Sök i Ratio Lex

Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1963

1963-05-04 · 13 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 12 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1963:55, Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1963

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1963

1

Nr 55

Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss översyn av

lagen om vapenfria värnpliktiga samt om behandlingen

av samvetsömma värnpliktiga.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft tre inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna nr 169 i första kammaren av herr Källqvist

och herr Peterson, Eric Gustaf, samt nr 203 i andra kammaren av herr

Keijer m. fl. om viss översyn av lagen om vapenfria värnpliktiga, samt

2) motionen nr 448 i andra kammaren av herr Spångberg angående behandlingen

av samvetsömma värnpliktiga.

I motionerna 1:169 och 11:203 yrkas »att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj:t måtte begära en snar översyn av bestämmelserna i 1943 års lag om

vapenfria värnpliktiga i syfte att vidga området för dessas tjänstgöring och

att anpassa tjänstgöringstiden efter övriga värnpliktigas».

1 motionen II:&48 hemställes »att riksdagen måtte besluta att i skrivelse

till regeringen anhålla om utredning av frågan om åstadkommande av lämpligare

behandling av personer som på grund av samvetsbetänkligheter vägrar

utföra tjänst som vapenfria värnpliktiga eller inom civilförsvaret».

Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sina yrkanden får

utskottet, i den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande, hänvisa

till motionerna 11:203 och 11:448.

över motionerna 1:169 och 11:203 har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen

föreskriver inhämtat yttranden från överbefälhavaren, civilförsvarsstyrelsen

och arbetsmarknadsstyrelsen.

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt 1 § värnpliktslagen den SO december 19M är svensk man värnpliktig

från och med det kalenderår under vilket han fyller aderton år till

och med det under vilket han fyller fyrtiosju.

Befrielse från värnpliktstjänstgöring kan meddelas av Kungl. Maj:t med

stöd av 5 § värnpliktslagen dels i vissa i paragrafen närmare angivna fall, av

vilka intet har avseende å sådana omständigheter, som åberopas av de i motionerna

berörda värnpliktiga, dels eljest då synnerliga skäl till befrielse

föreligger.

Hthang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 2 avd. Nr 55

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1963

1 27 § meddelas föreskrifter om de värnpliktigas tjänstgöring in. m., varjämte

beträffande värnpliktiga som hyser samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring

hänvisas till särskild lagstiftning.

För värnpliktig, som är inkallad till tjänstgöring, föreskrives i 32 § skyldighet

att verkställa den tjänsteförrättning, som anvisas honom av vederbörande

befälhavare.

I 1 § lagen den 26 mars 1943 om vapenfria värnpliktiga stadgas att värnpliktig,

för vilken bruk av vapen mot annan skulle medföra djup samvetsnöd,

må fullgöra värnpliktstjänstgöring såsom vapenfri värnpliktig. Med

den i paragrafen använda formuleringen föreligger möjlighet till vapenfri

tjänst för sådana värnpliktiga, vilka hyser samvetsbetänkligheter mot bruk

av vapen mot annan. Lagen är i överensstämmelse härmed icke avsedd att

äga tillämpning å dem, som anser sig berättigade att använda vapen för sina

egna, sin sekts eller grupps mål men hyser betänkligheter mot alt använda

vapen till försvar för samhället. I rättstillämpningen har lagen emellertid

i betydande utsträckning kommit att tillämpas även på sistnämnda kategori

värnpliktiga, bland vilka företrädesvis medlemmar av sekten »Jehovas vittnen»

befinner sig.

Den som erhåller tillstånd att fullgöra värnpliktstjänstgöring såsom, vapenfri

värnpliktig skall enligt 2 § i samma lag uttagas till sjukvårdstjänst

vid krigsmakten eller tjänstgöring vid civilförsvaret eller, då omständigheterna

sådant påkallar, till expeditions-, yrkes- och handräckningstjänst eller

civilt arbete vid krigsmakten eller för civilt bruk utom densamma för statens

eller kommuns räkning. Vapenfri värnpliktig skall vara befriad från

att övas i vapens bruk och från att bära vapen eller ammunition.

Enligt 3 § är vapenfri värnpliktig skyldig att för sin utbildning tjänstgöra

en tredjedel längre tid än han skulle ha tjänstgjort, om han icke erhållit

tillstånd till vapenfri tjänst. Tjänstgöringen må i omgångar fördelas på hela

värnpliktstiden.

Tillstånd till fullgörande av vapenfri tjänst, så ock beslut om den tjänstgöring,

till vilken den vapenfrie värnpliktige skall uttagas, meddelas enligt

4 § av Konungen. Möjlighet att erhålla befrielse från vapenfri tjänst föreligger

icke.

Vapenfri värnpliktig är underkastad de straffbestämmelser, som gäller

för övriga krigsmän. Vägran att utföra anvisade uppgifter i civilt arbete, till

vilket den vapenfrie uttagits, medför till följd härav ansvar för, tjänstefel

enligt 26 kap. 18 § strafflagen. För sådant brott är straffet disciplinstraff;

är felet grovt är straffet fängelse. Regelmässigt bedömes tjänstefel, bestående

i kategorisk vägran att utföra anvisat arbete, såsom grovt tjänstefel. Har

den vapenfrie värnpliktige uttagits till vapenfri tjänst vid krigsmakten, föranleder

vägran att utföra anbefalld uppgift ansvar för lydnadsbrott enligt

26 kap. 1 § strafflagen eller, om brottet med hänsyn till omständigheterna

är att anse som grovt, för grovt lydnadsbrott jämlikt 2 § samma kapitel, För

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 55 dr 1963

3

lydnadsbrott är straffet disciplinstraff eller fängelse och för grovt lydnadsbrott

fängelse eller straffarbete i högst fyra år.

Enligt It § civilförsvarslagen den 22 april 1960 är varje i riket boende

svensk medborgare från och med det kalenderår, varunder han fyller sexton

ar, till och med del kalenderår, varunder han fyller sextiofem år, skyldig

att fullgöra sådan tjänstgöring i civilförsvaret som hans kroppskrafter och

hälsotillstånd medger (civilförsvarsplikt). Förklarar civilförsvarspliktig att

bruk av vapen mot annan skulle för honom medföra djup samvetsnöd och

gör han genom intyg av minst två trovärdiga personer sannolikt, att hans

samvetsbetänkligheter är allvarligt grundade, må enligt 14 § nämnda lag

tjänstgöring inom ordnings- och bevakningstjänsten icke åläggas honom.

Ordnings- och bevakningstjänsten är nämligen den enda tjänstegren inom

civilförsvaret, i vilken vapentjänst förekommer. Det kan anmärkas att huvuddelen

av de vapenfria värnpliktiga som hänvisas till civilförsvaret tilldelas

brandtjänsten.

I 9 kap. civilförsvarslagen finnes straffbestämmelser för sådana fall då

någon undandrager sig fullgörandet av sin civilförsvarsplikt. Den som är

civilförsvarspliktig och i avsikt att undandraga sig sina skyldigheter underlåter

att efter kallelse inställa sig till tjänstgöring i civilförsvaret eller

eljest olovligen undanhåller sig därifrån straffas med dagsböter eller fängelse

eller, om omständigheterna är synnerligen försvårande och brottet begås

under högsta civilförsvarsberedskap, med straffarbete i högst två år.

Samma straffbestämmelser gäller även för vägran att under tjänstgöringen

i civilförsvaret utföra anbefalld uppgift.

Historik

De första bestämmelserna om rätt för s. k. samvetsömma att fullgöra

värnpliktstjänstgöring i särskild ordning utfärdades 1902 genom

ett kungl. cirkulär. Enligt dessa bestämmelser bemyndigades vederbörande

truppförbandschefer att efter utredning förordna att värnpliktig, som hyste

allvarliga samvetsbetänkligheter mot att fullgöra vapentjänst, skulle användas

till annan lämplig tjänstgöring vid truppförbandet. År 1920 tillkom den

första lagen i ämnet, sedan vid ett flertal riksdagar väckts motioner, vari

hemställts alt samvetsömma måtte beredas tillfälle att i stället för militär

tjänstgöring fullgöra civilt arbete för statens räkning. Enligt 1920 års lag

kunde värnpliktig, som hyste allvarliga på religiös övertygelse grundade samvetsbetänkligheter

mot värnpliktstjänstgöring i vanlig ordning, erhålla tillstånd

antingen att tjänstgöra vid krigsmakten utan att övas i vapens bruk

eller bära vapen eller ammunition eller att utföra civilt arbete för statens

räkning. 1920 års lag avlöstes år 1925 av en ny lag i ämnet, enligt vilken

icke endast på religiös övertygelse grundade betänkligheter mot värnpliktstjänsl

i vanlig ordning kunde åberopas för vapenfri tjänstgöring utan även

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1963

s. k. etiska betänkligheter. Efter eu ändring år 1940 i 1925 års lag kunde

civilt arbete åläggas vapenfria värnpliktiga såväl inom försvarsväsendet som

eljest för statens räkning.

Nu gällande lag om vapenfria värnpliktiga av år 1943 utarbetades på

grundval av ett av särskilda sakkunniga — 1941 urs utredning angående

sanwetsömma värnpliktiga — avgivet betänkande (SOU 1942:15). I detta

uppmärksammades även de problem, som uppkommer till följd av att vissa

vapenfria värnpliktiga vägrar att utföra även civilt arbete som anvisas dem.

De sakkunniga uttalade att sådana värnpliktiga företrädesvis var att finna

bland medlemmar av sekten »Jehovas vittnen», vilka samtliga torde vara

värnpliktsvägrare.

Hörande behandlingen av ifrågavarande samvetsömma anförde de sakkunniga

:

Det har tidigare nämnts, att bland de samvetsömma finnas personer, som

icke förtjäna särskild hänsyn från samhällets sida. De sakkunniga avse särskilt

de personer, vilka hysa en mot staten föraktfull inställning. I detta

sammanhang erinras om den sekt, som benämnes Jehovas vittnen, och för

vilken de sakkunniga tidigare redogjort. Vidare avse de sakkunniga sådana

samvetsömma, som ådraga sig straff för vägran att fullgöra den tjänst, som

de i egenskap av vapenfria värnpliktiga fått sig ålagd. Enligt de sakkunnigas

mening bör från samhällets sida någon hänsyn icke tagas till de bevekelsegrunder,

de må benämnas samvetsskäl eller annat, som föranlett dessa

personers ställningstagande. Å andra sidan bör varken försvarsmakten, luftskyddet

eller myndigheter i allmänhet, som anordna arbeten för samvetsömma,

belastas med personer, som kunna anses utgöra en fara för verksamheten

eller i vart fall verka upplösande på disciplinen. Dessa personer böra

särskilt registreras, krigsplaceras i en särskild grupp samt i krig eller vid

krigsfara sammanföras i särskilt arbetsförband med sådant befäl, biträdande

personal, förläggning och arbetsuppgift, att någon fara för ordningen

eller mot samhället riktad verksamhet icke uppkommer. Jämväl i fred böra

ifrågavarande personer sammanföras till särskild arbetsplats, som för ändamålet

bör förses med för övervakning tillräckligt och kvalificerat arbetsbefäl.

Vid sitt ställningstagande till vissa straffrättsliga spörsmål med anknytning

till samvetsömma värnpliktiga erinrade de sakkunniga om att det i olika

sammanhang framhållits, att fängelse och straffarbete icke vore lämpliga

former för statens reaktion mot insubordinationsbrott, som icke hade

annan grund än samvetets bud, samt anförde härom vidare:

Utan tvivel har begagnandet av dessa strafformer haft vissa olyckliga

verkningar, främst därigenom att de framställts såsom ett bestraffande av

ett vaket samvete. Detta har medfört att åtskilliga av de bestraffade känt

sig och på sina håll ansetts såsom martyrer för sin övertygelse. Detta förhållande

synes även icke utan framgång hava kunnat utnyttjas i propagandasyfte.

Insikten om att även ett land som Sverige, där statsmakterna även

under krigsåren tagit stor hänsyn till samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring,

dock måste fordra, att den enskilde icke sätter sig över staten

och att staten i motsatt fall måste upprätthålla sin auktoritet med maktme
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1963

5

del, torde emellertid vara ganska allmän. De vådliga konsekvenserna av en

motsatt uppfattning torde vara lika uppenbara som angelägenheten ur såväl

statens som den enskildes synpunkt att undanröja eller åtminstone minska

de fall, där straff måste tillgripas.

De sakkunniga hava-----övervägt att föreslå en bestämmelse om att

den, som avtjänat straff för på samvetsskäl grundad värnpliktsvägran, utan

vidare prövning skall befrias från vapentjänst. Häremot talar att varje värnpliktig

skulle kunna genom ett fängelsestraff så att säga köpa sig fri från en

särskilt riskfylld befattning. Denna invändning hava de sakkunniga funnit

vägande---.

Av skäl. som i annat sammanhang utvecklats, finna de sakkunniga icke

anledning att särskilt ömma för dem, vilka erhållit tillstånd till vapenfri

tjänst men som vägra att utföra sådan. Vissa av de olägenheter, som äro

förenade med förekomsten av dylika personer, torde bortfalla, därest det av

de sakkunniga framlagda förslaget om centralisering av mot samhället osolidariska

och vissa andra personer till särskild arbetsplats förverkligas.

De sakkunniga hava övervägt att föreslå införande av en ny strafform för

på samvetsskäl grundad värnpliktsvägran. Denna strafform skulle kännetecknats

av att vederbörande skulle ålagts rent civilt arbete under mycket

lång tid. Vidare skulle föreskrifter hava givits om, att den straffade eftei

straffets avtjänande icke vidare finge tagas i anspråk såsom värnpliktig. De

sakkunniga hava emellertid, ehuru en dylik strafform i vissa hänseenden

skulle tett sig mera tilltalande än de nuvarande för brott av ifrågavarande

art, avstått från att framlägga förslag härutinnan, enär de mest otillfredsställande

konsekvenserna av nuvarande ordning synas låta sig undanröjas

på annat sätt och vid sådant förhållande omständigheterna icke synas motivera

en så genomgripande reform.

Av departementschefens allmänna synpunkter på frågan om en särställning

för samvetsömma värnpliktiga vid tillkomsten av 1943 års lag må här

återgivas följande uttalanden:

Den allmänna värnpliktens bärande idé är att försvaret är en hela folkets

gemensamma angelägenhet och att försvarsbördan skall fördelas såvitt

möjligt likformigt och även i övrigt rättvist. Den särskilda lagstiftningen

till förmån för dem som hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring

innebär ett avsteg från denna princip, vilket praktiskt taget saknar

motsvarighet på andra områden. Den undantagsställning ifrågavarande

grupp medborgare tillerkänts är ur samhällets synpunkt att uppfatta som en

eftergift och måste för därav berörda betraktas som en förmån, betingad av

den svenska samhällsordningens respekt för individens frihet och möjliggjord

därigenom att de undantagssökandes antal är ringa i jämörelse med

antalet av dem som lojalt fullgöra den egentliga värnpliktstjänstgöringen.

----— Vid lagstiftningens utformning liksom vid dess tillämpning måste

emellertid ständigt hållas för ögonen, att undantagslagstiftningen rubbar den

allmänna och lika värnplikten, varför dess verkningar så vitt möjligt böra

begränsas genom att tjänstgöring i den ordning denna lagstiftning angiver

motverkas och återgång till värnpliktstjänstgöring i vanlig ordning underlättas.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1963

Rörande behandlingen av sådana vapenfria värnpliktiga, som vägrar att

utföra även vapenfri tjänst, anslöt sig departementschefen till sakkunnigutredningens

förslag att de borde kommenderas till särskilda arbetsförband.

Andra lagutskottet förklarade sig i sitt av riksdagen godkända utlåtande

(nr 12/1943) dela uppfattningen, att den som ansåge sig berättigad att använda

vapen för att främja sina egna, sin grupps eller sin sekts mål men

hyste betänkligheter mot att använda vapen till försvar för samhället icke

borde åtnjuta dess respekt för betänkligheter mot värnpliktstjänstgöring.

Beträffande behandlingen av vapenfria värnpliktiga anförde utskottet i

samma utlåtande att de i lagförslaget för de vapenfria avsedda arbetsuppgifterna

syntes lämna goda möjligheter till hänsynstagande till variationer i

samvetsbetänkligheternas art samt att anspråk på respekt för samvetsskäl,

som ginge utanför de gränser, som förnuft och etik uppställde, självfallet

ej kunde tillmötesgås.

Före 1960 års civilförsvarslag saknades bestämmelser i lag om beaktande

av samvetsbetänkligheter mot civilförsvarstjänst. 1955 tillkallades

en särskild utredningsman såsom sakkunnig för utredning av frågan,!

ett 1957 avgivet betänkande föreslog den sakkunnige bl.a. att möjlighet skuile

öppnas att befria samvetsömma från all tjänstgöring inom civilförsvaret

och i stället anordna särskild ersättningstjänst för dem utanför civilförsvaret.

Ersättningstjänsten skulle utformas såsom sjukvårdsutbildning i Svenska

röda korsets regi. I proposition nr 5 år 1969 med förslag till ny civilförsvarslag

uttalade föredragande departementschefen, att en mot reglerna för

samvetsömma värnpliktiga svarande ordning borde införas även beträffande

civilförsvarsplikten, dvs. ingen borde mot sin övertygelse tvingas att bära

vapen mot annan. Däremot kunde departementschefen inte ansluta sig till

utredningsmannens förslag att samvetsömma i stället för tjänstgöring inom

civilförsvaret skulle kunna utföra ersättningstjänst. Departementschefen

framhöll civilförsvarets humanitära syfte och ansåg det tvivelaktigt om

cn ersättningstjänst över huvud taget skulle komma i praktisk tillämpning

i nämnvärd utsträckning med hänsyn till att sådan tjänst finge anordnas

på samhällsviktiga områden, där tjänstens fullgörande blev särskilt viktig

under krig, och att den samvetsömme civilförsvarspliktige torde komma att

vägra fullgöra även sådan tjänst. Undantagsställningen inom civilförsvaret

för de samvetsömma borde sålunda enligt departementschefens mening begränsas

till att de skulle kunna befrias från tjänstgöring inom den tjänstegren,

där beväpning förekom.

Tidigare riksdagsbehandling

I motionen 11:356 till 1958 års A-riksdag hemställdes, alt riksdagen måtte

föreslå utredning beträffande möjlighet til! lämpligare behandling av sådana

värnpliktiga, som på grund av religiösa betänkligheter icke ansåg

sig kunna utföra vapenfri tjänst.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 55 är 1963

I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 22 i anledning av motionen

framhöll första lagutskottet, att hotet om straff vid fall av värnpliktsvägran

hade en viktig funktion att fylla. Detta uteslöt emellertid inte, anfördes

det vidare i utlåtandet, att det kunde förtjäna att övervägas, om icke

lämpligare former för behandlingen av de värnpliktiga som även vägrade

att fullgöra vapenfri tjänst skulle kunna införas. Att helt befria dessa värnpliktiga

från tjänstgöringsskyldighet kunde utskottet inte godtaga; rattvisan

krävde att de enskildas skyldigheter mot samhället fördelades så

långt möjligt likformigt. Ett i motionen framfört förslag om införande av

möjlighet för åklagare att i det enskilda fallet eftergiva åtal fann utskottet

inte utgöra någon framkomlig väg för åstadkommande av lämpligare behandling

av ifrågavarande värnpliktiga. Däremot ifrågasatte utskottet om

inte en sådan ordning kunde tillskapas, att anledning för de samvetsömma

att vägra fullgöra tjänstgöringen föll hort. I första hand kunde övervägas

att anordna inkallelsen till tjänstgöring på sådant sätt att de blev inkallade

till civil tjänstgöring, inte genom militärmyndighets försorg utan direkt

av det civila organ, vid vilket tjänstgöringen skulle äga rum. Utskottet

fortsatte:

Det är emellertid osannolikt att enbart eu sådan ändring — vilken ju

skulle vara av uteslutande formell natur i det tjänstgöringsskyldigheten

alltjämt skulle grundas på värnpliktslagen och de för krigsmän gallande

straffbestämmelserna alltfort äga tillämpning - komme att medtora en

ändrad inställning från dessa värnpliktigas sida. Det skulle därför, sasom

riksåklagarämbetet ifrågasatt, kunna övervägas huruvida icke den nuvarande

vapenfria tjänsten kunde ombildas till en ren arbetstjänst aven sä till

vida att tjänsteplikten icke grundades på värnpliktslagen och den tjänstepliktige

icke intoge ställningen av krigsman. Härför skulle erfordras en be

ny lagstiftning om tjänsteplikt. Icke heller i denna lagstiftning skulle emellertid

ansvarsbestämmelser kunna undvaras. Med hansyn till att arbelstjänsten

icke skulle vara annat än en ersättning för militärtjänst är det enligt

utskottets mening att befara att ifrågavarande värnpliktiga skulle komma

att vägra att underkasta sig även arbetstjänst. Därest man icke tillskapade

en särskild reaktionsform för vägran att fullgöra arbetstjänst, skulle

fängelse även härvidlag komma att tillämpas, och man vore därmed til - haka i utgångsläget. Utskottet finner det sålunda så tvivelaktigt, huruvida

något står att vinna genom en ombildning av den vapenfria tjänsten enligt

det anförda, att utskottet icke finner sig kunna förorda afl arbete och kostnader

nedlägges på en närmare utredning av eu sådan ombildning.

Då några andra tänkbara utvägar för åstadkommande av eu lämpligare

behandling av ifrågavarande värnpliktiga än de ovan berörda icke synes

stå till buds samt utskottet icke funnit dessa utvägar vara av den art, att

de kan tänkas tjäna som grundval för eu ändrad ordning på ifrågavarande

område, anser sig utskottet icke kunna förorda eu utredning i motionens

syfte.

Även vid 1959 års riksdag aktualiserades frågan om lämpligare behandling

av personer som av samvetsbetänkligheter vägrade utföra vapenfri tjänst.

I motionen 11:32 yrkades utredning av frågan och hemställdes all utred
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1963

ningen även skulle omfatta liknande vägran enligt civilförsvarslagen. I utlåtande

nr 7 i anledning av motionen hänvisade första lagutskottet beträffande

vägran enligt civilförsvarslagen till att frågan var under utredning

av särskild sakkunnig. Utskottet erinrade vidare om uttalandena vid 1958

års riksdagsbehandling. I anledning av ett i motionen gjort påstående, att

Sverige var det enda nordiska land där frågan om vapenfri tjänst reglerades

genom ett militärt godtycklighetssystem, uttalade utskottet att inhämtade

uppgifter inte gav stöd för att bestämmelserna på området skulle vara

mindre humana i vårt land än i övriga nordiska länder. Utskottet hade erfarit,

att nära nog alla, som vägrade att utföra vapenfri tjänst, omfattade

sekten »Jehovas vittnens» lärosatser. Utskottet hade också inhämtat att,

såvitt avsåg »Jehovas vittnen», det torde vara ställt utom varje tvivel att

dessa inte frivilligt kom att fullgöra en av samhället ålagd tjänstgöringsskyldighet

i någon form. Utskottet fann därför inte skäl för en utredning

i motionens syfte och hemställde, att motionen icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Riksdagen godkände utlåtandet.

Motionerna

I motionerna 1:169 och 11:203 ifrågasättes om inte förhållandena efter

den gällande lagstiftningens tillkomst så förändrats, att en översyn av bestämmelserna

om tjänstgöringens art och tjänstgöringstidens längd är berättigad.

Motionärerna påpekar att enligt en av de senaste lagstiftningarna

rörande krigstjänstvägrare — västtyska förbundsrepublikens värnpliktslag

av år 1961 — civil tjänst utanför krigsmakten är det normala. Beträffande

denna ersättningstjänst anföres i motionerna följande.

Lagen om civil ersättningstjänst anger att denna skall gälla tjänstgöring

av allmännyttig karaktär. Därvid anges främst tjänstgöring på sjukhus och

vårdanstalter av olika slag. Även uppbyggnadsinsatser vid naturkatastrofer

och stora olyckor kan räknas till tjänstgöringen. De vapenfria värnpliktiga

lyder inte under försvarsministeriet utan överföres så snart deras vapenvägran

godkänts till socialministeriet. Socialministern godkänner de inrättningar

som kan komma i fråga för de krigstjänstvägrandes tjänstgöring.

Det finns omkring 300 sådana. Den värnpliktige har rätt att begära tjänstgöring

vid någon av de institutioner som godkänts för detta ändamål. I de

fall då inte plats kan beredas honom där han önskat, anvisar socialministeriet

annan arbetsplats.

Vidare framhålles att tjänstgöringstidens längd i Västtyskland är densamma

för krigstjänstvägrare som för meniga soldater. Motionärerna nämner

också att enligt belgisk lag tre års tjänstgöring i utvecklingsländerna

för vissa kategorier kan ersätta värnpliktstjänstgöring. Det påpekas att de

\apenfria

ligheterna för dem synes vara mindre varierande än för andra värnpliktiga.

Åtgärder bör därför snarast vidtagas som möjliggör för de vapenfria värn
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1963

9

pliktiga att få göra en samhällsinsats, där deras civila utbildning kan nyttiggöras.

Motionärerna anser det också angeläget, att tjänstgöringstiden

för de vapenfria anpassas efter övriga värnpliktigas. Den noggranna prövning

som föregår befrielse från vapentjänst borde vara tillräcklig garanti

mot missbruk. Att ett fysiskt och psykiskt civilt arbete skulle vara mindre

värt än militär tjänstgöring kan inte med fog hävdas, anser motionärerna.

Remissyttrandena

Enligt överbefälhavarens mening ger lagen om vapenfria värnpliktiga i

sin nuvarande utformning tillräckliga möjligheter till olika slag av utbildning

och tjänstgöring — även i civilt arbete åt det allmänna — för vapenfria

värnpliktiga, även om dessa möjligheter av olika skäl för närvarande

icke utnyttjas i full utsträckning, överbefälhavaren anser därför icke någon

översyn av lagen vara erforderlig men fortsätter:

Emellertid finns intet att erinra mot att en utredning göres för att klargöra

i vilken utsträckning det går att inom lagens nuvarande bestämmelser

vidga möjligheterna för dessa värnpliktigas tjänstgöring. Det övervägande

antalet måste dock alltjämt gå till civilförsvaret. 1 detta sammanhang får

påpekas, att det icke torde vara genomförbart att åstadkomma en så differentierad

tjänstgöring, att alla vapenfria värnpliktiga får en utbildning,

som överensstämmer med deras civila yrke eller utbildningsinriktning.

Detta är ju även ett förhållande som gäller övriga värnpliktiga inom krigsmakten,

där krigsbefattningarna i stor utsträckning icke har någon motsvarighet

till deras civila yrken eller tjänster.

Med hänsyn till totalförsvarets personalbehov måste de vapenfria värnpliktiga

efter tjänstgöringens slut kunna placeras i någon krigsviktig befattning

inom totalförsvaret. Om antalet vapenfria värnpliktiga i exempelvis

civilförsvars-, lednings- eller linjereparationstjänst minskar, kommer

detta att medföra att antalet krigsuppskov bland övriga värnpliktiga måste

ökas för att tillgodose nämnda tjänsters behov av personal. Icke heller ur

rättvisesynpunkt bör en vapenfri värnpliktig få möjlighet vara befriad från

att göra en insats inom totalförsvaret i händelse av krig. Arbete i utvecklingsländerna

torde ej göra vederbörande lämpade för en krigsviktig befattning

inom vårt land.

Beträffande tjänstgöringstidens längd har överbefälhavaren den bestämda

uppfattningen att den icke bör minskas. I olika sammanhang bar framkommit

att värnpliktiga, vilka förebärande samvetsskäl sökt eller tänkt söka

vapenfri tjänst, ändrat sin inställning, när de upplysts om att detta skulle

medföra en förlängd tjänstgöringsskyldighet jämfört med värnpliktigas i

allmänhet. Här kan även med skäl påpekas att de vapenfrias tjänstgöringstid

ej är så betungande lång. Underofficersuttagna värnpliktiga ha en sammanlagd

tjänstgöringsskyldighet om 600 dagar och värnpliktiga uttagna i

specialtjänst skall tjänstgöra 540 dagar.

Överbefälhavaren har till sitt yttrande fogat eu tablå över tjänstgöringsförhållandena

för vapenfria värnpliktiga i vissa europeiska länder.

Civilförsvarsstyrelsen tillstyrker att en förutsättningslös utredning kom
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

K)

Andra lagutskottets ''utlåtande nr Öb år: 1963

mer till stånd i det uti motionerna 1:169 och 11:203 angivna syftei. Styrelsen

framhåller emellertid, att de utbildningsmöjligheter för vapenfria

värnpliktiga, som f. n. står till buds inom civilförsvarets,, ram, ä£,rikt differentierade

och möjliggör hänsynstagande till'' individuella'' personliga förutsättningar

och önskemål. Styrelsen är angelägen att påpeka, att dess tillstyrkan

av utredning av förhållandena inte innebär något ställningstagande

till frågan om utbildningstiden bör förkortas.

Arbetsmarknadsstyrelsen anser, att motionerna inte bör föranleda någon

riksdagens åtgärd. Styrelsen framhåller, att de vapenfria — som förutom till

sjukvårdstjänst vid krigsmakten främst hänvisas till tjänstgöring vid civilförsvaret

(bråridtjänst), statens vattenfallsverk och statens järnvägar —

i händelse av krig kommer att fylla viktiga uppgiften: inom totalförsvaret.

Om eu ändring härutinnan genomföres måste, anföres det i yttrandet, äVcri

vapehutbildade värnpliktiga avdelås för dessa uppgifier.

- . Utskottet ... r. 5,!

Enligt 1943 års lag om vapenfria värnpliktiga kan den, för vilken bruk

av vapen mot annan skulle medföra djup samvetsnöd, erhålla Tillstånd att

fullgöra sin värnpliktstjänstgöring såsom vapenfri värnpliktig. Sådan värnpliktig

uttages till sjukvårdstjänst vid krigsmakten eller, tjänstgöring vid

civilförsvaret. Tjänstgöringen kan även anordnas såsom civilt arbete utom

krigsmakten för statens eller kommuns räkning. I détta avseende ifrågakofnmer

främst tjänstgöring vid statens vattenfallsverk och statens järnvägar.

Vapenfri värnpliktig är skyldig att för sin utbildning tjänstgöra en tredjedel

längre tid än han skulle ha gjort, om han inte erhållit tillstånd till vapenfri

tjänst. Även i fråga om civilförsvarstjänstcn beaktas den enskildes samvetsbetänkligheter

mot bruk av vapen mot annan.

I motionerna 1:169 och 11:203 ifrågasättes om inte förhållandena efter

tillkomsten av 1943 års lag så förändrats, att en översyn av bestämmelserna

både vad gäller tjänstgöringens art och tjänstgöringstidens längd är berättigad.

Enligt motionärernas mening är tjänstgöringsmöjligheterna för de vapenfria

värnpliktiga mindre varierande än för övriga värnpliktiga. Åtgärder

borde därför snarast vidtagas för att göra det möjligt för de vapenfria värnpliktiga

att göra en samhällsinsats där deras civila utbildning kan nyttiggöras.

Motionärerna anser vidare, att bestämmelsen om att de vapenfrias

tjänstgöring skall vara avsevärt längre än deras vapenbärande kamraters

bör ändras. Den noggranna prövning som alltid föregår besluten om befrielse

från vapentjänst utgör enligt motionärerna tillräcklig garanti mot missbruk.

Att ett fysiskt eller psykiskt påfrestande civilt arbete Skulle vara mindre

värt än militär tjänstgöring kan inte med fog hävdas, anser motionärerna.

över förevarande motioner har yttranden avgivits av överbefälhavaren,

civilförsvarsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsön. Enligt, överbéråtftäva
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 55 År 1!)63

11

ren ger 1943 års lag i ämnet tillräckliga möjligheter till olika slag av utbildning

och tjänstgöring för de vapenfria värnpliktiga, även om dessa möjligheter

av olika skäl för närvarande inte utnyttjas i full utsträckning, överbefälhavaren

anser därför en översyn av lagen inte erforderlig men har inget

att erinra mot ätt en utredning göres för att klargöra i vilken utsträckning

det går att inom lagens ram vidga tjänstgöringsmöjligheterna för de vapenfria.

Han understryker dock, att det övervägande antalet av ifrågavarande

värnpliktiga även framdeles måste tilldelas civilförsvaret och att även övriga

vapenfria med hänsyn till totalförsvarets personalbehov måste erhålla sådan

utbildning, att de efter tjänstgöringens slut kan placeras i någon krigsviktig

befattning. Civilförsvarsstyrelsen tillstyrker en förutsättningslös utredning

i det av motionärerna angivna syftet men framhåller, att utbildningsmöjligheterna

för de vapenfria inom civilförsvaret är rikt differentierade.

Arbetsmarknadsstyrelsen avstyrker motionerna under framhållande

av att de vapenfria värnpliktiga i händelse av krig kommer att fullgöra uppgifter

inom totalförsvaret för vilka annars annan personal, även vapenutbildade

värnpliktiga, måste avdelas. I fråga om tjänstgöringstidens längd

har överbefälhavaren uttalat den bestämda uppfattningen att den inte bör

minskas, överbefälhavaren uppger att värnpliktiga, som sökt eller tänkt söka

vapenfri tjänst, ändrat inställning när de upplysts om den längre tjänstgöringsskyldigheten.

överbefälhavaren påpekar vidare att de värnpliktiga

som uttages till underofficerare eller specialtjänst har eu sammanlagd

tjänstgöringstid som överstiger de vapenfrias.

Såsom överbefälhavaren framhållit måste tjänstgöringsuppgifterna för

de vapenfria värnpliktiga väljas under hänsynstagande till totalförsvarets

behov av personal. Vad som framkommit under behandlingen av förevarande

motioner ger emellertid anledning till antagande att — även med denna

utgångspunkt — tjänstgöring för de vapenfria skulle kunna anordnas även

på andra områden än dem som nu ifrågakommer. Utskottet anser att möjligheterna

att utvidga tjänstgöringsområdet för dessa värnpliktiga bör undersökas.

Beträffande tjänstgöringstiden för ifrågavarande värnpliktiga vill

utskottet framhålla, att militär tjänstgöring vanligtvis medför större påfrestningar

och även större risker än vapenfri tjänst. Redan på grund härav

är det motiverat att de vapenfria ålägges längre tjänstgöring än de övriga

värnpliktiga. Framför allt är det emellertid antagligt att bestämmelsen om

längre tjänstgöringstid har eu återhållande verkan. Det kan emellertid förtjäna

övervägas om skillnaden i tjänstgöringstid mellan vapenfria och (ivriga

värnpliktiga för närvarande är rätt avvägd. Det kan vidare tänkas alt

liden för tjänstgöringen bör anpassas efter tjänstgöringens art så att vapenfria

värnpliktiga med mera krävande uppgifter kommer i åtnjutande av

kortare tjänstgöringstid än övriga vapenfria. Även dessa frågor anser utskottet

bör prövas när möjligheterna till nya tjänstgöringsområden för de

vapenfria värnpliktiga undersökes.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1963

I vissa fall förekommer det att värnpliktiga vägrar fullgöra också sådan

tjänstgöring, till vilken de uttagits såsom vapenfria värnpliktiga, och detta

även om tjänstgöringen förlagts utanför krigsmakten och inte har annan

militär anknytning än att den ålagts med stöd av värnpliktslagen. För vägran

att fullgöra värnpliktstjänstgöring utdömes regelmässigt fängelsestraff.

Motionen 11:448 tar sikte på dessa fall. I motionen begäres utredning för

åstadkommande av lämpligare behandling av ifrågavarande värnpliktiga.

Motioner med enahanda innebörd prövades såväl vid 1958 års A-riksdag

som 1959 års riksdag. Vid det förra tillfället övervägdes särskilt möjligheterna

att tillskapa en sådan ordning att anledningen för de värnpliktiga att vägra

fullgöra tjänstgöringen föll bort. Bland annat ifrågasattes att ombilda den

vapenfria tjänsten till en ren arbetstjänst även så till vida att tjänsteplikten

inte skulle grundas på värnpliktslagen och den tjänstepliktige inte intaga

ställningen av krigsman. Riksdagen fann emellertid, med hänsyn till att

arbetstjänsten inte skulle vara annat än en ersättning för militärtjänst, att

det kunde befaras att ifrågavarande värnpliktiga skulle komma att vägra

att underkasta sig även en sådan arbetstjänst. Riksdagen ansåg därför att

arbete och kostnader inte borde nedläggas på en närmare utredning om en

sådan ombildning. Vid 1959 års riksdag framhölls att nära nog alla, som

vägrar att utföra vapenfri tjänst, tillhör sekten »Jehovas vittnen» och att

det, såvitt avser dessa, torde vara ställt utom varje tvivel att de inte kommer

att frivilligt fullgöra en av samhället ålagd tjänstgöringsskyldighet i någon

form. Att helt befria värnpliktsvägrarna från tjänstgöringsskyldighet anser

utskottet icke vara möjligt. Utskottet avstyrker därför motionen 11:448.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

1) att riksdagen i anledning av motionerna 1:169 och

11:203 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning

av möjligheterna att utvidga området för de vapenfria

värnpliktigas tjänstgöring, varvid samtidigt frågan om

tjänstgöringstidens längd för dessa värnpliktiga bör övervägas

;

2) att nämnda motioner, i den mån de icke kan anses besvarade

genom vad utskottet under 1) hemställt, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd; samt

3) att motionen 11:448 icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 4 maj 1963

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1963

13

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson,

fröken Nordström, herrar Enarsson, Eric Carlsson*, Dahlberg* och Harry

Carlsson*;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Rimmerfors,

Odhe*, Bengtsson i Varberg, fröken Sandell, fru Gunne*, herrar Fredriksson

och Gustavsson i Alvesta.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1963:278 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om viss översyn av lagen om vapenfria värnpliktiga samt om behandlingen av samvstsömma värnpliktiga. a1 i texten