Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om behörighet att utöva tandläkaryrket m. m.

1963-05-04 · 21 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 21 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1963:54, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om behörighet att utöva tandläkaryrket m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 54- år 1963

1

Nr 54

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag

till lag om behörighet att utöva tandläkaryrket m. m.

Genom en den 15 mars 1963 dagtecknad proposition, nr 127, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag

till

1) lag om behörighet att utöva tandläkaryrket och

2) lag angående ändrad lydelse av 3 och 6 §§ lagen den 30 juni 1960 (nr

408) om behörighet att utöva läkaryrket.

Författningsförslagen är av följande lydelse.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 2 avd. Nr 54

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 54 år 1963

Förslag

till

Lag

om behörighet att utöva tandläkaryrket

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Behörig att utöva tandläkaryrket är

a) den som är legitimerad enligt 3 §;

b) den som enligt 9 § är förordnad att uppehålla statlig eller kommunal

tandläkartjänst; samt

c) i den utsträckning, som för varje fall särskilt angives, den som enligt

10 § innehar begränsad behörighet att utöva tandläkaryrket.

2 §•

Den som genomgått av medicinalstyrelsen för ändamålet föreskriven utbildning

må biträda behörig utövare av tandläkaryrket med utförande av

tand- och munhygienisk behandling.

3 §•

Legitimation såsom tandläkare meddelas av medicinalstyrelsen.

Den som inom riket avlagt tandläkarexamen, så ock den som utom riket

avlagt tandläkarexamen och härstädes genomgått av Konungen föreskriven

efterutbildning skall på ansökan erhålla legitimation såsom tandläkare,

om ej sådana omständigheter föreligga som enligt vad i denna lag sägs

kunna föranleda att legitimation återkallas.

Äger utomlands examinerad tandläkare framstående skicklighet och särskild

erfarenhet inom tandläkaryrket, må Konungen medgiva, att legitimation

såsom tandläkare meddelas honom utan att han genomgått efterutbildning,

som avses i andra stycket.

4 §•

Har legitimerad tandläkare genom dom, som vunnit laga kraft,

dömts till frihetsstraff eller avsatts eller suspenderats från tjänst som

tandläkare för brott, som han förövat under utövning av tandläkaryrket,

dömts till straffarbete för annat brott,

fällts till ansvar för medverkan till obehörig utövning av tandläkaryrket

eller

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 54 år 1963

fällts till ansvar för obehörig utövning av läkaryrket, för hälsofarligt

kvacksalveri eller för brott, som avses i 10 § lagen om förbud i vissa fall

mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område, eller för medverkan

till brott som nu sagts,

äger medicinalstyrelsen återkalla hans legitimation, om han genom brottet

visat sig icke vara skickad att utöva tandläkaryrket.

5 §.

Har legitimerad tandläkare ådagalagt grov oskicklighet vid utövning av

tandläkaryrket eller eljest visat sig uppenbart olämplig såsom tandläkare

utan att det föreligger sådant fall som avses i 4 §, äger medicinalstyrelsen

återkalla hans legitimation.

Har tandläkare vunnit legitimation i Sverige på grundval av auktorisation

i annat nordiskt land och fråntages tandläkaren denna auktorisation,

skall medicinalstyrelsen återkalla legitimationen.

6 §•

Blir legitimerad tandläkare på grund av sinnessjukdom eller annan rubbning

av själsverksamheten ur stånd alt nöjaktigt utöva tandläkaryrket,

skall medicinalstyrelsen ofördröjligen återkalla hans legitimation, om ej

särskilda skäl föranleda annat.

Föreligger grundad anledning till antagande att tandläkares legitimation

bör återkallas av skäl som avses i första stycket, äger medicinalstyrelsen

förordna, att han skall undergå läkarundersökning i den utsträckning som

erfordras för att hans förmåga att utöva tandläkaryrket skall kunna bedömas.

Har medicinalstyrelsen förordnat om läkarundersökning som avses i

nästföregående stj^cke, äger styrelsen tillika återkalla legitimationen för

tiden intill dess ärendet slutligt avgöres. Vägrar den som skall undersökas

att inställa sig till undersökning, skall polismyndighet på styrelsens begäran

lämna erforderlig handräckning.

7 §■

Legitimation för tandläkare, som Konungen förordnat till innehavare av

tandläkartjänst, må icke återkallas så länge tandläkaren innehar tjänsten;

dock må legitimationen återkallas för tid, då han på grund av ådömd suspension

icke är i tjänst, så ock för tid, då han av anledning som i 6 §

första stycket sägs icke uppehåller sin befattning.

8 §•

Har tandläkares legitimation återkallats, skall medicinalstyrelsen på hans

begäran åter meddela honom legitimation, när förhållandena medgiva det.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 54 år 1963

9 §.

Förordnande att uppehålla tjänst, som medför behörighet att utöva tandläkaryrket,

meddelas av medicinalstyrelsen eller, efter styrelsens bemyndigande,

av annan myndighet.

10 §.

Begränsad behörighet att utöva tandläkaryrket meddelas av Konungen

eller, efter Konungens bemyndigande, av medicinalstyrelsen.

11 §•

Tandläkare, som icke äger särskild skicklighet och erfarenhet inom viss

gren av tandläkaryrket, må icke för allmänheten tillkännagiva, att han är

specialist inom den grenen av tandläkaryrket eller eljest äger särskild kunnighet

däri.

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, medicinalstyrelsen fastställer

villkoren för rätt att tillkännagiva specialitet enligt denna paragraf.

12 §.

Utövar någon, som ej är behörig att utöva tandläkaryrket, detta yrke mot

ersättning, dömes för obehörig utövning av tandläkaryrket till dagsböter

eller fängelse.

Detsamma skall gälla, om behörig utövare av tandläkaryrket eller i 2 §

omförmäld medhjälpare mot ersättning utövar tandläkaryrket i vidare mån

än behörigheten gäller.

Tandläkare, som bryter mot föreskriften i 11 § första stycket, dömes till

dagsböter.

13 §.

Beslut, som medicinalstyrelsen meddelat med stöd av denna lag, skall

lända till omedelbar efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.

14 §.

Utan hinder av vad som stadgas i denna lag äger läkare utöva sådan

verksamhet inom tandläkaryrket, som hans utbildning medgiver och omständigheterna

kräva.

15 §.

Konungen äger meddela närmare bestämmelser för tillämpningen av denna

lag.

övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964, då lagen den 18 maj 1951

(nr 233) om behörighet att utöva tandläkarkonsten skall upphöra att gälla.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 54 år 1963

Förekommer i lag eller författning hänvisning till lagrum i den äldre lagen,

som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall i stället den bestämmelsen

gälla.

Den som vid lagens ikraftträdande är legitimerad tandläkare skall anses

som legitimerad tandläkare enligt denna lag.

Äger någon vid lagens ikraftträdande generell behörighet jämlikt 1 §

första stycket 2) i den äldre lagen, skall han anses såsom legitimerad tandläkare

enligt denna lag; och skall medicinalstyrelsen på ansökan utfärda

legitimationsbevis för honom. Detsamma skall gälla den som innehar Konungens

eller medicinalstyrelsens särskilda tillstånd att utan begränsning

utöva tandläkarkonsten och som till följd därav äger generell behörighet

enligt 1 § första stycket 4) i den äldre lagen. Den som eljest vid lagens

ikraftträdande är behörig jämlikt 1 § första stycket 4) i den äldre lagen

skall vara bibehållen vid sin behörighet. Behörigheten skall härvid anses

såsom begränsad behörighet enligt den nya lagen.

Har med stöd av den äldre lagen legitimation återkallats för obestämd

tid eller för alltid, skall fråga om återvinnande av legitimationen prövas

enligt 8 § i den nya lagen. Har enligt den äldre lagen legitimation återkallats

för viss tid, skall legitimationen åter meddelas enligt vad som bestämts

vid återkallandet; och skall legitimationen därefter anses meddelad

enligt den nya lagen.

1* — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 saml. 2 avd. Nr 54

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 54 år 1963

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 och 6 §§ lagen den 30 juni 1960 (nr~408)

om behörighet att utöva läkaryrket

Härigenom för ordnas, att 3 och 6 §§ lagen den 30 juni 1960 om behörig
-

het att utöva läkaryrket skola erhålla

(Nuvarande lydelse)

3

Har legitimerad läkare genom

dom, som vunnit laga kraft,

dömts till frihetsstraff eller avsatts

eller suspenderats från tjänst

som läkare eller tandläkare för brott,

som han förövat under utövning av

läkaryrket eller tandläkarkonsten,

dömts till straffarbete för annat

brott eller

fällts till ansvar för medverkan

till obehörig utövning av läkaryrket

eller tandläkarkonsten eller för medverkan

till hälsofarligt kvacksalveri

eller för medverkan till brott, som

avses i 10 § lagen om förbud i vissa

fall mot verksamhet på hälso- och

sjukvårdens område,

äger medicinalstyrelsen återkalla

hans legitimation, om han genom

brottet visat sig icke vara skickad

att utöva läkaryrket.

6

Legitimation för läkare, som Konungen

eller medicinalstyrelsen för
-

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Föreslagen lydelse)

§•

Har legitimerad läkare genom

dom, som vunnit laga kraft,

dömts till frihetsstraff eller avsatts

eller suspenderats från tjänst som

läkare för brott, som han förövat

under utövning av läkaryrket,

dömts till straffarbete för annat

brott eller

fällts till ansvar för medverkan

till obehörig utövning av läkaryrket

eller för medverkan till hälsofarligt

kvacksalveri eller för medverkan till

brott, som avses i 10 § lagen om förbud

i vissa fall mot verksamhet på

hälso- och sjukvårdens område, eller

ock för obehörig utövning av

tandläkaryrket eller medverkan därtill,

äger medicinalstyrelsen återkalla

hans legitimation, om han genom

brottet visat sig icke vara skickad

att utöva läkaryrket.

§•

Legitimation för läkare, som Konungen

eller medicinalstyrelsen för
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets

(Nuvarande lydelse)

ordnat till innehavare av lökar- eller

tandläkartjänst, må icke återkallas

så länge läkaren innehar tjänsten;

dock må legitimationen återkallas

för tid, då han på grund av

ådömd suspension icke är i tjänst,

så ock för tid, då han av anledning

som i 5 § första stycket sägs icke

uppehåller sin befattning.

utlåtande nr 54 år 1963

(Föreslagen lydelse)

ordnat till innehavare av läkartjänst,

må icke återkallas så länge läkaren

innehar tjänsten; dock må legitimationen

återkallas för tid, då han på

grund av ådömd suspension icke är

i tjänst, så ock för tid, då han av

anledning som i 5 § första stycket

sägs icke uppehåller sin befattning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att 1951 års lag om behörighet att utöva tandläkarkonsten

ersättes med en ny lag om behörighet att utöva tandläkaryrket.

I förslaget har bestämmelserna för tandläkaryrket så långt det varit

möjligt utformats i överensstämmelse med vad som gäller för läkaryrket.

Därjämte tar förslaget sikte på att från svensk sida underlätta genomförandet

av en gemensam nordisk arbetsmarknad för tandläkare.

Den föreslagna lagstiftningen avses skola träda i kraft den 1 januari

1964.

Av propositionens innehåll redovisas här endast vad föredragande departementschefen

anfört i sin allmänna motivering och specialmotivering.

Beträffande övriga delar av propositionen hänvisas till denna.

Departementschefen

Föredragande departementschefen, statsrådet Johansson, har anfört:

Allmänna synpunkter på lagstiftningen om behörighet att utöva tandläkaryrket

»En ny lagstiftning om behörighet att utöva tandläkaryrket har under de

senaste åren aktualiserats av den nya lagen om behörighet att utöva läkaryrket

och av framlagda förslag om en gemensam nordisk arbetsmarknad

för tandläkare.

Den gällande lagen om behörighet att utöva tandläkarkonsten bygger väsentligen

på 1915 års numera upphävda läkarlag. Såsom medicinalstyrelsen

anfört är det önskvärt att tandläkarlagen såvitt möjligt anpassas

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 5-i år 1963

till de nya bestämmelserna för läkare. Härigenom blir det framför allt möjligt

att skapa tidsenligare regler om förvärv och förlust av legitimation och

av speciell behörighet.

En gemensam nordisk arbetsmarknad grundar sig på principen om den

nordiska gemenskapen och önskvärdheten av att stärka banden mellan

de nordiska länderna. Fördelar står uppenbarligen att vinna vid en mera

planmässigt utbyggd samverkan på nu ifrågavarande område. Det större

underlag som Norden bildar ger möjlighet till ökad specialisering på särskilda

områden och till utjämning av resurser i lägen, då ett land är särskilt

ansträngt. Kommer den av nordiska kommittén rekommenderade

överenskommelsen till stånd undanröjs en del av hindren för en nordisk

arbetsmarknad. Även om jag i detta sammanhang inte har anledning att

taga slutlig ställning till kommitténs förslag, synes det mig dock angeläget

att en ny lag om tandläkares behörighet från början utformas så att den

inte hindrar strävandena att åstadkomma en gemensam nordisk arbetsmarknad

för tandläkare. Vid detta ställningstagande har jag beaktat att

enligt vad kommitténs förslag och yttrandena däröver ger vid handen möjligheter

finns att undvika sådana störningar på arbetsmarknaden, som kan

bli en följd av nordiskt utbyte av tandläkare.

På de anförda skälen anser jag att en ny lag om behörighet att utöva

tandläkaryrket bör utfärdas. Lagens huvudsyfte bör alltjämt vara att så

långt möjligt förhindra osakkunniga personers verksamhet på tandvårdens

område. Detta sker genom att lagen ger bestämmelser om förvärv och förlust

av behörighet samt stadgar straff för den som obehörigen utövar tandläkaryrket.

Medicinalstyrelsens lagförslag innehåller ingen definition av begreppet

tandläkaryrket utöver vad som följer av att verksamheten, i analogi med

läkarlagen, betecknas som yrke. En definition fanns i 1861 års ordning för

tandläkarkonstens utövning, men under förarbetena till 1951 års tandläkarlag

konstaterades att det erbjöd stora svårigheter att lämna en exakt

definition. Såsom framgår av medicinalstyrelsens förslag och såsom förordats

i flertalet yttranden bör gränsdragningen mellan läkares och tandläkares

behörighet kunna överlåtas åt praxis. Jag biträder den av styrelsen

uppställda allmänna regeln att läkare, frånsett nödfall, inte bör få meddela

behandling för vilken endast tandläkare erhållit erforderlig utbildning. Utbildningsbestämmelserna

för tandläkare synes därför kunna tjäna till ledning

vid behörighetsbedömningen. I tveksamma fall föreligger möjligheten

att inhämta medicinalstyrelsens yttrande. I fall där allmänhetens rätt till

ersättning för viss behandling är beroende av om denna utgör läkar- eller

tandläkarvård synes det faktiska förhållandet huruvida behandlingen lämnats

av läkare eller tandläkare få bli avgörande och särskild prövning av

behörigheten inte behöva ske annat än i uppenbara fall av behörighetsöverskridanden.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 54 år 7963

I fråga om avgränsningen i övrigt av tandläkaryrket föreligger numera

en fast praxis, som väsentligen innebär att arbete i patientens mun eller på

patienten är förbjudet för lekmän. Denna praxis i förening med möjligheten

att i tveksamma fall inhämta medicinalstyrelsens yttrande anser jag

tillfyllest.»

Förvärv av behörighet att utöva tandläkaryrket

»De av medicinalstyrelsen föreslagna formerna för behörighet

att utöva tandläkaryrket överensstämmer med behörighetsgrunderna för

läkaryrket. Remissinstanserna har på denna punkt inte gjort någon erinran

mot förslaget och jag kan för egen del tillstyrka det. Innebörden av

det sålunda förenklade auktorisationsförfarandet är att legitimation blir

den enda formen för generell behörighet och omfattar förutom svenskar

med svensk tandläkarexamen såväl utlänningar med svensk tandläkarexamen

som personer — svenskar eller utlänningar — med utländsk tandläkarexamen.

Legitimationen ersätter för de båda sistnämnda kategorierna

det nuvarande systemet med Kungl. Maj :ts eller medicinalstyrelsens tillstånd

att i obegränsad utsträckning utöva tandläkarkonsten och utnämning

av Kungl. Maj :t till tandläkarbefattning.

Beträffande förutsättningarna för legitimation innebär

den föreslagna ordningen att kravet på svenskt medborgarskap måste

slopas. Medicinalstyrelsen föreslår också att så sker, och på de skäl styrelsen

redovisar biträder jag detta förslag.

Avgörande för frågan om legitimation skall beviljas blir sålunda endast

sökandens förutsättningar i fråga om utbildning och färdighet inom tandläkaryrket.

Att svensk tandläkarexamen bör vara tillräcklig för legitimation råder

inga delade meningar om. Anledning saknas därför att i detta hänseende

överväga någon ändring i vad som gäller för närvarande.

Vad beträffar personer som avlagt utländsk tandläkarexamen instämmer

remissinstanserna i medicinalstyrelsens uppfattning att efterutbildning

krävs. Angående arten och omfattningen av denna efterutbildning yppas

däremot skilda meningar. Såsom uttalats från något håll kan utländska

tandläkarexamina i vissa fall antagas inte vara likvärdiga med svensk examen.

Jag anser att den kunskapsnivå, som krävs för svensk tandläkarexamen,

i stort sett måste vara normerande för vad som skall krävas av de i

vårt land praktiserande tandläkarna, oavsett var de examinerats. Detta

medför, alt den efterutbildning som tandläkare med utländsk examen

måste undergå i Sverige, får anpassas efter olika utländska examinas kvalitet.

Härav följer att lagens bestämmelse om efterutbildning ingalunda

kan begränsas till att avse enbart författningskunskap för tandläkare. Såsom

skett beträffande läkarna blir det nödvändigt att sammanföra de ut
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Andra lagutskottets utlåtande nr 54 år 1963

ländska tandläkarexamina i skilda grupper med olika efterutbildningskrav.

Av de framlagda förslagen och yttrandena däröver anser jag dock

kunna konstateras, att den grundläggande tandläkarutbildningen i de nordiska

länderna utom Island är så likartad att den teoretiska efterutbildningen

för tandläkare med sådan utbildning i huvudsak kan begränsas

till att avse författningar av betydelse för tandläkares verksamhet i Sverige.

Beträffande frågan om praktisk tjänstgöring såsom villkor för legitimation

framkommer olika uppfattningar i förslagen och remissyttrandena.

Nordiska kommittén uppställer inte krav på praktisk tjänstgöring men

töreslår inte heller att enbart examen i hemlandet skall vara tillfyllest utan

anser att därjämte skall fordras vunnen obegränsad legitimation i hemlandet.

Eftersom för dansk tandläkares obegränsade behörighet fordras två

års assistenttjänstgöring, innebär detta att praktisk tjänstgöring fordras

endast av tandläkare med dansk examen, trots att studietiden för denna

är lika lång som för finsk och svensk examen och längre än för norsk. A

andra sidan uttalar kommittén den rekommendationen att en tids praktisk

tjänstgöring bör fullgöras av de nordiska tandläkare, som avser att slå sig

ned i ett grannland. Medicinalstyrelsen, som i sitt förslag inte närmare berör

denna fråga, uttalar i sitt utlåtande över nordiska kommitténs förslag,

att praktisk tjänstgöring inte bör krävas för legitimation. I andra remissyttranden

förordas praktisk tjänstgöring, varvid som skäl åberopas dels

önskemålet att tandläkaren i fråga får mer utbildning och tillfälle att acklimatisera

sig, dels intresset att tillgodose folktandvårdens behov av tandläkare.

Det skiftande innehållet i olika utländska tandläkarexamina och de växlande

utländska villkoren för obegränsad legitimation medför att inte heller

frågan om praktisk tjänstgöring skall fordras kan besvaras så generellt

att föreskrift härom kan införas i lag. Huvudprincipen bör självfallet

vara att legitimation inte beviljas annan än den som nått den kunskapsnivå,

som svensk tandläkarexamen representerar. Härför kan i vissa fall behövas

praktisk tjänstgöring såsom ett led i den kompletterande utbildningen. Kravet

på likvärdighet med svensk tandläkarexamen torde i huvudsak uppfyllas

av dem som avlagt tandläkarexamen i Danmark, Finland och Norge. När

det gäller danska tandläkare blir frågan om praktisk tjänstgöring skall

fordras för svensk legitimation avhängig av den överenskommelse som kan

komma att träffas mellan de båda länderna rörande gemensam arbetsmarknad

för tandläkare. I fråga om dem som avlagt tandläkarexamen i våra

nordiska grannländer skulle alltså för legitimation i Sverige inte krävas praktisk

tjänstgöring, försåvitt sådan inte fordras med hänsyn till internordiska

överenskommelser. Tandläkare med annan utländsk examen bör i allmänhet

genomgå den kompletterande tandläkarutbildning och fullgöra den

tandläkareänstgöring som i varje särskilt fall finnes erforderlig med hänsyn

till hans examen samt utbildning och tjänstgöring i övrigt. Riktlinjerna

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 54 år 1963 11

för all efterutbildning — vari således kan ingå praktisk tjänstgöring bör

vara alt tandläkarens kunnighet och skicklighet bringas att motsvara vad

den svenska utbildningen för tandläkare syftar till.

En närmare reglering av efterutbildningskraven för olika grupper tandläkare

med utländsk examen torde, såsom skett beträffande läkarna, böra

äga rum i administrativ ordning. På en särskild, till medicinalstyrelsen

knuten prövningsnämnd för utländska tandläkare bör i avbidan på resultatet

av den pågående översynen av medicinalstyrelsens organisation lämpligen

ankomma, förutom tillämpningen av fastställda generella utbildningsbestämmelser,

att ge de kompletterande föreskrifter rörande efterutbildning,

som kan befinnas erforderliga i de individuella fallen.

Genom den sålunda skisserade ordningen kan tillgodoses det i vissa yttranden

framförda önskemålet om särskild eller individuell prövning av

de utländska tandläkarnas kunskaper. Inom ramen för efterutbildningen

blir det nämligen möjligt att genom tentamina eller på annat lämpligt sätt

kontrollera att vederbörande tillgodogjort sig de för hans grupp stadgade

lcunskapsfordringarna och praktiska erfarenheterna.

Såsom medicinalstyrelsen föreslagit och såsom gäller för läkare bör Kungl.

Maj :t ha möjlighet att dispensera från kravet på efterutbildning. Dispensmöjligheten

bör emellertid vara inskränkt till sådana fall, då vederbörande

besitter framstående skicklighet och särskild erfarenhet såsom tandläkare.

Att på förhand fastställa grunderna för bedömningen av dessa sannolikt

sällsynta fall torde inte vara erforderligt.

Legitimation bör kunna vägras, om sådana omständigheter föreligger som

bör föranleda att legitimation återkallas. Någon annan prövning av legitimationssökandes

allmänna lämplighet anser jag inte erforderlig. Svenska

medborgare och utlänningar bör i detta avseende behandlas på samma sätt

och någon särskild lämplighetsprövning av den som söker svensk legitimation

på grund av tandläkarutbildning i annat nordiskt land bör alltså inte

ske.

Liksom hittills bör möjlighet föreligga att förordna därtill skickade

personer utan legitimation att utöva tandläkaryrket

i statlig eller kommunal tandläkartjänst. Det gäller här studerande, som

ännu inte avslutat sin utbildning men kommit så langt i denna att deras

tjänster kan tagas i anspråk för vikariat eller tillfälliga uppgifter inom tandvården,

samt personer med utländsk examen som ännu inte erhållit svensk

legitimation eller som mera tillfälligt tjänstgör här i landet. Kompetensvillkoren

för dessa förordnanden bär framga av de bestämmelser, som gäller

för de olika tjänsterna och för vikariat på dessa.

Förordnande som här avses bör liksom hittills kunna meddelas av medicinalstyrelsen.

Angående den föreslagna möjligheten för styrelsen att

delegera rätten att meddela förordnande råder delade meningar. Tandläkarorganisationerna

avstyrker under motivering att endast medicinalstyrelsen

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Andra lagutskottets utlåtande nr 5b år 1963

är kompetent att bedöma kvalifikationerna hos personer med utländsk tandläkarutbildning.

Enligt min mening är delegationsmöjligheten önskvärd.

Att delegering skall kunna ske till vederbörande myndighet vid tandläkarhögskola

att meddela förordnanden på tjänster inom läroanstalten anser jag

uppenbart. Om, såsom medicinalstyrelsen förutsätter och länsstyrelsen i

Jämtlands län anser nödvändigt, delegeringen förbindes med uppgift beträffande

de kompetenskrav, som måste hävdas, synes hinder inte heller

böra möta mot delegering till hälsovårdsstyrelse och motsvarande kommunala

myndigheter. Jag tillstyrker alltså medicinalstyrelsens förslag i denna

del.

Vad slutligen gäller begränsad behörighet att utöva tandläkaryrket

innebär medicinalstyrelsens förslag att sådan skall kunna

meddelas av Kungl. Maj :t eller medicinalstyrelsen i den utsträckning, som

anges för varje särskilt fall. Förslaget utgör ingen ändring av vad som hittills

gällt och jag anser att denna behörighetsform alltjämt bör finnas. Behörigheten

kan begränsas till omfattning, tid och rum.

I detta sammanhang har några remissinstanser ansett att inom ramen

för befogenheten att meddela begränsad behörighet även kan rymmas förordnande

för tandsköterskor att biträda med tand- och munhygienisk behandling,

varför någon särskild lagbestämmelse för detta ändamål inte

skulle erfordras. Uppenbart är att denna behandling — som utgör arbete

i patientens mun och på patienten — är att anse såsom utövning av tandläkaryrket.

En behörighetsbestämmelse är således erforderlig för att inte

obehörig yrkesutövning här skall anses föreligga. Behörigheten bör i motsats

till annan begränsad behörighet inte vara beroende av individuella förordnanden

utan anknytas till godkänd genomgång av viss utbildning. Det

synes lämpligen kunna överlämnas åt medicinalstyrelsen att bestämma om

denna utbildning. Med hänsyn härtill bör behörigheten liksom hittills regleras

i en särskild lagbestämmelse.»

Tandläkares specialistbehörighet

»Som skäl för att tandläkares rätt att beteckna sig som specialist bör regleras

i lag anför medicinalstyrelsen att motsvarande ordning gäller för läkare.

Orsakerna till att dessas specialistbehörighet blivit föremål för lagstiftning

är flera. Sålunda ansågs det från ren ordningssynpunkt som ett

angeläget intresse att specialistbeteckningen motsvarades av en verklig

sakkunskap, och detta intresse ansågs kunna tillgodoses endast genom att

den som inte förvärvat de erforderliga kvalifikationerna hindrades från att

annonsera sig som specialist. Detta skäl anser jag vara tillämpligt även på

tandvårdens område. Patienterna har uppenbarligen ett intresse av att verkligen

erhålla sakkunnig behandling när de direkt vänder sig till tandläkare,

som betecknar sig som sakkunnig på visst område. Eftersom allmänhetens

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande nr 54 år 1963

förmåga att bedöma behovet av specialistvård enligt sakens natur är väsentligt

ringare på tandvårdens än på läkarvårdens område, ligger dock det

främsta intresset för allmänheten däri att tandläkarna inbördes kan remittera

fall till kolleger, vilkas specialistkompetens är auktoritativt fastslagen.

I fråga om läkarna ansågs vidare behovet av lagreglerad specialistbehörighet

framträdande vid bestämmande av taxor för läkarvård och i samband

med föreskrifter om ersättning — på grund av försäkring eller såsom anställningsförmån

— till den som anlitat specialistvård. Detta skäl gör sig f. n.

inte med samma styrka gällande inom tandvården. I detta sammanhang må

emellertid erinras om att 1961 års sjukförsäkringsutredning enligt sina direktiv

har att undersöka möjligheterna att låta den allmänna försäkringen

omfatta även ersättning för tandvård i större utsträckning än som nu är

fallet.

Av vad sålunda anförts och av det förhållandet att tandläkarnas fackliga

organisation, Sveriges tandläkarförbund, antagit och tillämpar bestämmelser

om specialistbehörighet framgår enligt min mening att behov föreligger

av en reglering på detta område. Den ordning som kommit till stånd

genom tandläkarförbundets bestämmelser tillgodoser i väsentlig utsträckning

behovet av en reglering av specialistfrågorna och den har inte, såvitt

känt, blivit föremål för anmärkningar. Jag kan emellertid för min del inte

biträda uppfattningen att specialistfrågan är ett i första hand fackligt ämne

utan anser tvärtom liksom i fråga om läkarna principiellt oriktigt att tillgodoseendet

av ett för det allmänna så betydelsefullt intresse som specialiteter

och specialistkompetens omhänderhaves av en enskild, facklig organisation,

till vilken inte alla tandläkare är anknutna. Det allmänna har här

vidare intressen som sammanhänger med att staten svarar för tandläkarutbildningen.

Även för den enskilde tandläkaren, som kvalificerat sig särskilt

inom viss gren av odontologin, synes det vara angeläget att hans rätt

att annonsera sig som specialist prövas av en myndighet som är underkastad

offentlighetens kontroll.

Jag finner därför att frågorna om olika specialiteter samt specialistkompetens

och därmed sammanhängande rätt för tandläkare att annonsera sig

som specialist bör regleras av det allmänna i samband med den nu aktuella

nya behörighetslagen. Någon erinran häremot har inte heller gjorts vid

remissbehandlingen. Bestämmelserna bör såsom medicinalstyrelsen föreslagit

utformas i överensstämmelse med vad som gäller för läkarna. Detta

innebär i huvudsak, att lagen bör förbjuda tandläkare att för allmänheten

tillkännage alt han är specialist inom viss gren av tandläkaryrket eller

eljest äger särskild kunnighet däri, med mindre han — på sätt som Kungl.

Maj :t närmare föreskriver — förvärvat särskild skicklighet och erfarenhet

på området. I tillämpningsföreskrifterna bör bestämmas kompetenskraven

för olika angivna specialiteter. Då särskilda skäl föranleder det, bör specia
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 54 år 1963

listkompetens kunna meddelas tandläkare, som inte uppfyller de stadgade

kompetenskraven men äger likvärdiga kvalifikationer. Ärenden om specialistbehörighet

bör inom medicinalstyrelsen handläggas av en särskild

nämnd med organisation och arbetssätt efter grunder motsvarande dem som

gäller styrelsens nämnd för läkares specialistbehörighet.»

Specialmotivering

Föredragande departementschefen har anfört:

»I enlighet med det anförda har på grundval av medicinalstyrelsens förslag

och med beaktande av nordiska kommitténs förslag till överenskommelse

om gemensam nordisk arbetsmarknad för tandläkare inom inrikesdepartementet

utarbetats förslag till lag om behörighet att utöva tandläkaryrket

samt lag angående ändrad lydelse av 3 och 6 §§ lagen den 30 juni

1960 (nr 408) om behörighet att utöva läkaryrket. Jag övergår nu till att

behandla de särskilda bestämmelserna i departementsförslagen, vilka såsom

bilaga torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende.

Förslaget till lag om behörighet att utöva tandläkaryrket

Lagen» rubrik

Den verksamhet, som enligt vad jag i det föregående anfört bör få utövas

endast av därtill utbildade och i särskild ordning behörigförklarade tandläkare,

bör betecknas som tandläkaryrket. Då som jag tidigare nämnt lagen

främst handlar om behörighet, bör lagen betecknas lag om behörighet att

utöva tandläkaryrket.

1 §•

I denna paragraf redovisas de olika former, i vilka behörigheten att utöva

tandläkaryrket kan meddelas, nämligen såsom legitimation, förordnandebehörighet

och begränsad behörighet. Närmare bestämmelser om legitimation

återfinnes i 3 §, om förordnandebehörighet i 9 § och om begränsad behörighet

i 10 §. Härom hänvisas till den allmänna motiveringen.

Såsom jag närmare utvecklat i det föregående anser jag det inte möjligt

och inte heller erforderligt att utforma och i lagen intaga någon definition

av vad som skall anses utgöra utövning av tandläkaryrket. Ledning kan här

hämtas från bestämmelserna om odontologisk undervisning vid tandläkarhögskolorna,

allmänna tandläkarinstruktionen och andra föreskrifter på

tandvårdens område samt från den praxis som numera utbildat sig och vari

lagen inte medför någon ändring.

2 §•

Paragrafen, vars innehåll behandlats i den allmänna motiveringen, skiljer

sig såtillvida från motsvarande paragraf i gällande lag att något särskilt

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra lagutskottets utlåtande nr 54 år 1963

förordnande inte längre skall erfordras för att behörighet skall kunna vinnas

att utföra tand- och munhygienisk behandling samt att det överlämnats

åt medicinalstyrelsen att bestämma den härför erforderliga utbildningen.

3 §•

Paragrafen motsvarar 3 § i 1951 års lag, från vilken den emellertid skiljer

sig bl. a. däri att den medger legitimation av tandläkare i väsentligt större

utsträckning än som nu är fallet. Detta sker genom att kravet på svenskt

medborgarskap slopas och genom att utländsk tandläkarexamen jämte

kompletterande utbildning enligt av Kungl. Maj :t meddelade närmare föreskrifter

jämställes med svensk tandläkarexamen. Liksom hittills skall medicinalstyrelsen

på ansökan bevilja legitimation om sökanden uppfyller

de villkor som uppställts i fråga om utbildning. Endast om sådana omständigheter

föreligger att sökanden skulle ha deslegitimerats, om han varit legitimerad

tandläkare, får legitimation vägras honom. Eftersom en ny deslegitimeringsgrund

föreslås införd enligt 5 §, nämligen grov oskicklighet

vid utövning av tandläkaryrket eller uppenbar olämplighet såsom tandläkare,

vidgas emellertid möjligheterna att vägra legitimation i förhållande

till vad som nu gäller.

4 §•

I denna paragraf regleras de deslegitimeringsgrunder, som återfinns i

4 § i 1951 års lag och 3 § läkarlagen, nämligen brottslig gärning av olika

slag.

Deslegitimering innebär att medicinalstyrelsen återkallar den beviljade

legitimationen, varefter den deslegitimerades utövning av tandläkaryrket

blir obehörig och kan bestraffas. Återkallelsen sker på obestämd tid med

undantag för de fall då den enligt 7 § sker i samband med suspension eller

sinnessjukdom. Deslegitimering är enligt paragrafen liksom enligt nuvarande

lag aldrig obligatorisk i samband med brott. En förutsättning för

deslegitimering är alltid att tandläkaren genom brottet visat sig inte vara

skickad att utöva tandläkaryrket. Brotten är efter mönster av läkarlagen

uppdelade i tre grupper. Den första omfattar brott, som förövats under utövning

av tandläkaryrket. Här kan deslegitimering ske när frihetsstraff, avsättning

eller suspension följt på brottet. Dcslegitimering i anledning av

brott som inte äger samband med yrkesutövningen kan ske endast om straffarbete

ådömts. Den tredje gruppen omfattar vissa brott där deslegitimering

kan ske oberoende av den ådömda påföljdens art. Det gäller här åsidosättande

av bestämmelser som givits till allmänhetens skydd mot osakkunnig

läkar- och tandläkarbehandling.

I administrativ ordning bör föreskrivas skyldighet för domstol att underrätta

medicinalstyrelsen, när legitimerad tandläkare dömts till ansvar och

deslegitimering kan följa på domen.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Andra lagutskottets utlåtande nr 54 år 1963

5 §•

Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande lag, vilken medger dcslegitimering

endast vid brott och psykisk sjukdom. I paragrafen föreslås, att

deslegitimering även skall kunna ske om tandläkaren ådagalagt grov oskicklighet

vid utövning av tandläkaryrket eller eljest visat sig uppenbart olämplig

som tandläkare. Dessa deslegitimeringsgrunder infördes för läkare i

1960 års läkarlag och bör uppenbarligen även kunna komma ifråga för

tandläkare. Såsom exempel på situationer, i vilka dessa grunder är tillämpliga,

framhölls vid läkarlagens tillkomst upprepade svåra misstag vid behandling

av patienter, uppenbart charlataneri i yrkesutövningen, allvarligt

missbruk av receptskrivningsrätten och svår hemfallenhet åt sprit- eller

narkotikamissbruk, allt omständigheter som medför betydande risker för

patienterna. Det underströks emellertid, att deslegitimering enligt paragrafen

regelmässigt inte bör komma i fråga med mindre skärpt kontroll och

disciplinära åtgärder av olika slag från medicinalstyrelsens sida försökts

men visat sig resultatlösa.

Sista stycket i paragrafen — vilket motsvarar 4 § sista stycket läkarlagen

— korresponderar med det av nordiska kommittén framlagda förslaget till

överenskommelse mellan de nordiska länderna om gemensam arbetsmarknad

för tandläkare. I artikel 4 i förslaget stadgas att, om legitimation såsom

tandläkare meddelats för tandläkare, vilken ursprungligen legitimerats

i annan fördragsslutande stat, legitimationen skall återkallas, därest den

ursprungliga legitimationen återkallas eller upphör att gälla. Kommittén

har motiverat denna ordning med dels att legitimation i hemlandet skall

vara en förutsättning för förvärv av legitimation i vistelselandet, dels att

det skulle innebära en illojalitet mot det land, där den ursprungliga legitimationen

meddelats men sedermera återkallats, att låta legitimationen kvarstå

i annat nordiskt land.

6 §•

Paragrafen, som behandlar återkallelse av legitimation på grund av psykisk

sjukdom, innebär ej någon ändring i vad som nu gäller och motsvarar

5 § läkarlagen. Deslegitimering är inte heller i dessa fall obligatorisk

men skall regelmässigt ske.

7 §•

Enligt denna paragraf får deslegitimcring ej ske av tandläkare, som förordnats

av Kungl. Maj :t till innehavare av tandläkartjänst, så länge han

innehar tjänsten och ej är suspenderad eller på grund av sjukdom, som

kan grunda deslegitimering, ledig från tjänsten. Paragrafen överensstämmer

till sitt innehåll i huvudsak med bestämmelser som f. n. finns i 4 och

5 §§ gällande lag.

I princip gäller att deslegitimering skall ske på obestämd tid, och legi
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Andra lagutskottets utlåtande nr 54 år 1963

timationen kan återges enligt 8 § när förhållandena medger det. Eftersom

suspensionstid alltid är till längden bestämd, innebär förevarande paragraf

ett undantag från nämnda princip såtillvida som deslegitimering i följd

av suspension blott kan bestämmas för längst suspensionstiden. Liksom i

fråga om läkarna bör anmärkas, att deslegitimeringen i dessa fall inte får

betraktas som ett straff vid sidan av suspension; den får motiveras endast

av intresset att skydda allmänheten och att upprätthålla förtroendet för

tandläkarna. Vid kortvarig suspension torde dessa intressen mera sällan

kräva att tandläkaren deslegitimeras.

Begränsningarna i möjligheten att deslegitimera tandläkare, som är förordnad

— varmed avses alla former av tjänstetillsättning — att inneha

tjänst, gäller endast den som tillsatts av Kungl. Maj :t. Den som förordnats

av annat organ, exempelvis medicinalstyrelsen eller hälsovårdsstyrelse, kan

av medicinalstyrelsen deslegitimeras även för tid, då han innehar befattningen

och inte heller är avstängd eller ledig från tjänsten.

8 §•

Till denna paragraf finns motsvarighet i 5 § första stycket sista punkten

1951 års lag såvitt gäller den som deslegitimerats på grund av sinnessjukdom

eller annan rubbning av själsverksamheten. Att paragrafen nu gäller

generellt vid deslegitimering följer av att deslegitimeringen skall ske för

obestämd tid, med det undantag som stadgas i 7 §.

9 §•

Motsvarighet till paragrafen finns nu i 1 § 3) i 1951 års lag. Beträffanda

dess innehåll hänvisas till den allmänna motiveringen.

10 §.

Under denna paragraf har upptagits en bestämmelse, till vilken motsvarighet

finns i 1 § andra stycket 1951 års lag. I övrigt hänvisas beträffande

denna paragraf till den allmänna motiveringen.

11 §•

Beträffande denna paragraf, som saknar motsvarighet i gällande lag,

hänvisas till vad som anförts i den allmänna motiveringen.

I samband med att kompetensvillkoren för rätt att annonsera specialitet

bestäms i administrativ ordning torde, såsom skett beträffande läkarna,

bestämmelser böra utfärdas i syfte att förhindra att den, som hittills med

fog annonserat sig som specialist men som till äventyrs inte skulle uppfylla

de stadgade villkoren, skulle göra sig skyldig till straffbar gärning genom

att fortsätta med att beteckna sig som specialist.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 54 år 1963

12 §.

Paragrafen motsvarar 6 § i gällande lag. Tillägg har dock gjorts om att

tandläkare, som obehörigen annonserar specialitet, dömes till dagsböter.

Vidare har straffskalan för övriga brott, i anslutning till motsvarande stadgande

i läkarlagen, generellt bestämts till dagsböter eller fängelse. Yrkesmässighet

i utövningen är självfallet att anse som försvårande, även om

detta inte såsom för närvarande uttryckligen stadgas i författningstexten,

men även ett enstaka brott kan med hänsyn till omständigheterna vara så

allvarligt, att fängelsestraff bör kunna komma ifråga. Straffbestämmelsen

i första stycket omfattar såväl lekmän som läkare, vilka överskrider sin

behörighet enligt 14 §, och deslegitimerade tandläkare.

13 §.

Paragrafen, som har sin motsvarighet i 12 § läkarlagen, innebär ingen

ändring i gällande rätt.

14 g.

Denna bestämmelse, som är ny, föranleds av att legitimation såsom läkare

inte längre skall automatiskt medföra rätt att utöva tandläkaryrket.

Angående paragrafen hänvisas till den allmänna motiveringen. Där framgår

att gränsen för vad som på detta område tillkommer läkare kan vara

svår att draga. Läkare, som uppenbarligen överskrider gränsen, är förfallen

till ansvar för obehörig utövning av tandläkaryrket.

15 §.

Förutom de bemyndiganden att utfärda tillämpnings- och följdförfattningar,

som intagits i särskilda paragrafer i lagen, upptages under förevarande

paragraf ett generellt stadgande att Kungl. Maj :t äger meddela

närmare bestämmelser för tillämpningen av lagen.

övergångdwstämtnefeema

övergångsbestämmelserna är utformade efter mönster av läkarlagen.

Vad först gäller de tandläkare, som är legitimerade enligt äldre lag, stadgas

att de skall anses legitimerade enligt den nya lagen. Detta innebär att dennas

deslegitimerings- och specialistbestämmelser blir tillämpliga. Den som enligt

1 § 2) i 1951 års lag av Kungl. Maj :t utnämnts å tandläkarbefattning

och alltjämt innehar denna skall anses såsom legitimerad enligt nya lagen.

Enligt medicinalstyrelsens förslag skall vidare den som innehar särskilt

tillstånd att utan begränsning utöva tandläkarkonsten och som till följd

därav äger generell behörighet enligt 1 § 4) i den äldre lagen anses såsom legitimerad

och erhålla legitimationsbevis enligt nya lagen. Svenska tandläkaresällskapet

och Sveriges tandläkarförbund biträder inte detta förslag

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Andra lagutskottets utlåtande nr 5b år 1963

utan anser sådan legitimation böra meddelas först efter prövning i varje

särskilt fall. För egen del vill jag anmärka, att skillnaden mellan dessa tandläkare,

vilka ju har oinskränkt behörighet, och legitimerade tandläkare i

huvudsak endast är formell. Som jag förut anfört är ett syfte med de föreslagna

nya auktorisationsbestämmelserna att all generell behörighet skall

meddelas i form av legitimation. Jag förordar därför att alla tandläkare med

generell behörighet enligt 1951 års lag genom en övergångsbestämmelse

tillägges legitimation. Härigenom blir också för dem deslegitimerings- och

specialistbestämmelserna tillämpliga.

Medicinalstyrelsen anför att särskilda övergångsbestämmelser inte erfordras

i anledning av att läkare inte vidare tillerkänns generell behörighet

att utöva tandläkaryrket. Jag har inhämtat, att det f. n. inte finns någon

läkare som, utan att därjämte vara legitimerad tandläkare, huvudsakligen

ägnar sig åt tandläkaryrket eller innehar tandläkartjänst. Särskilda övergångsbestämmelser

torde därför inte behövas.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3 och 6 §§ lagen den 30 juni 1960

(nr 408) om behörighet att utöva läkaryrket

Enligt den föreslagna nya lagen om behörighet att utöva tandläkaryrket

skall, till skillnad mot vad som hittills gällt, legitimation såsom läkare inte

medföra behörighet att utöva tandläkaryrket. I 4 § i den föreslagna tandläkarlagen

upptages såsom deslegitimeringsgrund för tandläkare bl. a., att

han fällts till ansvar för obehörig utövning av läkaryrket eller medverkan

därtill. Den häremot svarande 13 § i lagen om behörighet att utöva läkaryrket

innehåller bestämmelser, som är grundade på att läkarlegitimation

automatiskt medför tandläkarbehörighet. Sålunda kan legitimerad läkare

deslegitimeras om han dömts till frihetsstraff eller avsatts eller suspenderats

från tjänst som läkare eller tandläkare för brott som han förövat bl. a.

under utövning av tandläkarkonsten, vartill han i och för sig alltså varit

behörig.

Om genom den föreslagna lagen om behörighet att utöva tandläkaryrket

legitimerad läkares generella behörighet att utöva tandläkaryrket avskaffas,

fordras ändring av 3 § läkarlagen. Eftersom legitimerad läkare i denna sin

egenskap enligt 14 § tandläkarlagen i fortsättningen endast äger utöva tandläkaryrket

i tillfälliga nödsituationer, finns knappast anledning att i läkarlagen

ha en föreskrift som tar sikte på legitimerad läkares brott under behörig

utövning av tandläkaryrket. I stället får en deslegitimeringsgrund anknytas

till att läkare fällts till ansvar för obehörig utövning av tandläkaryrket.

Utformningen av hithörande bestämmelser i läkarlagen och tandläkarlagen

kommer härigenom att helt motsvara och komplettera varandra.

Av vad som anförts under övergångsbestämmelserna till förslaget till lag

om behörighet att utöva tandläkaryrket framgår att det inte finns några

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 5b år 1963

legitimerade läkare som, privat eller såsom innehavare av tandläkartjänst,

har sin försörjning av tandläkaryrket utan att samtidigt vara legitimerade

tandläkare. Någon övergångsbestämmelse som ger möjlighet att deslegitimera

läkare, som dömts till frihetsstraff eller avsatts eller suspenderats

för brott, som han förövat under behörig utövning av tandläkaryrket, erfordras

därför inte.

De ändringar, för vilka nu redogjorts, medför vidare att tandläkartjänst

inte bör behandlas i 6 §.»

Lagrådet

Lagrådet har yttrat:

»I 5 § andra stycket av förslaget till lag om behörighet att utöva tandläkaryrket

upptages ett stadgande, att om tandläkare vunnit legitimation i Sverige

på grundval av auktorisation i annat nordiskt land och denna auktorisation

fråntages honom, medicinalstyrelsen skall återkalla legitimationen. Detta

stadgande går mindre väl tillsammans med lydelsen av bestämmelserna i

3 § om villkoren för meddelande av legitimation; där angives icke något

fall då legitimation meddelas på grund av auktorisation i annat land utan

uppställes för hithörande fall krav på — förutom avlagd utländsk tandläkarexamen

— att sökanden härstädes genomgått av Konungen föreskriven

efterutbildning.

Av den i remissprotokollet lämnade motiveringen framgår, att 5 § andra

stycket tillkommit med hänsyn till förhandlingarna om en överenskommelse

mellan de nordiska länderna rörande gemensam arbetsmarknad för tandläkare.

Enligt vad för lagrådet upplysts avses att, därest så skulle föranledas

av innehållet i en dylik överenskommelse, i de tillämpningsföreskrifter till

lagen, som Kungl. Maj :t kommer att utfärda, föreskriva att för den som

åberopar auktorisation i annat nordiskt land skall uppställas lägre krav på

efterutbildning här i landet än eljest. Bestämmelsen i 5 § andra stycket

är avsedd att för dessa fall möjliggöra tillämpning av en i det av nordiska

kommittén framlagda förslaget till överenskommelse upptagen föreskrift

om obligatoriskt återkallande av legitimation.

Något hinder kan ej anses föreligga mot att Kungl. Maj :t i tillämpningsföreskrifterna

differentierar kravet på efterutbildning på sätt nu angivits.

På grund härav och med hänsyn jämväl till de särskilda förhållanden, som

föranlett de nu ifrågavarande bestämmelserna i lagförslaget, synes lagtextens

avfattning på förevarande punkt kunna godtagas.

Jämväl i övrigt lämnas de remitterade lagförslagen utan erinran.»

Utskottet

Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj :ts förslag

och får därför hemställa,

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 54 år 1963 21

att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition, nr 127.

Stockholm den 4 maj 1963

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson,

fröken Nordström, herrar Enarsson, Eric Carlsson*, Dahlberg* och Harry

Carlsson*;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Rimmerfors,

Odhe*, Bengtsson i Varberg, fröken Sandell, fru Gunne*, herrar Fredriksson

och Gustavsson i Alvesta.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1963:277 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i arbetarskyddslagen den 3 januari 191f9 a1 i texten