Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående vissa spörsmål sammanhängande med överskottsmedel å folkpensioner för patienter å mentalsjukhus. Andra lagutskottet har till behandling förehaft en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 197, av herr Ekström i Iggesund.

1963-10-31 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1963:62, Utlåtande i anledning av väckt motion angående vissa spörsmål sammanhängande med överskottsmedel å folkpensioner för patienter å mentalsjukhus. Andra lagutskottet har till behandling förehaft en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 197, av herr Ekström i Iggesund.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1963

1

Nr 62

Utlåtande i anledning av väckt motion angående vissa spörsmål

sammanhängande med överskottsmedel å folkpensioner

för patienter å mentalsjukhus.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft en inom andra kammaren

väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 197, av herr Ekström i Iggesund.

I motionen påtalas att gällande bestämmelser om folkpension i vissa

fall gör det möjligt för på mentalsjukhus intagna pensionsberättigade att

av utgående pensionsbelopp samla överskottsmedel, varav vederbörande

inte själv har behov. Motionären redogör för vad som tidigare förekommit

i frågan och anser att skäl föreligger att spörsmålen, sammanhängande

med dessa överskottsmedel, nu får sin slutgiltiga lösning. I motionen

hemställes att »riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om

förslag till sådana ändringar av lagen om allmän försäkring den 25 maj

1962 (nr 381) samt kungörelsen samma dag (nr 393) om rätt i vissa fall

för kommun eller annan att uppbära folkpension, att det i motionen anförda

syftet tillgodoses».

Över motionen har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver

inhämtat yttranden från riksförsäkringsverket och medicinalstyrelsen.

Yttranden har därjämte på utskottets begäran avgivits av Svenska

stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund och Svenska landstingsförbundet.

Gällande bestämmelser

Vården av sinnessjuka, som är i behov av mer kvalificerad vård, handhas

i huvudsak vid statliga mentalsjukhus. Enligt 15 § sinnessjuklagen den

19 september 1929 gäller som regel att den som intagits på statens mentalsjukhus

i första hand själv är skyldig att erlägga vårdavgiften. Vårdavgifternas

storlek bestämmes av Kungl. Maj :t jämlikt 77 § första punkten

sinnessjukvårdsstadgan den 19 september 1929 (nr 328). Enligt gällande

taxa utgår vårdavgift för salspatient med i regel fem kronor för dag.

I samband med intagning å mentalsjukhus eller snarast möjligt därefter

infordrar sjukhuset ansvarsförbindelse för vårdavgiften. Sådan förbindelse

kan tecknas av försörjningspliktig eller annan anhörig eller av

förmyndare. Ofta lämnas ansvarsförbindelsen av socialnämnd.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 2 avd. Nr 62

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1963

Jämlikt kungl. kungörelse den 25 maj 1962 (nr 393) — utfärdad med

stöd av 10 kap. 3 § lagen om allmän försäkring — äger kommun, därest

pensionsberättigad under hel månad är intagen på ålderdomshem eller

mot avgift, som erlägges av kommunen, åtnjuter vård eller försörjning

på annan anstalt, uppbära den pensionsberättigades folkpension för månaden

och därav tillgodogöra sig sina kostnader för vården eller försörjningen.

Vidare skall kommunen i dessa fall tillhandahålla den pensionsberättigade

fickpengar om minst 720 kronor för år räknat eller, om den

pensionsberättigade på grund av sitt tillstånd ej kan begagna sig av kontanta

medel, använda motsvarande belopp för ökande av hans trivsel eller

eljest till hans personliga nytta.

Folkpension i form av ålderspension utgår för närvarande med 3 400

kronor om året för ensam pensionär. Hel förtidspension utgår med samma

belopp. Sedan i ifrågavarande fall vårdavgiften betalats och de pensionsberättigade

erhållit föreskrivna fickpengar, uppkommer således överskott

av pensionsmedlen. Viss tveksamhet har yppats om hur det bör förfaras

med överskottsmedel av nu angivet slag. I vissa fall torde de ha överlämnats

till den pensionsberättigade. Det torde även ha förekommit att de

använts för att bereda kommunen ersättning för tidigare för pensionstagaren

utgiven socialhjälp. Vanligt torde emellertid ha varit att socialnämnderna

inte redovisat överskottsmedlen till pensionstagaren utan låtit dessa

innestå såsom besparingar för dennes räkning. Därvid har man ofta

föranstaltat om omyndigförklaring av den sinnessjuke, varigenom förvaltningen

av tillgångarna överförts på en särskilt förordnad förmyndare.

Historik

Socialvårdskommitténs förslag till lag om folkpensionering innehöll ett

stadgande om att, därest någon vore intagen å allmän sjukvårdsanstalt

och vårdtiden å anstalten uppgått till mer än två månader, folkpension ej

skulle utgå för tiden därefter.

När förslag till lag om folkpensionering år 1946 förelädes riksdagen uttalade

föredragande departementschefen, att frågan i vad mån folkpension

skulle utgå med reducerat belopp till folkpensionärer vid vistelse å allmän

sjukvårdsanstalt borde anstå i avbidan på ståndpunktstagande till föreliggande

förslag om statens övertagande av kostnaderna för vård å allmän

sal vid sjukhus.

Den i förevarande motion berörda frågan behandlades redan av 1948 års

riksdag. I motionerna I: 4 och II: 2 påtalades de rådande förhållandena och

hemställdes att riksdagen för sin del måtte besluta om förtydligande av

lagen om folkpensionering. Andra lagutskottet, som behandlade motionerna,

yttrade i sitt över desamma avgivna utlåtande, nr 28:

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1963

Gällande bestämmelser om folkpensionering möjliggöra i förening med

nuvarande låga vårdavgifter vid de statliga sinnessjukhusen att en på dylikt

sjukhus intagen pensionsberättigad person i vissa fall hos vederbörande

fattigvårdsstyrelse eller förmyndare kan samla ett sparkapital av

folkpensionsmedel, vilket vid ägarens död tillfaller dennes arvingar. Utskottet

delar motionärernas uppfattning, att detta måste anses principiellt

felaktigt. Folkpensioneringen har genomförts i sin nuvarande utformning

för att tillförsäkra pensionstagarna skälig försörjning. Då samhället beträffande

vissa pensionstagare svarar härför genom vård å anstalt, synes

det skäligt, att dessas folkpension till huvudsaklig del användes till täckande

av samhällets kostnader för vården.

Förevarande spörsmål berör icke blott de statliga sinnessjukhusens

pensionsberättigade vårdtagare utan även vårdtagare vid vissa andra offentliga

anstalter såsom de långvarigt kroppsligt sjuka. Det bör enligt utskottets

uppfattning lösas i ett sammanhang för alla därav berörda kategorier.

Med hänsyn härtill synes det icke lämpligt att nu upptaga denna

fråga till behandling endast såvitt avser de å statens sinnessjukhus intagna

pensionsberättigade.

Av utskottets tidigare lämnade redogörelse framgår, att pensionsstyrelsen

och medicinalstyrelsen i skrivelser till Kungl. Maj :t erinrat om de otillfredsställande

konsekvenserna av nu gällande bestämmelser i förevarande

hänseende. Det kan förväntas att spörsmålet i hela dess vidd kommer att

upptagas till prövning och lösas i ett sammanhang i samband med det förestående

genomförandet av kostnadsfri sjukhusvård i vårt land. Någon

framställning från riksdagens sida till Kungl. Maj :t om utredning av detsamma

kan därför icke anses påkallad.

Utskottet hemställde, att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

I anledning av motioner vid 1949 års riksdag beslöt riksdagen att hos

Kungl. Maj :t anhålla om utredning av de spörsmål som äger samband med

de å offentliga eller statsunderstödda anstalter intagnas rätt till folkpension.

Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 2 december 1949 tillkallade

chefen för socialdepartementet sakkunniga, som antog benämningen sakkunniga

för anstaltsvårdades rätt till folkpension m. m.

Även vid 1950 års riksdag förekom motioner som gällde problemet med

de anstaltsvårdade folkpensionärernas överskottsmedel. Motionerna behandlades

av andra lagutskottet, som i sitt av riksdagen godkända utlåtande,

nr 18, erinrade om den nyligen tillsatta utredningen och hemställde

att motionerna inte måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

De sakkunniga för anstaltsvårdades rätt till folkpension in. m. avgav i

november 1951 betänkande (SOU 1951:47). Efter att ha avvisat tanken

på eu allmän avsevärd höjning av vårdavgifterna, konstaterade de sakkunniga,

att man för alt förhindra uppkomsten av överskott var hänvisad

till att välja mellan två metoder, nämligen att föreskriva högre vårdavgifter

för folkpensionärer än för andra eller att innehålla eu del av folkpensionen.

De sakkunniga fann övervägande skäl tala för metoden alt omreglera

folkpensionen för tid, varunder pensionstagaren vårdades på an
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1963

stalt. Enligt de sakkunnigas förslag skulle vid sjukhusvård samt i övrigt

vid avgiftsbelagd vård på statlig, kommunal eller statsunderstödd anstalt

folkpensionen, så långt den därtill förslog, utgå med belopp motsvarande

dels, i den mån Kungl. Maj :t därom förordnade, indexreglerade fickpengar,

dels i andra hand den av anstalten betingade vårdavgiften. De sakkunniga

konstaterade vidare att vid vissa anstalter, främst anstalter för vård

av sinnessjuka och sinnesslöa, behovet av fickpengar var varierande. I betänkandet

föreslogs därför att all utbetalning av folkpensionsmedel för

de pensionsberättigades personliga behov skulle bringas att upphöra för

pensionärer, som vårdades på dylika statliga, kommunala och statsunderstödda

enskilda anstalter, och att i stället anstalterna genom uppräkning

av statliga bidrag eller anslag skulle sättas i stånd att med egna medel

tillgodose sådana ändamål. Den del av folkpensionen, som motsvarade

vårdavgiften, skulle av pensionsstyrelsen utbetalas direkt till vederbörande

sjukhus. För att åstadkomma administrativa förenklingar förordades

att de på statens sinnessjukhus långvarigt vårdade pensionstagarna under

vissa förutsättningar skulle kunna befrias från vårdavgift, vilket skulle

medföra att folkpensionen i dessa fall kunde i sin helhet innehållas.

De sakkunnigas förslag i fråga om överskottsproblemet ledde inte till

lagstiftning.

Riksdagens revisorer framhöll i sin den 31 oktober 1957 avgivna särskilda

berättelse om anstaltsvårdades rätt till folkpension m. m., att de senaste

årens successiva förbättringar av folkpensionerna och de samtidigt, trots

de avsevärt stegrade vårdkostnaderna, i stort sett oförändrade vårdavgifterna

ytterligare accentuerat det sedan länge besvärliga överskottsproblemet.

Med en lösning av problemet kunde enligt revisorernas mening inte

längre anstå. Revisorerna ansåg det uppenbart, att en helt ny utredning

i ämnet var påkallad.

I proposition nr B 29 år 1958 (se proposition nr A 126 år 1958) med

förslag till lag om ändring i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m., gjordes

vissa uttalanden i frågan om överskottsmedlen. Föredragande departementschefen

förutsatte att — i enlighet med vad som förordats i en departementspromemoria

— vårdavgifterna för salspatienter på bl. a. mentalsjukhusen

skulle höjas från tre till fem kronor per dag. Till följd av höjningen

skulle för de patienter, som åtnjöt folkpension, en större del av

pensionen åtgå för att betala kostnaderna på anstalten. Det årliga överskottet

å långtidspatienternas folkpension beräknades skola reduceras

från 1 105 kronor till 95 kronor. Såsom en temporär lösning av överskottsproblemet

syntes således avgiftshöjningen motsvara rimliga anspråk. I den

mån folkpensionerna ytterligare förbättrades skulle emellertid överskottsproblemet

ånyo aktualiseras. Departementschefen framhöll också afl höjningen

av vårdavgifterna inte på längre sikt undanröjde behovet av eu

mera definitiv lösning av överskottsproblemet och att frågan om en sådan

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1.963

lösning senare fick prövas. Även andra lagutskottet, som i utlåtande nr B 4

behandlade propositionen, fann den förordade avgiftshöjningen godtagbar

såsom en temporär lösning av överskottsproblemet. Utskottet underströk

att den höjning av folkpensionsförmånerna, varom enighet rådde, relativt

snart skulle komma att ånyo aktualisera frågan. Utskottet framhöll vidare,

att ålderspensionen för ensamstående fr. o. in. den 1 juli 1958 skulle

uppgå till 2 450 kronor för år, inberäknat index- och standardtillägg, och

att, om man räknade med en vårdavgift av fem kronor för dag eller 1 825

kronor för år och frånräknade fickpenningbeloppet, dåmera fastställt till

480 kronor för år, storleken av överskottet för anstaltsvårdade folkpensionärer

skulle begränsas till 145 kronor om året.

Det överskott som kan uppkomma för långtidsvårdade pensionstagare

uppgår för närvarande till (3 400 — /I 825 -j- 720/ =) 855 kronor.

Remissyttrandena

Av remissinstanserna tillstyrker riksförsäkringsverket, Svenska stadsförbundet,

Svenska landskommunernas förbund och Svenska landstingsförbundet

att överskottsproblemet göres till föremål för ny utredning.

Riksförsäkringsverket framhåller att införandet av tilläggspensioneringen

kommer att medföra att ännu större pensionsöverskott än hittills kan

uppkomma för pensionärer som vårdas å mentalsjukhus. Emellertid ifrågasätter

riksförsäkringsverket om utredningen kan begränsas att avse allenast

pensionärer, som vårdas å mentalsjukhus, och anser att det bör undersökas,

huruvida utredningsarbetet kan anförtros någon av de på socialförsäkringsfältet

redan arbetande kommittéerna.

Styrelsen för Svenska stadsförbundet förklarar att den hela tiden ansett

en mer definitiv lösning av överskottsproblemet nödvändig och fortsätter:

Problemet har såsom förutsågs 1958 ånyo aktualiserats till följd av därefter

inträffade höjningar av folkpensionen. Förvaltningen och redovisningen

av överskottsmedlen är av sådan omfattning att de innebär ett

mycket betydande administrativt bestyr både för de anstalter -— framför

allt mentalsjukhus men även bl. a. sjukhem för långvarigt kroppssjuka

och sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka —som uppbär intagna långtidspatienters

folkpension, och för kommunerna vilka uppbär folkpension

för pensionsberättigad, som mot av kommunen erlagd avgift åtnjuter vård

på anstalt. För städernas del är det speciellt storstäderna med egen mentalsjukvård

som betungas av denna förvaltning, vilken binder såväl administrativ

personal som sjukvårdspersonal i betydande omfattning. Det möter

även stora svårigheter att med rimlig personalinsats ordna en tillfredsställande

kontroll över de förvaltade överskottsmedlen. Någon ersättning

för sina kostnader för förvaltningen äger anstalterna och kommunerna

icke tillgodogöra sig av de förvaltade medlen.

I likhet med motionären anser sålunda styrelsen eu mer definitiv lösning

av överskottsproblemet vara i hög grad önskvärd. Problemet är dock

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1963

icke begränsat till mentalsjukhusen utan gäller som ovan nämnts även

andra vårdanstalter. Huruvida problemet kan och bör lösas på det sätt

motionären tänkt sig — genom anpassning av folkpensionen till utgående

vårdavgifter — torde icke utan närmare utredning kunna bedömas. Enligt

styrelsens mening måste en ny allsidig utredning av överskottsproblemet

därför komma till stånd. Detta torde vara desto angelägnare som frågan

om helt avgiftsfri sjukhusvård är under utredning av 1961 års sjukförsäkringsutredning.

Styrelsen vill avslutningsvis understryka angelägenheten av att denna

trängande fråga avseende överskottsproblemet bringas till en lösning.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund anför bl. a.:

o Liksom motionären anser styrelsen det vara synnerligen angeläget att

så snart som möjligt finna en slutgiltig lösning på detta ur ekonomisk

synpunkt viktiga problem. Därigenom skulle också den fördelen uppnås,

att kommunerna befriades från det administrativa besvär, som redovisningen

av överskottsmedlen för med sig.

Styrelsen vill emellertid ifrågasätta om de åtgärder, som motionären anvisar-

är tillfyllest. Ytterligare åtgärder än ändringar av lagen om allmän

försäkring samt kungörelsen om rätt i vissa fall för kommun eller annan

att uppbära folkpension synes nämligen ofrånkomliga för att åstadkomma

den automatik, som erfordras för att överskott inte skall uppkomma. Enligt

styrelsens bedömande torde därför en allsidig utredning i ämnet vara

nödvändig. I avvaktan på resultatet av en sådan utredning bör enligt styrelsens

mening en temporär anpassning komma till stånd genom en höjning

av dagavgifterna.

Styrelsen för Svenska landstingsförbundet anser en utredning av överskottsproblemet

erforderlig inte minst med hänsyn till att inom sjukförsäkringsutredningen

pågår överväganden om att slopa vårdavgifterna och

ersätta dessa med klumpersättningar från sjukförsäkringen. I avvaktan på

utredningen är det enligt styrelsens mening angeläget att en omedelbar höjning

av vårdavgifterna vid sjukhusen kommer till stånd. I detta avseende

anföres i yttrandet följande:

För en dylik höjning talar även den starka stegring som sjukhusens dagkostnader

under senare år undergått. Medan dagkostnaden år 1958 i medeltal

vid rikets lasarett var 60: 30 kr., var den år 1961, det sista år för

vilket uppgifter föreligga, 78: 78 kr. Under år 1962 torde med hänsyn till

företagna löneregleringar en ytterligare stegring av kostnaderna med minst

10 % ha inträtt. Vid hemmen för långvarigt sjuka voro motsvarande siffror

resp. 25: 90 år 1958 och 29: 00 kr. år 1960, det sista år för vilket uppgifter

föreligga. Även här kan man räkna med samma procentuella ökning

1962. Vid de statliga mentalsjukhusen var utvecklingen likartad med

en dagkostnad om 20: 50 kr. år 1958 och om 26: 86 kr. år 1961.

Mot bakgrund härav och med beaktande att folkpensionerna föregående

år avsevärt höjts finner styrelsen en ökning av vårdavgiften vid sjukhusen

med 3 kr. till 8 kr. per dag motiverad.

Medicinalstyrelsen — som vid sitt yttrande fogat från direktionerna för

Ryhovs, Restads och Vipeholms sjukhus infordrade yttranden — framhål
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1963

ler, att de pensionsmedel som återstått efter vårdavgifternas erläggande för

ett växande antal patienter varit till stor glädje och nytta, inte minst ur

terapeutisk synpunkt. Medicinalstyrelsen anser vidare att patienternas behov

av ekonomiska resurser vid utskrivning, på grund av de stora framstegen

inom psykiatrien och de därav följande allt kortare vårdtiderna, bör

tillmätas ökad vikt. I yttrandet anföres avslutningsvis:

Motionen torde närmast syfta till att eliminera pensionsöverskott, som

kunna uppkomma för under längre tid vårdade sjuka, vilka på grund av

sitt psykiska tillstånd icke ha någon glädje eller nytta av sina pensionsmedel.

I sådana fall kunna givetvis oskäliga pensionsöverskott uppkomma,

vilket framgår av bifogade yttrande från Vipeholms sjukhus med sitt

utpräglade kroniska klientel med ofta livslånga vårdtider. Styrelsen biträder

uppfattningen, att fonderingar av pensionsmedel som icke kunna tillgodogöras

patienten böra förhindras men förutsätter, att eventuella åtgärder

i anledning av motionen icke komma att medföra en försämring i ekonomiskt

avseende för de folkpensionärer, som ha ett legitimt behov av

penningmedel under sin sjukhusvistelse eller i samband med sin utskrivning

från sjukhuset.

Utskottet

Såsom framgår av den tidigare redogörelsen överstiger folkpensionsförmånerna

de gällande värdavgifterna vid de statliga mentalsjukhusen. Detta

förhållande medför att en på sådant sjukhus intagen pensionsberättigad

person kan samla ett sparkapital av folkpensionsmedel, vilket vid ägarens

död tillfaller dennes arvingar. I förevarande motion påtalas detta förhållande

och hemställes att riksdagen hos Kungl. Majt måtte anhålla om sådana

lagändringar att balans uppnås mellan folkpensionen och vårdavgifterna.

Det i motionen aktualiserade problemet har varit föremål för riksdagens

uppmärksamhet vid flera tillfällen, senast år 1958 i samband med antagandet

av ändringar i sjukförsäkringslagen. Den då skedda höjningen av

vårdavgifterna ansågs godtagbar som en temporär lösning av överskottsproblemet,

men det framhölls också att framtida höjningar av folkpensionsförmånerna

snart skulle komma att ånyo aktualisera frågan.

Folkpensioneringen har till syfte att tillförsäkra pensionstagarna skälig

försörjning. Då samhället beträffande vissa pensionstagare svarar härför

genom att bereda dessa vård å anstalt, synes det principiellt felaktigt att folkpensionen

i stället för alt användas för att täcka samhällets verkliga kostnader

för vården i vissa fall fonderas och tillfaller arvingar till pensionstagaren.

Frågan berör inte blott de statliga mentalsjukhusens pensionsberättigade

vårdtagare ulan även vårdtagare vid vissa andra offentliga anstalter. Fn

lösning av problemet bör avse alla därav berörda kategorier. Frågan är

emellertid komplicerad och bör därför enligt utskottets mening förutsätt
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1963

ningslöst utredas. Särskild uppmärksamhet förtjänar härvid spörsmålet

om den betydelse tilläggspensioneringen kan komma att få med avseende

på överskottsmedlen.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

A. att riksdagen i anledning av förevarande motion, II:

197, i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla att spörsmålet

om ifrågavarande överskottsmedel göres till föremål

för utredning;

B. att motionen, i den mån den ej kan anses besvarad

genom vad utskottet under A. hemställt, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 31 oktober 1963

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson,

fru Hamrin-Thorell, fru Carlqvist, fru Gärda Svenson, herrar Nyman och

Hiibinette;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Rimmerfors,

fröken Wetterström, herr Odhe*, fru Ekendahl, fröken Sandell, herrar Johansson

i Södertälje och Wahrendorff.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 631132

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1963:345 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om vidgad rätt till fria resor för värnpliktiga. a1 i texten