Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till grunder för krigssjukvårdsutbildning av läkare och lag om ändring i lagen den 27 november 1953

1963-05-04 · 22 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 21 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1963:52, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till grunder för krigssjukvårdsutbildning av läkare och lag om ändring i lagen den 27 november 1953

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1963

1

Nr 52

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till grunder för krigssjukvårdsutbildning av läkare

och lag om ändring i lagen den 27 november 1953

(nr 688) om hälso- och sjukvård vid krig och andra

utomordentliga förhållanden (krigssjukvårdslag),

dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 8 mars 1963 dagtecknad proposition, nr 106, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll, föreslagit riksdagen att

dels godkänna i propositionen angivna grunder för krigssjukvårdsutbildning

av läkare;

dels jämlikt 87 § regeringsformen antaga vid propositionen fogat förslag

till lag angående ändring i lagen den 27 november 1953 (nr 688) om hälsooch

sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden (krigssjukvårdslag).

I samband med propositionen har utskottet till behandling törehalt de i

anledning av densamma väckta, likalydande motionerna nr 689 i första kammaren

av herr Kaijser och nr 843 i andra kammaren av fru Sjövall m. fl.

I motionerna hemställes, att riksdagen, med avslag å propositionen, måtte

1) anhålla om ett nytt förslag om krigssj ukvårdsutbildning för läkare

av innebörd som angives i motionerna, byggt på nuvarande kurs i krigsmedicin

i studieplanen för medicine licentiatexamen och helt inpassat inom

universitetsutbildningens ram, samt

2) uttala att den i propositionen förordade omläggningen av läkarnas

värnpliktstjänstgöring icke bör innebära längre sammanlagd tjänstgöringstid

än 394 dagar.

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får

utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa

till motionen 11:843.

Författningsförslaget är av följande lydelse:

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 2 avd. Nr 52

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1963

Förslag till

Lag

angående ändring i lagen den 27 november 1953 (nr 688) om hälso- och sjukvård

vid krig och andra utomordentliga''förhållanden|(krigssjukvårdslag)

Härigenom förordnas att i lagen den 27 november 1953 om hälso- och

sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden (krigssjukvårdslag)

skall efter 9 § införas en ny paragraf, betecknad 9 a §, av nedan angiven

lydelse samt att 10 och 11 §§ samma lag skola erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

10

Konungen meddelar föreskrifter

angående dels omfattningen av begreppet

medicinalpersonal dels registrering

av sådan personal dels för
-

(Föreslagen lydelse)

9 a §.

Den som är behörig att utöva läkaryrket

eller avlagt medicine kandidatexamen

och genomgått för medicine

licentiatexamen föreskrivna

kurser i medicin och kirurgi och

som icke före löpande kalenderårs

början fyllt sextiofem år är skyldig

att, i den utsträckning som hans

kroppskrafter och hälsotillstånd

medgiva, efter anvisning av myndighet

som Konungen bestämmer, under

högst sextio dagar deltaga i utbildning

och övning för tjänst som

kan åläggas med stöd av tjänsteplikt

för medicinalpersonal.

År tjänstgöringsskyldig som avses

i första stycket tillika värnpliktig, må

han åläggas att deltaga i utbildning

och övning som i första stycket sägs

under den längre tid som han kunnat

åläggas värnpliktstjänstgöring.

§•

Konungen meddelar föreskrifter

angående dels omfattningen av begreppet

medicinalpersonal dels registrering

av sådan personal dels för
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1963

(Gällande lydelse)

delning av personalen till tjänstgöring

dels ersättning åt den som fullgör

i denna lag avsedd tjänsteplikt.

11

Den som underlåter att fullgöra

skyldighet, som ålagts honom med

stöd av 8 eller 9 §, straffes med dagsböter

eller, där omständigheterna

äro synnerligen försvårande, med

fängelse i högst sex månader.

:s

(Föreslagen lydelse)

delning av personalen till tjänstgöring

dels ersättning åt den som fullgör

i denna lag avsedd tjänst, utbildning

eller övning.

§•

Den som underlåter att fullgöra

skyldighet, som ålagts honom med

stöd av 8, 9 eller 9 a §, straffes med

dagsböter eller, där omständigheterna

äro synnerligen försvårande, med

fängelse i högst sex månader.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges principförslag rörande den utbildning som

avser att göra läkare skickade att tjänstgöra i krigsbefattningar inom den

militära och civila krigssjukvården.

Den nuvarande värnpliktsutbildningen om 540 dagar föreslås omlagd och

förkortad. Utbildningen föreslås skola omfatta soldat- och befälsutbildning

under ca 185 dagar, vilken fördelas på två sommaromgångar — grundläggande

befälsskola och sjukvårdsbefälsskola — i början av de medicinska

studierna och en vinteromgång mot slutet av studietiden, fackutbildning

under ca 45 dagar, vilken fullgöres i en omgång — läkarfackskola — mot

slutet av studietiden, samt facktjänstgöring under ca 190 dagar, vilken fördelas

på omgångar under återstående värnpliktstid. Den i medicine licentiatstudierna

ingående kirurgiassistenttjänstgöringen om 90 dagar föreslås icke

vidare skola räknas som värnpliktstjänstgöring, och den sammanlagda

tjänstgöringstiden för värnpliktiga läkare skall icke överstiga 420 dagar.

Samtliga läkare, som avses skola tjänstgöra inom den civila krigssjukvården,

föreslås skola genomgå särskild utbildning omfattande grundkurs

om ca två veckor samt efter- och vidareutbildning under ca 45 dagar. De

värnpliktiga läkare som icke erfordras för krigsbefattningar i den militära

krigsorganisationen, föreslås skola genomgå begränsad utbildning inom

krigsmakten och under resterande värnpliktstid fullgöra — utöver grundkurs

samt efter- och vidareutbildning — försvarsmedicinsk assistenttjänstgöring

vid civila myndigheter, institutioner, sjukhus och laboratorier.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1965

Den civila krigssjukvårdsutbildningen, som f. n. avses skola ledas centralt

av medicinalstyrelsens sjukvardsberedskapsnämnd, föreslås skola vara obligatorisk;

författningsmässig grund härför skapas genom att bestämmelser

om utbildningsplikt i fred för läkare föreslås införda i krigssjukvårdslagen.

Av propositionens innehåll redovisas här endasl vad föredragande depai

tementschefen anfört. Beträffande övriga delar av propositionen hänvisas

till denna.

Departementschefen

/*''öredragande departementschefen, statsrådet Andersson, har anfört:

»I ett framtida krig kan fiendens stridshandlingar komma att riktas mot

alla delar av vårt land. Våra beredskapsåtgärder måste avse ett totalt krig.

Vårt försvar måste också vara ett totalförsvar. Detta innebär att nationens

alla personella och materiella resurser skall kunna omställas och tas i anspråk

för en samlad försvarsansträngning. Dessa förhållanden får konsekvenser

även för sjukvårdstjänsten. Vår krigssjukvård är till övervägande

del uppbyggd på värnpliktiga och tjänstepliktiga läkare, vilka har sin dagliga

gärning inom civil fredssjukvård. Krigssjukvården vilar även organisatoriskt

och materiellt till stor del på den civila fredssjukvården. Den civila

fredssjukvården med dess i stort sett enhetliga huvudmannaskap har goda

organisatoriska möjligheter för en snabb omställning till krigssjukvård. Den

högtstående medicinska utbildningen i vårt land borde också ge goda förutsättningar

för en effektiv krigssjukvård. En omständighet som måste tas i

beaktande i detta sammanhang är emellertid att verksamheten inom hälsooch

sjukvården i krig i viktiga hänseenden skiljer sig från motsvarande

verksamhet i fred. Detta gäller såväl den militära som den civila krigssjukvården.

Den militära sjukvårdstjänsten har principiellt samma mål som all annan

sjukvård, nämligen att ge varje sårad, skadad eller sjuk bästa möjliga behandling.

Sjukvårdstjänsten måste emellertid även syfta till att göra personalen

stridsduglig och därigenom bidra till att de militära enheternas slagkraft

bibehålies. Dessa mål nås genom den fysiska och psykiska hälsovården

och genom att sjuka och skadade snabbt och effektivt tas om hand,

transporteras samt ges lämplig behandling och vård för att efter kortaste

möjliga tid kunna återgå i tjänst. Det är väsentligt att sjukvårdstjänsten

är effektiv, eftersom all krigserfarenhet ger vid handen att truppens stridsmoral

i väsentlig grad beror härav. Problemen för sjukvårdstjänsten är

emellertid betydande. Antalet sjuka och skadade kan sålunda väntas bli

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1963 5

mycket stort. Inom krigsmakten räknar man redan i fred med en viss ständig

sjukfrekvens på två—tre procent, vilket vid mobilisering innebär ett mycket

stort antal sjukdomsfall. Den i fredstid relativt höga frekvensen av trafikolycksfall

kommer att öka vid mobilisering och krig. Beträffande krigsskadorna

får man i krigets inledningsskede räkna med att krigsmakten utsättes

för svåra förluster genom vapenverkan. Använder fienden kärnladdningar

får en stark koncentration av förlusterna till tid och rum förutsättas.

Skador genom biologiska och kemiska stridsmedel kan icke heller uteslutas.

Av det anförda framgår att stora krav kommer att ställas på sjukvårdstjänsten.

Ytkrigstaktiken med dess utspridning av och rörlighet inom

förbanden nödvändiggör vidare att sjukvårdstjänsten smidigt och snabbt

kan anpassas efter den taktiska verksamheten. Detta gäller särskilt för arméns

sjukvårdsförband. Åtminstone de sjukvårdsenheter som främst skall

bistå de stridande förbanden bör ha samma grad av rörlighet som dessa.

Rörlighet behövs också för att sjukvårdsenheterna skall kunna undandra

sig verkningarna av ett hotande radiaknedfall. Detta kommer att

medföra, att förbandsplatserna vid bataljon och brigad i allmänhet icke

kan vara upprättade längre tid. Utspridningen av förbanden tenderar att

öka tidsmellanrummet mellan skadans uppkomst och dess behandling liksom

den försvårar dispositionen av sjukvårdsförbanden. Har massförluster

inträffat, måste dessutom även sjukvårdsenheterna vid de anfallna förbanden

beräknas ha fått sin arbetskapacitet nedsatt eller ha blivit helt utslagna.

Risken för att sjukvårdsförbanden skall bli förstörda kan visserligen

minskas genom utspridning och uppdelning samt genom fältarbeten, men

detta försvårar i väsentlig grad deras sjukvårdande verksamhet. Sammanfattningsvis

kan konstateras att arméstridskrafternas sjukvårdstjänst kan

oehöva utföras under ytterst svårbemästrade, primitiva och för sjukvårdspersonalen

både fysiskt och psykiskt pressande förhållanden med ofta

mycket begränsade personella och materiella resurser. Motsvarande gäller

ehuru i mindre mån inom marinen och flygvapnet.

Inom den civila sektorn har utrymning av en stor del av befolkningen

blivit en av de bärande principerna för att minska verkningarna av anfall

mot tätort. Den av utrymningskravet betingade omställningen av landets

fredstida sjukvårdsresurser och den samtidiga ökningen av vårdplatsbehovet

blir i hög grad normgivande för arbetsbetingelserna inom den civila

krigssjukvården. Befolkningsförflyttningar, trångboddhet, minskad näringstillförsel

och den därmed sammanhängande försämringen av de hygieniska

och epidemiologiska förhållandena blir sålunda bestämmande för inriktningen

av sjukvårdstjänsten. Den civila krigssjukvården har också att för

slutlig vård omhänderta huvuddelen av krigsmaktens krigsskadade, vilka

behöver sjukhusvård. Vid terroranfall mot tätorter särskilt med ABC-stridsmedel

får man vidare i än högre grad än vid anfall med kärnladdningar

mot det militära försvaret räkna med synnerligen kraftiga förluster kon1*

— Bihang till riksdagens protokoll 1963. 2 avd. Xr 52

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1963

centrerade till tid och rum. Sjukvårdsuppgifterna blir då enorma. Verksamheten

måste koncentreras dels på livräddande ingrepp, dels på sådana

åtgärder som avser att göra det möjligt att transportera de skadade. För

att vård skall kunna ges på kortaste möjliga tid måste läkaren för den

första behandlingen av de krigsskadade ha förmåga att arbeta under primitiva

och fältmässiga förhållanden inom eller i omedelbar anslutning till

skadeområde. På grund av riskerna för svåra och koncentrerade förluster i

ett framtida krig torde kraven på sjukvårdstjänsten vara i det närmaste

desamma inom den civila som inom den militära krigssjukvården.

Då sålunda övergången till krigsförhållanden innebär en väsentlig förändring

av läkarens arbetsuppgifter, vare sig han tjänstgör vid krigsmakten

eller är krigsplacerad vid det allmänt civila medicinalväsendet, är det

angeläget att varje läkare redan i fred får en utbildning, som syftar till att

göra honom skickad att utföra det hälso- och sjukvårdsarbete som ankommer

på honom i krig. Betydelsen av en sådan särskild krigssjukvårdsutbildning,

anpassad till det totala krigets krav och till den fortlöpande vapentekniska

utvecklingen, torde icke kunna ifrågasättas. Detta gäller inte minst

beträffande den civila krigssjukvården, vilken kommit att få en allt större

betydelse inom totalförsvaret, särskilt med hänsyn till ABC-stridsmedlen och

deras utbredda skadeverkningar. Även om den medicinska utbildningen är

den bas, på vilken läkarnas verksamhet i krig vilar, måste denna utbildning

kompletteras med en särskild försvarsmedicinsk utbildning. Jag vill också

understryka vikten av att krigsmaktens läkare lär känna den militära miljön

och de militära kraven. Det kan i detta sammanhang erinras om att erfarenheterna

från länder, som deltagit i krig, vittnar om att det förhållandet

att läkare inte haft miljökunskap bl. a. medfört felbedömningar och felbehandlingar

av psykiskt skadade soldater, vilket orsakat betydande förluster.

På motsvarande sätt måste civilsidans läkare genom miljöutbildning få kännedom

om de krav som i krig kommer att ställas på dem. Utbildningen

måste vidare vara totalförsvarsinriktad, eftersom i vissa lägen en samordnad

insats fordras av krigsmaktens, det allmänt civila medicinalväsendets

och civilförsvarets sjukvårdsresurser. De militära förbanden skall vara beredda

att i den mån förhållandena det medger lämna militärt bistånd åt

främst civilförsvaret. De militära sjukvårdsresurserna kan därvid bli av betydelse.

På motsvarande sätt kan de militära sjukvårdsresurserna i vissa fall

bli otillräckliga, varför bistånd erfordras från den civila krigssjukvården.

Vid sina överväganden av utbildningskraven för olika läkarbefattningar

inom krigsmakten har läkarutredningen särskilt uppehållit sig vid frågan om

de värnpliktiga läkarna skall meddelas befälsutbildning. Denna fråga, som

uppenbarligen är av avgörande betydelse för värnpliktsutbildningens omfattning

och innehåll, är av särskilt intresse för arméns vidkommande, eftersom

flertalet värnpliktiga läkare tilldelas armén och ett stort antal av dessa krigs
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1963

placeras som bataljonsläkare eller i annan chefsställning inom skyttebataljoner

eller inom specialkompanier med sjukvårdande uppgifter. Läkarutredningen

har funnit, att de värnpliktiga läkarna under nuvarande krigsorganisatoriska

betingelser bör vara chefer för berörda enheter och att

följaktligen befälsutbildning måste inrymmas i den militära utbildningen.

Denna uppfattning har understrukits av överbefälhavaren, chefen för armén

och chefen för marinen. Samtidigt har emellertid medicinalstyrelsen och

besparingsutredningen framhållit det angelägna i att läkarna i största möjliga

utsträckning utnyttjas för rent medicinska uppgifter. För egen del

finner jag det i princip riktigt att de värnpliktiga läkarnas uppgifter inom

krigsorganisationen bär en klart medicinsk innebörd. I och för sig skulle

det därför kunna övervägas att anförtro chefskapet över de olika sjukvårdsenheterna

åt annan, för uppgiften lämpad och skolad befälspersonal. Som

besparingsutredningen framhållit är det dock med nuvarande befälstillgångar

icke organisatoriskt möjligt att lösgöra de värnpliktiga läkarna från

deras chefsuppgifter. Det måste också beaktas att det här är fråga om

relativt små enheter och att en del av personalen vid dessa enheter utgöres

av medicinalpersonal. Väsentligt är vidare att enheternas uppgifter är av

sjukvårdande natur; de kan i viss mån likställas med sjukhusavdelningar.

Ävenså synes det i vissa lägen med hänsyn till ytkrigets krav, framför allt

vid de främsta enheterna, vara av betydelse att den som har direkt ansvar

för de sjukvårdstaktiska och för de medicinska uppgifterna är en och

samma person. Jag anser därför att batalj onsläkarna och övriga värnpliktiga

läkare i chefsställning inom skyttebataljonerna och specialkompanierna

alltjämt bör vara chefer för sina enheter och icke blott läkare rid dessa.

Härav följer att befälsutbildning måste bibringas samtliga värnpliktiga

läkare vid armén. Befälsutbildning bör även ges åt de värnpliktiga läkarna

vid marinen, vilka i vissa fall krigsplaceras i chefsbefattning.

Beträffande utbildningskraven för den civila krigssjukvården framgår

redan av vad jag anfört i det föregående att jag delar läkarutredningens

av remissmyndigheterna kraftigt understrukna uppfattning, att det är av

avgörande betydelse för funktionen av den civila krigssjukvården att de där

krigsplacerade läkarna ges erforderlig utbildning. Jag föreslår att en sådan

utbildning kommer till stånd.

Med hänsyn bl. a. till kravet på särskild civil krigssjukvårdsutbildning

samt till bristen på läkare inom såväl den civila krigs- som fredssjukvården

har läkarutredningen, som konstaterat att tillgången till värnpliktiga läkare

överstiger krigsmaktens behov av sådana läkare i krigsorganisationen och

att detta förhållande kommer att accentueras i framtiden, föreslagit att

Je värnpliktiga läkare som icke erfordras för den militära krigssjukvården

skall efter soldat- och befälsutbildningen samlat överföras till den civila

sektorn. Förslaget om en uppdelning av den årliga utbildningskontingenten

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1963

värnpliktiga läkare har tillstyrkts av det övervägande antalet remissmyndigheter;

i fråga om tidpunkten för uppdelningen har dock åtskilliga remissmyndigheter

givit uttryck för uppfattningen att före denna även fackutbildningen

bör ha genomgåtts. Rörande tillgången till och behovet av läkare

för den militära och civila krigssjukvården får jag hänvisa till avsnittet

IV och till en av läkarutredningen upprättad skrivelse i ämnet, vilken torde

få överlämnas till vederbörande utskott. Jag anser i likhet med utredningen,

att krigsmakten i princip endast bör utbilda så många läkare som svarar

mot dess behov inklusive erforderliga reserver. Värnpliktsutbildningen är

emellertid icke utan värde för den civila krigssjukvården, och samtliga värnpliktiga

läkare bör därför liksom hittills uttas för utbildning i specialtjänst

och genomgå viss utbildning inom krigsmakten. Beträffande omfattningen

av denna gemensamma utbildning måste beaktas att den skall ligga till

grund för ett urval av de läkare som skall ha fortsatt utbildning inom krigsmakten.

Det är angeläget att detta urval sker på ett sådant sätt att krigsmaktens

rekrytering av lämpliga läkare säkerställes. En alltför kort gemensam

utbildning försvårar urvalet och kan medföra talrika krav på ett senare utbyte

av de inom den militära respektive den civila krigssjukvården krigsplacerade

läkarna. Jag anser emellertid, att de värnpliktiga läkarnas lämplighet

för militär eller civil krigsbefattning med någorlunda säkerhet kan bedömas

efter soldat- och befälsutbildningen, och jag föreslår därför att den

årliga utbildningskontingenten värnpliktiga läkare uppdelas efter denna

utbildning, varvid överskottet i förhållande till krigsmaktens behov samlat

överföres till den civila sektorn. De värnpliktiga läkare som avses för krigsplacering

vid det allmänt civila medicinalväsendet skall sålunda icke genomgå

fackutbildningen. Att dessa läkare icke heller skall genomgå i soldatoch

befälsutbildningen ingående vinterutbildning men efter uppdelningen

skall fullgöra viss förbandssjukvårdstjänstgöring inom krigsmakten framgår

av det följande. Frågan om tidpunkten för uppdelningen bör emellertid

framdeles kunna upptas till förnyat övervägande, varvid även de förslag

som må komma att framläggas av 1960 års värnpliktsutredning bör tas i

beaktande. Uppdelningen bör såsom läkarutredningen föreslagit ske i så

nära anslutning till den i medicine licentiatstudierna ingående krigsmedicinska

kursen som möjligt; beslut om vilka läkare som skall överföras till

den civila sektorn måste dock ha fattats innan utbildningsomgång påbörjas

som är avsedd endast för den militära krigssjukvårdens läkare. De praktiska

frågor som sammanhänger med genomförandet av den föreslagna uppdelningen

av varje utbildningskontingent värnpliktiga läkare bör undersökas

närmare av vederbörande myndigheter, vilka har att avge av undersökningarna

betingade förslag.

Härefter övergår jag till att behandla huvudpunkterna i läkarutredningens

förslag rörande värnpliktsutbildningen och den civila krigssjukvårds

utbildningen samt förslaget om införande av utbildningsplikt för läkare.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1963

9

V ämpliktsutbildningen

Målet för värnpliktsutbildningen är såväl enligt nuvarande bestämmelser

som enligt läkarutredningens förslag att bibringa de värnpliktiga läkarna

de kunskaper och färdigheter som erfordras för krigsplacering i befattning

som bataljonsläkare (motsvarande). Den nuvarande soldat- och befälsutbildningcn

omfattar ca 240 dagar vid armén och ca 120 dagar vid marinen;

utbildningen uppdelas på tre respektive två omgångar och genomgås

under somrarna i början av de medicinska studierna. Fackutbildningen

genomgås i regel sommaren mellan tredje och fjärde studieåret i form av

en kurs, som varar ca 45 dagar vid armén och ca 60 dagar vid marinen.

I grundutbildningen inräknas även den förut omnämnda i medicine licentiatstudierna

ingående assistenttjänstgöringen vid kirurgisk avdelning om 90

dagar. Facktjänstgöringen och den fortsatta tjänstgöringen omfattar slutligen

ca 165 dagar vid armén och ca 270 dagar vid marinen. Denna tjänstgöring

fördelas i omgångar över hela värnpliktstiden. Läkarutredningens

förslag innebär att den nuvarande utbildningstiden om sammanlagt 540

dagar förkortas till 394 dagar eller till den tid som gäller för värnpliktiga i

allmänhet. Då kirurgiassistenttjänstgöringen föreslås icke vidare skola

räknas som värnpliktstjänstgöring har den egentliga utbildningstiden

som alltså utgör 450 dagar — reellt beskurits med 56 dagar. Läkarutredningens

förslag jämförda med nuvarande värnpliktsutbildning har åskådliggjorts

i en förut redovisad tabell (s. 26). Här må blott erinras om att

soldat- och befälsutbildningen enligt förslaget skall omfatta 160 dagar

och uppdelas på två omgångar, den grundläggande befälsskolan och sjukvårdsbefälsskolan,

vilka fullgöres under sommaruppehåll i början av de

medicinska studierna. Fackutbildningen föreslås skola omfatta 45 dagar

och fullgöras i en omgång, läkarfackskolan, mot slutet av den civila

studietiden. Under den fjärde utbildningsomgången, vilken fördelas över

hela värnpliktstiden och som av utredningen benämnes facktjänstgöring,

fullgöres tjänstgöring vid fredsförband högst 60 dagar, tjänstgöring vid

krigsorganiserade staber och förband högst 90 dagar samt efter- och vidareutbildningskurser

högst 40 dagar. Läkarutredningen har framlagt detaljerade

utbildningsplaner för de olika omgångarna och framhåller att förkortningen

av värnpliktstiden icke vunnits genom att målsättningen eftersatts

utan genom att utbildningen inom mindre väsentliga områden begränsats,

genom att förekommande dubbelundervisning i förhållande till de

akademiska studierna utmönstrats samt genom att utbildningen systematiserats

och effektiviserats. Utredningens förslag tillstyrkes av samtliga remissmyndigheter

utom överbefälhavaren, chefen för armén, chefen för marinen

och 1960 års värnpliktsutredning. Enligt de militära myndigheterna

bör värnpliktstiden med hänsyn till kravet på befälsutbildning icke understiga

450 dagar och enligt värnpliktsutredningen, som jämväl beaktat beho
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1963

vet av vinterutbildning, icke 485 dagar. Åtskilliga remissmyndigheter anser

å andra sidan en ytterligare förkortning av värnpliktstiden önskvärd,

särskilt såvitt avser tjänstgöringen vid fredsförband.

Jag finner de av läkarutredningen framlagda förslagen väl ägnade att

läggas till grund för den militära krigssjukvårdsutbildningen av värnpliktiga

läkare. Förslagen synes mig ge förutsättningar för att undanröja

den enligt min mening befogade kritiken mot den nuvarande värnpliktsutbildningen.

En förkortning av värnpliktstiden får emellertid icke ske på

bekostnad av utbildningsmålen. De militära myndigheternas och värnpliktsutredningens

förslag måste därför beaktas i erforderlig utsträckning.

Beträffande soldat- och befälsutbildningen anser jag, att den grundläggande

befälsskolan och sjukvårdsbefälsskolan, som skall genomgås av

samtliga värnpliktiga läkare, bör genomföras i huvudsak enligt läkarutredningens

förslag. Chefen för armén har emellertid motsatt sig, att soldatoch

befälsutbildningen såsom utredningen föreslagit avkortas med en

tredjedel från nuvarande 240 till 160 dagar och uppgivit att uppställda

utbildningsmål icke kan nås, därest utredningens förslag i denna del genomföres.

Dessa invändningar kan icke frånkännas berättigande. Befälsutbildningens

omfattning måste självfallet anpassas till de krav som i ett

framtida krig ställes på de enheter varom här är fråga. Därvid måste

beaktas att enheterna är relativt små och att läkaren i viss omfattning

har biträde av befälsutbildad militär personal. Å andra sidan medför ytkrigets

taktik, att läkaren måste kunna föra enheten under marsch och

gruppering samt ha goda insikter i skydds- och sambandstjänst. Läkaren

måste vidare som chef för enheten behärska den miljö, i vilken enheten

verkar, så att han kan överblicka läget, vilket kräver en viss taktisk utbildning.

Uppträder enheten självständigt eller omöjliggör förhållandena

samband med närmast högre chef, måste läkaren även ha förmåga att

själv bedöma situationen och att på eget ansvar fatta beslut om enhetens

verksamhet. Jag anser därför att en påbyggnad av soldat- och befälsutbildningen

bör ske i förhållande till läkarutredningens förslag. Härigenom skulle

också ett gammalt önskemål om vinterutbildning kunna tillgodoses. Det

är enligt min mening en allvarlig brist, att de värnpliktiga läkarna som

enda befälskategori inom krigsmakten icke erhåller sådan utbildning. För

att miljöutbildningen skall få ett fullgott värde bör den inrymma även de

svåraste förhållanden, under vilka ett förband skall uppträda. Det är allmänt

känt att vintertjänst -— särskilt om den sker i Norrland -— normalt

sätter personalen på hårdare prov än någon annan tjänstgöring i fred. Jag

anser därför att de värnpliktiga läkare, som skall kvarstå hos krigsmakten,

under ca en månad bör erhålla särskild utbildning i personligt uppträdande

och truppföring under vinterförhållanden samt bibringas kännedom

om verksamheten vid förbandsplats m. m. vintertid. Däremot bedömer jag

icke sådan utbildning erforderlig för de värnpliktiga läkare som enligt

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1963

mitt förslag överföres till (len civila krigssjukvården. Frågan om möjligheterna

att samordna vinterutbildningen med de medicinska studierna har

varit föremål för överläggningar inom försvarsdepartementet med bl. a. företrädare

för universitetskanslersämbetet. Det synes som om sådan utbildning

under vissa förutsättningar kan utan alltför stort avbräck i studierna

genomföras mot slutet av studietiden, d. v. s. under det fria

kliniska skedet och assistenttjänstgöringarna. Jag förutsätter att vid vinterutbildningens

genomförande största möjliga hänsyn tas till den enskilde

studeranden, så att exempelvis pågående utbildningsmoment, kurs eller

tjänstgöring inte avbrytes. Då utbildningen för arméns och flygvapnets

värnpliktiga läkare lämpligen bör bedrivas vid olika förband mom II., V.

och VI. militärområdena kan också utbildningskontingenten vid varje förband

göras ganska liten, vilket ökar möjligheterna att ta hänsyn till den

enskilde studerandens önskemål i fråga om tid och plats för utbildningen.

Mitt förslag att de värnpliktiga läkare som avses för den militära krigssjukvården

skall genomgå vinterutbildning medför att soldat- och befalsutbildningen

måste förlängas något i förhållande till vad läkarutredningen

föreslagit. Utan att här ta ställning till de olika omgångarnas exakta längd

föreslår jag att den vid såväl armén som marinen skall omfatta ca 185 dagar.

Även läkarfackskolan, som enligt mitt förslag endast skall genomgås av

de värnpliktiga läkare som avses för den militära krigssjukvården, bör

genomföras i huvudsaklig överensstämmelse med vad läkarutredningen

föreslagit. I fråga om läkarfackskolan vid armén har utredningen diskuterat,

om en central utbildningsanstalt bör inrättas. Ett flertal remissmyndigheter

har föreslagit att en sådan anstalt kommer till stånd och i åtskilliga

fall har berörts möjligheterna att i anstalten inordna aven annan för

totalförsvaret betydelsefull krigssjukvårdsutbildning. Såsom lakarutredningen

framhållit skulle emellertid det väsentliga värdet med en central

utbildningsanstalt ligga i att utbildning där kunde beredas fast anstallda

läkare vid krigsmakten. Då frågan om de fast anställda lakarnas utbildning

utredes av 1962 års försvarssjukvårdsutredning kan frågan om organisationen

av denna utbildning icke avgöras nu. Jag föreslår därför att läkarfackskolan

vid armén även fortsättningsvis decentraliseras till trängregementena.

Till ett av läkarutredningen i samband härmed väckt förslag

om vass personalförstärkning hos arméöverläkaren och tränginspektoren

tar jag icke ställning i detta sammanhang.

Då soldat- och befälsutbildningen samt fackutbildningen, såsom läkarutredningen

uttalat, endast ger minimikunskaper för krigsplacering som

bataljonsläkare (motsvarande) vall jag särskilt understryka vikten av att

den fortsatta tjänstgöringen, facktjänstgöringen, planlägges på ett sådant

sätt att effektiv fortlöpande utbildning för krigsbefattningen kommer tdl

stånd under densamma. Facktjänstgöringen bör, såsom läkarutredningen

föreslagit, fullgöras genom tjänstgöring vid fredsforband, genom tjänst
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1963

göring vid ltrigsorganiserade staber och förband samt i form av efter- och

vidareutbildningskurser. Tjänstgöringen bör dock icke anses låst vid denna

indelning, utan utbildningsgången bör i den utsträckning så finnes lämpligt

och möjligt anpassas efter vederbörande läkares speciella kvalifikationer.

Beträffande förbandssjukvårdstjänstgöringen har utredningen avsevart

förkortat tiden för denna tjänstgöring i förhållande till vad som nu

galler vid armén. Utredningen har emellertid samtidigt nödgats föreslå att

tjänstgöring vid fredsförbanden med upp till högst 60 dagar skall uttas

a\ samtliga värnpliktiga läkare, alltså även av dem som tidigare överförts

till den civila krigssjukvården; enligt utredningen skulle en begränsning

icke blott av tjänstgöringstiden utan även av antalet tjänstgörande värnpliktiga

läkare medföra att förbandssjukvården bringades till ett sammanbrott.

Jag vill för min del endast understryka vikten av att varje möjlighet

tillvaratas att förkorta tiden för tjänstgöringen vid fredsförband; en tjänstgöring

utöver 30 dagar torde såsom uttalats av läkarutredningen och ett

flertal remissmyndigheter sakna utbildningsvärde. 1962 års försvarssjukvårdsutredning

har enligt de för utredningen utfärdade direktiven i uppdrag

att undersöka förbandssjukvårdens uppgifter och att på grundval

härav avge förslag rörande organisationen av denna. Det är min förhoppning

att frågan om förbandssjukvårdstjänstgöringen därvid skall bli löst

på ett för de värnpliktiga läkarna tillfredsställande sätt. I likhet med

läkarutredningen finner jag det vidare vara ett oeftergivligt krav att de

värnpliktiga läkare som avses för den militära krigssjukvården övas

i sin krigsbefattning. Jag förutsätter därvid att dessa läkare krigsplaceras

omedelbart efter genomgången grundutbildning och att anstånd med

tjänstgöringen i krigsbefattning medges endast i undantagsfall. För de

värnpliktiga läkare som är krigsplacerade i befälsställning bör, såsom

framhållits av de militära myndigheterna och värnpliktsutredningen, tid

avsättas for deltagande icke blott i repetitionsövningar utan även i befälsövningar.

Behovet av repetitions- och befälsövningstid är självfallet beroende

av kngsbefattningens natur. För åtskilliga värnpliktiga läkare torde

emdlertid längre tid än läkarutredningen förutsatt behöva tas i anspråk

för tjänstgöring vid krigsorganiserade staber och förband. Jag finner dock

icke detta motivera att facktjänstgöringen förlänges utöver ca 190 dagar.

Framdeles torde sålunda möjlighet kunna föreligga att för repetitions- och

befälsövnmgar utnyttja viss del av den tid som f. n. måste uttas för förbandssjukvårdstjänstgöring.

Den av läkarutredningen föreslagna tiden för

efter- och vidareutbildningskurserna torde vidare i vissa fall icke behöva utnyttjas

helt. Vederbörande myndigheter har att närmare överväga formerna

för dessa kurser, vilka jag bedömer som värdefulla, och att avge därav betingade

förslag.

Sammanfattningsvis föreslår jag att soldat- och befälsutbildningen skall

omfatta ca 185 dagar och fullgöras med två sommaromgångar — den grund
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1963 13

läggande befälsskolan och sjukvårdsbefälsskolan — i början av de medicinska

studierna och med en vinteromgång mot slutet av studietiden. Fackutbildningen

fullgöres med en omgång — läkarfackskolan — mot slutet

av studietiden och omfattar ca 45 dagar. Facktjänstgöringen fördelas i omgångar

under den återstående värnpliktstiden och fullgöres under ca 190

dagar enligt de riktlinjer jag angivit ovan. Den till medicine licentiatstudierna

hörande kirurgiassistenttjänstgöringen räknas icke vidare som värnpliktstjänstgöring

och den sammanlagda tjänstgöringstiden för värnpliktiga läkare

skall icke överstiga 420 dagar. Detta innebär att av de värnpliktiga läkare

som avses för befattningar inom den militära krigsorganisationen kommer

utöver den i 27 § 1 mom. D. värnpliktslagen angivna obligatoriska tjänstgöringen

för specialtjänstuttagna om 394 dagar att uttas högst 26 dagars

fortsatt tjänstgöring. Då omfattningen av den fortsatta tjänstgöringen enligt

samma lag bestämmes av Kungl. Maj :t och 1960 års värnpliktsutredning

har att ta ställning till vissa frågor, som berör värnpliktsutbildningen

för olika specialistkategorier, anser jag att ändring ej nu bör ske i värnpliktslagen.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att efter förslag av vederbörande

försvarsgrenschef meddela närmare bestämmelser om de olika

utbildningsomgångarnas längd, inpassning i den civila studiegången m. m.

De värnpliktiga läkare som påbörjat värnpliktsutbildning enligt nu gällande

bestämmelser synes, i den mån de icke överföres till den civila krigssjulcvården

— en uppdelning av dessa utbildningskontingenter enligt mitt

i det föregående redovisade förslag torde dock knappast bli aktuell — böra

fullgöra utbildningen enligt samma bestämmelser. Jag förutsätter emellertid

att innehållet i de olika utbildningsomgångarna successivt anpassas till

läkarutredningens förslag.

Genom den föreslagna förkortningen av värnpliktstiden uppkommer

framdeles vissa besparingar inom fjärde huvudtiteln. Läkarutredningen

har angivit dessa besparingar till ca 1,1 mkr per år. Då värnpliktsutbildningen

icke föreslås skola förkortas i den utsträckning utredningen föreslagit

och hela tjänstgöringsskyldigheten icke f. n. lärer uttas av samtliga

värnpliktiga läkare torde den årliga besparingen vid ett genomförande av

mitt förslag dock icke komma att bli av den storleksordning utredningen angivit.

För budgetåret 1963/64 torde någon nämnvärd besparing icke uppkomma.

Den civila krigssjukvårdsutbildningen

Den särskilda civila krigssjukvårdsutbildning som jag i det föregående

föreslagit skola komma till stånd skall enligt läkarutredningen ha till mål

att göra läkarna kompetenta att tjänstgöra som krigstjänsteläkare och

läkare i underordnad ställning inom sluten vård samt inom civilförsvaret.

Utbildningen föreslås för samtliga läkare skola omfatta en särskild kurs,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1963

grundkurs, om ca två veckor samt efter- och vidareutbildning under ca

45 dagar. Grundkurserna föreslås skola omfatta undervisning om krigssjukvårdens

verksamhet och organisation samt tillämpad krigssjukvård.

Läkarutredningen har framlagt exempel på timplaner för grundkurserna,

varav framgår att dessas innehåll differentierats för olika läkarkategorier.

Bl. a. har för den stora grupp av läkare, som icke tidigare erhållit någon

försvarsmedicinsk utbildning, en förkortad krigsmedicinsk kurs inlagts i

grundkursen. Efter- och vidareutbildningen föreslås skola bedrivas i form

av sex dagars repetitionskurser vart sjätte år •— för läkare i de högre

åldersklasserna föreslås varje kurs skola omfatta tre dagar — specialkurser,

centrala krigssjukvårdskurser, konferenser och stabsövningar.

Jag förordar att de av läkarutredningen framlagda förslagen till anordnande

av den civila krigssjukvårdsutbildningen i huvudsak följes. Förslagen

har också i stort sett tillstyrkts av remissmyndigheterna. Grundkurserna

synes med hänsyn till läkarnas skiftande förkunskaper böra

genomföras differentierade i huvudsaklig överensstämmelse med läkarutredningens

förslag. Särskild vikt bör därvid fästas vid den tillämpade

delen av kurserna. Såsom civilförsvarsstyrelsen påpekat är det angelägnast

att utbildning kommer till stånd för de läkare inom den civila krigssjukvården,

som icke genomgått den år 1958 inrättade kursen i krigsmedicin

och vilkas värnpliktsutbildning, i den mån sådan genomgåtts, ofta ligger

långt tillbaka i tiden. Grundkursen för denna kategori av läkare bör därför

prioriteras. Då kategorin enligt uppgifter från medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd

omfattar ca 2 700 läkare under 60 år synes, såsom

några remissmyndigheter ifrågasatt, för att utbildningen praktiskt skall

kunna genomföras inom rimlig tid en begränsning av kurstiden till ca en

vecka böra övervägas. Grundkurserna måste också planläggas och utspridas

i tiden på sådant sätt att den fredsmässiga sjukvården förorsakas minsta

möjliga olägenhet. Det kan även visa sig nödvändigt att för vissa läkare i

de högre åldersklasserna med mer specialiserade befattningar inom krigsorganisationen

eftersätta kravet på genomgång av grundkurs. Av läkarutredningen

föreslagna repetitions- och specialkurser bör komma till stånd;

det kan övervägas att begränsa varje repetitionskurs till tre—fyra dagar.

Jag förutsätter vidare att de ur beredskapssynpunkt värdefulla centrala

krigssjukvårdskurserna samt konferenserna och stabsövningarna på regional

nivå kommer att anordnas även framdeles. Den sammanlagda tiden för

den angivna civila krigssjukvårdsutbildningen bör icke överstiga 60 dagar.

De värnpliktiga läkare inom varje utbildningskontingent som enligt mitt

i det föregående redovisade förslag efter viss militär utbildning överföres

till den civila krigssjukvården föreslås av läkarutredningen skola — utöver

grundkurs samt efter- och vidareutbildning — fullgöra resterande värnpliktstjänstgöring

vid civila myndigheter, institutioner, sjukhus och laboratorier,

där ur försvarsmedicinsk synpunkt värdefull tjänstgöring kan bere
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1963

das. Denna försvarsmedicinska assistenttjänstgöring föreslås även skola

uttas av de vapenfria läkarna. Tjänstgöringen avses skola fullgöras bl. a.

inom verksamhetsområdena hälsovård och epidemibekämpning, öppen

sjukvård, kirurgi, mentalsjukvård, för svar smedi cinsk forskning, administration

och stabstjänst. Jag finner det angeläget att den försvarsmedicinska

assistenttjänstgöringen kommer till stånd. Anordnas tjänstgöringen

på ett riktigt sätt kan den ge vederbörande läkare en utbildning av stor

betydelse för läkarens fortsatta verksamhet inom krigssjukvården. Tjänstgöringen

kan vidare medverka till att avhjälpa den rådande läkarbristen,

eftersom den förutsättes skola fullgöras bl. a. vid olika sjukhusavdelningar

och tjänsteläkarstationer. Ur sistnämnda synpunkt är det angeläget att

tjänstgöringen — dock med beaktande av att den skall ha försvarsmedicinskt

värde -— åtminstone tills vidare relativt generöst medges kunna fullgöras

inom sådana områden av den civila sjukvården, där bristsituationen

är särskilt kännbar. Såsom försvarsmedicinska forskningsutredningen uttalat

kan assistenttjänstgöringen även bli av betydelse för försvarsmedicinens

fortsatta utveckling. Genom tjänstgöringen kan sålunda en förstärkning

ske av de arbetsgrupper som är verksamma inom olika fält

av den försvarsmedicinska forskningen. Den försvarsmedicinska assistenttjänstgöringen

bör till en början bedrivas försöksvis enligt av läkarutredningen

angivna riktlinjer. Beträffande omfattningen av assistenttjänstgöringen

har jag av rättviseskäl och för att icke försvåra krigsmaktens rekrytering

av läkare förutsatt att de värnpliktiga läkare som enligt mitt förslag

samlat överföres till den civila krigssjukvården skall ha samma sammanlagda

tjänstgöringsskyldighet som krigsmaktens värnpliktiga läkare

eller 420 dagar. Assistenttjänstgöringens längd avhänger sålunda av den

övriga utbildning som nu ifrågavarande läkare skall genomgå. Som jag

förut anfört bör uppdelningen av den årliga utbildningskontingenten värnpliktiga

läkare ske efter soldat- och befälsutbildningen, men tidpunkten för

uppdelningen skall framdeles kunna upptas till förnyat övervägande. Med

utgångspunkt i att uppdelningen sker före den i soldat- och befälsutbildningen

ingående vinterutbildningen och före läkarfackskolan fullgör de

värnpliktiga läkare, som överföres till den civila krigssjukvården, inom

krigsmakten grundläggande befälsskola och sjukvårdsbefälsskola om sammanlagt

ca 160 dagar samt efter uppdelningen jämväl förbandssjukvårdstjänstgöring

om högst 60 dagar. Då de överförda läkarna jämväl skall genomgå

civil krigssjukvårdsutbildning under högst 60 dagar bör längden

av assistenttjänstgöringen icke överstiga 140 dagar. En förlängning av

liden för assistenttjänstgöringen kan emellertid framdeles komma i fråga i

anslutning till att frågan om förbandssjukvården löses. Förslaget att de

vapenfria läkarna skall fullgöra huvuddelen av sin värnpliktstjänstgöring

om 525 dagar i form av försvarsmedicinsk assistenttjänstgöring tillstyrkes

av mig. Slutligen må i detta sammanhang framhållas att ställning icke nu

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1963

kan tas till frågan, om försvarsmedicinsk assistenttjänstgöring skall uttas

även av de värnpliktiga läkare som påbörjat värnpliktsutbildning enligt nu

gällande bestämmelser och som överförts eller överföres till den civila

krigssjukvården med kvarstående tjänstgöringsskyldighet av sådan längd

att utrymme finnes för assistenttjänstgöringen.

Beträffande organisationen av den civila krigssjukvårdsutbildningen

anser jag i likhet med läkarutredningen och remissmyndigheterna, att utbildningen

bör bedrivas utanför krigsmakten och att ett centralt ledningsorgan

erfordras härför. Då organisationen av och arbetsuppgifterna för

medicinalstyrelsen och till styrelsen knutna organ f. n. utredes av tillkallade

sakkunniga kan ställning nu icke tas till utredningens förslag att inrätta

en försvarsmedicinsk avdelning inom medicinalstyrelsen, i vilken medicinalstyrelsens

sjukvårdsberedskapsnämnd skulle uppgå. Ledningen av utbildningen

bör därför i dagens läge utövas av sjukvårdsberedskapsnämnden

och i framtiden av det organ som kommer att ersätta nämnden, därest

den ej skall finnas med nuvarande organisation. Utredningens förslag att

grundkurserna och viss del av efter- och vidareutbildningen skall genomföras

av länsstyrelserna (överståthållarämbetet) på de akademiska studieorterna

under medverkan av länsläkarna har mött åtskilliga gensagor

av remissmyndigheterna, vilka väsentligen motiveras med de regionala

myndigheternas bristande resurser. Frågan om organisationen och genomförandet

av grundkurserna, repetitions- och specialkurserna samt den försvarsmedicinska

assistenttjänstgöringen torde överhuvudtaget böra övervägas

närmare. Utgångspunkten bör därvid, såsom föreslagits av några

remissmyndigheter, vara att kurserna och assistenttjänstgöringen i största

möjliga utsträckning bör genomföras av det centrala ledningsorganet. Detta

utesluter icke medverkan av myndigheter m. fl. på det regionala planet.

I fråga om lärare m. m. synes vidare en viss samverkan med den krigsmedicinska

kursen vid universitet och högskolor samt med den militära

läkarfackskolan kunna komma till stånd. En samordning av den krigsmedicinska

kursen och grundkurserna kan framdeles bli aktuell. Sistnämnda

spörsmål bör i första hand övervägas av universitetskanslern och

universitetsmyndigheterna. I övrigt bör de angivna undersökningarna ankomma

på medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd, som har att

avge av undersökningarna betingade förslag. Sjukvårdsberedskapsnämnden

bör vid sina undersökningar samråda med 1962 års försvarssjukvårdsutredning,

vilken enligt de för utredningen utfärdade direktiven har i uppdrag

att förberedelsevis studera de praktiska organisationsfrågor, som sammanhänger

med anordnandet av en civil krigssjukvårdsutbildning. Jag förutsätter

att sjukvårdsberedskapsnämnden i sitt arbete kommer att hålla nära

kontakt även med berörda myndigheter.

De angivna arbetsuppgifterna nödvändiggör en tillfällig förstärkning av

medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd. En sådan förstärkning är

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1963

även erforderlig för att krigssjukvårdsutbildningen såsom jag förutsatt

skall kunna påbörjas hösten 1964. Utredningen för översyn av organisationen

och arbetsuppgifterna för medicinalstyrelsen och till styrelsen knutna

organ samt 1962 års försvarssjulcvårdsutredning har i gemensam skrivelse

den 21 januari 1963 framlagt förslag om de förstärkningar inom sjultvårdsberedskapsnämnden

som erfordras för att nämnden under budgetåret

1963/64 skall kunna förbereda kursverksamheten. Utredningarna hemställer

om överskridanden av sjukvårdsberedskapsnämndens avlönings- och

omkostnadsanslag för nämnda budgetår för anställande av personal med

149 000 kr. och för anskaffning av undervisningsmateriel m. m. med 20 000

kr. Den berörda frågan torde framdeles få prövas av Kungl. Maj :t.

Den föreslagna krigssjukvårdsutbildningen kommer att — utöver de

kostnader som föranledes av att sjukvårdsberedskapsnämnden förstärkes

— fr. o. m. budgetåret 1964/65 medföra kostnadsökningar under femte

huvudtiteln. Såsom förut framhållits bedömer jag som angelägnast att

grundkursen för den stora kategori läkare som icke genomgått den krigsmedicinska

kursen kommer till stånd. Läkarutredningen har efter samråd

med civilförsvarsstyrelsen uppskattat rese-, traktaments- och utbildningskostnaderna

för en sådan kurs till 75 kr. per dag och läkare. Härtill kommer

ersättning till vederbörande läkare. Frågan om ersättningen till de läkare

som genomgår civil krigssjukvårdsutbildning har icke berörts närmare

av läkarutredningen. I detta sammanhang må endast framhållas att värnpliktiga

läkare under utbildning och övning vid det allmänt civila medicinalväsendet

i princip bör erhålla ersättning enligt samma normer som vid

tjänstgöring inom krigsmakten. Övriga utbildningspliktiga bör i fråga om

ersättning i princip vara likställda med civilförsvarspliktiga. De ersättningsfrågor

som är aktuella i samband med den civila krigssjukvårdsutbildningen

måste bli föremål för närmare överväganden. Beträffande den försvarsmedicinska

assistenttjänstgöringen uppkommer särskilda problem, eftersom

man i åtskilliga fall får räkna med att denna kommer att ske hos icke

statliga huvudmän bl. a. i funktioner som medger taxebunden ersättning.

Sistnämnda spörsmål bör jämväl övervägas innan den försvarsmedicinska

assistenttjänstgöringen genomföres. De årliga kostnaderna för utbildningsverksamheten

kan uppenbarligen icke anges närmare innan slutlig ställning

tas till utbildningens omfattning och genomförande. Jag anser emellertid

att frågan om krigssjukvårdsutbildning av det allmänt civila medicinalväsendets

läkare är av en sådan vikt att principbeslut nu bör fattas om

anordnande av sådan utbildning enligt här angivna riktlinjer.

Utbildningsplikt för läkare

Såsom framgår av det föregående föreslår jag att den civila krigssjukvårdsutbildningen

skall för samtliga läkare omfatta grundkurs samt efter
-

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1963

och vidareutbildning under högst 60 dagar. De värnpliktiga läkare, som

enligt mitt förslag överföres från krigsmakten till den civila krigssjukvården,

samt vapenfria läkare föreslås därutöver under resterande värnpliktstid

skola fullgöra försvarsmedicinsk assistenttjänstgöring vid civila

myndigheter och institutioner in. fl. I anslutning härtill upptar jag frågan

om den civila krigssjukvårdsutbildningen skall vara frivillig eller obligatorisk.

Läkarutredningen har för sin del avvisat tanken på en frivillig

krigssjukvårdsutbildning. Icke någon remissmyndighet har heller gjort gällande

att utbildningen fortfarande skall vara frivillig. Detta förhållande

visar enligt min mening vilken vikt de myndigheter och organisationer som

avgivit yttrande fäster vid att en civil krigssjukvårdsutbildning kommer

till stånd och bestyrker på ett övertygande sätt att frivillighetens väg icke

är framkomlig. Jag föreslår därför i likhet med läkarutredningen och

remissmyndigheterna, att den civila krigssjukvårdsutbildningen skall vara

obligatorisk.

Beträffande formen för utbildningsplikten har läkarutredningen föreslagit,

att bestämmelser om högst 60 dagars utbildningsplikt skall införas i

krigssjukvårdslagen, varvid dock de läkare som kan nås med värnpliktslagen

skall fullgöra den civila krigssjukvårdsutbildningen med stöd av

sistnämnda lag. Bland remissmyndigheterna har delade meningar rätt;

bl. a. har frågan om en totalförsvarsplikt väckts. Sistnämnda fråga sammanhänger

emellertid med det för 1960 års värnpliktsutredning väsentliga

spörsmålet om hur utbildningen i fred bör samordnas för totalförsvaret i

stort. Med hänsyn härtill och då en civil krigssjukvårdsutbildning av läkare

icke lämpligen kan infogas i civilförsvarsplikten bör nu ifrågavarande

bestämmelser införas i krigssjukvårdslagen som komplement till de där

intagna bestämmelserna om tjänsteplikt för medicinalpersonal. Bestämmelserna

bör emellertid med hänsyn till sin i viss mån provisoriska karaktär

f. n. begränsas till läkarpersonal. Samtliga läkare och krigsplaceringsbara

medicine kandidater bör vara skyldiga att deltaga i utbildning och övning

för tjänst som kan åläggas med stöd av tjänsteplikt för medicinalpersonal.

I anslutning till vad jag föreslagit om den civila krigssjukvårdsutbildningens

omfattning bör den utbildnings- och övningstid som kan uttas med stöd

av utbildningsplikten icke överstiga 60 dagar. Även den försvarsmedicinska

assistenttjänstgöringen bör emellertid uttas med stöd av utbildningsplikten.

För att möjliggöra detta bör för de värnpliktiga läkare som krigsplaceras

vid det allmänt civila medicinalväsendet utbildnings- och övningstiden om

högst 60 dagar kunna utsträckas till att omfatta den längre tid som vederbörande

läkare kunnat åläggas värnpliktstjänstgöring. I vissa fall kan överföringen

till den civila krigssjukvården medföra en utvidgning av en värnpliktig

läkares totala tjänstgöringsskyldighet, exempelvis om han överförts

när värnplikten upphör eller vid tidpunkt, då han endast haft kvar att fullgöra

en repetitionsövning. Av sådan läkare kan 60 dagar uttas med stöd av

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1963

utbildningsplikten. I dessa fall blir sålunda de värnpliktiga läkare gynnsammare

ställda som krigsplaceras vid det allmänt civila medicinalväsendet

med en kvarstående värnpliktstjänstgöringsskyldighet som överstiger

60 dagar; dessa läkare kan efter krigsplaceringen icke tas i anspråk för

utbildning och övning under längre tid än som motsvarar den resterande

tjänstgöringsskyldigheten.

Tjänstgöring som i enlighet med nu förordade regler ålägges värnpliktiga

läkare vid det allmänt civila medicinalväsendet skall, såsom torde ha framgått

av det anförda, träda i stället för värnpliktstjänstgöringen. Det torde

få ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda närmare bestämmelser om samordningen

mellan bl. a. värnpliktslagens bestämmelser om tjänstgöringsskyldighet

och den här förordade utbildningsplikten. Det bör vidare ankomma

på Kungl. Maj :t att utfärda närmare bestämmelser om och i vilken

omfattning utbildningsplikten vid olika tider och i avseende å olika grupper

läkare skall tas i anspråk inom den i det föregående angivna ramen.

I krigssjukvårdslagen är föreskrift införd om påföljd vid underlåtenhet

att fullgöra tjänsteplikt samt erinran om att vissa tillämpningsföreskrifter

avseende bl. a. ersättning åt personal vid fullgörande av tjänsteplikt skall utfärdas

i administrativ ordning. Dessa bestämmelser torde böra gälla även

beträffande den föreslagna utbildningsplikten.

I enlighet med vad jag här anfört har inom försvarsdepartementet upprättats

förslag till lag angående ändring i lagen den 27 november 1953 (nr

688) om hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden

(krigssjukvårdslag). Lagen bör träda i kraft den 1 juli 1963.»

Lagrådet

Lagrådet har lämnat författningsförslaget utan erinran.

Utskottet

I förevarande proposition iramlägges principförslag rörande den utbildning

som avser att göra läkare skickade att tjänstgöra i krigsbefattningai

inom den militära och civila krigssjukvården. Propositionen innehåller

väsentliga nyheter i förhållande till nu gällande ordning. Den nuvarande

värnpliktsutbildningen om 540 dagar föreslås omlagd och förkortad. Utbildningen

skall omfatta dels soldat- och befälsutbildning under ca 185 dagar,

vilken fördelas på två sommaromgångar — grundläggande befälsskola och

sjukvårdsbefälsskola — i början av de medicinska studierna och en vinteromgång

mot slutet av studietiden, dels fackutbildning under omkring 45

dagar, vilken fullgöres i en omgång — läkarfackskola — mot slutet av

studietiden, och dels fack tjänstgöring under ca 190 dagar, vilken fördelas

på omgångar under återstående värnpliktstid. Den i medicine licentiat
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1963

studierna ingående kirurgiassistenttjänstgöringen om 90 dagar skall icke

vidare räknas som värnpliktstjänstgöring, och den sammanlagda tjänstgöringstiden

iör värnpliktiga läkare skall icke överstiga 420 dagar. De värnpliktiga

läkare som icke erfordras för krigsbefattningar i den militära krigsorganisationen,

skall enligt törslaget genomgå begränsad utbildning inom

krigsmakten och under resterande värnpliktstid fullgöra -— utöver grundkurs

om cirka två veckor samt efter- och vidareutbildning under omkring

45 dagar försvarsmedicinsk assistenttjänstgöring vid civila myndigheter,

institutioner, sjukhus och laboratorier. Den civila krigssj ukvårdsutbildningen,

som skall ledas centralt av medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd,

skall vara obligatorisk. Författningsmässig grund härför skapas

genom att bestämmelser om utbildningsplikt i fred för läkare införes i

krigssj ukvårdslagen.

I motionerna I: 689 och II: 8b3 har yrkats, att riksdagen måtte uttala att

den föreslagna omläggningen av läkarnas värnpliktstjänstgöring

icke bör innebära längre sammanlagd tjänstgöringstid än 394 dagar. Motionärerna

har motiverat yrkandet med att den nuvarande bristen på läkare

gör det synnerligen angeläget att läkare inte undandrages fredssjukvården

i vidare mån än som är nödvändigt för tillgodoseende av skäliga beredskapskrav.

Med hänsyn härtill finnes enligt motionärernas uppfattning icke skäl

att frångå läkarutredningens förslag om en längsta utbildningstid för värnpliktiga

läkare av 394 dagar.

Departementschefen diskuterar i propositionen ingående frågan om de

värnpliktiga läkarnas tjänstgöringstid och framhåller att de synpunkter

som de militära myndigheterna och 1960 års värnpliktsutredning anfört

om att de uppställda utbildningsmålen icke kan nås, om utbildningstiden

förkortas på sätt läkarutredningen föreslagit, måste beaktas i erforderlig

Utsträckning. Därför har departementschefen föreslagit att en påbyggnad av

soldat- och befälsuthildningen skall ske utöver läkarutredningens förslag.

Därigenom tillgodoses bland annat önskemålet om att de värnpliktiga läkarna

skall kunna bibringas vinterutbildning. Tidigare har dessa i motsats till

alla andra befälslcategorier inom krigsmakten icke erhållit sådan utbildning.

De skäl som sålunda anförts för propositionens förslag om en sammanlagd

tjänstgöringstid av 420 dagar är enligt utskottets mening så övertygande

att förslaget icke bör frångås. Härav följer att utskottet icke kan biträda

motionerna i denna del.

I propositionen föreslås bland annat att den krigsmedicinska kurs, som

sedan 1958 ingår i ordinarie studieplan för medicine licentiatexamen, skall

ersättas med dels en kurs om en månad på halvtid inom universitetsutbildningens

ram och dels en tillämpningskurs — s. k. grundkurs — om två

veckor på heltid.

I de nämnda motionerna kritiseras detta förslag och yrkas att den civila

krigssj ukvårdsutbildningen även i fortsättningen skall bygga på en kurs i

krigsmedicin som är inpassad inom den ordinarie universitetsutbildningens

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1963 21

ram. Motionärerna anser att det är förenat med väsentliga fördelar såväl

för samhället som för den enskilde om utbildningen genomgås i ett sammanhang.

Den i propositionen föreslagna ordningen att samtliga läkare som avses

för den civila krigssjukvården skall genomgå särskild grundkurs överensstämmer

med läkarutredningens förslag och har tillstyrkts av samtliga

remissmyndigheter som yttrat sig i frågan. Även utskottet finner den föreslagna

ordningen ändamålsenlig. Det bör särskilt understrykas att ett genomförande

av motionärernas förslag skulle medföra att de läkare som

avslutat sin universitetsutbildning före 1958 icke skulle erhålla den utbildning

som avses med grundkursen. Av det anförda följer att utskottet icke

kan biträda motionerna i denna del.

Departementschefen diskuterar i propositionen frågan om den s. k. läkarfackskolan

vid armén i framtiden skall bedrivas centralt eller även i fortsättningen

skall decentraliseras och uttalar därvid på s. 42 i propositionen

att skolan även fortsättningsvis skall decentraliseras till trängregementena.

Enligt vad som upplysts avses med detta yttrande endast ett ställningstagande

till frågan huruvida utbildningen skall decentraliseras eller ej och

icke någon förändring i den nu gällande organisationen, enligt vilken efter

chefens för armén bestämmande utbildningen bedrives vid förutom trängregementena

även andra förband.

Utöver vad ovan anförts har det i propositionen framlagda lagförslaget

och de av departementschefen i anslutning därtill gjorda uttalandena inte

givit utskottet anledning till erinran eller särskilt uttalande.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

A. att riksdagen, med avslag å motionerna 1:689 och

II: 843, såvitt däri yrkats avslag å det genom propositionen

framlagda förslaget till lag angående ändring i krigssjukvårdslagen,

måtte antaga det nämnda lagförslaget;

B. att riksdagen, med avslag å motionerna 1: 689 och

11:843, såvitt däri yrkats avslag å propositionen i övrigt,

måtte godkänna de i propositionen angivna grunderna för

krigssjukvårdsutbildning av läkare.

Stockholm den 4 maj 1963

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STHAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Axel Svensson, Ivaijser, fru

Carlqvist*, fru Gärda Svenson, fröken Nordström, herrar Lars Larsson och

Edström*;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Riminerfors,

fröken Wettcrström, herr Bengtsson i Varberg, fröken Sandell, herr Johansson

i Södertälje, fru Eriksson i Ängelholm* och herr Gustavsson i Alvesta.

Ej närvarande vid utlätandets justering.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1963

Reservation

vid utskottets hemställan under B.

av herr Kaijser, fru Gärda Svenson, fröken Nordström, herrar Edström,

Anderson i Sundsvall, Rimmerfors och fröken Wetterström, vilka ansett

a) att det stycke i utskottets yttrande å s. 20 som börjar med orden »De

skäl som» och slutar med orden »i denna del.» bort ersättas med text av

följande lydelse:

»Utskottet delar motionärernas uppfattning att det i ett samhälle med

läkarbrist är nödvändigt att göra en avvägning mellan det civila samhällets

behov av läkare och totalförsvarets krav på tillfredsställande beredskapsutbildning

av dessa läkare. Å ena sidan bör möjligheterna att ytterligare

förkorta läkarnas värnpliktstjänstgöring tillvaratas, å andra sidan bör de

militära myndigheternas önskemål angående utbildningens innehållsmässiga

omfattning beaktas. Särskilt synes önskemålet om vinterutbildning för

de värnpliktiga läkare som kvarstår inom krigsmakten böra tillgodoses.

I läkarutredningens förslag till värnpliktsutbildning för dessa läkare ingår

tjänstgöring vid fredsförband under 60 dagar. En sådan tjänstgöring

utöver 30 dagar torde, som departementschefen i anslutning till ett flertal

remissmyndigheter anför, sakna utbildningsvärde. Om tjänstgöringen vid

fredsförband minskas till ca 30 dagar torde det vara möjligt att inom ramen

för den av läkarutredningen föreslagna utbildningstiden om 394 dagar bereda

utrymme för vinterutbildningen. Med den sålunda föreslagna utbildningen

behöver någon fortsatt tjänstgöring utöver den i 27 § 1 mom. D

värnpliktslagen angivna obligatoriska tjänstgöringen för specialuttagna om

394 dagar icke uttas för de värnpliktiga läkarna.»

b) att utskottet under B. bort hemställa,

»att riksdagen, med bifall till motionerna 1: 689 och II: 843

i denna del samt med förklaring att de i propositionen angivna

grunderna för krigssjukvårdsutbildning av läkare icke

kunnat av riksdagen oförändrade godkännas, måtte godkänna

de angivna grunderna med den ändringen att de värnpliktiga

läkarnas utbildningstid skall utgöra 394 dagar.»

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE. STHLM 69

312518

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1963:275 Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1962 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. jämte i ämnet väc a1 i texten