Skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om prövning och förslag beträffande en effektiv kontroll av saluförda charkuterivaror i enlighet med vad i motionen anförts».
1963-11-19 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1963:73, Skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om prövning och förslag beträffande en effektiv kontroll av saluförda charkuterivaror i enlighet med vad i motionen anförts».
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1961
1
Nr 73
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående kontrollen av
charkuterivaror och om varudeklarations plikt i fråga
om livsmedel.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft fyra inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen
1. de likalydande motionerna nr 380 i första kammaren av herr Pettersson,
Harald, m. fl. och nr 451 i andra kammaren av herr Larsson i Norderön
m. fl. angående kontrollen av charkuterivaror, samt
2. de likalydande motionerna nr 552 i första kammaren av herr Jonasson
m. fl. och nr 669 i andra kammaren av herr Börjesson i Glömminge m. fl.
om varudeklarationsplikt i fråga om livsmedel.
I motionerna I: 380 och II: 451 hemställes »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om prövning och förslag beträffande en effektiv
kontroll av saluförda charkuterivaror i enlighet med vad i motionen anförts».
I motionerna 1: 552 och II: 669 yrkas »att riksdagen måtte besluta hemställa
hos Kungl. Maj :t om skyndsam utredning och förslag till riksdagen
rörande allmän varudeklarationsplikt i fråga om framför allt livsmedel och
i varje fall i fråga om sådana livsmedel, som framträder bredvid varandra
men där varans sammansättning är helt fri för den ena varan, exempelvis
smör—margarin samt gräddglass—glass».
Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får
utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionerna II: 451 och II: 669.
Över motionerna 1: 380 och II: 451 har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen
föreskriver inhämtat yttranden från statens jordbruksnämnd,
statens institut för folkhälsan och statens institut för konsumentfrågor. Yttranden
över samma motioner har därjämte på utskottets begäran avgivits
av Kooperativa förbundet, Köttbranschens riksförbund och Sveriges slakteriförbund.
Vidare har utskottet enligt 46 § riksdagsordningen inhämtat yttranden
över motionerna 1: 552 och II: 669 från medicinalstyrelsen, veterinärstyrelsen,
statens jordbruksnämnd, statens institut för folkhälsan och statens
institut för konsumentfrågor. Varudeklarationsnämnden har beretts tillfälle
att avgiva yttrande men icke låtit sig avhöra.
Redogörelse för remissyttrandena lämnas i det följande.
Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 2 avd. Nr 73
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1963
Gällande bestämmelser
Livsmedelsstadgan av år 1951 innehåller de huvudsakliga bestämmelserna
rörande livsmedels sammansättning, beskaffenhet och hantering samt andra
frågor som berör framställning av och handel med livsmedel. Livsmedelsstadgans
regler kompletteras i olika avseenden med föreskrifter i lokala livsmedelsordningar
efter mönster av en av Kungl. Maj :t fastställd normallivsmedelsordning.
De inledande bestämmelserna i 1 kap. livsmedelsstadgan innehåller vissa
begreppsbestämningar. Som livsmedel anses varje till förtäring av människor
avsedd vara, som tillför kroppen näringsämne samt inte är att hänföra till
läkemedel, dock inte vissa vegetabila livsmedelsråvaror. Stadgandena om
livsmedel skall även gälla bl. a. tillsatser till livsmedel, varmed förstås vara
eller ämne som är avsedd att tillföras livsmedel för att påverka dess färg,
smak, konsistens, hållbarhet eller liknande och som finns kvar i det färdiga
livsmedlet.
I stadgans 2 kap. har sammanförts en del allmänna bestämmelser om
livsmedels beskaffenhet. Där ges bl. a. generella regler om vilka råvaror och
tillsatser som får användas vid framställning och beredning av livsmedel
samt ett allmänt stadgande om vilka varor som får saluhållas som livsmedel.
Dessa för alla livsmedel giltiga föreskrifter kompletteras beträffande speciella
slag av livsmedel genom detalj bestämmelser i 8 kap. Bestämmelserna
avser livsmedlens beskaffenhet och sammansättning. Bland de livsmedel för
vilka detaljerade regler givits må nämnas mjölk och mjölkprodukter, margarinvaror,
glass och köttvaror. Sålunda stadgas t. ex. att smör som saluhålles
skall innehålla minst 82 gram mjölkfett per 100 gram och att vattenhalten
i dylikt smör ej får överstiga 16 gram per 100 gram. Med margarin
förstås varje till människoföda avsedd smörliknande vara, i vilken ingår
annat fett än mjölkfett. Vad angår fetthalt och vattenhalt finns liknande
bestämmelser som beträffande smör. Vidare må nämnas föreskriften att
gräddglass skall innehålla minst 12 gram mjölkfett per 100 gram och att
annat fettämne ej får användas som råvara i gräddglass. Såsom tillsats till
livsmedel för avsalu — varvid med tillsats i huvudsak förstås vara eller
ämne som är avsett att tillföras livsmedel för att påverka dess färg, smak,
konsistens eller hållbarhet eller för annat liknande ändamål, utan att ingå
i detsamma som råvara — får med vissa undantag användas allenast vara
eller ämne som efter prövning av kommerskollegium godkänts såsom tillsats
för livsmedlet i fråga. Förteckning över godkända tillsatser publiceras årligen
av kollegium. Vad angår vatten eller andra ej skadliga ämnen, som kan
tillsättas livsmedel för att öka dess vikt anges i livsmedelsstadgan beträffande
vissa livsmedel den högsta vattenhalt som får förekomma. Liknande
bestämmelser finns beträffande halten av mjölk, mjölkpulver och potatismjöl
i korv.
3
Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år J963
Beträffande de i 8 kap. angivna livsmedlen gäller även särskilda regler om
märkning. Allmänna föreskrifter i detta hänseende meddelas i 7 kap. Föreskrifterna
gäller med vissa undantag alla livsmedel i förpackat skick. Förpackning
skall ha uppgift om innehållets benämning, tillverkarens, förpackarens
eller säljarens namn eller firma samt innehållets totala vikt vid förpackningstillfället.
År livsmedel förpackat utom riket må i stället för tillverkarens,
förpackarens eller säljarens namn eller firma och hemvist å
förpackningen finnas angivna exportörens eller importörens namn eller
firma och hemvist. Saluhålles i förpackat skick sådant livsmedel, vid vars
framställning eller beredning använts sackarin eller annat konstgjort sötmedel
som har högre söthetsgrad än socker men icke sockrets näringsvärde,
skall, med vissa undantag, förpackningen vara märkt med orden »Innehåller
konstgjort sötmedel» eller »Innehåller sackarin». Då livsmedel saluhålles
i förpackat skick under angivande av att varan är särskilt lämpad för
barn eller för person, vilken på grund av sjukdom, svaghet eller av annan
orsak är i behov av speciell kost, skall förpackningen vara märkt med uppgift
om samtliga i varan ingående råvaror och tillsatser. Angives ej halten av
varje råvara och tillsats, skall härvid råvara eller tillsats, som med högre
viktsandel ingår i varan, sättas före råvara eller tillsats med lägre sådan
andel. Å förpackning, vari livsmedel saluhålles, eller i annons eller annan
reklam rörande varan får uttryck, som antyder att varan innehåller vitaminer,
mineralämnen eller andra näringsämnen, vilka icke nämnvärt bidrager
till kaloritillförseln, användas, endast om tillika arten och halten av dylika
ämnen närmare angives. Uppgift om halten behöver dock icke lämnas beträffande
mjölk, smör, ägg, oberedda eller djupfrysta kött- och fiskvaror
samt frukt, bär och grönsaker i oberett eller djupfryst tillstånd. Skyldighet
att å förpackning angiva vissa eller samtliga i varan ingående råvaror och
tillsatser föreligger också beträffande vissa särskilda livsmedel, t. ex. saft
och sylt.
Beträffande livsmedelskontrollen stadgas i 9 kap. livsmedelsstadgan att
medicinalstyrelsen och veterinärstyrelsen, med viss fördelning mellan dem,
utövar den centrala tillsynen utom i fråga om sammansättning av charkuterivaror,
i vilket hänseende statens jordbruksnämnd centralt handhar tillsynen.
Centralt undersökningsorgan på livsmedelsområdet är statens institut för
folkhälsan. Regionalt och lokalt svarar länsstyrelse respektive hälsovårdsnämnd
för kontrollen av livsmedelsstadgans efterlevnad. Veterinärstyrelsen
utövar också en direkt kontroll genom anställda veterinärer över offentliga
slakthus, kontrollslakterier och vissa andra livsmedelsanläggningar samt
köttbesiktningsbyråer. För livsmedelstillverkning, som inte omfattas av
denna direkta kontroll, måste man i första hand lita till den lokala, av hälsovårdsnämnderna
anordnade kontrollen. Denna är icke kontinuerlig utan
sker slickprovsvis. Även statens jordbruksnämnd utövar genom stickprovsvis
fortlöpande provtagning hos charkuteritillverkarna viss direkt kontroll.
4 Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1963
Vidare må i sammanhanget nämnas 1959 års lag om köttbesiktning. Enligt
denna lagstiftning råder i hela riket köftbesiktningstvång, vilket innebär
att till människoföda avsett kött, med vissa undantag, skall ha i färskt tillstånd
godkänts vid veterinärbesiktning. Därjämte kan länsstyrelse förordna
att för kommun eller del därav skall råda slakteritvång. Sådant förordnande
innebär att slakt av de djurslag förordnandet omfattar får ske endast
i offentligt slakthus eller kontrollslakteri, d. v. s. slakteri som av veterinärstyrelsen
ställts under offentlig kontroll.
En med statsmedel helt bekostad konsumentupplysning förekommer i
vårt land sedan 1957 vid sidan av den konsumentupplysning som sprides
genom olika privata kanaler. Den statliga konsumentupplysningen förfogar
f. n. över tre organ (statens pris- och kartellnämnd, statens konsumentråd,
statens institut för konsumentfrågor) och är delaktig i ett fjärde (varudeklarationsnämnden).
Vart och ett av dessa organ bedriver en upplysningsverksamhet
till allmänheten. Information om priser och konkurrensförhållanden
utgår från pris- och kartellnämndens upplysningssektion i form av
pressmeddelanden, en facktidskrift och mera populärt utformade informationsblad
ävensom genom föredragsverksamhet, informationsmöten m. in.
Varudeklarationsnämnden koncentrerar huvudsakligen sin verksamhet på
deklarationer, som åsättes varorna, och upplysning om dessa deklarationer.
Konsumentinstitutet arbetar genom en särskild upplysningsavdelning med
pressnotiser, publikationer, förlagsartiklar, utställningar, telefonservice
m. m., medan konsumentrådet ger anslag till både statlig och enskild konsumentvaruforskning,
till publicering av forskningsresultaten samt till upplysningsverksamhet
av bl. a. folkbildningsorganisationerna och Svenska
slöjdföreningen. Rådet uppträder även självt som utgivare.
Historik
Om livsmedelskontrollen anförde föredragande departementschefen vid
framläggandet av förslaget till livsmedelsstadgan (prop. nr 61 år 1951).
I likhet med livsmedelssakkunniga anser jag att livsmedelskontrollen i
stort sett liksom nu bör vara ansluten till den allmänna hälsovården, åtminstone
lokalt, d. v. s. handhas av hälsovårdsnämnderna under överinseende
av länsstyrelserna, varjämte även tjänsteläkare och tjänsteveterinärer
böra medverka. Jag kan även instämma i de sakkunnigas uttalande rörande
behovet av en centraliserad kontroll, då det gäller att utöva tillsyn över sammansättning
och beskaffenhet hos livsmedel som tillverkas samt över efterlevnaden
av de i livsmedelsstadgan meddelade märkningsföreskrifterna.
Självfallet kommer det, som bl. a. medicinalstyrelsen anmärkt, att i vissa
avseenden bli svårt för hälsovårdsnämnderna att effektivt sköta den viktiga
del av den lokala livsmedelskontrollen, som avser livsmedels sammansättning
och beskaffenhet. Nämnderna kunna icke annat än i undantagsfall
vara rustade för att på tillverkningsstadiet öva noggrann tillsyn ur kvalitetssynpunkt
över framställningen av t. ex. sådana livsmedel, som säljas i slutna
5
Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1963
förpackningar. Tillsynen kommer därför i stället att få formen av en stickprovskontroll
av den färdiga varan. Denna torde icke vara lika värdefull som
en övervakning ur angivna synpunkt av råvarubearbetning och förpackning.
En dylik övervakning skulle emellertid sannolikt kräva en speciell organisation
och möjligen även särskild lagstiftning. Frågan om en effektivisering
av eu del av livsmedelskontrollen i antydd riktning synes därför icke kunna
lösas utan ytterligare utredning. Medicinalstyrelsen, som i sitt yttrande behandlat
denna fråga, har också förordat att den skulle tagas upp till diskussion
mellan representanter för livsmedelsindustrien och statsmakterna. I
och för sig har jag sympatier för denna tanke. Med hänsyn till att utvecklingen
på livsmedelsområdet synes gå mot en ordning, där en mycket stor del
av varorna tillhandahållas fabriksförpackade, är det nämligen sannolikt att
eu effektiv kvalitetskontroll på tillverkningsstadiet så småningom kommer
att bli nödvändig. Enligt nu gällande ordning sker emellertid kvalitetskontroll
överhuvud i ganska liten utsträckning från myndigheternas sida. Redan den
föreslagna ordningen med stickprovskontroll av färdiga varor innebär ett
framsteg. Erfarenheterna av denna kontroll synes därför böra avvaktas innan
denna fråga tages upp till diskussion på sätt medicinalstyrelsen tänkt
sig.
I en i anledning av propositionen väckt motion riktades kritik mot livsmedelskontrollen
och dess utformning. Motionären påpekade som särskilt
betänkligt, att det skapades en lagstiftning, som gav sig ut för att bereda
den köpande allmänheten viss säkerhet, men att man icke samtidigt sörjde
för att den garanterade ordningen blev genomförd. Även om detta ej var
möjligt, skulle man åtminstone sörja för att vederbörande kontrollorgan
fick sådana resurser att de något så när kunde genomföra vad livsmedelsstadgan
fordrade av dem.
Andra lagutskottet anförde i sitt utlåtande (nr 34 år 1951) i anledning av
propositionen bl. a.
Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot de riktlinjer för livsmedelskontrollen,
som föreslagits i propositionen. Vissa svagheter vidlåda
visserligen den föreslagna kontrollen, men dessa torde för närvarande vara
ofrånkomliga. Den i motionen framförda allmänna kritiken mot livsmedelskontrollen
förefaller utskottet överdriven.
Kontrollen måste i första hand åvila hälsovårdsnämnderna. Dessa erhålla
därigenom vissa nya uppgifter, som till en början kunna förefalla främmande
och medföra eu del svårigheter. Svårigheter skulle främst kunna
förväntas inom de mindre hälsovårdsnämnderna på landsbygden. Kommunindelningsreformen
kommer emellertid med all sannolikhet att medföra
förbättrade förhållanden därvidlag. Vidare kommer såväl medicinsk som
veterinär sakkunskap att i avsevärd utsträckning stå till hälsovårdsnämndernas
förfogande.
Uppenbarligen skulle en effektiv kontroll av exempelvis fabrikstillverkade
varor och förpackade varor förutsätta, att kontrollen utövades vid tillverkningen
eller förpackningen. Delta skulle emellertid, såsom departementschefen
framhållit, sannolikt kräva en speciell organisation och möjligen
även särskild lagstiftning. All redan nu från början genomföra en dylik
kontrollverksamhet kan ej komma i fråga. Men utvecklingen inom livsmedelshandeln
bl. a. till att i allt större utsträckning avse fabriksförpackade
6 Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1963
varor kommer sannolikt så småningom att påkalla effektivare kontrollåtgärder.
Den stickprovskontroll, som nu avses skola äga rum, kan dock icke
anses så betydelselös som göres gällande i ovannämnda motion. Även inom
andra områden äro myndigheterna i stor utsträckning hänvisade till stickprovskontroll.
Genom att endast sådan kontroll utövas kunna icke lagbestämmelserna
anses ha förlorat sin betydelse.
Livsmedelsstadgan innehöll ursprungligen föreskrift om fullständig varudeklaration
beträffande barnmat men ej i fråga om dietmat. Rörande märkning
av livsmedel anförde departementschefen i propositionen bl. a.
Med den senaste tidens utveckling av livsmedelshandeln till att i allt
större utsträckning avse fabriksförpackade varor finner jag det vara ett
oavvisligt behov ur konsumentsynpunkt, att allmänna bestämmelser om
märkning av Iivsmedelsförpackningar intagas i livsmedelsstadgan. Bestämmelserna
böra därvid icke — såsom i 1941 års förslag — inskränkas till
hermetiskt slutna förpackningar utan böra gälla förpackade varor överhuvudtaget,
oavsett förpackningens art, dock med vissa undantag, till vilka
jag återkommer i det följande. Däremot synes åtminstone de generella bestämmelserna
böra inskränkas till att avse varor, som saluhållas i detaljhandeln.
Den enskilde konsumenten bör, då han i en affär köper en förpackad
vara, kunna av förpackningen utläsa vad det är han köpt — hur långt
man där skall gå är en särskild fråga — vem som med sitt namn borgar för
varans kvalitet och slutligen hur mycket han köpt. Dessa synpunkter synas
böra vara grundläggande för de allmänna märkningsbestämmelserna.
Enligt 28 § (37 § sakkunnigförslaget) skall å förpackning för det första
angivas varans benämning. Detta har i allmänhet ansetts vara tillräckligt.
Att kräva, att innehållets beskaffenhet närmare angives torde vara att gå
för långt. Härav skulle strängt taget, åtminstone i fråga om vissa varor,
följa en allmän deklarationsplikt i fråga om varans sammansättning. Så
långt har jag icke ansett mig böra gå, åtminstone ej f. n. Det bör emellertid
betonas, att för goda varor en deklaration snarare kan betraktas som en
god reklam än som motsatsen. Det torde finnas anledning att hoppas, att
innehållsdeklaration kommer att upptagas å Iivsmedelsförpackningar i
större utsträckning än hittills.
I flera, i anledning av propositionen väckta motioner yrkades att de i 32 §
livsmedelsstadgan intagna bestämmelserna om varudeklaration angående
barnmat måtte utsträckas till att gälla alla förpackade livsmedel.
Andra lagutskottet anförde:
Att förpackningar äro försedda med innehållsdeklaration finner utskottet
visserligen i hög grad önskvärt, men ännu så länge synas tvingande bestämmelser
därom icke böra införas. Det skulle, som departementschefen anfört,
föra för långt. Anmärkas må i samband härmed, att Kemikontoret påtalat,
att motionärernas förslag beträffande vissa livsmedel måste anses omöjligt
att realisera och i andra fall icke skulle medföra några upplysningar av värde
för allmänheten.
Föreskrift om varudeklaration beträffande dietmat infördes i livsmedelsstadgan
år 1958. I propositionen (nr 105 år 1958) med bl. a. förslag till ändring
i stadgans 32 § anförde föredragande departementschefen:
7
Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1963
Såsom framgår av utredningen i ärendet liar livsmedelsindustrin under
senare år i allt större utsträckning framställt livsmedel vilka är avsedda för
personer som på grund av sjukdom, svaghet eller av annan orsak är i behov
av speciell kost, s. k. dietlivsmedel. Bortsett från de allmänna föreskrifter
som jag tidigare berört finnes för närvarande icke några bestämmelser som
direkt syftar till att reglera beskaffenheten av eller handeln med dessa
livsmedel. .
I likhet med vad som uttalats i medicinalstyrelsens skrivelse och vad som
framhållits av remissinstanserna finner jag det angeläget att vissa kontrollföreskrifter
utfärdas för dietlivsmedlen. För konsumenter av ifrågavarande
livsmedel är det uppenbarligen av största betydelse, att de saluförda varorna
verkligen är ägnade att tillgodose de kostbehov för vilka de angivits vara
lämpade. „ „ ...
En tillfredsställande kontroll synes mig kunna uppnäs om, sasom föreslagits
av medicinalstyrelsen och statens institut för folkhälsan, viss deklarationsskyldighet
föreskrives beträffande de i dietlivsmedlen ingående
ingredienserna. Denna uppfattning delas också av remissinstanserna. Den
som är i behov av dietkost kan, om sådan skyldighet stadgas, själv förvissa
sig om varans lämplighet. Att föreskriva skyldighet att angiva de exakta
eller genomsnittliga värdena med vilka viktigare beståndsdelar ingåi i varan
anser jag vara att gå för långt. En följd därav skulle också med all sannolikhet
bli att livsmedlen fördyrades. Härtill kommer att det i många tall
torde vara svårt att hålla en så konstant sammansättning av de i varorna
ingående beståndsdelarna, att en procenthaltsdeklaration är genomförbar.
Därest icke halten av i varan ingående råvaror och tillsatser angives i varudeklarationen,
bör dock, i likhet med vad som gäller för barnmat, råvara
eller tillsats som med högre viktsandel ingår i varan sättas före råvara eller
tillsats med lägre sådan andel.
Andra lagutskottet, som behandlade propositionen anslöt sig i sitt utlåtande
nr 22 år 1958 till vad departementschefen yttrat.
Såväl år 1958 som år 1960 väcktes motionsvis frågan om användning av
beteckningen glass i de fall produkten icke innehåller mjölkfett (tredje lagutskottets
utlåtanden nr B i år 1958 och nr 5 år 1960). Motionärernas yrkanden
om ändrade bestämmelser härvidlag vann emellertid icke riksdagens bifall.
I sitt utlåtande nr 1 år 1961 i anledning av väckta motioner föreslog tredje
lagutskottet införandet av föreskrifter om skyldighet att ange sammansättningen
av glass som säljs i portionsförpackningar skulle övervägas. Härom
hemställde riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t.
Livsmedelskontrollen har uppmärksammats av 1961 års riksdagsrevisorer,
som förordade en översyn av organisationen av den statliga livsmedelskontrollen.
Frågan behandlas i statsutskottets utlåtande nr 11b år 1962,
s. 29, vartill här må hänvisas.
Som svar dels på fråga angående gällande bestämmelser om tillsatsämnen
i livsmedel, dels på interpellation angående livsmedelskontrollen beträffande
kött och charkuterivaror anförde chefen för inrikesdepartementet, statsrådet
Johansson, den 19 april 1963 bl. a.
Veterinärstyrelsen utövar också en direkt kontroll genom anställda veteri
-
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1963
närer över offentliga slakthus, kontrollslakterier och vissa andra livsmedelsanläggningar
samt köttbesiktningsbyraer. För dessa anläggningar, som producerar
större delen av de köttvaror som saluhålls i landet, torde kontrollen
få anses vara tillräckligt effektiv. Vidare kan jag nämna att veterinärstyrelsen
just i dagarna lagt fram ett förslag som syftar till att göra det möjligt att
ställa andra livsmedelsproducenter än de nyss nämnda under offentlig tillverkningskontroll.
För livsmedelstillverkning, som inte omfattas av veterinärstyrelsens direkta
kontroll, måste man i första hand lita till den lokala, av hälsovårdsnämnderna
anordnade kontrollen. Denna är inte kontinuerlig utan sker stickprovsvis.
På de flesta håll utför hälsovårdsnämnderna ett gott arbete, men
ofta är deras resurser både personellt och materiellt för små för att de skall
kunna vidmakthålla en effektiv livsmedelskontroll. Eu viss förbättring kan
visserligen väntas inträda efter hand som vi får större kommuner med större
möjligheter att tillgodose hälsovårdsnämndernas behov av ökade resurser.
En allmän omprövning av hur den lokala livsmedelskontrollen på längre
sikt bör vara anordnad torde emellertid bli ofrånkomlig. Utredning härav
bör ske i samband med en allmän översyn av livsmedelsstadgan.
Vad särskilt angår frågan om tillsättning av polyfosfat till livsmedel delar
jag herr Elmwalls uppfattning att det är angeläget att genom skärpt övervakning
försöka motverka sådant förfarande. För att kunna göra övervakningen
tillräckligt effektiv har veterinärstyrelsen i samråd med statens institut
för folkhälsan nyligen fastställt ett särskilt undersökningsförfarande,
som med hälsovårdsnämndernas medverkan medger systematisk kontroll i
detta avseende. Härigenom torde möjligheter skapas att uppdaga fortsatta
överträdelser i detta hänseende.
I enlighet med Kungl. Maj :ts bemyndigande den 19 april 1963 har tillkallats
sju sakkunniga för översyn av livsmedelslagstiftningen. Bland de
frågor som utredningen särskilt bör uppmärksamma nämnes i direktiven
spörsmålen om i vilken utsträckning märkning av livsmedel, såsom genom
datumstämpling och varudeklaration, bör föreskrivas samt om livsmedelskontrollen
och kontrollorganens befogenheter. I direktiven anför chefen för
inrikesdepartementet, statsrådet Johansson bl. a.
Som jag redan antytt tar nu gällande föreskrifter om märkning av livsmedel
framför allt sikte på att konsumenten skall få kännedom om tillverkaren
av varan samt varans sammansättning och vikt eller volym. Däremot
föreligger ingen skyldighet att på förpackning ange när varan tillverkats
eller hur länge den kan förvaras utan kvalitetsförsämring. I framställning
till Kungl. Maj :t den 21 november 1960 har stadsfullmäktige i Stockholm
anhållit om åtgärder för införande i livsmedelsstadgan av bestämmelser om
datumstämpling av färdigförpackade livsmedel. Sådan märkning sker redan
på frivillig väg i viss utsträckning, särskilt beträffande färdigförpackade livsmedel
med kort hållbarhet. Sättet för märkningen är emellertid varierande.
Framställningen syftar till att datumstämplingen skall bli generell och enhetlig.
Vid den tämligen omfattande remissbehandlingen av framställningen
har man i allmänhet tillstyrkt obligatorisk datumstämpling av en del livsmedel.
De flesta remissinstanserna, bland dem medicinalstyrelsen, veterinärstyrelsen,
Kooperativa förbundet och Sveriges köpmannaförbund, förordar
dock att frågan förutsättningslöst utredes, innan föreskrifter meddelas.
9
Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1963
I första hand anses själva behovet av datumstämpling böra övervägas. Stämplingen
säges nämligen inte i och för sig utgöra någon garanti för kvalitet.
Denna påverkas inte bara av förvaringstiden utan i högre grad av hur varan
hanterats och förvarats. Vidare anses vid utredningen böra övervägas vilken
dag som skall anges på förpackningen: tillverkningsdagen, förpackningsdagen,
sista försälj ningsdagen eller sista dagen för konsumtion av varan.
Särskilt har framhållits att sista försäljnings- eller konsumtionsdag kan
anges endast om man inte bara känner den normala hållbarheten hos en
vara under vissa betingelser utan även har garantier för att varan förvaras
under sådana betingelser. Detta gäller speciellt frysbehandlade varor.
Spörsmålet om datumstämpling har även tagits upp av 1954 års mjölkkommitté,
som i sitt betänkande (SOU 1960:29) rörande frågan om åtgärder
för att förbättra konsumtionsmjölkens beskaffenhet föreslagit, att
mjölkförpackning skall märkas med sista försäljningsdag efter ett enhetligt
system för hela riket. Märkningen skall innebära att mejeriet garanterar
mjölkens hållbarhet — under förutsättning att den i butiken förvarats vid
en temperatur under 10° C — ett dygn vid 18° C eller tre dygn vid kylskåpstemperatur
efter den angivna dagen. Förslaget i denna del får ses mot bakgrunden
av vissa andra av kommittén framförda förslag i syfte att hålla
mjölkens temperatur nere vid transport från mejerier till försäljningslokaler
och vid förvaring i lokalerna. Kommitténs förslag om datumstämpling
har vid remissbehandlingen av betänkandet godtagits på de flesta håll.
På några håll har understrukits, att frågan om datumstämpling av mjölkförpackningar
bör övervägas i samband med den av stadsfullmäktige i
Stockholm väckta frågan om generell skyldighet att datumstämpla livsmedelsförpackningar.
Som framgår av del anförda innehåller spörsmålet om datnmmärkning
av livsmedel en rad problem som kräver ingående överväganden. Jag delar
den uppfattning, som kommit till synes i remissyttrandena över stadsfullmäktiges
i Stockholm framställning och mjölkkommitténs förslag, att dessa
överväganden hör ske i ett sammanhang, så att de bestämmelser i ämnet,
som kan finnas påkallade, erhåller en så enhetlig utformning som möjligt.
Angelägenheten härav gör sig speciellt gällande om märkningen skall tylla
en funktion som konsumentupplysning. Den märkning som redan nu frivilligt
genomförts av åtskilliga producenter i fråga om ett flertal skilda
varor företer i detta hänseende betydande variationer beträffande såväl
formerna för märkningen som betydelsen av den angivna tidpunkten.
Eu annan form av konsumentupplysning är uppgift om eu varas sammansättning.
Som jag nämnt inledningsvis finns detaljbestämmclscr härom i
8 kap. livsmedelsstadgan rörande etl flertal skilda grupper av livsmedel.
Också dessa bestämmelser bör ses över, varvid särskilt hör undersökas om
skyldighet bör införas att i större utsträckning än nu deklarera varans beståndsdelar.
Sådan skyldighet bör givetvis i första hand kunna komma
i fråga när det gäller färdigförpackade livsmedel och livsmedel, beträffande
vilka konsumenternas möjligheter att göra ett medvetet val är begränsade.
Härvid bör bl. a. observeras vad 1961 års riksdag på förslag av tredje lagutskottet
uttalade i skrivelse till Kungl. Maj:t (1961: 68) med anledning av
motionerna I: 4 och II: 8, vari begärdes föreskrifter om skyldighet att ange
sammansättningen av glass som säljs i portionsförpackningar. Vidare hör
beaktas de förslag Sveriges biodlares riksförbund framlagt i skrivelse till
Kungl. Maj :t den 2 augusti 1962 i syfte alt bl. a. göra det möjligt för konsumenterna
all skilja äkta bihonung från s. k. konsthonung.
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1963
Som framgår av vad jag anfört i det föregående är det stora delar av livsmedelsstadgan
som behöver anpassas till nu rådande förhållanden på livsmedelsområdet.
Översynen bör omfatta inte bara de materiella reglerna
utan även livsmedelskontrollen. Jag tänker då närmast på formerna för
kontrollen och kontrollorganens befogenheter.
Vad gäller mjölk och mjölkprodukter har 1954 års mjölkkommitté i sitt
förut nämnda betänkande föreslagit olika åtgärder, främst införande av
offentlig kvalitetskontroll, i syfte att inom ramen för den övriga livsmedelskontrollen
skapa tillräckliga garantier för att konsumtionsmjölkprodukterna
fyller rimliga kvalitetskrav. Vid remissbehandlingen har förslagen
utsatts för kritik i skilda hänseenden. De bör därför lämpligen i förevarande
sammanhang omprövas med beaktande av den framförda kritiken.
I anslutning härtill vill jag erinra om att Kungl. Maj :t tidigare denna dag
på föredragning av chefen för jordbruksdepartementet beslutat uppdra åt
statens jordbruksnämnd att utarbeta förslag rörande de författningsmässiga
åtgärder, som må påkallas för att genomföra mjölkkommitténs förslag
om kvalitetsbetalning av mjölk och om intern mjölkkontroll vid mejerierna.
Vid översynen av livsmedelsstadgans kontrollföreskrifter bör vidare uppmärksammas
de önskemål om enhetlig ledning av livsmedelskontrollen som
framförts till 1962 års riksdag av riksdagens revisorer. Däremot bör det inte
nu komma i fråga att inrätta nya organ för kontrollen.
Vidare må nämnas att statsrådet Lindström i enlighet med bemyndigande
den 31 maj 1963 tillkallat fyra sakkunniga för att verkställa utredning angående
vissa principiella frågor rörande konsumentupplysning.
Remissyttrandena
Motionerna 1: 380 och II: 451 tillstyrkes av samtliga över dessa motioner
hörda remissinstanser. Förutom de av motionärerna understrukna behoven
—• ökade resurser för kontrollorganen, deklarationsplikt beträffande tillsatser
och bindemedel, effektivare kontroll av importerade charkuterivaror
— beröres i remissyttrandena vissa andra spörsmål.
Statens institut för konsumentfrågor och statens jordbruksnämnd förmenar
att namnskydd för vissa charkuterivaror, såsom de vanligaste korvsorterna,
skulle vara av värde. Med ett sådant namnskydd bör enligt jordbruksnämnden
förenas varudeklarationsplikt. Därvid framhåller emellertid
jordbruksnämnden vikten av att icke andra föreskrifter utfärdas än
sådana, vilkas efterlevnad verkligen kan kontrolleras.
Även Sveriges slakteriförbund anser att införandet av varudeklarationsplikt
beträffande charkuterivaror skulle vara värdefull men framhåller också
vikten av att föreskrifternas efterlevnad kan kontrolleras. Även införandet
av kontrollcharkuterier skulle enligt förbundets mening främja det
av motionärerna åsyftade resultatet.
Kooperativa förbundet och Köttbranschens riksförbund, som även dessa
helt ansluter sig till de i motionerna framförda synpunkterna, vill särskilt
Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1963 11
framhålla vikten av snabba reaktioner från samhället i sådana fall då livsmedelslagstiftningen
ej efterleves.
Även motionerna 1: 552 och II: 669 tillstyrkes i huvudsak av de remissorgan
som yttrat sig över dessa motioner. Endast statens institut för konsumentfrågor
förmenar att en intensifiering av varudeklarationsnämndens
verksamhet, som bygger på frivillig medverkan från producenternas sida,
skulle vara att föredra framför en allmän varudeklarationsplikt beträffande
livsmedel. Institutet framhåller de stora svårigheter som är förenade med
denna form av varudeklaration, inte bara när det gäller deklarationens;
innehåll utan även i fråga om kontrollmöjligheterna. Vidare framhåller
institutet värdet av konsumentupplysningen som en stimulans för producenterna
att lämna varudeklaration.
Det betydelsefulla arbete som utförts av varudeklarationsnämnden i fråga
om varudeklaration av livsmedel vitsordas också i de yttranden som avgivits
av veterinärstgrelsen, statens jordbruksnämnd och statens institut för
folkhälsan. Dessa remissinstanser menar emellertid att en varudeklaration
som bygger på frivillig anslutning icke längre kan anses till fyllest. Veterinärstyrelsen
pekar på det värde en allmän varudeklarationsplikt beträffande
livsmedel skulle ha ur kontrollsynpunkt.
Erfarenheterna från de år som gått efter livsmedelsstadgans ikraftträdande
talar enligt medicinalstyrelsen för införande av en vidgad varudeklaration,
som för ömtåliga varor även bör genom datummärkning i klartext ange sista
försäljningsdag, helst också tillverkningsdatum. Härigenom skulle, menar
medicinalstyrelsen, ökad garanti kunna vinnas för att endast fullgoda livsmedel
saluföres, särskilt om varudeklarationskravet förenas med en utökad
objektiv upplysning till allmänheten om livsmedels ursprung, framställning,
sammansättning, förvaring och hållbarhet.
Utskottet
Livsmedelsstadgan innehåller de huvudsakliga bestämmelserna om livsmedels
sammansättning, beskaffenhet och hantering samt andra frågor som
rör framställning av och handel med livsmedel. Stadgans regler kompletteras
i olika avseenden med föreskrifter i lokala livsmedelsordningar efter mönster
av en av Kungl. Maj :t fastställd normallivsmedelsordning.
I stadgans 2 kap. har sammanförts en del allmänna bestämmelser om livsmedels
beskaffenhet. Där ges bl. a. generella regler om vilka råvaror och tillsatser
som får användas vid framställning och beredning av livsmedel samt
ett allmänt stadgande om vilka varor som får saluhållas som livsmedel. Dessa
för alla livsmedel giltiga föreskrifter kompletteras beträffande speciella slag
av livsmedel genom detalj bestämmelser i 8 kap. Bestämmelserna avser livsmedlens
beskaffenhet och sammansättning. Bland de livsmedel för vilka detaljerade
regler givits må nämnas mjölk och mjölkprodukter, margarinvaror,
glass och köttvaror. Såsom tillsats till livsmedel för avsalu får med vissa
undantag användas endast vara eller ämne som efter prövning av kommers
-
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1963
kollegium godkänts såsom tillsats för livsmedlet i fråga. Förteckning över
godkända tillsatser publiceras årligen av kollegium. Vad angår vatten eller
andra ej skadliga ämnen, som kan tillsättas livsmedel för att öka dess vikt,
anges i livsmedelsstadgan beträffande vissa livsmedel den högsta vattenhalt
som får förekomma. Liknande bestämmelser finns beträffande halten av
mjölk, mjölkpulver och potatismjöl i korv.
Beträffande de i 8 kap. angivna livsmedlen gäller även särskilda regler om
märkning. Allmänna föreskrifter i detta hänseende meddelas i 7 kap. Föreskrifterna
gäller med vissa undantag alla livsmedel i förpackat skick. Förpackning
skall ha uppgift om innehållets benämning, tillverkarens, förpackarens
eller säljarens namn samt innehållets totala vikt vid förpackningstillfället.
Saluhålles i förpackat sldck sådant livsmedel, vid vars framställning
eller beredning använts sackarin eller liknande sötningsmedel skall, med
vissa undantag, förpackningen vara märkt med orden »Innehåller konstgjort
sötmedel» eller »Innehåller sackarin». Då dietlivsmedel saluhålles i förpackat
skick skall förpackningen vara märkt med uppgift om samtliga i varan
ingående råvaror och tillsatser. Skyldighet att å förpackning angiva vissa
eller samtliga i varan ingående råvaror och tillsatser föreligger också beträffande
vissa särskilda livsmedel, t. ex. saft och sylt.
I fråga om livsmedelskontrollen stadgas i 9 kap. livsmedelsstadgan att medicinalstyrelsen
och veterinärstyrelsen, med viss fördelning mellan dem, utövar
den centrala tillsynen utom beträffande sammansättning av charkuterivaror,
i vilket hänseende statens jordbruksnämnd centralt handhar tillsynen.
Centralt undersökningsorgan på livsmedelsområdet är statens institut för
folkhälsan. Regionalt och lokalt svarar länsstyrelse respektive hälsovårdsnämnd
för kontrollen av livsmedelsstadgans efterlevnad. Veterinärstyrelsen
utövar också en direkt kontroll över offentliga slakthus, kontrollslakterier
och vissa andra livsmedelsanläggningar samt köttbesilctningsbyråer. Livsmedelstillverkning,
som inte omfattas av denna direkta kontroll, övervakas i
första hand av hälsovårdsnämnderna. Denna kontroll är icke kontinuerlig
utan sker stickprovsvis. Även statens jordbruksnämnd utövar genom stickprovsvis
fortlöpande provtagning hos charkuteritillverkarna viss direkt kontroll.
I motionerna I: 380 och II: 451 begäres åtgärder för effektivisering av kontrollen
beträffande charkuterivaror. Motionärerna framhåller vikten av att
en effektiv övervakning möjliggöres och att påföljder snabbt drabbar företag
som överträder gällande bestämmelser. Bland de åtgärder som skulle
underlätta kontrollorganens arbete nämner motionärerna införandet av en
varudeklarationsplikt beträffande tillsatser och bindemedel för charkuterivaror.
Motionerna tillstyrkes av samtliga remissinstanser. Några av de hörda myndigheterna
och sammanslutningarna påpekar i sammanhanget att varudeklarationsplikt
beträffande charkuterivaror eller i allt fall vissa namnskyddade
sorter skulle vara av värde.
13
Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1963
Spörsmålet om en allmän varudeklarationsplikt beträffande livsmedel behandlas
i motionerna 1: 552 och II: 669. Motionärerna menar att en varudeklaration
som bygger på frivillig anslutning icke längre är till fyllest. Särskilt
framträdande är bristen, anser motionärerna, i sådana fall då likartade
livsmedel saluföres bredvid varandra men sammansättningen är helt
fri för den ena varan. Motionerna utmynnar i ett yrkande om skyndsam utredning
och förslag till lagstiftning rörande allmän varudeklarationsplikt beträffande
livsmedel.
Även de sistnämnda motionerna tillstyrkes i princip av remissinstanserna.
Endast statens institut för konsumentfrågor intar en avvisande hållning och
menar att en intensifiering av varudeklarationsnämndens verksamhet, som
bygger på frivillig anslutning från producenternas sida, är att föredra framför
en allmän varudeklarationsplikt.
De i förevarande båda motionspar behandlade problemen, som gäller väsentliga
frågor inom livsmedelslagstiftningen, ligger inom ramen för det
uppdrag som tillagts de för översyn av livsmedelslagstiftningen tillkallade
sakkunniga. Utskottet finner därför att motionerna bör överlämnas till utredningen.
Med hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,
A. att riksdagen i anledning av förevarande motioner, nämligen
1)
motionerna 1: 380 och II: 451 samt
2) motionerna I: 552 och II: 669,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att motionerna
överlämnas till de för översyn av livsmedelslagstiftningen
tillkallade sakkunniga, samt
B. att motionerna, i den mån de icke kan anses besvarade
genom vad utskottet under A. hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 19 november 1963
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson,
fru Carlqvist, fru Gärda Svenson, herrar Nyman, Hiibinette och Erik Filip
Petersson;
från andra kammaren: herrar Rimmerfors, Odhe, Wiklund i Stockholm*,
fru Gunne, herrar Johansson i Södertälje, Gustavsson i Alvesta*, fru
Svensson i Kungsör och herr Carlsson i Göteborg.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
IDUNS TRYCKERI. ESSELTE, STHLM SS
813282
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1963:367 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående kontrollen av charkuterivaror och varudeklarationsplikt i fråga om livsmedel. a1 i texten