Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om begränsning av konkurrensklausuler i anställningsavtal. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 279 i första kammaren av herr Geijer, Lennart, och fröken Ranmark samt nr 323 i andra kammaren av herr Carbell m. fl.

1963-11-26 · 17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1963:74, Utlåtande i anledning av väckta motioner om begränsning av konkurrensklausuler i anställningsavtal. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 279 i första kammaren av herr Geijer, Lennart, och fröken Ranmark samt nr 323 i andra kammaren av herr Carbell m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 74 år 1963

1

Nr 74

Utlåtande i anledning av väckta motioner om begränsning av konkurrensklausuler

i anställningsavtal.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 279 i första kammaren av herr

Geijer, Lennart, och fröken Ranmark samt nr 323 i andra kammaren av

herr Carbell m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, har föreslagits, »att riksdagen måtte

besluta att hemställa till Kungl. Maj:t om utredning om åtgärder för begränsning

av konkurrensklausuler i anställningsavtal, varvid särskilt bör

undersökas möjligheten att göra 1953 års lagstiftning om motverkan av

konkurrensbegränsning tillämplig».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får

utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa

till motionen I: 279.

över motionerna har utskottet, i den ordning 46 § riksdagsordningen

föreskriver, inhämtat yttrande från kommerskollegium, som till utskottet

överlämnat av kollegiet inhämtade yttranden från samtliga handelskammare

och från Sveriges industriförbund. Yttranden har därjämte på utskottets

begäran avgivits av Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen

i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation och Sveriges akademikers

centralorganisation. Vid Svenska arbetsgivareföreningens yttrande

finns fogade två av aktiebolaget Astra och Elektriska svetsningsaktiebolaget

till förening i ämnet avlåtna skrifter. Redogörelse för remissyttrandena

lämnas i det följande.

Gällande bestämmelser

Med konkurrensklausul menas i förevarande sammanhang ett i anställningsavtal

intaget förbud för arbetstagare att under viss tid efter anställningens

upphörande driva verksamhet, som konkurrerar med arbetsgivarens,

eller taga anställning hos någon som driver sådan verksamhet. Med

dylikt förbud avser arbetsgivaren att förhindra att hans yrkeshemligheter

honom till skada kan utnyttjas av konkurrenter eller av den anställde.

Klausulen kompletteras vanligen med en vitesbestämmelse. Vad gäller tiden

innan anställningen upphör torde, utan att uttryckligt avtal träffats där1

— Rihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 2 avd. Nr 74

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 74 år 19671

om, gälla att den anställde är skyldig avhålla sig från att bedriva konkurrerande

verksamhet. Lagen av år 1931 med vissa bestämmelser mot illojal

konkurrens stadgar därjämte straff och skadeståndsskyldighet för arbetstagare,

som under anställningstiden obehörigen använder eller yppar arbetsgivarens

yrkeshemlighet.

I fråga om konkurrensklausuler torde enligt svensk rätt gälla avtalsfrihetens

princip. De i 1864 års näringsfrihetsförordning meddelade bestämmelserna

om principiell näringsfrihet reglerar nämligen endast statsmakternas

förhållande till näringsfriheten men ej förhållandena enskilda medborgare

emellan. Emellertid är avtalsfriheten ej helt undantagslös. Här må

nämnas vissa bestämmelser i 1915 års lag om avtal och andra rättshandläggningar

på förmögenhetsrättens område.

I 38 § avtalslagen stadgas, att om till förebyggande av konkurrens någon

betingat sig av annan, att denne icke skall idka handel eller annan verksamhet

av angivet slag eller icke taga anställning hos någon som idkar sådan

verksamhet, den som gjort utfästelsen icke är därav bunden, för så vitt

utfästelsen i fråga om tid och art eller eljest skulle sträcka sig längre än

som kan erfordras för att hindra konkurrens eller ock över hövan inskränka

honom i hans frihet att utöva förvärvsverksamhet; vid prövning i sistnämnda

avseende skall hänsyn tagas jämväl till det ii -esse den enligt utfästelsen

berättigade har i densammas fullgörande. Av iorarbetena till lagen

framgår, att paragrafen har avseende icke blott på sådana konkurrensförbud,

som är vanligt förekommande i samband med arbetsanställning

eller överlåtelse av affärsrörelse, utan även på konkurrensfo.bud i fristående

avtal, t. ex. då mellan affärsmän, som konkurrerar med varandra genom

att sälja samma slags vara inom samma område, träffats överenskommelse

om uppdelning av försäljningsområdet, så att envar av dem skall äga ensam

sälja varan inom ett bestämt distrikt. Det må framhållas, att de synpunkter,

som domstolarna vid avgörande av de i paragrafen reglerade konfliktsituationerna

har att anlägga, hänför sig till de två parternas intresse i

frågan; det samhälleliga intresset av att fri konkurrens och näringsfrihet

består kommer endast medelbart under bedömande. Oavsett 38 § torde en

konkurrensklausul i anställningsavtal ej kunna åberopas om arbetsgivaren

skilt arbetstagaren från hans anställning utan att arbetstagaren givit honom

skälig anledning därtill eller om den anställde lämnat anställningen därför

att arbetsgivaren ej uppfyllt sina förpliktelser mot honom.

Enligt 36 § avtalslagen må vite i penningar eller annat, som någon utfäst

sig att gälda för den händelse han icke skulle fullgöra en honom åliggande

förpliktelse eller eljest skulle företaga eller underlåta att företaga en handling,

nedsättas efter tv prövas skäligt, såframt utkrävandet av vad utfäst

blivit finnes vara uppenbart obilligt; vid prövningen skall hänsyn tagas ej

blott till förlust, som den enligt utfästelsen berättigade må ha lidit, utan

även till det intresse han eljest må ha haft i handlingens företagande eller

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 74 år 1963

underlåtande ävensom till övriga föreliggande omständigheter. I samband

med konkurrensbegränsande överenskommelser är sådana vitesutfästelser

som förevarande paragraf har avseende på mycket vanliga. I likhet med vad

ovan sagts gälla beträffande bedömningen av fall enligt 38 § avtalslagen, avser

bedömningen enligt 36 § omedelbart endast de enskilda parternas särskilda

intressen i fallet. Samhällsintresset får sålunda icke heller i detta fall

någon direkt avgörande betydelse för bedömningen.

Frågor om tillämpning av 36 och 38 §§ avtalslagen prövas av domstol.

Av intresse är även 1953 års lag om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning

inom näringslivet. Lagstiftningens syfte är att främja en

ur allmän synpunkt önskvärd konkurrens inom näringslivet. Det åligger

näringsfrihetsrådet att i fråga om konkurrensbegränsning, som bringas under

dess bedömning, genom förhandling söka undanröja skadlig verkan av

densamma. Med skadlig verkan av konkurrensbegränsning förstås, att konkurrensbegränsningen

på ett ur allmän synpunkt otillbörligt sätt påverkar

prisbildningen, hämmar verkningsförmågan inom näringslivet eller försvårar

eller hindrar annans näringsutövning. Vidare gäller enligt 2 och 3 §§

förbud mot fasta bruttopriser samt vissa slag av anbudskarteller. Förbuden

är ej ovillkorliga. Undantag från förbuden kan sålunda beviljas av näringsfrihetsrådet

om konkurrensbegränsningen kan antagas främja kostnadsbesparingar,

vilka un väsentlig del kommer konsumenterna till godo, eller i

övrigt bidrager till en ändamålsenlig ordning, eller om eljest särskilda skäl

föreligger. Överträdelse av förbuden medför straffansvar. Förhandling inför

näringsfrihetsrådet skall äga rum då konkurrensbegränsning i andra fall än

som avses i 2 och 3 §§ finnes medföra skadlig verkan.

Näringsfrihetsrådet består av ordförande och åtta ledamöter. Ordföranden

och två ledamöter förordnas av Kungl. Maj :t för viss tid bland personer,

som icke kan anses företräda vare sig företagarintressen eller konsument-

och löntagarintressen. De övriga sex ledamöterna förordnas av Kungl.

Maj :t för tre år i sänder. Tre av dem utses bland personer, som kan anses

företräda företagarintressen, och tre bland personer, som kan anses företräda

allmänna konsument- och löntagarintressen. Vid sidan av näringsfrihetsrådet

finns eu ombudsman för näringsfrihetsfrågor. Denne förordnas

av Kungl. Maj :t för viss tid. Han skall ha domarerfarenhet. Erforderliga

utredningar och undersökningar utföres av statens pris- och kartellnämnd

respektive bank- och fondinspektionen samt försäkringsinspektionen.

Framställning om förhandling för undanröjande av skadlig verkan av

konkurrensbegränsning göres i regel av ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor.

Ilar förhandling påkallats, skall näringsfrihetsrådet bereda sökanden

samt motsidan tillfälle att vid sammanträde inför rådet framlägga sina

synpunkter på frågan huruvida de för förhandling stadgade betingelserna

föreligger. Ger vad som förekommit vid sammanträdet vid handen att betingelserna

för förhandling är uppfyllda bar näringsfrihetsrådet att besluta

1* — Ilihang till riksdagens protokoll 1963. 9 sand. 2 avd. AV 74

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 74 år 1963

om förhandling. Förhandlingen skall äga rum vid sammanträde med parterna

inför näringsfrihetsrådet. Har förhandling avslutats utan att den skadliga

verkan av konkurrensbegränsningen kunnat undanröjas, åligger det

rådet att göra anmälan till Kungl. Maj :t, när saken finnes vara av större

vikt. Om den skadliga verkan innebär att visst pris är uppenbart för högt

och om saken är av allmän betydelse, kan Kungl. Maj :t på rådets begäran

förordna om visst maximipris, som inte får överskridas utan rådets tillstånd.

Sådant förordnande skall avse viss tid, högst ett år. Näringsfrihetsrådets beslut

får icke överklagas. Lagen äger icke tillämpning å överenskommelse

mellan arbetsgivare och arbetstagare angående arbetslön och andra arbetsvillkor.

Historik

Avtalslagen vilar på ett av kommittén för utarbetande av lagförslag

inom obligationsrättens område (obligationsrättskommittén) den 31 januari

1914 avgivet betänkande. Under betänkandets 39 §, motsvarande 38 § avtalslagen,

yttrade kommitterade bl. a.

Mot den skarpa konkurrens, som gör sig gällande på alla områden inom

det nutida näringslivet, söka näringsidkarne skydda sig på varjehanda sätt.

Direkt riktade mot den fria konkurrensen äro sådana avtal, varigenom

den ene kontrahenten betingar sig, att den andre icke skall idka handel

eller annan verksamhet, som konkurrerar med hans egen, eller taga anställning

hos någon, som idkar sådan verksamhet. Dylika konkurrensförbud

ingå merendels såsom moment i ett mera omfattande avtal och pläga

då benämnas konkurrensklausuler. När en affärsman överlåter sin rörelse

å en annan, förbinder han sig sålunda ofta att icke grunda eller inträda i

ett konkurrerande företag. Detsamma gäller om den, som utträder ur ett

handelsbolag eller en annan affärsrörelse, vilken han drivit tillsammans

med en eller flera andra personer. Likaså förekommer det i stor utsträckning

att den, som hos en näringsidkare erhåller en anställning, vilken kräver

viss talang eller skicklighet, får utfästa sig att icke efter tjänstetidens utgång

taga anställning hos en konkurrent. Särskilt inom industrien spela dylika

avtal en stor roll, ity att arbetsgivarne på detta sätt söka skydda sig mot

prisgivande av yrkeshemligheter.---— Till konkurrensförbuden,

vilka naturligtvis med hänsyn till tid, ort eller innehåll i övrigt kunna vara

mer eller mindre omfattande, knyta sig vanligen utfästelser av visst vite

i händelse av förbudets överträdande.

Erfarenheten visar, att den som åtagit sig en förpliktelse av här avsedd

beskaffenhet, därigenom ofta underkastas inskränkningar i sin frihet att

utöva förvärvsverksamhet, vilka för honom äro oskäligt betungande. Särskilt

gäller detta vid avtal mellan yrkesidkare och personer, som äro anställda

i deras tjänst. De missbruk, vartill avtalsfriheten på detta område

givit anledning, hava föranlett, att man i åtskilliga länder funnit nödigt att

inskrida mot densamma.

I de skandinaviska länderna finnas inga särskilda lagbestämmelser i detta

ämne. Att sådana utfästelser, varom här är fråga, enligt gällande svensk

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 74 år 1963

rätt i allmänhet måste anses giltiga, råder intet tvivel. För att förekomma

missbruk av den nu rådande avtalsfriheten på detta område är det emellertid

enligt kommitténs mening av behovet påkallat, att laga verkan frånkännes

sådana konkurrensförbud, som överskrida billighetens gränser.

I nästföljande paragraf av det preliminära utkastet hade upptagits ett

stadgande, som beträffande vissa slag av konkurrensförbud innefattade

en betydlig skärpning av huvudregeln. Stadgandet innehöll nämligen, att

där någon, som var anställd i yrke såsom arbetare, arbetsförman eller handelsbetjänt

eller i motsvarande underordnad ställning, i och för anställningen

gentemot sin principal avgivit en utfästelse att ej idka viss verksamhet

eller taga anställning hos någon, som idkade sådan verksamhet,

han icke i något fall skulle vara bunden av utfästelsen. Kommittén hade

trott, att ett sådant stadgande skulle kunna vara till gagn icke minst ur

den synpunkten, att man därigenom undgick att i fråga om konkurrensförbud

av detta slag behöva ingå i prövning av frågan, huruvida den som

underkastat sig förbudet därigenom skulle otillbörligt inskränkas i sin frihet

att utöva förvärvsverksamhet. Någon egentlig fara för arbetsgivarna

skulle ett sådant stadgande, enligt vad kommittén ansåg sig ha anledning

att antaga, icke ha inneburit, då någon verklig konkurrens från personer

i dylik underordnad ställning sällan behövde befaras. Det viktigaste syfte

som ett konkurrensförbud i sådana fall syntes kunna tjäna var att bereda

skydd mot otillbörligt användande eller yppande från en förutvarande anställds

sida av yrkeshemligheter, som på grund av tjänsteförhållandet kommit

till dennes kännedom, men behovet av skydd i sådant hänseende borde

enligt kommitténs mening kunna tillgodoses genom en blivande lagstiftning

mot illojal konkurrens.

I de yttranden som inkom över utkastet uttalades emellertid starka betänkligheter

mot det ifrågasatta stadgandet. Med anledning härav ansåg

kommittén att stadgandet icke borde upptagas i det slutliga förslaget. Att

utesluta detsamma syntes icke möta någon avgörande betänklighet, enär

en anställd i varje fall då en utfästelse av här ifrågavarande slag kan anses

otillbörligt försvåra hans fortkomst redan på grund av det allmänna stadgandet

i 38 § icke är bunden av densamma.

Som svar på en interpellation i riksdagens andra kammare om åtgärder

mot konkurrensklausuler, anförde chefen för justitiedepartementet, statsrådet

Zetterberg, den 14 december 1946 med hänvisning till 38 § avtalslagen:

Interpellanten har gjort gällande, att den nuvarande lagbestämmelsen i

ämnet icke erbjuder tillräckligt skydd för de anställdas berättigade intressen.

Det är självfallet vanskligt att i avsaknad av närmare utredning om

innehållet i de konkurrensklausuler, som komma till användning, och rättspraxis

på området taga bestämd ståndpunkt till denna fråga. Mycket talar

emellertid för alt stadgandet i avtalslagen, som endast fastslår eu allmän

princip beträffande konkurrensförbud av alla slag, icke i och för sig erbjuder

tillräckligt skydd för de anställda. Eu tillfredsställande reglering av

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 74 år 1963

frågan om konkurrensklausulers bindande kraft i anställningsförhållanden

synes kräva mera detaljerade bestämmelser. Att på sätt i interpellationer!

ifrågasatts under alla omständigheter frånkänna dylika klausuler rättslig

giltighet torde dock, såvitt jag för närvarande kan bedöma, föra för långt.

Man torde nämligen icke kunna bortse från att konkurrensklausuler i vissa

fall kunna vara berättigade. Det kan t. ex. för ett företag vara en angelägenhet

av största vikt att därigenom skapa garanti för att yrkeshemligheter

icke komma en konkurrent till godo. Nackdelen för den anställde kan

också kompenseras genom att han erhåller skäligt vederlag för sin utfästelse.

Under förarbetena till nuvarande lagstadgande ifrågasattes visserligen

att införa en regel, enligt vilken vissa slag av konkurrensförbud i

anställningsförhållanden skulle vara ogiltiga. Denna bestämmelse avsåg

emellertid endast vissa grupper av anställda i mera underordnad ställning,

från vilkas sida någon verklig konkurrens icke kunde befaras.

Enligt vad jag inhämtat pågå för närvarande förhandlingar mellan Svenska

arbetsgivareföreningen å ena samt Svenska industritjänstemannaförbundet

och Sveriges arbetsledareförbund å andra sidan i syfte att nå enighet

om en konkurrensklausul som innefattar en skälig avvägning mellan arbetsgivarens

och den anställdes intressen. Denna klausul skulle organisationerna

rekommendera arbetsgivare och arbetstagare att använda i förekommande

fall. Icke blott arbetsgivareföreningen utan även Tjänstemännens

centralorganisation ha på förfrågan hemställt, att i avvaktan på den

lösning, som sålunda kan komma till stånd, något lagstiftningsinitiativ i

saken icke måtte tagas från statsmakternas sida. För egen del är jag av

samma mening. Jag ämnar emellertid med uppmärksamhet följa den fortsatta

utvecklingen. Skulle det visa sig, att det icke på frivillighetens väg kan

vinnas en för de anställda tillfredsställande lösning av problemet, bör frågan

om en ändring i den nuvarande lagstiftningen upptagas till mera ingående

undersökning.

Den 19 november 1947 träffades mellan Svenska arbetsgivareföreningen

och Svenska industritjänstemannaförbundet överenskommelse om konkurrensförbad

i anställningskontrakt, vari organisationerna tillkännagav sin

principiella uppfattning angående konkurrensförbudens användningsområde.

I överenskommelsen anföres bl. a.

Konkurrensförbud bör endast ifrågasättas vid företag, där yrkeshemligheter

finnas, vilkas yppande skulle vara till påtagligt men för företaget. Vid

sådant företag bör konkurrensförbud endast ifrågasättas för tjänsteman,

som under tjänstgöringen får kännedom om dylik yrkeshemlighet och genom

utbildning eller erfarenhet har förutsättning att göra bruk av denna

kännedom. Vid avgörande av fråga, huruvida konkurrensklausul bör intagas

i kontraktet för viss tjänsteman samt vid fastställande av klausulens

villkor bör sålunda hänsyn tagas till å ena sidan vikten av det intresse, som

arbetsgivaren avser att skydda, och å andra sidan tjänstemannens intresse

av att fritt kunna utnyttja sin arbetskraft. Skulle i ett visst fall ifrågasättas

skäligheten i införande av konkurrensförbud eller av visst villkor, må frågan,

om parterna äro därom ense, kunna hänskjutas till skiljenämnd för

utlåtande.

När i enlighet med denna principiella uppfattning konkurrensklausul intages

i anställningskontrakt, förorda organisationerna, att den utformas

efter följande riktlinjer:

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 74 år 1963 7

1. Tjänstemannen må icke under en tid av räknat från anställning
ens

upphörande vare sig taga anställning hos med arbetsgivare konkurrerande

företag eller ingå såsom aktiv eller passiv delägare i sadant foretag

eller på annat sätt bistå sådant företag med råd eller dåd, ej heller själv

eller genom annan starta eller driva med arbetsgivaren konkurrerande verksamhet.

Konkurrensförbudet gäller ej i följande fall:

a) Vid uppsägning från arbetsgivarens sida, vilken icke foranletts av

kontraktsbrott från tjänstemannen.

b) Vid uppsägning från tjänstemannens sida, vilken foranletts av kontraktsbrott

från arbetsgivaren.

Med kontraktsbrott förstås sådan åtgärd eller underlåtenhet, som ger motparten

hävningsrätt. ,

2 Som ersättning för iakttagande av konkurrensforbudet utbetalar arbetsgivaren

per månad skillnaden mellan tjänstemannens arbetsinkomst hos

arbetsgivaren vid anställningens upphörande och den (lägre) inkomst, som

tjänstemannen därefter uppburit i ny förvärvsverksamhet, dock att ersattningen

icke får överstiga 60 % av månadsinkomsten från arbetsgivaren. For

fastställande av ersättningsbeloppet är tjänstemannen skyldig att hålla arbetsgivaren

underrättad om storleken av sina inkomster i ny förvärvsverksamhet.

...... . _ . ,

3. Arbetsgivaren kan genom meddelande till tjänstemännen befria denne

från skyldigheten att iakttaga konkurrensförbudet, varvid arbetsgivarens

ersättningsskyldighet enligt punkt 2 upphör tre månader efter det meddelandet

lämnats. o

4 Om tjänstemannen avsiktligt eller genom grov vårdslöshet överträder

konkurrensförbudet, är han skyldig att för varje gång så sker till arbetsgivaren

utgiva vite med kronor. Om någon av parterna visar, att

skadan uppgår till annat belopp, skall i stället för vitet utgå ersättning for

den verkliga skadan.

Följande protokollsanteckningar finns fogade vid överenskommelsen.

1. Det är organisationernas uppfattning, att konkurrensförbudets giltighetstid

i allmänhet ej behöver överstiga två år efter anställningens upphörande.

En längre giltighetstid bör endast i undantagsfall vara nödvändig. I

många fall kan en kortare tid än två år vara tillräcklig.

2. Vitesbeloppet bör sättas i rimlig relation till tjänstemannens årslön.

Det är organisationernas uppfattning, att i flertalet fall ett vitesbelopp av

75 % av tjänstemannens årslön utgör en tillräcklig garanti för konkurrensförbudets

iakttagande.

En motsvarande överenskommelse träffades samtidigt mellan Svenska

arbetsgivareföreningen och Sveriges arbetsledareförbund.

Båda överenskommelserna har efter uppsägning år 1961 från tjänstemannaförbundens

sida upphört att gälla.

Av rättspraxis rörande tillämpningen av 36 och 38 §§ avtalslagen må här

nämnas det i Nytt juridiskt arkiv 1957 s. 279 refererade avgörandet av

högsta domstolen. Enligt klausul i anställningsavtal hade den anställde

förbundit sig att icke inom två år efter anställningens upphörande taga

anställning bos någon person eller rörelse, som konkurrerade med arbets
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Andra lagutskottets utlåtande nr 74 år 1963

givaren. Målet gällde frågan huruvida den anställde var bunden av utfästelsen

och, i sådant fall, huruvida utkrävandet av hela det i anställningsavtalet

för brott mot klausulen stadgade vitet, motsvarande två årslöner,

kunde anses uppenbart obilligt.

I ett av högsta domstolen i målet infordrat yttrande anförde kommerskollegium

bl. a.

Under senare år har den uppfattningen vuxit sig allt starkare, att konkurrensen

näringsidkare emellan bör vara så obunden som möjligt. Sålunda

ha statsmakterna genom olika åtgärder sökt främja en sådan ordning.

Bl. a. kan erinras om 1953 års lag om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning

inom näringslivet. Industriförbundet har ansett att, eftersom

denna lagstiftning icke avsåge förhållandena på arbetsmarknaden, den

utveckling som skett på detta rättsområde saknade betydelse vid bedömningen

av konkurrensklausuler av det slag varom här vore fråga. Enligt

kollegiets åsikt har emellertid industriförbundet endast såtillvida rätt att

en dylik klausul — vilken innefattar förbud för den anställde att taga tjänst

hos en med arbetsgivaren konkurrerande företagare — ej kan komma under

bedömande jämlikt 1953 års lag. Det egentliga syftet med klausulen

ar dock att skydda arbetsgivaren-företagaren mot konkurrens från andra

näringsidkare, och den har sålunda samma sakliga innebörd som andra

konkurrensbegränsande överenskommelser, vari företagare är part; att

klausulen gäller mellan två parter på arbetsmarknaden är ovidkommande

ur de synpunkter varom här är fråga. Sannolikt saknas icke förespråkare

tor den meningen att en tillämpning av de principer vilka kommit till uttryck

i berörda lagstiftning bör leda till att de allra flesta konkurrensklausuler

kunna förklaras ogiltiga jämlikt 38 § avtalslagen. Kollegiet finner

emellertid för sin del, att en sådan åskådning skulle föra väl långt. I åtskilliga

fall måste en näringsidkare anses ha ett även ur allmän synpunkt

berättigat intresse av att kunna genom avtal med sina anställda skydda sig

mot att de fritt utnyttja sina hos honom förvärvade insikter i yrket näringsidkaren

till skada. Inom vår lagstiftning finnas flera exempel på stadganden,

vilkas uppgift är att hindra prisgivandet av yrkeshemligheter. Vanliga

aro sålunda bestämmelser som föreskriva tystnadsplikt för myndighet

eller tjänsteman som under tjänsteutövning får insyn i ett företag (se t. ex.

V^en d. 1 juni 1956 om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrenstorhaHanden).

Vidare kan erinras om att uppgifter som lämnas av näringsidkare

for statlig eller kommunal statistik i princip icke må utlämnas förrän

viss längre tid förflutit. Ett åtagande av en hos enskild arbetsgivare

anstalld person att icke taga anställning hos konkurrent till arbetsgivaren

har nara beröringspunkt med tystnadsplikt av nyssnämnt slag. Sammanfattningsvis

far kollegiet såsom sin mening uttala, att den allmänna rättsuppfattningen

i dag icke kräver att en konkurrensklausul av förevarande

slag alltid skall underkännas av domstolarna, men att utvecklingen «ått i

riktning mot en för näringsidkarna strängare tillämpning av 38 § avtalslagen.

Möjligen förtjänar i detta sammanhang framhållas, att lagrummet

i ett fall som detta lärer ha en ganska ringa praktisk betydelse, eftersom

det skadestånd som en anställd kan bli förpliktad att utgiva till sin förutvarande

arbetsgivare vanligen torde betalas av den anställdes nye arbetsgivare

och skadeståndet sällan är så stort att den skadelidande blir nöjaktigt

gottgjord.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 74 år 1963

Högsta domstolen fann i förevarande mål, att den anställde var bunden

av konkurrensklausulen och att skäl för jämkning av vitet ej förelåg. I

domskälen redogjorde domstolen för de i 36 och 38 §§ avtalslagen angivna

undantagen från den allmänna regeln om avtalsfrihet samt anförde därefter

bl. a.

Tillämpningen av dessa undantagsbestämmelser blir en fråga om bedömning

av omständigheterna i det enskilda fallet. Tydligt är emellertid, att

med lagstiftningens utgångspunkt denna tillämpning måste såtillvida vara

återhållsam som den icke kan föras över de gränser stadgandet i 38 § angiver.

Skulle av nationalekonomiska eller sociala skäl en utvidgning av

undantagen anses påkallad, är detta en angelägenhet för lagstiftningen, icke

rättsskipningen: jämkningar kunna givetvis också ske genom avtal mellan

arbetsmarknadens parter.

Bland de omständigheter i det särskilda fallet som högsta domstolen beaktade

må nämnas, att den anställde syntes ha kunnat utan svårighet få

anställning hos företag som icke konkurrerade med den tidigare arbetsgivaren

och att arbetsgivaren erbjudit den anställde två års arbetsfri lön,

därest han inte tog anställning hos konkurrerande företag.

Frågan om skydd för yrkeshemligheter genom lagstiftning

mot illojal konkurrens har tidigare prövats av

Kungl. Maj :t. Förslag till sådan lagstiftning framlades år 1915 av patentlagstiftningskommittén,

som ville att förbud mot obehörigt yppande av arbetsgivares

yrkeshemlighet skulle gälla icke endast för anställningstiden

utan även under ett år efter anställningens upphörande. Därvid erinrade

kommittén, att sådant förbud i vissa länders lagstiftning gällde för obegränsad

tid. Två reservanter i kommittén ställde sig emellertid avvisande

till ett förbud som sträckte sig utöver anställningstiden. Om förslaget rådde

bland remissinstanserna delade meningar. Kommer skollegium ansag, att

en sådan utsträckning av förbudet motverkade intresset av att yrkeskunskap

utbreddes inom näringslivet. Patent- och registreringsverket, som likaledes

delade reservanternas åsikt, framhöll att förbudet kunde innebära

ett obehörigt ingrepp i den enskildes rätt att fritt begagna sig av de erfarenheter

och kunskaper han förvärvat. I den proposition (nr 269 år 1919) varigenom

framlades förslag till 1919 års lag med vissa bestämmelser mot

illojal konkurrens anförde föredragande departementschefen, statsrådet

Löfgren, att de avvägningar som måste göras var av vansklig natur. Svårigheterna

att i praktiken draga gräns mellan den speciella yrkeshemligheten

och den allmänna yrkeskunskapen var betydande. Med hänsyn till den kritik

som riktats mot kommitténs förslag i förevarande del och då lagstiftningen

avsåg ett tidigare oreglerat område, fann departementschefen försiktigheten

bjuda, att förbudet inskränktes till att avse anställningstiden.

Stadgandet i 1919 års lag har därefter oförändrat överförts till nu gällande

lag i ämnet.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 74 år 1963

Lagstiftningen mot illojal konkurrens är för närvarande föremål för

översyn inom utredningen om illojal konkurrens. Det i förevarande sammanhang

aktuella spörsmålet behandlas ej i utredningens direktiv.

Första gången de svenska statsmakterna till offentlig prövning tog upp

frågan om åtgärder mot konkurrensbegränsningar inom

näringslivet föranledda av enskilda monopolistiska sammanslutningar

var år 1911. Initiativet var dock av begränsad natur, i det att åtgärderna

inskränkte sig till att avse tillsättande av en offentlig utredning rörande förekomsten

inom landet av truster och karteller samt deras inverkan på landets

ekonomiska liv och framför allt på prisbildningen.

Frågan om lagstiftning i ämnet kom att anstå ända till år 1925, då lagen

den 18 juni 1925 om undersökning angående monopolistiska företag och

sammanslutningar utfärdades. 1925 års lag gav Kungl. Maj :t befogenhet

att, när skäl därtill förelåg, förordna om undersökning i närmare angiven

ordning i fråga om företag eller sammanslutning, som avsåg produktion

eHer bearbetning av varor eller andra förnödenheter, handel, bankrörelse,

försäkringsrörelse eller transportverksamhet och som kunde antagas vara

av monopolistisk natur.

År 1936 tillsattes en sakkunnigutredning, 1936 års näringsorganisationssakkunniga,

med uppdrag att verkställa utredning angående utbredningen

inom näringslivet av organiserad samverkan mellan företagarna och den

pris-, produktions- och distributionspolitik, som kommit till stånd på grund

av dylik samverkan, samt att inkomma med de förslag, vartill utredningen

kunde giva anledning. De sakkunniga avgav betänkande år 1940 (Organiserad

samverkan inom svenskt näringsliv, SOU 1940:35). I fråga om den

principiella bakgrund, mot vilken utredningens överväganden borde ses,

uttalade näringsorganisationssakkunniga bl. a., att det syntes dem tillkomma

samhället att genom lämpliga organ såvitt möjligt förhindra, att näringsorganisationer

eller företag utnyttjade sin ställning på ett sätt, som försvårade

ekonomiskt framåtskridande, otillbörligt inskränkte näringsfriheten

eller medförde privata monopolvinster på förbrukarnas bekostnad.

Lagen den 29 juni 1946 om övervakning av konkurrensbegränsning inom

näringslivet tillkom på hemställan av kommissionen för ekonomisk efterkngsplanering,

som i ett den 21 september 1945 avgivet betänkande angående

övervakning av konkurrensbegränsande företeelser inom näringslivet

(SOU 1945:42) framlagt förslag till lagstiftning i ämnet. Lagen ersatte

den ovan omförmälda 1925 års lag om undersökning angående monopolistiska

företag och sammanslutningar.

Huvudstadgandet i 1946 års lag återfanns i dess 1 §. Enligt denna paragraf

skulle »i syfte att förebygga skadlig verkan av konkurrensbegränsning

inom näringslivet» övervakning ske på sätt i lagen närmare stadgades dels

genom registrering av konkurrensbegränsande överenskommelser, dels genom

särskild undersökning.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 74 år 1963

År 1951 avgav nyetableringssakkunniga det betänkande (SOU 1951:27)

som ligger till grund för 1953 års lag om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning

inom näringslivet.

I frågan om begreppet skadlig verkan av konkurrensbegränsning anförde

nyetableringssakkunniga, att verkningarna skulle bedömas med hänsyn till

sitt värde ur allmän synpunkt. Därmed avsågs att frågan i första hand skulle

betraktas med utgångspunkt från konsumenternas intressen. Enskilda

företagares intressen av att inte hindras i sin näringsutövning skulle jämväl

beaktas, men detta intresse skulle därvid bedömas med utgångspunkt

från konsumenternas behov.

I sitt yttrande över betänkandet förordade kommerskollegium att skydd

mot konkurrensbegränsning skulle beredas näringsidkare även i fall då konsumentintresset

icke direkt berördes.

Förslaget till 1953 års lag framlades i propositionen nr 103 år 1953. Om

konkurrensbegränsnings skadlighet anförde föredragande departementschefen,

statsrådet Ericsson, bl. a.

Vid de överläggningar, som inom handelsdepartementet ägt rum med vissa

företrädare för näringslivet, har rått enighet om att det främst är de

prishöjande och effektivitetshämmande verkningarna av konkurrensbegränsning,

som man bör vara angelägen att hindra och som därför bör utmärkas

såsom skadliga. I anslutning till ett av kommerskollegium framställt

förslag har det därjämte befunnits vara av vikt, att näringsutövare, som

hindras i sin näringsutövning av enskilda företagares konkurrensbegränsande

åtgärder, i viss utsträckning erhåller en självständig rätt till skydd i lagen.

Också den verkan av en konkurrensbegränsning att annans näringsutövning

försvåras eller hindras bör därför beteckas såsom skadlig.

Det tredje ledet i departementsförslagets definition, som avser att annans

näringsutövning otillbörligt försvåras eller hindras, saknar motsvarighet

i sakkunnigförslaget. Såsom jag i det föregående anfört, reglerar

1864 års näringsfrihetsförordning omedelbart endast statsmakternas förhållande

till näringsfriheten, låt vara att förordningen därutöver är att

fatta även som allmän manifestation av näringsfrihetens princip. Förordningen

behandlar icke förhållandena enskilda medborgare emellan och innebär

sålunda icke något skydd gentemot dylika av enskilda åstadkomna

spärrar, t. ex. i form av konkurrensbegränsande avtal, som utgör faktiska

inskränkningar av näringsfriheten. Icke heller eljest har näringsfriheten

annat än i viss, mycket begränsad utsträckning erhållit legalt stöd. Med

hänsyn till den utbredning, som konkurrensbegränsningarna vunnit inom

vårt näringsliv, är det enligt mitt förmenande därför icke opåkallat att rätten

till fri näringsutövning även gentemot hinder, åstadkomna av enskilda,

vinner åtminstone det begränsade skydd, som den nu ifrågasatta lagen

kan ge.

I fråga om undantagandet från lagens tillämpningsområde av avtal mellan

arbetsgivare och arbetstagare angående arbetslön och andra villkor anförde

föredragande departementschefen bl. a.

På arbetsmarknadens område förekommer otvivelaktigt företeelser, som

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Andra lagutskottets utlåtande nr 74 år 1963

är av konkurrensbegränsande natur. Att dylika konkurrensbegränsningar i

vissa fall kan ge anledning till missbruk och missförhållanden är tydligt.

Såsom de sakkunniga framhållit föreligger dock en viktig skillnad mellan

näringslivets och arbetsmarknadens konkurrensbegränsningar såtillvida som

på arbetsmarknaden vanligen två likaberättigade parter står mot varandra.

Häri ligger onekligen en viss garanti att missförhållandena icke blir alltför

framträdande, även om, såsom reservanterna anfört, denna garanti ej alltid

är fullt betryggande.

Konkurrensbegränsningarna på arbetsmarknaden är i allt väsentligt en

följd av organisationsväsendet och de kollektiva uppgörelserna av arbetsvillkoren.

Den kollektiva arbetsrätten eller de rättsregler som rör förhållandet

mellan arbetsgivarnas och arbetstagarnas organisationer, har under de

gångna årtiondena varit föremål för ett livligt lagstiftningsarbete.--—

Dessa lagar meddelar emellertid icke några regler rörande kampmedel i ar
betsstrider.

-— --Ett efter omfattande utredningsarbete framlagt förslag

till lagstiftning föll vid 1935 års riksdag, väsentligen på grund av olika

uppfattning i detaljfrågor. På grundval av lagförslaget har emellertid utbildats

en tämligen fast sedvanerätt rörande de ekonomiska stridsåtgärderna

på arbetsmarknaden. ----—

Arbetsmarknadens konkurrensbegränsningar har sålunda i viss mån,

ehuru långtifrån fullständigt, blivit föremål för en legal och sedvanerättslig

reglering, vartill motsvarighet saknas på näringslivets område. Den

ytterligare reglering av arbetsmarknadens konkurrensbegränsningar, som

kan vara erforderlig, bör av naturliga skäl ansluta sig till den utveckling,

som redan ägt rum. Jag finner därför goda skäl tala för att arbetsmarknaden,

där otvivelaktigt särskilda förhållanden gör sig gällande, undantages

från den nya lagens tillämpningsområde.

Andra lagutskottet, som behandlade propositionen i sitt utlåtande nr 32

år 1953, godtog vad departementschefen anfört.

Remissyttrandena

Kommerskollegium anser skäl finnas för en utredning av frågan om konkurrensklausuler

i anställningsavtal i syfte att klarlägga, huruvida den

nuvarande lagstiftningen på ett tillfredsställande sätt skyddar de olika intressen

som gör sig gällande på detta område. Kollegium framhåller att

företagare i många fall kan anses ha ett även ur allmän synpunkt berättigat

intresse av att kunna genom avtal med sina anställda skydda sig mot att

dessa fritt utnyttjar sina hos arbetsgivaren förvärvade insikter i yrket. Härvidlag

pekas på sådana företag som bedriver forsknings- och utvecklingsarbete.

Otillräckliga möjligheter att erhålla skydd mot prisgivande av yrkeshemligheter

skulle, menar kollegium, vara ägnade att minska företagens

intresse att investera medel i forskning, något som skulle medföra från

såväl samhällets som den enskildes synpunkt otillfredsställande konsekvenser

för det tekniska och ekonomiska framåtskridandet. Gentemot dessa

företagarintressen måste emellertid, framhåller kollegium, vägas arbetstagarnas

intresse att icke hindras i sin yrkesutövning liksom också samhäl
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande nr 74 år 1963

lets intresse att de medborgare som skaffat sig specialutbildning på ett visst

område får tillfälle att nyttiggöra sina kunskaper. Kollegium anser icke att

det bör överlämnas åt arbetsmarknadens parter att lösa dessa problem,

därest den nuvarande lagstiftningen ger ett otillräckligt skydd för arbetstagaren.

Det kan, menar kollegium, icke vara riktigt att den enskilde skall

vara beroende av arbetsmarknadens organisationer för att kunna göra sin

rätt gällande. Kollegium framhåller även att betydande förändringar sedan

tillkomsten av 1915 års lag ägt rum i den allmänna synen såväl å konkurrensbegränsande

företeelser som å förhållandet mellan arbetsgivare och

arbetstagare.

Tjänstemännens centralorganisation tillstyrker motionerna och instämmer

helt i de synpunkter motionärerna anfört. Motionärernas utredningskrav

tillstyrkes också av Sveriges akademikers centralorganisation.

Landsorganisationen anser sig för sin del ha svårt att bedöma huruvida

1947 års överenskommelser om konkurrensklausuler inte haft avsedd verkan

liksom om det för närvarande saknas förutsättningar att avtalsvägen

nå en tillfredsställande reglering. Skulle det visa sig att en för de anställda

nöjaktig lösning icke kan vinnas på frivillighetens väg, bör emellertid enligt

Landsorganisationens mening frågan om en ändring i den nuvarande lagstiftningen

tas upp till mera ingående undersökning. Med hänsyn till vad

motionärerna uppgivit om resultaten av överenskommelserna mellan arbetsmarknadens

parter synes en sådan undersökning nu vara motiverad, menar

Landsorganisationen. Att såsom motionärerna föreslagit göra 1953 års lag

om motverkande av konkurrensbegränsning tillämplig på konkurrensklausuler

i anställningsavtal finner Landsorganisationen dock föga överensstämmande

med konkurrensbegränsningslagstiftningens allmänna uppläggning.

Motionerna avstyrkes av Svenska arbetsgivareföreningen, som bl. a. anför.

Förekomsten av konkurrensklausuler inom industrin är begränsad till

relativt få företag, vilka i huvudsak är att finna inom gummiindustrin, den

kemisk-tekniska industrin samt läkemedelsindustrin. I de fall konkurrensklausuler

förekommer avser de regelmässigt ett strängt begränsat urval

personer. Motionärernas påstående att konkurrensklausuler »förekommer

icke sällan» är sålunda betydligt överdrivet.

De överenskommelser om konkurrensförbud i anställningskontrakt som

träffades 1947 mellan föreningen och Svenska Industritjänstemannaförbundet

samt mellan föreningen och Sveriges Arbetsledareförbund medförde en

kraftig begränsning av förekomsten av konkurrensklausuler. —- ------

Även sedan överenskommelserna 1961 uppsagts av tjänstemannaförbunden

har föreningen i sin rådgivning rekommenderat tillämpning av normerna i

överenskommelserna. Detta system har i praktiken visat sig fungera tillfredsställande,

och uppkommande meningsskiljaktigheter har som regel

kunnat lösas redan på det lokala planet. Antalet centrala förhandlingar rörande

konkurrensklausuler har städse varit ytterst ringa.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 74 år 1963

Vad beträffar betydelsen av konkurrensklausuler för företag inom gummiindustrin

vill föreningen nämna följande. Branschen befinner sig i snabb utveckling.

Produktionen grundas på kontinuerlig forskning och på erfarenheter,

som vinnes genom experiment och försök i den egna fabrikationen.

Betydande belopp nedlägges årligen på utvecklings- och forskningsarbete.

Enbart vid ett av de svenska gummiföretagen överstiger kostnaderna härför

6 miljoner kronor per år. Förhållandena inom branschen är sådana, att

yrkeshemligheter som regel icke kan skyddas genom patent. Resultaten av

det egna utvecklingsarbetet representerar för de ledande företagen mycket

betydande värden. Detta gäller såväl när det är fråga om inom företagen

framkommande forskningsresultat som de inom gummiindustrin vanligt

förekommande förvärven av »know how» genom licensavtal med i regel

utländska gummifabrikanter. Särskilt i det senare fallet är det ofta en förutsättning

för att licensrätt till en tillverkning skall kunna förvärvas att

betryggande garantier kan lämnas i form av sekretessbestämmelser avseende

den personal, som får ta del av metoder, recept etc., som omfattas av

licensavtalet. I detta sammanhang bör understrykas, att det endast i undantagsfall

rör sig om förvärv av licenser på grund av föreliggande patent.

Inom gummiindustrin finns otvivelaktigt stora varuområden, där något

behov av konkurrensklausuler inte i och för sig föreligger, nämligen då

det gäller vissa allmänt förekommande standardartiklar, men det bör beaktas,

att i utvecklingen sysselsatta personer mycket ofta samtidigt sysslar

med produkter, processer, recept etc. avseende sådana områden, som behöver

skyddas genom konkurrensklausuler.

En förutsättning för att den svenska industrin skall kunna bibehålla sin

internationella konkurrenskraft är att även i fortsättningen stora investeringar

görs i forsknings- och utvecklingsarbete. Det är uppenbart, att intresset

för sådana investeringar minskar, om forskningsresultaten omedelbart

kan stå till konkurrenters förfogande. Av vad nu anförts torde framgå att

det i många fall finns ett legitimt behov av konkurrensklausuler. Motionärerna

har också vitsordat, att konkurrensklausuler icke kan betraktas som

omotiverade i alla situationer.

I utländsk lagstiftning är konkurrensklausuler som regel accepterade,

och sådana klausuler förekommer också i betydligt större utsträckning

utomlands än inom svensk industri. Utländska näringsidkare inom sådana

branscher, för vilka skydd i form av konkurrensklausuler är väsentligt, har

betydande konkurrensfördelar gentemot andra länders företagare, om dessas

konkurrensklausulsskydd icke är lika utvecklat. Särskilt med tanke på

strävandena i riktning mot vidgade marknader synes det angeläget, att

vårt land ej alltför mycket avviker från den praxis beträffande konkurrensklausuler

som gäller i övriga västeuropeiska industriländer.

Avslutningsvis vill föreningen framhålla, att frågan om konkurrensklausuler

alltfort bör handläggas av arbetsmarknadsparterna och att ett lagstiftningsingripande

är opåkallat.

I en vid Svenska arbetsgivareföreningens yttrande fogad promemoria

framhåller Elektriska svetsningsaktiebolaget, att en industri tidigare kunde

grundas på en patentskyddad uppfinning men att ett så omfattande patentskydd

ej längre är praktiskt möjligt. Förhållandena inom bolagets verk
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra lagutskottets utlåtande nr 74 år 1963

samhetsområde har, fortsätter bolaget, framtvingat användningen av konkurrensklausuler.

Dessa klausuler är emellertid enligt vad bolaget uppger

utformade i samråd med företagets tjänstemannaklubb, som också kontaktas

då införandet av konkurrensklausul aktualiseras vid nyanställning.

Motionerna avstyrkes även av Sveriges industriförbund och flertalet handelskammare.

Därvid framföres i huvudsak samma synpunkter som i Svenska

arbetsgivareföreningens yttrande. I fråga om motionärernas förslag

att tillämpa 1953 års konkurrensbegränsningslagstiftning på konkurrensklausuler

i anställningsavtal anföres från en del håll, att denna lagstiftnings

syfte att främja fri konkurrens är principiellt annorlunda än önskan

att tillgodose den anställde arbetstagarens intresse att icke hindras i sin

yrkesutövning samt att de olika bedömningsgrunder som följer härav svårligen

låter sig förena.

Utskottet

Med konkurrensklausul i anställningsavtal menas ett i avtalet intaget förbud

för arbetstagare att under viss tid efter anställningens upphörande

driva verksamhet, som konkurrerar med arbetsgivarens, eller taga anställning

hos någon som driver sådan verksamhet. Förbudet avses förhindra att

arbetsgivarens yrkeshemligheter, honom till skada, utnyttjas av konkurrenter

eller av den anställde. Klausulen kompletteras vanligen med en vitesbestämmelse.

Vad gäller tiden före anställningens upphörande torde, utan

att avtal träffats därom, gälla att den anställde är skyldig avhålla sig från

att bedriva verksamhet som konkurrerar med arbetsgivarens. 1931 års lag

med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens stadgar därjämte straff och

skadeståndsskyldighet för arbetstagare, som under anställningstiden obehörigen

använder eller yppar arbetsgivarens yrkeshemlighet. Något motsvarande

stadgande för tiden efter anställningens upphörande finns inte.

Enligt 38 § avtalslagen är en konkurrensklausul icke bindande för arbetstagaren

om utfästelsen i fråga om tid och ort eller eljest sträcker sig längre

än som erfordras för att hindra konkurrens eller om klausulen över hövan

inskränker arbetstagaren i hans frihet att utöva förvärvsverksamhet. Vid

prövning i sistnämnda avseende skall hänsyn också tagas till arbetsgivarens

intresse av att förbudet upprätthålles. Även om konkurrensklausulen skulle

vara giltig kan det därtill knutna vitet jämlikt 36 § avtalslagen jämkas om

dess utkrävande skulle vara uppenbart obilligt.

I förevarande motioner yrkas utredning om åtgärder för begränsning av

konkurrensklausuler i anställningsavtal. Enligt motionärernas uppfattning

hindrar sådana klausuler den enskilde i hans förvärvsarbete och kan i vissa

fall tvinga eu arbetstagare att välja en helt ny levnadsbana. Icke bara för

den enskilde utan även för samhället måste del, menar motionärerna, vara

av betydelse, att den som skaffat sig specialutbildning och erfarenhet inom

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 74 år 1963

ett visst område får tillfälle att nyttiggöra sina kunskaper. Motionärerna

vill dock ej göra gällande att konkurrensklausuler i alla situationer kan

anses omotiverade. Det har emellertid visat sig, fortsätter motionärerna, att

stadgandet i 38 § avtalslagen icke i tillräcklig omfattning skyddar arbetstagarna.

Ej heller har försöken att lösa frågan genom avtal mellan arbetsmarknadens

parter givit resultat som motionärerna kan anse tillfredsställande.

Flertalet remissinstanser menar att en utredning av de problem som uppkommer

genom användningen av konkurrensklausuler kan vara motiverad.

Svenska arbetsgivareföreningen gör emellertid gällande att frågan bör handläggas

av arbetsmarknadens parter och att ett lagstiftningsingripande är

opåkallat.

Enligt utskottets mening kan det icke bestridas att vissa företag har ett

berättigat intresse av att yrkeshemligheter icke utlämnas till företagets konkurrenter.

Att ett tillfredsställande skydd kan beredas torde ofta vara en

förutsättning för att företagsledningen skall vara beredd att nedlägga kostnader

på forsknings- och utvecklingsarbete liksom för att företaget skall

kunna få rätt till licenstillverkning. Skyddet för yrkeshemligheter kan i

sadana fall vara ett allmänt intresse. Å andra sidan får dessa hänsyn ej

medföra att den enskilde obehörigen hindras i sin näringsutövning. Såsom

framhållits av motionärerna är det även ur allmän synpunkt väsentligt att

en arbetstagare får tillfälle att utnyttja sina kunskaper och sin utbildning.

Om den nuvarande lagstiftningen på området icke innebär en lämplig avvägning

mellan de olika intressena och arbetsmarknadens parter ej heller

lyckats uppnå tillfredsställande överenskommelser i detta hänseende, kan

det övervägas om icke statsmakterna bör söka lösa problemen. Hur man

därvid skall gå till väga torde icke vara möjligt att avgöra med ledning av

det nu tillgängliga materialet. Utskottet vill därför förorda att hithörande

frågor förutsättningslöst utredes.

Med hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

A. att riksdagen i anledning av förevarande motioner,

I: 279 och II: 323, i skrivelse till Ivungl. Maj :t måtte anhålla

att problemen i fråga om användning av konkurrensklausuler

i anställningsavtal förutsättningslöst utredes; samt

B. att motionerna, i den mån de icke kan anses besvarade

genom vad utskottet under A. hemställt, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 26 november 1963

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Andra lagutskottets utlåtande nr 74 år 1963

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand*, Nils Elowsson, Axel Svensson,

fru Gärda Svenson, herrar Lennart Geijer, Nyman, Hubinette och Erik Filip

Petersson;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Nilsson i Göteborg*,

Rimmerfors, Odhe*, fru Gunne, herrar Johansson i Södertälje, Fredriksson

och Gomér.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1963:383 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om begränsning av konkurrensklausuler i anställ - ningsavtal. a1 i texten