Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1963
1963-05-04 · 13 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 12 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1963:55, Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1963
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1963
1
Nr 55
Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss översyn av
lagen om vapenfria värnpliktiga samt om behandlingen
av samvetsömma värnpliktiga.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft tre inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna nr 169 i första kammaren av herr Källqvist
och herr Peterson, Eric Gustaf, samt nr 203 i andra kammaren av herr
Keijer m. fl. om viss översyn av lagen om vapenfria värnpliktiga, samt
2) motionen nr 448 i andra kammaren av herr Spångberg angående behandlingen
av samvetsömma värnpliktiga.
I motionerna 1:169 och 11:203 yrkas »att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte begära en snar översyn av bestämmelserna i 1943 års lag om
vapenfria värnpliktiga i syfte att vidga området för dessas tjänstgöring och
att anpassa tjänstgöringstiden efter övriga värnpliktigas».
1 motionen II:&48 hemställes »att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till regeringen anhålla om utredning av frågan om åstadkommande av lämpligare
behandling av personer som på grund av samvetsbetänkligheter vägrar
utföra tjänst som vapenfria värnpliktiga eller inom civilförsvaret».
Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sina yrkanden får
utskottet, i den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande, hänvisa
till motionerna 11:203 och 11:448.
över motionerna 1:169 och 11:203 har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen
föreskriver inhämtat yttranden från överbefälhavaren, civilförsvarsstyrelsen
och arbetsmarknadsstyrelsen.
Gällande bestämmelser m. m.
Enligt 1 § värnpliktslagen den SO december 19M är svensk man värnpliktig
från och med det kalenderår under vilket han fyller aderton år till
och med det under vilket han fyller fyrtiosju.
Befrielse från värnpliktstjänstgöring kan meddelas av Kungl. Maj:t med
stöd av 5 § värnpliktslagen dels i vissa i paragrafen närmare angivna fall, av
vilka intet har avseende å sådana omständigheter, som åberopas av de i motionerna
berörda värnpliktiga, dels eljest då synnerliga skäl till befrielse
föreligger.
Hthang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 2 avd. Nr 55
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1963
1 27 § meddelas föreskrifter om de värnpliktigas tjänstgöring in. m., varjämte
beträffande värnpliktiga som hyser samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring
hänvisas till särskild lagstiftning.
För värnpliktig, som är inkallad till tjänstgöring, föreskrives i 32 § skyldighet
att verkställa den tjänsteförrättning, som anvisas honom av vederbörande
befälhavare.
I 1 § lagen den 26 mars 1943 om vapenfria värnpliktiga stadgas att värnpliktig,
för vilken bruk av vapen mot annan skulle medföra djup samvetsnöd,
må fullgöra värnpliktstjänstgöring såsom vapenfri värnpliktig. Med
den i paragrafen använda formuleringen föreligger möjlighet till vapenfri
tjänst för sådana värnpliktiga, vilka hyser samvetsbetänkligheter mot bruk
av vapen mot annan. Lagen är i överensstämmelse härmed icke avsedd att
äga tillämpning å dem, som anser sig berättigade att använda vapen för sina
egna, sin sekts eller grupps mål men hyser betänkligheter mot alt använda
vapen till försvar för samhället. I rättstillämpningen har lagen emellertid
i betydande utsträckning kommit att tillämpas även på sistnämnda kategori
värnpliktiga, bland vilka företrädesvis medlemmar av sekten »Jehovas vittnen»
befinner sig.
Den som erhåller tillstånd att fullgöra värnpliktstjänstgöring såsom, vapenfri
värnpliktig skall enligt 2 § i samma lag uttagas till sjukvårdstjänst
vid krigsmakten eller tjänstgöring vid civilförsvaret eller, då omständigheterna
sådant påkallar, till expeditions-, yrkes- och handräckningstjänst eller
civilt arbete vid krigsmakten eller för civilt bruk utom densamma för statens
eller kommuns räkning. Vapenfri värnpliktig skall vara befriad från
att övas i vapens bruk och från att bära vapen eller ammunition.
Enligt 3 § är vapenfri värnpliktig skyldig att för sin utbildning tjänstgöra
en tredjedel längre tid än han skulle ha tjänstgjort, om han icke erhållit
tillstånd till vapenfri tjänst. Tjänstgöringen må i omgångar fördelas på hela
värnpliktstiden.
Tillstånd till fullgörande av vapenfri tjänst, så ock beslut om den tjänstgöring,
till vilken den vapenfrie värnpliktige skall uttagas, meddelas enligt
4 § av Konungen. Möjlighet att erhålla befrielse från vapenfri tjänst föreligger
icke.
Vapenfri värnpliktig är underkastad de straffbestämmelser, som gäller
för övriga krigsmän. Vägran att utföra anvisade uppgifter i civilt arbete, till
vilket den vapenfrie uttagits, medför till följd härav ansvar för, tjänstefel
enligt 26 kap. 18 § strafflagen. För sådant brott är straffet disciplinstraff;
är felet grovt är straffet fängelse. Regelmässigt bedömes tjänstefel, bestående
i kategorisk vägran att utföra anvisat arbete, såsom grovt tjänstefel. Har
den vapenfrie värnpliktige uttagits till vapenfri tjänst vid krigsmakten, föranleder
vägran att utföra anbefalld uppgift ansvar för lydnadsbrott enligt
26 kap. 1 § strafflagen eller, om brottet med hänsyn till omständigheterna
är att anse som grovt, för grovt lydnadsbrott jämlikt 2 § samma kapitel, För
Andra lagutskottets utlåtande nr 55 dr 1963
3
lydnadsbrott är straffet disciplinstraff eller fängelse och för grovt lydnadsbrott
fängelse eller straffarbete i högst fyra år.
Enligt It § civilförsvarslagen den 22 april 1960 är varje i riket boende
svensk medborgare från och med det kalenderår, varunder han fyller sexton
ar, till och med del kalenderår, varunder han fyller sextiofem år, skyldig
att fullgöra sådan tjänstgöring i civilförsvaret som hans kroppskrafter och
hälsotillstånd medger (civilförsvarsplikt). Förklarar civilförsvarspliktig att
bruk av vapen mot annan skulle för honom medföra djup samvetsnöd och
gör han genom intyg av minst två trovärdiga personer sannolikt, att hans
samvetsbetänkligheter är allvarligt grundade, må enligt 14 § nämnda lag
tjänstgöring inom ordnings- och bevakningstjänsten icke åläggas honom.
Ordnings- och bevakningstjänsten är nämligen den enda tjänstegren inom
civilförsvaret, i vilken vapentjänst förekommer. Det kan anmärkas att huvuddelen
av de vapenfria värnpliktiga som hänvisas till civilförsvaret tilldelas
brandtjänsten.
I 9 kap. civilförsvarslagen finnes straffbestämmelser för sådana fall då
någon undandrager sig fullgörandet av sin civilförsvarsplikt. Den som är
civilförsvarspliktig och i avsikt att undandraga sig sina skyldigheter underlåter
att efter kallelse inställa sig till tjänstgöring i civilförsvaret eller
eljest olovligen undanhåller sig därifrån straffas med dagsböter eller fängelse
eller, om omständigheterna är synnerligen försvårande och brottet begås
under högsta civilförsvarsberedskap, med straffarbete i högst två år.
Samma straffbestämmelser gäller även för vägran att under tjänstgöringen
i civilförsvaret utföra anbefalld uppgift.
Historik
De första bestämmelserna om rätt för s. k. samvetsömma att fullgöra
värnpliktstjänstgöring i särskild ordning utfärdades 1902 genom
ett kungl. cirkulär. Enligt dessa bestämmelser bemyndigades vederbörande
truppförbandschefer att efter utredning förordna att värnpliktig, som hyste
allvarliga samvetsbetänkligheter mot att fullgöra vapentjänst, skulle användas
till annan lämplig tjänstgöring vid truppförbandet. År 1920 tillkom den
första lagen i ämnet, sedan vid ett flertal riksdagar väckts motioner, vari
hemställts alt samvetsömma måtte beredas tillfälle att i stället för militär
tjänstgöring fullgöra civilt arbete för statens räkning. Enligt 1920 års lag
kunde värnpliktig, som hyste allvarliga på religiös övertygelse grundade samvetsbetänkligheter
mot värnpliktstjänstgöring i vanlig ordning, erhålla tillstånd
antingen att tjänstgöra vid krigsmakten utan att övas i vapens bruk
eller bära vapen eller ammunition eller att utföra civilt arbete för statens
räkning. 1920 års lag avlöstes år 1925 av en ny lag i ämnet, enligt vilken
icke endast på religiös övertygelse grundade betänkligheter mot värnpliktstjänsl
i vanlig ordning kunde åberopas för vapenfri tjänstgöring utan även
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1963
s. k. etiska betänkligheter. Efter eu ändring år 1940 i 1925 års lag kunde
civilt arbete åläggas vapenfria värnpliktiga såväl inom försvarsväsendet som
eljest för statens räkning.
Nu gällande lag om vapenfria värnpliktiga av år 1943 utarbetades på
grundval av ett av särskilda sakkunniga — 1941 urs utredning angående
sanwetsömma värnpliktiga — avgivet betänkande (SOU 1942:15). I detta
uppmärksammades även de problem, som uppkommer till följd av att vissa
vapenfria värnpliktiga vägrar att utföra även civilt arbete som anvisas dem.
De sakkunniga uttalade att sådana värnpliktiga företrädesvis var att finna
bland medlemmar av sekten »Jehovas vittnen», vilka samtliga torde vara
värnpliktsvägrare.
Hörande behandlingen av ifrågavarande samvetsömma anförde de sakkunniga
:
Det har tidigare nämnts, att bland de samvetsömma finnas personer, som
icke förtjäna särskild hänsyn från samhällets sida. De sakkunniga avse särskilt
de personer, vilka hysa en mot staten föraktfull inställning. I detta
sammanhang erinras om den sekt, som benämnes Jehovas vittnen, och för
vilken de sakkunniga tidigare redogjort. Vidare avse de sakkunniga sådana
samvetsömma, som ådraga sig straff för vägran att fullgöra den tjänst, som
de i egenskap av vapenfria värnpliktiga fått sig ålagd. Enligt de sakkunnigas
mening bör från samhällets sida någon hänsyn icke tagas till de bevekelsegrunder,
de må benämnas samvetsskäl eller annat, som föranlett dessa
personers ställningstagande. Å andra sidan bör varken försvarsmakten, luftskyddet
eller myndigheter i allmänhet, som anordna arbeten för samvetsömma,
belastas med personer, som kunna anses utgöra en fara för verksamheten
eller i vart fall verka upplösande på disciplinen. Dessa personer böra
särskilt registreras, krigsplaceras i en särskild grupp samt i krig eller vid
krigsfara sammanföras i särskilt arbetsförband med sådant befäl, biträdande
personal, förläggning och arbetsuppgift, att någon fara för ordningen
eller mot samhället riktad verksamhet icke uppkommer. Jämväl i fred böra
ifrågavarande personer sammanföras till särskild arbetsplats, som för ändamålet
bör förses med för övervakning tillräckligt och kvalificerat arbetsbefäl.
Vid sitt ställningstagande till vissa straffrättsliga spörsmål med anknytning
till samvetsömma värnpliktiga erinrade de sakkunniga om att det i olika
sammanhang framhållits, att fängelse och straffarbete icke vore lämpliga
former för statens reaktion mot insubordinationsbrott, som icke hade
annan grund än samvetets bud, samt anförde härom vidare:
Utan tvivel har begagnandet av dessa strafformer haft vissa olyckliga
verkningar, främst därigenom att de framställts såsom ett bestraffande av
ett vaket samvete. Detta har medfört att åtskilliga av de bestraffade känt
sig och på sina håll ansetts såsom martyrer för sin övertygelse. Detta förhållande
synes även icke utan framgång hava kunnat utnyttjas i propagandasyfte.
Insikten om att även ett land som Sverige, där statsmakterna även
under krigsåren tagit stor hänsyn till samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring,
dock måste fordra, att den enskilde icke sätter sig över staten
och att staten i motsatt fall måste upprätthålla sin auktoritet med maktme
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1963
5
del, torde emellertid vara ganska allmän. De vådliga konsekvenserna av en
motsatt uppfattning torde vara lika uppenbara som angelägenheten ur såväl
statens som den enskildes synpunkt att undanröja eller åtminstone minska
de fall, där straff måste tillgripas.
De sakkunniga hava-----övervägt att föreslå en bestämmelse om att
den, som avtjänat straff för på samvetsskäl grundad värnpliktsvägran, utan
vidare prövning skall befrias från vapentjänst. Häremot talar att varje värnpliktig
skulle kunna genom ett fängelsestraff så att säga köpa sig fri från en
särskilt riskfylld befattning. Denna invändning hava de sakkunniga funnit
vägande---.
Av skäl. som i annat sammanhang utvecklats, finna de sakkunniga icke
anledning att särskilt ömma för dem, vilka erhållit tillstånd till vapenfri
tjänst men som vägra att utföra sådan. Vissa av de olägenheter, som äro
förenade med förekomsten av dylika personer, torde bortfalla, därest det av
de sakkunniga framlagda förslaget om centralisering av mot samhället osolidariska
och vissa andra personer till särskild arbetsplats förverkligas.
De sakkunniga hava övervägt att föreslå införande av en ny strafform för
på samvetsskäl grundad värnpliktsvägran. Denna strafform skulle kännetecknats
av att vederbörande skulle ålagts rent civilt arbete under mycket
lång tid. Vidare skulle föreskrifter hava givits om, att den straffade eftei
straffets avtjänande icke vidare finge tagas i anspråk såsom värnpliktig. De
sakkunniga hava emellertid, ehuru en dylik strafform i vissa hänseenden
skulle tett sig mera tilltalande än de nuvarande för brott av ifrågavarande
art, avstått från att framlägga förslag härutinnan, enär de mest otillfredsställande
konsekvenserna av nuvarande ordning synas låta sig undanröjas
på annat sätt och vid sådant förhållande omständigheterna icke synas motivera
en så genomgripande reform.
Av departementschefens allmänna synpunkter på frågan om en särställning
för samvetsömma värnpliktiga vid tillkomsten av 1943 års lag må här
återgivas följande uttalanden:
Den allmänna värnpliktens bärande idé är att försvaret är en hela folkets
gemensamma angelägenhet och att försvarsbördan skall fördelas såvitt
möjligt likformigt och även i övrigt rättvist. Den särskilda lagstiftningen
till förmån för dem som hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring
innebär ett avsteg från denna princip, vilket praktiskt taget saknar
motsvarighet på andra områden. Den undantagsställning ifrågavarande
grupp medborgare tillerkänts är ur samhällets synpunkt att uppfatta som en
eftergift och måste för därav berörda betraktas som en förmån, betingad av
den svenska samhällsordningens respekt för individens frihet och möjliggjord
därigenom att de undantagssökandes antal är ringa i jämörelse med
antalet av dem som lojalt fullgöra den egentliga värnpliktstjänstgöringen.
----— Vid lagstiftningens utformning liksom vid dess tillämpning måste
emellertid ständigt hållas för ögonen, att undantagslagstiftningen rubbar den
allmänna och lika värnplikten, varför dess verkningar så vitt möjligt böra
begränsas genom att tjänstgöring i den ordning denna lagstiftning angiver
motverkas och återgång till värnpliktstjänstgöring i vanlig ordning underlättas.
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1963
Rörande behandlingen av sådana vapenfria värnpliktiga, som vägrar att
utföra även vapenfri tjänst, anslöt sig departementschefen till sakkunnigutredningens
förslag att de borde kommenderas till särskilda arbetsförband.
Andra lagutskottet förklarade sig i sitt av riksdagen godkända utlåtande
(nr 12/1943) dela uppfattningen, att den som ansåge sig berättigad att använda
vapen för att främja sina egna, sin grupps eller sin sekts mål men
hyste betänkligheter mot att använda vapen till försvar för samhället icke
borde åtnjuta dess respekt för betänkligheter mot värnpliktstjänstgöring.
Beträffande behandlingen av vapenfria värnpliktiga anförde utskottet i
samma utlåtande att de i lagförslaget för de vapenfria avsedda arbetsuppgifterna
syntes lämna goda möjligheter till hänsynstagande till variationer i
samvetsbetänkligheternas art samt att anspråk på respekt för samvetsskäl,
som ginge utanför de gränser, som förnuft och etik uppställde, självfallet
ej kunde tillmötesgås.
Före 1960 års civilförsvarslag saknades bestämmelser i lag om beaktande
av samvetsbetänkligheter mot civilförsvarstjänst. 1955 tillkallades
en särskild utredningsman såsom sakkunnig för utredning av frågan,!
ett 1957 avgivet betänkande föreslog den sakkunnige bl.a. att möjlighet skuile
öppnas att befria samvetsömma från all tjänstgöring inom civilförsvaret
och i stället anordna särskild ersättningstjänst för dem utanför civilförsvaret.
Ersättningstjänsten skulle utformas såsom sjukvårdsutbildning i Svenska
röda korsets regi. I proposition nr 5 år 1969 med förslag till ny civilförsvarslag
uttalade föredragande departementschefen, att en mot reglerna för
samvetsömma värnpliktiga svarande ordning borde införas även beträffande
civilförsvarsplikten, dvs. ingen borde mot sin övertygelse tvingas att bära
vapen mot annan. Däremot kunde departementschefen inte ansluta sig till
utredningsmannens förslag att samvetsömma i stället för tjänstgöring inom
civilförsvaret skulle kunna utföra ersättningstjänst. Departementschefen
framhöll civilförsvarets humanitära syfte och ansåg det tvivelaktigt om
cn ersättningstjänst över huvud taget skulle komma i praktisk tillämpning
i nämnvärd utsträckning med hänsyn till att sådan tjänst finge anordnas
på samhällsviktiga områden, där tjänstens fullgörande blev särskilt viktig
under krig, och att den samvetsömme civilförsvarspliktige torde komma att
vägra fullgöra även sådan tjänst. Undantagsställningen inom civilförsvaret
för de samvetsömma borde sålunda enligt departementschefens mening begränsas
till att de skulle kunna befrias från tjänstgöring inom den tjänstegren,
där beväpning förekom.
Tidigare riksdagsbehandling
I motionen 11:356 till 1958 års A-riksdag hemställdes, alt riksdagen måtte
föreslå utredning beträffande möjlighet til! lämpligare behandling av sådana
värnpliktiga, som på grund av religiösa betänkligheter icke ansåg
sig kunna utföra vapenfri tjänst.
7
Andra lagutskottets utlåtande nr 55 är 1963
I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 22 i anledning av motionen
framhöll första lagutskottet, att hotet om straff vid fall av värnpliktsvägran
hade en viktig funktion att fylla. Detta uteslöt emellertid inte, anfördes
det vidare i utlåtandet, att det kunde förtjäna att övervägas, om icke
lämpligare former för behandlingen av de värnpliktiga som även vägrade
att fullgöra vapenfri tjänst skulle kunna införas. Att helt befria dessa värnpliktiga
från tjänstgöringsskyldighet kunde utskottet inte godtaga; rattvisan
krävde att de enskildas skyldigheter mot samhället fördelades så
långt möjligt likformigt. Ett i motionen framfört förslag om införande av
möjlighet för åklagare att i det enskilda fallet eftergiva åtal fann utskottet
inte utgöra någon framkomlig väg för åstadkommande av lämpligare behandling
av ifrågavarande värnpliktiga. Däremot ifrågasatte utskottet om
inte en sådan ordning kunde tillskapas, att anledning för de samvetsömma
att vägra fullgöra tjänstgöringen föll hort. I första hand kunde övervägas
att anordna inkallelsen till tjänstgöring på sådant sätt att de blev inkallade
till civil tjänstgöring, inte genom militärmyndighets försorg utan direkt
av det civila organ, vid vilket tjänstgöringen skulle äga rum. Utskottet
fortsatte:
Det är emellertid osannolikt att enbart eu sådan ändring — vilken ju
skulle vara av uteslutande formell natur i det tjänstgöringsskyldigheten
alltjämt skulle grundas på värnpliktslagen och de för krigsmän gallande
straffbestämmelserna alltfort äga tillämpning - komme att medtora en
ändrad inställning från dessa värnpliktigas sida. Det skulle därför, sasom
riksåklagarämbetet ifrågasatt, kunna övervägas huruvida icke den nuvarande
vapenfria tjänsten kunde ombildas till en ren arbetstjänst aven sä till
vida att tjänsteplikten icke grundades på värnpliktslagen och den tjänstepliktige
icke intoge ställningen av krigsman. Härför skulle erfordras en be
ny lagstiftning om tjänsteplikt. Icke heller i denna lagstiftning skulle emellertid
ansvarsbestämmelser kunna undvaras. Med hansyn till att arbelstjänsten
icke skulle vara annat än en ersättning för militärtjänst är det enligt
utskottets mening att befara att ifrågavarande värnpliktiga skulle komma
att vägra att underkasta sig även arbetstjänst. Därest man icke tillskapade
en särskild reaktionsform för vägran att fullgöra arbetstjänst, skulle
fängelse även härvidlag komma att tillämpas, och man vore därmed til - haka i utgångsläget. Utskottet finner det sålunda så tvivelaktigt, huruvida
något står att vinna genom en ombildning av den vapenfria tjänsten enligt
det anförda, att utskottet icke finner sig kunna förorda afl arbete och kostnader
nedlägges på en närmare utredning av eu sådan ombildning.
Då några andra tänkbara utvägar för åstadkommande av eu lämpligare
behandling av ifrågavarande värnpliktiga än de ovan berörda icke synes
stå till buds samt utskottet icke funnit dessa utvägar vara av den art, att
de kan tänkas tjäna som grundval för eu ändrad ordning på ifrågavarande
område, anser sig utskottet icke kunna förorda eu utredning i motionens
syfte.
Även vid 1959 års riksdag aktualiserades frågan om lämpligare behandling
av personer som av samvetsbetänkligheter vägrade utföra vapenfri tjänst.
I motionen 11:32 yrkades utredning av frågan och hemställdes all utred
-
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1963
ningen även skulle omfatta liknande vägran enligt civilförsvarslagen. I utlåtande
nr 7 i anledning av motionen hänvisade första lagutskottet beträffande
vägran enligt civilförsvarslagen till att frågan var under utredning
av särskild sakkunnig. Utskottet erinrade vidare om uttalandena vid 1958
års riksdagsbehandling. I anledning av ett i motionen gjort påstående, att
Sverige var det enda nordiska land där frågan om vapenfri tjänst reglerades
genom ett militärt godtycklighetssystem, uttalade utskottet att inhämtade
uppgifter inte gav stöd för att bestämmelserna på området skulle vara
mindre humana i vårt land än i övriga nordiska länder. Utskottet hade erfarit,
att nära nog alla, som vägrade att utföra vapenfri tjänst, omfattade
sekten »Jehovas vittnens» lärosatser. Utskottet hade också inhämtat att,
såvitt avsåg »Jehovas vittnen», det torde vara ställt utom varje tvivel att
dessa inte frivilligt kom att fullgöra en av samhället ålagd tjänstgöringsskyldighet
i någon form. Utskottet fann därför inte skäl för en utredning
i motionens syfte och hemställde, att motionen icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Riksdagen godkände utlåtandet.
Motionerna
I motionerna 1:169 och 11:203 ifrågasättes om inte förhållandena efter
den gällande lagstiftningens tillkomst så förändrats, att en översyn av bestämmelserna
om tjänstgöringens art och tjänstgöringstidens längd är berättigad.
Motionärerna påpekar att enligt en av de senaste lagstiftningarna
rörande krigstjänstvägrare — västtyska förbundsrepublikens värnpliktslag
av år 1961 — civil tjänst utanför krigsmakten är det normala. Beträffande
denna ersättningstjänst anföres i motionerna följande.
Lagen om civil ersättningstjänst anger att denna skall gälla tjänstgöring
av allmännyttig karaktär. Därvid anges främst tjänstgöring på sjukhus och
vårdanstalter av olika slag. Även uppbyggnadsinsatser vid naturkatastrofer
och stora olyckor kan räknas till tjänstgöringen. De vapenfria värnpliktiga
lyder inte under försvarsministeriet utan överföres så snart deras vapenvägran
godkänts till socialministeriet. Socialministern godkänner de inrättningar
som kan komma i fråga för de krigstjänstvägrandes tjänstgöring.
Det finns omkring 300 sådana. Den värnpliktige har rätt att begära tjänstgöring
vid någon av de institutioner som godkänts för detta ändamål. I de
fall då inte plats kan beredas honom där han önskat, anvisar socialministeriet
annan arbetsplats.
Vidare framhålles att tjänstgöringstidens längd i Västtyskland är densamma
för krigstjänstvägrare som för meniga soldater. Motionärerna nämner
också att enligt belgisk lag tre års tjänstgöring i utvecklingsländerna
för vissa kategorier kan ersätta värnpliktstjänstgöring. Det påpekas att de
\apenfria
ligheterna för dem synes vara mindre varierande än för andra värnpliktiga.
Åtgärder bör därför snarast vidtagas som möjliggör för de vapenfria värn
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1963
9
pliktiga att få göra en samhällsinsats, där deras civila utbildning kan nyttiggöras.
Motionärerna anser det också angeläget, att tjänstgöringstiden
för de vapenfria anpassas efter övriga värnpliktigas. Den noggranna prövning
som föregår befrielse från vapentjänst borde vara tillräcklig garanti
mot missbruk. Att ett fysiskt och psykiskt civilt arbete skulle vara mindre
värt än militär tjänstgöring kan inte med fog hävdas, anser motionärerna.
Remissyttrandena
Enligt överbefälhavarens mening ger lagen om vapenfria värnpliktiga i
sin nuvarande utformning tillräckliga möjligheter till olika slag av utbildning
och tjänstgöring — även i civilt arbete åt det allmänna — för vapenfria
värnpliktiga, även om dessa möjligheter av olika skäl för närvarande
icke utnyttjas i full utsträckning, överbefälhavaren anser därför icke någon
översyn av lagen vara erforderlig men fortsätter:
Emellertid finns intet att erinra mot att en utredning göres för att klargöra
i vilken utsträckning det går att inom lagens nuvarande bestämmelser
vidga möjligheterna för dessa värnpliktigas tjänstgöring. Det övervägande
antalet måste dock alltjämt gå till civilförsvaret. 1 detta sammanhang får
påpekas, att det icke torde vara genomförbart att åstadkomma en så differentierad
tjänstgöring, att alla vapenfria värnpliktiga får en utbildning,
som överensstämmer med deras civila yrke eller utbildningsinriktning.
Detta är ju även ett förhållande som gäller övriga värnpliktiga inom krigsmakten,
där krigsbefattningarna i stor utsträckning icke har någon motsvarighet
till deras civila yrken eller tjänster.
Med hänsyn till totalförsvarets personalbehov måste de vapenfria värnpliktiga
efter tjänstgöringens slut kunna placeras i någon krigsviktig befattning
inom totalförsvaret. Om antalet vapenfria värnpliktiga i exempelvis
civilförsvars-, lednings- eller linjereparationstjänst minskar, kommer
detta att medföra att antalet krigsuppskov bland övriga värnpliktiga måste
ökas för att tillgodose nämnda tjänsters behov av personal. Icke heller ur
rättvisesynpunkt bör en vapenfri värnpliktig få möjlighet vara befriad från
att göra en insats inom totalförsvaret i händelse av krig. Arbete i utvecklingsländerna
torde ej göra vederbörande lämpade för en krigsviktig befattning
inom vårt land.
Beträffande tjänstgöringstidens längd har överbefälhavaren den bestämda
uppfattningen att den icke bör minskas. I olika sammanhang bar framkommit
att värnpliktiga, vilka förebärande samvetsskäl sökt eller tänkt söka
vapenfri tjänst, ändrat sin inställning, när de upplysts om att detta skulle
medföra en förlängd tjänstgöringsskyldighet jämfört med värnpliktigas i
allmänhet. Här kan även med skäl påpekas att de vapenfrias tjänstgöringstid
ej är så betungande lång. Underofficersuttagna värnpliktiga ha en sammanlagd
tjänstgöringsskyldighet om 600 dagar och värnpliktiga uttagna i
specialtjänst skall tjänstgöra 540 dagar.
Överbefälhavaren har till sitt yttrande fogat eu tablå över tjänstgöringsförhållandena
för vapenfria värnpliktiga i vissa europeiska länder.
Civilförsvarsstyrelsen tillstyrker att en förutsättningslös utredning kom
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
K)
Andra lagutskottets ''utlåtande nr Öb år: 1963
mer till stånd i det uti motionerna 1:169 och 11:203 angivna syftei. Styrelsen
framhåller emellertid, att de utbildningsmöjligheter för vapenfria
värnpliktiga, som f. n. står till buds inom civilförsvarets,, ram, ä£,rikt differentierade
och möjliggör hänsynstagande till'' individuella'' personliga förutsättningar
och önskemål. Styrelsen är angelägen att påpeka, att dess tillstyrkan
av utredning av förhållandena inte innebär något ställningstagande
till frågan om utbildningstiden bör förkortas.
Arbetsmarknadsstyrelsen anser, att motionerna inte bör föranleda någon
riksdagens åtgärd. Styrelsen framhåller, att de vapenfria — som förutom till
sjukvårdstjänst vid krigsmakten främst hänvisas till tjänstgöring vid civilförsvaret
(bråridtjänst), statens vattenfallsverk och statens järnvägar —
i händelse av krig kommer att fylla viktiga uppgiften: inom totalförsvaret.
Om eu ändring härutinnan genomföres måste, anföres det i yttrandet, äVcri
vapehutbildade värnpliktiga avdelås för dessa uppgifier.
- . Utskottet ... r. 5,!
Enligt 1943 års lag om vapenfria värnpliktiga kan den, för vilken bruk
av vapen mot annan skulle medföra djup samvetsnöd, erhålla Tillstånd att
fullgöra sin värnpliktstjänstgöring såsom vapenfri värnpliktig. Sådan värnpliktig
uttages till sjukvårdstjänst vid krigsmakten eller, tjänstgöring vid
civilförsvaret. Tjänstgöringen kan även anordnas såsom civilt arbete utom
krigsmakten för statens eller kommuns räkning. I détta avseende ifrågakofnmer
främst tjänstgöring vid statens vattenfallsverk och statens järnvägar.
Vapenfri värnpliktig är skyldig att för sin utbildning tjänstgöra en tredjedel
längre tid än han skulle ha gjort, om han inte erhållit tillstånd till vapenfri
tjänst. Även i fråga om civilförsvarstjänstcn beaktas den enskildes samvetsbetänkligheter
mot bruk av vapen mot annan.
I motionerna 1:169 och 11:203 ifrågasättes om inte förhållandena efter
tillkomsten av 1943 års lag så förändrats, att en översyn av bestämmelserna
både vad gäller tjänstgöringens art och tjänstgöringstidens längd är berättigad.
Enligt motionärernas mening är tjänstgöringsmöjligheterna för de vapenfria
värnpliktiga mindre varierande än för övriga värnpliktiga. Åtgärder
borde därför snarast vidtagas för att göra det möjligt för de vapenfria värnpliktiga
att göra en samhällsinsats där deras civila utbildning kan nyttiggöras.
Motionärerna anser vidare, att bestämmelsen om att de vapenfrias
tjänstgöring skall vara avsevärt längre än deras vapenbärande kamraters
bör ändras. Den noggranna prövning som alltid föregår besluten om befrielse
från vapentjänst utgör enligt motionärerna tillräcklig garanti mot missbruk.
Att ett fysiskt eller psykiskt påfrestande civilt arbete Skulle vara mindre
värt än militär tjänstgöring kan inte med fog hävdas, anser motionärerna.
över förevarande motioner har yttranden avgivits av överbefälhavaren,
civilförsvarsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsön. Enligt, överbéråtftäva
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 55 År 1!)63
11
ren ger 1943 års lag i ämnet tillräckliga möjligheter till olika slag av utbildning
och tjänstgöring för de vapenfria värnpliktiga, även om dessa möjligheter
av olika skäl för närvarande inte utnyttjas i full utsträckning, överbefälhavaren
anser därför en översyn av lagen inte erforderlig men har inget
att erinra mot ätt en utredning göres för att klargöra i vilken utsträckning
det går att inom lagens ram vidga tjänstgöringsmöjligheterna för de vapenfria.
Han understryker dock, att det övervägande antalet av ifrågavarande
värnpliktiga även framdeles måste tilldelas civilförsvaret och att även övriga
vapenfria med hänsyn till totalförsvarets personalbehov måste erhålla sådan
utbildning, att de efter tjänstgöringens slut kan placeras i någon krigsviktig
befattning. Civilförsvarsstyrelsen tillstyrker en förutsättningslös utredning
i det av motionärerna angivna syftet men framhåller, att utbildningsmöjligheterna
för de vapenfria inom civilförsvaret är rikt differentierade.
Arbetsmarknadsstyrelsen avstyrker motionerna under framhållande
av att de vapenfria värnpliktiga i händelse av krig kommer att fullgöra uppgifter
inom totalförsvaret för vilka annars annan personal, även vapenutbildade
värnpliktiga, måste avdelas. I fråga om tjänstgöringstidens längd
har överbefälhavaren uttalat den bestämda uppfattningen att den inte bör
minskas, överbefälhavaren uppger att värnpliktiga, som sökt eller tänkt söka
vapenfri tjänst, ändrat inställning när de upplysts om den längre tjänstgöringsskyldigheten.
överbefälhavaren påpekar vidare att de värnpliktiga
som uttages till underofficerare eller specialtjänst har eu sammanlagd
tjänstgöringstid som överstiger de vapenfrias.
Såsom överbefälhavaren framhållit måste tjänstgöringsuppgifterna för
de vapenfria värnpliktiga väljas under hänsynstagande till totalförsvarets
behov av personal. Vad som framkommit under behandlingen av förevarande
motioner ger emellertid anledning till antagande att — även med denna
utgångspunkt — tjänstgöring för de vapenfria skulle kunna anordnas även
på andra områden än dem som nu ifrågakommer. Utskottet anser att möjligheterna
att utvidga tjänstgöringsområdet för dessa värnpliktiga bör undersökas.
Beträffande tjänstgöringstiden för ifrågavarande värnpliktiga vill
utskottet framhålla, att militär tjänstgöring vanligtvis medför större påfrestningar
och även större risker än vapenfri tjänst. Redan på grund härav
är det motiverat att de vapenfria ålägges längre tjänstgöring än de övriga
värnpliktiga. Framför allt är det emellertid antagligt att bestämmelsen om
längre tjänstgöringstid har eu återhållande verkan. Det kan emellertid förtjäna
övervägas om skillnaden i tjänstgöringstid mellan vapenfria och (ivriga
värnpliktiga för närvarande är rätt avvägd. Det kan vidare tänkas alt
liden för tjänstgöringen bör anpassas efter tjänstgöringens art så att vapenfria
värnpliktiga med mera krävande uppgifter kommer i åtnjutande av
kortare tjänstgöringstid än övriga vapenfria. Även dessa frågor anser utskottet
bör prövas när möjligheterna till nya tjänstgöringsområden för de
vapenfria värnpliktiga undersökes.
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1963
I vissa fall förekommer det att värnpliktiga vägrar fullgöra också sådan
tjänstgöring, till vilken de uttagits såsom vapenfria värnpliktiga, och detta
även om tjänstgöringen förlagts utanför krigsmakten och inte har annan
militär anknytning än att den ålagts med stöd av värnpliktslagen. För vägran
att fullgöra värnpliktstjänstgöring utdömes regelmässigt fängelsestraff.
Motionen 11:448 tar sikte på dessa fall. I motionen begäres utredning för
åstadkommande av lämpligare behandling av ifrågavarande värnpliktiga.
Motioner med enahanda innebörd prövades såväl vid 1958 års A-riksdag
som 1959 års riksdag. Vid det förra tillfället övervägdes särskilt möjligheterna
att tillskapa en sådan ordning att anledningen för de värnpliktiga att vägra
fullgöra tjänstgöringen föll bort. Bland annat ifrågasattes att ombilda den
vapenfria tjänsten till en ren arbetstjänst även så till vida att tjänsteplikten
inte skulle grundas på värnpliktslagen och den tjänstepliktige inte intaga
ställningen av krigsman. Riksdagen fann emellertid, med hänsyn till att
arbetstjänsten inte skulle vara annat än en ersättning för militärtjänst, att
det kunde befaras att ifrågavarande värnpliktiga skulle komma att vägra
att underkasta sig även en sådan arbetstjänst. Riksdagen ansåg därför att
arbete och kostnader inte borde nedläggas på en närmare utredning om en
sådan ombildning. Vid 1959 års riksdag framhölls att nära nog alla, som
vägrar att utföra vapenfri tjänst, tillhör sekten »Jehovas vittnen» och att
det, såvitt avser dessa, torde vara ställt utom varje tvivel att de inte kommer
att frivilligt fullgöra en av samhället ålagd tjänstgöringsskyldighet i någon
form. Att helt befria värnpliktsvägrarna från tjänstgöringsskyldighet anser
utskottet icke vara möjligt. Utskottet avstyrker därför motionen 11:448.
Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,
1) att riksdagen i anledning av motionerna 1:169 och
11:203 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning
av möjligheterna att utvidga området för de vapenfria
värnpliktigas tjänstgöring, varvid samtidigt frågan om
tjänstgöringstidens längd för dessa värnpliktiga bör övervägas
;
2) att nämnda motioner, i den mån de icke kan anses besvarade
genom vad utskottet under 1) hemställt, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd; samt
3) att motionen 11:448 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 4 maj 1963
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1963
13
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson,
fröken Nordström, herrar Enarsson, Eric Carlsson*, Dahlberg* och Harry
Carlsson*;
från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Rimmerfors,
Odhe*, Bengtsson i Varberg, fröken Sandell, fru Gunne*, herrar Fredriksson
och Gustavsson i Alvesta.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1963:278 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om viss översyn av lagen om vapenfria värnpliktiga samt om behandlingen av samvstsömma värnpliktiga. a1 i texten