i detta sammanhang uppmärksammas, att den i motionerna
ifrågasatta utvidgningen av sjukpenningrätten ofta skulle medföra att tid
för vilken sjukpenning skulle utgå bleve i ej önskvärd utsträckning beroende
av den försäkrades egna åtgöranden.
Medicinalstyrelsen anser, att sjukskrivning bör kunna ske och sjukpenning
utgå, då det ortopediska hjälpmedlet är av väsentlig betydelse för invaliditetens
lindring. Då i dylika fall hjälpmedlen ofta torde vara att hänföra
till dem som enligt medicinalstyrelsens bifogade cirkulär i ämnet kan
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 1963
erhållas i två exemplar, torde sjukskrivning av förevarande orsak enligt
styrelsens mening endast behöva tillgripas i undantagsfall. Styrelsen ifrågasätter
om icke sjukpenning i dessa fall bör kunna utgå redan enligt gällande
lag.
Utskottet
Enligt gällande bestämmelser utgår ersättning från sjukförsäkringen för
resor i samband med utbyte eller inprovning av ortopediskt hjälpmedel endast
då läkare medverkat vid utbytet eller inprovningen. Sjukpenning utges
när arbetsoförmåga uppkommer genom att det ortopediska hjälpmedlet
inte kan användas på grund av att det orsakar sår eller annat sjukdomstillstånd.
Arbetshinder på grund av skada på själva hjälpmedlet anses
däremot inte medföra rätt till sjukpenning. Förevarande motioner syftar
till att reseersättning skall utges även i de fall då läkare icke medverkat
vid utbytet eller inprovningen samt att sjukpenning skall kunna utgå till
invalidiserad under tid då ortopediskt hjälpmedel är inlämnat för reparation
och annat hjälpmedel icke är disponibelt.
Beträffande frågan om rätt till ersättning för resor vid besök på ortopedisk
klinik vill utskottet erinra om att riksdagen förra året i anledning av
motionsyrkande av samma innebörd som det nu aktuella i skrivelse till
Kungl. Maj:t som sin mening gav till känna att spörsmålet borde prövas
av 1961 års sjukförsäkringsutredning. Något ytterligare initiativ i denna
fråga anser utskottet icke erforderligt.
Statsbidrag utgår som regel för anskaffande av två exemplar av ortopediskt
hjälpmedel. Vidare bör beaktas att sjukpenning inte utges för de tre
första dagarna av varje sjukperiod och att det kan antagas att hjälpmedlen
ofta kan repareras inom denna tidrymd. De fall då sjukpenning aktualiseras
torde därför inte vara talrika. Det har emellertid upplysts att de ortopediska
verkstäderna är hårt belastade och att det på grund härav kan
dröja, innan en handikappad erhåller det andra exemplaret av sitt hjälpmedel.
Utskottet anser därför att frågan om rätt till sjukpenning i här avsedda
situationer bör bli föremål för prövning. Med hänsyn till sambandet
med den tidigare till 1961 års sjukförsäkringsutredning hänskjutna frågan
synes det utskottet lämpligt att motionerna överlämnas till denna utredning
för beaktande.
Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,
1) att riksdagen i anledning av förevarande motioner,
I: 168 och II: 199, i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla,
att motionerna, såvitt de avser frågan om sjukpenning,
överlämnas till 1961 års sjukförsäkringsutredning för beaktande,
samt
Andra lagutskottets utlåtande nr 50 dr 1963
7
2) att motionerna, i den mån de icke kan anses besvarade
genom vad utskottet under 1) hemställt, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 25 april 1963
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Strand, Nils Elow&son, Axel Svensson,
herr Kaijser, fru Carlqvist*, fru Gärda Svenson*, fröken Nordström och
herr Edström*;
från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Rimmerfors,
fröken Wetterström, fröken Sandell, herr Fredriksson*, fru Eriksson i
Ängelholm, herr Gustavsson i Alvesta och fru Svensson i Kungsör*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1963:204 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om vidgad rätt till reseersättning och sjukpenning för personer med rörelseinvaliditet. a1 i texten