Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 33 och 87 §§ barnavårdslagen den 29 april 1960
1963-05-14 · 23 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 23 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1963:58, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 33 och 87 §§ barnavårdslagen den 29 april 1960
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1963
1
Nr 58
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse av 33 och 87 §§ barnavårdslagen
den 29 april 1960 (nr 97), dels ock
i ämnet väckta motioner.
Genom en den 5 april 1963 dagtecknad proposition, nr 145, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 33 och 87 §§ barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97)
Härigenom förordnas, att 33 och 87 §§ barnavårdslagen den 29 april
1960 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
33 §.
Innebär underårigs------barnavårdsnämnds beslut.
Då underårig------annan fostrare.
Föreligga, utan att fara som avses
i första stycket är för handen, sannolika
skäl för ingripande med stöd
av 25 § och kan den underåriges
namn, ålder eller bostad icke utrönas,
må han tills utredning i nämnda
hänseende vunnits tagas i förvar
av polismyndighet eller i avbidan på
dess beslut av polisman. Har underårig
tagits i förvar av polisman, skall
anmälan skyndsamt göras hos polismyndigheten.
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 2 avd. Nr 58
2 Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1963
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
87 §.
I beslut-------till socialdepartementet.
Av socialstyrelsen enligt 58 eller Av socialstyrelsen enligt 58, 62 el62
§ meddelat beslut länder till efter- ler 6t § meddelat beslut länder till
rättelse utan hinder av förd klagan, efterrättelse utan hinder av förd klagan.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963.
I samband med propositionen har utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna nr 757 i första kammaren av herr Nyström
m. fl. och nr 916 i andra kammaren av herr Martinsson m. fl.,
2) de likalydande motionerna nr 770 i första kammaren av herr Larsson,
Thorsten, och herr Olsson, Ernst, samt nr 931 i andra kammaren av
herrar Boo och Mattsson,
3) de likalydande motionerna nr 771 i första kammaren av herr Sveningsson
m. fl. och nr 933 i andra kammaren av fröken Wetterström m. fl.,
samt
4) motionen nr 932 i andra kammaren av fru Ryding m. fl.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås ett tillägg till barnavårdslagen, innebärande att
polisen får möjlighet att under vissa omständigheter ta barn och ungdom i
förvar tills deras identitet kunnat utrönas.
Motionsyrkandena
I motionerna 1: 757 och II: 916 har hemställts, att riksdagen vid behandling
av förevarande proposition måtte avslå Kungl. Maj :ts förslag om ändring
av 33 § barnavårdslagen.
I motionerna I: 770 och 11:931 har hemställts, att riksdagen vid sin behandling
av förevarande proposition måtte dels avslå densamma, dels ock
»i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa att de i propositionen berörda spörsmålen
måtte upptagas till förnyat övervägande från utgångspunkten att
motverkandet av de åsyftade missförhållandena bör åvila samhällsorgan
med social- och ungdomsvårdande uppgifter».
I motionerna I: 771 och II: 933 har hemställts, att riksdagen med avslag
å förevarande proposition måtte antaga följande
3
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1968
»Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 33 § barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97)
Härigenom förordnas att 33 § barnavårdslagen den 29 april 1960 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
33 §.
Innebär underårigs---— barnavårdsnämnds beslut.
Då underårig — — — annan fostrare.
Anträffas underårig, som ej fyllt aderton år, under förhållanden, vilka
måste antagas innebära risk för den underåriges hälsa eller utveckling eller
för brottslig eller annan skadlig verksamhet från hans sida, må han genom
polismyndighetens försorg tagas om hand och på lämpligt sätt överantvardas
till föräldrarna eller annan fostrare. Anmälan om åtgärd som nu sagts skall
göras till barnavårdsnämnden.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963.»
I motionen II: 932 har yrkats, att riksdagen måtte avslå förevarande proposition.
Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sina yrkanden
får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionerna II: 916, II: 931, II: 933 och II: 932. Med hänsyn till vad
motionärerna anfört anser sig utskottet vid behandlingen av motionerna
kunna utgå från att yrkandena om avslag avser allenast propositionens förslag
till ändring i 33 § barnavårdslagen.
Gällande bestämmelser m. m.
Enligt barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97) har polismyndighet vissa
uppgifter, när det gäller att bistå barnavårdsnämnderna i deras verksamhet.
Sålunda äger polismyndighet, om underårigs uppträdande eller levnadssätt
innebär fara för allmän ordning eller säkerhet och sannolika skäl föreligger
för att ingripande med stöd av 25 § är påkallat mot den underårige, att på
lämpligt sätt ta honom i förvar i avbidan på barnavårdsnämnds beslut. Då
underårig sålunda tagits i förvar, skall anmälan ofördröj ligen göras hos
barnavårdsnämnden, som har att skyndsamt besluta, om han skall omhän
-
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1963
dertagas eller frigivas. I sistnämnda fall kan den underårige enligt nämndens
bestämmande kvarhållas till dess han avhämtas av föräldrarna eller
annan fostrare (33 §).
I 25 § stadgas, att barnavårdsnämnd har att vidta förebyggande åtgärder
eller besluta om omhändertagande för samhällsvård dels om någon, som
ej 18 år, misshandlas i hemmet eller eljest där behandlas på sådant
sätt, att hans kroppsliga eller själsliga hälsa utsättes för fara, eller om hans
utveckling äventyras på grund av föräldrarnas eller annan fostrares olämplighet
som fostrare eller bristande förmåga att fostra honom, dels om någon,
som ej fyllt 21 år, på grund av brottslig gärning, sedeslöst levnadssätt, underlåtenhet
att efter förmåga ärligen försörja sig, missbruk av rusdrycker
eller narkotiska medel eller av annan jämförlig anledning är i behov av
särskilda tillrättaförande åtgärder från samhällets sida.
Enligt 93 § har myndigheter, vilkas verksamhet berör barnavården, att
ofördröj ligen till barnavårdsnämnd anmäla sådant, som de i sin verksamhet
erhållit kännedom om och som är av beskaffenhet att föranleda nämndens
ingripande. Stadgandet avser bl. a. polismyndighet.
Bestämmelserna i 33 och 93 §§ förutsätter att polismyndigheten ingriper
utan att någon åtgärd dessförinnan vidtagits av barnavårdsnämnden. I övriga
fall, där enligt barnavårdslagen biträde kan erhållas av polismyndighet
— exempelvis när det gäller handräckning, delgivning, tillfälligt förvar av
omhändertagen — erfordras framställning av barnavårdsnämnden eller
dess ordförande.
Enligt 9 § andra stycket bör barnavårdsnämnden samarbeta med myndigheter,
vilkas verksamhet berör barnavården. Även här avses med myndighet
bl. a. polismyndighet.
Enligt allmänna polisinstruktionen den 4 juni 1948 (nr 331; ändr.
1959: 473) åligger det polisen att fortlöpande uppehålla samarbete med socialvårdens
organ och då polisen erhåller kännedom om förhållande, som
bör föranleda ingripande av sådant organ, ofördröj ligen underrätta organet
därom (1 § tredje stycket).
Den ytterligare bestämmelse i polisinstruktionen som är av intresse i detta
sammanhang är 12 §, enligt vilken polisman, om det är nödvändigt för att
upprätthålla allmän ordning, har att tillfälligt omhändertaga den vars uppträdande
innefattar ett störande av eller en omedelbar fara för ordningen.
Omhändertagande skall även ske, där det eljest erfordras för att avvärja
straffbelagd gärning, mot vilken polisman är pliktig att ingripa.
I Kungl. Maj:ts cirkulär den 30 september 1959 till samtliga länsstyrelser
och lokala polismyndigheter angående polisens brottsförebyggande verksamhet
(nr 474) påpekas, att i vissa polisdistrikt särskild polispersonal avdelats
för att vidta olika brottsförebyggande åtgärder och att tyngdpunkten
i denna verksamhet ligger på intensiv patrullering i bil och till fots, framför
allt på nätterna. Vid denna patrullering, i vilken ofta någon befattningsha
-
5
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1963
vare inom socialvården deltar, ägnas särskild uppmärksamhet åt barn och
ungdom, som sent på kvällarna och nätterna driver omkring på gatorna
eller håller till på platser och i lokaler, vilka är kända såsom tillhåll för
misskötsamma personer. I cirkuläret framhålles det som angeläget att en
motsvarande verksamhet upptages även i andra polisdistrikt med omfattande
kriminalitet och asocialitet.
Av stor betydelse för den brottsförebyggande verksamheten är, heter det
vidare i cirkuläret, att ett fortlöpande samarbete äger rum mellan polisen och
de övriga myndigheter, som har brottsförebyggande uppgifter. Synnerligen
lämpligt synes exempelvis vara, att någon befattningshavare hos barnavårdsnämnden
deltar i patrulleringen.
Kungl. Maj:ts cirkulär den 13 november 1959 till bl. a. samtliga barnavårdsnämnder
angående samarbete med polisen i brottsförebyggande syfte
(nr 492) hänvisar till det nyssnämnda cirkuläret och uppmanar barnavårdsnämnderna
att å sin sida medverka till att ett gott samarbete med polisen
kommer till stånd i den brottsförebyggande verksamheten.
Socialstyrelsens framställning
I framställning den 5 oktober 1962 har socialstyrelsen hemställt om sådant
tillägg till barnavårdslagen, att polismyndighet erhåller befogenhet
att under vissa angivna omständigheter omhänderta och till föräldrar eller
annan fostrare överantvarda underårig, som ej fyllt 18 år.
Socialstyrelsen framhåller inledningsvis, att polis och barnavårdsmyndigheter
i skilda sammanhang påtalat, att sprit- och narkotikamissbruk, sedeslöshet
och jämförliga företeelser synes vinna allt större utbredning bland
ungdom. Ett av allmänheten uppmärksammat exempel på denna utveckling
är de s. k. raggargängen, som på flera håll blivit ett såväl ordnings- som ungdomsproblem
av betydande omfattning. I synnerhet gäller detta större städer
samt orter som av en eller annan anledning utövar dragningskraft på
denna kategori ungdom.
Inom polisen råder, anför styrelsen i fortsättningen, stor osäkerhet om
vilka ingripanden som lagligen kan göras mot ungdomar, som inte gjort sig
skyldiga till brott och som inte heller i övrigt utgör en omedelbar fara för
ordning och säkerhet men som uppenbarligen befinner sig i sådana situationer
att de löper risk att komma på glid eller som redan kommit på glid.
Från polishåll har bl. a. ställts följande frågor: Äger en polisman eller representant
för barnavårdsnämnd rätt att påfordra att en 16-ars flicka, som
luktar sprit, följer med till polisstationen? Kan ungdomar i åldern 15—20 år,
som anträffats drivande på gatorna kväll elter kväll och på förfrågan vägrar
uppgiva sina namn, anmodas medfölja till polisstationen för kontroll av
identitet? Kan ungdomar i raggarbilar, som i timtal kör runt gatorna i
centrum av staden, anmodas medfölja till polisstation, sedan de vägrat legitimera
sig?
1* — Biliang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 2 avd. Nr 58
6
Ändra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1963
Efter en redogörelse för gällande bestämmelser på området i polisinstruktionen
och barnavårdslagen anför styrelsen, att 12 § polisinstruktionen ger
polisen ganska vidsträckta möjligheter att ingripa mot olika yttringar av
bl. a. raggarnas umgängesformer, som är ordningsstörande.
Huvudfrågan i förevarande sammanhang är emellertid, fortsätter styrelsen,
om ingripanden i andra fall än då ordningen störes kan ske bl. a. för att
hindra unga flickor att följa med raggare på bilfärder, vid vilka enligt vad
erfarenheterna synes visa ofta förekommer spritförtäring och sedeslöst leverne.
Vad först angår flickor under 15 år erinrar styrelsen om strafflagens
ansvarsbestämmelser för otukt med barn som ej fyllt 15 år. Det har ifrågasatts
om inte polisen — på grund av den erfarenhetsmässigt stora sannolikheten
för att flickor, som följer med raggare i deras bilar, förmås till eller
utsättes för försök till samlag — skulle äga att, med stöd av 12 § polisinstruktionen,
till förhindrande av straffbar otukt eller försök till sådan
otukt kräva legitimation av unga flickor, som medföljer i raggarbilar, och
tillfälligt omhänderta dem som befinnes eller antages vara under 15 år.
Det synes emellertid tveksamt, framhåller styrelsen, om man, för att skydda
den som antages kunna bli föremål för en brottslig handling, kan ingripa
med tvång mot denne. Så som 12 § polisinstruktionen är utformad torde
den främst syfta på omhändertagande av den som stör ordningen eller ämnar
begå brott. Ytterligare talar härför bestämmelsen i 13 § polisinstruktionen
om omhändertagandets varaktighet. Där sägs att den omhändertagne
må hållas i förvar endast så länge fara föreligger för att han kommer
att fortsätta att störa ordningen. Bestämmelsen synes innefatta även omhändertaganden
för alt avvärja straffbelagd handling; någon annan regel
som begränsar tvångets varaktighet i detta fall finnes nämligen inte.
Det anförda torde enligt styrelsens uppfattning närmast leda till att ingripande
enligt polisinstruktionen kan ske endast mot den som själv stör
ordningen eller för att hindra den som ämnar begå ett brott att fullfölja sina
intentioner. Det vore därför teoretiskt tänkbart att omhänderta manlig raggarungdom,
som tagit med flickor under 15 år i sina bilar. Sannolikheten
för brott måste emellertid vara påtaglig för att ett omhändertagande skall
vara motiverat. I vad mån så är fallet i den nyss antydda situationen är svårt
att besvara generellt. I allmänhet synes dock omhändertagande på denna
grund knappast framstå som befogat.
De i 33 § barnavårdslagen angivna förutsättningarna för omhändertagande
av ungdomar genom polismyndighets försorg — sannolika skäl för ingripande
av barnavårdsnämnd samt beteende, som utgör fara för allmän ordning
eller säkerhet — torde enligt styrelsen i regel inte medge att polisen ingriper
mot unga flickor, som hämtas upp i raggarbilar. Flickornas förfarande synes
nämligen oftast inte kunna anses innebära fara för allmän ordning och säkerhet.
Däremot torde i allmänhet föreligga sannolikhet för att ingripande
av barnavårdsnämnd är påkallat.
7
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1963
Gällande bestämmelser synes sålunda, anför styrelsen sammanfattningsvis,
otillräckliga för att på ett tidigt stadium ta hand om ungdomar som löper
risk att komma på glid. Problemet gäller inte bara raggarflickorna utan
överhuvud ungdomar som uppträder i miljöer, vilka utgör grogrund för
vanart, t. ex. ungdomar som nattetid driver omkring i de större städerna.
Polisen bör här rimligen inte stå utan möjligheter att ingripa till de ungas
bästa.
Det framstår enligt styrelsen från flera synpunkter som mindre lämpligt
att polisen får möjlighet till här berörda ingripanden enligt de författningar
som reglerar polisens primäruppgift, att upprätthålla allmän ordning och
säkerhet samt förebygga brott. När det gäller vilsekommen ungdom är
det inte i första hand en fråga härom utan om åtgärder, som utgör ett naturligt
utflöde av den barnavårdande verksamheten i övrigt. Styrelsen föreslår,
att polisens ingripanden för att avlägsna ungdom från olämpliga miljöer
får ske med stöd av ett tillägg till 33 § barnavårdslagen. Detta bör utformas
i anslutning till den praxis, som på vissa håll redan utbildats i fråga
om polisens brottsförebyggande verksamhet. Förutsättning för ingripande
bör vara att den underårige anträffas under sådana förhållanden, att risk
kan antagas föreligga för hans hälsa eller utveckling eller för brottslig eller
annan skadlig verksamhet från hans sida. Sådana risker får enligt styrelsen
anses föreligga t. ex. beträffande ungdomar, som sent på kvällarna eller på
nätterna driver omkring i städerna, särskilt på platser som erfarenhetsmässigt
är tillhåll för mindre skötsamma personer. Detsamma gäller ungdomar,
som i bil driver omkring i städerna. Uppenbarligen är riskerna också stora
i fråga om den förut berörda kategorin ungdomar, särskilt under 15 år, som
ansluter sig till de s. k. raggargängen.
Styrelsen finner det tveksamt om ingripanden av här avsett slag bör begränsas
till underåriga i de lägre åldrarna. Gränsen bör i så fall under inga
förhållanden sättas lägre än 15 år. En lämpligare åldersgräns synes vara 18
år. Ingripandet bör inte ha formen av ett omhändertagande i egentlig mening.
Syftet bör endast vara att för stunden avlägsna den unge från den
miljö han sökt sig till. Anträffas den unge under förhållanden som motiverar
ett ingripande, bör han alltså genom polisens försorg föras till sitt
hem eller till något ungdomshem, sedan hans identitet och ålder fastställts.
Anmälan till barnavårdsnämnden bör ske i fråga om alla ingripanden av här
ifrågavarande slag.
Det av styrelsen föreslagna tillägget till 33 § barnavårdslagen har följande
lydelse.
Anträffas underårig, som ej fyllt aderton år, under förhållanden, vilka
måste antagas innebära risk för den underåriges hälsa eller utveckling eller
för brottslig eller annan skadlig verksamhet från hans sida, må han genom
polismyndighetens försorg tagas om hand och på lämpligt sätt överantvardas
till föräldrarna eller annan fostrare. Anmälan om åtgärd som nu sagts
skall göras till barnavårdsnämnden.
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1963
I en reservation förordar t. f. byråchefen Höjer, att polisens rätt att in.
gripa i de av styrelsen angivna hänseendena regleras genom en bestämmelse
i allmänna polisinstruktionen och begränsas till att avse personer under
16 år.
Yttranden
Över socialstyrelsens förslag har, efter remiss, yttranden avgivits av riksåklagarämbetet,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Jönköpings, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus, Västmanlands samt Västernorrlands län, polisberedningen,
Föreningen Sveriges landsfogdar, Föreningen Sveriges stadsfiskaler,
Föreningen Sveriges landsfiskaler, Föreningen Sveriges polismästare,
Svenska socialvårdsförbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas
förbund samt Svenska barnpsykiatriska föreningen. Yttranden
har därjämte inkommit från Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund
och Folkpartiets ungdomsförbund.
Vid överståthållarämbetets och länsstyrelsernas remissyttranden har fogats
utlåtanden från barnavårdsnämnder och andra organ. Riksåklagarämbetet
har bifogat yttranden från statsåklagarna i de tre största städerna.
Under remissbehandlingen har enhälligt vitsordats, att ytterligare åtgärder
från samhällets sida är erforderliga för att komma till rätta med den
ungdomsasocialitet, som socialstyrelsen beskrivit.
Flertalet remissorgan finner att en bestämmelse av i huvudsak den innebörd
socialstyrelsen föreslagit skulle kunna vara till hjälp när det gäller att
försöka hindra ungdom att komma in i en asocial livsföring. Sålunda t i 11- s t y r k e s förslaget i princip av bl. a. riksåklagarämbetet, statsåklagarna i
Stockholm, Göteborg och Malmö, länsstyrelserna i Jönköpings, Göteborgs
och Bohus samt Västernorrlands län, barnavårdsnämnderna i Göteborg och
Malmö samt i ytterligare 13 kommuner, socialvårdskonsulenterna i andra,
fjärde, sjätte och tolfte distrikten, barnavårdskonsulenten i Västernorrlands
län, polismästaren i Stockholm, poliskamrarna i Göteborg, Malmö, Hälsingborg
och Västerås, polisberedningen, Föreningen Sveriges landsfogdar, Föreningen
Sveriges stadsfiskaler, Föreningen Sveriges landsfiskaler, Föreningen
Sveriges polismästare och Svenska landskommunernas förbund (majoriteten).
Av dessa remissorgan har några hellre velat se bestämmelsen placerad
i polisinstruktionen, och i vissa yttranden har också anförts att åldersgränsen
bör sättas vid 16 år i stället för vid 18 år.
Flera av de remissorgan, som tillstyrkt förslaget, har påtalat att överlämnande
till föräldrarna eller annan fostrare många gånger kan visa sig
olämpligt och att fråga då uppstår hur polisen bör förfara. Därvid har påpekats
de svårigheter som är förknippade med att överlämna den minderårige
till ungdomshem.
9
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1963
Enligt riksåklagarämbetet är eu tänkbar lösning att förslaget kompletteras
så att, om överlämnande till föräldrarna ej kan äga rum men sannolika skäl
finns att den minderårige bör omhändertagas för utredning enligt barnavårdslagen,
polismyndigheten skall kunna ta den underårige i förvar i avbidan
på barnavårdsnämndens beslut. Statsåklagaren i Stockholm finner det
tveksamt om det är lämpligt att föra de minderåriga till ungdomshem, vilka
ofta hyser svårt belastade kriminella ungdomar. En möjlighet vore att barnavårdsnämnderna
hade jourtjänst, så att polisen kunde överlämna ungdomarna
direkt till en barnavårdsassistent. Även statsåklagaren i Malmö anser
att det bör finnas möjlighet att lämna den unge till barnavårdsnämnden.
Om detta nattetid är omöjligt av praktiska skäl, bör han kunna förvaras på
polisstationen. Barnavårdsnämnden i Härnösand förordar också möjlighet
till polisförvaring i avbidan på barnavårdsnämndens beslut. Polisberedningen
ifrågasätter om det inte är lämpligare att föräldrarna hämtar den
underårige på polisstationen än att polisen för honom till föräldrahemmet.
Enligt beredningens uppfattning bör som allmän förutsättning för det nya
stadgandets tillämpning gälla att den unge inte endast vid enstaka tillfällen
anträffas i ungdomsfarlig miljö. Sistnämnda uppfattning delas av polismästaren
i Stockholm. Denne anser vidare att, om det inte går att placera
den minderårige på ungdomshem, polisen bör begränsa sig till att uppmana
honom att bege sig hem efter att ha antecknat hans namn och adress. Kvarhållande
på polisstationen någon längre tid bör enligt polismästaren under
inga omständigheter få förekomma i sådana fall.
Barnavårdsnämnden i Malmö ställer frågan, vad som händer i de fall,
då hemmen är olämpliga eller ligger för långt bort. Vissa av barna- och ungdomsvårdens
institutioner kan i enstaka fall vara lämpliga för tillfällig förvaring,
men då skall självklart fordras medgivande från institutionens huvudman.
Ungdomshemmen i Malmö, de s. k. inackorderingshemmen, är inte
lämpliga och inte heller upptagningshemmen. Nämnden kan således inte
tillstyrka att polismyndigheten får rätt att utan vidare placera dessa ungdomar
på exempelvis ungdomshemmen. Frågan om placeringsmöjligheterna
kvarstår då fortfarande olösta. Enligt socialvårdskonsulenten i sjätte distriktet
bör det föreslagna stadgandet kompletteras med möjlighet för polisen
att omhänderta de ungdomar, som inte har något hem i orten. Det är enligt
konsulenten meningslöst att först omhänderta den unge och sedan lämna
honom nödställd på gatan. Barnavårdsnämnden i Göteborg säger, att ett
genomförande av förslaget fordrar ökade resurser både när det gäller personal
och inkvarteringsmöjligheter. Det tjänar inte mycket till att avlägsna
ungdomarna från en skadlig miljö, om man sedan inte kan hjälpa dem. Enligt
länsstgrelsen i Västernorrlands län är det nödvändigt att polisen får
möjlighet att överlämna en minderårig, som inte har några föräldrar, till en
annan person. Länsstyrelsen finner en utbyggnad av ungdomshem eller liknande
inrättningar påkallad.
10 Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1963
Överståthållarämbetet understryker att det vore värdefullt om polisen
kunde ingripa på ett tidigare stadium än nu. I vanliga fall torde, säger ämbetet,
en enkel anmaning till den underårige att bege sig hem vara tillräcklig.
Går inte det, bör man i första hand skaffa uppgifter om den unges identitet.
Då det ofta inte är möjligt eller lämpligt att göra detta på platsen, bör polisen
enligt ämbetets uppfattning ha befogenhet att ta de unga med till polisstationen.
Därifrån kan föräldrarna eventuellt underrättas. En sådan utvidgning
av polisens befogenheter är inte så genomgripande att den bör avvisas.
Annat blir förhållandet om det gäller tvångsförpassning till hemmet eller
ett ungdomshem. Tvångsförpassning till hemmet är, säger ämbetet, säkerligen
många gånger olämplig. Huvudsyftet är ju också bara att vederbörande
temporärt skall skiljas från den farliga miljön och att barnavårdsnämnden
skall kunna fortsätta utredningen. Ännu mindre synes tvångsförpassning till
ungdomshem kunna ifrågakomma. Där kan den unge inte utan vidare tvångsvis
kvarhållas. Klientelet där är i allmänhet också olämpligt för ungdomar,
om vilkas bakgrund knappast någon utredning finns. Polisen kommer tydligen
att nödgas släppa den unge, innan frågan om nattlogi blivit ordnad. Möjligen
skulle någon form av natthärbärge kunna tjänstgöra. Barnavårdsnämnden
i Malmö tar fasta på att socialstyrelsens förslag inte syftar till omhändertagande
i egentlig mening utan bara till att för stunden skilja den
unge från den olämpliga miljön. Om det är nödvändigt att för fastställande
av identitet ta honom med till polisstationen, blir det dock fråga om omhändertagande.
Det kan i dylika situationer lätt uppkomma olustiga och
svårlösta situationer, särskilt när det gäller mer vuxen ungdom. Enligt den
äldre barnavårdslagen fanns en möjlighet för polisen att tillfälligt omhänderta
vissa unga personer, vilkas namn, ålder och bostad inte kunde utrönas.
Det har visat sig att det många gånger skulle varit av stort värde att ha den
bestämmelsen kvar. Nämnden understryker behovet av ett tillägg med denna
innebörd.
Enligt länsstyrelsen i Malmöhus län bör frågan om ett införande av den
föreslagna bestämmelsen ytterligare övervägas.
Förslaget avstyr k es helt av länsstyrelsen i Västmanlands län, Svenska
socialvårdsförbundet (majoriteten), Svenska stadsförbundet (majoriteten),
Sveriges barnpsykiatriska förening samt Stockholms stads barnavårdsnämnd
(majoriteten) och barnavårdsnämnden i Hälsingborg. Även
dessa remissorgan framhåller som sin uppfattning, att nuvarande situation
fordrar åtgärder från myndigheternas sida, men förordar i stället för ökade
möjligheter till tvångsingripanden en förstärkning av barnavårdsnämndernas
resurser. Härigenom skulle nämnderna få möjlighet att utöka den s. k.
uppsökande verksamhet, som redan förekommer på flera håll i landet och
som innebär att representanter för barnavårdsnämnden nattetid söker kontakt
med de ungdomar det här är fråga om. De avstyrkande remissorganen
anser, att en förtroendefull inställning till myndigheterna från ungdomens
11
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1963
sida är eu oundgänglig förutsättning för att denna verksamhet skall lyckas,
och befarar, att ett ingripande från polisens sida skulle skapa svårigheter
härvidlag.
Enligt länsstyrelsen i Västmanlands län bör uppsikten över de kringdrivande
ungdomarna främst åvila socialvårdsmyndigheterna, varvid polisen
givetvis har skyldighet att samarbeta. Att goda resultat kan nås den vägen
visar erfarenheterna från Västerås. Länsstyrelsen betvivlar också det praktiska
värdet av den föreslagna bestämmelsen. I många hem skulle, säger
länsstyrelsen, åtgärderna möta ringa förståelse. Svenska socialvårdsförbundet
framhåller, att bestämmelsen medger ingripande mot personer som kommit
ut i förvärvslivet och inordnats i samhället. Det kan inte heller, anser
förbundet, vara lyckligt att inleda ett förebyggande arbete med en tvångsåtgärd
från polisens sida. Polisingripandena torde inte heller få avsedd effekt.
Svenska stadsförbundet anser det inte vara rimligt att man för att komma
i tidig kontakt med en klart vanartshotad grupp tillgriper en lagstiftning,
som med stor sannolikhet kan komma att gå ut över personer, vilka befinner
sig i sällskap med dem som lagstiftningen vänder sig mot. Det kan ej
bestridas, säger förbundet, att ett tillfälligt omhändertagande genom polisens
försorg kan vara tillräckligt för att avskräcka en ung person från att i
fortsättningen söka sig till tvivelaktiga miljöer och även i viss utsträckning
kan väcka föräldrarnas insikt eller ge dem ett auktoritativt stöd. Det är dock
olämpligt att införa ingripanden av denna drastiska natur i samhällets förebyggande
verksamhet. Förslaget förutsätter också att polisen i de enskilda
fallen omgående skall kunna bedöma om det är lämpligt att överlämna den
unge till föräldrarna. Det samarbete mellan polis och barnavårdsnämnd,
som bedrives i de större städerna, visar att nämnderna är inriktade på att
inom nuvarande lagstiftnings ram lösa problemen. Enligt Svenska barnpsykiatriska
föreningen kan förslaget ytligt sett te sig bestickande. En mycket
viktig fråga är emellertid om inte redan befintliga anordningar räcker till,
om de upprustas och får en ärlig chans att göra ett fullgott arbete. Det kan
allvarligt betvivlas, säger föreningen, om det skulle finnas några raggarproblem,
därest polis och barnavårdsnämnder var väl utrustade. Bättre personalutbildning,
införande av kvarterspolis, en utökning av den uppsökande
verksamheten erfordras bl. a. Sådana åtgärder bör prövas först. Det är mycket
viktigt, framhålles det, att ungdomarna upplever fasthet och konsekvens
men också oerhört viktigt för deras utveckling till mogna och ansvarsmedvetna
människor att deras personliga integritet och självständighet respekteras
och uppmuntras. Det är risk för att relationen till polisen försämras
om förslaget genomföres.
Stockholms stads barnavårdsnämnd anser att befintliga bestämmelser i
barnavårdslagen ger nämnden möjlighet afl få kännedom om problemen
i de enskilda fallen och att ingripa relativt snabbt. All erfarenhet talar också
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1963
för att de ungdomar det här är fråga om har hemförhållanden av sådan
karaktär att effekten av en hemforsling snarast skulle bli motsatt mot den
önskade. Dessutom skulle de kanske redan samma kväll återvända till den
farliga miljön. Härtill kommer att den nya barnavårdslagen tillmätt rättssäkerheten
avgörande betydelse. Förslaget strider mot andan i denna lag.
Vidare skulle dessa ungdomars negativa attityd till samhället skärpas, särskilt
i förhållande till ordningsmakten. Det gäller att bygga upp en »goodwill»
gentemot ungdomarna och kärnpunkten är enligt all erfarenhet att få
kontakt med dem genom informella åtgärder utan tvångskaraktär. Varje år
kommer barnavårdsnämndens nattpatruller i förbindelse med 100-tals ungdomar.
Det är nödvändigt med en utökning av denna verksamhet. Förbättrad
fritidsmiljö har vidare stor betydelse. Likaså måste det enligt nämndens
uppfattning finnas möjligheter att ta hand om, tillfälligt eller på längre sikt,
särskilt de unga flickorna och att skaffa dem bostad. En utveckling efter
dessa linjer är enligt nämndens mening den riktiga vägen då det gäller att
möta de problem socialstyrelsen tagit upp. Liknande synpunkter anföres av
barnavårdsnämnden i Hälsingborg.
Föredragande statsrådet
Statsrådet Lindström har vid lagrådsremissen anfört:
»Samhällsutvecklingen har i en del avseenden visat sig inrymma faror
för vissa grupper av ungdom. Bosättningens koncentration till städer och
andra tätorter, de förhållandevis stora belopp, som unga förvärvsarbetande
personer utan egen familj kan disponera för egen del, och den rikliga förekomsten
av motorfordon har gynnat uppkomsten av vissa avarter i uppträdande
och livsföring. Ehuru antalet ungdomar mot vilka anmärkningar
i detta hänseende kan riktas totalt sett inte är betydande, har det påträngande
draget i det beteende som karakteriserar dessa ungdomar och den lockelse
som deras livsföring kan utöva på yngre och oerfarna kamrater skapat
problem.
Samhällets åtgärder för att hindra unga människor att gå en asocial utveckling
till mötes vilar på den grund som barnavårdslagen utgör. Huvudansvaret
för samhällets barna- och ungdomsvårdande verksamhet ligger hos
de kommunala barnavårdsnämnderna. Lagen ställer olika former för ingripande
till nämndernas förfogande. För att samhällets ungdomsvård skall
kunna bidra till förebyggande av asocialt levnadssätt hos ungdom erfordras
att samhällsorganen är aktivt verksamma för att uppsöka unga människor,
vilkas livsföring och vanor ger anledning till farhågor för deras utveckling.
En sådan uppsökande verksamhet bedrives av flera barnavårdsnämnder,
främst i de större städerna. Verksamheten organiseras så att företrädare
för barnavårdsnämnderna under kvälls- eller nattpatrullering söker kontakt
med ungdomar, som driver omkring på gatorna eller uppehåller sig på
13
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1963
olämpliga platser. På flera orter sker denna patrullcring i samverkan med
polismakten, så att polispersonal och barnavårdspersonal patrullerar tillsammans.
Ett nära samarbete mellan barnavårdsnämnder och polis förutsättes
både i barnavårdslagen och i allmänna polisinstruktionen. Vikten avett
sådant samarbete har ytterligare inskärpts av Kungl. Maj :t i cirkulär
till barnavårdsnämnder och polismyndigheter.
Syftet med den uppsökande verksamhet, som bedrives från barnavårdsnämndernas
sida, är att göra det möjligt för nämnden att snabbt ingripa med
åtgärder där detta visar sig behövligt. All beslutanderätt i sådana frågor ligger
hos barnavårdsnämnden. Snabba avgöranden kan komma till stånd genom
att barnavårdsnämndens ordförande fattar beslut i avvaktan på nämndens
prövning. Vid sidan av den rapportering som sker genom nämndens
egen personal har polisens iakttagelser angående barns och ungdoms uppträdande
på gator och offentliga platser stor betydelse som impuls för barnavårdsnämnden
till undersökning och eventuellt ingripande. Är uppträdandet
eller levnadssättet hos en person under 21 år sådant, att det utgör en fara
för allmän ordning eller säkerhet, och är det sannolika skäl för att barnavårdsnämndens
ingripande påkallas, kan polismyndigheten självständigt
ta den underårige i förvar i avbidan på barnavårdsnämndens beslut. Nämnden
skall ofördröj ligen underrättas och den skall skyndsamt besluta om den
underårige skall omhändertagas eller friges. I det senare fallet kan nämnden
besluta att han skall hållas kvar så länge att föräldrarna eller annan
fostrare kan hämta honom.
De företeelser som i nuvarande situation är ägnade att inge särskild oro
är att mycket unga personer vid vistelse på gator och i en del andra miljöer
löper stor risk att genom bekantskap med mera avancerade ungdomar tillägna
sig alkoholvanor och bli utsatta för förförelse av annat slag. Inte minst
för flickorna kan sådana erfarenheter få allvarliga följder för hela deras
framtid. Flickornas eget uppträdande på gator och allmänna platser är
sällan sådant att polisen med hänvisning till fara för allmän ordning och
säkerhet kan omhänderta dem för att förhindra att de kommer i dåligt sällskap.
Angelägenheten av att så tidigt som möjligt skilja unga människor från
en olämplig miljö har föranlett socialstyrelsen att föreslå en utvidgning av
polisens möjligheter att tillfälligt ta om hand barn och ungdomar under 18
år, som påträffas under förhållanden vilka innebär risk för deras hälsa eller
utveckling. Den unge skall enligt förslaget överlämnas till föräldrarna eller
annan fostrare och anmälan skall göras till barnavårdsnämnden. Enligt socialstyrelsens
motivering är syftet med förslaget inte att skapa en ny form
för omhändertagande i egentlig mening utan i stället att bereda möjlighet
att för stunden avlägsna unga personer från en olämplig miljö.
Under remissbehandlingen av socialstyrelsens förslag har allmänt framhållits
att ytterligare insatser från samhällets sida erfordras för att råda bot
14 Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1963
på de missförhållanden inom ungdomsvärlden som berörts i det föregående.
I flertalet remissyttranden har den av socialstyrelsen föreslagna möjligheten
till ingripande från polisens sida godtagits som ett lämpligt instrument
bland dem som bör stå till samhällsorganens förfogande i arbetet för
att leda unga människor bort från en fördärvbringande utveckling. Kritik
har emellertid också från vissa synpunkter riktats mot förslaget, och ett
antal remissorgan ställer sig helt avvisande till detsamma. Det har anmärkts,
att ansvaret för ingripanden till skydd för barns och ungdoms hälsa och utveckling
bör ligga hos barnavårdsorganen och inte hos polisen. Vidare har
påpekats, att de barn och unga som det här gäller ofta har så dåliga hemförhållanden,
att ett återförande till föräldrarna inte är till något som helst
gagn. Ett uttalande i socialstyrelsens motivering om att ett överförande till
ungdomshem skall kunna ske med stöd av den föreslagna bestämmelsen har
också väckt kritik.
Jag vill för min del understryka vad som är grundtanken i barnavårdslagen,
nämligen att ansvaret för samhällets vård av barn och ungdom ligger
hos kommunerna och deras barnavårdsnämnder. Den av socialstyrelsen
föreslagna bestämmelsen skulle i viss mån skapa oklarhet om ansvarsfördelningen
mellan barnavårdsnämnderna och polisen. Förslaget avser att åt
polismyndigheten överlämna en bedömning i rena barnavårdsfrågor. I likhet
med förslagets kritiker anser jag att de ökade insatser på den förebyggande
ungdomsvårdens område, som utan tvivel är påkallade, bör ankomma
på barnavårdens organ. Vad som under remissbehandlingen anförts från
företrädare för den kommunala barna- och ungdomsvården borgar för att
man är beredd till sådana insatser. Härvid bör barnavårdsnämnderna kunna
påräkna att större resurser i olika avseenden ställs till deras förfogande från
kommunernas sida.
Med det anförda vill jag inte ha sagt att arbetet på att skydda barn och
ungdom mot olämplig miljöpåverkan är en angelägenhet som endast barnavårdsnämnderna
har att befatta sig med. Det grundläggande ansvaret för
barnens och ungdomens fostran vilar på föräldrarna och hemmen och häri
ligger självfallet också ett ansvar av denna förebyggande art. Också skolan
har här en viktig funktion, som bör fullgöras i nära samverkan med hemmen.
Problemen och svårigheterna gäller särskilt fritidsmiljön. Föreningarnas
och det frivilliga ungdomsarbetets betydelse då det gäller att möta
dessa svårigheter kan inte nog understrykas. Barnavårdsnämnderna bör
samarbeta med och stödja alla dem som är verksamma i arbetet för ungdomens
fostran, både myndigheter, organisationer och enskilda. Inte minst är
ett gott samarbete mellan barnavårdsnämnder och polis av största betydelse.
Barnavårdsnämnderna kan inte undvara den hjälp, som polisens iakttagelser
erbjuder när det gäller att få kännedom om de ungdomar, som nämnderna
kan ha anledning att uppmärksamma.
Polisens roll i detta sammanhang har i viss mån undanskymts av att nu
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1963 15
varande bestämmelser om polisens verksamhet tar sikte på inskridande
mot beteenden som innebär en fara för allmän ordning eller säkerhet. Detta
har medfört att ungdomar, som uppehåller sig i för dem farlig miljö men som
inte kan sägas uppträda ordningsstörande, ibland gör svårigheter när polisen
vill göra sig närmare underrättad om deras förhållanden. För att barnavårdsnämnden
skall kunna handla måste polisen ha möjlighet att tillhandahålla
vissa data om de personer, beträffande vilka ett ingripande av
nämnden kan antagas vara påkallat. En bestämmelse, som inskärper polisens
befogenhet att inhämta sådana uppgifter, synes vara på sin plats. Den
bör lämpligen innebära att, om sannolika skäl föreligger för att barnavårdsnämnden
bör ingripa med förebyggande åtgärder eller sanxhällsvård beträffande
en person under 21 år och hans namn, ålder eller bostad inte kan utrönas,
han skall kunna tagas i förvar av polismyndigheten tills erforderliga
uppgifter i dessa hänseenden kunnat erhållas. För att bestämmelsen skall få
någon praktisk betydelse fordras att en patrullerande polisman kan ta den
underårige i förvar utan föregående beslut av polismyndigheten. I sådant
fall skall anmälan om åtgärden skyndsamt göras till polismyndigheten.
Den föreslagna bestämmelsen, som bör få sin plats i 33 § barnavårdslagen,
blir tillämplig både då den underårige vägrar att lämna uppgift och då det
kan förmodas att hans uppgift är oriktig. Vidare bör ordalagen i stadgandet
väljas så att polisen får skyldighet att även på annat sätt än genom förhör
med den underårige söka inhämta de önskade uppgifterna. Då det torde
vara möjligt att snabbt utröna identiteten hos den som tagits i förvar, bör
endast en kortvarig förvaring komma i fråga. Sedan uppgifter om namn,
ålder och bostad inhämtats, skall den underårige omedelbart friges utan att
någon prövning av polismyndigheten avvaktas.
Att anmälan om åtgärd, som avses med den nya bestämmelsen, ofördröj ligen
skall göras till barnavårdsnämnden framgår av 93 § barnavårdslagen.
Det blir sedan nämndens sak att ta ställning till om den underårige skall bli
föremål för något ingripande från dess sida.
Genomföres den nu förordade ordningen torde syftet med socialstyrelsens
förslag i väsentliga delar tillgodoses. Om den nya bestämmelsen utnyttjas på
ett omdömesgillt och varsamt sätt, vilket jag förutsätter, undvikes samtidigt
de olägenheter och risker, som ansetts förknippade med socialstyrelsens
förslag och som förut antytts.
Enligt gällande regler ankommer det på socialstyrelsen att besluta om
intagning i ungdomsvårdsskola. I styrelsens beslut kan ändring sökas hos
Kungl. Maj:t. Med hänsyn till att barnavårdsnämnds beslut om omhändertagande
för utredning enligt lagen går i omedelbar verkställighet och att
beslut om omhändertagande för samhällsvård enligt nämndens bestämmande
kan få verkställas utan hinder av att det inte vunnit laga kraft, torde
även socialstyrelsens beslut om intagning i ungdomsvårdsskola kunna verk
-
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1963
ställas omedelbart. Värdet av ett snabbt ingripande från barnavårdsnämndernas
sida skulle eljest i många fall omintetgöras. För undanröjande av
tvekan bör stadgandet i 87 § andra stycket barnavårdslagen angående omedelbar
verkställighet av vissa beslut av socialstyrelsen kompletteras på denna
punkt.»
Lagrådet
Författningsförslaget har av lagrådet lämnats utan erinran.
Utskottet
I förevarande proposition föreslås bl. a. ett tillägg till 33 § barnavårdslagen,
innebärande att polisen får möjlighet att under vissa omständigheter
ta barn och ungdom i förvar tills deras identitet kunnat utrönas. Förutsättningar
för sådan åtgärd skall enligt förslaget vara, att sannolika skäl för
ingripande av barnavårdsnämnd enligt 25 § samma lag föreligger och att
den underåriges namn, ålder eller bostad icke kan utrönas. Sedan utredning
i sistnämnda hänseende vunnits, skall den underårige frigivas. Underrättelse
om vad som förevarit skall jämlikt 93 § regelmässigt lämnas till
vederbörande barnavårdsnämnd. Det må här omnämnas att som förutsättning
för ingripande av barnavårdsnämnd enligt 25 § barnavårdslagen gäller
beträffande den som ej fyllt 21 år, att hans levnadssätt -—• såsom vid
missbruk av rusdrycker och narkotika, underlåtenhet att efter förmåga
ärligen försörja sig, sedeslöst leverne o. dyl. — ger anledning till särskilda
tillrättaförande åtgärder från samhällets sida. Den som ej fyllt 18 år kan
bli föremål för ingripande bl. a. även på den grund att hans utveckling
äventyras genom föräldrarnas olämplighet som fostrare.
I motionerna I: 757 och II: 916, I: 770 och II: 931 samt II: 932 yrkas avslag
å propositionen såvitt gäller ifrågavarande tillägg till 33 § barnavårdslagen.
I motionerna I: 770 och 11:931 yrkas därjämte att de i propositionen
berörda spörsmålen måtte upptagas till förnyat övervägande från utgångspunkten
att motverkande av de åsyftade missförhållandena bör åvila
samhällsorgan med social- och ungdomsvårdande uppgifter. Motionärerna
uttalar farhågor för att det föreslagna stadgandet kan komma att kränka
rättssäkerheten och föranleda ingrepp även mot oförvitlig ungdom. I motionerna
framhålles också såsom olämpligt att åt polisen överlåtes att bedöma
huruvida ingripanden enligt 25 § barnavårdslagen kan vara påkallade.
Sådana bedömningar borde, menar motionärerna, vara förbehållna de
barnavårdande myndigheterna. Motionärerna påpekar att varje tvångsingripande
kan komma att skärpa motsättningarna mellan myndigheterna och
de ungdomar man avser att hjälpa. Detta är, fortsätter motionärerna, desto
olyckligare som en förtroendefull inställning från ungdomens sida är en
17
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1963
förutsättning för att åsyftade resultat skall uppnås. Dessa omständigheter
nödvändiggör enligt motionärernas mening, att ingripandena förbehålles
samhällets barnavårdande organ, vars tjänstemän har erforderlig psykologisk
utbildning och skolning. Slutligen framhålles i motionerna att den föreslagna
åldersgränsen 21 år är för hög.
Även i motionerna I: 771 och II: 933 yrkas avslag å propositionen i vad
den avser ändring i 33 §. I dessa motioner föreslås i stället ett tillägg av
innebörd att underårig, som ej fyllt 18 år och som anträffas under förhållanden,
vilka måste antagas innebära risk för hans hälsa eller utveckling
eller för brottslig eller annan skadlig verksamhet från hans sida, skall
kunna tagas om hand genom polismyndighetens försorg och överlämnas
till föräldrarna eller annan fostrare. Förslaget är likalydande med det förslag
som socialstyrelsen efter utredning förelagt Kungl. Maj :t och som föranlett
förevarande proposition. Motionärerna menar att det av socialstyrelsen
föreslagna tillägget är mera ändamålsenligt än det propositionen innehåller.
Samtidigt framhåller motionärerna emellertid att tillräckliga resurser
snabbt måste skapas för omhändertagande av sådana underåriga som
ej lämpligen kan överlämnas till sina föräldrar.
I den framställning som innehåller socialstyrelsens nyssnämnda förslag
anför styrelsen, att den allt större utbredningen av sprit- och narkotikamissbruk,
sedeslöshet och jämförliga företeelser bland ungdomen nödvändiggör
ökade insatser från samhällets sida för tillrättaförande av underåriga,
som kommit på glid eller löper risk att asocialiseras. Styrelsen pekar
härvid särskilt på de s. k. raggargängen, som på flera håll blivit ett såväl
ordnings- som ungdomsproblem. Efter övervägande av de olika möjligheter
som står samhället till buds framlägger socialstyrelsen det ovan redovisade
förslaget.
Socialstyrelsens förslag, ehuru tillstyrkt av flertalet remissinstanser, har
dock från olika håll mött sådana invändningar att Kungl. Maj :t icke ansett
det kunna läggas till grund för propositionen. Föredragande statsrådet har
menat att det i propositionen förordade stadgandet, utan att vara behäftat
med de brister som vidlåder socialstyrelsens förslag, i väsentliga delar torde
tillgodose samma syfte.
De farhågor som från olika håll uttalats för att ett genomförande av socialstyrelsens
eller propositionens förslag skulle kunna innebära en fara
för rättssäkerheten och medföra obefogade ingripanden mot oförvitlig ungdom
anser utskottet överdrivna. Det torde enligt utskottets mening icke
finnas anledning antaga annat än att polisen i dessa fall liksom eljest skall
iakttaga omdöme och varsamhet vid användande av tvångsåtgärder mot
allmänheten. Det må i sammanhanget påpekas att polismyndighet redan
enligt gällande regler (33 § första stycket barnavårdslagen) har att avgöra
huruvida sannolika skäl föreligger för ingripande enligt 25 § samma lag.
Behandlingen av missanpassad ungdom skall givetvis även i fortsättningen
18 Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1963
omhänderhavas av samhällets barnavårdande myndigheter. Utskottet vill
emellertid framhålla, att de socialvårdande organen ej ens när det gäller
underåriga torde kunna fullgöra sina uppgifter utan polisens bistånd.
De problem socialstyrelsen pekat på är uppenbarligen av så allvarlig natur
att snabba åtgärder från samhällets sida är erforderliga. Det synes
också utskottet väsentligt, att ingripande kan ske på ett så tidigt stadium
att den underåriges begynnande asocialitet ej hunnit utvecklas alltför långt.
En förutsättning för att barnavårdsnämnderna skall kunna vidtaga sådana
åtgärder är givetvis att nämnderna i tid erhåller kännedom om vilka ungdomar
som är i behov av hjälp. Det torde ej kunna förnekas att polisen är
det samhällsorgan som i allmänhet först gör de iakttagelser som är av betydelse
för barnavårdsnämnderna. För att polisens iakttagelser skall kunna
utnyttjas är det uppenbarligen nödvändigt att den underåriges identitet
fastställes. Det i propositionen föreslagna stadgandet är enligt utskottets
mening alltså i vissa fall en förutsättning för att de barnavårdande myndigheterna
skall kunna fullgöra sina uppgifter. Värdet av en sådan reglering
har också framhållits i några remissyttranden.
Av det anförda framgår att utskottet funnit sig kunna tillstyrka propositionens
förslag till ändring i 33 § barnavårdslagen. Utskottet menar emellertid
att den i propositionen föreslagna åldersgränsen 21 år är för hög
och instämmer med de motionärer som ansett det olämpligt att sådana
förebyggande åtgärder som det här är fråga om vidtages gentemot ungdomar
som fyllt 18 år.
Det av socialstyrelsen framlagda förslaget, som förordats i motionerna
I: 771 och II: 933, skulle främja syftet att tillrättaföra sådana ungdomar
varom nu är fråga i de fall ungdomarna har godtagbara hem. Såsom från
flera håll har påpekats torde det emellertid ofta vara helt olämpligt att efter
ett omhändertagande överantvarda den underårige till föräldrarna. Enligt
vad som framkommit under remissbehandlingen synes samhället för närvarande
icke ha möjlighet att i dessa senare fall omedelbart omhänderta de
unga i lämplig miljö. Att under sådana förhållanden genomföra det av socialstyrelsen
föreslagna stadgandet torde icke vara lämpligt.
Sammanfattningsvis anser sig utskottet alltså böra tillstyrka det i propositionen
föreslagna tillägget till 33 § barnavårdslagen med den ändringen
att ingripande får ske endast mot underåriga som kan antagas ej ha fyllt
18 år. Utskottet vill dock understryka att ett sådant stadgande inte kan
anses vara tillräckligt för att man skall kunna komma till rätta med de
allvarliga problem som det här är fråga om. Redan i sin nuvarande form
erbjuder barnavårdslagen olika möjligheter för myndigheterna att ingripa.
För att dessa möjligheter skall kunna utnyttjas fordras emellertid att barnavårdens
resurser utbygges i betydligt snabbare takt än vad som nu är
fallet. Utskottet förutsätter att så kommer att ske. Den i socialstyrelsens
förslag framförda tanken att ungdomar, som löper risk att asocialiseras,
19
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1963
skall kunna på ett tidigt stadium avlägsnas från sin olämpliga miljö synes
utskottet i och för sig riktig. Sådana åtgärder förutsätter emellertid att
samhället kan erbjuda ett godtagbart alternativ i de fall veaerbörandes
hem är olämpligt. Detta är för närvarande ej möjligt men bör kunna åstadkommas
inom barnavårdens ram. Utskottet vill framhålla vikten av att de
förebyggande åtgärderna ej försummas. Det synes sålunda nödvändigt att
förhindra att nya grupper av ungdomar dragés in i de s. k. raggargängen
eller andra olämpliga miljöer. Härvidlag finner utskottet angeläget att även
de möjligheter utnyttjas som ungdomens egna organisationer, såsom olika
slag av ideella föreningar, erbjuder. Det får anses vara en angelägen uppgift
för samhället att på olika sätt stödja dessas verksamhet. Utskottet har
tidigare framhållit att omhändertagande av missanpassad ungdom är en
uppgift för de barnavårdande organen men att polisens hjälp i detta sammanhang
är behövlig. Ett intimt samarbete mellan barnavårdsnämnder och
polis är alltså nödvändigt. Det borde enligt utskottets mening vara möjligt
att finna nya och effektivare former för detta samarbete. Det är givetvis
angeläget att de åtgärder som vidtages av polisiära organ gives sådana former
att man ej skapar en negativ attityd gentemot samhället från ungdomens
sida och därigenom försvårar deras återanpassning. Det synes utskottet
erforderligt att Kungl. Maj :t, med beaktande av de synpunkter utskottet
ovan framfört, låter utreda vilka åtgärder som är erforderliga och möjliga
för att avhjälpa de allvarliga missförhållanden socialstyrelsen påtalat.
Utskottet vill understryka att problemets natur gör att skyndsamhet är av
nöden. Utskottets uttalanden synes böra bringas till Kungl. Maj :ts kännedom.
I propositionen föreslås även sådan ändring i 87 § barnavårdslagen att
därav klart framgår att socialstyrelsens beslut om intagning i ungdomsvårdsskola
länder till efterrättelse utan hinder av förd klagan. Utskottet
har intet att erinra mot propositionen i denna del.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen, med avslag å följande motioner, nämligen
1)
motionerna I: 757 och II: 916,
2) motionerna I: 770 och II: 931, såvitt däri yrkats avslag
å propositionen,
3) motionerna I: 771 och II: 933, ävensom
4) motionen II: 932,
samt med förklaring att riksdagen funnit att det förslag
till ändring i 33 § barnavårdslagen som i förevarande proposition,
nr 145, framlägges icke kan oförändrat antagas,
måtte för sin del antaga 33 § i nedan angivna, såsom utskottets
förslag betecknade lydelse:
20
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1963
(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)
33 §.
Innebär underårigs---barnavårdsnämnds beslut.
Då underårig —---annan fostrare.
Föreligga, utan att fara som avses
i första stycket är för handen, sannolika
skäl för ingripande med stöd
av 25 § och kan den underåriges
namn, ålder eller bostad icke utrönas,
må han tills utredning i nämnda
hänseende vunnits tagas i förvar
av polismyndighet eller i avbidan på
dess beslut av polisman. Har underårig
tagits i förvar av polisman, skall
anmälan skyndsamt göras hos polismyndigheten.
Föreligga, utan att fara som avses
i första stycket är för handen, sannolika
skäl för ingripande med stöd
av 25 § mot någon, som kan antagas
vara under aderton år, och
kan hans namn eller bostad icke utrönas,
må han tills utredning i nämnda
hänseende vunnits tagas i förvar
av polismyndighet eller i avbidan
på dess beslut av polisman.
Har polisman sålunda tagit någon i
förvar, skall anmälan skyndsamt göras
hos polismyndigheten.
B. att riksdagen i anledning av motionerna I: 770 och II: 931, såvitt däri
hemställts om vidare utredning, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom
sin mening giva Kungl. Maj :t till känna vad utskottet anfört om behovet
av utredning och ytterligare åtgärder; samt
C. att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition, såvitt gäller förslaget
till ändring i 87 § barnavårdslagen.
Stockholm den 14 maj 1963
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson,
fru Hamrin-Thorell, herr Kaijser, fru Gärda Svenson, fröken Nordström
och herr Lars Larsson;
från andra kammaren: herr Rimmerfors, fröken Wetterström, fröken
Sandell, herrar Johansson i Södertälje, Fredriksson*, Gustavsson i Alvesta,
Svensson i Kungälv och Carlsson i Huskvarna.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1963 21
Reservationer
I. Vid utskottets hemställan under A. och B. av fröken Sandell, som
ansett
a) att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar å s. 17 med orden
»De farhågor som» och slutar med orden »Kungl. Maj :t kännedom» bort
ersättas med text av följande lydelse:
»När 1961 års barnavårdslag genomfördes, uttalades vissa betänkligheter
mot de i 33 § inskrivna befogenheterna för polis att omhändertaga minderårig
till förvaring i arrestlokaler och den skada som kunde uppstå därav.
Ändock avser dessa ingripanden fall av påtaglig asocialitet hos ungdomen.
Angelägenheten av att omhändertagandet hos polisen blev kortvarigt underströks
ur rättssäkerhetssynpunkt och emedan polisarrest måste anses
som olämpligt förvar av minderåriga. En längsta tid av fem dagar övervägdes,
men då även den tidrymden ansågs för lång, löstes frågan genom
stadgandet att polisen ålades att ofördröj ligen underrätta barnavårdsnämnd,
vilken har att skyndsamt föranstalta om andra åtgärder.
I det nu föreliggande förslaget beträffande tillägg till 33 §, som ger polis
berättigande att under vissa omständigheter omhändertaga ungdom under
21 år, lämnas frågan om förvaringstidens längd öppen, och det ges ingen
garanti för att den underårige får det skydd som vuxen omhändertagen i
rättssäkerhetens intresse är tillförsäkrad.
Även i andra avseenden är förslaget behäftat med brister. I de fall den
unge kan på polisens anmodan nöjaktigt legitimera sig, saknar polisen
möjlighet till ingripande i den aktuella situationen. Propositionen visar heller
inte på några förstärkningar av barnavårdsnämndernas resurser att
möta det föreslagna uppspårandet av ungdom med risker för asocialitet.
För att förslaget skall kunna leda till effektiva, praktiska åtgärder, måste
barnavårdsnämnderna ha möjlighet att snabbt avlägsna den unge från den
farliga miljön eller på annat sätt skydda honom från skadlig påverkan.
Det är obestridligt att de ungdomsproblem som aktualiseras i framställningen
är av allvarlig natur och måste anses vara angelägna att komma
till rätta med. Redan i dagens läge medges emellertid polisen — enligt polisinstruktionen
— att »upplysa, förmana och anmoda» ungdomar. Barnavårdens
egna organ bedriver, särskilt i de större städerna, en uppsökande
verksamhet, vilken är angeläget att förstärka och utbygga. De ingripanden
som är behövliga i dessa sammanhang måste vara av avgjort förebyggande
natur. Åtgärder av social karaktär, där hem- och familjefrågorna bör komma
i förgrunden. I de fall polisiära ingripanden måste göras, bör de vara
betingade av handlingar som strider mot lag och rätt. De åtgärder som
företages från samhällsorganens sida för att motverka de asociala tendenserna
måste präglas av psykologisk varsamhet och insikt och utföras av
personer som är lämpade och utbildade för dylika uppgifter.
22
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1963
Av det anförda framgår att utskottet anser sig böra bifalla motionerna
I: 757 och II: 916, I: 770 och II: 931 ävensom II: 932 samt avslå motionerna
I: 771 och II: 933.»
b) att utskottet under A. och B. bort hemställa,
»A. att riksdagen, med avslag å motionerna I: 771 och
II: 933 samt med bifall till följande motioner, nämligen
1) motionerna 1: 757 och II: 916,
2) motionerna 1:770 och 11:931, såvitt däri yrkats avslag
å propositionen, och
3) motionen II: 932,
måtte avslå förevarande proposition, nr 145, såvitt gäller
förslaget till ändring i 33 § barnavårdslagen;
B. att riksdagen, med bifall till motionerna I: 770 och
II: 931, såvitt däri yrkats ytterligare utredning, måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att de i propositionen
i anslutning till förslaget till ändring i 33 § barnavårdslagen
berörda spörsmålen upptages till förnyat övervägande
från utgångspunkten att motverkande av de åsyftade missförhållandena
bör åvila samhällsorgan med social- och ungdomsvårdande
uppgifter;»
II. vid motiveringen till utskottets hemställan under A. och B. av herrar
Lars Larsson, Johansson i Södertälje, Fredriksson och Svensson i Kungälv,
vilka ansett att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar å s. 17 med
orden »De farhågor som» och slutar med orden »Kungl. Maj :ts kännedom»
bort ersättas med text av följande lydelse:
»Utskottet vill till att börja med framhålla att Kungl. Maj :ts förslag i väsentliga
delar skiljer sig från den av socialstyrelsen föreslagna ändringen av
33 § barnavårdslagen. Dels har åldern höjts från 18 till 21 år, dels har
rättsgrunden för ingripandet ändrats och dels har själva åtgärden från
polisens sida reducerats till en undersökning av rätt identitet av den underårige.
Det är svårt att överblicka värdet av dessa ändringar allrahelst som
de icke varit föremål för prövning hos några remissinstanser. Såvitt utskottet
kan bedöma ger Kungl. Maj :ts förslag icke möjlighet för polisen
att direkt ingripa mot någon som är på väg att dragas in i ett asocialt
sammanhang, om vederbörande kan legitimera sig. Däremot utgör identitetskravet
en förutsättning för att anmälan till barnavårdsnämnd skall kunna
göras. Samarbetet mellan polis samt barna- och ungdomsvårdande myndigheter
är nödvändigt i framför allt den direkta brottsförebyggande verksamheten
bland ungdomen.
Det förefaller utskottet, såsom framhålles i motionerna I: 757 och II: 916,
I: 770 och II: 931 samt II: 932, självklart att förebyggande åtgärder främst
bör handhavas av de barna- och ungdomsvårdande myndigheterna. Dessa
hindras emellertid av en uppenbar brist på resurser. Såsom bl. a. barna
-
23
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1963
vårdsnämnden i Stockholm framhållit har t. ex. de s. k. nattpatrullerna
varit ett verksamt medel i kampen mot de svårartade ungdomsproblem
varom det här är fråga. Denna uppsökande verksamhet bör utbyggas, men
utskottet håller före att även andra åtgärder, såsom ett vidgat stöd åt ungdomens
föreningsliv, byggande av ungdomsgårdar, familjevänlig politik,
där bostadsfrågan spelar en väsentlig roll, samt en förstärkning av samhällets
barna- och ungdomsvårdande institutioner som t. ex. utbyggnad av
upptagningshemmen, den psykiska barna- och ungdomsvården och familjerådgivningen,
i första hand bör prövas i kampen mot ungdomens asocialitet.
Utskottet anser att dessa frågor bör bli föremål för skyndsam utredning
och förslag till ytterligare åtgärder. Utskottets uttalande synes böra bringas
till Kungl. Maj :ts kännedom.
Emellertid anser utskottet det av socialstyrelsen skildrade förhållandet
så allvarligt att någonting behöver göras i avvaktan på en sådan utredning.
Utskottet är alltså i väntan på denna berett att med tvekan godtaga
propositionens förslag i denna del men förutsätter att tillämpningen sker
med nödig varsamhet. Åldern för ingripandet bör dock sänkas i enlighet
med vad som begärts i vissa motioner till 18 år.
Det av socialstyrelsen framlagda förslaget, som förordats i motionerna
I: 771 och II: 933, anser utskottet sig icke kunna tillstyrka, främst beroende
på att rättsgrunden för ingripandet skiljer sig från det som i övrigt är
gällande enligt barnavårdslagen (§25) men också av den anledningen, att
resurserna för barns och ungdoms omedelbara omhändertagande f. n. saknas
om ungdomens egna hem skulle vara olämpliga och polisen skulle behöva
överlämna dem till ''annan fostrare’.»
IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHI
812030
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1963:329 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 33 och 87 §§ barnavårdslagen den 29 april 1960 a1 i texten